Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om samplanering av det allmänna och det enskilda vägväsendet. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 143 i första kammaren av herr Gustafsson, Nils-Eric, och herr Nilsson, Ferdinand, samt nr 192 i andra kammaren av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.

1966-03-01 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1966:13, Utlåtande i anledning av väckta motioner om samplanering av det allmänna och det enskilda vägväsendet. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 143 i första kammaren av herr Gustafsson, Nils-Eric, och herr Nilsson, Ferdinand, samt nr 192 i andra kammaren av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1966

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av väckta motioner om samplanering av det

allmänna och det enskilda vägväsendet.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 143 i första kammaren av herr Gustafsson, Nils-Eric,

och herr Nilsson, Ferdinand, samt nr 192 i andra kammaren av herr Gustavsson

i Alvesta m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställs ”att riksdagen hos Kungl. Maj:t

hemställer om sådan ändring av vägstadgan, att samplanering av det allmänna

och enskilda vägväsendet kommer till stånd i enlighet med vad i motionen

anförts”.

Till stöd för sin hemställan anför motionärerna bl. a. följande.

De enskilda vägarna är numera inte endast av betydande omfattning utan

utgör även en väsentlig del av det svenska vägnätet. Detta borde ha haft till

följd att det enskilda vägnätet på ett annat sätt än vad som nu är fallet beaktas

när projektering sker för om- eller nybyggnad av allmänna vägar. Visserligen

finns vissa regler i vägstadgan om kommunikation mellan myndigheter och

enskilda men erfarenheten visar att det i hög grad brister vid sammankopplingen

av det enskilda vägnätet med nya allmänna vägar.

Motionärerna framhåller att en ny allmän väg kan medföra att en bygd som

förut haft en sådan väg nu får enskild väg med statsbidrag. Vidare kan områden

som haft dylik enskild väg med statsbidrag bli utan detta på grund av

att ny allmän väg skär sönder befintligt enskilt vägsystem. Motionärerna anför

följande exempel.

En ny allmän väg byggs och får en sträckning som väsentligt avviker från

befintlig allmän väg. Den enskilda statsbidragsberättigade väg, som ansluter till

den gamla allmänna vägen, delas av den nya vägen. Detta medför att väghalvorna

var för sig inte blir statsbidragsberättigade på grund av att det utmed

dessa bor för få personer, som har det stipulerade avståndet till allmän väg.

Trots att statsbidraget dragits in har trafikintensiteten ökat bl. a. beroende på

att den enskilda vägen efter nya vägens tillkomst i stor utsträckning blivit en

genomfartsväg för den kringliggande bygden.

Ett annat exempel är då sträckningen av en ny väg blir sådan att den kommer

på ett betydande avstånd från en by, som är belägen invid den tidigare

allmänna vägen, vilken nu tas ur allmänt underhåll. Den gamla vägen anslutes

på ett sådant sätt att berörda fastighetsägare får en betydande sträcka att

underhålla för att komma ut till allmän väg. Även om statsbidrag kan påräknas

för detta underhåll blir bördan för de enskilda mycket betungande.

Underhållskostnaderna för den enskilda väghållningen kunde i dylika fall

enligt motionärerna avsevärt nedbringas om vägförvaltningen i samband med

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 13

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1966

nybyggnad av allmänna vägen byggde anslutningsväg direkt från berörda by

till den nya vägen. Man bör enligt motionärernas uppfattning i sådana sammanhang

inte bortse från den totalekonomiska effekten, innebärande att en

ökad kostnad för en anslutningsväg kan inbespara statsverket stora kostnader

genom lägre väghållningsbidrag till den enskilda väghållningen.

Motionärerna fortsätter.

Frågor av här relaterat slag är icke sällan förekommande. Från vägintressenternas

sida observeras ofta frågan i samband med arbetsplans utställande

för granskning. Regelmässigt hänvisas då till marklösenförhandlingarna. Eftersom

anslutning av enskild väg är en planeringsfråga uppstår ofta tidsbrist,

särskilt med hänsyn till att ärendet i administrativ besvärsordning får föras

under högre myndighets prövning. Därtill kommer att marklösenförhandlingarna

avser att på frivillig väg träffa ekonomisk uppgörelse om skada och

intrång m. m. Om frivillig uppgörelse inte kan träffas återstår att få frågorna

prövade domstolsvägen. Enligt lag äger dock inte domstolen att föreskriva

vidtagande av åtgärder in natura.

Det synes enligt vår mening föreligga en uppenbar brist vid planeringen av

de allmänna vägarna, eftersom inte anslutningsfrågorna av det enskilda vägväsendet

på ett tillfredsställande sätt beaktas. Det är därför angeläget, att i

vägstadgan företas sådan ändring, att det klart kommer till uttryck att samplanering

skall ske.

Gällande rätt

Enligt 8 § lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar må väg indragas, om

den efter tillkomsten av ny väg eller eljest icke längre anses behövlig ur det

allmännas synpunkt och olägenheten för bygden av vägens indragande är ringa.

I den till grund för lagen liggande propositionen (nr 223/1943) uttalade departementschefen,

att varje beslut i ärende rörande indragning av väg bör grundas

på en avvägning mellan å ena sidan kostnaderna för vägens underhåll och å

andra sidan den nytta vägens bibehållande såsom allmän medför ur det allmännas

synpunkt. Det vore då utan vidare klart, att vägen borde bibehållas

såsom allmän, om dess indragande medförde större olägenhet för den därav

berörda bygden.

Av betydelse i detta sammanhang är jämväl 25 § i samma lag. Enligt detta

lagrum upphör vägrätten i och med att en väg indrages. Väghållaren äger

bortföra vad å marken anbragts för vägändamål, där ej länsstyrelsen med

hänsyn till uppkommen fråga om markens begagnande som enskild väg aktar

nödigt annorlunda bestämma.

Enligt § 15 i vägstadgan den 30 juni 1943 skall vid upprättande av arbetsplan

särskilt iakttagas bl. a. att den allmänna vägen anslutes till befintligt och planerat

vägnät på ett ändamålsenligt sätt. Vidare skall enligt § 17 vid utarbetande

av arbetsplan samråd ske beträffande vägens sträckning och vägförslagets utformning

i övrigt med länsstyrelsen och ordföranden i vägnämnden samt i före
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1966

3

kommande fall med överlantmätaren, länsarkitekten och riksantikvariens ombud

ävensom de övriga myndigheter, lokala organ och sammanslutningar som

har ett väsentligt intresse av företaget.

Bestämmelser om rätt till enskild väg och om väghållningsskyldighet m. m.

för sådan väg ges i 6—14 §§ lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar.

Prövning av frågor om rättigheter eller skyldigheter enligt dessa lagrum skall

verkställas vid förrättning i den ordning som stadgas i 15—39 §§ samma lag.

Rätt att påkalla förrättning tillkommer ägaren av fastighet som saken förmenas

angå ävensom i vissa fall nyttjanderättshavare till sådan fastighet. Ansökan om

förrättning göres hos länsstyrelse, som även förordnar förrättningsman.

Regler om bidrag till byggande och underhåll av enskilda vägar finnes i

kungörelsen den 19 december 1952 ang. statsbidrag till enskild väghållning.

Enligt denna kungörelse kan byggnadsbidrag utgå för sådan väg som är av

väsentlig betydelse såsom samfärdsled för en bygds befolkning. Sådant bidrag

beviljas av länsstyrelsen med beaktande av vägföretagets båtnad för berörda

fastigheter, byggnadskostnadens storlek i förhållande till antalet väghållare

samt företagets förutsättningar i övrigt. Byggnadsbidrag må utgå med sjuttio

procent av kostnaden för utarbetande av arbetsplan samt med högst sjuttio

procent eller i vissa fall med högst åttiofem procent av beräknad övrig kostnad

för företaget. Vidare kan väghållare erhålla bl. a. bidrag till vägunderhåll och

vinterväghållning för enskild väg som är av väsentlig betydelse för en stor

allmänhet eller för trafik av andra än väghållare eller där vägen är av väsentlig

betydelse såsom samfärdsled eller utfart för en bebyggelse och vägen är av

betydande längd eller vägens nödiga underhåll eller vinterväghållning måste

anses vara för väghållarna synnerligen betungande. Bidrag utgår i mån av

tillgång å därtill anslagna medel och f. n. med årligen sjuttio eller i särskilda

fall åttiofem procent av den uppskattade kostnaden för den väghållning bidraget

avser. Beslut, varigenom byggnadsbidrag eller årligt underhållsbidrag

beviljas, skall såsom villkor upptaga vissa skyldigheter för väghållarna.

Frågans tidigare behandling

I motioner väckta vid 1961 års riksdag (I: 285 och II: 252) framfördes önskemål

om att väghållaren i vissa fall skulle vara behjälplig vid bildande av vägsamfällighet.

Bl. a. lantmäteristyrelsen avgav remissyttrande. Avslutningsvis

anfördes däri.

Huvudsyftet med motionerna synes, som ovan sagts, vara att genom medverkan

från väghållarna få vägunderhållsfrågan vid behov enskilt organiserad så

snabbt som möjligt sedan väg undantagits från allmänt underhåll. Flera olika

åtgärder torde kunna medverka till att detta syfte uppnås. En sådan åtgärd

synes vara att beslut om undantagande från allmänt underhåll icke i de fall

anledning därtill finnes beslutas gå i verkställighet förrän vid en väsentligt

senare tidpunkt än dagen för beslutets lagakraftvinnande, t. ex. ett eller ett

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1966

par år därefter. En annan åtgärd kan vara att väghållaren ålägges att på lämpligt

sätt informera den krets fastighetsägare, som kan tänkas bli väghållningsskyldig,

så snart som möjligt, helst redan under förberedelserna till vägs undantagande

från allmänt underhåll och samtidigt utreda frågan om eventuellt statsbidrag

till underhållet. En tredje åtgärd av betydelse skulle vara att väghållaren

åtog sig att betala kostnaderna för erforderlig vägförrättning.

Sådana och eventuellt andra liknande åtgärder från det allmännas sida tillsammantagna

eller i vissa fall var för sig torde vara tillräckliga för att ge ett

ur de enskilda markägarnas synpunkt tillfredsställande resultat. En utredning

med hänsyn till allmänna och enskilda intressen om lämpliga åtgärder av nyss

antytt slag och deras närmare utformning torde vid ett genomförande av detta

alternativ få ske genom Kungl. Maj:ts försorg.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 15 år 1961 uttalade tredje lagutskottet

i frågan följande.

Den omfattande ombyggnad och utbyggnad av landets vägnät, som för närvarande

pågår och som framtvingats av framför allt den tilltagande motorismen

innebär, såsom motionärerna framhåller, att befintlig bebyggelse ofta

får längre utfartsväg till den allmänna vägen. I den mån den förut befintliga

allmänna vägen fortfarande kan sägas fylla ett allmänt behov torde indragning

av densamma ej komma i fråga men i ett stort antal fall kan det icke rimligtvis

åläggas det allmänna att ansvara för både den gamla vägen och den nya

vägen.

Om den gamla vägen skall indragas måste det enligt utskottets mening vara

ur alla synpunkter förmånligt att denna åtgärd föregås av viss planering så

att underhållet av vägen ej under någon tid kommer att helt eftersättas. Hur

denna planering skall verkställas eller vilka åtgärder från vägmyndigheternas

sida som eljest kan vidtagas bör närmare utredas, men utskottet anser de av

lantmäteristyrelsen avslutningsvis anförda utvägarna förtjäna övervägande.

Den föreliggande frågan synes vara av den beskaffenhet att den utan olägenhet

kan upptagas av 1960 års vägsakkunniga.

Riksdagen beslöt att motionerna jämte utskottsutlåtandet skulle överlämnas

till 1960 års vägsakkunniga.

Samma år beslöt också riksdagen (L3U 1961: 16) att frågan om anslutningsvägar

skulle närmare utredas av 1960 års vägsakkunniga. I utskottsutlåtandet

framhölls att anläggandet av nya sådana vägar skulle många gånger kunna

medföra betydande fördelar, såväl från ekonomiska synpunkter som trafiksäkerhetssynpunkter.

Pågående utredning

1960 års vägsakkunniga tillkallades enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den

15 september 1960 för att verkställa översyn av väglagstiftningen. Enligt årets

riksdagsberättelse beräknas de sakkunnigas arbete bli slutfört under år 1966.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1966

5

Utskottet

Enligt vägstadgan skall vid upprättande av arbetsplan särskilt iakttagas bl. a.

att den allmänna vägen anslutes till befintligt och planerat vägnät på ett ändamålsenligt

sätt. Vid utarbetande av sådan plan skall vidare samråd beträffande

vägens sträckning och vägförslagets utformning i övrigt ske med bl. a. länsstyrelsen

och ordföranden i vägnämnden samt de myndigheter, lokala organ och

sammanslutningar som har ett väsentligt intresse av företaget.

Motionärerna framhåller att de enskilda vägarna numera utgör en betydande

del av det svenska vägnätet och blir mer och mer integregrade med de allmänna

vägarna. Enligt motionärerna utvisar erfarenheten att det trots bestämmelserna

i vägstadgan i hög grad brister vid sammankopplingen av det enskilda vägnätet

med nya allmänna vägar. På bl. a. dessa skäl hemställer motionärerna att vägstadgan

ändras på så sätt att det däri kommer till klart uttryck att samplanering

på förevarande område skall ske.

Enligt utskottets mening är det av vikt att sådan samplanering kommer till

stånd i större utsträckning än vad som för närvarande är fallet i syfte att främst

från samhällsekonomisk synpunkt nå så gynnsamma resultat som möjligt i fråga

om vägväsendet som helhet i landet. Riksdagen framhöll också år 1961 att då

en gammal väg indrages det måste från alla synpunkter vara förmånligt att

åtgärden föregås av viss planering så att underhållet av den gamla vägen ej

under någon tid kommer att helt eftersättas. I likhet med vad som vid riksdagsbehandlingen

då uttalades anser utskottet alltjämt att ovan återgivna av lantmäteristyrelsen

anförda synpunkter är förtjänta av beaktande för att nå en

lösning av förevarande problem. Dessa synpunkter liksom härmed sammanhängande

frågor om indragning av väg övervägs emellertid för närvarande av

1960 års vägsakkunniga. Då utskottet med hänsyn till riksdagens tidigare ställningstagande

anser sig kunna förutsätta att frågorna bringas till en tillfredsställande

lösning, synes något uttalande från riksdagens sida i anledning av

motionerna ej vara påkallat.

Utskottet får således hemställa,

att förevarande motioner, I: 143 och II: 192, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 mars 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Svante Kristiansson, Ebbe

Ohlsson, Erik Jansson, Åkesson, Herbert Larsson och Wirmark;

från andra kammaren: herrar Nyberg, Grebäck, Hedin, Svenning, fröken

Anderson i Lerum, herr Tobé, fru Ekroth och herr Hammarberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.