Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om fördelningen mellan kommuner av skolkostnader i vissa fall. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 1:324 av herr Olsson, Erik, m. fl. samt nr II: 394 av herr Trana m.fl.

1966-10-25 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1966:51, Utlåtande i anledning av väckta motioner om fördelningen mellan kommuner av skolkostnader i vissa fall. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 1:324 av herr Olsson, Erik, m. fl. samt nr II: 394 av herr Trana m.fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966

1

Nr 51

Utlåtande i anledning av väckta motioner om fördelningen mellan

kommuner av skolkostnader i vissa fall.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 1:324 av herr Olsson, Erik, m. fl.

samt nr II: 394 av herr Trana m.fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »alt riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhåller om lagförslag som i huvudsaklig överensstämmelse

med vad i motionen förordats ger värdkommun rätt till ersättning

från hemkommun för skolkostnader för skolpliktiga barn som omhändertagits

och utplacerats i enskilda fosterhem.»

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet,

i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa till

motionen 1:324.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttrande över motionerna från socialstyrelsen och skolöverstyrelsen. Därjämte

har på utskottets begäran yttranden avgivits av Svenska stadsförbundet

och Svenska kommunförbundet.

Motionerna

I motionerna anföres följande.

En av barnavårdsnämnderna allmänt tillämpad form av samhällsvård

för minderåriga är att dessa utackorderas i enskilda hem enligt bestämmelserna

i BvL kap. 7 §§ 46—53. Därvid strävar man efter att placera barnen

i en annan miljö, som ger lugn, trygghet och tillfälle till god karaktärsdaning.

Denna utplacering i enskilda fosterhem sker i stor omfattning till

platser belägna utanför hemkommunen, ofta långt från barnets hemort.

Det hör därvid icke till ovanligheterna att barnen kommer till fosterhem

belägna i genuin glesbygd. Tvärtom torde detta eftersträvas av barnavårdsnämnderna

när det gäller barn som är eller hotas av att bli missanpassade

i tätortssamhälle genom t. ex. dess destruktiva gängbildningar.

Inackordering i enskilt fosterhem medför emellertid att värdkommunen

har att enligt skollagen svara för barnens skolundervisning dock utan att

hemkommunen (den kommun som svarar för samhällsvården) är skyldig

att ersätta värdkommunen härför (skollagen 46 § jämf. med 43 §). Man

kan starkt ifrågasätta rimligheten i att hemkommunen på detta sätt kan

överlasta hela undervisningskostnaden för barn på en annan kommun. Det

är dessutom i allmänhet så att hemkommunen är en tätortskommun med

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 avd. Nr 51

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966

bättre skatteunderlag än värdkommunen, som ofta är en glesbygdskommun

med svagt skatteunderlag.

Med hänsyn till ovan anförda bör värdkommunen, i de fall den måste

bereda skolundervisning för barn utackorderade av främmande kommun,

erhålla ersättning härför av hemkommunen. Denna ersättning bör utgå dels

med belopp som för läsåret angives i k. kung. om vissa ersättningar vid

kommunal samverkan på skolväsendets område och dels för övriga direkta

kostnader för elev t. ex. extra skolskjuts eller annan anordning, som kan

vara nödvändig för att bereda omhändertaget barn undervisning. Skolkostnaden

för barnet bör lämpligen efter samråd med skolstyrelsen meddelas

av värdkommunens barnavårdsnämnd i samband med dess yttrande över

fosterhemmets lämplighet.

Som ett ytterligare argument för behovet av ändrade bestämmelser i enlighet

med vad i motionen föreslagits får vi anföra, att det påtalade förhållandet

med säkerhet inte underlättar för barnavårdsnämnderna att få

fosterhem för omhändertagna barn. Tvärtom kan man på goda grunder

antaga att de kommunala myndigheterna i en presumtiv värdkommun icke

gärna medverkar till inackorderingar, som kan komma att åsamka kommunen

kostnader för undervisning av barn från annan kommun, ett förhållande

som ur den sociala ungdoms- och barnavårdens synpunkt är att

beklaga.

Gällande bestämmelser m. m.

I 2 § barnavårdslagen stadgas, att varje kommun skall sörja för sin barnavård.

I 25 § samma lag anges grunderna för barnavårdsnämnds skyldighet

att vidta tillrättaförande åtgärder, och i 26—29 §§ lämnas anvisningar om

de medel som därvid skall komma i fråga. Enligt 29 § skall, om förebyggande

åtgärder bedöms vara gagnlösa eller om sådana åtgärder vidtagits utan

att medföra rättelse, den underårige omhändertagas för samhällsvård. Sådan

vård bör i första hand komma till stånd i enskilt hem (36 §). Därvid

blir i allmänhet reglerna i 46—53 §§ barnavårdslagen om fosterbarns vård

in. m. tillämpliga. En annan grupp barn som omfattas av dessa regler är

sådana, som privat utackorderats av vårdnadshavaren. Placering i enskilda

fosterhem kan ske även på platser utanför den kommun, vars barnavårdsnämnd

omhändertagit barnet och i vilken barnet är kyrkobokfört. Placering

i fosterhem medför, enligt uppgift av socialstyrelsen, regelmässigt alt

barnet kyrkobokföres i fosterhemskommunen.

Enligt 30 § skollagen gäller skolplikt för barn, som är bosatta i riket.

Barn, som är skolpliktiga, skall enligt huvudregeln deltaga i undervisningen

i grundskolan. Varje kommun skall sörja för undervisningen av barn i

sådan skola. För grundskola samt för följande kommunala skolor, nämligen

yrkesskola, fackskola och gymnasium, skall enligt skollagen (40 g)

finnas elevområde. Enligt huvudregeln i 43 § skollagen hör till elevområde

den som är kyrkobokförd inom kommun, som ingår i elevområdet. Vidare

skall vissa andra barn, som vistas i kommun, som ingår i elevområde för

grundskola, anses tillhöra elevområdet. Så är fallet bl. a. om barnet är

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr Öl år 1966 .''1

intaget i barnhem eller liknande anstalt inom kommunen eller inackorderats

eller eljest för längre tid vistas i enskilt hem därstädes och undervisningen

ej ombesörjes av annan (43 g c).

Barn skall enligt 44 § skollagen mottagas i den grundskola, till vars elevområde

barnet finnes höra. Vidare skall, om särskilda skäl är därtill, i grundskolan

mottagas barn, som inte tillhör skolans elevområde. Beträffande

övriga kommunala skolor — yrkesskola, fackskola och gymnasium — gäller

särskilda regler i 45 §.

Endast i de fall en kommun — på grund av föreskrifter i 44 eller 45 §§

skollagen — för undervisning mottagit elev, som inte är kyrkobokförd inom

kommunen eller, då det gäller elev i grundskolan, ej vistas där under sådana

förhållanden att han likväl skall anses tillhöra elevområdet, är kommunen

berättigad till ersättning för kostnaden för undervisningen (46 § 1 mom.).

Ersättningen skall i allmänhet utgivas av den kommun, inom vilken eleven

är kyrkobokförd. Ersättningen skall, om kommunerna ej överenskommer

om annat, utgå med belopp, som fastställes av vederbörande länsskolnämnd

enligt av Kungl. Maj:t utfärdade anvisningar. Sådana anvisningar meddelas

för varje läsår i kungörelse om vissa ersättningar vid kommunal samverkan

på skolväsendets område (senaste lydelse enligt SFS 1965: 554). Anvisningarna

äger giltighet för hela riket med undantag av kommunerna i

Stockholmsområdet. Enligt anvisningarna skall ersättning utgå med vissa

schablonbelopp per elev och läsår. Beloppen är till sin storlek beroende av

den undervisningsform eleven deltar i och har därjämte regional variation.

För läsåret 1965/1966 var ersättningen, såvitt avsåg grundskola och folkskola,

lägst 740 kronor och högst 835 kronor, vilket belopp i förekommande

fall skulle ökas med 215 kronor, utgörande ersättning för fria skolmåltider.

Under vårsessionen 1965 antog riksdagen i huvudsak Kungl. Maj:ts proposition

nr i3 angående kommunal skatteutjämning m. m. I propositionen,

som grundats på 1958 års skatteutjämningskommittés betänkande med titeln

»Kommunal skatteutjämning m. m.» (SOU 1964:19), föreslogs, att en bidragsgivning

i allmänt skatteutjämnande syfte till kommunerna skulle införas

fr. o. m. år 1966. Författningsbestämmelserna återfinns numera i förordningen

den 3 juni 1965 om skatteutjämningsbidrag (SFS 268/1965). Samtidigt

med förordningens ikraftträdande slopades skatteersättningarna till

kommunerna i anledning av 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer samt

skattelindringsbidraget till synnerligt skattetyngda kommuner. Bidragssystemet

är uppbyggt så, att bidrag utgår dels till landskommuner, köpingar,

städer, landstingskommuner och kyrkliga kommunenheter, när skattekraften,

dvs. skatteunderlaget per invånare, i kommunen understiger en viss nivå

(skatteutjämningsbidrag vid brist på skattekraft), dels till landskommuner,

köpingar och städer, när den sammanlagda utdebiteringen för allmän kommunalskatt

i kommunen överstiger medelutdebiteringen i riket (skatteul
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr Öl år 1966

jämningsbidrag vid hög utdebitering). Utöver dessa bidrag kan efter ansökan

ett extra skatteutjämningsbidrag utgå om synnerliga skäl föreligger.

Riksdagen biföll förslag i propositionen att vissa speciella bidrag till kommunerna

skulle avlösas, nämligen bidragen till skolmåltider, till anskaffande

av inventarier för skolmåltider, till skolskjutsar och inackordering, till

pedagogisk utrustning, till de kommunala folkbiblioteken, till anordnande

samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem ävensom till uppförande eller

inrättande av barnhem och till driften av barnhem. De genom avlösningen

disponibla medlen överfördes till det allmänt skatteutjämnande bidragssystemet.

Reformen kunde enligt propositionen för budgetåret 1965/66 beräknas

tillföra kommunerna ett nettotillskott av drygt 400 milj. kr.

Vid remissbehandlingen av skatteutjämningskommitténs förslag hade

skolöverstyrelsen i fråga om bidragen till skolskjutsar m. in. anfört följande:

Starka skäl talar för att bidragen till skolskjutsar och inackordering avlöses

och kompensation beredes kommunerna genom en motsvarande justering

av det allmänna skatteutjämningsbidraget. Med den starka kommunala

förankring som skolväsendet nu har synes inte vara nödvändigt att

upprätthålla en speciell bidragsgivning på detta utgiftsområde. Tvärtom

kan ett bidrag med så hög bidragsandel, varom här är fråga, vara ägnat att

motverka en naturlig inriktning av verksamheten. Skolöverstyrelsen understryker

att det nuvarande skolskjutssystemet visat sina mest negativa

verkningar på det pedagogiska området. Systemet har lett till att kommuner

underlåtit att utnyttja de förbättringar i pedagogiskt avseende som vård

möjliga eller utnyttjat dem på ett från pedagogisk synpunkt otillfredsställande

sätt. Skolskjutsorganisationen har med andra ord fått styra skol

arbetet i klart ogynnsam riktning. Det finns enligt skolöverstyrelsens upp

fattning risk för att denna utveckling fortsätter och förs över i grundsko

lans högstadium, där den indirekt kan komma att verka dirigerande på den

enskilde elevens rätt till en fritt vald studieväg.

Föredragande departementschefen uttalade i detta hänseende:

Det nu diskuterade skatteutjämningssystemet skapar såsom såväl kommittén

som flera remissinstanser framhållit möjligheter till en förenklad

bidragsgivning bl. a. genom en avveckling av speciella bidrag. De av skolöverstyrelsen

anförda skälen för avlösning av bidragen till skolmåltider,

anskaffande av inventarier för skolmåltidsverksamheten, skolskjutsar och

inackordering av skolpliktiga elever finner jag bärande. Det torde inte längre

föreligga utrymme för stimulansbidrag till verksamhetsgrenar av förevarande

art. Några allvarliga ekonomiska konsekvenser för kommunernas ekonomi

torde inte uppkomma genom dessa bidrags avveckling och överförande

till det allmänt skatteutjämnande systemet. Tvärtom kommer medlen

i fråga därigenom i första hand kommuner med sämre ekonomiska förutsättningar

till godo. Genom införande av ett allmänt skatteutjämningssystem

som i första hand garanterar kommunerna ett visst skatteunderlag

undanrycks för övrigt grunden för skatteunderlagsgraderade speciella

bidrag.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 78 över ovannämnda proposition

förklarade statsutskottet sig dela uppfattningen, att ett allmänt

skatteutjämningssystem av föreslagen typ skapar goda förutsättningar för

en rationalisering av den statliga bidragsgivningen i stort till kommunerna.

Utskottet anslöt sig även till kommitténs uttalande att grundtanken i rationaliseringssträvandena

bör vara att ett bidragssystem skall innehålla

endast speciella bidrag med en från skatteteknisk synpunkt eller från stimulanssynpunkt

angelägen funktion. Statsbidraget till skolskjutsar var

enligt utskottets mening inte motiverat från någon av de anförda synpunkterna.

Snarare syntes, med den starka kommunala förankring som skolväsendet

nu har, det inte vara nödvändigt att upprätthålla en speciell bidragsgivning

på detta utgiftsområde.

Som förut nämnts föreslogs i propositionen, att extra skatteutjämningsbidrag

skulle kunna beviljas kommun, när synnerliga skäl därtill förelåg.

Sådana bidrag borde dock inte förekomma annat än i undantagsfall. 1

samband med en diskussion om verkningarna i utdebiteringshänseende av

slopandet av statsbidraget till skolskjutsar och inackordering underströk

departementschefen att extra bidrag kan utgå för att åstadkomma den ytterligare

utjämning av utdebiteringarna i de av indragningen berörda kommunerna

som kan vara motiverad sedan ordinarie bidrag utgått.

I motioner, väckta i anslutning till propositionen, uttalades farhågor för

att en indragning av bidraget till skolskjutsar och inackordering skulle medföra

svårigheter för en del kommuner, särskilt i glesbygderna, och hemställdes

därför, att riksdagen måtte besluta att extra skatteutjämningsbidrag

skall utgå även för att mildra obilliga verkningar av att i första hand bidraget

till skolskjutsar avvecklas. Statsutskottet ansåg i sitt ovannämnda

utlåtande, att en bidragsgivning i nämnt syfte inte var oförenlig med det

av departementschefen gjorda, nyss återgivna uttalandet, men fann ett

förtydligande på denna punkt vara pakallat. Utskottet föreslog därför, att

riksdagen skulle uttala, att extra skatteutjämningsbidrag bör beviljas för

att undanröja de obilliga verkningar i ekonomiskt hänseende för kommunerna

som kan orsakas av en avlösning av statsbidragen till skolskjutsar

och inackordering. Utskottet förklarade sig därjämte dela den i vissa motioner

framförda uppfattningen att även glesbygdskommunerna bör erhålla

den lättnad i utdebiteringshänseende som är skatteutjämningsreformens

allmänna syfte och att denna verkan inte bör förhindras genom avvecklingen

av statsbidraget till skolskjutsar och inackordering. Emellertid underströk

utskottet, att fråga är om en bidragsgivning, som bör förekomma

endast i undantagsfall, samt att bidragsgivningen till sin omfattning inte

synes böra överstiga det belopp, som f. n. utgår i form av extra bidrag enligt

skattelindringsförordningen, d. v. s. ca 10 milj. kr. per år.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966

Historik

Interkommunal ersättning

Riksdagen fattade år 1956 beslut om en genomgripande omläggning av

skolväsendets lokala och regionala ledning. Skolstyrelsereformen trädde

därefter i kraft den 1 juli 1958. Vid samma års riksdag upptogs till behandling

vissa följdfrågor i anledning av reformen. Vid författningsarbetet hade

inom ecklesiastikdepartementet skolförfattningssakkunniga biträtt.

I den intill den 1 juli 1958 gällande folkskolestadgan reglerades inte

direkt skoldistrikts skyldighet att mottaga barn i sina obligatoriska skolor.

Det torde dock allmänt ha ansetts att sådan skyldighet förelåg beträffande

alla i distriktet kyrkobokförda barn. Kommunerna mottog emellertid därutöver

i stor utsträckning i sina obligatoriska skolor barn, som ej var

kyrkobokförda i kommunen, utan att skyldighet härtill torde ha förelegat

och utan att ersättning härför begärdes av barnens hemkommuner (prop

1958:93 s. 17).

Skolförf attningssakkunniga anförde, att — bl. a. med hänsyn till ökade

skolkostnader och till ändrade statsbidragsregler — kommunerna möjligen

inte skulle bli lika villiga i fortsättningen som ditintills att i sina obligatoriska

skolor intaga elever, som de ej var författningsenligt skyldiga att

mottaga. Föräldrarnas möjligheter att välja vistelseort för barnen skulle

i så fall minskas. De sakkunniga ansåg en sådan utveckling ej vara önskvärd

och föreslog därför vidgad skyldighet för kommunerna att mottaga elever.

I sak torde förslaget ha nära anslutit sig till gällande praxis.

I enlighet med det sagda angav de sakkunniga (prop. 1958:93 s. 18) i

fyra punkter de fall, då kommun skulle vara skyldig att i sina obligatoriska

skolor mottaga i kommunen ej kyrkobokförda barn. Punkten c) avsåg det

fallet, att »barnet är intaget i barnhem eller liknande anstalt i kommunen

eller inackorderats eller eljest för längre tid vistas i enskilt hem därstädes».

Beträffande denna punkt anförde de sakkunniga följande.

Under punkt c) har till en början upptagits det fallet, att ett barn är intaget

i barnhem eller liknande anstalt i kommunen. Dylika barn kyrkobokföres

som regel ej i den kommun, där anstalten är belägen, utan bibehåller

sin kyrkobokföring hos föräldrarna. Starka sociala skäl talar för, att de

likväl utan vidare skall mottagas i barnhemskommunens skolor. På liknande

sätt förhåller det sig med barn som, efter omhändertagande enligt

barnavårdslagen, inackorderats i enskilda hem. Dessa barn torde emellertid

ofta kyrkoskrivas som »fosterbarn» i det nya hemmet. Annorlunda förhåller

det sig då med vissa andra fall av inackordering. Understundom är

omständigheterna sådana att ett barn måste inackorderas på främmande

ort för att överhuvudtaget erhålla tillfredsställande undervisning, exempelvis

i fråga om lots- och fyrpersonalens barn i vissa fall, barn i vissa ödebygder

etc. Vidare kan inackordering ibland med hänsyn till barnets bästa

vara att föredra framför en lång och tröttande skolskjuts. Den som på

detta sätt vistas på en ort för att få undervisning vid läroanstalt skall

ej kyrkobokföras där, så länge han kan anses ha sitt egentliga hem

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr Öl år 19 ti ti

annorstädes. Om ett barn på grund av förhållandena i föräldrahemmet

l. ex. moderns sjukdom, söndring i föräldrarnas äktenskap, för längre tid

inackorderas pa annan ort eller överlämnas till släktingar där, beror det

ofta på tillfälligheter, om barnet får ändrad kyrkobokföring. I alla de fall,

som bär antytts, bör vistelsekommunen enligt de sakkunnigas mening,

oavsett kyrkobokföringen, vara skyldig att mottaga barnet i sina skolor.

De sakkunniga vill emellertid gå ett steg längre och föreslår, att dylik skyldighet

skall föreligga så snart barnet för längre tid mottagits i enskilt hem

i kommunen. Skälet är även här hänsynen till barnets bästa. Man torde

kunna utgå ifrån att föräldrar, som på detta sätt låter sina barn mera

stadigvarande vistas på annan ort, i det alldeles övervägande antalet fall

har starka motiv för sin åtgärd — motiv som måste godtagas. Och om man

i författning uppställde särskilda krav i fråga om motivens art eller styrka,

skulle risk uppkomma för tolkningssvårigheter och för tvister, som latt

skulle kunna få menliga följder för barnet.

Beträffande interkommunal ersättning i fall varom här är fråga anförde

de sakkunniga följande.

För skolpliktiga, som mottages av de skäl som nu angivits, bör kommun

ej ha rätt till ersättning från hemkommunen för av skolgången föranledda

kostnader. Denna belastning kan drabba kommunerna ojämnt, men i stort

sett torde några mera betydande orättvisor icke uppkomma. I varje fall

utgår statsbidrag till så stor del av kommunernas skolkostnader, att kommunerna

bör kunna åläggas de med dessa föreskrifter förenade kostnaderna.

I likalydande remissyttranden från Stadsförbundet och Landskommunernas

förbund framhölls (prop. 1958:93 s. 28), att skyldigheten att sörja för

skolgång i obligatorisk skola för barn, som intagits på barnhem eller anstalt,

kunde bli ganska betungande för mindre kommuner, varför det inte ansågs

rimligt att vistelsekommun i sådana fall ålades att svara för de med dessa

barns skolgång förenade kostnaderna.

Departementschefen anförde, att det naturligtvis kunde diskuteras om

kommun skulle vara skyldig att i större utsträckning i sina skolor mottaga

i kommunen icke kyrkobokförda barn utan ersättning. Härefter anförde

han följande l prop. 1958:93 s. 34).

Vid remissbehandlingen har från några håll hävdats, att det med en sådan

bestämmelse i vissa fall skulle kunna bli betungande för en mottagande

mindre kommun, exempelvis om en större stad dit förlägger ett barnhem

och kommunen blir skyldig att anordna undervisning för de skolpliktiga

barnen på hemmet.

Sådana fall kan naturligtvis tänkas uppkomma, men detta forhallande

är enligt min mening inte skäl nog att frångå de sakkunnigas uppfattning

att rätt till ersättning inte skall föreligga. Det skulle nämligen stota på

praktiska olägenheter av betydande omfattning att hålla reda på, uträkna

och utkräva olika belopp, ofta av absolut taget ringa storlek och i regel helt

utan betydelse för kommunernas ekonomi. Skulle undantagsvis det motsatta

förhållandet vara för handen, torde överenskommelser kommunerna emellan,

liksom nu sker, kunna träffas utan särskild föreskrift därom. Vidare

torde, som skolöverstyrelsen påpekat, ersättningsfrågan, där så erfordras,

kunna lösas genom länsskolnämndens medverkan.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 51 är 1966

Riksdagen (SU nr 89 år 1958) lämnade propositionen utan erinran, såvitt

här är i fråga. I den nya folkskolestadgan, som utfärdades den 23 maj 1958

(SFS 399) upptogs här avhandlade bestämmelser (11 §).

Skolberedningen (SOU 1961:30 s. 816) föreslog i förevarande hänseende

inte någon saklig ändring i fråga om kommuns skyldighet att mottaga barn

som är kyrkoskrivna i annan kommun för undervisning i den obligatoriska

skolan, grundskolan. Beredningen framhöll i detta sammanhang, att framför

allt i många landsbygdskommuner fanns ett stort antal fosterbarn från

andra kommuner. Dessa barns skolgång kunde bli betungande för de kommuner,

där barnen vistades, vilket kunde leda till att denna verksamhet

minskade i omfattning. För barnavården skulle en sådan utveckling vara

olycklig. Denna fråga låg emellertid enligt beredningens mening vid sidan

av beredningens arbete och beredningen ville endast göra det uttalandet

att frågan borde beaktas vid utformningen av statliga eller kommunala

ersättningar på barnavårdens område.

Beträffande ersättning för undervisningen kommuner emellan anförde

beredningen vid den paragraf (33 §), som nu motsvaras av 46 § skollagen

följande.

Enligt nu gällande bestämmelser utgår ersättning för mottagande av

elever från annan kommun i regel endast om beslut om samverkan i detta

hänseende föreligger. I 27 § skollagen har nu klarare än i skolstyrelselagen

markerats den redan nu gällande principen, att varje kommun har ett allmänt

ansvar för att barn och ungdom i kommunen får erforderlig utbildning.

En konsekvens härav bör då vara, alt denna kommun lämnar bidrag

till annan kommun, som ombesörjer denna utbildning. Principiella skäl

talar för att denna ersättningsskyldighet blir generell och alltså även gäller

för ele\er, beträffande vilka beslut om samverkan icke föreligger. Även

praktiska skäl talar för en sådan lösning. Om ersättning regelmässigt utgår

for utsocknes elever, vilka kommunen är skyldig mottaga, vare sig de tillhör

elevområdet eller ej, inverkar mottagandet av sådana elever mindre på kommunernas

ekonomi. Detta torde medföra, att kommunerna blir mera benägna

än nu att godtaga länsskolnämndernas beslut om elevområden och att

elever lättare än nu, då särskilda skäl föreligger, kan vinna inträde i skola

utanför elevens elevområde.

Av anförda skäl förordar beredningen, att en generell regel införes om

skyldighet för kommun att deltaga i kostnaderna, då de som tillhör kommunen

anlitar annan kommuns skolor och sistnämnda kommun är skyldig

mottaga dem som elever. Denna regel får något olika innebörd för grundskolan

och för skolor, som angives i 3 §. Beträffande grundskolan har nämligen

kommunen ett primärt ansvar även för barn, som vistas där utan

att vara kyrkobokförda inom kommunen. För sådana barn kan vistelsekommunen

ej begära ersättning av kyrkobokföringskommunen, även om

förstnämnda kommun måste sända barnet till grundskolan i en tredje

kommun för skolgång.

I den proposition (nr 136 år 1962), i vilken förslag till skollag förelädes

riksdagen, upptogs i 43—45 §§ av förslaget regler för elevområdessystemets

funktion dels såsom ett medel att bestämma i vilka skolor barnen äger göra

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr Öl år 1966

9

anspråk alt få gå och, vad avser grundskolan, är skyldiga alt fullgöra skolgång,

dels ock att vara grundval för regleringen av kommunernas samverkan.

I specialmotiveringen redogöres för remissyttrande av länsskolnämnden

i Stockholm, som anser att regeln om att vistelse inom elevområde

för grundskola skall medföra elevområdestillhörighet kan leda till icke

önskvärda konsekvenser i sådana fall, då en anstalt, exempelvis skolhem,

inrättas i skolkommunen av annan än denna för inackordering av andra

barn än skolkommunens eller då stadsbarn på barnavårdsmyndigheters

eller läkares tillrådan inackorderas på landsbygden. Då dessa barn vistas i

skolkommunen på sätt angives i beredningens förslag, blir kommunen

skyldig att utan ersättning mottaga dem i sina skolor och kanske t. o. m. på

egen bekostnad tillse att de får undervisning i skola i en tredje kommun.

I anslutning till det här berörda spörsmålet ifrågasätter skolöverstyrelsen,

om inte förhållanden av det antydda slaget bör uteslutas från att medföra

ersättningsrätt för skolkommunen.

Departementschefen anför följande (prop. 136 år 1962 s. 84).

Den detaljutformning av elevområdesreglerna skolberedningen föreslagit

synes mig vara ett godtagbart instrument för alt åstadkomma en ändamålsenlig

och rättvis fördelning av elever på olika skolor. Principerna för denna

reglering ansluter också i stora drag till den ordning som hittills gällt. Med

instämmande i beredningens motivering vill jag därför ge min anslutning

till förslaget, och jag har med endast vissa redaktionella jämkningar upptagit

detsamma i departementsförslaget. I anledning av det vid remissbehandlingen

gjorda påpekandet i anslutning till bestämmelserna om att

vistelse i vissa fall konstituerar elevområdestillhörighet kan jag framhålla,

att samma regel gäller redan enligt nuvarande ordning. De ifrågavarande

bestämmelserna får emellertid inte förstås så att man skall kunna, utan

att i reguljär ordning åvägabringa interkommunal samverkan, placera barn

på anstalt i andra kommuner i direkt syfte att där skaffa dem skolundervisning.

Riksdagen (särskilda utskottets utlåtande nr 2 år 1962) biföll lagförslaget

i denna del. Beträffande innehållet i 43 och 46 §§ skollagen hänvisas till

»Gällande bestämmelser m. m.» ovan.

S kols k j ut skost nåder

Till kommuns skolkostnader utgår även statsbidrag. I fråga om kostnaderna

för anordnande av skolskjutsar gällde intill den 1 januari 1966 bestämmelserna

i kungörelsen den 18 juni 1958 om statsbidrag till kostnaderna

för skolskjutsar och inackordering (ändrad senast genom SFS

1964: 455, upphävd genom SFS 1965: 452).

Bidraget utgick till kommun, skoldistrikt och kommunalförbund på skolväsendets

område till kostnaderna för anordnande av skolskjutsar och inackordering

för sådana elever i grundskolor, folkskolor och fortsättningsskolor

som hade lång eller besvärlig skolväg. Statsbidrag till skolskjutsar

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966

utgick enligt huvudregeln med 80 % av kommunens verkliga kostnad. Fann

Iänsskolnämnden att skjutsningen kunnat anordnas till lägre kostnad,

skulle bidraget utgå med 80 % av den kostnad nämnden prövade skälig.

Om bidraget till skolskjuts skulle bli högre än bidrag till inackordering och

antalet inackorderingsdagar skulle utgöra 1,2 gånger antalet skjutsdagar,

fick bidraget till skolskjuts endast vid synnerliga skäl överstiga vad som

skulle utgått som bidrag till inackordering. Vid självskjuts utgick statsbidrag

med 80 % av kommunens verkliga kostnad. Bidraget fick dock inte

beräknas efter högre kostnad per dag som eleven besökt skolan än 50 öre,

om skolvägen var längre än 7 kilometer och 40 öre i annat fall. Statsbidraget

till kostnaderna för inackordering utgjorde per elev och dag 3:25 kr. vid inackordering

i enskilt hem och 3 kr. vid inackordering i elevhem.

I motioner till 1965 års riksdag, 1:54 och 11:67, påkallades lagförslag, som

reglerade skolskjutskostnaderna för skolbarn, som omhändertagits för samhällsvård

och utplacerats i främmande kommuner. Motionärerna fann det

rimligt att dessa kommuner, då de åsamkades särskilda skolskjutskostnader

för sådana barn, kunde av barnens kyrkobokföringskommuner få ersättning

för nämnda kostnader, i den mån dessa inte täcktes av statsbidrag.

Motionerna föranledde inte någon riksdagens åtgärd. Andra lagutskottet

pekade i sitt utlåtande nr 73 på att införandet av det allmänt skatteutjämnande

systemet — för vilket ovan redogjorts — kommer att förbättra den

ekonomiska ställningen för de skattetyngda kommunerna. Utskottet anförde

vidare, att det var att märka även att extra skatteutjämningsbidrag

skulle kunna utgå till kommuner, som allmänt sett hade höga kostnader för

bl. a. skolskjutsar. Mot denna bakgrund fann utskottet det inte motiverat

att — på det begränsade område varom då var fråga — införa en särskild

reglering.

Remissyttrandena

Svenska kommunförbundet tillstyrker i princip bifall till motionerna

medan övriga remissinstanser avstyrker eller eljest ställer sig avvisande till

dessa.

Socialstyrelsen, som avstyrker motionerna, påpekar — under hänvisning

till vad som anförts till stöd för motionsyrkandet — att motionärernas avsikt

torde vara att interkommunal ersättning skall utgå inte blott då barn

vistas i »fosterhem» enligt definitionen i 46 § barnavårdslagen utan även i

övriga fall då av barnavårdsnämnd omhändertaget barn placeras i enskilt

hem.

Vidare anför socialstyrelsen väsentligen följande.

Bland de barn, som omhändertages för samhällsvård och placeras i enskilda

hem, ingår mycket olikartade fall. Däri ingår barn, som omhändertages

jämlikt 25 och 29 §§ barnavårdslagen och som är psykiskt skadade

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr åt år 1906

11

eller missanpassade på olika sätt. Enligt socialstyrelsens erfarenhet förekommer

det, att från kommunalt håll motvilja visas mot placering av

sådana barn inom den egna kommunen. Denna motvilja torde ha många

orsaker. Man kan vara rädd för ofördelaktig påverkan på kommunens egna

barn och ungdomar, för att skadegörelse skall drabba kommunen och enskilda

invånare, för att barnavårdsnämnd och skola skall ställas inför svårbemästrade

uppgifter o. s. v. Vilken roll skolkostnaderna spelar i detta sammanhang

är svårt att avgöra. Det förefaller socialstyrelsen som om motionärerna

fäst alltför stort avseende vid deras betydelse. Bland de ifrågavarande

barnen finns också sådana, som omhändertagits för samhällsvård jämlikt

Öl § barnavårdslagen, exempelvis på grund av att vårdnadshavaren har

avlidit eller saknar möjlighet att själv ha hand om barnet. Dessa barn

placeras otta som småbarn i fosterhemmet och tillbringar kanske hela sin

uppväxttid där. De växer så in i fosterfamiljen, att de av omgivningen betraktas

som familjens egna barn. Mot placeringar av detta slag torde ingen

animositet råda i vistelsekommunen, och motionärernas ovan citerade argument

är alltså inte hållbart i dessa fall. Extra kostnader för skolskjutsar

torde kommunerna sällan behöva vidkännas för barn, som är omhändertagna

för samhällsvård och utplacerade av barnavårdsnämnd. De socialvårdstjänstemän,

som placerar fosterbarn, brukar vid bedömningen av ett

fosterhems lämplighet också beakta möjligheterna för barnet till umgänge

med jämnåriga. Placering i ensligt belägna fosterhem brukar undvikas.

I den mån fosterbarn är placerade i sådana hem torde det som regel vara

fråga om barn, som icke är omhändertagna av barnavårdsnämnd och som

alltså icke beröres av motionärernas förslag.

Socialstyrelsen anser alltså, att det av motionärerna anförda argumentet,

att placering av omhändertagna barn i främmande kommuner skulle underlättas

om de föreslagna bestämmelserna infördes, endast skulle kunna gälla

beträffande en del av de omhändertagna barnen, nämligen de s. k. svårplacerade.

Mot placering av dessa barn torde emellertid motståndet av

andra — ovan nämnda — skäl vara så stort, att de ifrågavarande bestämmelserna

enligt socialstyrelsens bedömning även i dessa fall skulle sakna

betydelse. Därtill kommer, att de föreslagna bestämmelserna torde medföra

vissa svårigheter vid tillämpningen. Situationen kan exempelvis vara den,

att av två fosterbarn, som går i samma klass, det ena är placerat av vårdnadshavaren

medan det andra är omhändertaget för samhällsvård och

placerat av barnavårdsnämnd. Endast för det senare skulle rätt till ersättning

föreligga enligt motionärernas förslag. Risk finns, att krav utgår för

båda såsom varande fosterbarn, eller att en förväxling sker, så att kravet

kommer att gälla det icke omhändertagna barnet. Misstag och förväxlingar

av detta slag torde bli svåra att undvika med åtföljande tvister mellan

kommunerna.

Skolöverstyrelsen anser sig av följande skäl inte böra förorda bifall till

motionerna.

Den åsyftade ändringen i skollagen skulle avse sådana barn som utplacerats

i enskilda fosterhem med stöd av barnavårdslagen.

överstyrelsen vill framhålla att anspråk på ersättning kan framföras på

liknande grunder för skolpliktiga barn som på enskilt initiativ för längre tid

vistas i enskilt hem i en värdkommun. Enligt skollagen 43 § c gäller

vidare att vistelse inom elevområdet skall medföra elevområdestillhörighet

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966

i de fall, då barn är intaget på barnhem eller liknande anstalt inom en

kommun. Inom sistnämnda bestämmelse torde rymmas de fall där skolplikt^

barn för längre eller kortare tid vistas på sjukhus utanför hemkommunen.

Det synes överstyrelsen mycket tveksamt om frågan om ersättning i fall

som dessa skall göras beroende av huruvida myndighet eller enskild person

föranstaltat om barnets vistelse i annan kommun. Med lika rätt kunde motsvarande

särbestämmelse diskuteras för de fall, då sådan elev kyrkobokförs

inom värdkommunen.

I motionerna framhålls att det framför allt i landsbygdskommuner finns

fosterbarn från andra kommuner och att dessa skolbarns skolgång kan bli

betungande för de kommuner där barnen vistas. Det förstnämnda förhållandet

är naturligt med hänsyn till de förutsättningar under vilka de barn

som motionerna i första hand avser är utplacerade. Kommunernas merkostnader

för dessa elever kan emellertid ej anses vara påfallande stora med

hänsyn till att medveten koncentration av dessa barn i fosterhem ej torde

förekomma. Annorlunda är förhållandet då barnhem eller liknande finns

inom en kommun. I sistnämnda fall torde dock den egna kommunen naturligen

böra svara för skolkostnaderna för flertalet av de intagna barnen.

Nu pågående och kommande sammanläggningar mellan kommuner kommer

i betydande utsträckning att förena tätorts- och glesbygdskommuner.

De marginella kostnaderna för de barn som placeras i enskilda fosterhem

inom storkommunerna kommer därmed att minska. I en del fall kommer

även naturligen förutsättningarna för ersättningsanspråken att utgå. Sammanläggningen

mellan tätorter och landsbygdsområden medverkar även till

att de eventuella ersättningsanspråk som tätortskommuner med t. ex. sjukhusanläggningar

skulle kunna ställa gentemot glesbygdskommuner — om

sådan ändring av skollagens 43 § förutsätts komma till stånd — även

faller bort.

Ovan har angivits några av de förhållanden som ur skolväsendets synvinkel

gör det svårt att klart urskilja någon särskild grupp av fosterbarn

för vilka ensartat ersättningsanspråk för skolkostnader kan ställas, överstyrelsen

vill ej heller medverka till att särskilda kategorier av barn i enskilda

fosterhem i värdkommuner urskiljs som underlag för ersättningsanspråk

mellan kommuner.

Överstyrelsen kan emellertid tänka sig fall där samlad utplacering av

barn i en värdkommun kan medföra påtagliga merkostnader för skolanordningarna

inom denna kommun. I sådana fall bör dock uppgörelse kunna

träffas mellan berörda kommuner om ersättning för merkostnader för

skolans anordnande för dessa barn.

Svenska stadsförbundet finner att övervägande skäl talar för att ingen

ändring företages i hittills gällande bestämmelser. Förbundsstyrelsen yttrar

efter en hänvisning till 1958 års lagstiftning — för vilken redogjorts i

historiken ovan — följande.

Utöver de skäl som angavs 1958 kan nu också framhållas att skatteutjämningsbidrag

införts, varigenom de mindre och skattesvagare kommunerna

erhåller vissa särskilda lättnader. Dessutom syftar den pågående

kommunreformen till att skapa större kommunala enheter med kraftigare

skatteunderlag.

Givetvis kan man, som motionerna gör, ifrågasätta det rimliga i att vistel
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr åt år 19(i6

13

sekommunen (värdkommunen) skall svara för skolkostnaderna i de här

aktuella fallen. Styrelsen ser emellertid problemet närmast så, att om man

1958 inte fann tillräckliga skäl att lägga kostnaderna på hemkommunen,

så är skälen till en dylik ordning — med hänsyn till skatteutjämnings- och

kommunreformerna — långt mindre i dag. Problemets begränsade räckvidd

belyses också av att de belopp per fosterbarn, som skulle erläggas enligt

kungörelsen om vissa ersättningar vid kommunal samverkan på skolväsendets

område, inte är högre än 740—780 kronor per år i årskurserna 1—6 och

785—835 kronor per år i årskurserna 7—9. Någon kommunalekonomisk

betydelse kan dessa belopp knappast ha.

Även Svenska kommunförbundet berör inledningsvis 1958 och 1962 års

skollagstiftning. Förbundsstyrelsen framhåller — gentemot därvid gjorda

uttalanden av departementschefen om reglering av kostnaderna utan uttryckligt

lagstöd — att då frågan om interkommunal ersättningsskyldighet

inom skolväsendet i övrigt är reglerat i skollagen förhåller det sig tveklöst

så att frånvaron av laglig föreskrift om ersättning till vistelsekommunen

för skolkostnadcr avseende fosterbarn eller barn intagna på barnhem eller

anstalt, gör det praktiskt omöjligt för kommunen att utfå ersättning. Vidare

anför förbundsstyrelsen.

Styrelsen delar den här tidigare refererade uppfattningen att den aktuella

ersättningsfrågan är av ringa kommunalekonomisk betydelse. Samma kan

emellertid vid en individuell bedömning sägas om andra fall av interkommunal

ersättningsskyldighet inom skolväsendet. Styrelsen hyser därför förståelse

för den i motionen och av många kommuner hävdade uppfattningen,

att man starkt kan ifrågasätta rimligheten i att hela kostnaden för skolgången

överlastas på vistelsekommunen.

Vad som enligt styrelsens mening kan tala emot motionärernas förslag är

de praktiska svårigheterna att få ett ersättningssystem att fungera på ett

smidigt sätt. De administrativa svårigheterna har emellertid ej tillåtits verka

hindrande för reglering i övrigt av interkommunal ersättningsskyldighet

inom skolväsendet. Styrelsen finner därför ej heller dessa skäl med avgörande

tyngd tala emot bifall till motionen, varför styrelsen tillstyrker att

frågan om interkommunal ersättning för skolkostnader avseende av barnavårdsnämnd

omhändertagna och till fosterhem, barnhem eller anstalt överförda

barn löses i huvudsaklig överensstämmelse med vad som i motionen

föreslagits.

Utskottet

Då eu barnavårdsnämnd omhändertagit underårig för samhällsvård, skall

enligt barnavårdslagen vården i första hand komma till stånd i enskilt hem.

Den underårige kan därvid komma att placeras i fosterhem, som är beläget

utanför hemkommunen. Placeringen kan ha lång varaktighet och den underårige

kyrkobokföres i allmänhet i vistelsekommunen.

I skollagen regleras i vilka fall en kommun är skyldig att till annan kommun

utgiva ersättning för barns skolgång. Såsom huvudregel gäller, att om

en kommun — på grund av föreskrifter i lagen — för undervisning mottagit

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966

elev som inte är kyrkobokförd i kommunen, är kommunen berättigad till

ersättning för undervisningskostnaderna. Av kompletterande bestämmelser

följer därjämte bl. a., att om barn, som placerats i fosterhem utanför hemkommunen,

går i obligatorisk skola i vistelsekommunen, är denna kommun

inte berättigad till ersättning för undervisningen även om barnet är kyrkoskrivet

i den kommun, vars barnavårdsnämnd gjort omhändertagandet. Ersättningen

för skolundervisningen skall, såväl beträffande den obligatoriska

som den icke-obligatoriska skolan, i allmänhet utgivas av den kommun

i vilken barnet är kyrkobokfört. Såvida kommunerna inte överenskommer

om annat, skall ersättningen utgå med vissa av Kungl. Maj :t bestämda

schablonbelopp.

För anordnande av skolskjutsar utgick t.o.m. föregående år statsbidrag

till kommunerna. I samband med att förordningen om skatteutjämningsbidrag

trädde i kraft den 1 januari i år avlöstes detta bidrag. Genom förordningen

infördes en bidragsgivning till kommunerna i allmänt skatteutjämnande

syfte. Bidrag kan utgå dels vid brist på skattekraft och dels vid hög

utdebitering. Dessutom kan extra skatteutjämningsbidrag utgå om synnerliga

skäl föreligger, t. ex. för att undanröja de obilliga verkningar i ekonomiskt

hänseende för kommunerna, som kan uppstå genom avlösningen av

statsbidragen till skolskjutsar.

Motionärerna yrkar, att lagförslag skall framläggas som ger vistelsekommun

rätt till ersättning för skolkostnader för skolpliktiga barn, som av

annan kommun omhändertagits för samhällsvård och utplacerats i enskilda

fosterhem i vistelsekommunen. Ersättningsskyldigheten bör enligt motionärernas

uppfattning omfatta dels ovan angivna schablonbelopp och dels övriga

direkta kostnader för elev, såsom extra skolskjuts eller annan anordning

som kan vara nödvändig för att bereda barnet undervisning.

Vid föregående års riksdag väcktes motioner med samma syfte som de

förevarande. Motionärerna begränsade dock sitt yrkande till att avse särskilda

skolskjutskostnader, som uppstått till följd av placeringen av fosterbarnen

i kommunen.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande pekade andra lagutskottet på att

införandet av det allmänt skatteutjämnande systemet skulle komma att

förbättra den ekonomiska ställningen för de skattetyngda kommunerna. Utskottet

underströk även att extra skatteutjämningsbidrag skulle kunna utgå

till kommuner, som allmänt sett hade höga kostnader för bl. a. skolskjutsar.

Mot angivna bakgrund fann utskottet det inte motiverat att — på det begränsade

område varom då var fråga — införa en särskild reglering.

År 1958 vid tillkomsten av reglerna om den interkoinmunala skolersättningen

påpekades att de kommunala kostnaderna för undervisningen av

skolpliktiga barn från andra kommuner ofta var av ringa storlek och i regel

helt utan betydelse för kommunernas ekonomi. Detta förhållande kan alltjämt

antagas bestå. Att under sådana förhållanden införa en — sannolikt

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 51 år 11)66

15

administrativt komplicerad — specialreglering synes enligt utskottets mening

mindre önskvärt. Härtill kominer att, såsom påpekats under remissbehandling

av motionerna, nu pågående och kommande kommunsammanslagningar

minskar eller i vissa fall undanröjer föreliggande ersättningsfråga.

Utskottet anser sig också kunna utgå ifrån att barnavårdsnämnderna

vid placeringen av fosterbarn, som omhändertagits för samhällsvård, tar

hänsyn till problem som sammanhänger med fosterbarnens skolgång. Med

hänsyn till det anförda och till de skäl som redovisades föregående år, kan

utskottet icke biträda motionsyrkandet. Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner, 1:324 och 11:394, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 oktober 1966

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand, fru Carlqvist, fru Hamrin-Thorell*,

herr Lars Larsson, fru Nilsson, herrar Eric Carlsson, Erik Filip Petersson

och Blomquist;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Lundberg, fru

Ekendahl, fröken Wetterström, herrar Johansson i Södertälje, Wiklund*,

Svensson i Kungälv och Johansson i Skärstad.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Eric Carlsson och Johansson i Skärstad, vilka ansett,

dels att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar på sid. 14 med orden

»År 1958 vid» och slutar på sid. 15 med orden »icke biträda motionsyrkandet»

bort ersättas med text av följande lydelse:

»Förevarande motioner har ett vidare yrkande än de föregående år behandlade,

och även om de aktuella beloppen inte är av någon mera ansenlig

storlek, kan frågan om ersättningsskyldigheten ha stor betydelse. Enligt utskottet

är det mycket angeläget att sådana förhållanden skapas att inte myndigheterna

i en presumtiv vistelsekommun av ekonomiska skäl tvekar att

medverka till lämpliga placeringar av barn. Utskottet ifrågasätter liksom

Svenska kommunförbundet starkt rimligheten i att hela kostnaden för skolgången

överlastas på vistelsekommunen. Utskottet är medvetet om att vissa

administrativa svårigheter kan uppstå. Detta har emellertid inte fått verka

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966

hindrande för reglering av annan interkommunal ersättningsskyldighet inom

skolväsendet. Utskottet tillstyrker därför motionerna.»

dels att utskottet bort hemställa,

»1) att riksdagen i anledning av förevarande motioner,

1:324 och 11:394, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

om utredning och förslag i syfte att ge vistelsekommun rätt

till ersättning från hemkommun för skolkostnader för skolplikt^

barn som omhändertagits och utplacerats i enskilda

fosterhem; samt

2) att motionerna, i den mån de inte kan anses besvarade

genom vad utskottet under 1) hemställt, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.»

''> 1 i

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1966

660715

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.