Utlåtande i anledning av väckta motioner om samplanering av det allmänna och det enskilda vägväsendet. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 143 i första kammaren av herr Gustafsson, Nils-Eric, och herr Nilsson, Ferdinand, samt nr 192 i andra kammaren av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.
1966-03-01 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1966:13, Utlåtande i anledning av väckta motioner om samplanering av det allmänna och det enskilda vägväsendet. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 143 i första kammaren av herr Gustafsson, Nils-Eric, och herr Nilsson, Ferdinand, samt nr 192 i andra kammaren av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1966
1
Nr 13
Utlåtande i anledning av väckta motioner om samplanering av det
allmänna och det enskilda vägväsendet.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 143 i första kammaren av herr Gustafsson, Nils-Eric,
och herr Nilsson, Ferdinand, samt nr 192 i andra kammaren av herr Gustavsson
i Alvesta m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställs ”att riksdagen hos Kungl. Maj:t
hemställer om sådan ändring av vägstadgan, att samplanering av det allmänna
och enskilda vägväsendet kommer till stånd i enlighet med vad i motionen
anförts”.
Till stöd för sin hemställan anför motionärerna bl. a. följande.
De enskilda vägarna är numera inte endast av betydande omfattning utan
utgör även en väsentlig del av det svenska vägnätet. Detta borde ha haft till
följd att det enskilda vägnätet på ett annat sätt än vad som nu är fallet beaktas
när projektering sker för om- eller nybyggnad av allmänna vägar. Visserligen
finns vissa regler i vägstadgan om kommunikation mellan myndigheter och
enskilda men erfarenheten visar att det i hög grad brister vid sammankopplingen
av det enskilda vägnätet med nya allmänna vägar.
Motionärerna framhåller att en ny allmän väg kan medföra att en bygd som
förut haft en sådan väg nu får enskild väg med statsbidrag. Vidare kan områden
som haft dylik enskild väg med statsbidrag bli utan detta på grund av
att ny allmän väg skär sönder befintligt enskilt vägsystem. Motionärerna anför
följande exempel.
En ny allmän väg byggs och får en sträckning som väsentligt avviker från
befintlig allmän väg. Den enskilda statsbidragsberättigade väg, som ansluter till
den gamla allmänna vägen, delas av den nya vägen. Detta medför att väghalvorna
var för sig inte blir statsbidragsberättigade på grund av att det utmed
dessa bor för få personer, som har det stipulerade avståndet till allmän väg.
Trots att statsbidraget dragits in har trafikintensiteten ökat bl. a. beroende på
att den enskilda vägen efter nya vägens tillkomst i stor utsträckning blivit en
genomfartsväg för den kringliggande bygden.
Ett annat exempel är då sträckningen av en ny väg blir sådan att den kommer
på ett betydande avstånd från en by, som är belägen invid den tidigare
allmänna vägen, vilken nu tas ur allmänt underhåll. Den gamla vägen anslutes
på ett sådant sätt att berörda fastighetsägare får en betydande sträcka att
underhålla för att komma ut till allmän väg. Även om statsbidrag kan påräknas
för detta underhåll blir bördan för de enskilda mycket betungande.
Underhållskostnaderna för den enskilda väghållningen kunde i dylika fall
enligt motionärerna avsevärt nedbringas om vägförvaltningen i samband med
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 13
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1966
nybyggnad av allmänna vägen byggde anslutningsväg direkt från berörda by
till den nya vägen. Man bör enligt motionärernas uppfattning i sådana sammanhang
inte bortse från den totalekonomiska effekten, innebärande att en
ökad kostnad för en anslutningsväg kan inbespara statsverket stora kostnader
genom lägre väghållningsbidrag till den enskilda väghållningen.
Motionärerna fortsätter.
Frågor av här relaterat slag är icke sällan förekommande. Från vägintressenternas
sida observeras ofta frågan i samband med arbetsplans utställande
för granskning. Regelmässigt hänvisas då till marklösenförhandlingarna. Eftersom
anslutning av enskild väg är en planeringsfråga uppstår ofta tidsbrist,
särskilt med hänsyn till att ärendet i administrativ besvärsordning får föras
under högre myndighets prövning. Därtill kommer att marklösenförhandlingarna
avser att på frivillig väg träffa ekonomisk uppgörelse om skada och
intrång m. m. Om frivillig uppgörelse inte kan träffas återstår att få frågorna
prövade domstolsvägen. Enligt lag äger dock inte domstolen att föreskriva
vidtagande av åtgärder in natura.
Det synes enligt vår mening föreligga en uppenbar brist vid planeringen av
de allmänna vägarna, eftersom inte anslutningsfrågorna av det enskilda vägväsendet
på ett tillfredsställande sätt beaktas. Det är därför angeläget, att i
vägstadgan företas sådan ändring, att det klart kommer till uttryck att samplanering
skall ske.
Gällande rätt
Enligt 8 § lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar må väg indragas, om
den efter tillkomsten av ny väg eller eljest icke längre anses behövlig ur det
allmännas synpunkt och olägenheten för bygden av vägens indragande är ringa.
I den till grund för lagen liggande propositionen (nr 223/1943) uttalade departementschefen,
att varje beslut i ärende rörande indragning av väg bör grundas
på en avvägning mellan å ena sidan kostnaderna för vägens underhåll och å
andra sidan den nytta vägens bibehållande såsom allmän medför ur det allmännas
synpunkt. Det vore då utan vidare klart, att vägen borde bibehållas
såsom allmän, om dess indragande medförde större olägenhet för den därav
berörda bygden.
Av betydelse i detta sammanhang är jämväl 25 § i samma lag. Enligt detta
lagrum upphör vägrätten i och med att en väg indrages. Väghållaren äger
bortföra vad å marken anbragts för vägändamål, där ej länsstyrelsen med
hänsyn till uppkommen fråga om markens begagnande som enskild väg aktar
nödigt annorlunda bestämma.
Enligt § 15 i vägstadgan den 30 juni 1943 skall vid upprättande av arbetsplan
särskilt iakttagas bl. a. att den allmänna vägen anslutes till befintligt och planerat
vägnät på ett ändamålsenligt sätt. Vidare skall enligt § 17 vid utarbetande
av arbetsplan samråd ske beträffande vägens sträckning och vägförslagets utformning
i övrigt med länsstyrelsen och ordföranden i vägnämnden samt i före
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1966
3
kommande fall med överlantmätaren, länsarkitekten och riksantikvariens ombud
ävensom de övriga myndigheter, lokala organ och sammanslutningar som
har ett väsentligt intresse av företaget.
Bestämmelser om rätt till enskild väg och om väghållningsskyldighet m. m.
för sådan väg ges i 6—14 §§ lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar.
Prövning av frågor om rättigheter eller skyldigheter enligt dessa lagrum skall
verkställas vid förrättning i den ordning som stadgas i 15—39 §§ samma lag.
Rätt att påkalla förrättning tillkommer ägaren av fastighet som saken förmenas
angå ävensom i vissa fall nyttjanderättshavare till sådan fastighet. Ansökan om
förrättning göres hos länsstyrelse, som även förordnar förrättningsman.
Regler om bidrag till byggande och underhåll av enskilda vägar finnes i
kungörelsen den 19 december 1952 ang. statsbidrag till enskild väghållning.
Enligt denna kungörelse kan byggnadsbidrag utgå för sådan väg som är av
väsentlig betydelse såsom samfärdsled för en bygds befolkning. Sådant bidrag
beviljas av länsstyrelsen med beaktande av vägföretagets båtnad för berörda
fastigheter, byggnadskostnadens storlek i förhållande till antalet väghållare
samt företagets förutsättningar i övrigt. Byggnadsbidrag må utgå med sjuttio
procent av kostnaden för utarbetande av arbetsplan samt med högst sjuttio
procent eller i vissa fall med högst åttiofem procent av beräknad övrig kostnad
för företaget. Vidare kan väghållare erhålla bl. a. bidrag till vägunderhåll och
vinterväghållning för enskild väg som är av väsentlig betydelse för en stor
allmänhet eller för trafik av andra än väghållare eller där vägen är av väsentlig
betydelse såsom samfärdsled eller utfart för en bebyggelse och vägen är av
betydande längd eller vägens nödiga underhåll eller vinterväghållning måste
anses vara för väghållarna synnerligen betungande. Bidrag utgår i mån av
tillgång å därtill anslagna medel och f. n. med årligen sjuttio eller i särskilda
fall åttiofem procent av den uppskattade kostnaden för den väghållning bidraget
avser. Beslut, varigenom byggnadsbidrag eller årligt underhållsbidrag
beviljas, skall såsom villkor upptaga vissa skyldigheter för väghållarna.
Frågans tidigare behandling
I motioner väckta vid 1961 års riksdag (I: 285 och II: 252) framfördes önskemål
om att väghållaren i vissa fall skulle vara behjälplig vid bildande av vägsamfällighet.
Bl. a. lantmäteristyrelsen avgav remissyttrande. Avslutningsvis
anfördes däri.
Huvudsyftet med motionerna synes, som ovan sagts, vara att genom medverkan
från väghållarna få vägunderhållsfrågan vid behov enskilt organiserad så
snabbt som möjligt sedan väg undantagits från allmänt underhåll. Flera olika
åtgärder torde kunna medverka till att detta syfte uppnås. En sådan åtgärd
synes vara att beslut om undantagande från allmänt underhåll icke i de fall
anledning därtill finnes beslutas gå i verkställighet förrän vid en väsentligt
senare tidpunkt än dagen för beslutets lagakraftvinnande, t. ex. ett eller ett
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1966
par år därefter. En annan åtgärd kan vara att väghållaren ålägges att på lämpligt
sätt informera den krets fastighetsägare, som kan tänkas bli väghållningsskyldig,
så snart som möjligt, helst redan under förberedelserna till vägs undantagande
från allmänt underhåll och samtidigt utreda frågan om eventuellt statsbidrag
till underhållet. En tredje åtgärd av betydelse skulle vara att väghållaren
åtog sig att betala kostnaderna för erforderlig vägförrättning.
Sådana och eventuellt andra liknande åtgärder från det allmännas sida tillsammantagna
eller i vissa fall var för sig torde vara tillräckliga för att ge ett
ur de enskilda markägarnas synpunkt tillfredsställande resultat. En utredning
med hänsyn till allmänna och enskilda intressen om lämpliga åtgärder av nyss
antytt slag och deras närmare utformning torde vid ett genomförande av detta
alternativ få ske genom Kungl. Maj:ts försorg.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 15 år 1961 uttalade tredje lagutskottet
i frågan följande.
Den omfattande ombyggnad och utbyggnad av landets vägnät, som för närvarande
pågår och som framtvingats av framför allt den tilltagande motorismen
innebär, såsom motionärerna framhåller, att befintlig bebyggelse ofta
får längre utfartsväg till den allmänna vägen. I den mån den förut befintliga
allmänna vägen fortfarande kan sägas fylla ett allmänt behov torde indragning
av densamma ej komma i fråga men i ett stort antal fall kan det icke rimligtvis
åläggas det allmänna att ansvara för både den gamla vägen och den nya
vägen.
Om den gamla vägen skall indragas måste det enligt utskottets mening vara
ur alla synpunkter förmånligt att denna åtgärd föregås av viss planering så
att underhållet av vägen ej under någon tid kommer att helt eftersättas. Hur
denna planering skall verkställas eller vilka åtgärder från vägmyndigheternas
sida som eljest kan vidtagas bör närmare utredas, men utskottet anser de av
lantmäteristyrelsen avslutningsvis anförda utvägarna förtjäna övervägande.
Den föreliggande frågan synes vara av den beskaffenhet att den utan olägenhet
kan upptagas av 1960 års vägsakkunniga.
Riksdagen beslöt att motionerna jämte utskottsutlåtandet skulle överlämnas
till 1960 års vägsakkunniga.
Samma år beslöt också riksdagen (L3U 1961: 16) att frågan om anslutningsvägar
skulle närmare utredas av 1960 års vägsakkunniga. I utskottsutlåtandet
framhölls att anläggandet av nya sådana vägar skulle många gånger kunna
medföra betydande fördelar, såväl från ekonomiska synpunkter som trafiksäkerhetssynpunkter.
Pågående utredning
1960 års vägsakkunniga tillkallades enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
15 september 1960 för att verkställa översyn av väglagstiftningen. Enligt årets
riksdagsberättelse beräknas de sakkunnigas arbete bli slutfört under år 1966.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1966
5
Utskottet
Enligt vägstadgan skall vid upprättande av arbetsplan särskilt iakttagas bl. a.
att den allmänna vägen anslutes till befintligt och planerat vägnät på ett ändamålsenligt
sätt. Vid utarbetande av sådan plan skall vidare samråd beträffande
vägens sträckning och vägförslagets utformning i övrigt ske med bl. a. länsstyrelsen
och ordföranden i vägnämnden samt de myndigheter, lokala organ och
sammanslutningar som har ett väsentligt intresse av företaget.
Motionärerna framhåller att de enskilda vägarna numera utgör en betydande
del av det svenska vägnätet och blir mer och mer integregrade med de allmänna
vägarna. Enligt motionärerna utvisar erfarenheten att det trots bestämmelserna
i vägstadgan i hög grad brister vid sammankopplingen av det enskilda vägnätet
med nya allmänna vägar. På bl. a. dessa skäl hemställer motionärerna att vägstadgan
ändras på så sätt att det däri kommer till klart uttryck att samplanering
på förevarande område skall ske.
Enligt utskottets mening är det av vikt att sådan samplanering kommer till
stånd i större utsträckning än vad som för närvarande är fallet i syfte att främst
från samhällsekonomisk synpunkt nå så gynnsamma resultat som möjligt i fråga
om vägväsendet som helhet i landet. Riksdagen framhöll också år 1961 att då
en gammal väg indrages det måste från alla synpunkter vara förmånligt att
åtgärden föregås av viss planering så att underhållet av den gamla vägen ej
under någon tid kommer att helt eftersättas. I likhet med vad som vid riksdagsbehandlingen
då uttalades anser utskottet alltjämt att ovan återgivna av lantmäteristyrelsen
anförda synpunkter är förtjänta av beaktande för att nå en
lösning av förevarande problem. Dessa synpunkter liksom härmed sammanhängande
frågor om indragning av väg övervägs emellertid för närvarande av
1960 års vägsakkunniga. Då utskottet med hänsyn till riksdagens tidigare ställningstagande
anser sig kunna förutsätta att frågorna bringas till en tillfredsställande
lösning, synes något uttalande från riksdagens sida i anledning av
motionerna ej vara påkallat.
Utskottet får således hemställa,
att förevarande motioner, I: 143 och II: 192, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 1 mars 1966
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Svante Kristiansson, Ebbe
Ohlsson, Erik Jansson, Åkesson, Herbert Larsson och Wirmark;
från andra kammaren: herrar Nyberg, Grebäck, Hedin, Svenning, fröken
Anderson i Lerum, herr Tobé, fru Ekroth och herr Hammarberg.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.