Utlåtande i anledning av väckta motioner om fördelningen mellan kommuner av skolkostnader i vissa fall. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 1:324 av herr Olsson, Erik, m. fl. samt nr II: 394 av herr Trana m.fl.
1966-10-25 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1966:51, Utlåtande i anledning av väckta motioner om fördelningen mellan kommuner av skolkostnader i vissa fall. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 1:324 av herr Olsson, Erik, m. fl. samt nr II: 394 av herr Trana m.fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966
1
Nr 51
Utlåtande i anledning av väckta motioner om fördelningen mellan
kommuner av skolkostnader i vissa fall.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 1:324 av herr Olsson, Erik, m. fl.
samt nr II: 394 av herr Trana m.fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »alt riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhåller om lagförslag som i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i motionen förordats ger värdkommun rätt till ersättning
från hemkommun för skolkostnader för skolpliktiga barn som omhändertagits
och utplacerats i enskilda fosterhem.»
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet,
i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa till
motionen 1:324.
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från socialstyrelsen och skolöverstyrelsen. Därjämte
har på utskottets begäran yttranden avgivits av Svenska stadsförbundet
och Svenska kommunförbundet.
Motionerna
I motionerna anföres följande.
En av barnavårdsnämnderna allmänt tillämpad form av samhällsvård
för minderåriga är att dessa utackorderas i enskilda hem enligt bestämmelserna
i BvL kap. 7 §§ 46—53. Därvid strävar man efter att placera barnen
i en annan miljö, som ger lugn, trygghet och tillfälle till god karaktärsdaning.
Denna utplacering i enskilda fosterhem sker i stor omfattning till
platser belägna utanför hemkommunen, ofta långt från barnets hemort.
Det hör därvid icke till ovanligheterna att barnen kommer till fosterhem
belägna i genuin glesbygd. Tvärtom torde detta eftersträvas av barnavårdsnämnderna
när det gäller barn som är eller hotas av att bli missanpassade
i tätortssamhälle genom t. ex. dess destruktiva gängbildningar.
Inackordering i enskilt fosterhem medför emellertid att värdkommunen
har att enligt skollagen svara för barnens skolundervisning dock utan att
hemkommunen (den kommun som svarar för samhällsvården) är skyldig
att ersätta värdkommunen härför (skollagen 46 § jämf. med 43 §). Man
kan starkt ifrågasätta rimligheten i att hemkommunen på detta sätt kan
överlasta hela undervisningskostnaden för barn på en annan kommun. Det
är dessutom i allmänhet så att hemkommunen är en tätortskommun med
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 avd. Nr 51
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966
bättre skatteunderlag än värdkommunen, som ofta är en glesbygdskommun
med svagt skatteunderlag.
Med hänsyn till ovan anförda bör värdkommunen, i de fall den måste
bereda skolundervisning för barn utackorderade av främmande kommun,
erhålla ersättning härför av hemkommunen. Denna ersättning bör utgå dels
med belopp som för läsåret angives i k. kung. om vissa ersättningar vid
kommunal samverkan på skolväsendets område och dels för övriga direkta
kostnader för elev t. ex. extra skolskjuts eller annan anordning, som kan
vara nödvändig för att bereda omhändertaget barn undervisning. Skolkostnaden
för barnet bör lämpligen efter samråd med skolstyrelsen meddelas
av värdkommunens barnavårdsnämnd i samband med dess yttrande över
fosterhemmets lämplighet.
Som ett ytterligare argument för behovet av ändrade bestämmelser i enlighet
med vad i motionen föreslagits får vi anföra, att det påtalade förhållandet
med säkerhet inte underlättar för barnavårdsnämnderna att få
fosterhem för omhändertagna barn. Tvärtom kan man på goda grunder
antaga att de kommunala myndigheterna i en presumtiv värdkommun icke
gärna medverkar till inackorderingar, som kan komma att åsamka kommunen
kostnader för undervisning av barn från annan kommun, ett förhållande
som ur den sociala ungdoms- och barnavårdens synpunkt är att
beklaga.
Gällande bestämmelser m. m.
I 2 § barnavårdslagen stadgas, att varje kommun skall sörja för sin barnavård.
I 25 § samma lag anges grunderna för barnavårdsnämnds skyldighet
att vidta tillrättaförande åtgärder, och i 26—29 §§ lämnas anvisningar om
de medel som därvid skall komma i fråga. Enligt 29 § skall, om förebyggande
åtgärder bedöms vara gagnlösa eller om sådana åtgärder vidtagits utan
att medföra rättelse, den underårige omhändertagas för samhällsvård. Sådan
vård bör i första hand komma till stånd i enskilt hem (36 §). Därvid
blir i allmänhet reglerna i 46—53 §§ barnavårdslagen om fosterbarns vård
in. m. tillämpliga. En annan grupp barn som omfattas av dessa regler är
sådana, som privat utackorderats av vårdnadshavaren. Placering i enskilda
fosterhem kan ske även på platser utanför den kommun, vars barnavårdsnämnd
omhändertagit barnet och i vilken barnet är kyrkobokfört. Placering
i fosterhem medför, enligt uppgift av socialstyrelsen, regelmässigt alt
barnet kyrkobokföres i fosterhemskommunen.
Enligt 30 § skollagen gäller skolplikt för barn, som är bosatta i riket.
Barn, som är skolpliktiga, skall enligt huvudregeln deltaga i undervisningen
i grundskolan. Varje kommun skall sörja för undervisningen av barn i
sådan skola. För grundskola samt för följande kommunala skolor, nämligen
yrkesskola, fackskola och gymnasium, skall enligt skollagen (40 g)
finnas elevområde. Enligt huvudregeln i 43 § skollagen hör till elevområde
den som är kyrkobokförd inom kommun, som ingår i elevområdet. Vidare
skall vissa andra barn, som vistas i kommun, som ingår i elevområde för
grundskola, anses tillhöra elevområdet. Så är fallet bl. a. om barnet är
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr Öl år 1966 .''1
intaget i barnhem eller liknande anstalt inom kommunen eller inackorderats
eller eljest för längre tid vistas i enskilt hem därstädes och undervisningen
ej ombesörjes av annan (43 g c).
Barn skall enligt 44 § skollagen mottagas i den grundskola, till vars elevområde
barnet finnes höra. Vidare skall, om särskilda skäl är därtill, i grundskolan
mottagas barn, som inte tillhör skolans elevområde. Beträffande
övriga kommunala skolor — yrkesskola, fackskola och gymnasium — gäller
särskilda regler i 45 §.
Endast i de fall en kommun — på grund av föreskrifter i 44 eller 45 §§
skollagen — för undervisning mottagit elev, som inte är kyrkobokförd inom
kommunen eller, då det gäller elev i grundskolan, ej vistas där under sådana
förhållanden att han likväl skall anses tillhöra elevområdet, är kommunen
berättigad till ersättning för kostnaden för undervisningen (46 § 1 mom.).
Ersättningen skall i allmänhet utgivas av den kommun, inom vilken eleven
är kyrkobokförd. Ersättningen skall, om kommunerna ej överenskommer
om annat, utgå med belopp, som fastställes av vederbörande länsskolnämnd
enligt av Kungl. Maj:t utfärdade anvisningar. Sådana anvisningar meddelas
för varje läsår i kungörelse om vissa ersättningar vid kommunal samverkan
på skolväsendets område (senaste lydelse enligt SFS 1965: 554). Anvisningarna
äger giltighet för hela riket med undantag av kommunerna i
Stockholmsområdet. Enligt anvisningarna skall ersättning utgå med vissa
schablonbelopp per elev och läsår. Beloppen är till sin storlek beroende av
den undervisningsform eleven deltar i och har därjämte regional variation.
För läsåret 1965/1966 var ersättningen, såvitt avsåg grundskola och folkskola,
lägst 740 kronor och högst 835 kronor, vilket belopp i förekommande
fall skulle ökas med 215 kronor, utgörande ersättning för fria skolmåltider.
Under vårsessionen 1965 antog riksdagen i huvudsak Kungl. Maj:ts proposition
nr i3 angående kommunal skatteutjämning m. m. I propositionen,
som grundats på 1958 års skatteutjämningskommittés betänkande med titeln
»Kommunal skatteutjämning m. m.» (SOU 1964:19), föreslogs, att en bidragsgivning
i allmänt skatteutjämnande syfte till kommunerna skulle införas
fr. o. m. år 1966. Författningsbestämmelserna återfinns numera i förordningen
den 3 juni 1965 om skatteutjämningsbidrag (SFS 268/1965). Samtidigt
med förordningens ikraftträdande slopades skatteersättningarna till
kommunerna i anledning av 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer samt
skattelindringsbidraget till synnerligt skattetyngda kommuner. Bidragssystemet
är uppbyggt så, att bidrag utgår dels till landskommuner, köpingar,
städer, landstingskommuner och kyrkliga kommunenheter, när skattekraften,
dvs. skatteunderlaget per invånare, i kommunen understiger en viss nivå
(skatteutjämningsbidrag vid brist på skattekraft), dels till landskommuner,
köpingar och städer, när den sammanlagda utdebiteringen för allmän kommunalskatt
i kommunen överstiger medelutdebiteringen i riket (skatteul
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr Öl år 1966
jämningsbidrag vid hög utdebitering). Utöver dessa bidrag kan efter ansökan
ett extra skatteutjämningsbidrag utgå om synnerliga skäl föreligger.
Riksdagen biföll förslag i propositionen att vissa speciella bidrag till kommunerna
skulle avlösas, nämligen bidragen till skolmåltider, till anskaffande
av inventarier för skolmåltider, till skolskjutsar och inackordering, till
pedagogisk utrustning, till de kommunala folkbiblioteken, till anordnande
samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem ävensom till uppförande eller
inrättande av barnhem och till driften av barnhem. De genom avlösningen
disponibla medlen överfördes till det allmänt skatteutjämnande bidragssystemet.
Reformen kunde enligt propositionen för budgetåret 1965/66 beräknas
tillföra kommunerna ett nettotillskott av drygt 400 milj. kr.
Vid remissbehandlingen av skatteutjämningskommitténs förslag hade
skolöverstyrelsen i fråga om bidragen till skolskjutsar m. in. anfört följande:
Starka skäl talar för att bidragen till skolskjutsar och inackordering avlöses
och kompensation beredes kommunerna genom en motsvarande justering
av det allmänna skatteutjämningsbidraget. Med den starka kommunala
förankring som skolväsendet nu har synes inte vara nödvändigt att
upprätthålla en speciell bidragsgivning på detta utgiftsområde. Tvärtom
kan ett bidrag med så hög bidragsandel, varom här är fråga, vara ägnat att
motverka en naturlig inriktning av verksamheten. Skolöverstyrelsen understryker
att det nuvarande skolskjutssystemet visat sina mest negativa
verkningar på det pedagogiska området. Systemet har lett till att kommuner
underlåtit att utnyttja de förbättringar i pedagogiskt avseende som vård
möjliga eller utnyttjat dem på ett från pedagogisk synpunkt otillfredsställande
sätt. Skolskjutsorganisationen har med andra ord fått styra skol
arbetet i klart ogynnsam riktning. Det finns enligt skolöverstyrelsens upp
fattning risk för att denna utveckling fortsätter och förs över i grundsko
lans högstadium, där den indirekt kan komma att verka dirigerande på den
enskilde elevens rätt till en fritt vald studieväg.
Föredragande departementschefen uttalade i detta hänseende:
Det nu diskuterade skatteutjämningssystemet skapar såsom såväl kommittén
som flera remissinstanser framhållit möjligheter till en förenklad
bidragsgivning bl. a. genom en avveckling av speciella bidrag. De av skolöverstyrelsen
anförda skälen för avlösning av bidragen till skolmåltider,
anskaffande av inventarier för skolmåltidsverksamheten, skolskjutsar och
inackordering av skolpliktiga elever finner jag bärande. Det torde inte längre
föreligga utrymme för stimulansbidrag till verksamhetsgrenar av förevarande
art. Några allvarliga ekonomiska konsekvenser för kommunernas ekonomi
torde inte uppkomma genom dessa bidrags avveckling och överförande
till det allmänt skatteutjämnande systemet. Tvärtom kommer medlen
i fråga därigenom i första hand kommuner med sämre ekonomiska förutsättningar
till godo. Genom införande av ett allmänt skatteutjämningssystem
som i första hand garanterar kommunerna ett visst skatteunderlag
undanrycks för övrigt grunden för skatteunderlagsgraderade speciella
bidrag.
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 78 över ovannämnda proposition
förklarade statsutskottet sig dela uppfattningen, att ett allmänt
skatteutjämningssystem av föreslagen typ skapar goda förutsättningar för
en rationalisering av den statliga bidragsgivningen i stort till kommunerna.
Utskottet anslöt sig även till kommitténs uttalande att grundtanken i rationaliseringssträvandena
bör vara att ett bidragssystem skall innehålla
endast speciella bidrag med en från skatteteknisk synpunkt eller från stimulanssynpunkt
angelägen funktion. Statsbidraget till skolskjutsar var
enligt utskottets mening inte motiverat från någon av de anförda synpunkterna.
Snarare syntes, med den starka kommunala förankring som skolväsendet
nu har, det inte vara nödvändigt att upprätthålla en speciell bidragsgivning
på detta utgiftsområde.
Som förut nämnts föreslogs i propositionen, att extra skatteutjämningsbidrag
skulle kunna beviljas kommun, när synnerliga skäl därtill förelåg.
Sådana bidrag borde dock inte förekomma annat än i undantagsfall. 1
samband med en diskussion om verkningarna i utdebiteringshänseende av
slopandet av statsbidraget till skolskjutsar och inackordering underströk
departementschefen att extra bidrag kan utgå för att åstadkomma den ytterligare
utjämning av utdebiteringarna i de av indragningen berörda kommunerna
som kan vara motiverad sedan ordinarie bidrag utgått.
I motioner, väckta i anslutning till propositionen, uttalades farhågor för
att en indragning av bidraget till skolskjutsar och inackordering skulle medföra
svårigheter för en del kommuner, särskilt i glesbygderna, och hemställdes
därför, att riksdagen måtte besluta att extra skatteutjämningsbidrag
skall utgå även för att mildra obilliga verkningar av att i första hand bidraget
till skolskjutsar avvecklas. Statsutskottet ansåg i sitt ovannämnda
utlåtande, att en bidragsgivning i nämnt syfte inte var oförenlig med det
av departementschefen gjorda, nyss återgivna uttalandet, men fann ett
förtydligande på denna punkt vara pakallat. Utskottet föreslog därför, att
riksdagen skulle uttala, att extra skatteutjämningsbidrag bör beviljas för
att undanröja de obilliga verkningar i ekonomiskt hänseende för kommunerna
som kan orsakas av en avlösning av statsbidragen till skolskjutsar
och inackordering. Utskottet förklarade sig därjämte dela den i vissa motioner
framförda uppfattningen att även glesbygdskommunerna bör erhålla
den lättnad i utdebiteringshänseende som är skatteutjämningsreformens
allmänna syfte och att denna verkan inte bör förhindras genom avvecklingen
av statsbidraget till skolskjutsar och inackordering. Emellertid underströk
utskottet, att fråga är om en bidragsgivning, som bör förekomma
endast i undantagsfall, samt att bidragsgivningen till sin omfattning inte
synes böra överstiga det belopp, som f. n. utgår i form av extra bidrag enligt
skattelindringsförordningen, d. v. s. ca 10 milj. kr. per år.
6 Andra lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966
Historik
Interkommunal ersättning
Riksdagen fattade år 1956 beslut om en genomgripande omläggning av
skolväsendets lokala och regionala ledning. Skolstyrelsereformen trädde
därefter i kraft den 1 juli 1958. Vid samma års riksdag upptogs till behandling
vissa följdfrågor i anledning av reformen. Vid författningsarbetet hade
inom ecklesiastikdepartementet skolförfattningssakkunniga biträtt.
I den intill den 1 juli 1958 gällande folkskolestadgan reglerades inte
direkt skoldistrikts skyldighet att mottaga barn i sina obligatoriska skolor.
Det torde dock allmänt ha ansetts att sådan skyldighet förelåg beträffande
alla i distriktet kyrkobokförda barn. Kommunerna mottog emellertid därutöver
i stor utsträckning i sina obligatoriska skolor barn, som ej var
kyrkobokförda i kommunen, utan att skyldighet härtill torde ha förelegat
och utan att ersättning härför begärdes av barnens hemkommuner (prop
1958:93 s. 17).
Skolförf attningssakkunniga anförde, att — bl. a. med hänsyn till ökade
skolkostnader och till ändrade statsbidragsregler — kommunerna möjligen
inte skulle bli lika villiga i fortsättningen som ditintills att i sina obligatoriska
skolor intaga elever, som de ej var författningsenligt skyldiga att
mottaga. Föräldrarnas möjligheter att välja vistelseort för barnen skulle
i så fall minskas. De sakkunniga ansåg en sådan utveckling ej vara önskvärd
och föreslog därför vidgad skyldighet för kommunerna att mottaga elever.
I sak torde förslaget ha nära anslutit sig till gällande praxis.
I enlighet med det sagda angav de sakkunniga (prop. 1958:93 s. 18) i
fyra punkter de fall, då kommun skulle vara skyldig att i sina obligatoriska
skolor mottaga i kommunen ej kyrkobokförda barn. Punkten c) avsåg det
fallet, att »barnet är intaget i barnhem eller liknande anstalt i kommunen
eller inackorderats eller eljest för längre tid vistas i enskilt hem därstädes».
Beträffande denna punkt anförde de sakkunniga följande.
Under punkt c) har till en början upptagits det fallet, att ett barn är intaget
i barnhem eller liknande anstalt i kommunen. Dylika barn kyrkobokföres
som regel ej i den kommun, där anstalten är belägen, utan bibehåller
sin kyrkobokföring hos föräldrarna. Starka sociala skäl talar för, att de
likväl utan vidare skall mottagas i barnhemskommunens skolor. På liknande
sätt förhåller det sig med barn som, efter omhändertagande enligt
barnavårdslagen, inackorderats i enskilda hem. Dessa barn torde emellertid
ofta kyrkoskrivas som »fosterbarn» i det nya hemmet. Annorlunda förhåller
det sig då med vissa andra fall av inackordering. Understundom är
omständigheterna sådana att ett barn måste inackorderas på främmande
ort för att överhuvudtaget erhålla tillfredsställande undervisning, exempelvis
i fråga om lots- och fyrpersonalens barn i vissa fall, barn i vissa ödebygder
etc. Vidare kan inackordering ibland med hänsyn till barnets bästa
vara att föredra framför en lång och tröttande skolskjuts. Den som på
detta sätt vistas på en ort för att få undervisning vid läroanstalt skall
ej kyrkobokföras där, så länge han kan anses ha sitt egentliga hem
7
Andra lagutskottets utlåtande nr Öl år 19 ti ti
annorstädes. Om ett barn på grund av förhållandena i föräldrahemmet
l. ex. moderns sjukdom, söndring i föräldrarnas äktenskap, för längre tid
inackorderas pa annan ort eller överlämnas till släktingar där, beror det
ofta på tillfälligheter, om barnet får ändrad kyrkobokföring. I alla de fall,
som bär antytts, bör vistelsekommunen enligt de sakkunnigas mening,
oavsett kyrkobokföringen, vara skyldig att mottaga barnet i sina skolor.
De sakkunniga vill emellertid gå ett steg längre och föreslår, att dylik skyldighet
skall föreligga så snart barnet för längre tid mottagits i enskilt hem
i kommunen. Skälet är även här hänsynen till barnets bästa. Man torde
kunna utgå ifrån att föräldrar, som på detta sätt låter sina barn mera
stadigvarande vistas på annan ort, i det alldeles övervägande antalet fall
har starka motiv för sin åtgärd — motiv som måste godtagas. Och om man
i författning uppställde särskilda krav i fråga om motivens art eller styrka,
skulle risk uppkomma för tolkningssvårigheter och för tvister, som latt
skulle kunna få menliga följder för barnet.
Beträffande interkommunal ersättning i fall varom här är fråga anförde
de sakkunniga följande.
För skolpliktiga, som mottages av de skäl som nu angivits, bör kommun
ej ha rätt till ersättning från hemkommunen för av skolgången föranledda
kostnader. Denna belastning kan drabba kommunerna ojämnt, men i stort
sett torde några mera betydande orättvisor icke uppkomma. I varje fall
utgår statsbidrag till så stor del av kommunernas skolkostnader, att kommunerna
bör kunna åläggas de med dessa föreskrifter förenade kostnaderna.
I likalydande remissyttranden från Stadsförbundet och Landskommunernas
förbund framhölls (prop. 1958:93 s. 28), att skyldigheten att sörja för
skolgång i obligatorisk skola för barn, som intagits på barnhem eller anstalt,
kunde bli ganska betungande för mindre kommuner, varför det inte ansågs
rimligt att vistelsekommun i sådana fall ålades att svara för de med dessa
barns skolgång förenade kostnaderna.
Departementschefen anförde, att det naturligtvis kunde diskuteras om
kommun skulle vara skyldig att i större utsträckning i sina skolor mottaga
i kommunen icke kyrkobokförda barn utan ersättning. Härefter anförde
han följande l prop. 1958:93 s. 34).
Vid remissbehandlingen har från några håll hävdats, att det med en sådan
bestämmelse i vissa fall skulle kunna bli betungande för en mottagande
mindre kommun, exempelvis om en större stad dit förlägger ett barnhem
och kommunen blir skyldig att anordna undervisning för de skolpliktiga
barnen på hemmet.
Sådana fall kan naturligtvis tänkas uppkomma, men detta forhallande
är enligt min mening inte skäl nog att frångå de sakkunnigas uppfattning
att rätt till ersättning inte skall föreligga. Det skulle nämligen stota på
praktiska olägenheter av betydande omfattning att hålla reda på, uträkna
och utkräva olika belopp, ofta av absolut taget ringa storlek och i regel helt
utan betydelse för kommunernas ekonomi. Skulle undantagsvis det motsatta
förhållandet vara för handen, torde överenskommelser kommunerna emellan,
liksom nu sker, kunna träffas utan särskild föreskrift därom. Vidare
torde, som skolöverstyrelsen påpekat, ersättningsfrågan, där så erfordras,
kunna lösas genom länsskolnämndens medverkan.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 51 är 1966
Riksdagen (SU nr 89 år 1958) lämnade propositionen utan erinran, såvitt
här är i fråga. I den nya folkskolestadgan, som utfärdades den 23 maj 1958
(SFS 399) upptogs här avhandlade bestämmelser (11 §).
Skolberedningen (SOU 1961:30 s. 816) föreslog i förevarande hänseende
inte någon saklig ändring i fråga om kommuns skyldighet att mottaga barn
som är kyrkoskrivna i annan kommun för undervisning i den obligatoriska
skolan, grundskolan. Beredningen framhöll i detta sammanhang, att framför
allt i många landsbygdskommuner fanns ett stort antal fosterbarn från
andra kommuner. Dessa barns skolgång kunde bli betungande för de kommuner,
där barnen vistades, vilket kunde leda till att denna verksamhet
minskade i omfattning. För barnavården skulle en sådan utveckling vara
olycklig. Denna fråga låg emellertid enligt beredningens mening vid sidan
av beredningens arbete och beredningen ville endast göra det uttalandet
att frågan borde beaktas vid utformningen av statliga eller kommunala
ersättningar på barnavårdens område.
Beträffande ersättning för undervisningen kommuner emellan anförde
beredningen vid den paragraf (33 §), som nu motsvaras av 46 § skollagen
följande.
Enligt nu gällande bestämmelser utgår ersättning för mottagande av
elever från annan kommun i regel endast om beslut om samverkan i detta
hänseende föreligger. I 27 § skollagen har nu klarare än i skolstyrelselagen
markerats den redan nu gällande principen, att varje kommun har ett allmänt
ansvar för att barn och ungdom i kommunen får erforderlig utbildning.
En konsekvens härav bör då vara, alt denna kommun lämnar bidrag
till annan kommun, som ombesörjer denna utbildning. Principiella skäl
talar för att denna ersättningsskyldighet blir generell och alltså även gäller
för ele\er, beträffande vilka beslut om samverkan icke föreligger. Även
praktiska skäl talar för en sådan lösning. Om ersättning regelmässigt utgår
for utsocknes elever, vilka kommunen är skyldig mottaga, vare sig de tillhör
elevområdet eller ej, inverkar mottagandet av sådana elever mindre på kommunernas
ekonomi. Detta torde medföra, att kommunerna blir mera benägna
än nu att godtaga länsskolnämndernas beslut om elevområden och att
elever lättare än nu, då särskilda skäl föreligger, kan vinna inträde i skola
utanför elevens elevområde.
Av anförda skäl förordar beredningen, att en generell regel införes om
skyldighet för kommun att deltaga i kostnaderna, då de som tillhör kommunen
anlitar annan kommuns skolor och sistnämnda kommun är skyldig
mottaga dem som elever. Denna regel får något olika innebörd för grundskolan
och för skolor, som angives i 3 §. Beträffande grundskolan har nämligen
kommunen ett primärt ansvar även för barn, som vistas där utan
att vara kyrkobokförda inom kommunen. För sådana barn kan vistelsekommunen
ej begära ersättning av kyrkobokföringskommunen, även om
förstnämnda kommun måste sända barnet till grundskolan i en tredje
kommun för skolgång.
I den proposition (nr 136 år 1962), i vilken förslag till skollag förelädes
riksdagen, upptogs i 43—45 §§ av förslaget regler för elevområdessystemets
funktion dels såsom ett medel att bestämma i vilka skolor barnen äger göra
Andra lagutskottets utlåtande nr Öl år 1966
9
anspråk alt få gå och, vad avser grundskolan, är skyldiga alt fullgöra skolgång,
dels ock att vara grundval för regleringen av kommunernas samverkan.
I specialmotiveringen redogöres för remissyttrande av länsskolnämnden
i Stockholm, som anser att regeln om att vistelse inom elevområde
för grundskola skall medföra elevområdestillhörighet kan leda till icke
önskvärda konsekvenser i sådana fall, då en anstalt, exempelvis skolhem,
inrättas i skolkommunen av annan än denna för inackordering av andra
barn än skolkommunens eller då stadsbarn på barnavårdsmyndigheters
eller läkares tillrådan inackorderas på landsbygden. Då dessa barn vistas i
skolkommunen på sätt angives i beredningens förslag, blir kommunen
skyldig att utan ersättning mottaga dem i sina skolor och kanske t. o. m. på
egen bekostnad tillse att de får undervisning i skola i en tredje kommun.
I anslutning till det här berörda spörsmålet ifrågasätter skolöverstyrelsen,
om inte förhållanden av det antydda slaget bör uteslutas från att medföra
ersättningsrätt för skolkommunen.
Departementschefen anför följande (prop. 136 år 1962 s. 84).
Den detaljutformning av elevområdesreglerna skolberedningen föreslagit
synes mig vara ett godtagbart instrument för alt åstadkomma en ändamålsenlig
och rättvis fördelning av elever på olika skolor. Principerna för denna
reglering ansluter också i stora drag till den ordning som hittills gällt. Med
instämmande i beredningens motivering vill jag därför ge min anslutning
till förslaget, och jag har med endast vissa redaktionella jämkningar upptagit
detsamma i departementsförslaget. I anledning av det vid remissbehandlingen
gjorda påpekandet i anslutning till bestämmelserna om att
vistelse i vissa fall konstituerar elevområdestillhörighet kan jag framhålla,
att samma regel gäller redan enligt nuvarande ordning. De ifrågavarande
bestämmelserna får emellertid inte förstås så att man skall kunna, utan
att i reguljär ordning åvägabringa interkommunal samverkan, placera barn
på anstalt i andra kommuner i direkt syfte att där skaffa dem skolundervisning.
Riksdagen (särskilda utskottets utlåtande nr 2 år 1962) biföll lagförslaget
i denna del. Beträffande innehållet i 43 och 46 §§ skollagen hänvisas till
»Gällande bestämmelser m. m.» ovan.
S kols k j ut skost nåder
Till kommuns skolkostnader utgår även statsbidrag. I fråga om kostnaderna
för anordnande av skolskjutsar gällde intill den 1 januari 1966 bestämmelserna
i kungörelsen den 18 juni 1958 om statsbidrag till kostnaderna
för skolskjutsar och inackordering (ändrad senast genom SFS
1964: 455, upphävd genom SFS 1965: 452).
Bidraget utgick till kommun, skoldistrikt och kommunalförbund på skolväsendets
område till kostnaderna för anordnande av skolskjutsar och inackordering
för sådana elever i grundskolor, folkskolor och fortsättningsskolor
som hade lång eller besvärlig skolväg. Statsbidrag till skolskjutsar
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966
utgick enligt huvudregeln med 80 % av kommunens verkliga kostnad. Fann
Iänsskolnämnden att skjutsningen kunnat anordnas till lägre kostnad,
skulle bidraget utgå med 80 % av den kostnad nämnden prövade skälig.
Om bidraget till skolskjuts skulle bli högre än bidrag till inackordering och
antalet inackorderingsdagar skulle utgöra 1,2 gånger antalet skjutsdagar,
fick bidraget till skolskjuts endast vid synnerliga skäl överstiga vad som
skulle utgått som bidrag till inackordering. Vid självskjuts utgick statsbidrag
med 80 % av kommunens verkliga kostnad. Bidraget fick dock inte
beräknas efter högre kostnad per dag som eleven besökt skolan än 50 öre,
om skolvägen var längre än 7 kilometer och 40 öre i annat fall. Statsbidraget
till kostnaderna för inackordering utgjorde per elev och dag 3:25 kr. vid inackordering
i enskilt hem och 3 kr. vid inackordering i elevhem.
I motioner till 1965 års riksdag, 1:54 och 11:67, påkallades lagförslag, som
reglerade skolskjutskostnaderna för skolbarn, som omhändertagits för samhällsvård
och utplacerats i främmande kommuner. Motionärerna fann det
rimligt att dessa kommuner, då de åsamkades särskilda skolskjutskostnader
för sådana barn, kunde av barnens kyrkobokföringskommuner få ersättning
för nämnda kostnader, i den mån dessa inte täcktes av statsbidrag.
Motionerna föranledde inte någon riksdagens åtgärd. Andra lagutskottet
pekade i sitt utlåtande nr 73 på att införandet av det allmänt skatteutjämnande
systemet — för vilket ovan redogjorts — kommer att förbättra den
ekonomiska ställningen för de skattetyngda kommunerna. Utskottet anförde
vidare, att det var att märka även att extra skatteutjämningsbidrag
skulle kunna utgå till kommuner, som allmänt sett hade höga kostnader för
bl. a. skolskjutsar. Mot denna bakgrund fann utskottet det inte motiverat
att — på det begränsade område varom då var fråga — införa en särskild
reglering.
Remissyttrandena
Svenska kommunförbundet tillstyrker i princip bifall till motionerna
medan övriga remissinstanser avstyrker eller eljest ställer sig avvisande till
dessa.
Socialstyrelsen, som avstyrker motionerna, påpekar — under hänvisning
till vad som anförts till stöd för motionsyrkandet — att motionärernas avsikt
torde vara att interkommunal ersättning skall utgå inte blott då barn
vistas i »fosterhem» enligt definitionen i 46 § barnavårdslagen utan även i
övriga fall då av barnavårdsnämnd omhändertaget barn placeras i enskilt
hem.
Vidare anför socialstyrelsen väsentligen följande.
Bland de barn, som omhändertages för samhällsvård och placeras i enskilda
hem, ingår mycket olikartade fall. Däri ingår barn, som omhändertages
jämlikt 25 och 29 §§ barnavårdslagen och som är psykiskt skadade
Andra lagutskottets utlåtande nr åt år 1906
11
eller missanpassade på olika sätt. Enligt socialstyrelsens erfarenhet förekommer
det, att från kommunalt håll motvilja visas mot placering av
sådana barn inom den egna kommunen. Denna motvilja torde ha många
orsaker. Man kan vara rädd för ofördelaktig påverkan på kommunens egna
barn och ungdomar, för att skadegörelse skall drabba kommunen och enskilda
invånare, för att barnavårdsnämnd och skola skall ställas inför svårbemästrade
uppgifter o. s. v. Vilken roll skolkostnaderna spelar i detta sammanhang
är svårt att avgöra. Det förefaller socialstyrelsen som om motionärerna
fäst alltför stort avseende vid deras betydelse. Bland de ifrågavarande
barnen finns också sådana, som omhändertagits för samhällsvård jämlikt
Öl § barnavårdslagen, exempelvis på grund av att vårdnadshavaren har
avlidit eller saknar möjlighet att själv ha hand om barnet. Dessa barn
placeras otta som småbarn i fosterhemmet och tillbringar kanske hela sin
uppväxttid där. De växer så in i fosterfamiljen, att de av omgivningen betraktas
som familjens egna barn. Mot placeringar av detta slag torde ingen
animositet råda i vistelsekommunen, och motionärernas ovan citerade argument
är alltså inte hållbart i dessa fall. Extra kostnader för skolskjutsar
torde kommunerna sällan behöva vidkännas för barn, som är omhändertagna
för samhällsvård och utplacerade av barnavårdsnämnd. De socialvårdstjänstemän,
som placerar fosterbarn, brukar vid bedömningen av ett
fosterhems lämplighet också beakta möjligheterna för barnet till umgänge
med jämnåriga. Placering i ensligt belägna fosterhem brukar undvikas.
I den mån fosterbarn är placerade i sådana hem torde det som regel vara
fråga om barn, som icke är omhändertagna av barnavårdsnämnd och som
alltså icke beröres av motionärernas förslag.
Socialstyrelsen anser alltså, att det av motionärerna anförda argumentet,
att placering av omhändertagna barn i främmande kommuner skulle underlättas
om de föreslagna bestämmelserna infördes, endast skulle kunna gälla
beträffande en del av de omhändertagna barnen, nämligen de s. k. svårplacerade.
Mot placering av dessa barn torde emellertid motståndet av
andra — ovan nämnda — skäl vara så stort, att de ifrågavarande bestämmelserna
enligt socialstyrelsens bedömning även i dessa fall skulle sakna
betydelse. Därtill kommer, att de föreslagna bestämmelserna torde medföra
vissa svårigheter vid tillämpningen. Situationen kan exempelvis vara den,
att av två fosterbarn, som går i samma klass, det ena är placerat av vårdnadshavaren
medan det andra är omhändertaget för samhällsvård och
placerat av barnavårdsnämnd. Endast för det senare skulle rätt till ersättning
föreligga enligt motionärernas förslag. Risk finns, att krav utgår för
båda såsom varande fosterbarn, eller att en förväxling sker, så att kravet
kommer att gälla det icke omhändertagna barnet. Misstag och förväxlingar
av detta slag torde bli svåra att undvika med åtföljande tvister mellan
kommunerna.
Skolöverstyrelsen anser sig av följande skäl inte böra förorda bifall till
motionerna.
Den åsyftade ändringen i skollagen skulle avse sådana barn som utplacerats
i enskilda fosterhem med stöd av barnavårdslagen.
överstyrelsen vill framhålla att anspråk på ersättning kan framföras på
liknande grunder för skolpliktiga barn som på enskilt initiativ för längre tid
vistas i enskilt hem i en värdkommun. Enligt skollagen 43 § c gäller
vidare att vistelse inom elevområdet skall medföra elevområdestillhörighet
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966
i de fall, då barn är intaget på barnhem eller liknande anstalt inom en
kommun. Inom sistnämnda bestämmelse torde rymmas de fall där skolplikt^
barn för längre eller kortare tid vistas på sjukhus utanför hemkommunen.
Det synes överstyrelsen mycket tveksamt om frågan om ersättning i fall
som dessa skall göras beroende av huruvida myndighet eller enskild person
föranstaltat om barnets vistelse i annan kommun. Med lika rätt kunde motsvarande
särbestämmelse diskuteras för de fall, då sådan elev kyrkobokförs
inom värdkommunen.
I motionerna framhålls att det framför allt i landsbygdskommuner finns
fosterbarn från andra kommuner och att dessa skolbarns skolgång kan bli
betungande för de kommuner där barnen vistas. Det förstnämnda förhållandet
är naturligt med hänsyn till de förutsättningar under vilka de barn
som motionerna i första hand avser är utplacerade. Kommunernas merkostnader
för dessa elever kan emellertid ej anses vara påfallande stora med
hänsyn till att medveten koncentration av dessa barn i fosterhem ej torde
förekomma. Annorlunda är förhållandet då barnhem eller liknande finns
inom en kommun. I sistnämnda fall torde dock den egna kommunen naturligen
böra svara för skolkostnaderna för flertalet av de intagna barnen.
Nu pågående och kommande sammanläggningar mellan kommuner kommer
i betydande utsträckning att förena tätorts- och glesbygdskommuner.
De marginella kostnaderna för de barn som placeras i enskilda fosterhem
inom storkommunerna kommer därmed att minska. I en del fall kommer
även naturligen förutsättningarna för ersättningsanspråken att utgå. Sammanläggningen
mellan tätorter och landsbygdsområden medverkar även till
att de eventuella ersättningsanspråk som tätortskommuner med t. ex. sjukhusanläggningar
skulle kunna ställa gentemot glesbygdskommuner — om
sådan ändring av skollagens 43 § förutsätts komma till stånd — även
faller bort.
Ovan har angivits några av de förhållanden som ur skolväsendets synvinkel
gör det svårt att klart urskilja någon särskild grupp av fosterbarn
för vilka ensartat ersättningsanspråk för skolkostnader kan ställas, överstyrelsen
vill ej heller medverka till att särskilda kategorier av barn i enskilda
fosterhem i värdkommuner urskiljs som underlag för ersättningsanspråk
mellan kommuner.
Överstyrelsen kan emellertid tänka sig fall där samlad utplacering av
barn i en värdkommun kan medföra påtagliga merkostnader för skolanordningarna
inom denna kommun. I sådana fall bör dock uppgörelse kunna
träffas mellan berörda kommuner om ersättning för merkostnader för
skolans anordnande för dessa barn.
Svenska stadsförbundet finner att övervägande skäl talar för att ingen
ändring företages i hittills gällande bestämmelser. Förbundsstyrelsen yttrar
efter en hänvisning till 1958 års lagstiftning — för vilken redogjorts i
historiken ovan — följande.
Utöver de skäl som angavs 1958 kan nu också framhållas att skatteutjämningsbidrag
införts, varigenom de mindre och skattesvagare kommunerna
erhåller vissa särskilda lättnader. Dessutom syftar den pågående
kommunreformen till att skapa större kommunala enheter med kraftigare
skatteunderlag.
Givetvis kan man, som motionerna gör, ifrågasätta det rimliga i att vistel
-
Andra lagutskottets utlåtande nr åt år 19(i6
13
sekommunen (värdkommunen) skall svara för skolkostnaderna i de här
aktuella fallen. Styrelsen ser emellertid problemet närmast så, att om man
1958 inte fann tillräckliga skäl att lägga kostnaderna på hemkommunen,
så är skälen till en dylik ordning — med hänsyn till skatteutjämnings- och
kommunreformerna — långt mindre i dag. Problemets begränsade räckvidd
belyses också av att de belopp per fosterbarn, som skulle erläggas enligt
kungörelsen om vissa ersättningar vid kommunal samverkan på skolväsendets
område, inte är högre än 740—780 kronor per år i årskurserna 1—6 och
785—835 kronor per år i årskurserna 7—9. Någon kommunalekonomisk
betydelse kan dessa belopp knappast ha.
Även Svenska kommunförbundet berör inledningsvis 1958 och 1962 års
skollagstiftning. Förbundsstyrelsen framhåller — gentemot därvid gjorda
uttalanden av departementschefen om reglering av kostnaderna utan uttryckligt
lagstöd — att då frågan om interkommunal ersättningsskyldighet
inom skolväsendet i övrigt är reglerat i skollagen förhåller det sig tveklöst
så att frånvaron av laglig föreskrift om ersättning till vistelsekommunen
för skolkostnadcr avseende fosterbarn eller barn intagna på barnhem eller
anstalt, gör det praktiskt omöjligt för kommunen att utfå ersättning. Vidare
anför förbundsstyrelsen.
Styrelsen delar den här tidigare refererade uppfattningen att den aktuella
ersättningsfrågan är av ringa kommunalekonomisk betydelse. Samma kan
emellertid vid en individuell bedömning sägas om andra fall av interkommunal
ersättningsskyldighet inom skolväsendet. Styrelsen hyser därför förståelse
för den i motionen och av många kommuner hävdade uppfattningen,
att man starkt kan ifrågasätta rimligheten i att hela kostnaden för skolgången
överlastas på vistelsekommunen.
Vad som enligt styrelsens mening kan tala emot motionärernas förslag är
de praktiska svårigheterna att få ett ersättningssystem att fungera på ett
smidigt sätt. De administrativa svårigheterna har emellertid ej tillåtits verka
hindrande för reglering i övrigt av interkommunal ersättningsskyldighet
inom skolväsendet. Styrelsen finner därför ej heller dessa skäl med avgörande
tyngd tala emot bifall till motionen, varför styrelsen tillstyrker att
frågan om interkommunal ersättning för skolkostnader avseende av barnavårdsnämnd
omhändertagna och till fosterhem, barnhem eller anstalt överförda
barn löses i huvudsaklig överensstämmelse med vad som i motionen
föreslagits.
Utskottet
Då eu barnavårdsnämnd omhändertagit underårig för samhällsvård, skall
enligt barnavårdslagen vården i första hand komma till stånd i enskilt hem.
Den underårige kan därvid komma att placeras i fosterhem, som är beläget
utanför hemkommunen. Placeringen kan ha lång varaktighet och den underårige
kyrkobokföres i allmänhet i vistelsekommunen.
I skollagen regleras i vilka fall en kommun är skyldig att till annan kommun
utgiva ersättning för barns skolgång. Såsom huvudregel gäller, att om
en kommun — på grund av föreskrifter i lagen — för undervisning mottagit
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966
elev som inte är kyrkobokförd i kommunen, är kommunen berättigad till
ersättning för undervisningskostnaderna. Av kompletterande bestämmelser
följer därjämte bl. a., att om barn, som placerats i fosterhem utanför hemkommunen,
går i obligatorisk skola i vistelsekommunen, är denna kommun
inte berättigad till ersättning för undervisningen även om barnet är kyrkoskrivet
i den kommun, vars barnavårdsnämnd gjort omhändertagandet. Ersättningen
för skolundervisningen skall, såväl beträffande den obligatoriska
som den icke-obligatoriska skolan, i allmänhet utgivas av den kommun
i vilken barnet är kyrkobokfört. Såvida kommunerna inte överenskommer
om annat, skall ersättningen utgå med vissa av Kungl. Maj :t bestämda
schablonbelopp.
För anordnande av skolskjutsar utgick t.o.m. föregående år statsbidrag
till kommunerna. I samband med att förordningen om skatteutjämningsbidrag
trädde i kraft den 1 januari i år avlöstes detta bidrag. Genom förordningen
infördes en bidragsgivning till kommunerna i allmänt skatteutjämnande
syfte. Bidrag kan utgå dels vid brist på skattekraft och dels vid hög
utdebitering. Dessutom kan extra skatteutjämningsbidrag utgå om synnerliga
skäl föreligger, t. ex. för att undanröja de obilliga verkningar i ekonomiskt
hänseende för kommunerna, som kan uppstå genom avlösningen av
statsbidragen till skolskjutsar.
Motionärerna yrkar, att lagförslag skall framläggas som ger vistelsekommun
rätt till ersättning för skolkostnader för skolpliktiga barn, som av
annan kommun omhändertagits för samhällsvård och utplacerats i enskilda
fosterhem i vistelsekommunen. Ersättningsskyldigheten bör enligt motionärernas
uppfattning omfatta dels ovan angivna schablonbelopp och dels övriga
direkta kostnader för elev, såsom extra skolskjuts eller annan anordning
som kan vara nödvändig för att bereda barnet undervisning.
Vid föregående års riksdag väcktes motioner med samma syfte som de
förevarande. Motionärerna begränsade dock sitt yrkande till att avse särskilda
skolskjutskostnader, som uppstått till följd av placeringen av fosterbarnen
i kommunen.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande pekade andra lagutskottet på att
införandet av det allmänt skatteutjämnande systemet skulle komma att
förbättra den ekonomiska ställningen för de skattetyngda kommunerna. Utskottet
underströk även att extra skatteutjämningsbidrag skulle kunna utgå
till kommuner, som allmänt sett hade höga kostnader för bl. a. skolskjutsar.
Mot angivna bakgrund fann utskottet det inte motiverat att — på det begränsade
område varom då var fråga — införa en särskild reglering.
År 1958 vid tillkomsten av reglerna om den interkoinmunala skolersättningen
påpekades att de kommunala kostnaderna för undervisningen av
skolpliktiga barn från andra kommuner ofta var av ringa storlek och i regel
helt utan betydelse för kommunernas ekonomi. Detta förhållande kan alltjämt
antagas bestå. Att under sådana förhållanden införa en — sannolikt
Andra lagutskottets utlåtande nr 51 år 11)66
15
administrativt komplicerad — specialreglering synes enligt utskottets mening
mindre önskvärt. Härtill kominer att, såsom påpekats under remissbehandling
av motionerna, nu pågående och kommande kommunsammanslagningar
minskar eller i vissa fall undanröjer föreliggande ersättningsfråga.
Utskottet anser sig också kunna utgå ifrån att barnavårdsnämnderna
vid placeringen av fosterbarn, som omhändertagits för samhällsvård, tar
hänsyn till problem som sammanhänger med fosterbarnens skolgång. Med
hänsyn till det anförda och till de skäl som redovisades föregående år, kan
utskottet icke biträda motionsyrkandet. Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motioner, 1:324 och 11:394, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 25 oktober 1966
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Strand, fru Carlqvist, fru Hamrin-Thorell*,
herr Lars Larsson, fru Nilsson, herrar Eric Carlsson, Erik Filip Petersson
och Blomquist;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Lundberg, fru
Ekendahl, fröken Wetterström, herrar Johansson i Södertälje, Wiklund*,
Svensson i Kungälv och Johansson i Skärstad.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Eric Carlsson och Johansson i Skärstad, vilka ansett,
dels att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar på sid. 14 med orden
»År 1958 vid» och slutar på sid. 15 med orden »icke biträda motionsyrkandet»
bort ersättas med text av följande lydelse:
»Förevarande motioner har ett vidare yrkande än de föregående år behandlade,
och även om de aktuella beloppen inte är av någon mera ansenlig
storlek, kan frågan om ersättningsskyldigheten ha stor betydelse. Enligt utskottet
är det mycket angeläget att sådana förhållanden skapas att inte myndigheterna
i en presumtiv vistelsekommun av ekonomiska skäl tvekar att
medverka till lämpliga placeringar av barn. Utskottet ifrågasätter liksom
Svenska kommunförbundet starkt rimligheten i att hela kostnaden för skolgången
överlastas på vistelsekommunen. Utskottet är medvetet om att vissa
administrativa svårigheter kan uppstå. Detta har emellertid inte fått verka
16 Andra lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966
hindrande för reglering av annan interkommunal ersättningsskyldighet inom
skolväsendet. Utskottet tillstyrker därför motionerna.»
dels att utskottet bort hemställa,
»1) att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
1:324 och 11:394, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag i syfte att ge vistelsekommun rätt
till ersättning från hemkommun för skolkostnader för skolplikt^
barn som omhändertagits och utplacerats i enskilda
fosterhem; samt
2) att motionerna, i den mån de inte kan anses besvarade
genom vad utskottet under 1) hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.»
''> 1 i
Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1966
660715
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.