Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förhandlingsrätt för pensionärer. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 1:224 av herr Palm m. fl. samt nr 11:289 av herr Gustafson i Göteborg m. fl.

1966-11-15 · 15 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1966:71, Utlåtande i anledning av väckta motioner om förhandlingsrätt för pensionärer. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 1:224 av herr Palm m. fl. samt nr 11:289 av herr Gustafson i Göteborg m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 71 år 11)66

1

Nr 71

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förhandlingsrätt

för pensionärer.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 1:224 av herr Palm m. fl. samt nr

11:289 av herr Gustafson i Göteborg m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har yrkats, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställer om utredning och förslag till riksdagen rörande

förhandlingsrätt beträffande pensionsvillkor för arbetstagare som gått i

pension».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får

utskottet hänvisa till motionen II :289.

över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inmämtat yttrande från arbetsdomstolens ordförande, socialstyrelsen

och statens avtalsverk. Yttrande har därjämte på utskottets begäran avgivits

av Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen, Statstjänstemännens

riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation, Tjänstemännens

centralorganisation, Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet

och Svenska stadsförbundet.

Till utskottet har i anledning av motionerna inkommit en skrift från Enskilda

företags tjänstepensionärsförbund.

Gällande bestämmelser

Lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt äger

numera utan inskränkning tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare

och arbetstagare. Intill den 1 januari 1966 ägde lagen icke tillämpning beträffande

sådana arbetstagare i statens och kommunernas tjänst, som var

underkastade ämbetsansvar.

Enligt 2 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt förstås i lagen med

förening av arbetstagare förening, som består av arbetstagare och enligt

stadgarna har till uppgift att tillvarataga arbetstagarnas intressen rörande

anställningsvillkor och förhållandet i övrigt till arbetsgivaren. Med förening

av arbetsgivare förstås eu motsvarande sammanslutning å arbetsgivarsidan.

Bestämmelser i lagen, som har avseende å förening av arbetsgivare eller

arbetstagare, skall äga motsvarande tillämpning å förening eller förbund

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 avd. AV 71

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 71 år 1966

av flera sådana föreningar (huvudorganisation). Då fråga är om huvudorganisation,

gäller vad i lagen sägs beträffande medlem i förening om de

anslutna föreningarna och om deras medlemmar. I 3 § meddelas bestämmelser

angående föreningsrätt. Allmänna bestämmelser om förhandlingsrätt

meddelas i 4—7 §§. Med förhandlingsrätt förstås enlig 4 § rätt att påkalla

förhandling rörande reglering av anställningsvillkoren ävensom rörande

förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Förhandlingsrätt

tillkommer å ena sidan arbetsgivaren eller förening av arbetsgivare,

vari han är medlem, samt å andra sidan förening av arbetstagare, vari de

ifrågavarande arbetstagarna är medlemmar. Förhandlingsrätt för en part

medför skyldighet för andra parten att träda i förhandling. Denna skyldighet

innebär åliggande att, själv eller genom ombud, inställa sig vid förhandlingssammanträde

samt att, där så erfordras, med angivande av skäl framlägga

förslag till lösning av fråga, varom förhandling påkallats.

Historik

Stats- och kommunaltjänstemännens förhandlingsrätt före 1966

Såsom ovan nämnts blev 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt

icke förrän innevarande år tillämplig på sådana arbetstagare i statens eller

kommunernas tjänst, som är underkastade ämbetsansvar. Dessa arbetstagares

förhandlingsrätt reglerades tidigare i kungörelsen den 4 juni 1937

angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän samt i lagen den 17 maj

1940 om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän. Med tjänstemän förstods

sålunda i dessa författningar arbetstagare som var underkastade dylikt

ansvar.

Mellan den förhandlingsrätt, varom stadgas i 1936 års lag, å ena sidan,

samt förhandlingsrätten enligt 1937 års kungörelse och 1940 års lag, å andra

sidan, fanns en djupgående skillnad av principiell natur. I förstnämnda lag

betraktas arbetstagarnas organisation såsom en med arbetsgivaren jämställd

part, och förhandlingsrätten avser, att arbetstagarna skall erhålla medbestämmanderätt

i fråga om anställningsvillkoren. 1937 års kungörelse och

1940 års lag avsåg däremot endast att bereda de av författningarna omfattade

arbetstagarna tillfälle att, innan vederbörande myndighet fattade beslut

rörande deras anställningsförhållanden, framföra synpunkter och önskemål.

Någon utvidgning lagstiftningsvägen av förhandlingsrätten för stats- och

kommunaltjänstemännen hade, då författningarna upphävdes vid årsskiftet,

icke skett sedan tillkomsten av 1937 års kungörelse och 1940 års lag.

Detta innebar emellertid ej att utvecklingen på området stått stilla. Fastmera

hade under de senaste årtiondena dessförinnan förhållandena utvecklats

därhän, att de centrala, flertalet tjänstemän berörande lönefrågorna i

realiteten regelmässigt avgjordes efter egentliga förhandlingar vid sidan av

den författningsmässigt reglerade förhandlingsordningen (se SOU 1963:51).

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr It dr JD6G 3

Frågans tidigare behandling

Frågan om arbctstagarförenings rätt att förhandla om pensionsvillkor

för till föreningen anslutna pensionärer togs på sin tid upp av Tjänstemännens

centralorganisation (TCO) i en framställning till Kungl. Maj:t

i september 1943 om revision av 1940 års lag om förhandlingsrätt för kommunala

tjänstemän. TCO hemställde därvid, att lagen måtte ändras så

att förhandlingsrätt beträffande redan pensionerad tjänsteman inrymdes

därunder.

TCO återkom till frågan i skrivelse till Kungl. Maj :t av den 13 mars

1945 och framhöll därvid, att spörsmålet om förhandlingsrätt för pensionerade

arbetstagare icke enbart vore olöst för de kommunalanställda grupperna

utan att samma problem i stort sett förelåge för såväl stats- som

privatanställda.

Spörsmålet förekom även till behandling vid 19i5 års riksdag. I en inom

andra kammaren väckt motion, nr 108, hemställdes då att »riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära utredning med förslag till sådana

ändringar av lagen om förenings- oeh förhandlingsrätt samt lagen om

förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän, att därav tydligt framgår,

att förhandlingsrätt tillkommer arbetstagarförening med avseende å till

denna anslutna pensionärer, samt att motsvarande förtydligande måtte

inflyta jämväl i Kungl. Maj :ts kungörelse angående förhandlingsrätt för

statens tjänstemän».

Andra lagutskottet behandlade motionen, över vilken socialstyrelsen, arbetsdomstolens

ordförande, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen

oeh Tjänstemännens centralorganisation yttrade sig. Utskottet uttalade

i sitt utlåtande nr 33 år 1945 följande.

Det torde vara klart, att enligt 1936 års lag om förenings- och förhandligsrätt

förhandlingsrätt föreligger för arbetstagarförening beträffande

pensionsvillkor för arbetstagare, som vid tiden för framställandet av begäran

om förhandling äro kvar i sin anställning. Däremot framgår icke tydligt

av lagen, huruvida dylik rätt finnes med avseende å sådana medlemmar

av föreningen vilkas anställning vid nämnda tid redan upphört. Självfallet

skulle det vara önskvärt, att av lagens utformning klart framginge, huru

lagen i förevarande hänseende bör tolkas. Såsom lagen nu är utformad får

det anses tveksamt om förhandlingsrätt lagligen kan påkallas i sist berörda

fall.

Arbetstagarorganisationerna kunna otvivelaktigt i många fall ha ett berättigat

intresse att få förhandla med arbetsgivarparten rörande pensionsvillkor

för redan pensionerade arbetstagare. Såsom socialstyrelsen framhållit

i sitt över motionen avgivna remissyttrande är pensionärernas ställning

ofta synnerligen svag. Särskilt i tider då penningvärdet undergår förändringar

kan det vara erforderligt att fastställa generella regler för dyrtidskompensation.

En omreglering av pensionsvillkoren kan också ofta

vara önskvärd. Tvister kunna uppkomma rörande tolkningen av gällande

pensionsvillkor. Behov av förhandling kan sålunda föreligga i åtskilliga

fall. Även om vederbörande arbetsgivare för närvarande i allmänhet icke

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 71 år 1966

ställa sig avvisande till en begäran från arbetstagarorganisationen om förhandling

angående dylika pensionsfrågor, inåste dock en lagstadgad förhandlingsrätt

i förevarande hänseende vara av värde för pensionärerna. För

arbetsgivarparten torde en förhandlingsrätt för arbetstagarförening i dessa

fall icke medföra några nämnvärda olägenheter.

Därest några betänkligheter skulle kunna resas mot en dylik förhandlingsrätt,

synas dessa närmast vara av principiell art. För att frågor rörande

pension i förhandlingsrättshänseende skola likställas med anställnings-

och avlöningsfrågor i allmänhet talar emellertid ur principiell synpunkt

den omständigheten, att pension numera allmänt torde anses regelmässigt

ha karaktären av uppskjuten löneförmån.

De omständigheter, som nu anförts såsom motiv för en förhandlingsrätt

i här berörda fall för arbetstagare som avses i lagen om förenings- och

förhandlingsrätt, torde även kunna andragas till stöd för en förhandlingsrätt

med motsvarande omfattning i förevarande hänseende för de arbetstagare

som avses i kungörelsen angående förhandlingsrätt för statens

tjänstemän och lagen om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.

Av nu anförda skäl bör enligt utskottets mening det i motionen berörda

spörsmålet göras till föremål för närmare utredning. Utredningen bör göras

förutsättningslös. Därvid bör givetvis beaktas, att därest stadgande om

förhandlingsrätt införes i nu omförinälda fall, sådan rätt bör kunna påkallas

av båda parterna i avtalsförhållandet. Vid utredningen bör även övervägas

om icke förening av enbart pensionärer bör jämställas med förening

av arbetstagare såvitt avser den ifrågasatta förhandlingsrätten.

Utskottet har icke förbisett, att lösningen av föreliggande problem kan

vara förenad med svårigheter av lagteknisk art. Fn ändring i lagen om

förenings- och förhandlingsrätt i förevarande hänseende torde såsom arbetsdomstolens

ordförande anfört i sitt remissyttrande böra medföra ändring

jämväl i lagen om kollektivavtal. Uteslutet är icke, att bestämmelser

om förhandlingsrätt i här berörda fall böra upptagas i särskild lag. Såvitt

angår de stats- och kommunalanställda tjänstemännen torde det vara lämpligt,

att den av utskottet förordade utredningen bedrives i samråd med den

utredning, som i utskottets utlåtande nr 26 vid innevarande års riksdag

förutsattes komma till stånd beträffande vidgad förhandlingsrätt för dessa

tjänstemän.

På utskottets hemställan anhöll riksdagen (skr. nr 150 år 1945) att

Kungl. Maj :t ville föranstalta om en förutsättningslös utredning rörande förhandlingsrätt

beträffande pensionsvillkor, som angår personer, vilkas anställning

hos arbetsgivaren redan upphört vid tiden för framställandet av

begäran om förhandling, samt att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagens skrivelse i ärendet överlämnades till 19U8 örs furhandlingsrättskommitté

för att beaktas vid den åt kommittén uppdragna utredningen

angående stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt.

Kommittén har emellertid numera slutfört sitt arbete utan att den särskilda

utredning varom riksdagen hemställt kommit till stånd. I sitt betänkande

(SOU 1951:54) berörde kommittén spörsmålets tidigare behandling

samt fortsatte:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr It år 1966 •">

Kommittén anser för sin del otänkbart att komma med ett förslag till

lösning av frågan om pensionärernas förhandlingsrätt enbart för det statliga

och kommunala området. Kommittén har emellertid icke erhållit sådana

direktiv och icke heller sådan sammansättning, att kommittén anser sig

kunna taga upp frågan till undersökning även för den privata arbetsmarknaden.

Vid sådant förhållande nödgas kommittén lämna förhandlingsrätten

för pensionärer åt sidan men uttrycker på motsvarande sätt som socialstyrelsen

på sin tid den förhoppningen, att de statliga och kommunala

myndigheterna icke skola undandraga sig att på begäran överlägga med

tjänstemannaorganisationerna om redan pensionerade tjänstemäns förmåner.

Frågan om förhandlingsrätt med avseende å pensionärer väcktes ånyo

vid 1952 års riksdag (höstsessionen), då chefen för socialdepartementet,

statsrådet Sträng, i interpellation tillfrågades huruvida han hade för avsikt

att låta igångsätta en skyndsam utredning i syfte att bereda förhandlingsrätt

åt arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer

och att på grundval härav förelägga 1953 års riksdag förslag i

ärendet.

I sitt svar redogjorde departementschefen för frågans tidigare behandling

samt erinrade om att remissbehandlingen av förhandlingsrättskommitténs

betänkande då befann sig i sitt slutskede. Departementschefen anförde

vidare:

Kommittén har visserligen, av skäl som interpellanten återgivit, inte ansett

sig kunna komma med något förslag till lösning av frågan om pensionärernas

förhandlingsrätt. Det synes emellertid som om vid remissbehandlingen

av kommittéförslaget skulle kunna framkomma synpunkter

av betydelse även för denna fråga, liksom problemets lösning kan komma

att påverkas av de överväganden i övrigt, vartill kommitténs förslag ger

anledning. Under dessa förhållanden synes det mig kunna starkt ifrågasättas

om det är tillrådligt att nu igångsätta en särskild utredning om pensionerade

arbetstagares förhandlingsrätt.

Jag vill för övrigt tillägga, att detta spörsmål — såsom förhandlingsrättskommittén

även torde ha funnit — onekligen är ett ganska besvärligt juridiskt

problem, som hänför sig till den kollektiva arbetsrättens mest centrala

delar. Förhandlingsrätten enligt 1936 års lag har således f. n. samma

omfång som möjligheten att sluta kollektivavtal, varför kollektivavtalsbegreppet,

sådant det är utformat i lagen om kollektivavtal, torde komma

att påverkas av den ifrågavarande utredningen. Enligt gällande lag är vidare

föreningsrätten inte reglerad i vidare mån än som ansetts behövligt

för att trygga förhandlingsrätten; och föreningsrättsskyddet är knutet till

ett anställningsförhållande. Även föreningsrättens innehåll synes därför

kunna komma att beröras av utredningen.

Med det anförda vill jag inte ha sagt att det ej föreligger skäl för att

även pensionerade arbetstagares berättigade intressen i förevarande hänseende

uppmärksammas.

Även vid 1953 års riksdag behandlades frågan om förhandlingsrätt med

avseende å pensionerade arbetstagare. I de likalydande motionerna nr 186

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 71 dr 1966

i första kammaren och nr 224 i andra kammaren hemställdes »att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t dels anhålla om utredning och förslag

rörande sådan ändring i lagen om förenings- och förhandlingsrätt, i lagen om

förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän samt i kungörelsen angående

förhandlingsrätt för statens tjänstemän att tvekan icke behöver råda därom

att förening som avses i nämnda författningar äger förhandlingsrätt jämväl

för till föreningen anslutna medlemmar, vilka avgått ur tjänst med pension,

dels anhålla om utredning och förslag rörande de villkor, enligt vilka

förhandlingsrätt må tillkomma förening av pensionerade arbetstagare i förhållande

till den eller de arbetsgivare, som utgiver pension».

Även dessa motioner behandlades av andra lagutskottet. Utskottet inhämtade

yttranden över motionerna från socialstyrelsen, arbetsdomstolens

ordförande, statens avtalsnämnd, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund. Svenska landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen,

Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation.

I det över motionerna avgivna utlåtandet, nr 40 år 1953, konstaterade utskottet

efter en redogörelse för frågans tidigare behandling att den utredning

om pensionärernas förhandlingsrätt, varom riksdagen år 1945 skrivit

till Kungl. Maj :t, icke kommit till stånd. Utskottet hänvisade till det interpellationssvar

i ämnet som chefen för socialdepartementet avgivit hösten

1952 och för vilket ovan redogjorts och framhöll att med hänsyn till vad

departementschefen i detta svar anfört och då det även syntes utskottet mest

gagneligt att prövningen av förhandlingsrättskommitténs förslag slutfördes

innan de speciella problem, som berörde pensionärerna, togs upp till närmare

undersökning, utskottet icke ansåge sig kunna tillstyrka bifall till

motionärernas hemställan om att riksdagen då skulle förnya sitt krav på utredning

av frågan. Utskottet anförde vidare bl. a.:

Utskottet är emellertid angeläget att i detta sammanhang understryka

den betydelse utskottet fäster vid att problemet om förhandlingsrätt rörande

pensionsvillkor får en för pensionärerna tillfredsställande lösning. Även

om fall, där pensionärer vägrats förhandling om sina pensionsvillkor, äro

sällsynta, råder det enligt utskottets mening icke tvivel om att en i lag

reglerad förhandlingsrätt skulle giva pensionärerna en starkare ställning

förhandlingsmässigt och kunna utgöra ett betydelsefullt stöd i en strävan

att tillgodose berättigade intressen. Utskottet förutsätter att frågan

om pensionärernas ställning i nämnda hänseende i tillbörlig utsträckning

beaktas vid den fortsatta undersökning rörande förhandlingsfrågorna, som

är att vänta, och att spörsmålet om möjligt i anslutning härtill upptages

till närmare utredning.

På hemställan av utskottet gav riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t (nr

418 år 1953) som sin mening till känna vad utskottet i utlåtandet anfört om

förhandlingsrätt såvitt gäller pensionärer.

Vid 1956 års riksdag väcktes en motion, 11:597, i vilken — under hänvisning

till tidigare riksdagsskrivelser i ämnet åren 1945 och 1953 —- hem
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets uttalande nr 7/ år 1066 7

ställdes »att Kungl. Maj:t ville föranstalta om en förutsättningslös utredning

rörande förhandlingsrätt beträffande pensionsvillkor, som angår personer

vilkas anställning hos arbetsgivaren redan upphört vid tiden för

framställandet av begäran om förhandling, samt att Kungl. Maj .t måtte för

riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda».

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr /4 bl. a. följande.

Sedan riksdagen hösten 1953 senast gav Kungl. Maj :t till känna sin mening

i förevarande fråga har de spörsmål rörande förhandlingsrätten, som

aktualiserats genom förhandlingsrättskommitténs betänkande och de däröver

avgivna remissyttrandena, varit föremål för överväganden inom vederbörande

departement. Vid framläggande till 1954 års riksdag av proposition

med anhållan om riksdagens yttrande över förslag till vissa ändringar i bestämmelserna

om förhandlingsrätt för statens tjänstemän uttalade föredragande

departementschefen, statsrådet Lingman, att vid en fortsatt undersökning

rörande förhandlingsrätten för de stats- och kommunalanställda tjänstemännen

till en början måste utredas de konstitutionella förutsättningar,

som funnes för en utvidgning av förhandlingsrätten. Vidare borde enligt

statsrådet bl. a. ingående undersökas de praktiska konsekvenser, som en

mera fullständig förhandlingsrätt kunde medföra icke blott i organisatoriskt

hänseende för staten och kommunerna utan också för de i offentlig

tjänst anställda. Utan att förutsättningarna i angivna och andra hänseenden

klarlagts, kunde, enligt vad statsrådet Lingman vidare uttalade, en fortsatt

utredning om revision av förhandlingsrätten för stats- och kommunaltjänstemännen

icke med framgång bedrivas.

Utskottet har inhämtat att man inom vederbörande departement vidtagit

vissa förberedande åtgärder i syfte att närmare klarlägga de olika frågeställningar,

som inrymmes i det omfattande problemkomplex förhandlingsrättsfrågorna

utgör* Inom departementet överväges, enligt vad utskottet

vidare inhämtat, en fortsatt utredning rörande vissa av de spörsmål som

härvid aktualiserats.

Med hänsyn bl. a. till det läge vari frågan om förhandlingsrätten för statsoch

kommunaltjänstemännen f. n. befinner sig anser utskottet att det ej

finns anledning att nu göra en förnyad framställning om utredning rörande

förhandlingsrätt beträffande pensionsvillkor i enlighet med vad i motionen

yrkats. Utskottet beaktar vid detta ställningstagande även att de överväganden

i fråga om förhandlingsrätten på förevarande område som kan göras i

viss mån kan komma att röna inverkan av hur frågan om en allmän pensionsförsäkring

löses. Utskottet vill emellertid ånyo understryka den betydelse

utskottet fäster vid att spörsmålet om förhandlingsrätt beträffande

pensionsvillkor får en för pensionärerna tillfredsställande lösning och vill

även framhålla vikten av att alla utvägar till lösande av förevarande spörsmål

noga övervägs i samband med den fortsatta prövningen av förhandlingsrättsfrågorna

i övrigt.

Riksdagen gav i skrivelse, nr 150 år 1956, till Kungl. Maj:t som sin

mening till känna vad utskottet i utlåtandet anfört.

Beträffande envar av riksdagens ovannämnda skrivelser, nämligen nr

150 år 1945, nr 418 år 1953 och nr 150 år 1956, förordnade Kungl. Maj:t

genom beslut den 30 december 1959, att skrivelsen icke skulle föranleda

någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 71 år 1966

Under förarbetena till den år 1965 beslutade reformen på det arbetsrättsliga

området för de i offentlig tjänst anställda arbetstagarna synes

den genom förevarande motioner ånyo aktualiserade frågan icke ha upptagits

till närmare behandling (se SOU 1960:10, SOU 1963:51, prop.

1965:60 samt sammansatta konstitutions- och andra lagutskottets utlåtande

nr 1 år 1965). Här må dock återgivas följande, som upptagits i den

departementspromemoria (SOU 1963:51, s. 96), som låg till grund för

propositionen.

Enligt förslaget till tjänstemannalag får avtal träffas om pensionsålder

och om pensionsförmåner utöver vad som följer av socialförsäkringen. Med

hänsyn till att staten är arbetsgivare torde tjänstemännen äga skydd för avtalade

pensioner även utan anlitande av försäkringsvägen eller avsättande

av särskilda pensionsmedel. Pensionsförmånernas värdebeständighet bör

kunna tryggas antingen genom överenskommelse om indexreglerade pensioner

eller genom att som nu sker utgående pensionsbelopp regleras i samband

med löneförhandlingarna mellan staten och personalorganisationerna.

Remissyttrandena

Svenska arbetsgivareföreningen samt två av arbetstagarorganisationerna,

nämligen Sveriges akademikers centralorganisation och Statstjänstemännens

riksförbund avstyrker i sina remissyttranden motionerna, medan statens

avtalsverk uttalar tveksamhet om, i vart fall på det statliga arbetstagarområdet,

sådana väsentliga fördelar är att vinna genom åsyftade ändringar

av den nuvarande arbetsrättsliga lagstiftningen, att dylika ändringar

bör övervägas. Å andra sidan tillstyrker socialstyrelsen, Landsorganisationen

och Tjänstemännens centralorganisation motionerna, varjämte styrelsen

för ettvart av de tre kommunförbunden — Svenska landstingsförbundet,

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet — förklarar att

styrelsen icke har något att erinra mot att den av motionärerna begärda

utredningen kommer till stånd.

Socialstyrelsen yttrar, att det torde vara klart att en arbetstagarförening

med stöd av förenings- och förhandlingsrättslagen har förhandlingsrätt

beträffande pensionsvillkor för arbetstagare som, när förhandlingarna inledes,

alltjämt är anställda men att det däremot är tveksamt om en förening

har dylik rätt beträffande arbetstagare, som vid nämnda tidpunkt gått i

pension. Socialstyrelsen finner med hänsyn till den ovisshet som råder

beträffande pensionärernas ställning i förhandlingshänseende att det är

påkallat, att frågan därom utreds.

Arbetsdomstolens ordförande Bengt Hult hänvisar till yttranden, som i

förevarande fråga avgivits av domstolens förutvarande ordföranden, nämligen

år 1945 av Arthur Lindhagen och år 1953 av Gunnar Dahlman.

I förstnämnda yttrande framhöll Lindhagen, att en vägran från arbetsgivares

sida att träda i förhandling i sålunda avsedda fall syntes kunna

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andni lagutskottet utlåtande nr it år 1!)6C> 9

grundas 1) antingen på att förhandlingen skulle avse personer, vilka icke

längre äro medlemmar av arbetstagarorganisationen, 2) eller på att förhandlingen

skulle avse personer, vilka såsom pensionärer icke längre äro

arbetstagare, 3) eller på att förhandlingen såsom avseende pensionsfrågor

icke skulle röra arbetsvillkoren eller förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare

och arbetstagare. Beträffande samtliga tre punkterna ansåg sig

Lindhagen icke kunna yttra sig i frågan, huruvida eller i vilken mån arbetsgivarens

förhandlingsvägran vore lagligen berättigad. Därigenom skulle

nämligen kunna komma att föregripas beslut, som arbetsdomstolen kunde

hava att fatta i framtiden. Vid en lagändring för att säkerställa en förhandlingsrätt

i nu förevarande avseenden skulle enligt Lindhagen uppkomma

åtskilliga lcgislativa svårigheter. Man måste då undanröja möjligheten till

alla sådana invändningar mot förhandling, som eventuellt kunde grundas

på den nuvarande lagstiftningen, och detta torde icke kunna ske utan avsevärda

ändringar i förhandlingsrättsbegreppet. Särskilt gällde detta, om man

också måste ingå på frågan under 1). I yttrandet framhölls vidare, att

förhandlingsrätten avsåg att bana väg för en avtalsmässig reglering av de

förhållanden, om vilka förhandlingen rör sig, och att man i de flesta fält

syftade till eu reglering i kollektivavtalets form. Men kollektivavtalsbegreppet

vore nära anslutet till förhandlingsrättsbegreppet. Den ena parten skulle

sålunda, fortsatte Lindhagen, vara en arbetstagarorganisation, som sluter

avtalet för sina medlemmar, och kollektivavtalet skulle röra arbetsvillkoren

eller förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. För genomförande

av motionens syfte vore det alltså icke tillräckligt att röra endast

vid lagen om förenings- och förhandlingsrätt, utan man måste också vidtaga

motsvarande ändringar i lagen om kollektivavtal, därvid kollektivavtalsbegreppet

komme i stöpsleven.

Under anförande, att då efter 1945 i fråga om förhandlingsrätten och

därmed sammanhängande spörsmål inte inträffat någon ändring, som

från Dahlmans respektive Hults sida kunde leda till annat principiellt

ståndpunktstagande än som kommit till uttryck i Lindhagens yttrande,

hänvisar envar av Dahlman och Hult i första hand till nämnda yttrande.

Beträffande de synpunkter, som ytterligare anfördes av Dahlman hänvisas

till andra lagutskottets utlåtande nr UO år 1953.

Arbetsdomstolens nuvarande ordförande Hult tillägger följande.

Den föreliggande situationen innebär, att det är oklart, huruvida det

råder förhandlingsrätt rörande pensionsvillkoren för sådana medlemmar

av arbetstagarorganisation, som avgått från anställningen med pension.

Denna fråga har ännu inte blivit prövad i rättstillämpningen. Om man i

detta läge vill genom lagändring tillförsäkra arbetsgivare eller deras organisationer

och arbetstagarorganisationer förhandlingsrätt i de åsyftade fallen,

uppkommer åtskilliga legislativa svårigheter. En sådan lagstiftning

kommer att beröra inte endast förhandlingsrättsbegreppet och lagen om

förenings- och förhandlingsrätt utan också —- såsom Lindhagen framhållit

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 71 dr Ulftfi

i sitt yttrande — kollektivavtalsbcgreppet och därigenom föranleda ändringar

i lagen om kollektivavtal.

Det undandrar sig mitt bedömande, om det föreligger ett så stort praktiskt

behov av att lösa det av motionärerna väckta spörsmålet, att man bör

gå till de omfattande lagändringar som då aktualiseras. Mot förekomsten

av ett sådant behov synes tala den omständigheten, att frågan om förhandlingsrättsbegreppets

innebörd i förevarande hänseende ännu inte kommit

upp i rättstillämpningen. Å andra sidan torde utvecklingen gå i den riktningen,

att det blir allt vanligare, att pensionsvillkor regleras i kollektivavtal.

Det må i detta sammanhang erinras om att den nyligen genomförda

reformen beträffande de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt innebär,

att dessa tjänstemäns rätt till pension kan komma att regleras i denna

ordning.

Motionärerna synes inte åsyfta, att föreningar, som består enbart av

pensionärer, skall tillerkännas förhandlingsrätt. En sådan tanke är jag inte

heller för min del beredd att biträda. Föreningar med denna sammansättning

har inte möjlighet att genom egna stridsåtgärder ge eftertryck åt sina

krav. Införande av förhandlingsrätt för dem skulle nödvändiggöra principiellt

betydelsefulla ändringar i lagen om kollektivavtal och lagen om förenings-

och förhandlingsrätt, utan att förhandlingsrätten likväl i regel

skulle kunna få någon annan innebörd än att föreningen erhåller tillfälle

att framföra sina synpunkter vid överläggningar.

Statens avtalsverk framför följande synpunkter.

Ett införande av förhandlingsrätt för pensionsavgångna arbetstagare

skulle innebära principiellt tämligen genomgripande ändringar av den nuvarande

arbetsrättsliga lagstiftningen. Skulle sådana ändringar innebära

väsentliga fördelar för en eller flera parter bör de givetvis ändock övervägas.

Avtalsverket är emellertid tveksamt om sådana fördelar står att vinna

i vart fall på det statliga arbetstagarområdet. Här tillämpas f. n. den ordningen

att avtalsverket förhandlar och träffar överenskommelser med de

aktiva arbetstagarnas organisationer om pensionsförmåner för deras medlemmar.

Av de redan pensionerade arbetstagarna torde endast en mindre

del, uppskattningsvis en tredjedel, ha sammanslutit sig i särskilda intresseorganisationer.

Företrädare för dessa organisationer har givetvis tillfälle

att, när de så önskar, till avtalsverket framföra synpunkter och önskemål

beträffande utgående pensioner. Denna överläggningsrätt har dessa organisationer

också begagnat sig av och de har inte hos avtalsverket anmält

önskemål om ändring i nuvarande ordning. Det må vidare anmärkas att

den pensionerade personalen under alla förhållanden torde ha mycket begränsade

möjligheter att med stridsåtgärder stödja sina krav.

Frågan om regleringen av de offentliga arbetstagarnas pensionsförmåner

berördes vid tillkomsten av den nya lagstiftningen om förhandlingsrätt för

offentliga tjänstemän. I propositionen (1965:60 s. 204) uttalade föredragande

departementschefen, att en av staten i kollektivavtal given utfästelse

om tjänstepension enligt allmänna civilrättsliga regler icke lär kunna ensidigt

återkallas och att, om annat ej överenskommes, pensionsrätt enligt

utfästelsen består, även om det kollektivavtal, vari utfästelsen gjorts, senare

upphör att gälla. Mot detta uttalande hade riksdagen intet att erinra (KL2U

1, rskr. 267). Avsikten är att med personalorganisationerna uppta förhandling

om kollektivavtal rörande pensioner.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andni lagutskottets utlåtande nr 71 nr titt>(i

11

Styrelsen för Svenska landstingsförbundet redogör i sitt yttrande inledningsvis

för rådande förhållanden inom förevarande område, såvitt avser

pensionsvi 11 koren för arbetstagare som varit kommunalanställda, och

konstaterar att syftet med motionerna delvis redan tillgodosetts på den

kommunala arbetsmarknaden, eftersom pensionsbestämmelserna för kommunalanställda

arbetstagare och förändringarna av utgående pensioner redan

nu beslutas av kommunerna på grundval av överenskommelser mellan

kommunförbunden och de kommunalanställdas organisationer. Förbandet

fortsätter.

Den av motionärerna åsyftade förhandlingsrätten synes emellertid icke

endast innefatta att en intresseorganisation skall ha rätt att påkalla förhandlingar

angående pensionsvillkoren och att en tidigare arbetsgivare,

själv eller genom sin organisation, skall vara skyldig att träda i förhandling,

då sådan begärs. Förhandlingsrätt i gängse mening innebär även, att

en förhandling skall kunna utmynna i en överenskommelse, som rättsligt

har karaktären av ett kollektivavtal, att tvist om tolkning och tillämpning

av detta kollektivavtal skall kunna hänskjutas till arbetsdomstolen samt

att part skall kunna tillgripa stridsåtgärder av olika slag för att söka genomdriva

sina vid förhandlingarna framförda krav. Fn dylik i kollektivavtalslagstiftningen

inrymd förhandlingsrätt för pensionärer erbjuder med

all säkerhet alldeles speciella problem.

Den av motionärerna väckta frågan har visserligen fått en förnyad aktualitet

för kommunerna genom att kommunaltjänstemännens anställningsvillkor

i övrigt numera kan regleras genom kollektivavtal. Enligt styrelsens

uppfattning innebär emellertid sistnämnda omständighet icke med nödvändighet,

att även pensionsvillkoren måste regleras i kollektivavtal. Frågan

ägnas självfallet uppmärksamhet hos konnnunförbunden liksom

inom statens avtaisverk, där motsvarande fråga är aktuell för statsanställda

arbetstagare. Det bör här framhållas, att de kommunala pensionsreglementena

ända sedan sin tillkomst givit pensionsskydd åt stora arbetstagargrupper,

t. ex. sjukvårdspersonal, som är organiserade i Svenska kommunalarbetareförbundet

och vars övriga anställningsvillkor regleras i kollektivavtal,

utan att de centrala parterna därför ansett det nödvändigt eller

önskvärt att för dessa arbetstagargrupper reglera pensionsvillkoren i kollektivavtalsform.

Även om det av motionärerna påtalade behovet av förhandlingsrätt för

pensionärer således icke är särskilt framträdande inom den kommunala

sektorn av arbetsmarknaden, skulle det dock enligt styrelsens mening vara

av intresse att få olika avtalsrättsliga frågor i detta sammanhang belysta.

Styrelserna för Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet

har avgivit yttranden, som är i det närmaste likalydande med Svenska

landstingsförbundets ovan återgivna yttrande.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller i sitt yttrande, att även

om arbetsgivare ofta på framställning av arbetstagarorganisation upptar

förhandlingar rörande de pensionerades intressefrågor, är det likväl önskvärt

att en fastare grund lägges för förhandlingsrätt för arbetstagarorganisation

i föreliggande fall.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 71 år 1966

Sveriges akademikers centralorganisation anför, att för närvarande regleras

rättigheter till pension från arbetsgivaren genom överenskommelser

mellan de aktivas arbetstagarorganisationer och respektive arbetsgivarorganisation,

att pensionärernas organisationer konsulteras i samband med förhandlingarna

samt att, såvitt avser SACO-området, även pensionärerna ingår

i respektive förbunds medlemskader. Vidare anför SACO följande.

För att reella förhandlingar skall komma till stånd och bli meningsfyllda,

erfordras i de system som gäller såväl på den privata arbetsmarknaden

som numera också på den offentliga att parterna skall ha tillgång till fackliga

stridsmedel. Utan sådan tillgång får förhandlingarna överläggningskaraktär.

Åtminstone de klassiska konfliktåtgärderna gentemot arbetsgivaren,

strejk och blockad, kan pensionärsorganisationerna inte vidta, medan

däremot de aktivas organisationer i princip kan ha pensionärernas villkor

som ett konfliktmål. Det finns ingen anledning att anta, att pensionärernas

intressen bättre skulle kunna tillvaratas, om även pensionärsorganisationer

förde »förhandlingar» med arbetsgivarparterna.

Statstjänstemannens riksförbund påpekar, att ett stort antal av de pensionerade

statstjänstemännen torde vara anslutna till de fackorganisationer

de tillhört som aktiva arbetstagare. Vidare anför Förbundet, att pensionärernas

frågor är av den art att de ständigt är aktuella för huvudorganisationerna

och att deras lösande i de flesta fall har en anknytning till de

aktivas lönevillkor och andra villkor såsom utgående pensioner, pensionsålder

etc. Förbundet anför slutligen såsom grund för sitt avstyrkande av

motionerna — efter hänvisning till att av statstjänstemannalagens förarbete

klart framgår, att avta! får träffas om pensionsålder och olika

pensionsförmåner samt att utgående pensionsbelopp bör regleras i samband

med löneförhandlingarna mellan staten och personalorganisationerna

— att enligt Förbundets uppfattning pensionärernas berättigade krav skulle

kunna lösas inom ramen för de fyra huvudorganisationernas förhandlingsrätt.

Svenska arbetsgivareföreningen hänvisar till att Föreningen i yttranden

över motionerna år 1945 och 1953 avböjt tanken på en utvidgning av gällande

regler om förhandlingsrätt och att det enligt föreningens uppfattning

efter yttrandenas avgivande icke tillkommit någon omständighet, som ställer

frågan i ett nytt läge och nu motiverar lagregler om förhandlingsrätt

för pensionärer. Vidare anför föreningen under hänvisning bl. a. till reglerna

om allmän tilläggspension och till de avtalsmässiga uppgörelserna rörande

pension som träffats och träffas på vitt skilda områden att utvecklingen

gått i den riktningen, att det praktiska behovet av lagregler på förevarande

område blivit mindre än tidigare. Föreningen tillägger, att lagregler

om förhandlingsrätt för pensionärer sakligt synes vara skäligen meningslösa,

därest man icke samtidigt omarbetar betydande och grundläggande

delar av gällande arbetsrätt, av vilket allmänt sett icke finnes något behov.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 71 år 1-1

Utskottet

Den förhandlingsrätt på arbetsmarknaden, som tinns i vårt land, behandlas

i 1936 års lag i ämnet. Lagen behandlar även föreningsrätten.

Med förhandlingsrätt förstås rätt att påkalla förhandling rörande reglering

av anställningsvillkoren ävensom rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare

och arbetstagare. Förhandlingsrätt tillkommer å ena sidan

arbetsgivare eller förening av arbetsgivare samt å andra sidan förening

av arbetstagare. Förhandlingsrätt för en part medför skyldighet för andra

parten att träda i förhandling. Denna skyldighet innebär åliggande att,

själv eller genom omhud, inställa sig vid förhandlingssammanträde samt

att, där så erfordras, med angivande av skäl framlägga förslag till lösning

av fråga, varom förhandling påkallats.

Motionärerna anför, att det förekommit, att arbetsgivarparten vägrat

att inleda förhandlingar beträffande pensionsvillkoren för sådana medlemmar

av en löntagarorganisation, som redan gått i pension. Därvid har

åberopats att förenings- och förhandlingsrättslagen ej är tillämplig i fråga

om pensionärer. Bl. a. under hänvisning härtill yrkar motionärerna, att

riksdagen skall hemställa om utredning och förslag rörande förhandlingsrätt

beträffande pensionsvillkor för arbetstagare som gått i pension.

Såsom vid olika tillfällen och senast vid remissbehandlingen av detta

ärende påpekats, är det oklart, huruvida det råder förhandlingsrätt i sådana

fall, som avses i motionerna. Den omständigheten, att frågan om

förhandlingsrättsbegreppets innebörd i förevarande hänseende ännu inte

kommit upp i rättstillämpningen synes emellertid, som arbetsdomstolens

ordförande anfört, tala mot behovet av att lagstiftningsvägen lösa

problemet. En sådan utväg skulle även kunna fa konsekvenser för arbetsrätten

i övrigt. Riksdagen bär visserligen tidigare — senast år 1956

__ ställt sig positiv till en utredning av samma karaktär, som den nu

begärda. Emellertid går utvecklingen på hithörande område i den riktningen,

att det praktiska behovet av direkta lagstiftningsåtgärder minskar.

Av betydelse i sammanhanget är såsom Svenska arbetsgivareföreningen

påpekat bl. a. tillkomsten av tilläggspensioneringen och de avtalsmässiga

uppgörelser rörande pensioner som träffats och träffas på olika arbetsområden.

Genom anknytningen av pensionen till basbeloppet tillförsäkras

de pensionärer, som åtnjuter ATP, en pension i fast penningvärde.

Efterhand som ATP-systemet uppbygges kommer utgående ATP-belopp

jämte folkpension att utgöra den alltmera dominerande inkomstdelen för

flertalet pensionärer. Denna omständighet medför att den av motionärerna

aktualiserade frågan efter hand kommer att minska i vikt. Vissa arbetstagare

kommer uppenbarligen i framtiden liksom för närvarande att erhålla

pensionsförmåner utöver dem, som utgår från den allmänna pensioneringen.

I sådana fall har naturligtvis arbetstagarna intresse av att

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 71 År 1966

få framföra synpunkter på storleken av förmånerna. Av remissyttrandena

framgår emellertid att arbetsmarknadens parter samtidigt med de ordinarie

löneförhandlingarna regelmässigt överlägger om utgående pensionsförmåner.

Det saknas enligt utskottets mening anledning till annat

antagande än att angivna möjligheter till överläggningar kommer att

hestå och måhända även ytterligare utvidgas i framtiden. Mot nu angivna

bakgrund anser utskottet, att så väsentliga fördelar inte skulle kunna

vinnas genom ett bifall till motionärernas förslag att den begärda utredningen

är motiverad. Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner, 1:224 och 11:289, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 november 196ö

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Lars Larsson, fru Nilsson,

herrar Eric Carlsson, Edström, Dahlberg, Erik Filip Petersson* och

Hiibinette;

från andra kammaren: herr Anderson i Sundsvall, fru Ekendahl,

herr Bengtsson i Varberg, Fredriksson, Johansson i Skärstad, Jonsson,

Göransson* och Åkerlind.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Edström, Erik Filip Petersson, Anderson i Sundsvall och

Jonsson, vilka ansett

dels att det avsnitt i utskottets yttrande, som börjar på s. 13 med orden

»Såsom vid olika» och slutar på s. 14 med orden »utredningen är motiverad»

bort ersättas med text av följande lydelse:

»Såsom vid olika tillfällen och senast vid remissbehandlingen av detta

ärende påpekats, är det oklart huruvida det råder förhandlingsrätt i sådana

fall som avses i motionerna. Visserligen förekommer det att arbetsmarknadens

parter i samband med ordinarie löneförhandlingar överlägger

om utgående pensionsförmåner. Ingenting hindrar emellertid att arbetsgivarparten

vägrar inleda förhandlingar beträffande pensionsvillkoren för

redan pensionerade befattningshavare under hänvisning till att föreningsoch

förhandlingsrättslagen ej är tillämplig på pensionärer.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andni lagutskottets utlåtande nr 71 år 1966

15

Den oklarhet beträffande gällande rätt som nu råder finner utskottet

otillfredsställande. Uppenbart är att det finns ett starkt och legitimt

behov av en förhandlingsrätt för pensionärerna, antingen genom de fackliga

organisationer som nu förhandlar på arbetsmarknaden eller genom

pensionärernas egna organisationer. Den kompetensfördelningsfråga som

härvid uppstår hör tas upp i samband med den utredning som utskottet förordar.

Visserligen kommer behovet av sådan förhandlingsrätt att minska

allteftersom ATP-systemet utbygges, men behovet av särskilda förhandlingar

torde ändå aldrig helt upphöra. Det dröjer dessutom länge innan ATPsystemet

är så utbyggt att behovet av särskilda förhandlingar för pensionärer

väsentligt reducerats.

Utskottet vill härjämte erinra om att flertalet remissinstanser ställt sig

positiva till eller icke haft något att erinra mot den föreslagna utredningen.

Landsorganisationen uttalar att LO, som vid remissbehandlingen

av de år 1945 och 1953 i denna fråga väckta motionerna ställde sig positiv

till frågan, för sin del kan biträda det i de nu aktuella motionerna framställda

yrkandet. Tjänstemännens centralorganisation vill tillstyrka att

utredning kommer till stånd rörande arbetstagarorganisations förhandlingsrätt

för medlemmar som gått i pension. Svenska stadsförbundet,

Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet anser att

det skulle vara av intresse att få olika avtalsrättsliga frågor i detta

sammanhang belysta, varför styrelserna för dessa förbund icke har något

att erinra mot att den av motionärerna begärda utredningen kommer till

stånd. Socialstyrelsen finner det påkallat att frågan utreds.

Utskottet vill slutligen erinra om att riksdagen vid ett flertal tidigare

tillfällen begärt en utredning av samma karaktär som den i motionerna

begärda, utan att denna kommit till stånd.

Utskottet anser alltså att den föreslagna utredningen bär komma till

stånd.»

dels att utskottet bort hemställa,

»att riksdagen, med bifall till motionerna 1:224 och

11:289, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om

utredning och förslag till riksdagen rörande förhandlingsrätt

beträffande pension svin kor för arbetstagare som gått

i pension.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.