Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Alaj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen den 16 maj 1930

1966-11-22 · 22 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 20 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1966:76, Utlåtande i anledning av Kungl. Alaj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen den 16 maj 1930

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966

1

Nr 76

Utlåtande i anledning av Kungl. Alaj.ts proposition med förslag

till lag angående ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen

den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning,

m. m.

Genom en den 21 oktober 1966 dagtecknad proposition, nr 137, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade

förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen den 16 maj 1930

(nr 138) om arbetstidens begränsning;

2) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lantarbetstidslagen den 4 juni 1948

(nr 281);

3) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 18 juli 1942

(nr 652) för detaljhandeln;

4) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 23 maj 1947

(nr 216) för hotell, restauranger och kaféer.

De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse. 1

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 avd. Nr 76

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen den 16 maj 1930 (nr 138)

om arbetstidens begränsning

Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens

begränsning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Arbetsgivare må icke använda arbetare

till arbete under längre tid,

raster oräknade, än 45 timmar i

veckan. Arbetstiden må ej något

dygn överstiga 9 timmar.

Bedrives arbete med regelbunden

skiftindelning, må annan arbetstid

än nyss angivits tillämpas, såframt

arbetstiden under en tidrymd av

högst tre veckor icke överstiger i

genomsnitt 45 timmar i veckan.

Vecka räknas — —-----

(Föreslagen lydelse)

Arbetsgivare må icke använda arbetare

till arbete under längre tid,

raster oräknade, än 42 timmar 30

minuter i veckan. Arbetstiden må ej

något dygn överstiga 9 timmar.

Bedrives arbete med regelbunden

skiftindelning, må annan arbetstid

än nyss angivits tillämpas, såframt

arbetstiden under en tidrymd av

högst tre veckor icke överstiger i genomsnitt

42 timmar 30 minuter i

veckan.

--för arbetsstället.

4 8.

5 8.

Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva

undantag från bestämmelserna

i 4 §. Undantag må dock icke, utan

att det stora flertalet av de berörda

arbetarna samtycker därtill eller eljest

särskilda skäl föreligga, göras

i vidare mån än att arbetstiden under

en tidrymd, som ej må överstiga

12 månader, uppgår till i genomsnitt

högst 45 timmar i veckan.

Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva

undantag från bestämmelserna

i 4 §. Undantag må dock icke, utan

att det stora flertalet av de berörda

arbetarna samtycker därtill eller eljest

särskilda skäl föreligga, göras i

vidare mån än att arbetstiden under

en tidrymd, som ej må överstiga 12

månader, uppgår till i genomsnitt

högst 42 timmar 30 minuter i veckan.

1 Senaste lydelse av 4 och 5 f§ se 1957:253.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1967.

Den i 4 och 5 §§ angivna arbetstiden för vecka skall dock, i stället för

42 timmar 30 minuter, utgöra 44 timmar 10 minuter under tiden den 1 februari

1967—den 31 januari 1968 och 43 timmar 20 minuter under tiden den

1 februari—den 31 december 1968.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281)

Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ lantarbetstidslagen den 4 juni 19481

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

4

Arbetsgivare må icke använda arbetare

till arbete under längre tid,

raster oräknade, än 45 timmar för

arbetsvecka. Arbetstiden må dock utsträckas

till 47 timmar för arbetsvecka,

såframt arbetstiden under en

tidrymd, som ej må överstiga 12 månader,

uppgår till i genomsnitt högst

45 timmar för arbetsvecka.

Arbetstiden må---- — —--

Med arbetsvecka-----—---

(Föreslagen lydelse)

§•

Arbetsgivare må icke använda arbetare

till arbete under längre tid,

raster oräknade, än 42 timmar 30

minuter för arbetsvecka. Arbetstiden

må dock utsträckas till 45 timmar

för arbetsvecka, såframt arbetstiden

under en tidrymd, som ej må överstiga

12 månader, uppgår till i genomsnitt

högst 42 timmar 30 minuter

för arbetsvecka.

— —10 timmar.

---med söndag.

5§.

Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva

undantag från bestämmelserna

i 4 §. Undantag må dock icke, utan

att det stora flertalet av de berörda

arbetarna samtycker därtill eller eljest

särskilda skäl föreligga, göras i

vidare män än att arbetstiden under

en lidrymd, som ej må överstiga 12

månader, uppgår till i genomsnitt

högst 45 timmar under loppet av sju

dagar.

Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva

undantag från bestämmelserna

i 4 §. Undantag må dock icke, utan

att det stora flertalet av de berörda

arbetarna samtycker därtill eller eljest

särskilda skäl föreligga, göras

i vidare mån än att arbetstiden under

en tidrymd, som ej må överstiga

12 månader, uppgår till i genomsnitt

högst 42 timmar 30 minuter

under loppet av sju dagar.

1 Senaste lydelse av 4 och 5 §§ se 1957:254.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1967.

De i 4 och 5 §§ angivna arbetstiderna för arbetsvecka eller sju dagar skola

dock, i stället för 42 timmar 30 minuter och 45 timmar, utgöra 44 timmar

10 minuter och 47 timmar under tiden den 1 februari 1967—den 31 januari

1968 samt 43 timmar 20 minuter och 46 timmar under tiden den 1 februari

—den 31 december 1968.

1* —Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 avd. Nr 76

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 18 juli 1942

(nr 652) för detaljhandeln

Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 18 juli 1942 för

detaljhandeln1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

4

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare

till arbete under längre

tid, raster oräknade, än 45 timmar

i veckan. Arbetstiden må ej något

dygn överstiga 10 timmar.

Å arbetsställe, —----—-----

Beträffande arbetstagare å försäljningsställe,

som i regel hålles öppet

såväl söckendag som sön- och helgdag,

skall i stället för vad i första

och andra styckena stadgas gälla, att

arbetstiden icke må överstiga för

dygn 10 timmar och för två veckor

i följd i genomsnitt 45 timmar i

veckan.

Vecka räknas -—---—---

(Föreslagen lydelse)

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare

till arbete under längre

tid, raster oräknade, än 42 timmar

30 minuter i veckan. Arbetstiden må

ej något dygn överstiga 10 timmar.

— 11 timmar.

Beträffande arbetstagare å försäljningsställe,

som i regel hålles öppet

såväl söckendag som sön- och helgdag,

skall i stället för vad i första

och andra styckena stadgas gälla,

att arbetstiden icke må överstiga för

dygn 10 timmar och för två veckor

i följd i genomsnitt 42 timmar 30

minuter i veckan.

--för arbetsstället.

5§.

Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva

undantag från bestämmelserna

i 4 §. Undantag må dock icke, utan

att det stora flertalet av de berörda

arbetstagarna samtycker därtill eller

eljest särskilda skäl föreligga, göras

i vidare mån än att arbetstiden under

en tidrymd, som ej må överstiga

Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva

undantag från bestämmelserna

i 4 §. Undantag må dock icke, utan

att det stora flertalet av de berörda

arbetstagarna samtycker därtill eller

eljest särskilda skäl föreligga, göras

i vidare mån än att arbetstiden under

en tidrymd, som ej må överstiga

1 Senaste lydelse av 4 och 5 §§ se 1957:255.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 månader, uppgår till i genomsnitt 12 månader, uppgår till i genomsnitt

liögst 45 timmar i veckan. högst 42 timmar 30 minuter i veckan.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1967.

Den i 4 och 5 §§ angivna arbetstiden för vecka skall dock, i stället för

42 timmar 30 minuter, utgöra 44 timmar 10 minuter under tiden den 1 februari

1967—den 31 januari 1968 och 43 timmar 20 minuter under tiden den

1 februari—den 31 december 1968.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 76 är 1966

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216)

för hotell, restauranger och kaféer

Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 23 maj 1947 för

hotell, restauranger och kaféer1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse)

4

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare

till arbete under längre

tid, raster och måltidsuppehåll oräknade,

än att arbetstiden under loppet

av tre veckor icke överstiger i genomsnitt

45 timmar i veckan. Arbetstiden

må under en tidrymd av tjugufyra

timmar, räknad från klockan

6 på morgonen ena dagen till samma

tid påföljande dag, ej överstiga

11 timmar.

Vecka räknas --------

(Föreslagen lydelse)

§•

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare

till arbete under längre

tid, raster och måltidsuppehåll oräknade,

än att arbetstiden under loppet

av tre veckor icke överstiger i genomsnitt

42 timmar 30 minuter i

veckan. Arbetstiden må under en tidrymd

av tjugufyra timmar, räknad

från klockan 6 på morgonen ena dagen

till samma tid påföljande dag,

ej överstiga 11 timmar.

--för arbetsstället.

5§.

Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva

undantag från bestämmelserna

i 4 §. Undantag må dock icke, utan

att det stora flertalet av de berörda

arbetstagarna samtycker därtill eller

eljest särskilda skäl föreligga,

göras i vidare mån än att arbetstiden

under en tidrymd, som ej må överstiga

12 månader, uppgår till i genomsnitt

högst 45 timmar i veckan.

Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva

undantag från bestämmelserna

i 4 §. Undantag må dock icke, utan

att det stora flertalet av de berörda

arbetstagarna samtycker därtill eller

eljest särskilda skäl föreligga, göras

i vidare mån än att arbetstiden under

en tidrymd, som ej må överstiga

12 månader, uppgår till i genomsnitt

högst 42 timmar 30 minuter i veckan.

1 Senaste lydelse av 4 och 5 §§ se 1957:256.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1907.

Den i 4 och 5 §§ angivna arbetstiden för vecka skall dock, i stället för

42 timmar 30 minuter, utgöra 44 timmar 10 minuter under tiden den 1 februari

1967—den 31 januari 1968 och 43 timmar 20 minuter under tiden den

1 februari—den 31 december 1968.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådana ändringar i allmänna arbetstidslagen,

lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln och arbetstidslagen för

hotell, restauranger och kaféer att nuvarande maximum för den ordinarie

arbetstiden per vecka eller, i fall då begränsningsperioden är längre än en

vecka, i genomsnitt för vecka sätts ned från 45 timmar till 42 timmar 30

minuter.

Övergången till den kortare arbetstiden föreslås ske successivt, så att

den ordinarie veckoarbetstiden minskas med 50 minuter fr. o. m. den 1 februari

1967, med 50 minuter fr. o. in. den 1 februari 1968 och med ytterligare

50 minuter fr. o. m. den 1 januari 1969.

Gällande lagbestämmelser

Lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning (ändrad

1938:214, 1939:288, 1942:653, 1944:463, 1945:77, 1945:271, 1945:755,

1947:217, 1950:241, 1957:253 och 1964:191) — i fortsättningen kallad

allmänna arbetstidslagen — är tillämplig på varje rörelse eller särskilt arbetsföretag,

om för arbetsgivarens räkning i regel används minst fem arbetare

(1 § första stycket). Genom lagens anknytning till begreppen rörelse

eller företag faller husligt arbete, viss offentlig samt ideell verksamhet utanför

lagens tillämpning.

Undantag gäller vidare för allt arbete som bedrivs av staten, arbete som

har till ändamål att bereda sjukvård, socialvård eller undervisning, skogsarbete,

torvupptagning, arbete som åligger trafikpersonal vid järnväg samt

arbete som åligger vissa portvakter. Därutöver föreskrivs undantag för hemindustriellt

och okontrollerbart arbete samt arbete som till sin natur är

så oregelbundet att det inte kan förläggas till bestämda tider. Från allmänna

arbetstidslagen undantas vidare jordbruk m. m. och sådana former

av arbete som regleras i sjöarbetstidslagen den 30 juni 1959 (nr 404) och

arbetstidslagarna för detaljhandeln samt för hotell, restauranger och kaféer

(1 § andra stycket). Såsom arbetare i lagens mening räknas inte medlem

av arbetsgivarens familj, verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad

ställning eller kontorspersonal (2 §). Arbete som utförs av dessa

personer faller alltså utanför lagens tillämpning. Vid beräkningen av antalet

arbetare i företaget skall man bortse från dessa anställda.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966

Den ordinarie arbetstiden får enligt huvudstadgandet inte överstiga 45

timmar under en begränsningsperiod av en vecka och nio timmar per dygn,

raster oräknade. Undantag görs för arbete som bedrivs med regelbunden

skiftindelning. Arbetstiden får vid sådant arbete förläggas på annat sätt

under villkor att den under en begränsningsperiod av högst tre veckor inte

överstiger i genomsnitt 45 timmar i veckan. Någon dygnsmaximering av

arbetstiden förekommer inte i detta fall (4 §).

Reglerna om den ordinarie arbetstidens begränsning är fr. o. m. år 1958 på

visst sätt dispositiva. Genom kollektivavtal som på arbetarsidan sluts eller

godkänns av huvudorganisation kan överenskommelse träffas om längre

veckoarbetstid, längre begränsningsperiod eller högre dygnsmaximum än

vad lagen föreskriver. Arbetsgivare som är bunden av sådant kollektivavtal

får tillämpa avtalet även på arbetare, som inte är medlem av den avtalsslutande

organisationen på arbetarsidan men sysselsätts i arbete som avses med

avtalet (4 a §).

Från reglerna om den ordinarie arbetstidens begränsning kan arbetarskyddsstyrelsen

bevilja dispens. Sådan dispens kräver antingen att det

stora flertalet av de berörda arbetarna samtyckt därtill eller att andra särskilda

skäl föreligger. Beslut om förlängd begränsningsperiod till högst

tolv månader kan dock meddelas utan att någon av dessa förutsättningar

föreligger (5 §).

Utöver ordinarie arbetstid äger arbetsgivaren under särskilda villkor använda

arbetare till arbete på övertid. I nödsituationer äger han ta ut övertid

utan särskild inskränkning (6 §). För sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten

som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras

före eller efter den allmänna arbetstiden får han ta ut övertid under högst

sju timmar i veckan (7 § 1 inom.). Utöver dessa båda former av övertid

äger arbetsgivaren, då han finner det påkallat med hänsyn till något särskilt

förhållande, ålägga arbetare övertid med högst 48 timmar under loppet

av fyra veckor och högst 200 timmar under ett kalenderår, s. k. allmän

övertid (7 § 2 inom.). Dessutom kan han hos arbetarskyddsstyrelsen utverka

dispens för ytterligare övertid med högst 150 timmar under ett kalenderår,

s. k. extra övertid, om det är påkallat av trängande behov (7 § 3 inom.).

Lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281; ändrad 1957:254) gäller

för jordbruk med binäringar och byggnadsarbete för jordbruk eller dess

binäring samt för trädgårdsskötsel som bedrivs såsom självständigt företag,

allt under förutsättning att minst en arbetare i regel sysselsätts av arbetsgivaren.

Undantag görs för arbete som bedrivs av staten, husligt arbete,

ackordsmjdikning och visst rotfruktsarbete som utförs på ackord samt för

okontrollerbart arbete (1 §). Lagen gäller inte för arbetsgivarens familjemedlemmar,

arbetstagare i överordnad ställning eller kontorspersonal (2 §).

Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 45 timmar per arbetsvecka,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966

raster oräknade. Huvudregeln kompletteras med en föreskrift som medger

utsträckning av arbetstiden till 47 timmar i veckan under förutsättning att

arbetstiden under en tidrymd av liögst tolv månader stannar vid i genomsnitt

45 timmar i veckan. Dygnsmaximum är fastställt till tio timmar

(4 §). Från bestämmelserna om den ordinarie arbetstidens begränsning

kan avsteg göras antingen genom kollektivavtal eller enligt dispens av arbetarskyddsstyrelsen

på samma sätt som gäller enligt allmänna arbetstidslagen

(4 a och 5 §§).

Övertidsbestämmelserna överensstämmer i huvudsak med motsvarande

regler i allmänna arbetstidslagen. Den allmänna övertiden begränsas dock

till högst 200 timmar under en tidrymd av tolv månader i följd samt till

48 timmar under loppet av fyra veckor eller, om arbetsgivaren föredrar

en sådan beräkningsgrund, 50 timmar under loppet av en kalendermånad.

Den extra övertiden är maximerad till 100 timmar under en tidrymd av

tolv månader i följd (6 och 7 §§).

Arbetstidslagen den 18 juli 1942 (nr 652) för detaljhandeln (ändrad

1945:270 och 1957:255) — i fortsättningen kallad detaljhandelslagen —

är tillämplig på rörelse som avser detaljhandel eller som bedrivs i rakstuga,

frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning (1 § första stycket).

Lagen gäller oberoende av antalet anställda och oberoende av om arbetskraft

används endast tillfälligtvis.

Undantag gäller för arbete som bedrivs av staten, husligt arbete, arbete

som handelsresande eller platsförsäljare samt okontrollerbart eller oregelbundet

arbete (1 § andra stycket). Utanför lagen står också arbetsgivarens

familjemedlemmar, arbetstagare i överordnad ställning och farmacevt på

apotek (2 §). Till skillnad från övriga arbetstidslagar görs inte något särskilt

undantag för kontorspersonal.

Den ordinarie arbetstiden maximeras till 45 timmar i veckan och tio

timmar per dygn, raster oräknade. I fråga om arbetsställe, där i regel inte

fler än en arbetstagare används, får dock — under förutsättning att veckomaximum

inte överskrids — dygnsmaximum under högst två av veckans

dygn utsträckas till elva timmar. För arbetstagare på försäljningsställe,

som i regel hålls öppet såväl vardag som sön- och helgdag, gäller i stället

för nu angivna regler, att arbetstiden inte får överstiga tio timmar per

dygn och 45 timmar i veckan i genomsnitt för två veckor i följd (4 §).

Genom kollektivavtal eller dispens kan avsteg göras enligt regler som är

identiska med dem i allmänna arbetstidslagen (4 a och 5 §§).

Övertid kan åläggas arbetstagaren i samma utsträckning som enligt allmänna

arbetstidslagen. Övertid för förberedelse- eller avslutningsarbeten

får dock inte tas ut med mer än en och en halv timme per dygn. Ordinarie

arbetstid och övertid av detta slag får inte utan tillstånd av arbetarskyddsstyrelsen

överstiga tio timmar på ett dygn (6 och 7 §§).

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966

Arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell, restauranger och

kaféer (ändrad 1957: 256) — i fortsättningen kallad hotellagen — äger tilllämpning

på hotell-, restaurang- och kaférörelse (1 § första stycket). Liksom

i detaljhandelslagen uppställs inget krav på visst antal arbetstagare

eller regelbundenhet i anställningen.

Arbete som bedrivs av staten faller utanför lagen liksom okontrollerbart

eller oregelbundet arbete (1 § andra stycket). Undantag görs också för familjemedlemmar,

arbetstagare i överordnad ställning och kontorspersonal

(2 §).

I fråga om den ordinarie arbetstiden gäller att arbetsgivaren inte får

använda arbetstagare till arbete under längre tid, raster och måltidsuppehåll

oräknade, än att arbetstiden under loppet av tre veckor inte överstiger

i genomsnitt 45 timmar i veckan. Arbetstiden får under en tidrymd av

24 timmar, räknad från klockan sex på morgonen den ena dagen till samma

tid följande dag, inte överstiga elva limmar (4 §). Från dessa regler

kan avsteg göras genom kollektivavtal eller dispens på samma sätt som

enligt övriga arbetstidslagar (4 a och 5 §§).

I fråga om övertid för nödfallsarbete och extra övertid överensstämmer

liotellagens bestämmelser med allmänna arbetstidslagens. Övertid för förberedelse-

eller avslutningsarbeten får tas ut med högst 21 timmar under

loppet av tre veckor. Under en 24-timmarsperiod från klockan sex på morgonen

den ena dagen till samma tid påföljande dag får övertid av detta

slag uppgå till högst en och en halv timme. Allmän övertid får på samma

villkor som i allmänna arbetstidslagen förekomma med högst 200 timmar

under ett kalenderår och högst 36 timmar under loppet av tre veckor (6

och 7 §§).

Bestämmelser om arbetstid utanför lagstiftningen

Som framgått av redogörelsen för innehållet i arbetstidslagarna lämnas

stora delar av den yrkesverksamma befolkningen utanför lagstiftningen.

Arbetstidskommittén har med utgångspunkt från uppgifterna i 1960 års

folkräkning sökt beräkna omfattningen av undantagen i lagstiftningen och

funnit att dessa omkring år 1960 berörde närmare 60 % av den förvärvsarbetande

befolkningen. De personer som formellt omfattades av lagstiftningen

motsvarade enligt kommitténs beräkningar 42 % av hela den förvärvsarbetande

befolkningen, 51 % av totalantalet arbetstagare och 76 %

av dem som brukar hänföras till arbetare.

För arbetstagare som inte lyder under lagstiftningen gäller arbetstidsbestämmelser,

som är intagna i kollektivavtal och liknande överenskommelser

samt i tjänstgöringsreglementen o. d. Sådana bestämmelser gäller

i betydande utsträckning också för arbetstagare som formellt omfattas av

lagstiftningen. Vid utformningen av avtal och reglementen har lagstiftningen

haft ett normgivande inflytande. På grund härav och med hänsyn till

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 7(i år 1966

avtalsreglernas genomslagskraft även utanför deras egentliga tillämpningsområde

kan man enligt kommitténs mening slå fast alt det helt övervägande

antalet arbetstagare i vårt land har sin arbetstid reglerad i enlighet

med lagstiftningens principer.

Bestämmelserna i avtal och reglementen om den ordinarie arbetstidens

längd har fram till innevarande år för flertalet arbetstagare anslutit sig till

vad lagarna i sådant avseende maximalt medger. Som regel har sålunda

föreskrivits att den ordinarie arbetstiden skall utgöra 45 timmar i veckan.

Kortare arbetstider har gällt för vissa grupper. Tjänstemännen har t. ex.

i stor utsträckning tillförsäkrats arbetstider på omkring 42 timmar i veckan

eller därunder. För under jordsarbetare och arbetare sysselsatta i kontinuerlig

drift har gällt en veckoarbetstid av 40 resp. 42 timmar. Måleriarbetare

och typografer har också haft arbetstider som understiger 45 timmar

i veckan. Längre arbetstid än vad lagen stadgar har gällt för ett fåtal

grupper. Droskchaufförer och arbetstagare med vakttjänst har haft

arbetstider upp mot 50 timmar i veckan. Ännu längre arbetstid har gällt

för brandmän.

1966 års avtal om arbetstidsförkortning

Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i Sverige träffade

den 13 juni 1966 definitiv överenskommelse om förkortning av den

ordinarie arbetstiden, överenskommelsen innebär att arbetarkategorier

med en avtalsenlig ordinarie arbetstid av 45 timmar i veckan får sin arbetstid

förkortad med 50 minuter i veckan den 1 februari 1967, den 1

februari 1968 och den 1 januari 1969. Den ordinarie veckoarbetstiden kommer

sålunda att uppgå under tiden den 1 februari 1967—den 31 januari

1968 till 44 timmar 10 minuter, under tiden den 1 februari—den 31 december

1968 till 43 timmar 20 minuter och fr. o. m. den 1 januari 1969 till

42 timmar 30 minuter. För arbetarkategorier med längre ordinarie arbetstid

än 45 timmar i veckan förkortas arbetstiden på motsvarande sätt med 50

minuter per vecka vid tre tillfällen. Parterna inom resp. avtalsområden kan

avtala om annan ordning för förkortningens genomförande än överenskommelsen

föreskriver. Arbetstiden för sådana arbetstagare som har kortare

arbetstid än 45 timmar men längre än 42 timmar 30 minuter i veckan skall

förkortas till 42 timmar 30 minuter i veckan på det sätt parterna inom avtalsområdena

kommer överens om.

Vid avtalsförhandlingar på förbundsnivå har man såväl inom som utom

området för den mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen

träffade uppgörelsen genomgående följt denna och i avtalen tagit

in överenskommelser om kortare arbetstid. Inom vissa avtalsområden har

dock frågan härom uppskjutits till senare behandling, överenskommelserna

innebär överlag en sänkning av den ordinarie arbetstiden till 42 timmar

30 minuter i veckan. För genomförandet av denna förkortning anvi
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966

sar förbundsavtalen i åtskilliga fall en annan ordning än den som innefattas

i centraluppgörelsen. Detta hänger inom vissa avtalsområden samman

med den omständigheten att förbundsavtalens giltighetstid avvikit

från den, på vilken den centrala uppgörelsen bygger. I andra fall beror det

på avtalsparternas önskan att lägga ut förkortningsetapperna i jämna heloch

halvtimmar eller att inskränka antalet etapper till en eller två.

Arbetstidskommittén

Arbetstidskommittén framhåller inledningsvis att skälen för en laglig

reglering av arbetstidens längd ursprungligen var av humanitär natur. Man

ville åstadkomma ett skydd för arbetskraften mot alltför tidig nedslitning,

ohälsa och olycksfall. Man ville också åstadkomma en utjämning av arbetstidsförhållandena

olika samhällsklasser emellan. Dessa socialt och politiskt

präglade motiv kom, anför kommittén, att dominera arbetstidslagstiftningen

ända fram till 45-timmarsveckans genomförande, då en viss

förskjutning av motivkretsen inträdde. I samband med denna reform uttalade

statsmakterna att en förkortning av arbetstiden inte kunde grundas

på omsorgen om arbetstagarnas fysiska eller psykiska hälsa. I stället

fick en förkortning grundas på skäl som tog sikte på en utveckling av

arbetstagarnas ekonomiska välfärd. I denna ingick, framhöll man, som

jämställda komponenter dels lön dels fritid. Vid varje tillfälle då arbetstagaren

erbjöds en förhöjning av sin levnadsstandard ställdes han inför

en valsituation. Skulle han ta ut sin standardförbättring i form av ökad

lön eller i form av ökad fritid? Enligt statsmakternas mening var en majoritet

av arbetstagarna beredd att i viss utsträckning låta valet falla på

ökad fritid.

Till denna syn på frågan om en generell förkortning av arbetstiden är

kommittén beredd att i huvudsak ansluta sig. Fortsatt sänkning av arbetstiden

kan — som kommittén för närvarande ser på problemet — inte motiveras

av sociala skäl. En sådan reform får i stället grundas på individens

val mellan olika sätt att tillgodogöra sig en genom förbättrat produktionsresultat

möjliggjord ökning av levnadsstandarden. Att dagens arbetstagare

i betydande mån är inställda på att ta ut sin standardförbättring i form av

fritid bekräftas enligt kommittén av årets avtalsresultat.

Arbetsmarknadsparternas överenskommelser om förkortning av den

ordinarie arbetstiden kommer, framhåller kommittén, att medföra

en differens mellan lagstadgad maximiarbetstid och på arbetsmarknaden

allmänt tillämpad ordinarie arbetstid. En konsekvens härav blir, att

lagstiftningen inte längre kan efter hittills tillämpade principer fungera

som norm i fråga om arbetstidens längd. Ser man det som ett väsentligt

syfte för lagen att alltjämt ange vad som enligt rådande uppfattning bör

vara maximal ordinarie arbetstid i landet, bör lagstiftningen enligt kommitténs

mening tämligen omgående anpassas efter den avtalade arbets
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 7t> år lfXiti

tiden. Eu officiell bekräftelse på utvecklingen i arbetstidsfrågan finner

kommittén också vara av värde, inte minst då det gäller att redovisa denna

utveckling i internationella sammanhang.

Utöver dessa principiella motiv talar enligt kommittén vissa materiella

skäl för att den avtalade arbetstidsförkortningen avspeglas i arbetstidslagarna.

Man kan, påpekar kommittén, inte utesluta att vissa grupper arbetstagare

blir utan arbetstidsförkortning eller får del av en sådan i långsammare

takt än vad centraluppgörelsen mellan Svenska arbetsgivareföreningen

och Landsorganisationen föreskriver, fastän avtalsregleringen säkerligen

kommer att få genomslagskraft utanför sitt egentliga tillämpningsområde.

Det gäller framför allt sådana arbetstagare som inte omfattas av

kollektivavtal men även sådana som i sina avtalsförhandlingar får mindre

gott gehör för kraven på minskad arbetstid. Om arbetstidslagarna anpassas

efter centraluppgörelsen skapas, anser kommittén, garantier för att även

dessa grupper får del av kortare arbetstid i samma takt och i samma utsträckning

som andra arbetstagare i landet.

Kommitténs överväganden mynnar ut i ett förslag alt nuvarande maximum

i allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen, detaljhandelslagen och

hotellagen för den ordinarie arbetstiden per vecka eller, i fall då begränsningsperioden

är längre än en vecka, i genomsnitt för vecka sätts ned från

45 timmar till 42 timmar 30 minuter. Den i lantarbetstidslagen intagna

möjligheten till viss variation av arbetstidens längd föreslås bibehållen.

Regeln motiveras av jordbrukets och trädgårdsodlingens särskilda behov

av arbetstidens anpassning till vegetationsperioden. Enligt kommitténs förslag

skall, i överensstämmelse med vad parterna på jordbrukets område

avtalat, den ordinarie arbetstiden kunna utsträckas från 42 timmar 30 minuter

i veckan till 45 timmar i veckan under förutsättning att tolvmånadersgenomsnittet

håller sig inom ramen för den förstnämnda veckoarbetstiden.

En konsekvens av lagändringarna blir, framhåller kommittén, att det i

lagstiftningen tillåtna totala arbetstidsuttaget, dvs. summan av ordinarie

arbetstid och övertid, minskar. Enligt gällande regler avses med övertid

i huvudsak den arbetstid som överstiger den i lagen angivna maximala

veckoarbetstiden 45 timmar. Detta gäller oavsett om parterna på grund av

avtal tillämpar en kortare ordinarie veckoarbetstid. De arbetstagare som

tillförsäkrats kortare arbetstid genom avtal kommer alltså att utföra övertid

i lagens mening först sedan de sträckt ut arbetsveckan till 45 timmar.

Kommittén uttrycker saken så, alt med varje avtalsmässig sänkning av

den ordinarie arbetstiden under arbetstidslagstiftningens maximum följer

en motsvarande höjning av de lagliga möjligheterna till övertid. En sänkning

av den lagstadgade ordinarie veckoarbetstiden medför däremot vid bibehållna

övertidsramar en lika stor sänkning av det tillåtna totaluttaget

arbetstid.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966

Någon ändring av nuvarande regler om tillåten övertid föreslår kommittén

inte.

Övergången till den kortare arbetstiden skall enligt kommitténs förslag

ske successivt på samma sätt som överenskommits i uppgörelsen mellan

Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen. Något bärande

skäl att behandla allmänna arbetstidslagen och specialarbetstidslagarna

eller någon av dem olika anser kommittén inte föreligga. Kommittén föreslår

att lagändringarna träder i kraft den 1 februari 1967 samt att i en

övergångsbestämmelse föreskrivs att veckoarbetstiden under tiden den 1

februari 1967—den 31 januari 1968 skall vara 44 timmar och 10 minuter

och under tiden den 1 februari—den 31 december 1968 43 timmar 20 minuter.

För lantarbetstidslagen föreslås att den nu gällande förhöjda veckomaximeringen

47 timmar får stå kvar under den förstnämnda perioden och

sänks till 46 timmar under den sistnämnda perioden.

Avslutningsvis erinrar kommittén om att man i åtskilliga förbundsavtal

har kommit överens om en annan förkortningstakt än den i centraluppgörelsen

förordade. Kommitténs förslag att låta arbetstidslagarnas övergångsbestämmelser

återspegla den ordning för arbetstidsförkortningens

genomförande som är intagen i centraluppgörelsen kan därför medföra

att avtalad arbetstid vid vissa tidpunkter kommer att överstiga lagstadgad

arbetstid. Kommittén är medveten härom men understryker att nämnda

förhållande sanktioneras av arbetstidslagarna, eftersom bestämmelsen om

den ordinarie arbetstidens längd och förläggning är dispositiv. Avvikelse

mellan lag och avtal på denna punkt skall sålunda, betonar kommittén, inte

rubba innehållet i ingångna avtal.

Remissyttrandena

Kommitténs promemoria har vid remissbehandlingen fått ett övervägande

positivt mottagande. Frånsett arbetsmarknadsstyrelsen, som inte ansett

promemorian föranleda något ställningstagande från de synpunkter styrelsen

har att företräda, och ett par arbetsgivarorganisationer tillstyrker

remissinstanserna kommitténs förslag att sänka maximum för den ordinarie

arbetstiden. Bland de tillstyrkande organisationerna är alltså

Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers

centralorganisation och Statstjänstemannens riksförbund. De avkommittén

framförda motiven för förslaget möter inte någon erinran.

Sveriges akademikers centralorganisation understryker att överensstämmelse,

liksom hittills varit fallet, bör råda mellan lagstadgad maximiarbetstid

och i kollektivavtal för arbetarpersonal fastställd arbetstid.

Svenska arbetsgivareföreningen ställer sig avvisande till kommitténs förslag

och hävdar att förslaget inte bör föranleda lagstiftning. Föreningen

anför som sin principiella inställning att arbetstidsfrågan helt och hållet

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966

bör överlämnas till arbetsmarknadsparterna att lösas genom förhandlingar.

De centrala parterna på arbetsmarknaden har inte minst genom årets uppgörelse

visat att man kan anförtro åt dem att lösa sådana frågor. Avtalsvägen

kan man på smidigaste sätt genomföra en för arbetstagarna tillfredsställande

arbctstidsreglering samtidigt som produktionsbetingelserna i olika

branscher och företag kan beaktas. Om statsmakterna trots allt skulle anse

att en maximigräns för den ordinarie arbetstidens längd alltjämt skall finnas

i lag, bör denna gräns enligt föreningens mening bestämmas enbart med

hänsyn till skyddsmotiv och inte efter vad parterna på arbetsmarknaden

kommer överens om. Föreningen understryker i det sammanhanget att de

centrala uppgörelserna mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer från

normbildande synpunkt besitter sådan genomslagskraft att de inte behöver

kompletteras med lagstiftning. De bestämmelser i arbetstidslagarna, som

alltjämt motiveras av skyddsskäl, bör enligt föreningen flyttas till arbetarskyddslagen

eller stå kvar under en övergångstid tills de ersatts med

bestämmelser i kollektivavtal. Föreningen hemställer att arbetstidskommittén

får i uppdrag att närmare utreda om och i vad mån arbetstidslagstiftning

över huvud taget är påkallad vid sidan av den reglering som sker

i kollektivavtal. Till Svenska arbetsgivareföreningens yttrande ansluter sig

Föreningen skogsbrukets arbetsgivare och en av arbetsgivarrepresentanterna

bestående minoritet inom arbetarskyddsstyrelscn.

I vissa yttranden berörs förhållandet mellan ordinarie arbetstid och

övertid. Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet

motsätter sig den följden av kommittéförslaget att den totalt tillåtna arbetstiden,

dvs. summan av ordinarie arbetstid och övertid, minskar i motsvarande

mån som den ordinarie arbetstiden. Svenska stadsförbundet

ifrågasätter lämpligheten av denna konsekvens av förslaget. De tre kommunförbunden

framhåller i sina yttranden att motivet för den i lag intagna

begränsningen av det totala arbetstidsuttaget i huvudsak är av skyddsnatur.

De motiv som kommittén anför för en sänkning av den ordinarie arbetstiden

kan därför inte åberopas för en sänkning av den totala arbetstiden.

Då skyddsbehov inte heller talar för en sådan sänkning, bör man enligt förbundens

mening samtidigt med förkortningen av den ordinarie arbetstiden

öka utrymmet för övertid. Skulle en sådan ökning inte kunna komma i fråga

förordar Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet att den

nuvarande uppdelningen i övertid för förberedelse- eller avslutningsarbeten,

allmän övertid och extra Övertid omarbetas eller slopas för att medge ett

mer elastiskt uttag av övertid. Statens avtalsverk understryker att arbetstidsförkortningen

för statens del kommer att medföra ett ökat personalbehov

framför allt inom serviceområdena och försvaret. Inom dessa områden blir

det också nödvändigt att under en övergångstid utnyttja personalen i

samma omfattning efter arbetstidsförkortningen som dessförinnan. Verket

föreslår på grund härav att övertid i lagens mening tills vidare skall anses

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966

föreligga först sedan arbetstagaren fullgjort en arbetstid av 45 timmar

per vecka. Svenska arbetsgivareföreningen anser att konsekvensen av kommittéförslaget

i fråga om den totala veckoarbetstiden är ytterligare ett

skäl till att detta inte bör föranleda lagstiftning. Föreningen framhåller att

avtalsuppgörelserna inte medför någon sänkning av det totala arbetstidsuttaget

och understryker att det är ett väsentligt intresse, inte blott för näringslivet

utan för hela samhällsekonomin, att arbetstidsreglerna är flexibla

och lämnar företagen möjlighet att smidigt anpassa produktionsförhållandena

och produktionsapparaten efter växlande krav. För föreningens

del framstår det som angeläget att man i stället för att sänka det totala

arbetstidsuttaget ökar möjligheterna att utnyttja övertidsarbete.

Kommitténs förslag i fråga om övergången till de nya bestämmelserna

möter invändning från Statstjänstemannens riksförbund. Enligt

förbundets mening minskar kommitténs förslag respekten för lagens bokstav

och anda, eftersom flera verksamhetsområden kommer att ha avtalsbestämmelser

under övergångstiden som strider mot lagen. Förbundet föreslår

att lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1969. I Skogs- och lantarbetsgivareföreningens

yttrande föreslås att lantarbetstidslagens övergångsbestämmelse

samordnas med arbetsmarknadsparternas uppgörelse

för jordbruket. Enligt denna kommer arbetstidsförkortningen att genomföras

i ett steg den 1 april 1968.

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet aktualiserar i

sina yttranden frågan om arbetsgivarbegreppet i arbetstidslagarna.

F. n. är kommunen som sådan arbetsgivare i lagens mening, vilket

medför att en kommunal myndighet inte kan deltidsanställa en arbetstagare

som är heltidsanställd hos annan myndighet i kommunen. Förbunden

anser detta stå i strid mot lagstiftarens intentioner och föreslår att begreppet

arbetsgivare i arbetstidslagarnas mening skall avse den kommunala

nämnd, styrelse eller direktion hos vilken arbetstagaren är anställd.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Aspling, har i propositionen

anfört:

»Genom beslut av statsmakterna år 1919 infördes för arbetstagare inom

industri och anläggningsverksamhet en laglig begränsning av den ordinarie

arbetstiden till 48 timmar i veckan. Lagstiftningen hade från början en

till tiden begränsad giltighet men fick år 1930 definitiv karaktär i och med

antagandet av den alltjämt gällande allmänna arbetstidslagen. Principen

om 48 timmars arbetsvecka vann successivt insteg även inom sådana verksamhetsområden

som lämnats utanför allmänna arbetstidslagen. Genom

särskild lagstiftning slogs principen fast för arbetstagare inom jordbruk och

detaljhandel samt i hotell, restauranger och kaféer. Detsamma gäller sjö
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966 1''.)

lolket. För andra grupper blev 48-timmarsveckan realiserad utan stöd av

lagstiftning.

På förslag av utredningen om kortare arbetstid beslöt statsmakterna år

1957 att förkorta den lagstadgade arbetstiden från 48 till 45 timmar i

veckan. Förkortningen genomfördes med en timme i veckan vid ingången

av vart och ett av åren 1958, 1959 och 19(50. Samtidigt gjordes bestämmelserna

om den ordinarie arbetstiden dispositiva på så sätt alt kollektivavtal

kan träffas om längre arbetstid per dag eller vecka m. m. Vid beslutet förutsattes

att en sänkning av lagstiftningens maximum för den ordinarie

arbetstidens längd skulle slå igenom även på de områden som inte berördes

av lagstiftningen. Utvecklingen har visat att detta antagande var riktigt.

Arbetstiden i vårt land uppgår f. n. endast för ett fåtal grupper arbetstagare

till mer än 45 timmar i veckan. För övriga grupper utgör den normala

arbetstiden 45 timmar i veckan eller mindre. Bland arbetstagare med kortare

arbetstid än 45 timmar i veckan märks flertalet tjänstemän samt sådana

arbetare som sysselsätts under jord eller i kontinuerlig drift.

Såväl i vårt land som i åtskilliga andra länder har under senare år rests

krav på ytterligare förkortning av arbetstiden. Med anledning härav tillkallade

jag i juni 1963 särskilda sakkunniga med uppgift att utreda i vilken

utsträckning och i vilken takt en sådan förkortning är möjlig. Åt de

sakkunniga uppdrogs även att verkställa en översyn av arbetstidslagstiftningen

och lägga fram förslag till en ny allmän arbetstidslag. De sakkunniga

arbetar under benämningen 1963 års arbetstidskommitté. Kommittén

har meddelat sin avsikt att avlämna slutligt betänkande år 1967.

Mot bakgrund av det förslag som sålunda förbereds att lagstiftningsvägen

genomföra en arbetstidsreform har arbetsmarknadsparterna under

den senaste avtalsrörelsen i betydande omfattning träffat avtal om sänkning

av den ordinarie arbetstidens längd. Vägledande för avtalen har varit

den centrala uppgörelse som ingicks mellan Svenska arbetsgivareföreningen

och Landsorganisationen i Sverige genom definitivt avtal den 13 juni

1966. Enligt denna överenskommelse skall en förkortning av arbetstiden ske

från 45 timmar till 44 timmar 10 minuter i veckan den 1 februari 1967,

från 44 timmar 10 minuter till 43 timmar 20 minuter i veckan den 1 februari

1968 och från 43 timmar 20 minuter till 42 timmar 30 minuter i veckan

den 1 januari 1969, parterna på förbundsplanet dock obetaget att genomföra

förkortningen på annat sätt. I viss utsträckning har parterna utnyttjat

möjligheten att komma överens om annan förkortningstakt. Genomgående

gäller dock att arbetstiden fr. o. m. år 1969 skall ha reducerats till 42 timmar

30 minuter i veckan.

Med anledning av denna utveckling på avtalsområdet har arbetstidskommittén

i en promemoria föreslagit att arbetstidslagarna anpassas efter de

förändrade förhållandena på arbetsmarknaden utan att den förestående

mera genomgripande lagrevisionen avvaktas. Kommitténs förslag innebär

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966

att maximeringen av den ordinarie veckoarbetstidens längd successivt reduceras

i tre 50-minuterssteg den 1 februari 1967, den 1 februari 1968 och

den 1 januari 1969 till 42 timmar 30 minuter. Vid remissbehandlingen har

förslaget med ett par undantag fått ett positivt mottagande.

I olika sammanhang har sedan åtskilliga år från regeringens sida framhållits,

att målet för strävandena på arbetstidens område är en normal

arbetstid av 40 timmar i veckan. Dåvarande chefen för socialdepartementet

underströk detta i sina direktiv för utredningen om kortare arbetstid samtidigt

som han tilläde att målet kunde uppnås endast i etapper och genom

successiva framsteg. En erinran om detta uttalande togs in i direktiven för

de utredningsmän som i slutet av 1950-talet fick i uppdrag att — såsom

ett led i planeringen för en ytterligare arbetstidsförkortning — studera

verkningarna av 45-timmarsveckans införande. I enlighet med denna principiella

inställning röstade de svenska regeringsombuden — liksom övriga

svenska ombud — för den rekommendation (nr 116) som Internationella

arbetsorganisationen antog år 1962 och som uppställer 40-timmarsveckan

såsom ett socialt mål. Ett steg mot en förkortad arbetstid, låt vara i annan

torm än en nedsättning av maximalarbetstiden per vecka, togs på regeringens

initiativ år 1963, då beslut fattades om utsträckning av den lagstadgade

semestern från tre till fyra veckor motsvarande i stort sett en förkortning

av veckoarbetstiden med en timme.

För att förbereda en reform som tog direkt sikte på en generell förkortning

av den ordinarie veckoarbetstiden tillkallade jag 1963 års arbetstidskommitté.

I direktiven för kommittén framhölls alt en kommande förkortning

borde ske successivt men att kommittén på grundval av vad den inhämtade

och de bedömanden den gjorde fick ta ståndpunkt till det schema

som en förkortning borde följa. Sedan kommittén börjat sitt arbete har

kraven på kortare arbetstid ytterligare accentuerats. Framför allt har den

fackliga rörelsen fäst stort avseende vid denna fråga. För regeringens del

har det framstått som en angelägen uppgift att tillförsäkra arbetstagarna

kortare veckoarbetstid. Bakom denna inställning har i främsta rummet

inte legat skyddssynpunkter utan en strävan att bereda arbetstagarna möjlighet

att få del av en förbättrad levnadsstandard i form av ökad fritid.

Även om veckoarbetstidens förkortning alltså numera inte motiveras så

mycket av sociala skäl, kan sådana tala för en minskning av de långa dagliga

arbetstider som följer med femdagarsveckan vid en total veckoarbetstid

av 45 timmar. Frågan om arbetstidsförkortning bör dock i huvudsak

ses som ett avvägningsproblem när det gäller användningen av landets

ekonomiska resurser. Vid en sådan avvägning har man att ta hänsyn till

andra angelägna reformkrav av social och ekonomisk natur. Regeringen

har redan deklarerat, vilket framgår av årets statsverksproposition, att en

förkortning av arbetstiden bör tillmätas särskilt hög prioritet på reformprogrammet.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 76 ar 1966

Med hänsyn till den uppfattning i arbetstidsfrågan som regeringen sålunda

gett uttryck för faller det sig naturligt alt ta arbetsmarknadsparternas

avtal om arbetstidsförkortning till utgångspunkt för eu sänkning av

lagens veckoniaximum för den ordinarie arbetstiden. Arbetstidskommittén

bär också lagt fram förslag härom. .lag ansluter mig till de

skäl kommittén anfört för sill förslag att i gällande arbetstidslagar skriva in

principen om 42*/2 timmars arbetsvecka och förordar att detta genomförs.

Jag vill understryka att den föreslagna lagändringen på grund av den genomslagskraft

som arbetstidslagstiftningen besitter utanför sitt formella

tillämpningsområde utgör en garanti för all arbetstidsförkortningen kommer

alla arbetstagare till del. Den omständigheten att kommittén fått i uppdrag

att verkställa en allmän översyn av arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde,

innehåll i övrigt och systematiska utformning bör enligt

min mening inte hindra att man redan nu i lag genomför en allmän förkortning

av den ordinarie arbetstiden. Tvärtom har man anledning anta

att detta är till fördel för kommitténs fortsatta arbete, eftersom detta torde

kunna bedrivas under något minskad tidspress.

En del remissinstanser har vänt sig mot den sänkning av det totalt tillåtna

arbetstidsuttaget som följer av förslaget. Man har påpekat att en sådan konsekvens

inte följer av avtalen och uttalat önskemål om att en lagstadgad

förkortning av den ordinarie arbetstiden förbinds med generösare regler

för uttag av övertid. Jag vill i anslutning härtill erinra om att liknande

önskemål fördes fram då frågan om arbetstidsförkortning förra gången behandlades.

Statsmakterna förklarade därvid att en mera allmän övergång

till regelbundet övertidsarbete i samband med arbetstidsförkortningen

skulle stå helt i strid med reformens syfte. Arbetstagarna skulle i stället

för ökad fritid uppnå en löneförbättring, vilket det i och för sig inte ankom

på lagstiftningen att medverka till. Enligt min mening talar samma skäl

för att lagstiftningens övertidsramar inte heller vid den nu föreslagna arbetstidsförkortningen

ändras. Årets avtalsuppgörelser om kortare arbetstid

får också anses ge uttryck för parternas intention att tillförsäkra arbetstagarna

en reell ökning av deras fritid.

Några mer påtagliga svårigheter i samband med en sänkning av det

totala arbetstidsuttaget torde knappast behöva inträda. Tillgängliga uppgifter

tyder på att nuvarande marginaler för övertid utnyttjas fullt ut endast

för ett mindre antal arbetstagare med speciella arbetsuppgifter. För det stora

flertalet arbetstagare torde gällande regler medge en inte oväsentlig ökning

av övertidsuttaget. Jag vill i detta sammanhang också påpeka att lagstiftningens

maximering av det totala arbetstidsuttaget inte är tvingande, eftersom

reglerna om den ordinarie arbetstidens längd och förläggning sedan år

1958 har dispositiv karaktär. Om den ordinarie arbetstiden enligt avtal är

längre än den lagstadgade, blir det den avtalade och inte den lagstadgade

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966

arbetstiden som bildar utgångspunkt för beräkning av övertid enligt lagens

regler.

Jag är alltså inte beredd att tillstyrka någon höjning av arbetstidslagarnas

övertidsmaxima. Inte heller vill jag inför den förestående revisionen

av arbetstidslagstiftningen föreslå någon annan ändring av övertidsreglerna.

Kommitténs förslag att övergången till 42V2 timmars arbetsvecka

skall ske i tre etapper på 50 minuter i veckan vid de tidpunkter som anges

i den centrala uppgörelsen mellan Svenska arbetsgivareföreningen och

Landsorganisationen kan jag ansluta mig till. Liksom kommittén anser jag

att samma övergångsregel bör tas in i samtliga berörda arbetstidslagar. Jag

vill erinra om att lagtiftningens dispositiva natur i fråga om den ordinarie

arbetstidens längd och förläggning lämnar parterna möjlighet att genomföra

arbetstidsförkortningen i annan takt än vad som följer av lagarnas

övergångsbestämmelser.

Den i några yttranden väckta frågan om arbetsgivarbegreppet bör anstå

till den allmänna översynen av arbetstidslagstiftningen.

Chefen för kommunikationsdepartementet avser att senare denna dag

föreslå att principen om 42‘/2 timmars arbetsvecka kommer till uttryck även

i sjöarbetstidslagen.»

Lagrådet

Lagrådet har lämnat författningsförslagen utan erinran.

Utskottet

Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag

och får därför hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition, nr

137.

Stockholm den 22 november 1966

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand, fru Carlqvist, fru Hainrin-Thorell,

fru Nilsson, herrar Edström, Lennart Geijer, Hubinette och fru Elvy

Olsson;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Lundberg, fru

Ekendahl, herrar Bengtsson i Varberg, Fredriksson, Gomér, Ringaby och

Ullsten.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1966:335 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den It juni 195It s. 12 i texten