Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam översyn av nykterhetsvårdslagen så att hjälp kan ges av nykterhetsnämnderna jämväl till narkotikamissbrukare».

1966-11-08 · 27 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 24 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1966:61, Skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam översyn av nykterhetsvårdslagen så att hjälp kan ges av nykterhetsnämnderna jämväl till narkotikamissbrukare».

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

1

Nr 61

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående behandlingen

av narkotikamissbrukare m.m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft fem inom riksdagen väckta

motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:318 av herr Holmberg m.fl. och 11:384

av herr Bohman m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 568 av herr Bengtson och II: 699 av herrar

Börjesson i Falköping och Hamrin i Jönköping samt

3) motionen II: 704 av fru Heurlin.

Motionerna 1:568 och 11:699 samt 11:704 har i sin helhet hänvisats till

lagutskott medan motionerna I: 318 och II: 384, såvitt avser yrkandet under

1 a) om den kriminologiska och rättssociologiska forskningen och undervisningen,

hänvisats till statsutskottet och i övrigt till lagutskott. Yrkandena

under punkterna 1 b) och 1 c) i motionerna I: 318 och II: 384 behandlas

av första lagutskottet.

Motionsyrkandena m.m.

I motionerna 1:318 och II: 38b har, såvitt här är i fråga hemställts, »att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa att Kungl. Maj :t framlägger

förslag till lag om straff i vissa fall för olaga handel med narkotika

m.m., innebärande höjning av straffmaximum för illegal försäljning av

narkotika och olaga innehav av narkotika».

I motionerna 1: 568 och II: 699 har hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam översyn av nykterhetsvårdslagen

så att hjälp kan ges av nykterhetsnämnderna jämväl till narkotikamissbrukare».

I motionen II: 70b har hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte

1) anhålla om ändring av bestämmelsen om innehav av narkotika på det

sättet att innehav för eget bruk icke längre skall vara straffbelagt;

2) anhålla om skyndsam utredning och förslag till åtgärder som kan

vidtagas för omhändertagande och behandling av narkotikamissbrukare».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får

utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionerna I: 318, II: 699 och II: 704.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 avd. Nr 61

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

Utskottet har, i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver, inhämtat

yttrande över motionerna från medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, rikspolisstyrelsen

och riksåklagarämbetet. Samtliga myndigheter har yttrat sig såvitt

angår den hemställan i motionerna 1:318 och 11:384, som behandlas av

utskottet. Därjämte har följande myndigheter yttrat sig, nämligen dels medicinalstyrelsen,

socialstyrelsen och rikspolisstyrelsen över motionerna 1:568

och II: 699 samt II: 704, dock att beträffande sistnämnda motion medicinalstyrelsen

yttrat sig endast såvitt avser hemställan under 2), och dels riksåklagarämbetet

såvitt avser hemställan under 1) i motion II: 704.

Gällande bestämmelser

Vårdregler m. m.

Om någon missbrukar alkoholhaltiga drycker, skall enligt utförliga regler

i 1954 års lag om nykterhetsvård åtgärder vidtagas för att återföra honom

till ett nyktert liv. Enligt lagen kan nykterhetsnämnd vidtaga hjälpåtgärder

eller eljest ingripa mot alkoholmissbrukare. Lagen äger icke tillämpning

på narkotikamissbrukare. Någon motsvarande lag som har avseende å

sådana personer finnes icke. Den vård, som narkotikamissbrukare erhåller,

lämnas ofta inom den allmänna sjukvårdens ram utan att någon rättslig

specialreglering av vården förekommer. I viss lagstiftning har dock vården

av narkotikamissbrukare upptagits till behandling. Beträffande denna lagstiftning

må här nämnas följande.

Vid innevarande års vårriksdag antogs i huvudsak proposition nr 53 år

1966 med förslag till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa

fall, m. m. (andra lagutskottets utlåtande nr 44 och memorial nr 50). Till

grund för propositionen låg sinnessjuklagstiftningskommitténs betänkande:

Mentalsjukvårdslag (SOU 1964:40). I betänkandet behandlas narkomani

såsom en särskild grupp av de psykiska sjukdomarna. Utskottet hänvisar

i detta hänseende till s. 126—132 samt såvitt avser intagning på mentalsjukhus

av narkomaner och narkotikamissbrukare till s. 228—238 i betänkandet.

Beträffande sistnämnda avsnitt skall här återgivas följande referat, som

upptagits i propositionen (s. 54).

I fråga om narkomaner och narkotikamissbrukare

konstaterar kommittén till en början, att något uttryckligt stadgande om

intagning och vård av narkomaner inte finns i den nu gällande sinnessjuklagen.

Praxis har emellertid varit att narkomani betraktats som sinnessjukdom,

och lagens bestämmelser bär alltså tillämpats även på narkomaner.

Beträffande narkotikamissbruk har större osäkerhet rått.

Kommittén uppger, att enligt experternas bedömning fallen av manifest

narkomani ökat betydligt under de senaste sex—sju åren. I allmänhet använder

man begreppet narkomani i medicinsk mening för att beteckna sådana

sjukdomstillstånd, där vederbörande har blivit psykiskt eller kroppsligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1666

l)

beroende av narkotika eller andra ämnen som till sina effekter kan jämställas

med narkotika. Missbruk av narkotika i sin lur kan ur medicinsk

synpunkt betraktas på likartat sätt som alkoholmissbruk.

Såväl narkomaner som narkotikamissbrukare söker siff ibland själva till

sjukhus för att få hjälp med avvänj ning och återanpassning. Ofta kan vården

genomföras utan att tvångsåtgärder eller kvarhållning mot patientens

vilja behöver tillgripas. I många fall däremot vill eller vågar vederbörande

inte söka sjukhusvård. Kommittén finner det därför angeläget att åstadkomma

lagbestämmelser som möjliggör intagning och vård på mentalsjukhus av

narkomaner. Frågan är då om uttrycket narkomani erfordras i lagtexten

eller om narkomani kan innefattas i de föreslagna begreppen psykisk sjukdom

eller psykisk abnormitet. Kommittén har föreslagit alt begreppet sinnessjukdom

ersätts av psykisk sjukdom, vilket begrepp emellertid begränsas till

sin omfattning genom föreskriften att vård på mentalsjukhus med hänsyn

till sjukdomens art eller grad skall framstå såsom oundgängligen påkallad.

Att intagningen på mentalsjukhus med stöd av denna formulering skall kunna

omfatta även personer med narkomani torde inte behöva möta några gensagor.

Beroendet och behovet av ett läkemedel eller ett njutningsmedel har

liknande effekter inom personligheten som psykosen har. Den process som

kallas för tillvänjning utgör ett främmande element i personligheten och har

en personlighetsförvandlande karaktär. Narkomanin kan leda till en isolering

av personligheten, som i vissa avancerade fall är lika allvarlig som den som

åstadkoms av den schizofrena sjukdomsprocessen. Att likställa narkomani

med psykos erbjuder därför enligt kommittén inga svårigheter, inte heller

att låta narkomani innefattas i begreppet psykisk sjukdom. I undantagsfall

finns sådana avvikelser i personligheten att diagnosen psvkopati är berättigad

och vederbörande kan då tas in på mentalsjukhus jämväl på den grunden.

När det gäller missbruk av narkotika däremot torde sjukdomen som regel

inte vara sådan, att vård på mentalsjukhus är påkallad även mot vederbörandes

vilja.

Propositionen innehåller följande beträffande remissbehandlingen av kommitténs

förslag i här aktuella delar (s. 119).

Vad kommittén anfört i fråga om intagning på mentalsjukhus av narkomaner

och narkotikamissbrukare har godtagits av så

gott som samtliga remissinstanser. Vissa erinringar har framförts från riksåklagarämbetet,

som konstaterar att det i praktiken inånga gånger kan vara

svårt att i det individuella fallet med säkerhet fastställa, till vilken grupp

den sjuke skall hänföras. De indikationer som kan åberopas för intagning

på handlingarna av en narkoman synes i allt väsentligt vara för handen

även när det är fråga om en grav narkotikamissbrukare. Enligt lagtexten

kan så också ske. Med hänsyn till vad kommittén i motiven uttalat om att

man i de flesta fall av narkotikamissbruk är hänvisad till vård och behandling

med patientens egen medverkan hyser ämbetet dock farhågor för att

någon tvångsintagning inte kommer att tillgripas i de av ämbetet avsedda

fallen. Det är enligt ämbetet angeläget med ett tillrättaläggande på denna

punkt. Med hänsyn till den omfattande brottslighet, som många gånger är

förknippad med missbruk av narkotika, och till den alltmer ökade utbredning,

som detta missbruk under senare år fått i vårt land, är det av stor

vikt att behandlingen av denna abnormgrupp såväl ur medicinsk som rättslig

synpunkt ägnas ett särskilt intresse. Malmö stads sjukvårdsstyrelse framhåller

att kommittén ställt sig väsentligen avvisande till tvångsintagning

1*—Bihang till riksdagens protokoll 1666. 6 samt. 2 avd. Nr 61

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

av narkotikamissbrukare och ansett att intagning i dylika fall bör ske endast

under patientens medverkan. Enligt styrelsens uppfattning har man här

möjligen underskattat svårigheterna att under en tidig fas av avvänj ningen

erhålla patientens medverkan.

Enligt medicinska fakulteten vid karolinska institutet och Svenska läkaresällskapet

är intagning på mentalsjukhus ofta nödvändig när det är fråga

om thinner-, »tri»- och etersniffning. Vad som anförs om narkomaner bör

enligt deras uppfattning gälla även denna patientkategori. Sveriges läkarförbund

anser att någon skillnad terminologiskt inte bör göras mellan narkomaner

och narkotikamissbrukare.

Vid remiss till lagrådet anförde departementschefen följande (s. 166).

Någon oenighet har inte rått om att under begreppet psykisk sjukdom hör

tillstånd, som sammanhänger med missbruk av narkotika, och jag ansluter

mig för egen del till denna uppfattning. En strikt gränsdragning mellan

narkomani och narkotikamissbruk torde inte alltid vara möjlig och synes

inte heller nödvändig i delta sammanhang. Liksom när det gäller övriga

fall av psykisk sjukdom bör sjukdomens art och grad vara avgörande för

bedömningen av om sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad.

Departementschefens uttalande i detta hänseende föranledde icke någon

erinran från lagrådets eller riksdagens sida.

Lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall skall träda i

kraft den 1 januari 1967, då sinnessjuklagen upphör att gälla.

Enligt barnavårdslagen kan ingripande ske mot underårig som missbrukar

narkotiska medel.

I 25 § barnavårdslagen anges grunderna för barnavårdsnämnds skyldighet

att vidta tillrättaförande åtgärder, och i 26—29 §§ lämnas anvisningar

om de medel som därvid skall komma i fråga. Enligt 25 § b) har barnavårdsnämnd

att ingripa om någon, som ej fyllt tjugoett år, på grund av brottslig

gärning, sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga ärligen försörja

sig, missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller av annan

jämförlig anledning är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från

samhällets sida. Barnavårdsnämnd skall såvitt möjligt åstadkomma rättelse

genom förebyggande åtgärder. I detta avseende kan enligt 26 § ifrågakomma

hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd, förmaning och varning, föreskrifter

rörande den underåriges levnadsförhållanden samt övervakning. Nämnden

äger för genomförande av vad som tillråtts eller föreskrivits bestrida kostnader

för bl. a. rådfrågning, undersökning och behandling. Föreskrifter

rörande den underåriges levnadsförhållanden — som kan meddelas den

underårige, hans föräldrar eller hans fostrare — kan gälla anlitande av

barnavårdsanstalt, behandling för sjukdom eller annan kroppslig eller själslig

brist eller svaghet, sysselsättning, arbetsanställning, vistelseort eller bostad,

förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar eller förbud att

använda rusdrycker eller narkotiska medel. Annan liknande föreskrift må

även meddelas (27 §). Om det visar sig att förebyggande åtgärder, som vidtagits,

inte medför rättelse eller om sådana åtgärder bedömes vara gagnlösa,

skall den underårige omhändertagas för samhällsvård. Den omhändertagne

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

skall enligt 36 § barnavårdslagen överlämnas till enskilt hem eller placeras

i lämplig anstalt; då han omhändertagits av anledning som avses i 25 § b),

får han intagas i ungdomsvårdsskola. Om den omhändertagne lider av sjukdom

eller annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet, skall barnavårdsnämnden

bereda honom erforderlig vård och behandling (38 §).

I detta sammanhang må även erinras om att i lagen om åtgärder vid

samhällsfarlig asocialitet stadgas, att om någon som fyllt tjugoett år underlåter

alt efter förmåga söka försörja sig hederligt samt för ett sådant asocialt

liv att uppenbar fara föreligger för allmän ordning eller säkerhet, må han

intagas i arbetsanstalt enligt lagen (1 §). Förordnande om sådan intagning,

som meddelas av domstol, får meddelas endast om det är uppenbart att den

som avses därmed icke kan genom hjälpåtgärder eller andra mindre ingripande

åtgärder förmås till livsföring som ej är farlig för allmän ordning och

säkerhet. Den som intagits i arbetsanstalt får kvarhållas under en tid av

högst två år. Beträffande intagen gäller i tillämpliga delar vad som stadgas

i lagen om behandling i fångvårdsanstalt. I denna lag meddelas bestämmelser

om bl. a. läkarvård av intagen.

1961 års allmänna narkotikakonvention

Efter ett långvarigt reformarbete tillkom inom Förenta Nationerna

rubricerade överenskommelse, narkotikakonventionen (Single Convention

on Narcotic Drugs) vilken undertecknades den 30 mars 1961. Konventionen

ersatte bestämmelserna i ett stort antal äldre fördrag. Sverige beslöt den

4 december 1964 ratificera konventionen. Denna omfattar 51 artiklar, av

vilka åtskilliga är omfattande. Av innehållet i konventionen skall här återgivas

endast ett fåtal bestämmelser, främst av straffrättslig natur.

Enligt artikel 4 i konventionen skall de parter, som är anslutna till konventionen,

vidtaga sådana lagstiftnings- och administrativa åtgärder, som

må erfordras för att sätta bestämmelserna i konventionen i kraft inom sina

egna områden, för att samarbeta med andra stater vid genomförandet av

bestämmelserna i konventionen samt för att i överensstämmelse med föreskrifterna

i konventionen begränsa produktionen, tillverkningen, exporten,

importen och distributionen, handeln med samt användningen och innehavet

av narkotika till uteslutande medicinska och vetenskapliga ändamål.

De internationella kontrollorganen består av ekonomiska och sociala rådets

narkotikakommission och internationella narkotikakontrollkommiltén

(artikel 5).

Enligt artikel 33 i narkotikakonventionen skall parterna icke tillåta, att

någon innehar narkotika utan vederbörligt bemyndigande. I artikel 36 upptages

straffbestämmelser. Varje part skall under iakttagande av sina konstitutionella

bestämmelser vidtaga sådana åtgärder, som är nödvändiga för

att odling, produktion, tillverkning, extraktion, beredning, innehav, erbjudande,

utbjudande till försäljning, distribution, köp, försäljning, överlåtelse

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

av varje slag, förmedling, försändelse, transitering, transport, import och

export av narkotika i strid med bestämmelserna i konventionen samt varje

annan handling, som enligt sagda parts åsikt står i strid med bestämmelserna

i konventionen, skall utgöra straffbara förseelser, när de begås avsiktligt,

och att allvarliga överträdelser skall vara belagda med lämpligt straff,

företrädesvis fängelse eller annat frihetsberövande (punkt 1). Såvida inte

annat följer av parts konstitutionella bestämmelser, rättsordning eller interna

lagstiftning skall avsiktlig delaktighet i sammansvärjning i avsikt att

begå och försök att begå någon av nyssnämnda överträdelser samt förberedande

handlingar och finansiella operationer, som har samband med

överträdelserna, vara straffbara överträdelser såsom sägs i punkt 1.

Artikel 38 i konventionen avser behandling av narkomaner. Parterna skall

ägna särskild uppmärksamhet åt anordningar för behandling och rehabilitering

av narkomaner. Om narkomanien utgör ett allvarligt problem för

en part och hans ekonomiska resurser medgiver det, är det önskvärt att

han skapar passande anordningar för en effektiv behandling av narkomaner.

Bestämmelser beträffande narkotiska ämnen m. m.

Nu gällande narkotikaförordning, som utfärdades den 14 december 1962

och som trädde i kraft den 1 januari 1964, har utformats med beaktande av

innehållet i 1961 års allmänna narkotikakonvention. Med narkotika förstås

i förordningen dels sådana läkemedel och hälsofarliga varor, som på grund

av sina starkt vanebildande egenskaper eller lättheten att kunna omvandlas

i varor med sådana egenskaper är föremål för internationell kontroll enligt

av Sverige biträdd överenskommelse, dels sådana varor, som enligt förordnande

av Kungl. Maj :t förklarats skola anses såsom narkotika. Medicinalstyrelsen

skall upprätta och kungöra förteckning över narkotika. För

närvarande klassificeras bl. a. preludin och ritalina som narkotika, trots

att dessa ämnen inte omfattas av allmänna narkotikakonventionen.

Narkotikaförordningen innehåller väsentligen följande. Narkotika får

icke införas till Sverige eller här tillverkas, saluhållas eller överlåtas för

annat än medicinskt eller vetenskapligt bruk (2 §). Tillstånd krävs för

införsel eller utförsel av narkotika. Detta gäller dock ej narkotiskt läkemedel

som medförs av resande för personligt bruk. Handel med narkotika

får bedrivas endast av den som enligt särskilt tillstånd infört eller tillverkat

varan, av apoteksföreståndare samt av annan som innehar tillstånd att

idka handel med varan. Narkotiskt läkemedel får, enligt närmare föreskrifter

som meddelas av medicinalstyrelsen, utlämnas endast efter förordnande

av läkare, tandläkare eller veterinär. Om det föreligger grundad anledning

antaga alt någon sådan utlämnare missbrukat behörighet att förordna narkotiskt

läkemedel äger medicinalstyrelsen efter omständigheterna antingen

förbjuda utlämnande av sådant läkemedel på förordnande av vederbörande

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1066

eller föreskriva särskilda begränsningar i fråga om utlämnandet. Även i

fråga om rätten att inneha narkotika gäller starka begränsningar. Narkotika

må således ej innehas av annan än a) den som är behörig att idka handel

med varan, b) föreståndare för vetenskaplig institution, som äger eller

åtnjuter understöd av staten eller kommun, i den mån varan är behövlig

för vetenskaplig forskning, undersökning eller undervisning, c) befattningshavare

vid krigsmakten enligt vad särskilt stadgas samt d) den som i vederbörlig

ordning fått varan utlämnad till sig såsom läkemedel.

Tillståndsmyndighet enligt narkotikaförordningen är mcdicinalstgrelsen.

Vid tillståndsprövningen skall särskilt beaktas innehållet i de av Sverige

biträdda överenskommelserna rörande narkotika. Medicinalstyrelsen är

även tillsynsmyndighet i fråga om efterlevnaden av förordningen.

Narkotikaförordningen innehåller slutligen påföljdsbestäminelser för förfaranden

som står i strid med förordningen. Den som tillverkar, saluhåller,

överlåter eller innehar narkotika utan att vara berättigad därtill eller i strid

mot villkor, som gäller för åtnjutande av tillstånd enligt förordningen, kan

dömas till fängelse eller, om brottet är ringa, till dagsböter (13 §). Narkotika

som tillverkats, saluhålles, överlåtits eller innehas i strid mot förordningen

skall, om påföljden inte är uppenbart obillig, förklaras förverkat

till kronan.

Nyss angivna straffbestämmelse innebar vid förordningens tillkomst och

ikraftträdande att påföljden för narkotikabrotten i fråga kunde bestämmas

till fängelse i högst två år. Fr. o. in. den 1 januari 1965, då brottsbalken trädde

i kraft, gäller emellertid enligt 4 § lagen om införande av brottsbalken att

fängelse i fall som här är i fråga inte får ådömas på längre tid än ett år.

Bestämmelser om påföljd för olovlig införsel eller utförsel av narkotika

och försök därtill meddelas icke i narkotikaförordningen utan — efter hänvisning

i denna — i en s. k. blankettstrafflag, lagen om straff för varusmuggling.

Enligt denna lag är straffet för varusmuggling lägst tio dagsböter och

högst fängelse i ett år. Vid ringa brott dömes till böter, högst femhundra

kronor. Om varusmuggling är att anse som grov, skall dömas till fängelse

i högst två år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas

om det förövats yrkesmässigt eller avsett gods av betydande myckenhet

eller värde eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art. Beträffande

sistnämnda rekvisit uttalade departementschefen vid lagstiftningens

tillkomst (prop. 115/1960 s. 107) att grovt brott torde föreligga bl. a. om

smugglingen avsett narkotika. Uttalandet mötte icke erinran från riksdagens

sida (L4U nr 34/1960).

Vid överlåtelse av narkotika torde icke sällan en ockersituation föreligga.

Ocker föreligger då någon vid avtal eller annan rättshandling begagnar

sig av någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning

i förhållande till honom till att bereda sig förmån, som står i uppenbart

missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag icke skall utgå

2* — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 saml. 2 avd. Nr 61

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

(9 kap. 5 § brottsbalken). I den gängse brottsbalkskommentaren (Brottsbalken

I s. 332) uttalas, att försäljning till höga priser av narkotika till personer

hemfallna åt narkotikamissbruk i åtskilliga fall bedömes som ocker.

Straffet för ocker är böter eller fängelse i högst två år. Om brottet är

grovt dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté

Medicinalstyrelsen tillsatte i juni 1965 en expertgrupp för att verkställa

undersökning rörande narkotikamissbruket och de åtgärder som kunde vidtagas

mot detsamma. Gruppen har sedermera undergått en genomgripande

omorganisation. Den består således numera av en huvudkommitté, narkomanvårdskommittén,

under ledning av medicinalstyrelsens chef, generaldirektör

Arthur Engel, samt fyra subkommittéer, nämligen en socialmedicinsk,

en teknisk-diagnostisk och en juridisk grupp samt en grupp för vårdfrågor.

Till huvudkommittén och grupperna har knutits, förutom läkarexpertis

inom olika områden, bl. a. socialmedicin och biokemi, representanter för

domstolsväsendet, polismakten, kriminalvården, apoteksväsendet och Riksförbundet

för hjälp åt läkemedelsmissbrukare. Vissa åtgärder har av kommittén

föreslagits eller förberetts i syfte att effektivisera vården av narkotikamissbrukare.

Medicinalstyrelsen har i en skrivelse till Stockholms stads

sjukvårdsstyrelse i mars 1966 med anknytning till av vårdgruppen framförda

önskemål hemställt om ökade resurser för att kunna ge viss improviserad

läkarverksamhet för narkomaner, vilken verksamhet påbörjats i

staden, en fastare utformning.

Narkomanvårdskommittén har nyligen till socialdepartementet överlämnat

en promemoria angående undersökningar av narkotikaproblem. Promemorian

innehåller konkreta förslag till undersökningar, som enligt kommitténs

mening snarast bör understödjas eller igångsättas. Kostnaden för

undersökningsprogrammet beräknas till 362 209 kronor. De i promemorian

upptagna undersökningarna är sådana som funnits böra prioriteras med

hänsyn till kommitténs arbete. Tonvikten har lagts på kartläggningsfrågor,

cpidemiologiska frågor, samt i någon mån behandlingsfrågor. I promemorian

anföres bl. a. att socialmedicinskt sett står vi mitt uppe i en sjukdomsvåg

av epidemisk karaktär, men vi har mycket ofullständiga kunskaper

både beträffande sjukdomsbild och sjukdomsförlopp, bakgrunden till

epidemien och möjligheterna att bemästra den. I detta läge är det — enligt

kommitténs mening — nödvändigt att satsa hårt på att få till stånd så ingående

och grundlig kartläggning av förhållandena som möjligt till ledning

bland annat för underhand igångsatta provisoriska åtgärder på vårdsidan.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

9

Tidigare riksdagsbehandling in. m.

Vård frågor

Narkotikaproblemet liar under de senaste åren uppmärksammats i olika

sammanhang i riksdagen. Av vad i detta hänseende förekommit må -—

utan att fullständighet åsyftas — upptagas följande.

I ett interpellationssvar i andra kammaren den 13 december 1960 kom

chefen för inrikesdepartementet bl. a. in på frågan om omhändertagande

av narkomaner på anstalt och ansåg, att en adekvat anslaltsvård endast

torde kunna meddelas på mentalsjukhus eller psykiatrisk lasarettsklinik.

Eftersom frågan om förutsättningarna för intagning på mentalsjukhus prövades

av sinnessjuklagstifiningskommittén, borde resultatet av dess arbete

avvaktas innan ytterligare åtgärder vidtogs från statsmakternas sida.

I motioner (I: 762 och II: 923) vid 1962 års riksdag, vilka väcktes i samband

med proposition nr 184 med förslag till bl. a. nu gällande narkotikaförordning,

efterlystes en utredning av de medicinska och juridiska problemen

rörande behandling av narkomaner. Andra lagutskottet ansåg i utlåtande

nr 43, vilket godtogs av riksdagen, de av motionärerna berörda problemen

vara av sådan vikt, att de borde närmare utredas, och fann, sedan

utskottet inhämtat, att sinnessjuklagstiftningskommiitén behandlade frågor

beträffande intagning av narkomaner för vård på mentalsjukhus, lämpligt

att motionerna överlämnades till kommittén för att beaktas vid dess

fortsatta utredningsarbete.

I motionerna I: 355 och II: H5 vid 7964 års riksdag yrkades bl. a., att riksdagen

måtte hemställa om förslag till bättre avvänjnings- och vårdåtgärder

för narkotikamissbrukare. Allmänna beredningsutskottet hänvisade i sitt

utlåtande nr 52 till sinnessjuklagstiftningskommitténs betänkande, Mentalsjukvårdslag

(SOU 1964:40) — för vilket i här aktuella delar redogjorts

ovan — samt anförde att förslaget syntes vara av grundläggande

betydelse för frågorna om avvänjnings- och vårdåtgärder, varför den fortsatta

behandlingen av förslaget borde avvaktas innan ytterligare åtgärder

i den i inotionsyrkandet åsyftade riktningen ifrågasattes.

Vid 1965 års riksdag framställdes ett flertal enkla frågor och interpellationer

rörande naroktikaproblemet.

I interpellationssvar den 25 maj 1965 i andra kammaren anförde chefen

för socialdepartementet, statsrådet Aspling, bl. a. följande.

Narkotikamissbruket har många aspekter — medicinska, juridiska, sociala.

Från alla dessa tre synpunkter måste man se bl. a. vårdfrågorna, som

inte har berörts särskilt i interpellationerna. Redan våra kunskaper om

narkotikamissbrukets uppkomst, omfattning, karaktär och verkningar i

olika avseenden är emellertid bristfälliga. En närmare undersökning av

dessa förhållanden är önskvärd. Man skall inte underskatta de svårigheter

som är förknippade med en sådan undersökning. En av svårigheterna att

kartlägga narkotikamissbruket består i att missbrukarna ogärna ger sig

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

till känna, eftersom innehav av narkotika är straffbelagt inte endast hos

säljaren — smugglaren eller langaren — utan även hos köparen när han

inte fått varan mot recept. Det är emellertid angeläget att så långt som möjligt

bringa klarhet i förhållandena, inte minst med hänsyn till det uppgivna

tilltagande narkotikamissbruket bland ungdom.

Inom medicinalstyrelsen kommer en särskild expertgrupp att tillsättas

för att undersöka narkotikamissbruket. Det är min avsikt att resultatet

av denna undersökning skall läggas till grund för vidare överväganden i

denna komplicerade fråga.

Den av statsrådet Aspling sålunda aviserade expertgruppen tillkallades

den 18 juni 1965.

Rörande expertgruppens arbete hänvisas till nästföregående avsnitt i

detta utlåtande.

I svar på en enkel fråga i andra kammaren den 13 december 1965 anförde

statsrådet Aspling bl. a. följande.

Vad vi kallar narkotikaproblemet är förhållandevis nytt i Sverige. Någon

kartläggning av missbruket finns inte, antalet missbrukare är inte närmare

känt. Inte heller är det klarlagt bur missbruket uppkommer eller vilken

omfattning, karaktär eller verkan på den enskilde och samhället som det har.

Det var för att få ett underlag för att bedöma behovet och arten av samhälleliga

åtgärder på området som initiativ togs till den undersökning som

nu pågår genom expertgruppen i medicinalstyrelsen. Jag anser det inte

möjligt att ta ställning till detta problemkomplex på mer eller mindre lösa

antaganden. Jag finner det nödvändigt för mitt ställningstagande att ha

ett material av det slag som expertgruppens arbete är avsett att frambringa.

Expertgruppens arbetsuppgifter är omfattande och svårbemästrade. Det

är min förhoppning att viktiga resultat av dess arbete skall komma fram

under loppet av nästa år.

En mera allmän bedömning av narkotikaproblemets behandling fordrar

alltså ett betydligt bättre kunskapsmaterial än vi har i dag. Detta hindrar

inte att man kan ingripa på speciella punkter med stöd av redan vunna

erfarenheter. I den mån detta är möjligt kommer jag att medverka till att

så sker.

Frågor av främst straffrättslig karaktär

För den speciellt farliga grupp bland gifterna som narkotiska ämnen och

beredningar utgör, har sedan 1923 gällt särskilda, restriktiva bestämmelser

utöver vad som föreskrivits i gällande giftstadga. Dessa bestämmelser har i

väsentlig mån varit beroende på stadganden i internationella konventioner,

som biträtts av Sverige.

Intill den 1 januari 1964 gällde kungörelsen den 16 september 1933 med

vissa bestämmelser angående narkotiska ämnen och beredningar (narkotikakungörelsen).

Enligt stadgande i 12 § straffades flertalet brott mot

bestämmelserna i kungörelsen — bl. a. såvitt avsåg tillverkning, innehav

och saluhållande av narkotika — med dagsböter, dock ej under fem. Vid

försvårande omständigheter kunde dömas till fängelse.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1666

År 1958 skärptes i viss män straffen för narkotikabrott. Straffskalan för

nyssnämnda brott ändrades så alt skalan sträckte sig från tjugofem dagsböter

till fängelse sex månader (SFS 1958: 523). Genom ändringen i straffskalan

blev det möjligt alt under utredningsskedet tillgripa husrannsakan

och kroppsvisitation.

I en motion till 1660 års riksdag, 11:271, yrkades bl. a. straffskärpning

för olaga innehav och överlåtelse av narkotika. Andra lagutskottet underströk

i sitt utlåtande nr 16 vikten av alt utvecklingen på narkotikaområdet

uppmärksamt följdes och att lämpliga åtgärder till förhindrande av illegal

narkotikahantering och narkotikamissbruk vidtogs. Då det upplysts att

proposition förbereddes med förslag till ny läkemedelsförordning, vari bl. a.

frågan om straff för olaga innehav och överlåtelse av narkotika samt därmed

sammanhängande problem kom att behandlas, borde de av utskottet redovisade

synpunkterna bringas till Kungl. Maj :ts kännedom. Riksdagen godkände

utskottets utlåtande.

I motionerna I: 540 och II: 635 vid 1661 års riksdag, upptogs vissa frågor

rörande narkotikamissbruket. Allmänna beredningsutskottet fann i sitt

utlåtande nr 23 bl. a., att en översyn av straffbestämmelserna inom förevarande

område var motiverad.

I proposition nr 18£ till 1962 års riksdag med förslag till bl. a. narkotikaförordningen

— vilken från och med den 1 januari 1964 ersatte narkotikakungörelsen

— uttalade chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson,

följande, såvitt avser straffet för narkotikabrott.

Straffet för narkotikabrott, varmed här avses olaga tillverkning, saluhållande,

överlåtelse eller innehav av narkotika, utgör enligt narkotikakungörelsen

dagsböter, lägst tjugofem, eller fängelse i högst sex månader. Läkemedelsutredningen

föreslog som straff dagsböter eller fängelse. En av ledamöterna,

herr Rising, reserverade sig häremot, enär han ansåg att straffmaximum

för narkotikabrott under synnerligen försvårande omständigheter

borde bestämmas till straffarbete i högst fyra år. Ett par remissinstanser

anslöt sig till Risings uppfattning. Sedermera har även i riksdagen påyrkats

straffskärpning för ifrågavarande brott (se L-U 1960: 16, rskr. 220).

Som tidigare nämnts har under efterkrigstiden en ökning inträtt i fråga

om narkotikamissbruk och illegal narkotikahandel. En fortsatt utveckling i

denna riktning ter sig allvarlig, i synnerhet som missbruket tycks tendera

att gripa omkring sig i allt yngre åldersgrupper. Alla åtgärder bör därför

vidtagas, som kan vara ägnade att motverka missbruket. En sådan åtgärd

är att genom straffskärpning söka stävja illegala förfaranden med narkotika.

Viktigast synes därvid vara att införa frihetsstraff som normalstraff

för nakotikabrott. Så kan sägas redan ha skett i fråga om smuggling med

narkotika. Enligt 3 § lagen om straff för varusmuggling skall nämligen, om

varusmugglingen är att anse som grov, dömas till straffarbete i högst två

år eller fängelse. I motiveringen till detta stadgande har uttalats, att grovt

brott torde föreligga om smugglingen avsett narkotika. Som straffmaximum

i narkotikaförordningen torde fängelse i två år vara till fyllest. Grova brott

med narkotika innefattar nämligen regelmässigt sådana grova strafflagsbrott

som ocker, förfalskning eller grov stöld. För den samlade brottslighe
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

ten kan därvid utdömas flera års straffarbete. Utsattes fängelse som normal,

straff, saknas å andra sidan anledning att stadga särskilt straffminimum.

Pa dessa grunder har som straff för de i 2 mom. första stycket angivna

brotten stadgats fängelse eller dagsböter.

Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 43

följande (s. 75).

På narkotikaområdet innehåller propositionen förslag till en icke obetydlig

skärpning av straffsatserna för illegala förfaranden med narkotika.

Frihetsstraff föreslås sålunda bli normalstraff, medan böter skall ifrå°akomma

endast då brottet är att bedöma som ringa.

Riksdagen har vid upprepade tillfällen haft anledning att uttrycka sin

oro over det numera även i vårt land tilltagande bruket av narkotika. I

samband därmed har riksdagen understrukit vikten av att åtgärder vidtages

till förhindrande av illegal narkotikahantering och narkotikamissbruk.

Enligt utskottets bedömande framstår den nu föreslagna straffskärpningen

inte endast som en lämplig utan som en nödvändig åtgärd i

detta avseende. Utskottet biträder därför förslaget.

Beträffande yrkande i en motion, II: 133, vid 1965 års riksdag om förstärkta

svenska insatser i bekämpningen av narkotikahandeln, nationellt

och internationellt, hänvisas till allmänna beredningsutskottets utlåtande

nr 9 år 1965.

1966 års vårriksdag

Vid innevarande års vårriksdag behandlades två motioner, I- 124 av herr

Lundström m. fl. och II: 168 av herr Ohlin m. fl., vari hemställdes att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle begära en parlamentarisk

utredning rörande de spörsmål, som aktualiserats av de senaste årens ökning

av narkotikamissbruket, med utredningsdirektiv särskilt inriktade på skyndsamma

åtgärder för att få till stånd en provisorisk vårdorganisation i

avvaktan på långsiktigare åtgärder av olika slag, ägnade att tvinga tillbaka

narkotikamissbruket. Allmänna beredningsutskottet uttalade i sitt av

riksdagen godkända utlåtande nr 37 bl. a. följande.

• Utskottet, som tidigare vid skilda tillfällen haft att behandla frågor rörande

narkotikamissbruket, särskilt bland de unga (se utskottets utlåtande nr

23/1961, nr 52/1964 och nr 9/1965), delar helt motionärernas uppfattning

att den utveckling som ägt rum under senare år i fråga om såväl antalet

missbrukare som formerna för missbruk ger anledning" till oro och det är,

som utskottet i tidigare sammanhang framhållit, en samhällsangelägenhet av

största vikt att söka råda bot på dessa missförhållanden. Stor uppmärksamhet

bör således ägnas såväl frågorna om att genom skärpt övervakning, lagstiftning

och andra åtgärder effektivisera kampen emot den illegala distributionen

och hanteringen av narkotika som möjligheterna att åstadkomma

en kvantitativt och kvalitativt tillfredsställande vårdorganisation.

Sedan härefter lämnats redogörelse för medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté

anfördes slutligen följande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 är 1966

13

Kommittén har således tagit och är beredd att taga ytterligare initiativ till

omedelbara praktiska åtgärder för förbättring av vårdmöjligheterna. Den

nuvarande sammansättningen av kommittén med experter pa olika områden

borgar vidare för att den skall kunna ge en allsidig belysning av de med

narkotikamissbruket sammanhängande problemen. Kännedomen om dessa

problem är i stor utsträckning bristfällig, och genom kommitténs arbete kan

bl. a. sådant grundläggande kunskapsmaterial förväntas framkomma som ar

oundgängligt för vidare överväganden om åtgärder på längre sikt.

Enligt utskottets mening torde de intressen som här är i fråga vara bas

betjänta av att det pågående utredningsarbetet tills vidare far fortsatta, och

utskottet anser sig icke böra nu förorda att någon ytterligare utredning ti

sättes.

Fyra reservanter i utskottet hemställde, att narkomanvårdskommittén

skulle förses med parlamentarisk representation.

Remissyttrandena

Vårdfrågorna

Medicinalstyrelsen anför — efter en redogörelse för dess narkomanvårdskommitté

— att enligt styrelsens uppfattning kommittén har goda förutsättningar

att kunna framlägga förslag till lämpliga åtgärder. Vidare anfor

styrelsen.

Vården av alkoholmissbrukare har för närvarande i vårt land endast i

mindre omfattning en tillfredsställande medicinsk inriktning beroende bl. a

på bristen på läkare samt vårdpersonal med sjukvardsutbildning. For att

kunna rehabilitera mera avancerade alkoholmissbrukare kravs en medicinsk

insats av det slag, som för närvarande endast kan meddelas pa sjukhus

vilket även sker. De mera avancerade fallen av narkotikamissbruk behandlas

sedan länge på mentalsjukhus, medicinska och psykiatriska kliniker. De för

alkoholistvården befintliga anstalterna torde icke ha resurser att kunna

taga sig an dessa fall. Med hänsyn härtill synes det styrelsen for tidigt att

ta ställning till en ändring i nykterhetsvårdslagen i syfte att aven narkotikamissbrukare

skall kunna omhändertagas. Den av styrelsen tillsatta narkomanvård

skommittén är bl. a. sysselsatt med denna fråga. Dess arbete bor

avvaktas innan ståndpunkt tages till de ytterligare åtgärder som eventuellt

kan erfordras för att bereda narkotikamissbrukare tillfredsställande vård.

Socialstyrelsen yttrar i huvudsak följande, såvitt avser hemställan i motionen

II: 704 om åtgärder för omhändertagande och behandling av narkotikamissbrukare.

Behandling av narkomaner sker f. n. i regel på mentalsjukhus och sjukvårdskliniker.

Under det senaste året har också inrättats några provisoriska

kliniker i storstäderna. Narkomaner bland kriminalvårdens, nykterhetsvårdens

och ungdomsvårdens anstaltsklientel behandlas i män av resurser

på respektive anstalter men överförs i vissa fall därifrån till mentalsjuk
vården.

. ..

Det är av såväl medicinska som sociala skäl svårt att övervinna följderna

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

av narkotikamissbruk. Inrättande av en särskild vårdorganisation inom

sjukvårdens ram med bl. a. resurser för forskning på området är ett angelaget

önskemål. Likasa ar det angelaget att erhålla ett tillräckligt antal upp1

s{orstaderna Hksom att stödja det frivilliga arbetet på

området. Socialstyrelsen bitrader därför slarkt förslaget om en skyndsam

utredning i vardfragan. J

Den sålunda förordade utredningen bör enligt socialstyrelsens mening

samordnas med arbetet inom medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté.

Beträffande yrkandet i motionerna I: 568 och II: 699 om översyn av nykterhetsvardslagen

så att hjälp kan ges av nykterhetsnämnderna jämväl till

narkotikamissbrukare, yttrar socialstyrelsen.

I motiveringen pekas bland annat på det förhållandet att nykterhetsnämn
hänv?i°r

naJ7arande ^kriar formell möjlighet att på nämndens bekostnad

hanvisa missbrukare till läkare for behandling. Som skäl till varför nykter
!1tXrderna

SkuHe Vara lämpIiga orSan att vidta åtgärder för narkotika
S

al/?,efS. alt namnderna På många håll har stora möjligheter

att på »ett icke alltför sent stadium ingripa i en narkomans beroendeförhållanden

till narkotikan».

Det förefaller som om motionärerna med sin formulering i första hand

fnT1} !agaadrin|. for att möjliggöra för nykterhetsnämnderna att vidtaga

hjalpatgarder for de narkotikamissbrukare, som frivilligt söker hjälp.

Om översynen av nykterhetsvårdslugen också skulle avse möjligheterna

att ingripa med tvångsvis anordnad vård synes oklart.

Det ar i och för sig intet som hindrar att missbrukare av alkohol och

missbrukare av andra berusningsmedel behandlas av samma samhällsorgan.

t 1 Fmlaad’ där behandlingen av olika kategorier missbrukare

i Inrk v ag,,°m varden av dem som missbrukar berusningsmedel. Även

Fffor?nmbHhtnd^las imrkomaner enhgt samma lag som alkoholmissbrukare.

ersom det ror sig om likartade uppkomstmekanismer, symtom och följdverkningar

och da övergångar mellan olika narkomaniformer är vanliga så

nahirngenh lS °rganiSati°n fÖr vård 0ch behandling av skadorna te sig

stabil em,e!le,Ktid Va^ SkäI, att m0t bakgrunden av motionärernas hemm£hr

t nykterhetsvarden skulle handlägga ärenden rörande narkotikaS

r amn,fa "rmra den 1 ^nd långvariga och tidvis intensiva

debatt som forts om vilket organ som lämpligen skall handha vården av

alkoholskadade. Det har från flera håll krävts att ansvaret för nykterhetsvården

skall flyttas från socialstyrelsen till medicinalstyrelsen. Man har

darmed onslvat poangtera att tyngdpunkten i vården och rehabiliteringen

av alkoholskadade ligger på den medicinska sidan och inte på den sociala.

Eftersom missbruk av narkotika och medicinska preparat inte tillnärmelsevis

vård ett sa stort problem som alkoholmissbruket, så har inte heller

IaK i n/tVf!lark0nian!r^ däri !nbegriPet såväl behandling som administration

och lagstiftning vård föremal for en lika intensiv debatt tidigare. Däremot

har vård och behandling i det enskilda fallet, där det rört sig om narkotikaeroende,

vård ett stort problem, framförallt på grund av bristen på adekvata

vårdmöjligheter I de fall där olika organ inom socialvården (nyWerhetsvard,

ungdomsvård), kriminalvården och mentalsjukvården ingripit med

f nda/f Vård’ har ofta bland de komplicerade orsakerna till

vårdbehovet ingått beroende till narkotika i olika former. Vårdresurserna

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr Öl år 1966 15

såväl inom nykterhetsvården som ungdomsvård har dock varil otillräckliga

och principerna för vård och behandling oklara.

Den vård som förekommit har ombesörjts företrädesvis inom mentalsjukvården.

Den allra senaste tiden har även eu form av poliklinik eller

rådgivningsbyrå organiserats i de två största städerna i resp. sjukvårdsförvaltnings

regi, sedan en offentlig debatt belyst den oroande utbredningen

av läkemedelsmissbruk.

Vad beträffar nyklerhetsvårdens resurser att ombesörja vård även åt

missbrukare av narkotika måste kraftigt understrykas att nykterhetsnämndernas

resurser f. n. inte ens är tillräckliga för att kunna ge en adekvat

vård åt de alkoholskadade. Eu ökning av uppgifterna för nämnderna utan

en motsvarande ökning av resurserna skulle utan tvekan vara till allvarlig

skada för nykterhetsvården. På grunder som tidigare antytts kan man också

ifrågasätta om en utvidgad befogenhet och ökade resurser just för nykterhetsnämnderna

skulle stimulera narkotikamissbrukare att frivilligt söka

vård. De kommunala initiativ som tagits den sista tiden för att skyndsamt

åstadkomma åtminstone provisoriska möjligheter till vård och hjälp åt de

frivilligt hjälpsökande narkotikamissbrukarna visar, att man ansett att den

ordinarie sjukvårdsorganisationen varit mest lämpad härtill. När det gäller

att ta ställning till frågan om en lämplig framtida organisation av vården

av narkotikamissbrukare borde man beträffande en rad frågor ha en säkrare

grund att stå på än vad man har i dag. Man måste ha bättre kunskaper

om epidemiologiska faktorer rörande narkotikamissbruket, om adekvata behandlingsmetoder,

om sociala komplikationer till följd av missbruk m. in.

I betänkandet angående hälso- och socialvårdens centrala organisation

(SOU 1965:49) har föreslagits att den centrala administrationen av vården

av narkotikamissbrukare skall förläggas till den gemensamma hälso- och

socialvårdsstyrelsen. Ärenden rörande narkotikamissbrukare skulle handläggas

inom den sektion som också skulle handlägga nykterhetsvårdsärenden.

Socialstyrelsen är för sin del inte beredd att tillstyrka en översyn av

nykterhetsvårdslagen i det syfte som motionärerna angivit utan att styrelsen

fått ett bättre underlag för sitt ställningstagande än som f. n. är fallet. Frågan

om narkomanvården är så komplicerad att den kräver en allsidig utredning.

En sådan skulle ha till uppgift dels att skyndsamt presentera förslag

till provisoriska vårdåtgärder, dels ock att föreslå riktlinjer för den framtida

utformningen av narkomanvården.

I vårdfrågan anför rikspolisstyrelsen i yttrande den 2 mars 1966 följande.

Vad beträffar frågan om vård av narkotikamissbrukare vill styrelsen

erinra om, att den 26 januari 1966 öppnades vid Stadshagspolikliniken i

Stockholm en läkarmottagning för narkotikamissbrukare. Dessutom pågår

i Stockholm viss försöksverksamhet med ambulant behandling av narkomaner.

Frågan om att få till stånd för narkotikamissbrukare speciellt avsedda

vårdformer har varit föremål för diskussion även på andra håll inom

landet, men, såvitt rikspolisstyrelsen är bekant, föreligger ännu inte några

konkreta förslag i detta avseende.

Ytterligare anför rikspolisstyrelsen, att styrelsen är representerad i såväl

ovannämnda narkomanvårdskommitté inom medicinalstyrelsen som i

den juridiska arbetsgruppen inom kommittén och att styrelsen där kommer

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

att bevaka de synpunkter som styrelsen framfört bl. a. i en skrivelse till

Konungen den 19 maj 1965, nämligen nödvändigheten av att vårdmöjliglieter

för narkotikamissbrukare anordnas med befogenhet för samhället att

ingripa i ett tidigt skede för att bereda missbrukare den vård de är i behov av.

De straffrättsliga frågorna

Beträffande yrkandet i motionerna 1:318 och 11:384 om höjning av

straff maximum för illegal försäljning av narkotika och olaga innehav

därav åberopar medicinalstyrelsen såsom eget yttrande vad narkomanvårdskommitténs

juridiska subkommitté anfört i frågan vid sammanträde den

9 mars 1966. Vid sammanträdet påpekades, att i och med brottsbalkens

ikraftträdande straffmaximum för brott mot narkotikaförordningen i realiteten

sänkts från två till ett år, vilket i sin tur innebär att straffmaximum

är lägre än motsvarande maximum för varusmuggling av narkotika, vilket

brott kan medföra fängelse i två år.

Subkommittén beslöt att på grund av den allvarliga beskaffenheten av

ifrågavarande brottsart och med hänvisning till den angivna omotiverade

skillnaden för sin del tillstyrka en straffskärpning beträffande sådana förfaranden

som i motionerna betecknats som illegal försäljning. Beträffande

frågan om straffskärpning för olaga innehav fann subkommittén

visserligen att vissa inneliavsbrott kunde vara av så allvarlig beskaffenhet

att även här en straffskärpning kunde finnas vara av nöden. Subkommittén

var emellertid inte på dåvarande stadium av pågående utredningsarbete

beredd att ta ställning i denna fråga; subkommittén beaktade därvid särskilt

sambandet mellan innehavsbrottet och vissa vårdaspekter.

Socialstyrelsen uttalar att styrelsen icke anser, att tillräckliga skäl föreligger

för bifall till motionsyrkandet (1:318 och 11:384) om höjning av

straff maximum för illegal försäljning och olaga innehav av narkotika.

I sitt yttrande återger styrelsen till en början vad ovan (s. 11—12) upptagits

av innehållet i propositionen med förslaget till narkotikaförordningen

såvitt avsåg skärpningen av straffbestämmelserna för narkotikabrott (prop.

184 år 1962 s. 212). I yttrandet anföres härefter — sedan styrelsen erinrat

om innehållet i 4 § brottsbalkens promulgationslag — följande.

Socialstyrelsen anser det icke vara befogat att vidtaga en ytterligare

straffskärpning på ifrågavarande område. De grova brott som åsyftas i

motionen kommer enligt gällande lagstiftning tämligen undantagslöst att

straffas med flerårigt frihetsstraff. Socialstyrelsen anser det icke vara antagligt

att ett straffmaximum på fyra i stället för i regel två år skulle få

någon större allmänpreventiv verkan. En sådan verkan skulle däremot

otvivelaktigt inträda om riskerna för upptäckt bleve större. Under alla

omständigheter är det därför önskvärt med en förstärkning av den del av

polisen som sysslar med ifrågavarande brottslighet. Möjligheten till effektiva

aktioner mot utländska läkemedelsfirmor synes även böra övervägas.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 dr 1066

I fråga om förslaget i motionen II: 704 att innehav av narkotika för eget

bruk icke skall vara straffbelagt erinrar socialstyrelsen, att Sverige ratificerat

narkotikakonventionen, enligt vilken konventionsstaterna skall straffbelägga

innehav av narkotika. Styrelsen anför vidare, att i själva sakfrågan

finns skäl, som talar både för och emot motionärens förslag. Härom yttrar

socialstyrelsen.

Å ena sidan har det framhållits alt vi måste bibehålla starka begränsningar

i rätten att förvärva och inneha narkotika och att straffsanktionen

för överträdelse av begränsningarna måste bibehållas eftersom allmänheten

eljest skulle kunna få den uppfattningen att även illegalt förvärv av narkotika

accepteras av samhället. Det har vidare anförts att straffsanktionen

underlättar polisens strävanden att uppspåra källan till den illegala åtkomsten.

Slutligen har det gjorts gällande att den som innehar narkotika

för eget bruk ofta samtidigt försett sig med narkotika för försäljning i

avsikt att därigenom ekonomisera förvärvet för eget bruk och att en bestämmelse

av i motionen åsyftat slag därför blir svårtolkad.

Å andra sidan —- och det gäller här särskilt synpunkter som socialstyrelsen

har att bevaka — kan man, att döma av hittillsvarande erfarenheter,

förvänta att ett borttagande av straffansvaret skulle i icke obetydlig grad

öka möjligheterna alt förmå narkomanerna att frivilligt söka vård på ett

relativt tidigt stadium av missbruket och därmed i avsevärd grad underlätta

deras tillfrisknande. Vidare är att beakta att narkomanen, som motionären

framhåller, icke längre är en frisk människa och att det med hänsyn

härtill ter sig inhumant att straffa i vart fall förvärv och innehav av narkotika.

Med hänsyn till dessa omständigheter förordar socialstyrelsen en

lösning av lagstiftningsproblemet som innebär att vederbörande befrias

från straffansvar i fall av ovan angivet slag.

En annan fråga som torde böra beaktas i detta sammanhang är att illegalt

förvärv av narkotika icke sällan sker i samband med svårare brott såsom

receptförfalskning, bedrägeri, inbrottsstöld eller misshandel. Sådana brott

har ofta sin upprinnelse i upphetsning eller begär på grund av det sjukliga

tillståndet. I dylika fall synes det i regel naturligt att döma till skyddstillsyn

med tillämpning av 28 kap. 6 § jämförd med 26 kap. 15 § andra

stycket brottsbalken (övervakning jämte föreskrift om läkarvård i eller

utom sjukhus).

Narkotikamissbruk hos ungdom avhandlas i barnavårdslagen som anvisar

olika möjligheter att utan straff på ett adekvat sätt ingripa mot narkotikamissbrukare.

Någon särskild lagändring i förevarande sammanhang beträffande

ungdom som faller under barnavårdslagens bestämmelser synes därför

icke erforderlig.

En sammanfattning av det anförda ger vid handen att frågan om straff

vid narkotikainnehav elc. innefattar många svårbedömda frågor som bör

lösas i samband med genomförande av den reform som motionären föreslagit.

Socialstyrelsen förordar att frågan om påföljder för lagstridigt innehav

och handhavande av narkotika liksom för andra brott som föranletts

av narkotikamissbruk under beaktande av behovet av bestämmelser rörande

omhändertagande för vård av narkomaner blir föremål för utredning i

samband med den i det följande förordade utredningen rörande utformningen

av vårdorganisationen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

Socialstyrelsen uttalar slutligen att en anknytning av den inom medicinalstyrelsen

pågående utredningen inom förevarande område till den av

socialstyrelsen sålunda förordade utredningen bör ske.

Riksåklagarämbetet anför ■— med överlämnande av yttranden från överåklagarna

i Stockholm och Göteborg — följande beträffande yrkandet i

motionerna I: 318 och II: 384 om straf[skärpning.

Det är uppenbarligen ett utomordentligt starkt samhällsintresse att den

illegala handeln med narkotika bekämpas på effektivast möjliga sätt. Nu

gällande narkotikaförordning har trätt i kraft så sent som den 1 januari

1964. Det oaktat synes den snabba och oroväckande utvecklingen på ifrågavarande

område ha gjort en översyn av narkotikalagstiftningen högst angelägen.

Härvidlag ha i de bifogade yttrandena anförts åtskilliga beaktansvärda

synpunkter. Jag får alltså tillstyrka ett initiativ till sådan översyn.

Nämnas må, att högsta domstolen i dom den 25 februari 1966 (nr B 10)

understrukit narkotikabrottslighetens samhällsfarlighet och med hänvisning

härtill utmätt fängelsestraff för dylik brottslighet i stället för den av

hovrätten bestämda påföljden skyddstillsyn.

överåklagaren i Stockholm, Martin Lundqvist, åberopar i sin tur vad

chefsåklagaren C. A. Åkerman och kammaråklagaren C. Dreifaldt anfört

i avgivna yttranden.

Åkerman anför i angivna yttrande bl. a. följande.

Att medicinmissbruk genom injicering under senare år ökat bland brottslingar

här i Stockholm på ett mycket oroväckande sätt framgår bl. a. av

doktor Bejerots undersökningar. Men det är att observera att detta klientel

till övervägande del består av personer, som jämväl begått även andra brott,

framför allt grova egendomsbrott. Att det råder ett mycket intimt samband

mellan brotten och missbruket torde icke kunna ifrågasättas, men oklart

är huruvida missbruket eller brottsligheten är det primära. Att även perorala

läkemedelsmissbrukare finnes bland brottslingar och att även denna

grupp ökat torde kunna tagas för visst men i dessa avseenden finnes för

närvarande icke något statistiskt material som kan påvisa ökningen.

Jag delar Dreifaldts uppfattning att man bör tillvarataga de möjligheter

som finns att genom lagstiftning skapa skydd mot missbruk och tillstyrker

på de grunder Dreifaldt anfört bifall till motionerna 1:318 och 11:384

rörande straffskärpning för ifrågavarande brott.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta att fästa uppmärksamheten

på önskvärdheten att i samband med skärpning av straffbestämmelserna

jämväl ett sådant förfarande kriminaliseras som att innehavare av tvivelaktiga

klubbar eller dylika lokaler tillåter läkemedelsmissbrukare att där

begagna narkotika. Från medicinskt håll har flerfaldiga gånger framhållits

»smittorisken» vid dylika sammankomster. Givet är att lokalinnehavaren

i många fall skulle kunna straffas för medhjälp, därest bestämmelserna

utformades som Dreifaldt angivit, men ett direkt stadgande skulle väsentligen

öka möjligheten att komma åt sådana personer som utnyttja narkomaner

för egen vinning.

Dreifaldt anför bl. a. följande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 är 1!>66

Tidpunkten för narkotikaförordningens ikraftträdande sammanföll med

en period, då eu markant stegring av antalet ärenden avseende narkotikabrott

kunde förmärkas. Någon minskning i antalet dylika ärenden eller

omständigheter i övrigt, som skulle kunna tolkas som tecken på eu nedåtgående

kurva i detta avseende, liar icke kunnat iakttagas. På grund av de

erfarenheter som vunnits under den tid som gått sedan läkemedelsmissbruket

d. v. s. intravenös injicering av preludin började i Sverige har från

medicinsk expertis starkt understrukits missbrukets nedbrytande effekt på

den mänskliga organismen. Uppenbarligen hör varje rimlig utväg, ägnad att

leda till en förbättring, prövas. Under den offentliga debatt rörande narkotikaproblemet

i vårt land som förts under senaste tid har betonats frågans

socialmedicinska sida och del vill synas som om man i viss mån fjärmat

sig möjligheterna av att lagstiftningsvägen skapa ett tillfredsställande

skydd mot missbruk. Sambandet mellan kriminalitet och missbruk är påtagligt.

Det måste därför enligt min uppfattning föreligga ett starkt intresse

av att sagda möjlighet tillvaratages, så mycket mer som man för närvarande

icke kan överblicka utvecklingen såvitt gäller tillförseln av narkotika från

utlandet. Angeläget är härvidlag att förhindra uppkomsten av förutsättningen

för missbruk — den illegala försäljningen av narkotika. Det må

anmärkas, att i den nu aktuella motionen göres gällande bl. a. att »illegal

försäljning av narkotika» straffas med fängelse högst ett år. I narkotikaförordningen

stadgas emellertid denna påföljd för tillverkning, saluhållande,

överlåtelse och innehav. Försäljning av narkotika har hittills i rättsligt hänseende

bedömts såsom ocker. Såsom påpekas i motionen saknas emellertid

stundom förutsättningar för bifall till åtal för ocker. Det synes mig därför

synnerligen önskvärt att ett stadgande, innefattande straff med relativt

högt maximum för försäljning av narkotika, tillskapas i anslutning till lagstiftningen

på detta område. Enär brottsbalkens bestämmelser om medverkan

till narkotikaförsäljning — en icke ovanlig brottstyp — ej skulle

kunna tillämpas i förening med ett dylikt stadgande, förutsättes emellertid

även att en bestämmelse om straff för sådant brott införes (jfr 84 §

2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen).

T. f. överåklagaren i Göteborg, W. Lundqvist, som överlämnat skrivelse

av kammaråklagaren Alf Juhlin, vilken i Göteborg handlägger mål om narkotika,

instämmer i vad Juhlin anfört samt tillstyrker bifall till yrkanden

om översyn av den aktuella narkotikalagstiftningen.

Juhlin yttrar bl. a. följande.

Till en början må konstateras, att en någorlunda effektiv polisiär spaning

beträffande dessa brott pågått i Göteborg i icke fullt ett och ett halvt

år. De resultat denna spaning ändock givit måste anses som skrämmande.

Vid åklagarmyndigheten ha under år 1965 181 mål med narkotikabrott

handlagts. Detta är emellertid endast en bråkdel av de narkotikabrott, som

begåtts, enär det genom spaningen är känt att stora partier narkotika,

huvudsakligen cannabis och preludintabletter varit i omlopp. Det synes

därför angeläget att samhället har effektiva möjligheter att ingripa mot

denna brottslighet för att om möjligt kväva det bruk av narkotika, som nu

börjat florera i allt yngre åldrar.

Distributörerna av narkotika äro uppenbarligen de, som måste kunna nås

med allvarliga påföljder av de rättsvårdande myndigheterna. Lagstiftningen

inom området bör därför bli sådan att de personella resurserna inte tyngas

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

av ett utredningsarbete och en processföring, som egentligen ger ett mycket

osäkert resultat. För närvarande medför brottsrubriceringen ocker vid

viss försäljning av narkotika mycket merarbete utan att ge någon reell

effekt i nyssnämnt avseende. Högsta domstolens avgöranden i denna riktning

(NJA 1960 C 208 och 1961 B 23) tillkom uppenbarligen under trycket

av behovet att få en rubricering, som medgav häktning. Detta var icke möjligt

utan att tänja tolkningen av ockerparagrafen i strafflagen före narkotikaförordningens

ikraftträdande 1964 och ändringarna i rättegångsbalken

1''r. o. m. 1965. Genom rättsfallet SvJt 1964 sid. 14 har praxis den innebörden,

att ocker anses föreligga, därest köpare varit missbrukare och ej endast

brukare av narkotika. Framför allt vid försäljning av cannabis i olika former

men även vid försäljning av tabletter, utgörande narkotika, uppstår

i det praktiska arbetet stora svårigheter att utreda, om köparen missbrukar

och ej endast brukar narkotika. Endast i undantagsfall kan objektiva

bevis för missbruk erhållas t. ex. genom att köparen undergått läkarbehandling

för missbruket, om vilket säljaren ägt kännedom. Därest säljaren inte

medger vetskap om missbruk av köparen, måste tidsödande spaning efter

köpare och förhör med dem äga rum, därvid slutligen envar köpares egen

subjektiva bedömning mestadels blir avgörande för om missbruk föreligger

eller ej. Det synes icke tillfredsställande ur rättvisesynpunkt att tilltalade

dömes efter lagrum med skilda straffsatser enbart beroende på deras egen

medgörlighet eller köpares subjektiva omdömen — må vara med några

svaga objektiva antydningar — om deras begär efter narkotika.

Eftersom rättspraxis utvidgning av ockerbegreppet till narkotikabrotten

måste anses vara en konstruktion, som lagstiftaren aldrig avsett, vore det

lyckligt om narkotikaförordningens strafflatituder omformades så att det

bleve inaktuellt att åberopa ockerparagrafen.

Påföljden för narkotikabrott har praktisk betydelse även ur en annan

synpunkt. Till icke ringa del distribueras narkotikan av utlänningar, vilka

man väl kan misstänka men ej styrka ha smugglat narkotikan till landet.

Gällande regler i utlämningslagen medger icke att vederbörande dömes till

förvisning om i sådant fall ocker ej kan styrkas. Detta är synnerligen otillfredsställande,

enär förvisning är ett sätt att stävja vidare införsel av narkotika

till riket.

Beträffande motionen II: 704, såvitt avser yrkandet om straffrihet vid

innehav av narkotika för eget bruk, har riksåklagarämbetet överlämnat

yttranden från överåklagarna i Stockholm och Göteborg. I skrivelse den

17 mars 1966 åberopar riksåklagarämbetet såsom eget yttrande överåklagarens

i Stockholm yttrande. Ämbetet tillägger, att ett påstående av en för

narkotikahandel misstänkt person att hos honom anträffad narkotika endast

innehades för eget bruk ofta skulle vara svårt att motbevisa och att

ett genomförande av motionärens förslag även därigenom skulle avsevärt

försvåra polisens och åklagarnas arbete vid bekämpningen av den illegala

narkotikahandeln.

överåklagaren i Stockholm, Martin Lundqvist, anför i huvudsak följande.

I princip delar jag förslagsställarens uppfattning att en narkotikamissbrukare

i första hand bör komma i åtnjutande av vård. De möjligheter som

för närvarande utanför kriminalvårdens ram står till buds är helt beroende

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande nr Öl år 1060

på vederbörandes frivilliga medverkan. Därest »tillförsel av narkotika blivit

en tvingande nödvändighet» torde frivillig medverkan till vård mot missbruket

icke vara att räkna med. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att

det vore önskvärt om lagregler motsvarande nykterhetsvårdslagens bestämmelser

om alkoholmissbrukare kunde införas beträffande missbrukare

av narkotika.

Straffskalan för olovligt innehav av narkotika är enligt 13 § narkotikaförordningen

fängelse eller om brottet är ringa dagsböter. Även om flertaleL

fall där vederbörande innehar narkotika för eget bruk bedömes såsom

ringa och sonas med böter, kvarstår dock de fall, som icke är ringa och där

vårdbehovet är som störst. I sistnämnda fall ligger inom kriminalvårdens

ram att åstadkomma den vård, som efterlysts i motionen. Med hänsyn till

den fortskridande ökningen av narkotikamissbrukare anser jag det icke

tillrådligt — hur behjärtansvärd motionen än är — att slopa straffansvaret

tör olaga innehav av narkotika för eget bruk. Samhällets möjligheter till

vård skulle därigenom väsentligt försvåras.

Bekämpande av den brottslighet, som sammanhänger med olaglig hantering

med narkotika, är av synnerligen stor vikt. Därest olovligt innehav

av narkotika icke vore straffbelagt, skulle de linjer, som upplagts för bekämpandet,

kunna äventyras t. ex. genom att husrannsakan i tveksamma

fall icke vore tillåten.

T. f. överåklagaren i Göteborg, W. Lundqvist, åberopar såsom eget yttrande

vad kammaråklagaren Alf Juhlin i ovan (s. 19) angivna — och i väsentliga

delar återgivna — skrivelse anfört. I förevarande hänseende innehåller

skrivelsen följande.

Frågan om straffrihet för olaga innehav av narkotika rymmer enligt mitt

förmenande många problem. Liksom motionären anser jag det tvivelaktigt

att straffa en person, som utvecklat ett missbruk av narkotika. Tolkningen

i praxis av den nuvarande straffrihetsregeln vid ringa brott är också mycket

snäv. Emellertid måste här beaktas att många av dem, som själva missbruka

narkotikan, försörja sig på att sälja eller förmedla narkotika. Därest

straffrihet införes vid innehav av narkotika för eget bruk, bör bestämmelsen

konstrueras så alt i praktiken icke nyssnämnda kategori innehavare

går fria från påföljd. Kvantiteten av innehavd narkotika får icke bli avgörande.

Det är icke ovanligt att dessa distributörer medföra blott ett femtiotal

tabletter samtidigt för att efter försäljning av dessa hämta ut nya. Erfarenheten

talar för att regeln erhåller den utformningen, att påföljd ej

skall ådömas om någon olovligen innehar narkotika som uppenbarligen endast

är avsedd för eget bruk.

Rikspolisstyrelsen yttrar beträffande de straffrättsliga frågorna.

Som motionärerna påpekat kan smuggling för närvarande bestraffas

med fängelse i två år, medan illegal försäljning av narkotika endast är belagd

med ett högsta fängelsestraff av ett år. Med nuvarande stora resandeström

till Sverige är det omöjligt att genomföra en strikt tullkontroll. Den

kan endast ske genom tämligen glesa stickprov. Även om man känner namnen

på personer som kan misstänkas för smuggling av narkotika är det

ogörligt att särskilt bevaka dem, eftersom det icke finns någon passkontroll

beträffande t. ex. resande över Öresund. Övervakningen av misstänkta

smugglare måste sålunda ske genom personal med särskild personkänne
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

dom, såvida man icke skall förlägga denna speciella kontroll till det nordiska

passkontrollområdets yttergräns. Erfarenheterna har givit vid handen, att

den jämförelsevis ringa tullkontrollen gynnat smugglarna, och stora mängder

narkotika har därför kunnat smugglas in i Sverige. Smugglingen utgör

också i dagens läge polisens största problem vid bekämpningen av den illegala

narkotikahanteringen.

Beträffande själva smugglingsförfarandet kan nämnas, att det för den

svenska polisen är känt att vissa namngivna personer företagit resor till

Spanien för inköp av preludin och därefter avslöjats utomlands under transporten

mot Sverige. Den svenska polisen står maktlös i denna situation,

eftersom förberedelse till smuggling icke är straffbelagd jämlikt svensk lag.

Det skulle alltså erfordras, att förberedelse till smuggling straffbelädes,

vilket också stadgas i artikel 36 i den internationella narkotikakonventionen

av år 1961.

Efter det att narkotikan smugglats in i landet, medför det svårigheter för

polisen att påvisa smugglingsförfarandet, såvida icke ingripandet sker i nära

anslutning till smugglingen. Ur polisiär synpunkt kan den illegala försäljningen

av insmugglad narkotika jämställas med själva smugglingen, varför

straffbestämmelserna också bör vara av samma svårighetsgrad.

Vad beträffar straffet för olaga innehav kan det möjligen finnas vissa

skäl för att höja straffmaximum, men eftersom det olaga innehavet är nära

förknippat med vårdfrågorna anser rikspolisstyrelsen, att det under pågående

utredning om narkomanvården icke finns anledning att f. n. vidtaga

en ändring av lagbestämmelserna på denna punkt. Av samma anledning bör

jämväl frågan om borttagande av straff för olaga innehav anstå tills vidare.

Utskottet

I förevarande motioner behandlas frågor som rör omhändertagande och

vård av personer som missbrukar narkotika. Vidare behandlas straffrättsliga

frågor beträffande försäljning och innehav av narkotika.

I vårdfrågorna har medicinalstyrelsen, socialstyrelsen och rikspolisstyrelsen

avgivit remissyttranden. Beträffande övriga frågor har dels angivna

myndigheter — medicinalstyrelsen dock med viss begränsning — dels riksåklagarämbetet

yttrat sig.

Vårdfrågor

År 1961 tillkom inom Förenta Nationerna den allmänna narkotikakonventionen,

som år 1964 ratificerades av Sverige. Enligt konventionen skall

de till denna anslutna staterna ägna särskild uppmärksamhet åt anordningar

för behandling och rehabilitering av narkomaner. Vidare uttalas att

om narkomanien utgör ett allvarligt problem för en stat och statens ekonomiska

resurser medger det, är det önskvärt, att staten skapar passande

anordningar för en effektiv behandling av narkomaner.

I vårt land finns på förevarande område ingen allmän vårdlag. Den vård,

som nu förekommer, torde i stor utsträckning meddelas inom den öppna

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr (it är l!)6(i

23

eller slutna sjukvårdens ram. I de fall, då vederbörande ställer sig positiv

till vården, torde några rättsliga problem mera sällan förkomma. Därest

tvångsåtgärder visar sig erforderliga för att bereda vård är i främsta hand

reglerna om sluten psykiatrisk vård samt om barnavård att beakta. Däremot

är inte nykterhetsvårdslagen tillämplig på personer som missbrukar narkotika.

Något uttryckligt stadgande om intagning och vård av narkomaner finns

inte i nu gällande sinnessjuklag. Praxis har emellertid varit att narkomani

betraktats som sinnessjukdom, och sinnessjuklagens intagningsbestämmelser

har således tillämpats i fråga om narkomaner. Beträffande narkotikamissbrukare

har större osäkerhet rått. Lagen om sluten psykiatrisk vård ersätter

vid årsskiftet nu gällande intagningsbestämmelser. Under den nya lagstiftningens

förarbeten har skilts mellan narkomani — av sinnessjuklagstiftningskommittén

definierat som sjukdomstillstånd där vederbörande blivit

psykiskt eller kroppsligt beroende av narkotika eller andra till effekten

jämställda ämnen — och missbruk av narkotika, som ur medicinsk synpunkt

betraktas på likartat sätt som alkoholmissbruk. Enligt den nya lagen

får den som lider av psykisk sjukdom oberoende av eget samtycke beredas

sluten psykiatrisk vård om sådan vård är oundgängligen påkallad med hänsyn

till sjukdomens art och grad samt till att viss eller vissa s. k. specialindikationer

föreligger. Under förarbetena till lagen rådde enighet om att

under begreppet psykisk sjukdom hörde tillstånd, som sammanhängde med

missbruk av narkotika. Departementschefen uttalade därjämte — utan erinran

från lagrådets eller riksdagens sida ■—- att en strikt gränsdragning mellan

narkomani och narkotikamissbruk inte alltid torde vara möjlig och inte

heller nödvändig bl. a. med hänsyn till att sjukdomens art och grad borde

vara avgörande för bedömningen av om sluten psykiatrisk vård var oundgängligen

påkallad.

Beträffande barnavårdslagen är att nämna att barnavårdsnämnd har att

ingripa om underårig, som ej fyllt 21 år, på grund av missbruk av narkotiska

medel är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets

sida. Nämnden kan meddela föreskrifter om den underåriges levnadsförhållanden,

exempelvis skyldigheten att underkasta sig behandling för sjukdom.

Nämnden har möjlighet att bidraga till kostnaderna för behandlingen.

I svårare fall kan nämnden omhändertaga den underårige för samhällsvård.

Denne skall placeras i enskilt hem eller i lämplig anstalt. Han skall beredas

erforderlig vård och behandling för sjukdom eller annan kroppslig eller

själslig brist eller svaghet.

I motionen II: 704 yrkas, att riksdagen skall anhålla om skyndsam utredning

och förslag till åtgärder som kan vidtagas för omhändertagande och

behandling av personer som missbrukar narkotika. Även motionerna 1: 568

och II: 699 har ett likartat syfte. I dessa yrkas nämligen, att riksdagen skall

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

anhålla om skyndsam översyn av nykterhetsvårdslagen så att nykterhetsnämnderna

kan hjälpa även ifrågavarande missbrukare.

I den debatt, som under senare tid förts i press, radio och TV och i vilken

medicinsk och annan expertis på narkotikaområdet deltagit, har framhållits,

att kännedomen om problem, som sammanhänger med missbruk av

narkotika i vårt land, är bristfällig. Detta bär tidigare innevarande år även

understrukits av riksdagen (allmänna beredningsutskottets utlåtande nr

37). Bland läkare med erfarenhet från förevarande område råder delade

meningar om det lämpligaste sättet att nå önskvärda resultat vid behandling

av personer som missbrukar narkotiska medel. Väsentligt olika uppfattningar

om problemets storleksordning i förhållande till andra akuta samhällsfrågor

har kommit till uttryck. Mot nu angivna bakgrund är det enligt

utskottets mening uppenbart, alt i vart fall en preliminär kartläggning av

narkotikamissbrukets uppkomst, omfattning, karaktär och verkningar måste

föreligga innan ställning tages till inriktningen och utformningen av den

mera långsiktiga narkomanvården.

Föregående sommar tillsattes inom medicinalstyrelsen en expertgrupp som

skulle verkställa en kartläggning av angivna slag. Gruppen består numera

av en huvudkommitté, narkomanvårdskoinmittén, under ledning av chefen

för medicinalstyrelsen, samt fyra arbetsgrupper, en socialmedicinsk, en teknisk-diagnostisk,

en juridisk och en för vårdfrågor. Till huvudkommittén

och de olika arbetsgrupperna har, förutom läkarexpertis inom olika områden,

knutits representanter för bl. a. apoteksväsendet, domstolsväsendet, polismakten,

kriminalvården och Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare.

Kommittén har föreslagit eller förberett vissa åtgärder i syfte att

effektivisera vården. Kommittén har nyligen framlagt en promemoria, som

innehåller vissa konkreta förslag till undersökningar av narkotikaproblemet.

Vidare skall kommittén, enligt vad utskottet inhämtat, inom en nära

framtid — sannolikt redan under innevarande månad — framlägga en promemoria

som innefattar en första bedömning av läkemedelsmissbrukets omfattning

och karaktär. Enligt uppgift grundar sig denna på informationer,

som erhållits vid en riksomfattande enkät, som gjorts vid landets sjukhus.

Vidare har omfattande uppgifter inhämtats från bl. a. socialvårds-, kriminalvårds-

och polismyndigheter. Avsikten är att promemorian skall innehålla

en preliminär bedömning av vilka åtgärder som i nuläget synes erforderliga

i fråga om vården av personer, som missbrukar narkotika. Frågan

om möjligheterna att genom tvångslagstiftning ge medicinsk vård åt läkemedelsmissbrukare

kommer även att behandlas.

Ovisshet råder om föreliggande brister i fråga om samhällets åtgärder

för omhändertagande och vård av personer som missbrukar narkotika främst

är att hänföra till bristande resurser -— av materiell och personell art —

eller om brister i beaktansvärd omfattning även föreligger i andra avseenden,

exempelvis då det gäller möjligheterna att få till stånd vård av per
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1066

söner, som vägrar att frivilligt underkasta sig sådan. Den av medicinalstyrelsen

föranstaltade utredningen kommer sannolikt alt belysa föreliggande

problem. Det utredningsresultat, som enligt det ovan sagda inom

kort kommer att framläggas, bör därför avvaktas innan man tar ställning

till frågan om ytterligare utredning -— som i sin tur kan föranleda lagstiftning

inom området -—- är påkallad eller om det framkomna materialet direkt

kan läggas till grund för åtgärder. Om vidare utredningsåtgärder finnes

påkallade bör enligt utskottets mening en sådan utredning ha frihet att

söka sig fram till eu lösning av vårdfrågorna antingen genom en påbyggnad

av redan existerande lagstiftning eller genom en särskild reglering av vårdområdet.

Med hänsyn till problemets vikt anser utskottet det ytterst angeläget

att innehållet i narkomanvårdskommitténs promemoria utan tidsutdräkt

föranleder de åtgärder som kan företagas utan ytterligare utredning.

Vad utskottet sålunda anfört beträffande vård av personer som missbrukar

narkotika bör bringas till Kungl. Maj :ts kännedom. Härmed anser

sig utskottet ha besvarat de motionsyrkanden, som nu är i fråga.

Straffrättsliga frågor

I narkotikaförordningen, som trädde i kraft 1964, finns de primära bestämmelserna

om befattningen med narkotiska ämnen. Förordningen har

utformats med beaktande av innehållet i den allmänna narkotikakonventionen.

Det legala handhavandet av narkotika regleras av medicinalstyrelsen.

Den som tillverkar, saluhåller, överlåter eller innehar narkotika utan att vara

berättigad därtill dömes till fängelse eller, vid ringa brott, till dagsböter. Den

sålunda stadgade straffskalan innebar vid förordningens tillkomst och

ikraftträdande att fängelse i högst två år kunde utdömas enligt förordningen.

I samband med införandet av brottsbalken sänktes emellertid maximistraffet

till ett år. Detta var en följd av en regel i brottsbalkens promulgationslag.

Direkt ändring i narkotikaförordningen företogs således inte.

Brott mot förordningens bestämmelser om överlåtelse innefattar ofta även

ocker. I sådana fall är straffskalan utsträckt till fängelse fyra år. Till Sverige

insmugglas betydande kvantiteter narkotika. Straffet för varusmuggling

är högst fängelse ett år eller om brottet — som i regel skall anses vara

fallet vid smuggling av narkotika — är grovt, fängelse högst två år.

I motionerna I: 318 och II: 384 hemställes att straffmaximum för illegal

försäljning och olaga innehav av narkotika skall höjas. Motionärerna gör

gällande att det inte torde finnas skäl att sätta straffmaximum för grovt

brott av angivna slag lägre än fängelse fyra år.

Medicinalstyrelsen och rikspolisstyrelsen har tillstyrkt höjning av straffmaximum

för illegal försäljning av narkotika. Båda myndigheterna har därvid

hänvisat till att skillnaden i fråga om maximistraff för angivna brott

och för varusmuggling är omotiverad. Riksåklagarämbetet har uttalat, att

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

den snabba och oroväckande utvecklingen i fråga om den illegala handeln

med narkotika gjort en översyn av narkotikalagstiftningen önskvärd. Socialstyrelsen

har i motsats till nämnda remissinstanser icke funnit det befogat

att företaga straffskärpning på förevarande område.

För att i görligaste mån förhindra en fortsatt utbredning av narkotikamissbruket

är det, såsom framhållits under remissbehandlingen, av avgörande

betydelse att den illegala handeln med narkotika kan bekämpas på

ett effektivt sätt. En åtgärd, som härvid kan komma i fråga, är straffskärpnmg

för kriminaliserade förfaranden med narkotika. Vid tillkomsten av

narkotikaforordningen år 1962 höjdes straffmaximum för dessa förfaranden

från fängelse sex månader till fängelse två år. Andra lagutskottet uttalade

därvid att straffskärpningen inte endast framstod som lämplig utan

som en nödvändig åtgärd. Förhållandena på området har efter år 1962 utvecklat

sig på ett sådant sätt, att det nu synes angelägnare än någonsin att

med kraft ingripa mot framför allt personer, som yrkesmässigt distribuerar

narkotika. En höjning av maximistraffet framstår därför såsom motiverad.

Utskottet vill i sammanhanget även peka på straffskalan för varusmuggling,

vilken ovan angivits. Det förtjänar också nämnas, att olovlig rusdrycksförsäljning

i grova fall kan straffas med fängelse två år.

Med hänvisning till vad sålunda anförts synes det utskottet angeläget,

att straffbestämmelserna i narkotikaförordningen utan dröjsmål blir föremål

för översyn. Enligt vad utskottet inhämtat torde narkomanvårdskommittén

under första halvåret 1967 framlägga en promemoria, där såväl den

legala som den illegala distributionen av narkotika kommer att behandlas.

Utskottet förutsätter, att innehållet i promemorian beaktas vid nyssnämnda

översyn.

Vad utskottet ovan anfört om önskvärdheten av översyn av narkotikaförordningen

bör bringas till Kungl. Maj :ts kännedom. Med det sagda anser

sig utskottet ha besvarat motionerna I: 318 och II: 384, såvitt nu är i fråga.

I motionen II: 704 yrkas att innehav av narkotiska ämnen icke skall vara

straffbart vid innehav för eget bruk.

Enligt artikel 33 i allmänna narkotikakonventionen skall konventionsstaterna

inte tillåta, att någon innehar narkotika utan tillstånd. Narkotikaförordningen

omfattar emellertid även vissa andra ämnen än dem som avses

i konventionen; åsyftade ämnen — bland dem preludin och ritalina — har

enligt medicinalstyrelsens bedömande befunnits böra behandlas lika restriktivt

som de konventionsvägen klassificerade ämnena. I fråga om de

ämnen, som inte omfattas av narkotikakonventionen, utgör således konventionen

inte hinder mot att lämna innehav för eget bruk straffritt. Vid bedömande

av motionsyrkandet måste emellertid betydande vikt fästas vid

riksåklagarämbetets uttalande att ett påstående av en för narkotikahandel

misstänkt person att hos honom anträffad narkotika endast innehades för

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966 27

eget bruk ofta skulle vara svårt att motbevisa och att ett genomförande av

motionärens förslag därigenom skulle avsevärt försvåra polisens och åklagarnas

arbete vid bekämpningen av den illegala narkotikahandeln. Ytterligare

måste här beaktas, att den genom motionsyrkandet aktualiserade frågan

har mycket starkt samband med vårdfrågan, som enligt det ovan sagda

befinner sig under utredning. På nu anförda skäl kan utskottet icke biträda

yrkandet i motionen II: 704, såvitt angår innehav av narkotika.

Med hänvisning till det ovan anförda får utskottet hemställa,

I. att riksdagen i anledning av följande motioner, nämligen
a)

motionerna I: 318 och II: 384, såvitt nu är i fråga,

b) motionerna I: 568 och II: 699, samt

c) motionen II: 704, såvitt angår yrkandet under 2),

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet anfört beträffande

vård av personer som missbrukar narkotika samt om översyn

av narkotikaförordningen;

II. att följande motioner, nämligen

a) motionerna I: 318 och II: 384, såvitt nu är i fråga,

b) motionerna I: 568 och II: 699, samt

c) motionen II: 704, såvitt angår yrkandet under 2),

i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet under I. hemställt,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

III. att motionen II: 704, såvitt angår yrkandet under 1),

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 november 1966

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand, fru Carlqvist, fru Hamrin-Thorell*,

herr Lars Larsson, fru Nilsson, herrar Erik Filip Petersson, Blomquist*

och fru Elvy Olsson*;

från andra kammaren: herr Anderson i Sundsvall, fröken Wetterström,

herrar Johansson i Södertälje, Johansson i Skärstad, Carlsson i Göteborg,

Jonsson, fru Skantz och herr Göransson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.