Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss översyn av barnavårdslagen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskottet hänvisade motioner, nr 1: 325 av fru Ohlsson, Lilly, in. fl. samt nr II: 386 av fru Holmqvist m. fl.
1966-10-25 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1966:55, Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss översyn av barnavårdslagen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskottet hänvisade motioner, nr 1: 325 av fru Ohlsson, Lilly, in. fl. samt nr II: 386 av fru Holmqvist m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 År 1966
1
Nr 55
Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss översyn av
barnavårdslagen.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskottet hänvisade motioner, nr 1: 325 av fru Ohlsson, Lilly, in. fl.
samt nr II: 386 av fru Holmqvist m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att 1960 års barnavårdslag måtte främst
i ovan berörda hänseenden bli föremål för utredning och översyn».
över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver inhämtat yttrande från socialstyrelsen. Därjämte har på utskottets
begäran yttranden avgivits av Svenska kommunförbundet och Svenska
stadsförbundet.
Motionerna
I motionerna, som är tryckta under nr II: 386, framhålles vikten av att
samhällets barna- och ungdomsvård ägnas fortlöpande uppmärksamhet.
Motionärerna påpekar att barnavårdslagen varit i kraft i fem år och att
vissa erfarenheter från lagens tillämpning nu föreligger. I motionerna anföres
vidare.
Från barnavårdshåll har pekats på att barnavårdslagens procedurregler
i vissa fall är svårbedömbara och kan komplicera handläggningen av barnavårdsärendena.
Särskilt tycks bestämmelsen i 19 § om delgivning ha vållat
svårigheter i den praktiska tillämpningen. Vissa förenklingar av procedurreglerna
synes vara möjliga utan att därigenom rättssäkerhetskravet behöver
trädas för när.
Som inledningsvis antyddes uttalade sig statsmakterna för en starkare
inriktning av barnavårds- och ungdomsvårdsarbetet mot förebyggande åtgärder.
De förebyggande åtgärderna omfattar såväl åtgärder som i sig rymmer
tvångsmoment, innebärande större eller mindre inskränkning av den
enskildes frihet, som åtgärder av helt frivillig karaktär. Lagutskottet uttalade
att åtgärder av frivillig karaktär, s. k. hjälpåtgärder och liknande
åtgärder, med samtycke av den underårige och hans föräldrar kan vidtagas,
även om de förutsättningar för ingripande som stadgas i 25 § inte
är för handen. Av erfarenhet vet man att dylika samförståndslösningar vanligen
utgör den bästa och säkraste grunden för goda behandlingsresultat.
I dessa sammanhang uppstår emellertid ofta behov av ekonomisk hjälp.
Med hänsyn till att rätten att utge ekonomisk hjälp inom ramen för omnämnda
kurativa verksamhet icke är direkt inskriven i lagen, har tvekan
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 saml. 2 avd. Nr 55
8869 66
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1966
uppstått huruvida och i vilken omfattning barnavårdsnämnden äger sådan
rätt.
Det kan ifrågasättas om inte — för att undanröja all tveksamhet — nämnda
kuraliva verksamhet liksom rätten att ekonomiskt bidraga till de hjälpåtgärder
som inom ramen för denna verksamhet kan komma i fråga borde
vara direkt inskrivna i barnavårdslagen.
1960 års barnavårdslag upptar ett nytt omhändertagandeinstitut — omhändertagande
för utredning. För placering av den som omhändertagits
för utredning anvisades i förarbetena till lagen två vägar, nämligen placering
å ungdomsvårdsskolas mottagningsavdelning och å upptagningshem.
I sistnämnda institutioner avsåg man att genom särskilda anordningar söka
säkerställa en relativt betryggande tillsyn. Föredragande statsrådet framhöll
emellertid, att beträffande sådana utredningsfall, för vilka intagning
å anstalt av mera sluten typ erfordrades, skulle användas ungdomsvårdsskolornas
mottagningsa vdelningar.
Av representanter för den sociala barna- och ungdomsvården och för
åklagarväsendet har vid olika tillfällen påtalats att nuvarande placeringsmöjligheter
för utredningsfallen icke är tillfredsställande. Mottagningsavdelningarna
är sålunda vanligen alltför ocentralt belägna. Upptagningshemmen
har icke i erforderlig utsträckning tillförts erforderliga resurser för
att kunna funktionera jämväl som utredningshem. Vi finner det därför
angeläget, att frågan om placeringsmöjligheterna för utredningsfallen blir
föremål för förnyade överväganden och att man därvid beaktar också möjligheterna
av en kombination av utrednings- och behandlingshem. Härigenom
skulle skapas ökade förutsättningar för en med den psykiska barnaoch
ungdomsvården integrerad vård och behandling, vilket från flera synpunkter
kan anses önskvärt.
Gällande rätt m. m.
Den enskildes rätt att få del av utredning
Samhällets barnavård är i främsta rummet en angelägenhet för den
borgerliga primärkommunen. Varje kommun är sålunda skyldig att sörja
för barnavården inom sitt område. För att fullgöra dessa uppgifter skall i
varje kommun utses en barnavårdsnämnd, bestående av minst fem ledamöter.
Barnavårdsnämnden fattar beslut i ärenden sedan utredning företagits
av antingen hos nämnden anställd tjänsteman eller ordföranden eller
ledamot. Utredningen skall bedrivas så skyndsamt förhållandena betingar
och genomföras på sådant sätt, att obehag, olägenhet eller kostnad inte i
onödan vållas någon. Vad som förekommit av betydelse skall antecknas
i protokoll eller tillvaratagas på annat betryggande sätt.
När en utredning i ett ärende som gäller enskild person anses avslutad,
skall enligt 19 § barnavårdslagen den som beröres av ärendet underrättas
om vad som kommit fram vid utredningen och beredas tillfälle till yttrande.
Undantag från denna regel kan göras dels när ärendet kräver så snabb behandling
att yttrande ej kan avvaktas, dels när ett yttrande är uppenbart
obehövligt. Sekretesslagens bestämmelser kan därutöver innebära inskränk
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 är 1966
3
ning i fråga om rätten att ta del av visst utredningsmaterial. Den som har
rätt att avge yttrande kan göra det skriftligt eller muntligt. Han kan
också påkalla att bli hörd inför nämnden. Sådan begäran skall efterkommas
om inte särskilda skäl talar emot. Den som beredes tillfälle att yllra
sig skall erinras om rätten att påkalla förhör inför nämnden.
I proposition nr 10 dr 1060 med förslag till barnavårdslag anförde föredragande
statsrådet beträffande 19 §.
Att den saken rör får tillfälle att yttra sig under utredningen i ärendet är
av grundläggande betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt samt för afl säkerställa
tillförlitlig utredning. Såsom kommittén funnit bör rätten för den
enskilde att yttra sig icke såsom enligt gällande rätt vara begränsad till
ärenden av viss beskaffenhet, utan en generell regel om rätt till yttrande bör
uppställas. I likhet med vissa remissinstanser anser jag, att som huvudregel
bör gälla, att tillfälle till yttrande skall lämnas i varje ärende, som
rör enskild person.
Från en huvudregel av nu angiven innebörd måste undantag i vissa fall
medges. Förhållandena kan till en början vara sådana, att det framstår som
uppenbart obehövligt att bereda den enskilde tillfälle att yttra sig. Skälen
härtill kan vara av skilda slag: avgörandet kan vara av mycket ringa betydelse,
utgången kan vara given och sådan, att den måste vara den enskilde
till lags, den enskildes mening kan vara på förhand känd o. s. v. Att i dylika
fall tillämpa regeln om att tillfälle till yttrande skall lämnas skulle
innebära en onödig belastning både för nämnden och för den enskilde. Det
måste emellertid fasthållas, att den angivna förutsättningen — uppenbart
obehövligt — skall föreligga för att undantag skall få göras. Yttranderätten
får inte uteslutas enbart på den grund, att yttrande anses icke oundgängligen
påkallat för en tillfredsställande utredning. I tveksamma fall bör
tillfälle till yttrande beredas. Tillämpning av regeln kan vidare vara oförenlig
med den snabbhet, varmed avgörande i visst fall måste träffas av
nämnden. Såsom kommittén föreslagit måste också för sådana fall undantag
från regeln möjliggöras. Däremot torde det inte vara påkallat att därutöver
även medge undantag för det fall att tillämpningen av regeln kunde
antagas vålla betydande svårigheter.
Justitiekanslersämbetet har framhållit, att den saken gäller bör få tillfälle
att yttra sig på ett så sent stadium att han kan uttala sig om all sådan utredning
som är av betydelse för ärendets avgörande. Ehuru jag i princip delar
denna uppfattning, har jag i likhet med kommittén funnit att en ovillkorlig
föreskrift härom i lagen skulle vara alltför sträng.
Den som är berättigad att yttra sig bör få välja mellan att yttra sig skriftligen
eller muntligen. Väljer han att yttra sig muntligen, fordras tydligen
att någon anordning vidtages för yttrandets mottagande från nämndens
sida. Yttrande i samband med utredares hembesök är t. ex. till fyllest. Enskild,
som framlagt sin mening i ansökning eller eljest i självmant avgivet
yttrande i ärendet, behöver inte beredas tillfälle till vidare yttrande, såvida
det inte framkommer nytt material, som kan påverka utgången till hans
nackdel.
Rätten för den enskilde att få ta del av utredningsmaterialet hade i det
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1966
för riksdagen framlagda lagförslaget inte uttryckligen fastslagits. Andra
lagutskottet, som behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 5 år 1960,
ansåg emellertid att principen om rätten att ta del av utredningen, som
var ett nödvändigt komplement till rätten att yttra sig, var så viktig att
den borde framgå av lagtexten. Lagtexten jämkades i enlighet härmed.
Förutsättningar för ingripande i enskilda fall
I barnavårdslagen anges en rad olika åtgärder som barnavårdsnämnd
kan tillgripa för att komma till rätta med uppkomna missförhållanden i
enskilda fall. I första hand skall förebyggande åtgärder ifrågakomma.
Dessa är enligt 26 § 1) hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd, 2) förmaning
och varning, 3) föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden
samt 4) övervakning. För genomförande av vad barnavårdsnämnd
tillrått eller föreskrivit äger nämnden bestrida kostnader för rådfrågning,
undersökning, behandling, utbildning och dylikt samt lämna bidrag till resor,
kläder, annan utrustning och omkostnader i övrigt. Om förebyggande
åtgärder bedömes vara utan nytta eller om vidtagna åtgärder ej haft
eftekt skall enligt 29 § den underårige omhändertagas för samhällsvård.
I 25 § anges indikationerna för att barnavårdsnämnd skall ingripa med
hjälpåtgärd eller samhällsvård. Ingripande skall således ske enligt punkten
a) om någon, som ej fyllt 18 år, misshandlas i hemmet eller eljest där
behandlas på sådant sätt, att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsättes
för fara, eller om hans utveckling äventyras på grund av föräldrarnas olämplighet
eller bristande förmåga som fostrare. Enligt b) skall ingripande
ske om någon, som ej fyllt 21 år, på grund av brott, sedeslöst levnadssätt,
underlåtenhet att efter förmåga ärligen försörja sig, missbruk av alkohol
eller narkotika eller av annan jämförlig anledning är i behov av särskilda
tillrättaförande åtgärder från samhällets sida. Såvitt framgår av lagtexten
skall någon av indikationerna a) eller b) föreligga för att ingripande av
barnavårdsnämnd skall ske vare sig det gäller förebyggande åtgärder eller
samhällsvård. Lagen har emellertid inte ansetts ha denna innebörd. Hjälpåtgärder
anses sålunda kunna vidtagas även om inte så allvarliga missförhållanden
som anges i 25 § föreligger.
Barnavårdslagens regler i det här hänseendet bygger på den tidigare
barnavårdslagen från år 1924. I 1924 års lag uppställdes alltså samma förutsättningar
för ingripande vare sig det gällde förebyggande åtgärder eller
omhändertagande. I praxis skedde emellertid en viss glidning så att förebyggande
åtgärder ansågs kunna vidtagas även om inte så markerade missförhållanden
förelåg som förutsattes i lagen.
Barnavårdskommitén vars utredningsarbete ligger till grund för den
nuvarande barnavårdslagen föreslog i sitt betänkande SOU 1956:61 att
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1!)C>6
ett system med mer differentierade indikationer skulle införas. Vissa törebyggande
åtgärder skulle med en sådan ordning kunna tillgripas även vid
mindre grova missförhållanden.
I proposition nr 5 dr 1!)60 med förslag till ny barnavårdslag anförde
föredragande statsrådet.
Till grund för kommitténs förslag, såvitt avser förutsättningarna för barnavårdsnämnds
ingripande i enskilda fall för att skydda barn och unga mot
olämplig uppväxtmiljö eller för att tillrättaföra ungdomar, som visat beleenderubbningar,
ligger den uppfattningen, att sådant ingripande bör komma
till stånd på ett tidigare stadium än vad som är medgivet enligt gällande BvL.
Den starka kritik, som förslaget mött såväl inom kommittén själv som i ett
stort antal yttranden, riktar sig huvudsakligen mot att kommittén avsett alt
inte blott förebyggande åtgärder utan även omhändertagande skall tillgripas
i vidgad omfattning. Att ingripande med förebyggande åtgärder, åtminstone
sådana av rent hjälpande karaktär, bör ske på ett tidigt stadium, understrykes
däremot både av reservanter inom kommittén och av flera mot kommitténs
förslag i övrigt kritiskt inställda remissinstanser.
Såsom kommittén funnit nödgas man konstatera, att barnavårdsnämnds
ingripande ofta sker på ett alltför sent stadium, sedan den unge tillbringat
en stor del av sin uppväxttid i högst ogynnsamma förhållanden och själv blivit
märkt av dem. Det säger sig självt, att utsikterna att avhjälpa otillfredsställande
förhållanden i den unges miljö och att bota uppkommen skada är
gynnsammare ju tidigare samhället griper in. Den rätta vägen att lösa detta
problem är emellertid enligt min mening inte att vidga barnavardsmyndigheternas
befogenheter att ingripa tvångsvis. Det är av rättssäkerhetsskäl
nödvändigt att göra en noggrann avvägning mellan å ena sidan samhällets
intresse av att främja de ungas personliga och sociala utveckling samt å
andra sidan de enskildas anspråk på att få ordna sina personliga förhållanden
utan inblandning från det allmännas sida. Den avvägning, som i detta
hänseende ligger till grund för gällande BvL, är enligt min mening i stort
sett riktig. Någon väsentlig utvidgning av indikationerna för ingripande kan
jag därför inte förorda.
Det nu anförda gäller i främsta rummet om tvångsomhändertagande. I
fråga om förebyggande åtgärder kan läget delvis sägas vara ett annat. Ju
mindre ingripande en åtgärd är, desto mindre träder självfallet rättssäkerhetssynpunkten
i förgrunden. Kommitténs förslag alt i fråga om indikationerna
frigöra de förebyggande åtgärderna från den nuvarande sammankopplingen
med skyddsuppfostran är därför i och för sig rimligt. Det kan erinras
om att förebyggande åtgärder enligt den danska barnavårdslagstiftningen må
vidtagas vid mindre allvarliga missförhållanden än dem som krävs för omhändertagande.
Även vissa förebyggande åtgärder kan dock vara mycket
kännbara för den enskilde, vilket synes böra leda till att — såsom kommittén
föreslagit — olika förutsättningar skall gälla för olika förebyggande åtgärder,
beroende på ingripandets art m. m. Emellertid är det förenat med
stora svårigheter att med en sådan konstruktion utforma indikationerna på
ett sätt som är förenligt med kravet på att lagtexten skall vara lättläst, lättbegriplig
och överskådlig. Den kritik, som framförts mot kommitténs förslag
i formellt avseende, torde också främst vara riktad mot de bestämmelser,
som anger förutsättningarna för barnavårdsnämnds ingripande med olika
åtgärder. Enligt min mening är det därför lämpligast att även i ny barna
-
6 Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1966
vårdslag uppställa samma förutsättningar för förebyggande åtgärder som
tor omhändertagande. Liksom i gällande lag bör bestämmelserna därvid ut
ormas
pa sådant sätt, att omhändertagande närmast framstår som en nöd
allsåtgard,
vilken får tillgripas endast om förebyggande åtgärder prövats
utan verkan eller på förhand bedömes vara gagnlösa.
Önskemålet om tidigare ingripanden bör alliså enligt min mening inte
tillgodoses genom vidgade indikationer. Lösningen bör i stället sökas i eflektivisering
av barnavårdsverksamheten och utbyggnad av de allmänt förebyggande
åtgärderna. Vad det i främsta rummet gäller är att barnavårdsmyndigheterna
söker att på ett tidigt stadium få kännedom om rådande missförha
Ianden. Intimt samarbete måste upprätthållas med andra sociala organ
po ^myndigheter, skolor m. fl. I olika former kan ett givande samarbete
också etableras med föräldrar. När något missförhållande kommer till barnavardsnamndens
kännedom, får nämnden inte tveka att ingripa Målet måste
därvid vara att om möjligt vinna rättelse utan att skilja den unge från hans
miljö. Genom de olika familjesociala anordningar som står till buds i dagens
samhälle är förutsättningarna för att lyckas härmed numera väsentligt större
än vid BvL:s tillkomst. Här må endast erinras om socialhjälpen, om den
Psykiska barna- och ungdomsvården samt om daghems- och feriebarnsverksamheten.
Det är barnavårdsnämndens sak att vid behov medverka till
att sådana och andra sociala hjälpmöjligheter utnyttjas.
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen i sitt utlåtande nr
5 dr 1960, anförde i den aktuella frågan.
1 den viktiga frågan om förutsättningar för ingripande
ansluter sig förslaget nära till BvL. Detta anser utskottet lyckligt, i första
hand därför att avvägningen i BvL mellan den privata sfären och samhällsingripanden
måste antagas stämma överens med allmän rättsuppfattning.
Därtill kommer, att barnavårdsorganen i väsentliga avseenden får bygga vidare
på den rättspraxis som utbildats under den tid BvL gällt. Den effektivisering
av barnavårdsverksamheten som kan erfordras bör åstadkommas
dels genom utbyggnad av den förebyggande verksamheten, dels genom förstärkning
av barnavårdsorganens resurser med avseende på personal, anstalter
in. m.
Liksom hittills skall förutsättningarna för att barnavårdsnämnd skall
få ingripa med förebyggande åtgärder — hjälpåtgärder, förmaning och varning,
föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden samt övervakning
— vara desamma som för omhändertagande. Givetvis är dock en
gradering åsyftad, så att underårig som regel inte skall omhändertagas förrän
andra åtgärder prövats. Denna gradering kommer till uttryck främst i
ett i nära anslutning till en bestämmelse i BvL utformat stadgande, att, om
förebyggande åtgärder bedöms vara gagnlösa eller om sådana åtgärder’vidtagits
utan att medföra rättelse, den underårige skall omhändertagas för
samhällsvård.
I motionerna I: 443 och II: 566 har yrkats sådan ändring av lagtexten, att
det klart skulle framgå, att förebyggande åtgärder får vidtagas vid mindre
allvarliga missförhållanden än dem som gäller för omhändertagande. Motionärerna
har tänkt sig att ändringen kunde få den formen, att förebyggande
åtgärder skulle kunna vidtagas icke endast då sådana förhållanden
som beskrivs i 25 § föreligger utan dessutom då det är risk för att sådana
förhållanden skall inträda om inga åtgärder vidtages. Till stöd för yrkandet
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1!I66
åberopas, att propositionens ståndpunkt ger det nya lagförslaget mindre
utrymme för de förebyggande åtgärderna än den praxis som utbildats med
stöd av BvL. Detta uttalande torde inte vara hållbart. Såsom utskottet ovan
anmärkt, är just en av fördelarna med den i propositionen valda konstruktionen
alt det blir möjligt att bygga vidare på hittills utbildad praxis. Snarare
torde propositionen syfta till att den förebyggande verksamheten skall
intensifieras. Detta skall dock inte i första hand ske genom att möjligheterna
till tvångsingripande vidgas utan främst genom alt hjälpåtgärderna
och andra åtgärder som kan vidtagas i samråd med den underårige och
hans föräldrar får större omfattning. Uppenbarligen kan hjälpåtgärder och
liknande åtgärder med samtycke av den underårige och hans föräldrar vidtagas
även om förhållande som avses i 25 § inte är för handen. Utskottet vill
härvidlag vidare erinra om en föreskrift i törslagets 3 § av innebörd att
barnavårdsnämnden under sin allmänt förebyggande verksamhet skall särskilt
uppmärksamma sådana underåriga som med hänsyn till kroppslig eller
själslig hälsa och utrustning, hem- och familjeförhållanden samt omständigheterna
i övrigt kan anses vara särskilt utsatta för risk att utvecklas
ogynnsamt. Utskottet kan av nu anförda skäl inte tillstyrka motionerna.
Placering av underåriga som omhändertagits för utredning
I 30 § 1960 års barnavårdslag infördes den nyheten att det blev möjligt
att tillfälligt omhändertaga underårig under det att utredning pågår om
ingripande med stöd av 25 § i form av förebyggande åtgärder eller definitivt
omhändertagande. Sådant tillfälligt omhändertagande förutsätter att det
föreligger sannolika skäl för ingripande enligt 25 §. Dessutom skall det
föreligga risk för den minderåriges hälsa eller utveckling eller för brottslig
eller annan skadlig verksamhet från hans sida. Omhändertagande kan också
motiveras med att utredningen eljest allvarligt skulle försvåras eller vidare
åtgärder hindras. Omhändertagande får bestå högst fyra veckor. Om
den underåriges uppträdande eller levnadssätt innebär fara för allmän
ordning eller säkerhet och om sannolika skäl för ingripande med stöd av
25 § föreligger så kan enligt 33 § polismyndighet tillfälligt ta den underårige
i förvar i avbidan på barnavårdsnämnds beslut.
Beträffande placeringen av den som omhändertagits för utredning på
grund av sitt eget beteende hänvisades vid lagstiftningens genomförande
till upptagningshem och ungdomsvårdsskolornas mottagningsavdelningar.
Barnavårdskommittén föreslog år 1955 att särskilda utredningshem med
tio platser i varje skulle inrättas för s. k. utredningsfall. På dessa hem
skulle även placeras underåriga som omhändertagits för samhällsvård men
som ej omedelbart kunnat erhålla lämplig placering.
Kommittén för ungdomsvårdsskolorna tog upp barnavårdskommitténs
förslag om utredningshem till förnyat övervägande i ett betänkande avgivet
år 1958. Denna kommitté föreslog, att i stället för särskilda utredningshem
skulle särskilda mottagningsavdelningar inrättas vid vissa ung
-
8 Andra lagutskottets utlåtande nr 55 År 1966
domsvårdsskolor. Å 1959 genomfördes denna ordning (prop. 88/1959 SU
57/1959).
I proposition nr 10 år 1960 med förslag till barnavårdslag anförde föredragande
statsrådet.
För utredning omhändertagna behöver placeras endast för tämligen
kort tid och vårdformen måste naturligtvis avpassas efter omständigheterna.
,.et..jan vara frå§a om ett litet barn, som omedelbart måst skiljas från
foraldra- eller fosterhem och behöver god omvårdnad, eventuellt förenad
med observation. Åtgärden kan emellertid också gälla äldre ungdomar
som maste hållas under noggrann uppsikt och tagas i rymningssäkert förvar
Liksom beträffande samhällsvårdsfallen bör valet stå mellan överlämnande
till enskilt hem och placering i lämplig institution. Huvudregeln om
företräde for familjevård bör dock inte gälla i dessa fall. Å andra sidan
torde det inte heller vara tillräckligt motiverat att uppställa en regel om
företräde åt anstaltsplacering. över huvud taget synes särskilda föreskrifter
om valet av vårdform för utredningsfallens vidkommande inte vara erforderliga.
De anstalter, som främst ifrågakommer för att mottaga de för utredning
omhändertagna, är barnhem, nämligen spädbarnshem och upptagningshem,
samt barnpsykiatriska avdelningar. Sådana ungdomar, som omhandertages
på grund av sitt eget beteende, skall emellertid vid behov i stället
kunna intagas i ungdomsvårdsskolas mottagningsavdelning. Detta gäller
i främsta rummet i sådana fall, där tillfredsställande uppsikt över den
omhändertagne inte kan anordnas i annan anstalt.
I samband med propositionen hade andra lagutskottet att behandla motioner
i vilka frågan om placering av utredningsfallen berördes. Utskottet
anförde i sitt utlåtande nr 5 dr 1960.
I detta sammanhang behandlar utskottet motionerna I: 213 och II: 252, i
vilka hemställes att riksdagen måtte uttala att statsbidrag för uppförande
och drift av mottagningsavdelningar (utredningshem) må utgå till
kommuner, där särskilt behov av sådana avdelningar föreligger. Vidare ämnar
utskottet här ta upp vissa uttalanden i motionerna I: 11 och II: 25 angående
kommunala upptagningshem.
I anledning av motionerna vill utskottet till en början erinra om att riksdagen
år 1959 i samband med behandlingen av proposition om utbyggnad
av ungdomsvårdsskolorna godtog ett i propositionen framlagt förslag att
vissa av dessa skolor skulle kompletteras med särskilda mottagningsavdelningar,
avsedda framför allt för s. k. utredningsfall, d. v. s. främst unga i
åldern 15—17 år som misstänks för brott. För sådana fall skulle också specialavdelningar
vid andra av ungdomsvårdsskolorna kunna tas i anspråk.
Riksdagsbeslutet innebar, att det under tiden fram till mitten av år 1960
skulle inrättas sammanlagt sex mottagningsavdelningar, fyra vid pojkskolor
och två vid flickskolor. Varje avdelning skulle innehålla åtta platser. Av
mottagningsavdelningarna avses en pojkavdelning — vid Hammargården
— och en flickavdelning — vid Bistagården i Bålsta i Uppsala län — för
Stockholm s-området samt en pojkavdelning — vid Fagared i Lindome i
Hallands län för Göteborgs-området. För Malmö och närliggande område
skall en nyinrättad specialavdelning vid Råby i Lund fylla motsvarande ändamål.
Andni lagutskottets utlåtande nr 55 år 1966
9
Vad gäller vården av dem som oinhändertages för utredning på grund
av silt eget beteende innebär nu förevarande proposition, att de i första hand
skall placeras i kommunala upptagningshem. Barnavårdsnämnderna skall
ha befogenhet all underkasta de omhändertagna den begränsning av rörelsefriheten
som betingas av syftet med omhändertagandet. För detta ändamål
krävs enligt föredragande statsrådet främst att hemmen förses med tillräcklig
och välkvalificerad personal. Vidare bör uppsikten kunna underlättas
genom lämplig placering av byggnaderna och genom särskilda tekniska
anordningar, såsom rymningssäkra fönster. De i det föregående nämnda
mottagningsavdelningarna vid ungdomsvårdsskolorna skall enligt statsråde
anlitas för sådana utredningsfall, för vilka intagning i anstalt av mera
sluten typ erfordras.
1 motionerna I: 213 och II: 252 göres gällande, att det antal platser staten
ställer till förfogande genom mottagningsavdelningarna är otillräckligt; både
Stockholm och Göteborg måste räkna med egna institutioner med hem både
för manliga och för kvinnliga elever. Dessa institutioner måste, anför motionärerna,
med hänsyn till att klientelet oftast är mycket oroligt ha speciell utrustning
samt särskilt väl kvalificerad personal, och därför blir både investerings-
och driftskostnaderna väsentligt högre för dem än för upptagningshem
för psykiskt och fysiskt friska barn. Motionärerna nämner, att Göteborgs
barnavårdsnämnd planerar nya upptagningshem både för manliga och
för kvinnliga elever. De ifrågasätter, om det inte skulle vara fördelaktigt
såväl för staten som för Göteborgs stad, om man i anslutning till hemmen
kunde inrätta mottagningsavdelningar, till vilka staten lämnade bidrag för
både investering och drift. En sådan anordning skulle också, menar motionärerna,
ha gynnsamma verkningar för behandlingen av de unga.
I motionerna 1:17 och II: 25 — där inte något yrkande framställes i denna
del — anläggs vissa synpunkter på kommunala upptagningshem såsom anstalter
för placering av dem som omhändertagits för utredning i anledning
av misstanke om brott. Motionärerna betecknar den föreslagna lösningen
som ett mellanting mellan sluten och öppen anstalt och uttrycker farhågor
för att upptagningshemmen, även om de utformas i enlighet med de av statsrådet
angivna riktlinjerna, inte blir ens tillnärmelsevis rymningssäkra. Visserligen
är avsikten, anför motionärerna, att de svårare fallen skall placeras
på sluten mottagningsavdelning vid ungdomsvårdsskola, men det är sannolikt
att platsbristen vid dessa kan göra sådan placering omöjlig med påföljd
att upptagningshemmen kommer att få mottaga ett allt allvarligare
belastat klientel av typen häktningsfall.
Utskottet vill, från de synpunkter utskottet har att företräda, uttala uppfattningen,
att det för en riktig tillämpning av den nya barnavårdslagen är
av yttersta vikt att tillräckligt många vårdplatser med erforderlig utrustning
ställs till förfogande för sådana unga som på grund av eget beteende
omhändertagits för utredning eller samhällsvård. En möjlig väg är att ytterligare
bygga ut den statliga ungdomsvårdsskoleorganisationen med avdelningar
för mera permanent vård och med specialavdelningar och mottagningsavdelningar.
En annan väg är att genom ökat statligt stöd stimulera
kommunerna att inrätta upptagningshem, något som i enlighet med vad som
anföres i motionerna I: 213 och II: 252 möjligen kan medföra vissa fördelar
med avseende på behandlingen. Utskottet vill här erinra om att de parlamentariska
sakkunniga i det förut nämnda betänkandet om ungdomsbrottsligheten
framhållit att, i den mån barnavårdsnämnderna skulle behöva an
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1966
ordna särskilda hem för omhändertagande av unga under utredningstiden,
fråga kan uppkomma om fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna
för inrättande av dessa hem. Vad särskilt gäller uttalandena i motionerna
1:17 och II: 25 vill utskottet erinra om att det stadgande i lagförslaget
som handlar om barnavårdsnämndens uppsikt över omhändertagna (41 §)
inte drar några bestämda gränser för de åtgärder som får vidtagas för att
förebygga rymningar. Det i stadgandet använda uttrycket, »den omhändertagne
må underkastas den begränsning i rörelsefriheten som betingas av
syttet med omhändertagandet», synes medge en nyanserad tillämpning.
Vad utskottet här anfört i anledning av motionerna I: 213 och II: 252 bör
riksdagen enligt utskottets mening giva Kungl. Maj:t till känna som sin
uppfattning.
Remissyttrandena
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet har lämnat likalydande
remissyttranden. I dessa instämmer förbundsstyrelserna i motionärernas
åsikt, att det för ett fortsatt reformarbete på den samhälleliga
barna- och ungdomsvårdens område är av största betydelse att principerna
för denna verksamhet ägnas fortlöpande uppmärksamhet från statsmakternas
sida. Vardera styrelsen framhåller vidare.
Med hänvisning till de erfarenheter av 1960 års barnavårdslag som
barnavårdsorganen vunnit föreslås i motionen en översyn av lagen i vissa
angivna avseenden. När motionärerna inte går längre synes detta motiveras
med att de påvisade svagheterna i lagstiftningen i första hand bör undanröjas
och att ändringar på dessa punkter skulle kunna genomföras snabbt.
Styrelsen anser, att motionärerna här gör en riktig bedömning och tillstyrker
att den förordade utredningeen snarast kommer till stånd.
Styrelsen vill vitsorda att det för barnavårdsnämndernas del föreligger
en sådan osäkerhet i fråga om rätten och möjligheterna att vidta kurativa
åtgärder att arbetet hämmas härav. Det är tveksamt om lagtext och motiv
beträffande så kallade hjälpåtgärder helt korresponderar. Ingripanderekvisit
och åtgärdsregister har i lagtexten gjorts bundna av varandra på
ett sätt som i formellt hänseende försvårar för barnavårdsnämnderna att
verka i förebyggande syfte. En ändring av lagen i den av motionärerna angivna
riktningen är sålunda angelägen.
Ett spörsmål som anknyter till ovanstående gäller åtgärdsbehov som
kvarstår sedan ett omhändertagande upphört på grund av att den omhändertagne
fyller 18 år. I praktiken uppstår inte sällan frågan om hur en av
barnavårdsnämnd föranstaltad yrkesutbildning i dylika fall skall kunna
fortsättas. Då stadgandena i §§ 44 och 26 inte torde vara till fyllest för
att säkerställa fortsatta stödåtgärder, föreslår styrelsen att även dessa
förhållanden uppmärksammas i förevarande sammanhang.
Motionärernas påpekanden i fråga om nuvarande placeringsmöjligheter
för utredningsfallen finner styrelsen synnerligen betydelsefulla. Detta gäller
särskilt förslaget om att möjligheterna för en kombination av utrednings-
och behandlingshem bör beaktas. Barnanstaltsutredningen har i
sitt betänkande av år 1965, Barn på anstalt, uttalat den meningen att barnhemmen
i ökad utsträckning bör få tillgång till den psykiska barna- och
ungdomsvårdens resurser. Styrelsen, som anslutit sig till nämnda förslag, finner
att det speciellt för åtgärder i utredningsfallen är angeläget att den
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 19 IS Ii
11
psykiska barna- och ungdomsvårdens resurser så långt möjligt samordnas
med den sociala barnavården.
Socialstyrelsen vitsordar för sin del att en översyn av barnavårdslagen
är motiverad. Styrelsen anser emellertid att översynen bör göras mer omfattande
än vad motionärerna enligl styrelsens uppfattning synes avse.
Beträffande frågan om delgivning enligl 19 § barnavårdslagen yttrar styrelsen.
Kommuniceringsregeln i 19 § första stycket är av grundläggande betydelse
för den enskildes rättssäkerhet. När det gäller ärenden, vilka barnavårdsnämnd
har att slutligt avgöra i sak, torde de flesta barnavårdsnämnder
numera ha accepterat regeln såsom ofrånkomlig. Annorlunda förhåller det
sig i fråga om ärenden, där barnavårdsnämndens beslut endast avser yttrande
till annan myndighet. I vissa sådana ärenden, t. ex. de som avser
yttrande till domstol i adoptions- eller vårdnadsfrågor, blir barnavårdsnämndens
utredning tillgänglig för parterna, när den inkommit till domstolen,
och den som så önskar kan inför domstolen bemöta uppgifterna i
utredningen. Barnavårdsnämndens delgivning av utredningen betraktas
under dessa förhållanden av de flesta som en — ofta mycket besvärande
— överflödsåtgärd. I regel och särskilt i svårutredda och svårbedömda
vårdnadsärenden ingår emellertid kommuniceringen som ett nödvändigt led
i utredningsförfarandet. Barnavårdsnämndens utredning skall åsyfta att
»allsidigt klarlägga de omständigheter som äro av betydelse för ärendets
bedömning» (14 §). Detta syfte kan ofta inte nås, med mindre vederbörande
får kännedom om och tillfälle att bemöta de uppgifter om honom, som
insamlats av utredaren. Undantag kan emellertid förekomma, t. ex. som
JO framhållit i adoptionsärenden och åtalseftergiftsärenden.
Anledning synes därför föreligga att i samband med en översyn av
barnavårdslagen överväga en jämkning av bestämmelserna i 19 § —
ej endast stadgandet i första stycket utan även de därmed nära förbundna
stadgandena i andra och tredje styckena — syftande till att ge barnavårdsnämnderna
ökade möjligheter att underlåta kommunicering i ärenden,
vilka nämnderna ej har att avgöra i sak.
I 19 § sägs ingenting om på vilket sätt den ärendet rör skall delges utredningsmaterialet.
Av vissa uttalanden i förarbetena till barnavårdslagen
framgår emellertid, att lagstiftarna tänkt sig antingen en muntlig redogörelse
för vad som framkommit vid utredningen eller också att de handlingar,
som innehåller utredningen, ställs till förfogande i original eller
avskrift. I sistnämnda fall har två olika metoder kommit till användning.
Enligt den ena metoden underrättas vederbörande om att han kan ta del
av handlingarna på viss plats, t. ex. socialvårdsbyrän eller, om polishandräckning
anlitas för delgivningen, på polisstationen. Enligt den andra
metoden överlämnas ett exemplar av alla handlingar till vederbörande
att av denne behållas. De olika sätten för delgivning av utredningsmaterial
behandlas i justitieombudsmannens ämbetsberättelse år 1965, sid 382
o. f. Justitieombudsmannen gör bl. a. följande uttalande (sid. 393).
Muntlig delgivning kan helt visst vara till fyllest i åtskilliga ärenden av
mindre ingripande betydelse, där utredningen som regel icke heller är av
större omfattning. När det gäller t. ex. ärende rörande ifrågasatt tvångsomhändertagande
för samhällsvård enligt 29 § barnavårdslagen, bör enligt
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1966
min mening delgivningen av handlingarna i princip icke ske muntligt. I
dessa ärenden är utredningen ofta rätt vidlyftig, och det föreligger därför
och med hänsyn till ärendets djupt ingripande betydelse som regel ett
klart behov för den enskilde att — för att han rätt skall kunna tillvarata
sina intressen — själv få ta del av utredningen och ej blott få höra den
mer eller mindre fullständigt uppläsas för sig.---I allmänhet bör
emellertid enligt min mening delgivningen hos barnavårdsnämnderna av
utredning i kontroversiella samhällsvårdsärenden ske genom att ett exemplar
av handlingarna överlämnas till den enskilde på sätt sker i ärenden rörande
tvångsintagning av alkoholmissbrukare. Ett sådant tillvägagångssätt är
otvivelaktigt---bäst ägnat att tillgodose kommuniceringsförfarandets
syfte.
Socialstyrelsen har i Råd och anvisningar nr 173, sid. 15 o. f., refererat
justitieombudsmannens uttalande i delgivningsfrågan för att på så sätt
bringa hans synpunkter till barnavårdsnämndernas kännedom. Att i kontroversiella
och känsliga ärenden nödgas överlämna ett exemplar av utredningshandlingarna
till den ärendet rör för studium under obegränsad tid
framstår helt visst för många barnavårdsnämnder som besvärande. Förfaringssättet
torde dock endast motsvara, vad hänsynen till den enskildes
rättssäkerhet kräver.
I fråga om barnavårdsnämnds möjlighet till ingripande med förebyggande
åtgärder trots att förutsättningar enligt 25 § ej är för handen
anför styrelsen, att sådan möjlighet anses föreligga då det gäller hjälpåtgärder
innefattande råd och stöd. Denna uppfattning, yttrar styrelsen vidare,
grundar sig på ett uttalande av andra lagutskottet i utlåtandet nr 5
år 1960. (Uttalandet är refererat å s. 7 i detta utlåtande.) Styrelsen anför
härom.
Huruvida ovan återgivna uttalande även kan åberopas för beslut av
barnavårdsnämnd att — i samband med hjälpåtgärder, beslutade utan stöd
av 25 § — åtaga sig kostnader av den art, som nämnes i 26 § andra stycket,
därom synes meningarna vara delade. För socialstyrelsen framstår uttalandets
hela innebörd såsom oklar. Vad avses t. ex. med uttrycket »liknande
åtgärder»? Till oklarheten bidrar, att utskottet i omedelbar anslutning
till uttalandet hänvisar till en föreskrift, vilken rör barnavårdsnämndernas
allmänt förebyggande verksamhet.
All erfarenhet talar emellertid för att barnavårdsnämnderna för att
kunna bedriva en effektiv barna- och ungdomsvård behöver ha möjlighet
att vidta individuellt inriktade hjälpåtgärder långt innan så grava missförhållanden
inträtt, som beskrivs i 25 §. Av betydelse är också, att hjälpåtgärderna
vid behov kan kombineras med ekonomisk hjälp. Enligt socialstyrelsens
mening är det angeläget, att barnavårdsnämndernas befogenheter i
fråga om förebyggande åtgärder klarläggs genom direkta uttalanden i
barnavårdslagen. Gränsproblemen gentemot socialhjälpen torde härvid
böra beaktas.
Socialstyrelsen behandlar därefter frågan om placering av utredning
s f a 11 e n. Styrelsen går in på motionärernas tanke att kombinera
utrednings- och behandlingshem och yttrar härom.
Socialstyrelsen förutsätter, att motionärerna med behandlingshem menar
Andni lagutskottets utlåtande nr 55 år 1966
13
sådana behandlingshem av typ 1 och 11, varom förslag framlades av mentalsjukvårdsdelegationen
i dess betänkande II (SOU 1958: 20). På behandlingshem
av typ I skulle enligt förslaget vårdas barn, »som undersökts
och eventuellt också behandlats vid en barnpsykiatrisk lasarettsavdelning
eller en fristående rådgivningscentral men som behöver fortsatt observation
eller ytterligare vård och behandling under begränsad tid, i regel högst
ett år men ej sällan under betydligt kortare tid, innan de kan överföras till
en mera stadigvarande vård i enskilt hem, vare sig det gäller föräldrahemmet,
vilket blir regeln, eller ett fosterhem». (SOU 1958: 20, sid. 23.) Beträffande
behandlingshemmen av typ II anföres i betänkandet: »De skall
således avses för barn och ungdomar, vilkas svårigheter till övervägande
del utgöres av tidiga karaktärsstörningar. Ilemmen kommer att i stort
sett bliva en motsvarighet till de nuvarande anstalterna för psykopatiska
och nervösa barn. De bör vara institutioner, där man i första hand
försöker nå de psykiskt störda med miljöpåverkan. Gruppterapi — varmed
vi avser under kvalificerad ledning stående behandling i grupp — jämte
olika former av annan gruppaktivitet blir emellertid också verksamma
medel vid dessa hem liksom även individuell psykoterapi.» (SOU 1958: 20,
sid. 38.) — Behandlingshem av typ 1 har inrättats på ett par håll i landet.
Några behandlingshem av typ II har socialstyrelsen veterligt ännu inte inrättats.
Däremot har barnanstaltsutredningen i betänkandet Barn på anstalt
(SOU 1965: 55, sid. 68) föreslagit, att flertalet av de nuvarande hemmen
för psykopatiska och nervösa barn i fortsättningen skall hänföras
till kategorien behandlingshem av typ II.
Mot bakgrunden av vad ovan sagts om institutet omhändertagande för
utredning samt om behandlingshemmen och deras verksamhet förefaller
förslaget angående kombinerade utrednings- och behandlingshem föga realistiskt.
Dess genomförande skulle, såvitt socialstyrelsen förstår, resultera i
en klientelblandning av det slag som man eljest till varje pris vill undvika
i all anstaltsvård. Därtill kommer den rent praktiska svårigheten att anordna
betryggande övervakning över utredningsfallen.
Flertalet av dem som tas in för utredning på ungdomsvårdsskolornas
mottagningsavdelningar — eller i undantagsfall på ungdomsvårdsskolor
utan särskild mottagningsavdelning — är ungdomsbrottslingar, vilka eljest
skulle bli häktade. Även i övrigt är det fråga om ungdomar med så svår
asocial belastning, att deras omhändertagande för samhällsvård med placering
på ungdomsvårdsskola framstår som det mest sannolika resultatet
av myndigheternas fortsatta överväganden.
Övriga utredningsfall torde numera i allmänhet kunna omhändertas på
ett tillfredsställande sätt i upptagningshem för tonåringar. En strukturförändring
håller sedan några år på att genomföras beträffande upptagningshemmen.
I princip skall det numera finnas särskilda upptagningshem
för barn i åldern 1—12 år och särskilda tonårshem, de senare bestående av
små barnhem, mellan vilka klientelet delas upp med hänsyn till ålder och
kön. Dessa hem har vanligen inte mer än 8—10 vårdplatser. De vanligaste
typerna av tonårshem är: Hem för pojkar respektive flickor, huvudsakligen
i åldern 13—15 år, samt hem för pojkar respektive flickor, huvudsakligen
i åldern 16—17 år. Åldersgränserna är flytande. Tillkomsten av dylika
små, specialiserade upptagningshem har efter hand ökat barnhemsvårdens
förutsättningar att bereda tillfredsställande vård och tillsyn åt tonåringar.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1966
Att den för utredning omhändertagne ej sällan vistas på ganska långt avstånd
från hemorten och den barnavårdsnämnd, som har ärendet om hand,
är givetvis obekvämt ur utredningssynpunkt. Helst borde den omhändertagne
finnas i utredarens omedelbara närhet. Hur än anstaltsvården av
utredningsfallen organiseras, torde detta dock vara något ouppnåeligt.
Eftersom platsbehovet för hela landet är relativt litet, är det knappast
möjligt att sprida platserna så, att de blir lättillgängliga för alla barnavårdsnämnder.
Framför allt gäller detta beträffande de ur övervakningssynpunkt
särskilt kvalificerade platser, som erfordras för häktningsfallen
och andra speciellt svåra fall. Det må nämnas, att sammanlagda antalet
platser på ungdomsvårdsskolornas mottagningsavdelningar inte uppgår
till hundra och att antalet i vart fall för närvarande synes väl motsvara
behovet. Som exempel kan nämnas, att sammanlagda antalet utredningstall
på ungdomsvårdsskolorna den 5 mars 1966 var tjugosju.
Som av ovanstående framgår, anser socialstyrelsen, att det för närvarande
inte föreligger behov av att försöka finna nya placeringsmöjligheter för
underåriga, som är omhändertagna enligt 30 § BvL.
Förutom de ovan redovisade frågorna tar socialstyrelsen upp några problem
som enligt styrelsens mening exemplifierar behovet av en översyn av
barnavårdslagen. Styrelsen nämner särskilt följande frågor: förvaring hos
polisen enligt 37 § barnavårdslagen, förbud mot flyttning av fosterbarn
enligt 50 § barnavårdslagen, konecessionstvånget för fosterhem, besvärsrätt
vid samhällsvård enligt 31 § barnavårdslagen samt åtgärdsplikt enligt
34 § barnavårdslagen. Styrelsen framhåller dessutom att den i skrivelse till
Kungl. Maj :t den 31 januari 1962 gjort framställning om vissa ändringar i
barnavårdslagen och dess följdförfattningar. Skrivelsen är fogad som bilaga
till remissyttrandet. Styrelsen upplyser att några av de påtalade olägenheterna
undanröjts men att åtskilliga kvarstår.
Utskottet
Barnavårdslagen trädde i kraft den 1 januari 1961. I lagen har därefter
vidtagits endast smärre ändringar.
I förevarande motioner begäres att barnavårdslagen skall bli föremål för
utredning och översyn. Motionärerna har därvid angivit tre frågor som en
sådan utredning främst bör avse, nämligen frågan om hur omfattande delgivningsplikten
enligt 19 § bör vara, frågan om möjligheterna för barnavårdsnämnd
att vidta hjälpåtgärder och utge ekonomiskt stöd utan att de
i 25 § angivna förutsättningarna för ingripande är för handen samt spörsmålet
om placering av ungdomar som omhändertagits för utredning.
Socialstyrelsen, Stadsförbundet och Kommunförbundet tillstyrker motionärernas
förslag om utredning. Stadsförbundet och Kommunförbundet
hävdar att utredningen bör begränsas till de av motionärerna angivna problemen,
medan socialstyrelsen förordar en allsidig översyn av lagstiftningen.
Socialstyrelsen hänvisar som stöd för sin uppfattning till ett stort antal
bestämmelser, som enligt styrelsens mening på anförda skäl bör revideras.
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1966
15
Utskottet vill för sin del instämma i de uttalade önskemålen om en
översyn av barnavårdslagen. Det synes mindre lämpligt att begränsa en
sådan översyn till vissa frågor, översynen bör i stället få en mer allsidig
karaktär. Vad utskottet anfört bör bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.
Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
A) att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
I: 325 och II: 386, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en allsidig översyn av barnavårdslagen, samt
B) att motionerna, i den mån de icke kan anses besvarade
genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 25 oktober 1966
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herr Strand, fru Carlqvist, fru Hamrin-Thorell*,
herr Lars Larsson, fru Nilsson, herrar Eric Carlsson, Erik Filip
Petersson och Blomquist;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Lundberg, fröken
Wetterström, herr Wiklund*, fru Svensson, herrar Svensson i Kungälv,
Johansson i Skärstad och fru Skantz.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1966:316 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om viss översyn av bamavårdslagen. a1 i texten