Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss översyn av barnavårdslagen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskottet hänvisade motioner, nr 1: 325 av fru Ohlsson, Lilly, in. fl. samt nr II: 386 av fru Holmqvist m. fl.

1966-10-25 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1966:55, Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss översyn av barnavårdslagen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskottet hänvisade motioner, nr 1: 325 av fru Ohlsson, Lilly, in. fl. samt nr II: 386 av fru Holmqvist m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 År 1966

1

Nr 55

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss översyn av

barnavårdslagen.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskottet hänvisade motioner, nr 1: 325 av fru Ohlsson, Lilly, in. fl.

samt nr II: 386 av fru Holmqvist m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen ville

i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att 1960 års barnavårdslag måtte främst

i ovan berörda hänseenden bli föremål för utredning och översyn».

över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen

föreskriver inhämtat yttrande från socialstyrelsen. Därjämte har på utskottets

begäran yttranden avgivits av Svenska kommunförbundet och Svenska

stadsförbundet.

Motionerna

I motionerna, som är tryckta under nr II: 386, framhålles vikten av att

samhällets barna- och ungdomsvård ägnas fortlöpande uppmärksamhet.

Motionärerna påpekar att barnavårdslagen varit i kraft i fem år och att

vissa erfarenheter från lagens tillämpning nu föreligger. I motionerna anföres

vidare.

Från barnavårdshåll har pekats på att barnavårdslagens procedurregler

i vissa fall är svårbedömbara och kan komplicera handläggningen av barnavårdsärendena.

Särskilt tycks bestämmelsen i 19 § om delgivning ha vållat

svårigheter i den praktiska tillämpningen. Vissa förenklingar av procedurreglerna

synes vara möjliga utan att därigenom rättssäkerhetskravet behöver

trädas för när.

Som inledningsvis antyddes uttalade sig statsmakterna för en starkare

inriktning av barnavårds- och ungdomsvårdsarbetet mot förebyggande åtgärder.

De förebyggande åtgärderna omfattar såväl åtgärder som i sig rymmer

tvångsmoment, innebärande större eller mindre inskränkning av den

enskildes frihet, som åtgärder av helt frivillig karaktär. Lagutskottet uttalade

att åtgärder av frivillig karaktär, s. k. hjälpåtgärder och liknande

åtgärder, med samtycke av den underårige och hans föräldrar kan vidtagas,

även om de förutsättningar för ingripande som stadgas i 25 § inte

är för handen. Av erfarenhet vet man att dylika samförståndslösningar vanligen

utgör den bästa och säkraste grunden för goda behandlingsresultat.

I dessa sammanhang uppstår emellertid ofta behov av ekonomisk hjälp.

Med hänsyn till att rätten att utge ekonomisk hjälp inom ramen för omnämnda

kurativa verksamhet icke är direkt inskriven i lagen, har tvekan

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 saml. 2 avd. Nr 55

8869 66

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1966

uppstått huruvida och i vilken omfattning barnavårdsnämnden äger sådan

rätt.

Det kan ifrågasättas om inte — för att undanröja all tveksamhet — nämnda

kuraliva verksamhet liksom rätten att ekonomiskt bidraga till de hjälpåtgärder

som inom ramen för denna verksamhet kan komma i fråga borde

vara direkt inskrivna i barnavårdslagen.

1960 års barnavårdslag upptar ett nytt omhändertagandeinstitut — omhändertagande

för utredning. För placering av den som omhändertagits

för utredning anvisades i förarbetena till lagen två vägar, nämligen placering

å ungdomsvårdsskolas mottagningsavdelning och å upptagningshem.

I sistnämnda institutioner avsåg man att genom särskilda anordningar söka

säkerställa en relativt betryggande tillsyn. Föredragande statsrådet framhöll

emellertid, att beträffande sådana utredningsfall, för vilka intagning

å anstalt av mera sluten typ erfordrades, skulle användas ungdomsvårdsskolornas

mottagningsa vdelningar.

Av representanter för den sociala barna- och ungdomsvården och för

åklagarväsendet har vid olika tillfällen påtalats att nuvarande placeringsmöjligheter

för utredningsfallen icke är tillfredsställande. Mottagningsavdelningarna

är sålunda vanligen alltför ocentralt belägna. Upptagningshemmen

har icke i erforderlig utsträckning tillförts erforderliga resurser för

att kunna funktionera jämväl som utredningshem. Vi finner det därför

angeläget, att frågan om placeringsmöjligheterna för utredningsfallen blir

föremål för förnyade överväganden och att man därvid beaktar också möjligheterna

av en kombination av utrednings- och behandlingshem. Härigenom

skulle skapas ökade förutsättningar för en med den psykiska barnaoch

ungdomsvården integrerad vård och behandling, vilket från flera synpunkter

kan anses önskvärt.

Gällande rätt m. m.

Den enskildes rätt att få del av utredning

Samhällets barnavård är i främsta rummet en angelägenhet för den

borgerliga primärkommunen. Varje kommun är sålunda skyldig att sörja

för barnavården inom sitt område. För att fullgöra dessa uppgifter skall i

varje kommun utses en barnavårdsnämnd, bestående av minst fem ledamöter.

Barnavårdsnämnden fattar beslut i ärenden sedan utredning företagits

av antingen hos nämnden anställd tjänsteman eller ordföranden eller

ledamot. Utredningen skall bedrivas så skyndsamt förhållandena betingar

och genomföras på sådant sätt, att obehag, olägenhet eller kostnad inte i

onödan vållas någon. Vad som förekommit av betydelse skall antecknas

i protokoll eller tillvaratagas på annat betryggande sätt.

När en utredning i ett ärende som gäller enskild person anses avslutad,

skall enligt 19 § barnavårdslagen den som beröres av ärendet underrättas

om vad som kommit fram vid utredningen och beredas tillfälle till yttrande.

Undantag från denna regel kan göras dels när ärendet kräver så snabb behandling

att yttrande ej kan avvaktas, dels när ett yttrande är uppenbart

obehövligt. Sekretesslagens bestämmelser kan därutöver innebära inskränk
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 är 1966

3

ning i fråga om rätten att ta del av visst utredningsmaterial. Den som har

rätt att avge yttrande kan göra det skriftligt eller muntligt. Han kan

också påkalla att bli hörd inför nämnden. Sådan begäran skall efterkommas

om inte särskilda skäl talar emot. Den som beredes tillfälle att yllra

sig skall erinras om rätten att påkalla förhör inför nämnden.

I proposition nr 10 dr 1060 med förslag till barnavårdslag anförde föredragande

statsrådet beträffande 19 §.

Att den saken rör får tillfälle att yttra sig under utredningen i ärendet är

av grundläggande betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt samt för afl säkerställa

tillförlitlig utredning. Såsom kommittén funnit bör rätten för den

enskilde att yttra sig icke såsom enligt gällande rätt vara begränsad till

ärenden av viss beskaffenhet, utan en generell regel om rätt till yttrande bör

uppställas. I likhet med vissa remissinstanser anser jag, att som huvudregel

bör gälla, att tillfälle till yttrande skall lämnas i varje ärende, som

rör enskild person.

Från en huvudregel av nu angiven innebörd måste undantag i vissa fall

medges. Förhållandena kan till en början vara sådana, att det framstår som

uppenbart obehövligt att bereda den enskilde tillfälle att yttra sig. Skälen

härtill kan vara av skilda slag: avgörandet kan vara av mycket ringa betydelse,

utgången kan vara given och sådan, att den måste vara den enskilde

till lags, den enskildes mening kan vara på förhand känd o. s. v. Att i dylika

fall tillämpa regeln om att tillfälle till yttrande skall lämnas skulle

innebära en onödig belastning både för nämnden och för den enskilde. Det

måste emellertid fasthållas, att den angivna förutsättningen — uppenbart

obehövligt — skall föreligga för att undantag skall få göras. Yttranderätten

får inte uteslutas enbart på den grund, att yttrande anses icke oundgängligen

påkallat för en tillfredsställande utredning. I tveksamma fall bör

tillfälle till yttrande beredas. Tillämpning av regeln kan vidare vara oförenlig

med den snabbhet, varmed avgörande i visst fall måste träffas av

nämnden. Såsom kommittén föreslagit måste också för sådana fall undantag

från regeln möjliggöras. Däremot torde det inte vara påkallat att därutöver

även medge undantag för det fall att tillämpningen av regeln kunde

antagas vålla betydande svårigheter.

Justitiekanslersämbetet har framhållit, att den saken gäller bör få tillfälle

att yttra sig på ett så sent stadium att han kan uttala sig om all sådan utredning

som är av betydelse för ärendets avgörande. Ehuru jag i princip delar

denna uppfattning, har jag i likhet med kommittén funnit att en ovillkorlig

föreskrift härom i lagen skulle vara alltför sträng.

Den som är berättigad att yttra sig bör få välja mellan att yttra sig skriftligen

eller muntligen. Väljer han att yttra sig muntligen, fordras tydligen

att någon anordning vidtages för yttrandets mottagande från nämndens

sida. Yttrande i samband med utredares hembesök är t. ex. till fyllest. Enskild,

som framlagt sin mening i ansökning eller eljest i självmant avgivet

yttrande i ärendet, behöver inte beredas tillfälle till vidare yttrande, såvida

det inte framkommer nytt material, som kan påverka utgången till hans

nackdel.

Rätten för den enskilde att få ta del av utredningsmaterialet hade i det

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1966

för riksdagen framlagda lagförslaget inte uttryckligen fastslagits. Andra

lagutskottet, som behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 5 år 1960,

ansåg emellertid att principen om rätten att ta del av utredningen, som

var ett nödvändigt komplement till rätten att yttra sig, var så viktig att

den borde framgå av lagtexten. Lagtexten jämkades i enlighet härmed.

Förutsättningar för ingripande i enskilda fall

I barnavårdslagen anges en rad olika åtgärder som barnavårdsnämnd

kan tillgripa för att komma till rätta med uppkomna missförhållanden i

enskilda fall. I första hand skall förebyggande åtgärder ifrågakomma.

Dessa är enligt 26 § 1) hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd, 2) förmaning

och varning, 3) föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden

samt 4) övervakning. För genomförande av vad barnavårdsnämnd

tillrått eller föreskrivit äger nämnden bestrida kostnader för rådfrågning,

undersökning, behandling, utbildning och dylikt samt lämna bidrag till resor,

kläder, annan utrustning och omkostnader i övrigt. Om förebyggande

åtgärder bedömes vara utan nytta eller om vidtagna åtgärder ej haft

eftekt skall enligt 29 § den underårige omhändertagas för samhällsvård.

I 25 § anges indikationerna för att barnavårdsnämnd skall ingripa med

hjälpåtgärd eller samhällsvård. Ingripande skall således ske enligt punkten

a) om någon, som ej fyllt 18 år, misshandlas i hemmet eller eljest där

behandlas på sådant sätt, att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsättes

för fara, eller om hans utveckling äventyras på grund av föräldrarnas olämplighet

eller bristande förmåga som fostrare. Enligt b) skall ingripande

ske om någon, som ej fyllt 21 år, på grund av brott, sedeslöst levnadssätt,

underlåtenhet att efter förmåga ärligen försörja sig, missbruk av alkohol

eller narkotika eller av annan jämförlig anledning är i behov av särskilda

tillrättaförande åtgärder från samhällets sida. Såvitt framgår av lagtexten

skall någon av indikationerna a) eller b) föreligga för att ingripande av

barnavårdsnämnd skall ske vare sig det gäller förebyggande åtgärder eller

samhällsvård. Lagen har emellertid inte ansetts ha denna innebörd. Hjälpåtgärder

anses sålunda kunna vidtagas även om inte så allvarliga missförhållanden

som anges i 25 § föreligger.

Barnavårdslagens regler i det här hänseendet bygger på den tidigare

barnavårdslagen från år 1924. I 1924 års lag uppställdes alltså samma förutsättningar

för ingripande vare sig det gällde förebyggande åtgärder eller

omhändertagande. I praxis skedde emellertid en viss glidning så att förebyggande

åtgärder ansågs kunna vidtagas även om inte så markerade missförhållanden

förelåg som förutsattes i lagen.

Barnavårdskommitén vars utredningsarbete ligger till grund för den

nuvarande barnavårdslagen föreslog i sitt betänkande SOU 1956:61 att

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1!)C>6

ett system med mer differentierade indikationer skulle införas. Vissa törebyggande

åtgärder skulle med en sådan ordning kunna tillgripas även vid

mindre grova missförhållanden.

I proposition nr 5 dr 1!)60 med förslag till ny barnavårdslag anförde

föredragande statsrådet.

Till grund för kommitténs förslag, såvitt avser förutsättningarna för barnavårdsnämnds

ingripande i enskilda fall för att skydda barn och unga mot

olämplig uppväxtmiljö eller för att tillrättaföra ungdomar, som visat beleenderubbningar,

ligger den uppfattningen, att sådant ingripande bör komma

till stånd på ett tidigare stadium än vad som är medgivet enligt gällande BvL.

Den starka kritik, som förslaget mött såväl inom kommittén själv som i ett

stort antal yttranden, riktar sig huvudsakligen mot att kommittén avsett alt

inte blott förebyggande åtgärder utan även omhändertagande skall tillgripas

i vidgad omfattning. Att ingripande med förebyggande åtgärder, åtminstone

sådana av rent hjälpande karaktär, bör ske på ett tidigt stadium, understrykes

däremot både av reservanter inom kommittén och av flera mot kommitténs

förslag i övrigt kritiskt inställda remissinstanser.

Såsom kommittén funnit nödgas man konstatera, att barnavårdsnämnds

ingripande ofta sker på ett alltför sent stadium, sedan den unge tillbringat

en stor del av sin uppväxttid i högst ogynnsamma förhållanden och själv blivit

märkt av dem. Det säger sig självt, att utsikterna att avhjälpa otillfredsställande

förhållanden i den unges miljö och att bota uppkommen skada är

gynnsammare ju tidigare samhället griper in. Den rätta vägen att lösa detta

problem är emellertid enligt min mening inte att vidga barnavardsmyndigheternas

befogenheter att ingripa tvångsvis. Det är av rättssäkerhetsskäl

nödvändigt att göra en noggrann avvägning mellan å ena sidan samhällets

intresse av att främja de ungas personliga och sociala utveckling samt å

andra sidan de enskildas anspråk på att få ordna sina personliga förhållanden

utan inblandning från det allmännas sida. Den avvägning, som i detta

hänseende ligger till grund för gällande BvL, är enligt min mening i stort

sett riktig. Någon väsentlig utvidgning av indikationerna för ingripande kan

jag därför inte förorda.

Det nu anförda gäller i främsta rummet om tvångsomhändertagande. I

fråga om förebyggande åtgärder kan läget delvis sägas vara ett annat. Ju

mindre ingripande en åtgärd är, desto mindre träder självfallet rättssäkerhetssynpunkten

i förgrunden. Kommitténs förslag alt i fråga om indikationerna

frigöra de förebyggande åtgärderna från den nuvarande sammankopplingen

med skyddsuppfostran är därför i och för sig rimligt. Det kan erinras

om att förebyggande åtgärder enligt den danska barnavårdslagstiftningen må

vidtagas vid mindre allvarliga missförhållanden än dem som krävs för omhändertagande.

Även vissa förebyggande åtgärder kan dock vara mycket

kännbara för den enskilde, vilket synes böra leda till att — såsom kommittén

föreslagit — olika förutsättningar skall gälla för olika förebyggande åtgärder,

beroende på ingripandets art m. m. Emellertid är det förenat med

stora svårigheter att med en sådan konstruktion utforma indikationerna på

ett sätt som är förenligt med kravet på att lagtexten skall vara lättläst, lättbegriplig

och överskådlig. Den kritik, som framförts mot kommitténs förslag

i formellt avseende, torde också främst vara riktad mot de bestämmelser,

som anger förutsättningarna för barnavårdsnämnds ingripande med olika

åtgärder. Enligt min mening är det därför lämpligast att även i ny barna
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1966

vårdslag uppställa samma förutsättningar för förebyggande åtgärder som

tor omhändertagande. Liksom i gällande lag bör bestämmelserna därvid ut
ormas

pa sådant sätt, att omhändertagande närmast framstår som en nöd
allsåtgard,

vilken får tillgripas endast om förebyggande åtgärder prövats

utan verkan eller på förhand bedömes vara gagnlösa.

Önskemålet om tidigare ingripanden bör alliså enligt min mening inte

tillgodoses genom vidgade indikationer. Lösningen bör i stället sökas i eflektivisering

av barnavårdsverksamheten och utbyggnad av de allmänt förebyggande

åtgärderna. Vad det i främsta rummet gäller är att barnavårdsmyndigheterna

söker att på ett tidigt stadium få kännedom om rådande missförha

Ianden. Intimt samarbete måste upprätthållas med andra sociala organ

po ^myndigheter, skolor m. fl. I olika former kan ett givande samarbete

också etableras med föräldrar. När något missförhållande kommer till barnavardsnamndens

kännedom, får nämnden inte tveka att ingripa Målet måste

därvid vara att om möjligt vinna rättelse utan att skilja den unge från hans

miljö. Genom de olika familjesociala anordningar som står till buds i dagens

samhälle är förutsättningarna för att lyckas härmed numera väsentligt större

än vid BvL:s tillkomst. Här må endast erinras om socialhjälpen, om den

Psykiska barna- och ungdomsvården samt om daghems- och feriebarnsverksamheten.

Det är barnavårdsnämndens sak att vid behov medverka till

att sådana och andra sociala hjälpmöjligheter utnyttjas.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen i sitt utlåtande nr

5 dr 1960, anförde i den aktuella frågan.

1 den viktiga frågan om förutsättningar för ingripande

ansluter sig förslaget nära till BvL. Detta anser utskottet lyckligt, i första

hand därför att avvägningen i BvL mellan den privata sfären och samhällsingripanden

måste antagas stämma överens med allmän rättsuppfattning.

Därtill kommer, att barnavårdsorganen i väsentliga avseenden får bygga vidare

på den rättspraxis som utbildats under den tid BvL gällt. Den effektivisering

av barnavårdsverksamheten som kan erfordras bör åstadkommas

dels genom utbyggnad av den förebyggande verksamheten, dels genom förstärkning

av barnavårdsorganens resurser med avseende på personal, anstalter

in. m.

Liksom hittills skall förutsättningarna för att barnavårdsnämnd skall

få ingripa med förebyggande åtgärder — hjälpåtgärder, förmaning och varning,

föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden samt övervakning

— vara desamma som för omhändertagande. Givetvis är dock en

gradering åsyftad, så att underårig som regel inte skall omhändertagas förrän

andra åtgärder prövats. Denna gradering kommer till uttryck främst i

ett i nära anslutning till en bestämmelse i BvL utformat stadgande, att, om

förebyggande åtgärder bedöms vara gagnlösa eller om sådana åtgärder’vidtagits

utan att medföra rättelse, den underårige skall omhändertagas för

samhällsvård.

I motionerna I: 443 och II: 566 har yrkats sådan ändring av lagtexten, att

det klart skulle framgå, att förebyggande åtgärder får vidtagas vid mindre

allvarliga missförhållanden än dem som gäller för omhändertagande. Motionärerna

har tänkt sig att ändringen kunde få den formen, att förebyggande

åtgärder skulle kunna vidtagas icke endast då sådana förhållanden

som beskrivs i 25 § föreligger utan dessutom då det är risk för att sådana

förhållanden skall inträda om inga åtgärder vidtages. Till stöd för yrkandet

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1!I66

åberopas, att propositionens ståndpunkt ger det nya lagförslaget mindre

utrymme för de förebyggande åtgärderna än den praxis som utbildats med

stöd av BvL. Detta uttalande torde inte vara hållbart. Såsom utskottet ovan

anmärkt, är just en av fördelarna med den i propositionen valda konstruktionen

alt det blir möjligt att bygga vidare på hittills utbildad praxis. Snarare

torde propositionen syfta till att den förebyggande verksamheten skall

intensifieras. Detta skall dock inte i första hand ske genom att möjligheterna

till tvångsingripande vidgas utan främst genom alt hjälpåtgärderna

och andra åtgärder som kan vidtagas i samråd med den underårige och

hans föräldrar får större omfattning. Uppenbarligen kan hjälpåtgärder och

liknande åtgärder med samtycke av den underårige och hans föräldrar vidtagas

även om förhållande som avses i 25 § inte är för handen. Utskottet vill

härvidlag vidare erinra om en föreskrift i törslagets 3 § av innebörd att

barnavårdsnämnden under sin allmänt förebyggande verksamhet skall särskilt

uppmärksamma sådana underåriga som med hänsyn till kroppslig eller

själslig hälsa och utrustning, hem- och familjeförhållanden samt omständigheterna

i övrigt kan anses vara särskilt utsatta för risk att utvecklas

ogynnsamt. Utskottet kan av nu anförda skäl inte tillstyrka motionerna.

Placering av underåriga som omhändertagits för utredning

I 30 § 1960 års barnavårdslag infördes den nyheten att det blev möjligt

att tillfälligt omhändertaga underårig under det att utredning pågår om

ingripande med stöd av 25 § i form av förebyggande åtgärder eller definitivt

omhändertagande. Sådant tillfälligt omhändertagande förutsätter att det

föreligger sannolika skäl för ingripande enligt 25 §. Dessutom skall det

föreligga risk för den minderåriges hälsa eller utveckling eller för brottslig

eller annan skadlig verksamhet från hans sida. Omhändertagande kan också

motiveras med att utredningen eljest allvarligt skulle försvåras eller vidare

åtgärder hindras. Omhändertagande får bestå högst fyra veckor. Om

den underåriges uppträdande eller levnadssätt innebär fara för allmän

ordning eller säkerhet och om sannolika skäl för ingripande med stöd av

25 § föreligger så kan enligt 33 § polismyndighet tillfälligt ta den underårige

i förvar i avbidan på barnavårdsnämnds beslut.

Beträffande placeringen av den som omhändertagits för utredning på

grund av sitt eget beteende hänvisades vid lagstiftningens genomförande

till upptagningshem och ungdomsvårdsskolornas mottagningsavdelningar.

Barnavårdskommittén föreslog år 1955 att särskilda utredningshem med

tio platser i varje skulle inrättas för s. k. utredningsfall. På dessa hem

skulle även placeras underåriga som omhändertagits för samhällsvård men

som ej omedelbart kunnat erhålla lämplig placering.

Kommittén för ungdomsvårdsskolorna tog upp barnavårdskommitténs

förslag om utredningshem till förnyat övervägande i ett betänkande avgivet

år 1958. Denna kommitté föreslog, att i stället för särskilda utredningshem

skulle särskilda mottagningsavdelningar inrättas vid vissa ung
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 55 År 1966

domsvårdsskolor. Å 1959 genomfördes denna ordning (prop. 88/1959 SU

57/1959).

I proposition nr 10 år 1960 med förslag till barnavårdslag anförde föredragande

statsrådet.

För utredning omhändertagna behöver placeras endast för tämligen

kort tid och vårdformen måste naturligtvis avpassas efter omständigheterna.

,.et..jan vara frå§a om ett litet barn, som omedelbart måst skiljas från

foraldra- eller fosterhem och behöver god omvårdnad, eventuellt förenad

med observation. Åtgärden kan emellertid också gälla äldre ungdomar

som maste hållas under noggrann uppsikt och tagas i rymningssäkert förvar

Liksom beträffande samhällsvårdsfallen bör valet stå mellan överlämnande

till enskilt hem och placering i lämplig institution. Huvudregeln om

företräde for familjevård bör dock inte gälla i dessa fall. Å andra sidan

torde det inte heller vara tillräckligt motiverat att uppställa en regel om

företräde åt anstaltsplacering. över huvud taget synes särskilda föreskrifter

om valet av vårdform för utredningsfallens vidkommande inte vara erforderliga.

De anstalter, som främst ifrågakommer för att mottaga de för utredning

omhändertagna, är barnhem, nämligen spädbarnshem och upptagningshem,

samt barnpsykiatriska avdelningar. Sådana ungdomar, som omhandertages

på grund av sitt eget beteende, skall emellertid vid behov i stället

kunna intagas i ungdomsvårdsskolas mottagningsavdelning. Detta gäller

i främsta rummet i sådana fall, där tillfredsställande uppsikt över den

omhändertagne inte kan anordnas i annan anstalt.

I samband med propositionen hade andra lagutskottet att behandla motioner

i vilka frågan om placering av utredningsfallen berördes. Utskottet

anförde i sitt utlåtande nr 5 dr 1960.

I detta sammanhang behandlar utskottet motionerna I: 213 och II: 252, i

vilka hemställes att riksdagen måtte uttala att statsbidrag för uppförande

och drift av mottagningsavdelningar (utredningshem) må utgå till

kommuner, där särskilt behov av sådana avdelningar föreligger. Vidare ämnar

utskottet här ta upp vissa uttalanden i motionerna I: 11 och II: 25 angående

kommunala upptagningshem.

I anledning av motionerna vill utskottet till en början erinra om att riksdagen

år 1959 i samband med behandlingen av proposition om utbyggnad

av ungdomsvårdsskolorna godtog ett i propositionen framlagt förslag att

vissa av dessa skolor skulle kompletteras med särskilda mottagningsavdelningar,

avsedda framför allt för s. k. utredningsfall, d. v. s. främst unga i

åldern 15—17 år som misstänks för brott. För sådana fall skulle också specialavdelningar

vid andra av ungdomsvårdsskolorna kunna tas i anspråk.

Riksdagsbeslutet innebar, att det under tiden fram till mitten av år 1960

skulle inrättas sammanlagt sex mottagningsavdelningar, fyra vid pojkskolor

och två vid flickskolor. Varje avdelning skulle innehålla åtta platser. Av

mottagningsavdelningarna avses en pojkavdelning — vid Hammargården

— och en flickavdelning — vid Bistagården i Bålsta i Uppsala län — för

Stockholm s-området samt en pojkavdelning — vid Fagared i Lindome i

Hallands län för Göteborgs-området. För Malmö och närliggande område

skall en nyinrättad specialavdelning vid Råby i Lund fylla motsvarande ändamål.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andni lagutskottets utlåtande nr 55 år 1966

9

Vad gäller vården av dem som oinhändertages för utredning på grund

av silt eget beteende innebär nu förevarande proposition, att de i första hand

skall placeras i kommunala upptagningshem. Barnavårdsnämnderna skall

ha befogenhet all underkasta de omhändertagna den begränsning av rörelsefriheten

som betingas av syftet med omhändertagandet. För detta ändamål

krävs enligt föredragande statsrådet främst att hemmen förses med tillräcklig

och välkvalificerad personal. Vidare bör uppsikten kunna underlättas

genom lämplig placering av byggnaderna och genom särskilda tekniska

anordningar, såsom rymningssäkra fönster. De i det föregående nämnda

mottagningsavdelningarna vid ungdomsvårdsskolorna skall enligt statsråde

anlitas för sådana utredningsfall, för vilka intagning i anstalt av mera

sluten typ erfordras.

1 motionerna I: 213 och II: 252 göres gällande, att det antal platser staten

ställer till förfogande genom mottagningsavdelningarna är otillräckligt; både

Stockholm och Göteborg måste räkna med egna institutioner med hem både

för manliga och för kvinnliga elever. Dessa institutioner måste, anför motionärerna,

med hänsyn till att klientelet oftast är mycket oroligt ha speciell utrustning

samt särskilt väl kvalificerad personal, och därför blir både investerings-

och driftskostnaderna väsentligt högre för dem än för upptagningshem

för psykiskt och fysiskt friska barn. Motionärerna nämner, att Göteborgs

barnavårdsnämnd planerar nya upptagningshem både för manliga och

för kvinnliga elever. De ifrågasätter, om det inte skulle vara fördelaktigt

såväl för staten som för Göteborgs stad, om man i anslutning till hemmen

kunde inrätta mottagningsavdelningar, till vilka staten lämnade bidrag för

både investering och drift. En sådan anordning skulle också, menar motionärerna,

ha gynnsamma verkningar för behandlingen av de unga.

I motionerna 1:17 och II: 25 — där inte något yrkande framställes i denna

del — anläggs vissa synpunkter på kommunala upptagningshem såsom anstalter

för placering av dem som omhändertagits för utredning i anledning

av misstanke om brott. Motionärerna betecknar den föreslagna lösningen

som ett mellanting mellan sluten och öppen anstalt och uttrycker farhågor

för att upptagningshemmen, även om de utformas i enlighet med de av statsrådet

angivna riktlinjerna, inte blir ens tillnärmelsevis rymningssäkra. Visserligen

är avsikten, anför motionärerna, att de svårare fallen skall placeras

på sluten mottagningsavdelning vid ungdomsvårdsskola, men det är sannolikt

att platsbristen vid dessa kan göra sådan placering omöjlig med påföljd

att upptagningshemmen kommer att få mottaga ett allt allvarligare

belastat klientel av typen häktningsfall.

Utskottet vill, från de synpunkter utskottet har att företräda, uttala uppfattningen,

att det för en riktig tillämpning av den nya barnavårdslagen är

av yttersta vikt att tillräckligt många vårdplatser med erforderlig utrustning

ställs till förfogande för sådana unga som på grund av eget beteende

omhändertagits för utredning eller samhällsvård. En möjlig väg är att ytterligare

bygga ut den statliga ungdomsvårdsskoleorganisationen med avdelningar

för mera permanent vård och med specialavdelningar och mottagningsavdelningar.

En annan väg är att genom ökat statligt stöd stimulera

kommunerna att inrätta upptagningshem, något som i enlighet med vad som

anföres i motionerna I: 213 och II: 252 möjligen kan medföra vissa fördelar

med avseende på behandlingen. Utskottet vill här erinra om att de parlamentariska

sakkunniga i det förut nämnda betänkandet om ungdomsbrottsligheten

framhållit att, i den mån barnavårdsnämnderna skulle behöva an
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1966

ordna särskilda hem för omhändertagande av unga under utredningstiden,

fråga kan uppkomma om fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna

för inrättande av dessa hem. Vad särskilt gäller uttalandena i motionerna

1:17 och II: 25 vill utskottet erinra om att det stadgande i lagförslaget

som handlar om barnavårdsnämndens uppsikt över omhändertagna (41 §)

inte drar några bestämda gränser för de åtgärder som får vidtagas för att

förebygga rymningar. Det i stadgandet använda uttrycket, »den omhändertagne

må underkastas den begränsning i rörelsefriheten som betingas av

syttet med omhändertagandet», synes medge en nyanserad tillämpning.

Vad utskottet här anfört i anledning av motionerna I: 213 och II: 252 bör

riksdagen enligt utskottets mening giva Kungl. Maj:t till känna som sin

uppfattning.

Remissyttrandena

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet har lämnat likalydande

remissyttranden. I dessa instämmer förbundsstyrelserna i motionärernas

åsikt, att det för ett fortsatt reformarbete på den samhälleliga

barna- och ungdomsvårdens område är av största betydelse att principerna

för denna verksamhet ägnas fortlöpande uppmärksamhet från statsmakternas

sida. Vardera styrelsen framhåller vidare.

Med hänvisning till de erfarenheter av 1960 års barnavårdslag som

barnavårdsorganen vunnit föreslås i motionen en översyn av lagen i vissa

angivna avseenden. När motionärerna inte går längre synes detta motiveras

med att de påvisade svagheterna i lagstiftningen i första hand bör undanröjas

och att ändringar på dessa punkter skulle kunna genomföras snabbt.

Styrelsen anser, att motionärerna här gör en riktig bedömning och tillstyrker

att den förordade utredningeen snarast kommer till stånd.

Styrelsen vill vitsorda att det för barnavårdsnämndernas del föreligger

en sådan osäkerhet i fråga om rätten och möjligheterna att vidta kurativa

åtgärder att arbetet hämmas härav. Det är tveksamt om lagtext och motiv

beträffande så kallade hjälpåtgärder helt korresponderar. Ingripanderekvisit

och åtgärdsregister har i lagtexten gjorts bundna av varandra på

ett sätt som i formellt hänseende försvårar för barnavårdsnämnderna att

verka i förebyggande syfte. En ändring av lagen i den av motionärerna angivna

riktningen är sålunda angelägen.

Ett spörsmål som anknyter till ovanstående gäller åtgärdsbehov som

kvarstår sedan ett omhändertagande upphört på grund av att den omhändertagne

fyller 18 år. I praktiken uppstår inte sällan frågan om hur en av

barnavårdsnämnd föranstaltad yrkesutbildning i dylika fall skall kunna

fortsättas. Då stadgandena i §§ 44 och 26 inte torde vara till fyllest för

att säkerställa fortsatta stödåtgärder, föreslår styrelsen att även dessa

förhållanden uppmärksammas i förevarande sammanhang.

Motionärernas påpekanden i fråga om nuvarande placeringsmöjligheter

för utredningsfallen finner styrelsen synnerligen betydelsefulla. Detta gäller

särskilt förslaget om att möjligheterna för en kombination av utrednings-

och behandlingshem bör beaktas. Barnanstaltsutredningen har i

sitt betänkande av år 1965, Barn på anstalt, uttalat den meningen att barnhemmen

i ökad utsträckning bör få tillgång till den psykiska barna- och

ungdomsvårdens resurser. Styrelsen, som anslutit sig till nämnda förslag, finner

att det speciellt för åtgärder i utredningsfallen är angeläget att den

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 19 IS Ii

11

psykiska barna- och ungdomsvårdens resurser så långt möjligt samordnas

med den sociala barnavården.

Socialstyrelsen vitsordar för sin del att en översyn av barnavårdslagen

är motiverad. Styrelsen anser emellertid att översynen bör göras mer omfattande

än vad motionärerna enligl styrelsens uppfattning synes avse.

Beträffande frågan om delgivning enligl 19 § barnavårdslagen yttrar styrelsen.

Kommuniceringsregeln i 19 § första stycket är av grundläggande betydelse

för den enskildes rättssäkerhet. När det gäller ärenden, vilka barnavårdsnämnd

har att slutligt avgöra i sak, torde de flesta barnavårdsnämnder

numera ha accepterat regeln såsom ofrånkomlig. Annorlunda förhåller det

sig i fråga om ärenden, där barnavårdsnämndens beslut endast avser yttrande

till annan myndighet. I vissa sådana ärenden, t. ex. de som avser

yttrande till domstol i adoptions- eller vårdnadsfrågor, blir barnavårdsnämndens

utredning tillgänglig för parterna, när den inkommit till domstolen,

och den som så önskar kan inför domstolen bemöta uppgifterna i

utredningen. Barnavårdsnämndens delgivning av utredningen betraktas

under dessa förhållanden av de flesta som en — ofta mycket besvärande

— överflödsåtgärd. I regel och särskilt i svårutredda och svårbedömda

vårdnadsärenden ingår emellertid kommuniceringen som ett nödvändigt led

i utredningsförfarandet. Barnavårdsnämndens utredning skall åsyfta att

»allsidigt klarlägga de omständigheter som äro av betydelse för ärendets

bedömning» (14 §). Detta syfte kan ofta inte nås, med mindre vederbörande

får kännedom om och tillfälle att bemöta de uppgifter om honom, som

insamlats av utredaren. Undantag kan emellertid förekomma, t. ex. som

JO framhållit i adoptionsärenden och åtalseftergiftsärenden.

Anledning synes därför föreligga att i samband med en översyn av

barnavårdslagen överväga en jämkning av bestämmelserna i 19 § —

ej endast stadgandet i första stycket utan även de därmed nära förbundna

stadgandena i andra och tredje styckena — syftande till att ge barnavårdsnämnderna

ökade möjligheter att underlåta kommunicering i ärenden,

vilka nämnderna ej har att avgöra i sak.

I 19 § sägs ingenting om på vilket sätt den ärendet rör skall delges utredningsmaterialet.

Av vissa uttalanden i förarbetena till barnavårdslagen

framgår emellertid, att lagstiftarna tänkt sig antingen en muntlig redogörelse

för vad som framkommit vid utredningen eller också att de handlingar,

som innehåller utredningen, ställs till förfogande i original eller

avskrift. I sistnämnda fall har två olika metoder kommit till användning.

Enligt den ena metoden underrättas vederbörande om att han kan ta del

av handlingarna på viss plats, t. ex. socialvårdsbyrän eller, om polishandräckning

anlitas för delgivningen, på polisstationen. Enligt den andra

metoden överlämnas ett exemplar av alla handlingar till vederbörande

att av denne behållas. De olika sätten för delgivning av utredningsmaterial

behandlas i justitieombudsmannens ämbetsberättelse år 1965, sid 382

o. f. Justitieombudsmannen gör bl. a. följande uttalande (sid. 393).

Muntlig delgivning kan helt visst vara till fyllest i åtskilliga ärenden av

mindre ingripande betydelse, där utredningen som regel icke heller är av

större omfattning. När det gäller t. ex. ärende rörande ifrågasatt tvångsomhändertagande

för samhällsvård enligt 29 § barnavårdslagen, bör enligt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1966

min mening delgivningen av handlingarna i princip icke ske muntligt. I

dessa ärenden är utredningen ofta rätt vidlyftig, och det föreligger därför

och med hänsyn till ärendets djupt ingripande betydelse som regel ett

klart behov för den enskilde att — för att han rätt skall kunna tillvarata

sina intressen — själv få ta del av utredningen och ej blott få höra den

mer eller mindre fullständigt uppläsas för sig.---I allmänhet bör

emellertid enligt min mening delgivningen hos barnavårdsnämnderna av

utredning i kontroversiella samhällsvårdsärenden ske genom att ett exemplar

av handlingarna överlämnas till den enskilde på sätt sker i ärenden rörande

tvångsintagning av alkoholmissbrukare. Ett sådant tillvägagångssätt är

otvivelaktigt---bäst ägnat att tillgodose kommuniceringsförfarandets

syfte.

Socialstyrelsen har i Råd och anvisningar nr 173, sid. 15 o. f., refererat

justitieombudsmannens uttalande i delgivningsfrågan för att på så sätt

bringa hans synpunkter till barnavårdsnämndernas kännedom. Att i kontroversiella

och känsliga ärenden nödgas överlämna ett exemplar av utredningshandlingarna

till den ärendet rör för studium under obegränsad tid

framstår helt visst för många barnavårdsnämnder som besvärande. Förfaringssättet

torde dock endast motsvara, vad hänsynen till den enskildes

rättssäkerhet kräver.

I fråga om barnavårdsnämnds möjlighet till ingripande med förebyggande

åtgärder trots att förutsättningar enligt 25 § ej är för handen

anför styrelsen, att sådan möjlighet anses föreligga då det gäller hjälpåtgärder

innefattande råd och stöd. Denna uppfattning, yttrar styrelsen vidare,

grundar sig på ett uttalande av andra lagutskottet i utlåtandet nr 5

år 1960. (Uttalandet är refererat å s. 7 i detta utlåtande.) Styrelsen anför

härom.

Huruvida ovan återgivna uttalande även kan åberopas för beslut av

barnavårdsnämnd att — i samband med hjälpåtgärder, beslutade utan stöd

av 25 § — åtaga sig kostnader av den art, som nämnes i 26 § andra stycket,

därom synes meningarna vara delade. För socialstyrelsen framstår uttalandets

hela innebörd såsom oklar. Vad avses t. ex. med uttrycket »liknande

åtgärder»? Till oklarheten bidrar, att utskottet i omedelbar anslutning

till uttalandet hänvisar till en föreskrift, vilken rör barnavårdsnämndernas

allmänt förebyggande verksamhet.

All erfarenhet talar emellertid för att barnavårdsnämnderna för att

kunna bedriva en effektiv barna- och ungdomsvård behöver ha möjlighet

att vidta individuellt inriktade hjälpåtgärder långt innan så grava missförhållanden

inträtt, som beskrivs i 25 §. Av betydelse är också, att hjälpåtgärderna

vid behov kan kombineras med ekonomisk hjälp. Enligt socialstyrelsens

mening är det angeläget, att barnavårdsnämndernas befogenheter i

fråga om förebyggande åtgärder klarläggs genom direkta uttalanden i

barnavårdslagen. Gränsproblemen gentemot socialhjälpen torde härvid

böra beaktas.

Socialstyrelsen behandlar därefter frågan om placering av utredning

s f a 11 e n. Styrelsen går in på motionärernas tanke att kombinera

utrednings- och behandlingshem och yttrar härom.

Socialstyrelsen förutsätter, att motionärerna med behandlingshem menar

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andni lagutskottets utlåtande nr 55 år 1966

13

sådana behandlingshem av typ 1 och 11, varom förslag framlades av mentalsjukvårdsdelegationen

i dess betänkande II (SOU 1958: 20). På behandlingshem

av typ I skulle enligt förslaget vårdas barn, »som undersökts

och eventuellt också behandlats vid en barnpsykiatrisk lasarettsavdelning

eller en fristående rådgivningscentral men som behöver fortsatt observation

eller ytterligare vård och behandling under begränsad tid, i regel högst

ett år men ej sällan under betydligt kortare tid, innan de kan överföras till

en mera stadigvarande vård i enskilt hem, vare sig det gäller föräldrahemmet,

vilket blir regeln, eller ett fosterhem». (SOU 1958: 20, sid. 23.) Beträffande

behandlingshemmen av typ II anföres i betänkandet: »De skall

således avses för barn och ungdomar, vilkas svårigheter till övervägande

del utgöres av tidiga karaktärsstörningar. Ilemmen kommer att i stort

sett bliva en motsvarighet till de nuvarande anstalterna för psykopatiska

och nervösa barn. De bör vara institutioner, där man i första hand

försöker nå de psykiskt störda med miljöpåverkan. Gruppterapi — varmed

vi avser under kvalificerad ledning stående behandling i grupp — jämte

olika former av annan gruppaktivitet blir emellertid också verksamma

medel vid dessa hem liksom även individuell psykoterapi.» (SOU 1958: 20,

sid. 38.) — Behandlingshem av typ 1 har inrättats på ett par håll i landet.

Några behandlingshem av typ II har socialstyrelsen veterligt ännu inte inrättats.

Däremot har barnanstaltsutredningen i betänkandet Barn på anstalt

(SOU 1965: 55, sid. 68) föreslagit, att flertalet av de nuvarande hemmen

för psykopatiska och nervösa barn i fortsättningen skall hänföras

till kategorien behandlingshem av typ II.

Mot bakgrunden av vad ovan sagts om institutet omhändertagande för

utredning samt om behandlingshemmen och deras verksamhet förefaller

förslaget angående kombinerade utrednings- och behandlingshem föga realistiskt.

Dess genomförande skulle, såvitt socialstyrelsen förstår, resultera i

en klientelblandning av det slag som man eljest till varje pris vill undvika

i all anstaltsvård. Därtill kommer den rent praktiska svårigheten att anordna

betryggande övervakning över utredningsfallen.

Flertalet av dem som tas in för utredning på ungdomsvårdsskolornas

mottagningsavdelningar — eller i undantagsfall på ungdomsvårdsskolor

utan särskild mottagningsavdelning — är ungdomsbrottslingar, vilka eljest

skulle bli häktade. Även i övrigt är det fråga om ungdomar med så svår

asocial belastning, att deras omhändertagande för samhällsvård med placering

på ungdomsvårdsskola framstår som det mest sannolika resultatet

av myndigheternas fortsatta överväganden.

Övriga utredningsfall torde numera i allmänhet kunna omhändertas på

ett tillfredsställande sätt i upptagningshem för tonåringar. En strukturförändring

håller sedan några år på att genomföras beträffande upptagningshemmen.

I princip skall det numera finnas särskilda upptagningshem

för barn i åldern 1—12 år och särskilda tonårshem, de senare bestående av

små barnhem, mellan vilka klientelet delas upp med hänsyn till ålder och

kön. Dessa hem har vanligen inte mer än 8—10 vårdplatser. De vanligaste

typerna av tonårshem är: Hem för pojkar respektive flickor, huvudsakligen

i åldern 13—15 år, samt hem för pojkar respektive flickor, huvudsakligen

i åldern 16—17 år. Åldersgränserna är flytande. Tillkomsten av dylika

små, specialiserade upptagningshem har efter hand ökat barnhemsvårdens

förutsättningar att bereda tillfredsställande vård och tillsyn åt tonåringar.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1966

Att den för utredning omhändertagne ej sällan vistas på ganska långt avstånd

från hemorten och den barnavårdsnämnd, som har ärendet om hand,

är givetvis obekvämt ur utredningssynpunkt. Helst borde den omhändertagne

finnas i utredarens omedelbara närhet. Hur än anstaltsvården av

utredningsfallen organiseras, torde detta dock vara något ouppnåeligt.

Eftersom platsbehovet för hela landet är relativt litet, är det knappast

möjligt att sprida platserna så, att de blir lättillgängliga för alla barnavårdsnämnder.

Framför allt gäller detta beträffande de ur övervakningssynpunkt

särskilt kvalificerade platser, som erfordras för häktningsfallen

och andra speciellt svåra fall. Det må nämnas, att sammanlagda antalet

platser på ungdomsvårdsskolornas mottagningsavdelningar inte uppgår

till hundra och att antalet i vart fall för närvarande synes väl motsvara

behovet. Som exempel kan nämnas, att sammanlagda antalet utredningstall

på ungdomsvårdsskolorna den 5 mars 1966 var tjugosju.

Som av ovanstående framgår, anser socialstyrelsen, att det för närvarande

inte föreligger behov av att försöka finna nya placeringsmöjligheter för

underåriga, som är omhändertagna enligt 30 § BvL.

Förutom de ovan redovisade frågorna tar socialstyrelsen upp några problem

som enligt styrelsens mening exemplifierar behovet av en översyn av

barnavårdslagen. Styrelsen nämner särskilt följande frågor: förvaring hos

polisen enligt 37 § barnavårdslagen, förbud mot flyttning av fosterbarn

enligt 50 § barnavårdslagen, konecessionstvånget för fosterhem, besvärsrätt

vid samhällsvård enligt 31 § barnavårdslagen samt åtgärdsplikt enligt

34 § barnavårdslagen. Styrelsen framhåller dessutom att den i skrivelse till

Kungl. Maj :t den 31 januari 1962 gjort framställning om vissa ändringar i

barnavårdslagen och dess följdförfattningar. Skrivelsen är fogad som bilaga

till remissyttrandet. Styrelsen upplyser att några av de påtalade olägenheterna

undanröjts men att åtskilliga kvarstår.

Utskottet

Barnavårdslagen trädde i kraft den 1 januari 1961. I lagen har därefter

vidtagits endast smärre ändringar.

I förevarande motioner begäres att barnavårdslagen skall bli föremål för

utredning och översyn. Motionärerna har därvid angivit tre frågor som en

sådan utredning främst bör avse, nämligen frågan om hur omfattande delgivningsplikten

enligt 19 § bör vara, frågan om möjligheterna för barnavårdsnämnd

att vidta hjälpåtgärder och utge ekonomiskt stöd utan att de

i 25 § angivna förutsättningarna för ingripande är för handen samt spörsmålet

om placering av ungdomar som omhändertagits för utredning.

Socialstyrelsen, Stadsförbundet och Kommunförbundet tillstyrker motionärernas

förslag om utredning. Stadsförbundet och Kommunförbundet

hävdar att utredningen bör begränsas till de av motionärerna angivna problemen,

medan socialstyrelsen förordar en allsidig översyn av lagstiftningen.

Socialstyrelsen hänvisar som stöd för sin uppfattning till ett stort antal

bestämmelser, som enligt styrelsens mening på anförda skäl bör revideras.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1966

15

Utskottet vill för sin del instämma i de uttalade önskemålen om en

översyn av barnavårdslagen. Det synes mindre lämpligt att begränsa en

sådan översyn till vissa frågor, översynen bör i stället få en mer allsidig

karaktär. Vad utskottet anfört bör bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen i anledning av förevarande motioner,

I: 325 och II: 386, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa

om en allsidig översyn av barnavårdslagen, samt

B) att motionerna, i den mån de icke kan anses besvarade

genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 oktober 1966

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herr Strand, fru Carlqvist, fru Hamrin-Thorell*,

herr Lars Larsson, fru Nilsson, herrar Eric Carlsson, Erik Filip

Petersson och Blomquist;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Lundberg, fröken

Wetterström, herr Wiklund*, fru Svensson, herrar Svensson i Kungälv,

Johansson i Skärstad och fru Skantz.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1966:316 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om viss översyn av bamavårdslagen. a1 i texten