Utlåtande i anledning av Kungl. Alaj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen den 16 maj 1930
1966-11-22 · 22 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 20 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1966:76, Utlåtande i anledning av Kungl. Alaj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen den 16 maj 1930
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966
1
Nr 76
Utlåtande i anledning av Kungl. Alaj.ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen
den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning,
m. m.
Genom en den 21 oktober 1966 dagtecknad proposition, nr 137, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade
förslag till
1) lag angående ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen den 16 maj 1930
(nr 138) om arbetstidens begränsning;
2) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lantarbetstidslagen den 4 juni 1948
(nr 281);
3) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 18 juli 1942
(nr 652) för detaljhandeln;
4) lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 23 maj 1947
(nr 216) för hotell, restauranger och kaféer.
De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse. 1
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 avd. Nr 76
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen den 16 maj 1930 (nr 138)
om arbetstidens begränsning
Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
Arbetsgivare må icke använda arbetare
till arbete under längre tid,
raster oräknade, än 45 timmar i
veckan. Arbetstiden må ej något
dygn överstiga 9 timmar.
Bedrives arbete med regelbunden
skiftindelning, må annan arbetstid
än nyss angivits tillämpas, såframt
arbetstiden under en tidrymd av
högst tre veckor icke överstiger i
genomsnitt 45 timmar i veckan.
Vecka räknas — —-----
(Föreslagen lydelse)
Arbetsgivare må icke använda arbetare
till arbete under längre tid,
raster oräknade, än 42 timmar 30
minuter i veckan. Arbetstiden må ej
något dygn överstiga 9 timmar.
Bedrives arbete med regelbunden
skiftindelning, må annan arbetstid
än nyss angivits tillämpas, såframt
arbetstiden under en tidrymd av
högst tre veckor icke överstiger i genomsnitt
42 timmar 30 minuter i
veckan.
--för arbetsstället.
4 8.
5 8.
Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva
undantag från bestämmelserna
i 4 §. Undantag må dock icke, utan
att det stora flertalet av de berörda
arbetarna samtycker därtill eller eljest
särskilda skäl föreligga, göras
i vidare mån än att arbetstiden under
en tidrymd, som ej må överstiga
12 månader, uppgår till i genomsnitt
högst 45 timmar i veckan.
Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva
undantag från bestämmelserna
i 4 §. Undantag må dock icke, utan
att det stora flertalet av de berörda
arbetarna samtycker därtill eller eljest
särskilda skäl föreligga, göras i
vidare mån än att arbetstiden under
en tidrymd, som ej må överstiga 12
månader, uppgår till i genomsnitt
högst 42 timmar 30 minuter i veckan.
1 Senaste lydelse av 4 och 5 f§ se 1957:253.
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1967.
Den i 4 och 5 §§ angivna arbetstiden för vecka skall dock, i stället för
42 timmar 30 minuter, utgöra 44 timmar 10 minuter under tiden den 1 februari
1967—den 31 januari 1968 och 43 timmar 20 minuter under tiden den
1 februari—den 31 december 1968.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281)
Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ lantarbetstidslagen den 4 juni 19481
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
4
Arbetsgivare må icke använda arbetare
till arbete under längre tid,
raster oräknade, än 45 timmar för
arbetsvecka. Arbetstiden må dock utsträckas
till 47 timmar för arbetsvecka,
såframt arbetstiden under en
tidrymd, som ej må överstiga 12 månader,
uppgår till i genomsnitt högst
45 timmar för arbetsvecka.
Arbetstiden må---- — —--
Med arbetsvecka-----—---
(Föreslagen lydelse)
§•
Arbetsgivare må icke använda arbetare
till arbete under längre tid,
raster oräknade, än 42 timmar 30
minuter för arbetsvecka. Arbetstiden
må dock utsträckas till 45 timmar
för arbetsvecka, såframt arbetstiden
under en tidrymd, som ej må överstiga
12 månader, uppgår till i genomsnitt
högst 42 timmar 30 minuter
för arbetsvecka.
— —10 timmar.
---med söndag.
5§.
Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva
undantag från bestämmelserna
i 4 §. Undantag må dock icke, utan
att det stora flertalet av de berörda
arbetarna samtycker därtill eller eljest
särskilda skäl föreligga, göras i
vidare män än att arbetstiden under
en lidrymd, som ej må överstiga 12
månader, uppgår till i genomsnitt
högst 45 timmar under loppet av sju
dagar.
Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva
undantag från bestämmelserna
i 4 §. Undantag må dock icke, utan
att det stora flertalet av de berörda
arbetarna samtycker därtill eller eljest
särskilda skäl föreligga, göras
i vidare mån än att arbetstiden under
en tidrymd, som ej må överstiga
12 månader, uppgår till i genomsnitt
högst 42 timmar 30 minuter
under loppet av sju dagar.
1 Senaste lydelse av 4 och 5 §§ se 1957:254.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1967.
De i 4 och 5 §§ angivna arbetstiderna för arbetsvecka eller sju dagar skola
dock, i stället för 42 timmar 30 minuter och 45 timmar, utgöra 44 timmar
10 minuter och 47 timmar under tiden den 1 februari 1967—den 31 januari
1968 samt 43 timmar 20 minuter och 46 timmar under tiden den 1 februari
—den 31 december 1968.
1* —Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 avd. Nr 76
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 18 juli 1942
(nr 652) för detaljhandeln
Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 18 juli 1942 för
detaljhandeln1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
4
Arbetsgivare må icke använda arbetstagare
till arbete under längre
tid, raster oräknade, än 45 timmar
i veckan. Arbetstiden må ej något
dygn överstiga 10 timmar.
Å arbetsställe, —----—-----
Beträffande arbetstagare å försäljningsställe,
som i regel hålles öppet
såväl söckendag som sön- och helgdag,
skall i stället för vad i första
och andra styckena stadgas gälla, att
arbetstiden icke må överstiga för
dygn 10 timmar och för två veckor
i följd i genomsnitt 45 timmar i
veckan.
Vecka räknas -—---—---
(Föreslagen lydelse)
Arbetsgivare må icke använda arbetstagare
till arbete under längre
tid, raster oräknade, än 42 timmar
30 minuter i veckan. Arbetstiden må
ej något dygn överstiga 10 timmar.
— 11 timmar.
Beträffande arbetstagare å försäljningsställe,
som i regel hålles öppet
såväl söckendag som sön- och helgdag,
skall i stället för vad i första
och andra styckena stadgas gälla,
att arbetstiden icke må överstiga för
dygn 10 timmar och för två veckor
i följd i genomsnitt 42 timmar 30
minuter i veckan.
--för arbetsstället.
5§.
Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva
undantag från bestämmelserna
i 4 §. Undantag må dock icke, utan
att det stora flertalet av de berörda
arbetstagarna samtycker därtill eller
eljest särskilda skäl föreligga, göras
i vidare mån än att arbetstiden under
en tidrymd, som ej må överstiga
Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva
undantag från bestämmelserna
i 4 §. Undantag må dock icke, utan
att det stora flertalet av de berörda
arbetstagarna samtycker därtill eller
eljest särskilda skäl föreligga, göras
i vidare mån än att arbetstiden under
en tidrymd, som ej må överstiga
1 Senaste lydelse av 4 och 5 §§ se 1957:255.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
12 månader, uppgår till i genomsnitt 12 månader, uppgår till i genomsnitt
liögst 45 timmar i veckan. högst 42 timmar 30 minuter i veckan.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1967.
Den i 4 och 5 §§ angivna arbetstiden för vecka skall dock, i stället för
42 timmar 30 minuter, utgöra 44 timmar 10 minuter under tiden den 1 februari
1967—den 31 januari 1968 och 43 timmar 20 minuter under tiden den
1 februari—den 31 december 1968.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 76 är 1966
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216)
för hotell, restauranger och kaféer
Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ arbetstidslagen den 23 maj 1947 för
hotell, restauranger och kaféer1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Nuvarande lydelse)
4
Arbetsgivare må icke använda arbetstagare
till arbete under längre
tid, raster och måltidsuppehåll oräknade,
än att arbetstiden under loppet
av tre veckor icke överstiger i genomsnitt
45 timmar i veckan. Arbetstiden
må under en tidrymd av tjugufyra
timmar, räknad från klockan
6 på morgonen ena dagen till samma
tid påföljande dag, ej överstiga
11 timmar.
Vecka räknas --------
(Föreslagen lydelse)
§•
Arbetsgivare må icke använda arbetstagare
till arbete under längre
tid, raster och måltidsuppehåll oräknade,
än att arbetstiden under loppet
av tre veckor icke överstiger i genomsnitt
42 timmar 30 minuter i
veckan. Arbetstiden må under en tidrymd
av tjugufyra timmar, räknad
från klockan 6 på morgonen ena dagen
till samma tid påföljande dag,
ej överstiga 11 timmar.
--för arbetsstället.
5§.
Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva
undantag från bestämmelserna
i 4 §. Undantag må dock icke, utan
att det stora flertalet av de berörda
arbetstagarna samtycker därtill eller
eljest särskilda skäl föreligga,
göras i vidare mån än att arbetstiden
under en tidrymd, som ej må överstiga
12 månader, uppgår till i genomsnitt
högst 45 timmar i veckan.
Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva
undantag från bestämmelserna
i 4 §. Undantag må dock icke, utan
att det stora flertalet av de berörda
arbetstagarna samtycker därtill eller
eljest särskilda skäl föreligga, göras
i vidare mån än att arbetstiden under
en tidrymd, som ej må överstiga
12 månader, uppgår till i genomsnitt
högst 42 timmar 30 minuter i veckan.
1 Senaste lydelse av 4 och 5 §§ se 1957:256.
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1907.
Den i 4 och 5 §§ angivna arbetstiden för vecka skall dock, i stället för
42 timmar 30 minuter, utgöra 44 timmar 10 minuter under tiden den 1 februari
1967—den 31 januari 1968 och 43 timmar 20 minuter under tiden den
1 februari—den 31 december 1968.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås sådana ändringar i allmänna arbetstidslagen,
lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln och arbetstidslagen för
hotell, restauranger och kaféer att nuvarande maximum för den ordinarie
arbetstiden per vecka eller, i fall då begränsningsperioden är längre än en
vecka, i genomsnitt för vecka sätts ned från 45 timmar till 42 timmar 30
minuter.
Övergången till den kortare arbetstiden föreslås ske successivt, så att
den ordinarie veckoarbetstiden minskas med 50 minuter fr. o. m. den 1 februari
1967, med 50 minuter fr. o. in. den 1 februari 1968 och med ytterligare
50 minuter fr. o. m. den 1 januari 1969.
Gällande lagbestämmelser
Lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning (ändrad
1938:214, 1939:288, 1942:653, 1944:463, 1945:77, 1945:271, 1945:755,
1947:217, 1950:241, 1957:253 och 1964:191) — i fortsättningen kallad
allmänna arbetstidslagen — är tillämplig på varje rörelse eller särskilt arbetsföretag,
om för arbetsgivarens räkning i regel används minst fem arbetare
(1 § första stycket). Genom lagens anknytning till begreppen rörelse
eller företag faller husligt arbete, viss offentlig samt ideell verksamhet utanför
lagens tillämpning.
Undantag gäller vidare för allt arbete som bedrivs av staten, arbete som
har till ändamål att bereda sjukvård, socialvård eller undervisning, skogsarbete,
torvupptagning, arbete som åligger trafikpersonal vid järnväg samt
arbete som åligger vissa portvakter. Därutöver föreskrivs undantag för hemindustriellt
och okontrollerbart arbete samt arbete som till sin natur är
så oregelbundet att det inte kan förläggas till bestämda tider. Från allmänna
arbetstidslagen undantas vidare jordbruk m. m. och sådana former
av arbete som regleras i sjöarbetstidslagen den 30 juni 1959 (nr 404) och
arbetstidslagarna för detaljhandeln samt för hotell, restauranger och kaféer
(1 § andra stycket). Såsom arbetare i lagens mening räknas inte medlem
av arbetsgivarens familj, verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad
ställning eller kontorspersonal (2 §). Arbete som utförs av dessa
personer faller alltså utanför lagens tillämpning. Vid beräkningen av antalet
arbetare i företaget skall man bortse från dessa anställda.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966
Den ordinarie arbetstiden får enligt huvudstadgandet inte överstiga 45
timmar under en begränsningsperiod av en vecka och nio timmar per dygn,
raster oräknade. Undantag görs för arbete som bedrivs med regelbunden
skiftindelning. Arbetstiden får vid sådant arbete förläggas på annat sätt
under villkor att den under en begränsningsperiod av högst tre veckor inte
överstiger i genomsnitt 45 timmar i veckan. Någon dygnsmaximering av
arbetstiden förekommer inte i detta fall (4 §).
Reglerna om den ordinarie arbetstidens begränsning är fr. o. m. år 1958 på
visst sätt dispositiva. Genom kollektivavtal som på arbetarsidan sluts eller
godkänns av huvudorganisation kan överenskommelse träffas om längre
veckoarbetstid, längre begränsningsperiod eller högre dygnsmaximum än
vad lagen föreskriver. Arbetsgivare som är bunden av sådant kollektivavtal
får tillämpa avtalet även på arbetare, som inte är medlem av den avtalsslutande
organisationen på arbetarsidan men sysselsätts i arbete som avses med
avtalet (4 a §).
Från reglerna om den ordinarie arbetstidens begränsning kan arbetarskyddsstyrelsen
bevilja dispens. Sådan dispens kräver antingen att det
stora flertalet av de berörda arbetarna samtyckt därtill eller att andra särskilda
skäl föreligger. Beslut om förlängd begränsningsperiod till högst
tolv månader kan dock meddelas utan att någon av dessa förutsättningar
föreligger (5 §).
Utöver ordinarie arbetstid äger arbetsgivaren under särskilda villkor använda
arbetare till arbete på övertid. I nödsituationer äger han ta ut övertid
utan särskild inskränkning (6 §). För sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten
som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras
före eller efter den allmänna arbetstiden får han ta ut övertid under högst
sju timmar i veckan (7 § 1 inom.). Utöver dessa båda former av övertid
äger arbetsgivaren, då han finner det påkallat med hänsyn till något särskilt
förhållande, ålägga arbetare övertid med högst 48 timmar under loppet
av fyra veckor och högst 200 timmar under ett kalenderår, s. k. allmän
övertid (7 § 2 inom.). Dessutom kan han hos arbetarskyddsstyrelsen utverka
dispens för ytterligare övertid med högst 150 timmar under ett kalenderår,
s. k. extra övertid, om det är påkallat av trängande behov (7 § 3 inom.).
Lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281; ändrad 1957:254) gäller
för jordbruk med binäringar och byggnadsarbete för jordbruk eller dess
binäring samt för trädgårdsskötsel som bedrivs såsom självständigt företag,
allt under förutsättning att minst en arbetare i regel sysselsätts av arbetsgivaren.
Undantag görs för arbete som bedrivs av staten, husligt arbete,
ackordsmjdikning och visst rotfruktsarbete som utförs på ackord samt för
okontrollerbart arbete (1 §). Lagen gäller inte för arbetsgivarens familjemedlemmar,
arbetstagare i överordnad ställning eller kontorspersonal (2 §).
Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 45 timmar per arbetsvecka,
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966
raster oräknade. Huvudregeln kompletteras med en föreskrift som medger
utsträckning av arbetstiden till 47 timmar i veckan under förutsättning att
arbetstiden under en tidrymd av liögst tolv månader stannar vid i genomsnitt
45 timmar i veckan. Dygnsmaximum är fastställt till tio timmar
(4 §). Från bestämmelserna om den ordinarie arbetstidens begränsning
kan avsteg göras antingen genom kollektivavtal eller enligt dispens av arbetarskyddsstyrelsen
på samma sätt som gäller enligt allmänna arbetstidslagen
(4 a och 5 §§).
Övertidsbestämmelserna överensstämmer i huvudsak med motsvarande
regler i allmänna arbetstidslagen. Den allmänna övertiden begränsas dock
till högst 200 timmar under en tidrymd av tolv månader i följd samt till
48 timmar under loppet av fyra veckor eller, om arbetsgivaren föredrar
en sådan beräkningsgrund, 50 timmar under loppet av en kalendermånad.
Den extra övertiden är maximerad till 100 timmar under en tidrymd av
tolv månader i följd (6 och 7 §§).
Arbetstidslagen den 18 juli 1942 (nr 652) för detaljhandeln (ändrad
1945:270 och 1957:255) — i fortsättningen kallad detaljhandelslagen —
är tillämplig på rörelse som avser detaljhandel eller som bedrivs i rakstuga,
frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning (1 § första stycket).
Lagen gäller oberoende av antalet anställda och oberoende av om arbetskraft
används endast tillfälligtvis.
Undantag gäller för arbete som bedrivs av staten, husligt arbete, arbete
som handelsresande eller platsförsäljare samt okontrollerbart eller oregelbundet
arbete (1 § andra stycket). Utanför lagen står också arbetsgivarens
familjemedlemmar, arbetstagare i överordnad ställning och farmacevt på
apotek (2 §). Till skillnad från övriga arbetstidslagar görs inte något särskilt
undantag för kontorspersonal.
Den ordinarie arbetstiden maximeras till 45 timmar i veckan och tio
timmar per dygn, raster oräknade. I fråga om arbetsställe, där i regel inte
fler än en arbetstagare används, får dock — under förutsättning att veckomaximum
inte överskrids — dygnsmaximum under högst två av veckans
dygn utsträckas till elva timmar. För arbetstagare på försäljningsställe,
som i regel hålls öppet såväl vardag som sön- och helgdag, gäller i stället
för nu angivna regler, att arbetstiden inte får överstiga tio timmar per
dygn och 45 timmar i veckan i genomsnitt för två veckor i följd (4 §).
Genom kollektivavtal eller dispens kan avsteg göras enligt regler som är
identiska med dem i allmänna arbetstidslagen (4 a och 5 §§).
Övertid kan åläggas arbetstagaren i samma utsträckning som enligt allmänna
arbetstidslagen. Övertid för förberedelse- eller avslutningsarbeten
får dock inte tas ut med mer än en och en halv timme per dygn. Ordinarie
arbetstid och övertid av detta slag får inte utan tillstånd av arbetarskyddsstyrelsen
överstiga tio timmar på ett dygn (6 och 7 §§).
12 Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966
Arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell, restauranger och
kaféer (ändrad 1957: 256) — i fortsättningen kallad hotellagen — äger tilllämpning
på hotell-, restaurang- och kaférörelse (1 § första stycket). Liksom
i detaljhandelslagen uppställs inget krav på visst antal arbetstagare
eller regelbundenhet i anställningen.
Arbete som bedrivs av staten faller utanför lagen liksom okontrollerbart
eller oregelbundet arbete (1 § andra stycket). Undantag görs också för familjemedlemmar,
arbetstagare i överordnad ställning och kontorspersonal
(2 §).
I fråga om den ordinarie arbetstiden gäller att arbetsgivaren inte får
använda arbetstagare till arbete under längre tid, raster och måltidsuppehåll
oräknade, än att arbetstiden under loppet av tre veckor inte överstiger
i genomsnitt 45 timmar i veckan. Arbetstiden får under en tidrymd av
24 timmar, räknad från klockan sex på morgonen den ena dagen till samma
tid följande dag, inte överstiga elva limmar (4 §). Från dessa regler
kan avsteg göras genom kollektivavtal eller dispens på samma sätt som
enligt övriga arbetstidslagar (4 a och 5 §§).
I fråga om övertid för nödfallsarbete och extra övertid överensstämmer
liotellagens bestämmelser med allmänna arbetstidslagens. Övertid för förberedelse-
eller avslutningsarbeten får tas ut med högst 21 timmar under
loppet av tre veckor. Under en 24-timmarsperiod från klockan sex på morgonen
den ena dagen till samma tid påföljande dag får övertid av detta
slag uppgå till högst en och en halv timme. Allmän övertid får på samma
villkor som i allmänna arbetstidslagen förekomma med högst 200 timmar
under ett kalenderår och högst 36 timmar under loppet av tre veckor (6
och 7 §§).
Bestämmelser om arbetstid utanför lagstiftningen
Som framgått av redogörelsen för innehållet i arbetstidslagarna lämnas
stora delar av den yrkesverksamma befolkningen utanför lagstiftningen.
Arbetstidskommittén har med utgångspunkt från uppgifterna i 1960 års
folkräkning sökt beräkna omfattningen av undantagen i lagstiftningen och
funnit att dessa omkring år 1960 berörde närmare 60 % av den förvärvsarbetande
befolkningen. De personer som formellt omfattades av lagstiftningen
motsvarade enligt kommitténs beräkningar 42 % av hela den förvärvsarbetande
befolkningen, 51 % av totalantalet arbetstagare och 76 %
av dem som brukar hänföras till arbetare.
För arbetstagare som inte lyder under lagstiftningen gäller arbetstidsbestämmelser,
som är intagna i kollektivavtal och liknande överenskommelser
samt i tjänstgöringsreglementen o. d. Sådana bestämmelser gäller
i betydande utsträckning också för arbetstagare som formellt omfattas av
lagstiftningen. Vid utformningen av avtal och reglementen har lagstiftningen
haft ett normgivande inflytande. På grund härav och med hänsyn till
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 7(i år 1966
avtalsreglernas genomslagskraft även utanför deras egentliga tillämpningsområde
kan man enligt kommitténs mening slå fast alt det helt övervägande
antalet arbetstagare i vårt land har sin arbetstid reglerad i enlighet
med lagstiftningens principer.
Bestämmelserna i avtal och reglementen om den ordinarie arbetstidens
längd har fram till innevarande år för flertalet arbetstagare anslutit sig till
vad lagarna i sådant avseende maximalt medger. Som regel har sålunda
föreskrivits att den ordinarie arbetstiden skall utgöra 45 timmar i veckan.
Kortare arbetstider har gällt för vissa grupper. Tjänstemännen har t. ex.
i stor utsträckning tillförsäkrats arbetstider på omkring 42 timmar i veckan
eller därunder. För under jordsarbetare och arbetare sysselsatta i kontinuerlig
drift har gällt en veckoarbetstid av 40 resp. 42 timmar. Måleriarbetare
och typografer har också haft arbetstider som understiger 45 timmar
i veckan. Längre arbetstid än vad lagen stadgar har gällt för ett fåtal
grupper. Droskchaufförer och arbetstagare med vakttjänst har haft
arbetstider upp mot 50 timmar i veckan. Ännu längre arbetstid har gällt
för brandmän.
1966 års avtal om arbetstidsförkortning
Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i Sverige träffade
den 13 juni 1966 definitiv överenskommelse om förkortning av den
ordinarie arbetstiden, överenskommelsen innebär att arbetarkategorier
med en avtalsenlig ordinarie arbetstid av 45 timmar i veckan får sin arbetstid
förkortad med 50 minuter i veckan den 1 februari 1967, den 1
februari 1968 och den 1 januari 1969. Den ordinarie veckoarbetstiden kommer
sålunda att uppgå under tiden den 1 februari 1967—den 31 januari
1968 till 44 timmar 10 minuter, under tiden den 1 februari—den 31 december
1968 till 43 timmar 20 minuter och fr. o. m. den 1 januari 1969 till
42 timmar 30 minuter. För arbetarkategorier med längre ordinarie arbetstid
än 45 timmar i veckan förkortas arbetstiden på motsvarande sätt med 50
minuter per vecka vid tre tillfällen. Parterna inom resp. avtalsområden kan
avtala om annan ordning för förkortningens genomförande än överenskommelsen
föreskriver. Arbetstiden för sådana arbetstagare som har kortare
arbetstid än 45 timmar men längre än 42 timmar 30 minuter i veckan skall
förkortas till 42 timmar 30 minuter i veckan på det sätt parterna inom avtalsområdena
kommer överens om.
Vid avtalsförhandlingar på förbundsnivå har man såväl inom som utom
området för den mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
träffade uppgörelsen genomgående följt denna och i avtalen tagit
in överenskommelser om kortare arbetstid. Inom vissa avtalsområden har
dock frågan härom uppskjutits till senare behandling, överenskommelserna
innebär överlag en sänkning av den ordinarie arbetstiden till 42 timmar
30 minuter i veckan. För genomförandet av denna förkortning anvi
-
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966
sar förbundsavtalen i åtskilliga fall en annan ordning än den som innefattas
i centraluppgörelsen. Detta hänger inom vissa avtalsområden samman
med den omständigheten att förbundsavtalens giltighetstid avvikit
från den, på vilken den centrala uppgörelsen bygger. I andra fall beror det
på avtalsparternas önskan att lägga ut förkortningsetapperna i jämna heloch
halvtimmar eller att inskränka antalet etapper till en eller två.
Arbetstidskommittén
Arbetstidskommittén framhåller inledningsvis att skälen för en laglig
reglering av arbetstidens längd ursprungligen var av humanitär natur. Man
ville åstadkomma ett skydd för arbetskraften mot alltför tidig nedslitning,
ohälsa och olycksfall. Man ville också åstadkomma en utjämning av arbetstidsförhållandena
olika samhällsklasser emellan. Dessa socialt och politiskt
präglade motiv kom, anför kommittén, att dominera arbetstidslagstiftningen
ända fram till 45-timmarsveckans genomförande, då en viss
förskjutning av motivkretsen inträdde. I samband med denna reform uttalade
statsmakterna att en förkortning av arbetstiden inte kunde grundas
på omsorgen om arbetstagarnas fysiska eller psykiska hälsa. I stället
fick en förkortning grundas på skäl som tog sikte på en utveckling av
arbetstagarnas ekonomiska välfärd. I denna ingick, framhöll man, som
jämställda komponenter dels lön dels fritid. Vid varje tillfälle då arbetstagaren
erbjöds en förhöjning av sin levnadsstandard ställdes han inför
en valsituation. Skulle han ta ut sin standardförbättring i form av ökad
lön eller i form av ökad fritid? Enligt statsmakternas mening var en majoritet
av arbetstagarna beredd att i viss utsträckning låta valet falla på
ökad fritid.
Till denna syn på frågan om en generell förkortning av arbetstiden är
kommittén beredd att i huvudsak ansluta sig. Fortsatt sänkning av arbetstiden
kan — som kommittén för närvarande ser på problemet — inte motiveras
av sociala skäl. En sådan reform får i stället grundas på individens
val mellan olika sätt att tillgodogöra sig en genom förbättrat produktionsresultat
möjliggjord ökning av levnadsstandarden. Att dagens arbetstagare
i betydande mån är inställda på att ta ut sin standardförbättring i form av
fritid bekräftas enligt kommittén av årets avtalsresultat.
Arbetsmarknadsparternas överenskommelser om förkortning av den
ordinarie arbetstiden kommer, framhåller kommittén, att medföra
en differens mellan lagstadgad maximiarbetstid och på arbetsmarknaden
allmänt tillämpad ordinarie arbetstid. En konsekvens härav blir, att
lagstiftningen inte längre kan efter hittills tillämpade principer fungera
som norm i fråga om arbetstidens längd. Ser man det som ett väsentligt
syfte för lagen att alltjämt ange vad som enligt rådande uppfattning bör
vara maximal ordinarie arbetstid i landet, bör lagstiftningen enligt kommitténs
mening tämligen omgående anpassas efter den avtalade arbets
-
15
Andra lagutskottets utlåtande nr 7t> år lfXiti
tiden. Eu officiell bekräftelse på utvecklingen i arbetstidsfrågan finner
kommittén också vara av värde, inte minst då det gäller att redovisa denna
utveckling i internationella sammanhang.
Utöver dessa principiella motiv talar enligt kommittén vissa materiella
skäl för att den avtalade arbetstidsförkortningen avspeglas i arbetstidslagarna.
Man kan, påpekar kommittén, inte utesluta att vissa grupper arbetstagare
blir utan arbetstidsförkortning eller får del av en sådan i långsammare
takt än vad centraluppgörelsen mellan Svenska arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen föreskriver, fastän avtalsregleringen säkerligen
kommer att få genomslagskraft utanför sitt egentliga tillämpningsområde.
Det gäller framför allt sådana arbetstagare som inte omfattas av
kollektivavtal men även sådana som i sina avtalsförhandlingar får mindre
gott gehör för kraven på minskad arbetstid. Om arbetstidslagarna anpassas
efter centraluppgörelsen skapas, anser kommittén, garantier för att även
dessa grupper får del av kortare arbetstid i samma takt och i samma utsträckning
som andra arbetstagare i landet.
Kommitténs överväganden mynnar ut i ett förslag alt nuvarande maximum
i allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen, detaljhandelslagen och
hotellagen för den ordinarie arbetstiden per vecka eller, i fall då begränsningsperioden
är längre än en vecka, i genomsnitt för vecka sätts ned från
45 timmar till 42 timmar 30 minuter. Den i lantarbetstidslagen intagna
möjligheten till viss variation av arbetstidens längd föreslås bibehållen.
Regeln motiveras av jordbrukets och trädgårdsodlingens särskilda behov
av arbetstidens anpassning till vegetationsperioden. Enligt kommitténs förslag
skall, i överensstämmelse med vad parterna på jordbrukets område
avtalat, den ordinarie arbetstiden kunna utsträckas från 42 timmar 30 minuter
i veckan till 45 timmar i veckan under förutsättning att tolvmånadersgenomsnittet
håller sig inom ramen för den förstnämnda veckoarbetstiden.
En konsekvens av lagändringarna blir, framhåller kommittén, att det i
lagstiftningen tillåtna totala arbetstidsuttaget, dvs. summan av ordinarie
arbetstid och övertid, minskar. Enligt gällande regler avses med övertid
i huvudsak den arbetstid som överstiger den i lagen angivna maximala
veckoarbetstiden 45 timmar. Detta gäller oavsett om parterna på grund av
avtal tillämpar en kortare ordinarie veckoarbetstid. De arbetstagare som
tillförsäkrats kortare arbetstid genom avtal kommer alltså att utföra övertid
i lagens mening först sedan de sträckt ut arbetsveckan till 45 timmar.
Kommittén uttrycker saken så, alt med varje avtalsmässig sänkning av
den ordinarie arbetstiden under arbetstidslagstiftningens maximum följer
en motsvarande höjning av de lagliga möjligheterna till övertid. En sänkning
av den lagstadgade ordinarie veckoarbetstiden medför däremot vid bibehållna
övertidsramar en lika stor sänkning av det tillåtna totaluttaget
arbetstid.
16 Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966
Någon ändring av nuvarande regler om tillåten övertid föreslår kommittén
inte.
Övergången till den kortare arbetstiden skall enligt kommitténs förslag
ske successivt på samma sätt som överenskommits i uppgörelsen mellan
Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen. Något bärande
skäl att behandla allmänna arbetstidslagen och specialarbetstidslagarna
eller någon av dem olika anser kommittén inte föreligga. Kommittén föreslår
att lagändringarna träder i kraft den 1 februari 1967 samt att i en
övergångsbestämmelse föreskrivs att veckoarbetstiden under tiden den 1
februari 1967—den 31 januari 1968 skall vara 44 timmar och 10 minuter
och under tiden den 1 februari—den 31 december 1968 43 timmar 20 minuter.
För lantarbetstidslagen föreslås att den nu gällande förhöjda veckomaximeringen
47 timmar får stå kvar under den förstnämnda perioden och
sänks till 46 timmar under den sistnämnda perioden.
Avslutningsvis erinrar kommittén om att man i åtskilliga förbundsavtal
har kommit överens om en annan förkortningstakt än den i centraluppgörelsen
förordade. Kommitténs förslag att låta arbetstidslagarnas övergångsbestämmelser
återspegla den ordning för arbetstidsförkortningens
genomförande som är intagen i centraluppgörelsen kan därför medföra
att avtalad arbetstid vid vissa tidpunkter kommer att överstiga lagstadgad
arbetstid. Kommittén är medveten härom men understryker att nämnda
förhållande sanktioneras av arbetstidslagarna, eftersom bestämmelsen om
den ordinarie arbetstidens längd och förläggning är dispositiv. Avvikelse
mellan lag och avtal på denna punkt skall sålunda, betonar kommittén, inte
rubba innehållet i ingångna avtal.
Remissyttrandena
Kommitténs promemoria har vid remissbehandlingen fått ett övervägande
positivt mottagande. Frånsett arbetsmarknadsstyrelsen, som inte ansett
promemorian föranleda något ställningstagande från de synpunkter styrelsen
har att företräda, och ett par arbetsgivarorganisationer tillstyrker
remissinstanserna kommitténs förslag att sänka maximum för den ordinarie
arbetstiden. Bland de tillstyrkande organisationerna är alltså
Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers
centralorganisation och Statstjänstemannens riksförbund. De avkommittén
framförda motiven för förslaget möter inte någon erinran.
Sveriges akademikers centralorganisation understryker att överensstämmelse,
liksom hittills varit fallet, bör råda mellan lagstadgad maximiarbetstid
och i kollektivavtal för arbetarpersonal fastställd arbetstid.
Svenska arbetsgivareföreningen ställer sig avvisande till kommitténs förslag
och hävdar att förslaget inte bör föranleda lagstiftning. Föreningen
anför som sin principiella inställning att arbetstidsfrågan helt och hållet
17
Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966
bör överlämnas till arbetsmarknadsparterna att lösas genom förhandlingar.
De centrala parterna på arbetsmarknaden har inte minst genom årets uppgörelse
visat att man kan anförtro åt dem att lösa sådana frågor. Avtalsvägen
kan man på smidigaste sätt genomföra en för arbetstagarna tillfredsställande
arbctstidsreglering samtidigt som produktionsbetingelserna i olika
branscher och företag kan beaktas. Om statsmakterna trots allt skulle anse
att en maximigräns för den ordinarie arbetstidens längd alltjämt skall finnas
i lag, bör denna gräns enligt föreningens mening bestämmas enbart med
hänsyn till skyddsmotiv och inte efter vad parterna på arbetsmarknaden
kommer överens om. Föreningen understryker i det sammanhanget att de
centrala uppgörelserna mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer från
normbildande synpunkt besitter sådan genomslagskraft att de inte behöver
kompletteras med lagstiftning. De bestämmelser i arbetstidslagarna, som
alltjämt motiveras av skyddsskäl, bör enligt föreningen flyttas till arbetarskyddslagen
eller stå kvar under en övergångstid tills de ersatts med
bestämmelser i kollektivavtal. Föreningen hemställer att arbetstidskommittén
får i uppdrag att närmare utreda om och i vad mån arbetstidslagstiftning
över huvud taget är påkallad vid sidan av den reglering som sker
i kollektivavtal. Till Svenska arbetsgivareföreningens yttrande ansluter sig
Föreningen skogsbrukets arbetsgivare och en av arbetsgivarrepresentanterna
bestående minoritet inom arbetarskyddsstyrelscn.
I vissa yttranden berörs förhållandet mellan ordinarie arbetstid och
övertid. Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet
motsätter sig den följden av kommittéförslaget att den totalt tillåtna arbetstiden,
dvs. summan av ordinarie arbetstid och övertid, minskar i motsvarande
mån som den ordinarie arbetstiden. Svenska stadsförbundet
ifrågasätter lämpligheten av denna konsekvens av förslaget. De tre kommunförbunden
framhåller i sina yttranden att motivet för den i lag intagna
begränsningen av det totala arbetstidsuttaget i huvudsak är av skyddsnatur.
De motiv som kommittén anför för en sänkning av den ordinarie arbetstiden
kan därför inte åberopas för en sänkning av den totala arbetstiden.
Då skyddsbehov inte heller talar för en sådan sänkning, bör man enligt förbundens
mening samtidigt med förkortningen av den ordinarie arbetstiden
öka utrymmet för övertid. Skulle en sådan ökning inte kunna komma i fråga
förordar Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet att den
nuvarande uppdelningen i övertid för förberedelse- eller avslutningsarbeten,
allmän övertid och extra Övertid omarbetas eller slopas för att medge ett
mer elastiskt uttag av övertid. Statens avtalsverk understryker att arbetstidsförkortningen
för statens del kommer att medföra ett ökat personalbehov
framför allt inom serviceområdena och försvaret. Inom dessa områden blir
det också nödvändigt att under en övergångstid utnyttja personalen i
samma omfattning efter arbetstidsförkortningen som dessförinnan. Verket
föreslår på grund härav att övertid i lagens mening tills vidare skall anses
18 Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966
föreligga först sedan arbetstagaren fullgjort en arbetstid av 45 timmar
per vecka. Svenska arbetsgivareföreningen anser att konsekvensen av kommittéförslaget
i fråga om den totala veckoarbetstiden är ytterligare ett
skäl till att detta inte bör föranleda lagstiftning. Föreningen framhåller att
avtalsuppgörelserna inte medför någon sänkning av det totala arbetstidsuttaget
och understryker att det är ett väsentligt intresse, inte blott för näringslivet
utan för hela samhällsekonomin, att arbetstidsreglerna är flexibla
och lämnar företagen möjlighet att smidigt anpassa produktionsförhållandena
och produktionsapparaten efter växlande krav. För föreningens
del framstår det som angeläget att man i stället för att sänka det totala
arbetstidsuttaget ökar möjligheterna att utnyttja övertidsarbete.
Kommitténs förslag i fråga om övergången till de nya bestämmelserna
möter invändning från Statstjänstemannens riksförbund. Enligt
förbundets mening minskar kommitténs förslag respekten för lagens bokstav
och anda, eftersom flera verksamhetsområden kommer att ha avtalsbestämmelser
under övergångstiden som strider mot lagen. Förbundet föreslår
att lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1969. I Skogs- och lantarbetsgivareföreningens
yttrande föreslås att lantarbetstidslagens övergångsbestämmelse
samordnas med arbetsmarknadsparternas uppgörelse
för jordbruket. Enligt denna kommer arbetstidsförkortningen att genomföras
i ett steg den 1 april 1968.
Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet aktualiserar i
sina yttranden frågan om arbetsgivarbegreppet i arbetstidslagarna.
F. n. är kommunen som sådan arbetsgivare i lagens mening, vilket
medför att en kommunal myndighet inte kan deltidsanställa en arbetstagare
som är heltidsanställd hos annan myndighet i kommunen. Förbunden
anser detta stå i strid mot lagstiftarens intentioner och föreslår att begreppet
arbetsgivare i arbetstidslagarnas mening skall avse den kommunala
nämnd, styrelse eller direktion hos vilken arbetstagaren är anställd.
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Aspling, har i propositionen
anfört:
»Genom beslut av statsmakterna år 1919 infördes för arbetstagare inom
industri och anläggningsverksamhet en laglig begränsning av den ordinarie
arbetstiden till 48 timmar i veckan. Lagstiftningen hade från början en
till tiden begränsad giltighet men fick år 1930 definitiv karaktär i och med
antagandet av den alltjämt gällande allmänna arbetstidslagen. Principen
om 48 timmars arbetsvecka vann successivt insteg även inom sådana verksamhetsområden
som lämnats utanför allmänna arbetstidslagen. Genom
särskild lagstiftning slogs principen fast för arbetstagare inom jordbruk och
detaljhandel samt i hotell, restauranger och kaféer. Detsamma gäller sjö
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966 1''.)
lolket. För andra grupper blev 48-timmarsveckan realiserad utan stöd av
lagstiftning.
På förslag av utredningen om kortare arbetstid beslöt statsmakterna år
1957 att förkorta den lagstadgade arbetstiden från 48 till 45 timmar i
veckan. Förkortningen genomfördes med en timme i veckan vid ingången
av vart och ett av åren 1958, 1959 och 19(50. Samtidigt gjordes bestämmelserna
om den ordinarie arbetstiden dispositiva på så sätt alt kollektivavtal
kan träffas om längre arbetstid per dag eller vecka m. m. Vid beslutet förutsattes
att en sänkning av lagstiftningens maximum för den ordinarie
arbetstidens längd skulle slå igenom även på de områden som inte berördes
av lagstiftningen. Utvecklingen har visat att detta antagande var riktigt.
Arbetstiden i vårt land uppgår f. n. endast för ett fåtal grupper arbetstagare
till mer än 45 timmar i veckan. För övriga grupper utgör den normala
arbetstiden 45 timmar i veckan eller mindre. Bland arbetstagare med kortare
arbetstid än 45 timmar i veckan märks flertalet tjänstemän samt sådana
arbetare som sysselsätts under jord eller i kontinuerlig drift.
Såväl i vårt land som i åtskilliga andra länder har under senare år rests
krav på ytterligare förkortning av arbetstiden. Med anledning härav tillkallade
jag i juni 1963 särskilda sakkunniga med uppgift att utreda i vilken
utsträckning och i vilken takt en sådan förkortning är möjlig. Åt de
sakkunniga uppdrogs även att verkställa en översyn av arbetstidslagstiftningen
och lägga fram förslag till en ny allmän arbetstidslag. De sakkunniga
arbetar under benämningen 1963 års arbetstidskommitté. Kommittén
har meddelat sin avsikt att avlämna slutligt betänkande år 1967.
Mot bakgrund av det förslag som sålunda förbereds att lagstiftningsvägen
genomföra en arbetstidsreform har arbetsmarknadsparterna under
den senaste avtalsrörelsen i betydande omfattning träffat avtal om sänkning
av den ordinarie arbetstidens längd. Vägledande för avtalen har varit
den centrala uppgörelse som ingicks mellan Svenska arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen i Sverige genom definitivt avtal den 13 juni
1966. Enligt denna överenskommelse skall en förkortning av arbetstiden ske
från 45 timmar till 44 timmar 10 minuter i veckan den 1 februari 1967,
från 44 timmar 10 minuter till 43 timmar 20 minuter i veckan den 1 februari
1968 och från 43 timmar 20 minuter till 42 timmar 30 minuter i veckan
den 1 januari 1969, parterna på förbundsplanet dock obetaget att genomföra
förkortningen på annat sätt. I viss utsträckning har parterna utnyttjat
möjligheten att komma överens om annan förkortningstakt. Genomgående
gäller dock att arbetstiden fr. o. m. år 1969 skall ha reducerats till 42 timmar
30 minuter i veckan.
Med anledning av denna utveckling på avtalsområdet har arbetstidskommittén
i en promemoria föreslagit att arbetstidslagarna anpassas efter de
förändrade förhållandena på arbetsmarknaden utan att den förestående
mera genomgripande lagrevisionen avvaktas. Kommitténs förslag innebär
20 Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966
att maximeringen av den ordinarie veckoarbetstidens längd successivt reduceras
i tre 50-minuterssteg den 1 februari 1967, den 1 februari 1968 och
den 1 januari 1969 till 42 timmar 30 minuter. Vid remissbehandlingen har
förslaget med ett par undantag fått ett positivt mottagande.
I olika sammanhang har sedan åtskilliga år från regeringens sida framhållits,
att målet för strävandena på arbetstidens område är en normal
arbetstid av 40 timmar i veckan. Dåvarande chefen för socialdepartementet
underströk detta i sina direktiv för utredningen om kortare arbetstid samtidigt
som han tilläde att målet kunde uppnås endast i etapper och genom
successiva framsteg. En erinran om detta uttalande togs in i direktiven för
de utredningsmän som i slutet av 1950-talet fick i uppdrag att — såsom
ett led i planeringen för en ytterligare arbetstidsförkortning — studera
verkningarna av 45-timmarsveckans införande. I enlighet med denna principiella
inställning röstade de svenska regeringsombuden — liksom övriga
svenska ombud — för den rekommendation (nr 116) som Internationella
arbetsorganisationen antog år 1962 och som uppställer 40-timmarsveckan
såsom ett socialt mål. Ett steg mot en förkortad arbetstid, låt vara i annan
torm än en nedsättning av maximalarbetstiden per vecka, togs på regeringens
initiativ år 1963, då beslut fattades om utsträckning av den lagstadgade
semestern från tre till fyra veckor motsvarande i stort sett en förkortning
av veckoarbetstiden med en timme.
För att förbereda en reform som tog direkt sikte på en generell förkortning
av den ordinarie veckoarbetstiden tillkallade jag 1963 års arbetstidskommitté.
I direktiven för kommittén framhölls alt en kommande förkortning
borde ske successivt men att kommittén på grundval av vad den inhämtade
och de bedömanden den gjorde fick ta ståndpunkt till det schema
som en förkortning borde följa. Sedan kommittén börjat sitt arbete har
kraven på kortare arbetstid ytterligare accentuerats. Framför allt har den
fackliga rörelsen fäst stort avseende vid denna fråga. För regeringens del
har det framstått som en angelägen uppgift att tillförsäkra arbetstagarna
kortare veckoarbetstid. Bakom denna inställning har i främsta rummet
inte legat skyddssynpunkter utan en strävan att bereda arbetstagarna möjlighet
att få del av en förbättrad levnadsstandard i form av ökad fritid.
Även om veckoarbetstidens förkortning alltså numera inte motiveras så
mycket av sociala skäl, kan sådana tala för en minskning av de långa dagliga
arbetstider som följer med femdagarsveckan vid en total veckoarbetstid
av 45 timmar. Frågan om arbetstidsförkortning bör dock i huvudsak
ses som ett avvägningsproblem när det gäller användningen av landets
ekonomiska resurser. Vid en sådan avvägning har man att ta hänsyn till
andra angelägna reformkrav av social och ekonomisk natur. Regeringen
har redan deklarerat, vilket framgår av årets statsverksproposition, att en
förkortning av arbetstiden bör tillmätas särskilt hög prioritet på reformprogrammet.
21
Andra lagutskottets utlåtande nr 76 ar 1966
Med hänsyn till den uppfattning i arbetstidsfrågan som regeringen sålunda
gett uttryck för faller det sig naturligt alt ta arbetsmarknadsparternas
avtal om arbetstidsförkortning till utgångspunkt för eu sänkning av
lagens veckoniaximum för den ordinarie arbetstiden. Arbetstidskommittén
bär också lagt fram förslag härom. .lag ansluter mig till de
skäl kommittén anfört för sill förslag att i gällande arbetstidslagar skriva in
principen om 42*/2 timmars arbetsvecka och förordar att detta genomförs.
Jag vill understryka att den föreslagna lagändringen på grund av den genomslagskraft
som arbetstidslagstiftningen besitter utanför sitt formella
tillämpningsområde utgör en garanti för all arbetstidsförkortningen kommer
alla arbetstagare till del. Den omständigheten att kommittén fått i uppdrag
att verkställa en allmän översyn av arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde,
innehåll i övrigt och systematiska utformning bör enligt
min mening inte hindra att man redan nu i lag genomför en allmän förkortning
av den ordinarie arbetstiden. Tvärtom har man anledning anta
att detta är till fördel för kommitténs fortsatta arbete, eftersom detta torde
kunna bedrivas under något minskad tidspress.
En del remissinstanser har vänt sig mot den sänkning av det totalt tillåtna
arbetstidsuttaget som följer av förslaget. Man har påpekat att en sådan konsekvens
inte följer av avtalen och uttalat önskemål om att en lagstadgad
förkortning av den ordinarie arbetstiden förbinds med generösare regler
för uttag av övertid. Jag vill i anslutning härtill erinra om att liknande
önskemål fördes fram då frågan om arbetstidsförkortning förra gången behandlades.
Statsmakterna förklarade därvid att en mera allmän övergång
till regelbundet övertidsarbete i samband med arbetstidsförkortningen
skulle stå helt i strid med reformens syfte. Arbetstagarna skulle i stället
för ökad fritid uppnå en löneförbättring, vilket det i och för sig inte ankom
på lagstiftningen att medverka till. Enligt min mening talar samma skäl
för att lagstiftningens övertidsramar inte heller vid den nu föreslagna arbetstidsförkortningen
ändras. Årets avtalsuppgörelser om kortare arbetstid
får också anses ge uttryck för parternas intention att tillförsäkra arbetstagarna
en reell ökning av deras fritid.
Några mer påtagliga svårigheter i samband med en sänkning av det
totala arbetstidsuttaget torde knappast behöva inträda. Tillgängliga uppgifter
tyder på att nuvarande marginaler för övertid utnyttjas fullt ut endast
för ett mindre antal arbetstagare med speciella arbetsuppgifter. För det stora
flertalet arbetstagare torde gällande regler medge en inte oväsentlig ökning
av övertidsuttaget. Jag vill i detta sammanhang också påpeka att lagstiftningens
maximering av det totala arbetstidsuttaget inte är tvingande, eftersom
reglerna om den ordinarie arbetstidens längd och förläggning sedan år
1958 har dispositiv karaktär. Om den ordinarie arbetstiden enligt avtal är
längre än den lagstadgade, blir det den avtalade och inte den lagstadgade
22 Andra lagutskottets utlåtande nr 76 år 1966
arbetstiden som bildar utgångspunkt för beräkning av övertid enligt lagens
regler.
Jag är alltså inte beredd att tillstyrka någon höjning av arbetstidslagarnas
övertidsmaxima. Inte heller vill jag inför den förestående revisionen
av arbetstidslagstiftningen föreslå någon annan ändring av övertidsreglerna.
Kommitténs förslag att övergången till 42V2 timmars arbetsvecka
skall ske i tre etapper på 50 minuter i veckan vid de tidpunkter som anges
i den centrala uppgörelsen mellan Svenska arbetsgivareföreningen och
Landsorganisationen kan jag ansluta mig till. Liksom kommittén anser jag
att samma övergångsregel bör tas in i samtliga berörda arbetstidslagar. Jag
vill erinra om att lagtiftningens dispositiva natur i fråga om den ordinarie
arbetstidens längd och förläggning lämnar parterna möjlighet att genomföra
arbetstidsförkortningen i annan takt än vad som följer av lagarnas
övergångsbestämmelser.
Den i några yttranden väckta frågan om arbetsgivarbegreppet bör anstå
till den allmänna översynen av arbetstidslagstiftningen.
Chefen för kommunikationsdepartementet avser att senare denna dag
föreslå att principen om 42‘/2 timmars arbetsvecka kommer till uttryck även
i sjöarbetstidslagen.»
Lagrådet
Lagrådet har lämnat författningsförslagen utan erinran.
Utskottet
Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag
och får därför hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition, nr
137.
Stockholm den 22 november 1966
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Strand, fru Carlqvist, fru Hainrin-Thorell,
fru Nilsson, herrar Edström, Lennart Geijer, Hubinette och fru Elvy
Olsson;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Lundberg, fru
Ekendahl, herrar Bengtsson i Varberg, Fredriksson, Gomér, Ringaby och
Ullsten.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1966:335 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den It juni 195It s. 12 i texten