Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om fortsatt koncession för mindre eldistributionsföreningar. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta till lagutskott hänvisade motioner, nr 46 i första kammaren av herr Olsson, Johan, och herr Mattsson samt nr 82 i andra kammaren av herr Jonasson m. fl.

1966-03-01 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1966:12, Utlåtande i anledning av väckta motioner om fortsatt koncession för mindre eldistributionsföreningar. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta till lagutskott hänvisade motioner, nr 46 i första kammaren av herr Olsson, Johan, och herr Mattsson samt nr 82 i andra kammaren av herr Jonasson m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1966

1

Nr 12

Utlåtande i anledning av väckta motioner om fortsatt koncession

för mindre eldistributionsföreningar.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta till lagutskott

hänvisade motioner, nr 46 i första kammaren av herr Olsson, Johan,

och herr Mattsson samt nr 82 i andra kammaren av herr Jonasson m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen måtte uttala

att mindre eldistributionsföreningar utrustade med egna kraftverk ej

må vägras fortsatt koncession i de fall de anses ha fyllt sin uppgift och även

i fortsättningen bedöms kunna sköta sina uppgifter på ett tillfredsställande

sätt».

För motionernas närmare innehåll redogöres nedan.

Gällande rätt

De grundläggande bestämmelserna om distribution av elektrisk kraft

finns i lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska

anläggningar, i det följande kallad 1902 års lag. I 1 § återfinnes

vissa regler om expropriation för elektrisk starkströmsanläggning. Bestämmelser

om koncession och om bl. a. distributionsskyldighet, återkallelse av

koncession samt reglering av pris och övriga villkor för leverans av ström

finns upptagna i 2 §. I 3 § lämnas föreskrifter om vilka handlingar som

skall åtfölja expropriations- och koncessionsansökningar samt om den

förberedande behandlingen av sådana ansökningar. I övrigt innehåller 1902

års lag i 4—14 §§ vissa för stark- och svagströmsanläggningar gemensamma

bestämmelser rörande skada genom inverkan av elektrisk ström samt i 15 §

bl. a. ett allmänt bemyndigande för Konungen att meddela de närmare

föreskrifter vilka må erfordras med avseende å elektriska anläggningars

utförande och skötsel. Slutligen innehåller 16 § en hänvisning till lagen

om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar samt 17 § en

hänvisning till särskilda stadgandcn rörande åtgärder till förebyggande av

störning i radiomottagare.

Kompletterande föreskrifter lämnas i kungörelsen den 15 november 1957,

nr 601, om elektriska starkströmsanläggningar.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 12

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1966

Enligt huvudregeln 2 § 1 mom. 1902 års lag fordras för framdragande

eller begagnande av elektrisk starkströmsledning — med vissa i 1957 års

kungörelse angivna undantag — tillstånd (koncession) av Konungen eller

den Konungen bemyndigar. Tillstånd må avse ledning med i huvudsak bestämd

sträckning (linjekoncession) eller ledningsnät inom visst område

(områdeskoncession).

Skyldigheten att söka koncession omfattar i princip alla starkströmsledningar.

Undantag görs i 1957 års kungörelse för vissa slag av ledningar,

beträffande vilka koncessionsprövning icke erfordras vare sig ur behovsoch

planmässighetssynpunkt eller för att tillgodose säkerhetskrav.

Koncession må enligt 2 § 2 mom. ej meddelas, med mindre anläggningen

är behövlig och förenlig med en planmässig elektrifiering och, då

fråga är om områdeskoncession för yrkesmässig distribution, området utgör

en lämplig enhet. Koncession för yrkesmässig distribution får meddelas

endast den som finnes lämplig att utöva sådan verksamhet. Koncession får

ej överlåtas utan tillstånd av Konungen eller den Konungen bemyndigar.

Koncession meddelas enligt 2 § 3 mom. för viss tid, ej överstigande

fyrtio eller, om särskilda skäl föranleder därtill, sextio år. Vid meddelande

av koncession skall enligt samma lagrum under förbehåll av allmän och enskild

rätt föreskrivas de villkor för anläggningens utförande och nyttjande

som av säkerhetsskäl eller eljest från allmän synpunkt befinns påkallade.

Gränserna för områdeskoncession kan enligt 2 § 5 mom. ändras, om

det erfordras för ändamålsenlig distribution och kan ske utan synnerlig

olägenhet för koncessionshavaren.

Enligt 2 § 4 m o m. är den som innehar områdeskoncession för yrkesmässig

distribution pliktig att, om ej särskilda skäl till undantag föreligger,

tillhandahålla ström åt envar som inom området har behov därav för

normalt förbrukningsändamål. Vidare är enligt samma lagrum innehavare

av linjekoncession pliktig att, om det är förenligt med koncessionens ändamål,

leverera eller överföra ström åt innehavare av områdeskoncession, i den

mån så erfordras för att den sistnämnde skall kunna fullgöra sina förpliktelser

enligt lagrummet.

Om koncessionshavaren i väsentlig mån åsidosätter föreskrift, som givits

vid meddelande av koncession, eller sådana förpliktelser som avses i 4 mom.,

kan koncessionen jämlikt 2 § 6 mom. helt eller delvis återkallas. Detsamma

gäller, om koncessionshavaren under tre år i följd ej haft ledningen

eller ledningsnätet i bruk.

Enligt 2 § 7 mom. är koncessionshavaren skyldig att på framställ
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1966 3

ning av den som nyttjar elektrisk ström från anläggningen eller önskar

komma i åtnjutande därav för åstadkommande av skälig prissättning underkasta

sig reglering av pris och övriga villkor för leverans eller överföring

av strömmen. Prisregleringen verkställes av en särskild nämnd, bestående

av fem av Konungen förordnade ledamöter, bland vilka såväl leverantör-

som förbrukarintressena skall vara företrädda. Framställning om

prisreglering inges till kommerskollegium, som — om framställningen ej

finnes uppenbart ogrundad — skall överlämna den till nämndens prövning.

Framställning om ändring i eller upphävande av beslutad prisreglering

prövas i samma ordning. Över kollegiets eller nämndens beslut fåi

klagan icke föras. Avtal, stridande mot nämndens beslut, är utan verkan.

Enligt de i samband med 1957 års lagstiftning utfärdade övergångsbestämmelserna

skulle nya lagen ej gälla, där tillstånd meddelats eller anläggning

eljest i laga ordning utförts före lagens ikraftträdande. Stadgandena i bl. a.

2 § 6 och 7 mom. om återkallelse av koncession och om prisreglering skulle

dock i tillämpliga delar gälla även i sådana fall. Vidare föreskrevs i övergångsbestämmelserna,

att vad i 2 § 4 mom. är stadgat om distributionsskyldighet

jämväl skulle äga tillämpning med avseende på tillstånd, som meddelats

enligt äldre lag, i den mån sådant tillstånd innehåller skyldighet för

innehavaren att underkasta sig sådan förpliktelse som avses i momentet.

Frågans tidigare behandling

I proposition till riksdagen den 29 mars 1957, nr 161, framlades förslag

till ändringar bl. a. i lagens 2 § i syfte att komma till råtta med förekommande

brister inom eldistributionen på landsbygden, där den snabba utvecklingen

i fråga om elkraftens användning ställt anspråk på distributionsapparaten

som denna i stor utsträckning ej kunnat fylla. Förslaget,

som grundade sig på elkraftutredningens betänkande (SOU 1954: 12), behandlades

jämte vissa motioner av tredje lagutskottet. Utskottet hemställde

i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 22/1957 att riksdagen måtte antaga

förslaget med viss ändring, som i förevarande sammanhang ej är av

intresse. Lag i ämnet utfärdades den 27 juni 1957, nr 383, och trädde i

kraft den 1 januari 1958. 2 § i 1902 års lag erhöll härigenom sin nuvarande

lydelse.

I propositionen anförde departementschefen bl. a. följande.

Den omfattande elektrifiering av vårt land, som hittills genomförts, har i

allmänhet skett på ett efter omständigheterna tillfredsställande sätt. Utredningen

och remissinstanserna vitsordar också att några väsentliga

anmärkningar ej kan riktas mot den ordning som gäller för tillvaratagande

av kraftkällorna, för elkraftproduktionen och storkraftöverföringen

ävensom i fråga om storindustriens, kommunikationernas samt städernas

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sanil. 6 avd. Nr 12

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1966

och de större tätorternas kraftförsörjning. Däremot anses allmänt att eldistributionen

på landsbygden är behäftad med vissa brister och svagheter.

Härvid har pekats på att — enligt en uppgift som hänför sig till år 1950 —

ungefär hälften av ledningsnäten är otillräckligt dimensionerade redan för

aktuella behov och även är undermåliga ur säkerhetssynpunkt. Berörda

svagheter och brister kan enligt utredningen återföras på förhållanden

hos många av detaljdistribntionsföretagen.

En stor del av landsbygdsdistributionen kan dock redan nu anses fylla

högt ställda anspråk. Detta gäller särskilt den direktdistribution, som bedrives

av de större råkraftföretagen, men också i fråga om sådana detaljdistributionsföretag

vilka genom en förnuftig planering och organisation

lyckats åstadkomma goda distributionsförhållanden.

Även inom den del av landsbygdsdistributionen, där brister i olika avseenden

alltjämt förekommer, har under en följd av år likväl pågått och

sker fortfarande ett beaktansvärt rationaliserings- och utvecklingsarbete.

Sålunda kan anföras att — enligt en inom svenska elverksföreningens

och svenska vattenkraftföreningens landsbygdskommitté i november 1956

slutförd undersökning — numera blott drygt 15 % av detalj distributionens

ledningar behöver upprustas. Detta skulle dock betyda att ca 130 000

abonnenter på landsbygden beröres av upprustningen. Elektrifieringsgraden

— dvs. antalet bostadshushåll med tillgång till elektricitet för åtminstone

belysning jämfört med hela antalet sådana hushåll — har ökat

från 93 % år 1950 och 96 % år 1953 till nära 99 % år 1956. Sistnämnda

procenttal anges i landsbygdskommitténs undersökning innebära att ca

12 000 elektrifieringsbara bostäder ännu saknar tillgång till elkraft.

En väsentlig anledning till bristerna inom landsbygdens kraftförsörjning

är, framhåller utredningen, att detaljdistributionen splittrats på många,

alltför små eller av annan anledning icke tillräckligt bärkraftiga enheter.

Även i organisatoriskt hänseende sker emellertid en fortgående rationaliseringsprocess.

Medan i betänkandet anges att av de år 1950 existerande

ca 2 750 landsbygdsföretagen ungefär 2 330 eller 84 % hade ett förbrukarantal

understigande 500 per företag, är — enligt vad som inhämtats från

svenska elverksföreningen — antalet sådana mindre företag numera grovt

räknat ca 2 000.

Det hittills utförda elektrifieringsarbetet skulle icke ha kunnat helt

ske utan statligt stöd i form av lån och bidrag. Jag vill här endast nämna

att betydande belopp utlämnats från kraftledningslånefonden och anslaget

till befrämjande av landsbygdens elektrifiering samt att dessa båda stödformer

numera är tillgängliga icke blott för nyelektrifiering utan även för

upprustning av distributionsnäten. I detta sammanhang må ock erinras

om den upprustning av hithörande statliga organ, som påbörjades fr. o. m.

budgetåret 1956/57 (jfr prop. 103/1956 samt statsverkspropositionen 1956

VI ht. p. 55) och som föreslås fortsätta under det därpå följande (se statsverkspropositionen

1957 VI ht. p. 57).

Även om sålunda under de senaste åren mycket gjorts åt elektrifieringen

på landsbygden, återstår dock ännu åtskilligt arbete med att förbättra

landsbygdens elkraftförsörjning. Det fortsatta elektrifieringsarbetet

vilket torde beröra även andra områden än landsbygden — och särskilt

den förstärkning av distributionsnäten, som erfordras icke blott för att

förse enbart belysningselektrifierade fastigheter med kraft för andra behov

utan även för att möta efterfrågan på elkraft för nya ändamål, kommer

även framgent att kräva betydande kostnader som åtminstone de mindre

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1966 5

företagen icke kan bära själva. Ekonomiskt stöd från det allmännas sida

blir också i fortsättningen erforderligt.

För att underlätta en erforderlig rationalisering av landsbygdsdistributionen

bör vissa lagstiftningsåtgärder vidtagas. Syttet med en sådan rationalisering

bör vara att åstadkomma bärkraftiga distributionsföretag vilka

i rimlig utsträckning kan själva svara för den behövliga upprustningen.

Mot företag som tillfredsställande fullgör sina uppgifter finns givetvis

ingen anledning att vidtaga åtgärder. I fråga om de företag åter, vilka

saknar förmåga att i godtagbar omfattning förse sina avnämare med

elektrisk kraft, bör möjligheter skapas att åstadkomma en omorganisation.

Vid omorganisationens genomförande synes i och för sig icke vara av

väsentlig betydelse vilket av utredningens alternativ som väljes; de icke

bärkraftiga företagen bör kunna inlösas antingen av annat lämpligt existerande

eller för ändamålet bildat företag av lokal karaktär eller av vederbörande

kommuner eller kommunala samorganisationer eller slutligen av

de ledande storföretagen vart inom sitt försörjningsområde. Att generellt

eftersträva en viss företagsform kan enligt min mening leda till en stel

och onödigt arbetskrävande organisationsplan utan att man likväl åstadkommer

en god eldistribution. Lika med kommerskollegium, ett antal

länsstyrelser samt RLF anser jag därför att man icke bör binda sig för

en viss företagsform utan välja den i varje särskilt fall lämpligaste.

Tredje lagutskottet anförde i ovannämnda utskottsutlåtande bl. a. följande.

Det har därför ansetts nödvändigt att vidtaga vissa lagstiftningsåtgärder

för att åstadkomma bärkraftiga distributionsföretag, som kan själva

svara för den behövliga upprustningen av elkraftdistributionen. De föreslagna

lagändringarna anser utskottet ändamålsenliga. Utskottet vill likväl

understryka betydelsen av att de väsentligt vidgade möjligheter till ingripanden,

som härigenom sättes i statsmakternas händer, nyttjas med försiktighet

och att i första hand det frivilliga rationaliseringsarbete, som under

de senaste åren medfört ett i stort sett gott resultat, understödjes och påskyndas

genom hjälpåtgärder i form av ekonomiskt och tekniskt bistånd.

I själva verket har ju de resultat som åstadkommits i fråga om landsbygdens

elektrifiering många gånger skett under stora svårigheter och med

betydande uppoffringar från dem som startat och drivit fram dessa nu

alltför små detalj distributionsföretag, i flertalet fall konsumentkooperativa

föreningar av abonnenter. Deras bristande ekonomiska bärkraft synes ottast

vara orsakad icke av misskötsel utan av att de ej kunnat följa med i den

tekniska utvecklingen. Det kan heller icke uteslutas att härtill dessutom

bidragit en viss återhållsamhet från de prisreglerande organens sida i avseende

å tillstånd till taxehöjningar. Utskottet vill därför framhålla som

angeläget att befintliga utlåningsfonder och bidragsresurser stärkes och

medgivanden lämnas beträffande taxesättningen, så att det blir möjligt att,

där detta är ekonomiskt rimligt, genomföra det nödvändiga rationaliseringsarbetet

med minsta möjliga tvång. Som nedan kommer att närmare

utvecklas anser utskottet bl. a. att inlösen av redan existerande företag,

om koncession hävts eller nykoncession vägras, kan medföra vissa svårigheter

som vid rationaliseringsarbetets bedrivande bör uppmärksammas.

Angående förutsättningarna för hävande av koncession anser utskottet

i likhet med departementschefen det vara tillräckligt för att skapa förut
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1966

sättningar för den behövliga rationaliseringen, att koncession kan återkallas,

såsom stadgas i förslaget till 2 § 6 mom., om koncessionshavaren

i väsentlig mån åsidosätter givna koncessionsföreskrifter eller sin distributionsplikt

eller under tre år i följd ej haft ledningen eller ledningsnätet

i bruk. Att som elkraftutredningen föreslagit och som yrkats i motionerna

1:526 och 11:664 intaga en bestämmelse, som medger hävande

även i sådana fall då starka skäl mera allmänt talar för att detta kan

vara till gagn för en ändamålsenlig elkraftförsörjning, finner utskottet icke

böra ifrågakomma. Dels kan alla de fall då innehavaren påtagligt visat

oförmåga att fylla angivna krav åtkommas redan med den i propositionen

föreslagna lydelsen, och dels kräver hänsyn till rättssäkerhet att koncessionshavaren

icke skall kunna fråntagas sitt tillstånd under hänvisning

till allmänna rationaliseringssynpunkter på grund av omständigheter, som

innehavaren kanske varken kunnat förutse eller råda över. Så mycket

mindre finner utskottet dylika synpunkter böra få läggas till grund för

hävande av koncession som det saknas särskilda bestämmelser om anläggningarnas

inlösning. Mot den angivna bakgrunden är det särskilt tillfredsställande

att avgörandet av frågan om laga grund föreligger för återkallelse

av koncession får en domstolsmässig prövning genom att återkallelsebeslut

i sista instans förutsättes bli prövat av regeringsrätten, varom

förslag framlagts i Kungl. Maj :ts proposition till årets riksdag nr 174

angående ändrad lydelse av regeringsrättslagen.

Utskottet vill i detta sammanhang ännu en gång peka på det problem,

som uppstår om koncession häves eller ny koncession vid koncessionstids

utgång icke beviljas eller gränserna för områdeskoncession jämlikt 2 §

5 mom. ändras. Ledningsnätet har nämligen då knappast något värde i

den tidigare innehavarens hand, och regler saknas helt angående till vilket

värde nätet skall inlösas av ny koncessionshavare. I allmänhet torde väl

som elkraftutredningen och departementschefen uttalat frågan lösas på

lämpligt sätt genom överenskommelse mellan parterna. Utskottet finner

det emellertid ingalunda i praktiken uteslutet, att en överenskommelse

kan komma att ske på vederbörande abonnenters eller det tidigare distributionsföretagets

borgenärers bekostnad. Frågan bör därför enligt utskottets

mening i fortsättningen följas med uppmärksamhet och närmare utredas,

för den händelse faktiska svårigheter uppstår.

Offentliga utredningar

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 25 november 1960 har tillkallats

sakkunniga, vilka sedermera antagit benämningen el-lagstiftningsutredningen,

för att verkställa allmän översyn av lagstiftningen om elektriska

anläggningar m. m. Enligt direktiven (jfr 1961 års riksdagsberättelse s. 152

ff.) bör översynen i första hand avse de skadeståndsrättsliga reglerna.

Ehuru lagens koncessions- och expropriationsrättsliga bestämmelser i stort

sett anses tillfredsställande, är de sakkunniga enligt direktiven oförhindrade

att föreslå sådana ändringar i dessa stadganden som kan påkallas av ståndpunktstaganden

på andra områden. Enligt uppgift behandlar utredningen

bl. a. frågan om fortsatt koncession för mindre distributionsföreningar.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1966

Utredningens arbete beräknas enligt årets riksdagsberättelse (s. 343)

bli slutfört under första halvåret 1966.

Kungl. Maj :t har vidare den 3 april 1964 uppdragit åt kommerskollegium

att — med beaktande av vad som anförts i en inom handelsdepartementet

i mars 1964 upprättad promemoria — verkställa utredning rörande organisationen

m. m. av de statliga åtgärderna för rationalisering av elkraftdistributionen

samt att till chefen för handelsdepartementet redovisa resultatet

av utredningen ävensom framlägga de förslag till åtgärder som utredningen

kan föranleda. Enligt uppgift kommer utredningen även att beröra

frågor, som sammanhänger med att mindre distributionsföretag upphör.

Här må nämnas att länsstyrelserna fått i uppdrag av kommerskollegium

att verkställa vissa utredningsarbeten i syfte att få fram översiktliga planer

för lämpliga distributionsområden.

Interpellation

I en interpellation under vårsessionen 1964 frågade herr Ringaby (h) om

departementschefen var villig att medverka till att det som koncessionsvillkor

vid områdeskoncession för elektrisk starkströmsanläggning infördes

bestämmelsen att inom ett koncessionsområde befintlig kraftproduktion

från vattenkraftsverk för skäligt pris inköpes av koncessionsföretaget. Statsrådet

Skoglund svarade bl. a. följande vid debatten i ämnet den 22 maj

1964 (AK prot. nr 26 s. 126 och 127).

Den av herr Ringaby väckta frågan har hittills inte visat sig medföra

nämnvärda svårigheter. I de koncessionsärenden som avgjorts på grundval av

den nya koncessionslagstiftningen har myndigheterna endast undantagsvis

behövt taga ställning till saken, och då har de intressen som herr Ringaby

berört kunnat tillgodoses. Kommerskollegium har visserligen vid handläggningen

av dylika ärenden fått kännedom om att meningsskiljaktigheter uppstått

rörande utnyttjandet och värdesättningen av mindre kraftstationer

och där alstrad kraft. I dessa fall har emellertid frivillig uppgörelse uppnåtts

mellan parterna.

Enligt min mening bör i fortsättningen liksom hittills sådana frågor som

herr Ringaby tagit upp i sin interpellation i flertalet fall kunna lösas förhandlingsvägen

i samband med själva koncessionsgivningen. I sammanhanget

kan jag meddela att en omfattande översyn av gällande bestämmelser

avseende koncessioner för elektrisk kraft för närvarande pågår dels

av den s. k. el-lagstiftningsutredningen och dels av kommerskollegium efter

särskilt uppdrag av Kungl. Maj :t. Därvid torde även nu ifrågavarande

spörsmål komma att övervägas.

Motionernas innehåll

Motionärerna framhåller att i avvaktan på länsutredningarna har kommerskollegium

förlängt gällande linjekoncessioner med ett ä två år. Sedan

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1966

utredningarna färdigställts har eldistributionsföretag, som enligt kommerskollegii

uppfattning inte uppfyller kraven på planmässighet, fått föreläggande

att snarast möjligt ta upp frågan om reorganisation av verksamheten

i syfte att åstadkomma en ändamålsenligare områdesindelning. Motionärerna

fortsätter:

Hitintills har ett stort antal distributionsföretag på landsbygden, vilka

företrädesvis är organiserade som distributionsföreningar eller små enskilda

bygdeföretag, bedrivit sin verksamhet utan att organisationen varit

av den omfattning som kommerskollegium nu anser erforderlig. Icke desto

mindre har företagen kunnat fullgöra sin uppgift att förse förbrukarna med

fullgod elkraft till priser som ofta varit lägre än de priser som storföretagen

ansett nödvändiga. Genom företagens begränsade omfattning har de också

kunnat lämna en lokal service, som ofta icke kan åstadkommas inom ett

storföretag. Vid katastroftillfällen, t. ex. när ledningarna på grund av riklig

blötsnö blir avbrutna av nedböjda träd, stormfällningar etc. och samtidigt

måste repareras inom ett vidsträckt område, har erfarenheten visat att det

ofta är de mindre elföretagen (distributionsföreningarna) som snabbast

kan få ledningarna återställda och är beredda att återuppta leveranserna.

Det händer emellertid att leveranserna i alla fall blir avbrutna, därför att

de större tillförselledningarna, för vilka storföretagen ansvarar, icke kunnat

repareras lika snabbt. (Jfr strömavbrotten i norra Skåne, december 1965.)

Det finns därför anledning att icke brådstörtat kräva reorganisation av de

mindre företagen, när dessa sköter sin uppgift på ett tillfredsställande sätt,

även om organisationens omfattning icke är den som kommerskollegium

anser bör krävas för framtiden.

Det gäller i särskild grad små företag som har egna kraftstationer. Sådana

stationer utgör tillsammantagna ett icke obetydligt krafttillskott för

landet i dess helhet. För bygder, som har tillgång till en lokal kraftkälla,

kan kraften framställas och distribueras till ett lägre pris än om den skulle

inköpas från storföretagen efter normala taxor. En mindre kraftstation kan

därför vara en mycket god tillgång för ett mindre, enskilt distributionsföretag

eller en distributionsförening, även om en del tillskottskraft måste

köpas utifrån.

Om dessa småföretag icke får förlängd koncession, kan man enligt motionärerna

knappast förvänta att företag som tilldelas koncessionerna blir

villiga att betala något för dessa bygdekraftstationer, i varje fall inte så

mycket som stationerna representerar i värde för de nuvarande ägarna.

Icke heller kan det mindre företaget behålla kraftstationen utan möjlighet

att samtidigt bedriva eldistribution. Det kan nämligen icke väntas bli lönande

att underhålla och driva en mindre kraftstation som helt är beroende av

vad ett storföretag vill betala för kraft som huvudsakligen produceras när

krafttillgången för övrigt är god.

Utskottet

Med giltighet från den 1 januari 1958 beslöts år 1957 vissa ändringar av

lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska an
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1966

9

läggningar. Syftet med ändringarna var främst att underlätta rationaliseringen

beträffande distributionen av elektrisk kraft på landsbygden. För att

ge staten ökat inflytande på utformningen av distributionsnäten skärptes

kraven på koncession för elektriska ledningar.

Under förarbetena framhölls att ändamålet med rationaliseringen borde

vara att åstadkomma bärkraftiga distributionsföretag som i rimlig utsträckning

kunde själva svara för den behövliga upprustningen. Mot företag som

tillfredsställande fullgjorde sina uppgifter ansågs anledning att vidta åtgärder

inte föreligga. I fråga om de företag åter, som saknade förmåga att i

godtagbar omfattning förse sina avnämare med elektrisk kraft, borde möjligheter

skapas att åstadkomma en omorganisation. Riksdagen underströk

i sammanhanget betydelsen av att de ingripanden som det kunde bli fråga

om nyttjades med försiktighet och att det frivilliga rationaliseringsarbetet

understöddes. Riksdagen pekade också på de problem som uppstår bl. a.

när ny koncession vid koncessionstids utgång inte beviljas och erinrade

därvid om att det saknas särskilda bestämmelser om anläggningars inlösning.

Även om dessa frågor ofta löses på lämpligt sätt genom överenskommelser

mellan parterna fann riksdagen det i praktiken ingalunda uteslutet

att en överenskommelse kunde komma att ske på vederbörande abonnenters

eller det tidigare distributionsföretagets borgenärers bekostnad. Frågan borde

följas med uppmärksamhet.

Motionärerna framhåller att många av de mindre distributionsföreningarna

kunnat förse förbrukarna med fullgod elkraft till priser som ofta varit

lägre än de priser som storföretagen ansett nödvändiga. Genom föreningarnas

begränsade omfattning har de också kunnat lämna en lokal service av

mycket god beskaffenhet, inte minst vid katastroftillfällen. Om småföretagen

inte får förlängd koncession kan man vidare enligt motionärerna

knappast förvänta, att företag som tilldelas koncession betalar fulla värdet

för anläggningarna. Enligt motionärerna finns det på bl. a. nu anförda

grunder inte anledning att brådstörtat kräva reorganisation av de mindre

företagen och vägra koncession i de fall de anses fylla sin uppgift och även

i fortsättningen bedöms kunna sköta sina uppgifter på ett tillfredsställande

sätt. Detta anses i särskild grad gälla små företag med egna kraftstationer.

Som emellertid framgår av den tidigare redogörelsen verkställer el-lagstiftningsutredningen

en allmän översyn av lagstiftningen om elektriska anläggningar

m. m. och avser därvid att bl. a. beröra spörsmål som sammanhänger

med frågan om fortsatt koncession för mindre distributionsföreningar.

Utredningsarbetet beräknas bli slutfört under första halvåret 1966. Även en

vid kommerskollegium pågående utredning kommer att behandla spörsmål

av förevarande slag. Då de genom motionerna aktualiserade frågorna lämpligen

bör bedömas mot bakgrund av dessa utredningar anser utskottet något

uttalande från riksdagens sida ej för närvarande vara erforderligt.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1966

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1: 46 och II: 82, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 mars 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Svante Kristiansson,

Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson, Herbert Larsson

och Wirmark;

från andra kammaren: herrar Nyberg, Grebäck, Hedin, Svenning,

Hamrin i Kalmar, fröken Anderson i Lerum, fru Ekroth och herr Hammarberg.

ESSELTE AB, STHLM 66

614598

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.