Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående bestämmandet av expropriationsersättning. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 592 i första kammaren av herr Pettersson, Harald, m. fl. och nr 722 i andra kammaren av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.

1966-03-08 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1966:16, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående bestämmandet av expropriationsersättning. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 592 i första kammaren av herr Pettersson, Harald, m. fl. och nr 722 i andra kammaren av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1966

1

Nr 16

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående bestämmandet

av expropriationsersättning.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 592 i första kammaren av herr Pettersson,

Harald, m. fl. och nr 722 i andra kammaren av herr Gustavsson i Alvesta

m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställs »att riksdagen måtte besluta

sådana ändringar i expropriationslagens 33 § att de i motionen anförda synpunkterna

beaktas och att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till

komplettering av lagtexten».

För motionernas huvudsakliga innehåll redogöres nedan.

Gällande bestämmelser

I förfarandet vid expropriation kan urskiljas tre skeden. Det första, varvid

rätten till expropriation och omfattningen därav fastslås, försiggår inför

Kungl. Maj:t i statsrådet. Det andra, varvid expropriationsersättningen

bestämmes, försiggår inför domstol. Det tredje, varvid ersättningen erlägges

och fördelas, försiggår inför länsstyrelsen. Först härefter är expropriationen

fullbordad och sökanden kan enligt huvudregeln tillträda fastigheten.

I samband med förfarandet inför Kungl. Maj :t fastställes den tid

inom vilken expropriationssökanden har att hos expropriationsdomstolen

väcka talan mot fastighetsägaren eller annan sakägare för det fortsatta förfarandet

vid domstol (5 § sista stycket expropriationslagen). Försittes fristen

upphör expropriationsrätten. I lagen finnes ingen bestämmelse som begränsar

fristen. Enligt praxis möter ej hinder att fristen genom nytt beslut av

Kungl. Maj :t förlänges. Förfarandet inför expropriationsdomstolen och —

vid fullföljd — inför hovrätten och högsta domstolen gestaltar sig i stort

sett som förfarandet i ett vanligt tvistemål (13 §).

För fastighet som exproprieras har sökanden att erlägga ersättning till

fastighetens ägare. Om fastigheten besväras av penninginteckningar, skall

fastigheten enligt huvudregeln övergå i sökandens ägo fri från sådana och

andra gravationer. Ersättningen tages i sådant fall i första hand i anspråk

för att gottgöra inteckningshavarna. Vad som blir över tillfaller fastighetens

ägare. Ersättningen skall motsvara fastighetens värde med hänsyn

särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning (7 §). Under vissa för- 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 saml. 3 avd. Nr 16

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1966

utsättningar kan ersättning därjämte utgå för skada och intrång Utgångspunkten

för värderingen skall enligt förarbetena till den ursprungliga lydelsen

av den gällande expropriationslagen vara att fastighetsägarens ekonomiska

ställning såsom helhet lämnas orubbad.1 Då berörda lagrum år

1949 erhöll den avfattning det ännu har, uttalades att principen alltjämt

äger giltighet.2 Ersättning utgår dock icke för en förändring i en fastighets

värde, som hänför sig till expropriationsrättens beviljande eller det avsedda

ändamålets genomförande (8 §), liksom ej heller för sådan kostnad som

—- sedan frågan om expropriation blivit väckt — nedlagts på fastigheten för

att höja ersättningen (10 §).

Såsom en delfråga till den mera omfattande frågan till vilken tidpunkt

värderingen skall hänföra sig har man att betrakta spörsmålet, hur samma

fråga skall lösas i händelse sökanden tillträder fastigheten innan expropriationen

fullbordats (förtida tillträde). Härom stadgar 33 §.

Har den exproprierande tagit fastigheten i besittning, må vid bestämmande

av expropriationsersättningen hänsyn icke tagas till sådan ändring

i fastighetens värde, som uppkommit efter tillträdet.

Förtida tillträde av två skilda slag förekommer, nämligen efter beslut av

domstol och efter överenskommelse mellan parterna.

Om det, sedan stämning i målet utfärdats, för sökanden är av synnerlig

vikt att redan innan expropriationen fullbordats kunna få taga fastigheten

i besittning kan sålunda domstolen medge att så får ske (37 §). Bortsett

från de fall där det är uppenbart att ersättningen blir obetydlig, åligger det

då sökanden att före tillträdet utgiva en preliminärt beräknad ersättning.

Denna skall utgöra minst tre fjärdedelar av den slutliga ersättningen, sådan

denna av domstolen förberedelsevis beräknas. Den preliminära ersättningen

måste dock alltid motsvara den expropriationsersättning sökanden själv erbjudit

i målet (38 §). Det åligger därjämte sökanden att utgiva sex procent

årlig ränta å den slutliga ersättningen från tillträdesdagen till dess expropriationen

fullbordas eller expropriationsersättningen slutligen gäldas

(55 §).

Den form av förtida tillträde, som i praktiken torde vara den vanligaste,

är dock den, som grundar sig på frivillig överenskommelse mellan sökanden

och fastighetsägaren. Det rättsläge som i en dylik situation uppkommer

är visserligen icke helt oförutsett i lagen (52 §) men kan icke sägas

vara närmare reglerat.

Rättsfall

Högsta domstolen har i två prejudicerande avgöranden ansett att värderingen

vid förtida tillträde enligt expropriationslagen skall ske enligt det

1 NJA avd. II 1918 s. 145 ff.

2 NJA avd. II 1950 s. 224 f.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1966

3

penningvärde som gäller vid tiden för tillträdet och att hänsyn inte skall

tas till penningvärdets fall under tiden efter det tillträdet skett (NJA 1954

s. 513 och 1957 s. 162).

I 1954 års rättsfall hade ett kraftbolag den 18 juni 1949 erhållit tillstånd

att expropriera servituts- eller nyttjanderätt till mark som erfordrades

för att framdraga och nyttja en elektrisk högspänningsledning. Efter

överenskommelse mellan parterna hade tillträde skett redan den 1 januari

1949. Sedan kraftbolaget fullföljt expropriationen genom en den 9 juni 1950

till expropriationsdomstolen inkommen stämningsansökan, yrkade en av

berörda fastighetsägare att bliva tillerkänd tilläggsersättning med 50 procent

å eljest utgående ersättning på grund av den penningvärdeförsämring,

som inträffat efter den 1 januari 1949. — Högsta domstolen, som var enhällig,

uttalade efter att ha erinrat om fakta i målet och innehållet i bl. a.

33 § expropriationslagen: »Vidare skall enligt 55 § expropriationslagen

å den expropriationsersättning som bestämmes gäldas ränta efter sex procent

om året från tillträdesdagen. -— Vad sålunda upptagits giver vid

handen, att i förevarande fall uppskattningen av expropriationsersättningen

skall hänföra sig till den 1 januari 1949 och att utrymme saknas

för förhöjning av expropriationsersättningen med hänsyn till penningvärdets

fall efter sagda dag.»

I 1957 års rättsfall hade vattenfallsstyrelsen den 7 september 1945 och

den 10 oktober 1947 erhållit expropriationstillstånd för liknande ändamål.

Även i detta fall hade frivilligt tillträde av berörda fastigheter skett redan

före expropriationstillstånden. Efter förlängning av tiden för expropriationsrättens

begagnande meddelades nya expropriationstillstånd den 12 december

1952. Expropriationsfrågan fullföljdes av vattenfallsstyrelsen genom en

den 16 oktober 1953 till expropriationsdomstolen inkommen stämningsansökan.

I målet uppkom fråga till vilken tidpunkt värderingen skulle

hänföra sig. Högsta domstolen, som även i detta mål var enhällig, fastslog,

att tillträde ostridigt skett respektive den 1 januari 1945 och den 1 oktober

1947, samt fortsatte: »Genom ianspråktagandet får styrelsen anses hava

tillträtt marken i den mening som avses i 33 § expropriationslagen. Expropriationsersättningarna

skola därför bestämmas till det värde servitutsrättigheterna

kunna anses hava ägt respektive den 1 januari 1945 och den

1 oktober 1947 utan hänsyn till sedermera inträdd ändring i penningvärdet.

Vad nu sagts utesluter ej, att den prisutveckling som numera kan konstateras

i sin mån kan utgöra belägg för att redan vid tiden för tillträdet befogade

förväntningar om prishöjning å virke förelågo av beskaffenhet att

påverka värdet av servitutsrättigheterna.»

I en icke fullföljd dom den 11 februari 1963 (se SvJt 1964 s. 11) har

emellertid hovrätten över Skåne och Blekinge funnit att i fall av förhandslillträdc

uppskattningen av lösenskillingen skall ske med ledning av markens

värde vid tillträdet med beaktande av penningvärdeförändring under 2

2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. .‘I avd. Nr 16

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1966

tiden från tillträdet fram till löseskillingens bestämmande. Hovrätten uttalade

bl. a. följande.

Enligt 33 § expropriationslagen må vid bestämmande av expropriationsersättningen

hänsyn icke tagas till sådan ändring i fastighetens värde som

uppkommit efter tillträdet. Ingenting tyder emellertid på att man vid tillkomsten

av detta lagrum avsett att utesluta möjligheten att beakta skiftningar

i penningvärdet, ett beaktande som man i andra sammanhang inom

expropriationslagstiftningen förordat. Fluktuationer i fastighetspriserna på

grund av ett i ena eller andra riktningen skiftande penningvärde äro för övrigt

icke att betrakta såsom ändringar i fastigheternas realvärden utan innebära

i själva verket allenast anpassning av dessa till den allmänna prisnivån.

Den räntegottgörelse av sex procent, som den ersättningsberättigade

är tillförsäkrad enligt 55 § expropriationslagen, inverkar icke på bedömandet

ty räntan utgör såsom vanlig dröjsmålsränta närmast ersättning för

mistad avkastning och utgår för övrigt alldeles oberoende av i vilken riktning

penningvärdet skiftar. På grund av vad sålunda anförts saknas enligt

HovR:ens mening anledning att i fall av förhandstillträde frångå den till

grund för fastställandet av all expropriationsersättning liggande principen

att ersättningen skall uppgå till sådant belopp att den ersättningsberättigade

bibehålies orubbad vid den ekonomiska ställning såsom helhet räknat

som han förut innehaft. Med hänsyn härtill och med beaktande av att expropriationsersättning

blir tillgänglig för lyftning först när expropriationen

fullbordats, finner IIovRrn sådan ersättning böra fastställas under

hänsynstagande till skiftningar i penningvärdet intill tiden för sakens avgörande.

Frågans tidigare behandling

Vissa med expropriationsförfarandet sammanhängande spörsmål kom att

uppmärksammas i samband med behandlingen av två vid 1958 års A-riksdag

väckta motioner (nr 1:28 och 11:19) i vilka påyrkats ändring av värderingsregeln

i 33 § expropriationslagen på så sätt att ordet »värde» skulle

utbytas mot ordet »realvärde». Med utgångspunkt från att det bl. a. genom

det av högsta domstolen år 1957 träffade avgörandet (NJA 1957 s. 162; jfr

även NJA 1954 s. 513) finge anses fastslaget att expropriationsersättningen,

då förtida tillträde ägt rum, skall bestämmas med hänsyn till fastighetens

värde den dag då tillträdet skedde och i då gällande penningvärde, behandlade

tredje lagutskottet i sitt utlåtande över berörda motioner frågan om

möjligheterna att undanröja vissa olägenheter, som kunde följa av nämnda

värderingsprincip (L3U 1958 A: 16). Motionerna blev föremål för en

relativt vidlyftig remissbehandling. Endast två remissinstanser tillstyrkte

motionerna medan övriga remissinstanser instämde i motionernas syfte

men ansåg att frågan först borde utredas eller att problemets lösning borde

sökas på andra vägar än den motionärerna anvisat. Utskottet uttalande

bl. a. följande.

Såsom de flesta av remissinstanserna framhållit synes den av motionärerna

anvisade vägen till frågans lösning knappast böra förordas. Väl stäl
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1966

5

les både domstolar och andra många gånger inför uppgiften att för en viss

tidrymd göra en uppskattning av den därunder inträffade penningvärdeförsämringen.

Något officiellt eller allmänt tillämpat inflationsindex finnes

emellertid icke. Det kan därför knappast undgås att beräkningar, som göres

med ett enskilt fall för ögonen, lätt kommer att bli godtyckliga och osäkra.

Redan den praktiska tillämpningen av motionärernas förslag skulle sålunda

ställa domstolarna inför mycket stora svårigheter.

Även ur principiell synpunkt lider motionärernas förslag av vissa brister.

Förslagets genomförande skulle — såsom flera remissinstanser påpekat —

innebära att fastighetsägaren erhölle dels ersättning för vad han avträtt

med realvärdet vid tiden för tillträdet, dels ock sex procent årlig ränta å

det nominella beloppet. En på så sätt beräknad ersättning synes i allmänhet

leda till att fastighetsägaren genom expropriationen gör en vinst, vilket

givetvis icke är önskvärt. I sådana lägen, då penningvärdet sjunker mer än

sex procent om året, blir situationen naturligtvis en annan. — Advokatsamfundet

har i sitt härovan (s. 13 fjärde stycket) återgivna yttrande

pekat på fall, då den av motionärerna föreslagna regeln tillämpad jämsides

med bestämmelsen i 38 § skulle kunna leda till orimliga resultat. — Motionärernas

resonemang synes vidare bygga på förutsättningen att det alltid

lyckas för fastighetsägaren att, om han erhåller ersättningen vid tillträdet,

placera ersättningen i värdebeständig valuta. Detta är naturligtvis alls icke

säkert. Risken för värdeförsämring föreligger för varje slag av förmögenhet,

låt vara att risken för ägare av fastighet är mindre än den genomsnittliga

risken. Med motionärernas utgångspunkt kommer fastighetsägaren

under tiden från tillträdet, då skadan anses inträffa, till värderingen att

helt vara befriad från risken för värdeförsämring på grund av inflation.

Detta synes emellertid knappast under alla förhållanden vara en given

konsekvens av expropriationslagens principer.

Bland de åtgärder, som förtjänade övervägas i syfte att råda bot på uppkommande

olägenheter av att viss tid kunde komma att förflyta mellan

tillträdet och den slutliga värderingen, nämndes i utskottsutlåtandet möjligheten

att utvidga omfattningen av den exproprierandes nedsättningsskyldighet

enligt 38 § expropriationslagen och att låta föreskrifterna om nedsättning

omfatta jämväl det fall, att tillträde ägt rum efter överenskommelse

mellan parterna. Ytterligare kunde det enligt utskottets mening övervägas,

om det icke skulle vara ändamålsenligt att införa möjlighet för fastighetsägare

och annan sakägare att, sedan tillträde skett, instämma expropriationssökanden

till expropriationsdomstolen för att därigenom erhålla en

preliminär värdering med åtföljande nedsättning. I utskottsutlåtandet förordades

en utredning av hl. a. dessa frågor. Riksdagen biträdde detta förslag.

Vid 1962 års riksdag väcktes en motion med viss anknytning till den vid

1958 års riksdag senast behandlade frågan om ersättning i samband med

förtida tillträde (nr 11:222). I motionen, som gällde tidpunkten för utbetalande

av ersättning vid expropriation av vägmark, påtalades att sakägare

i vissa fall, särskilt då vägmärken från början tagits i anspråk med viigrätt

men väghållaren diircftcr utverkat tillstånd alt expropriera äganderätt till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 dr 1966

marken, kan få vänta på ersättning lång tid efter det marken tagits i anspråk.

Motionärerna hemställde bl. a. att riksdagen för sin del måtte besluta

att väghållare, i de fall då mark tages i anspråk genom expropriation,

skulle få rätt att utge ersättning innan slutligt avtal kommit till stånd eller

lagakraftvunnen dom förelåge. Motionen behandlades av tredje lagutskottet,

som i sitt utlåtande (L3U 1962:37) till en början erinrade om att fastighetsägare

enligt allmänna väglagen är skyldig att upplåta för väg erforderlig

mark, när arbetsplan för vägen fastställts genom lagakraftägande beslut,

att fastighetsägaren å sin sida är berättigad att, så snart mark tagits

i anspråk, instämma talan om ersättning till ägodelningsrätt samt att någon

skyldighet för väghållaren att, innan lagakraftvunnen dom därom föreligger,

utbetala ersättning till markägaren icke föreligger. Med tanke på

det fall, att väghållaren efter det mark tagits i anspråk med vågrätt övergår

till att begära expropriation av marken, erinrade utskottet vidare om ett

under förarbetena till den allmänna väglagstiftningen gjort uttalande (jfr

prop. 1943:223 s. 226) rörande förhållandet mellan mål angående ersättning

för vägrättsupplåtelse och en eventuell expropriation, varav bl. a. framginge,

att i dylikt fall en med stöd av väglagen väckt talan om ersättning

borde avvisas, om stämning i expropriationsmålet redan utfärdats, och att,

om expropriationsfrågan ej fortskridit så långt, målet borde vilandeförklaras

i avbidan på huruvida expropriation kommc till stånd. Utskottet konstaterade

därjämte att fastighetsägaren, om väghållaren enligt medgivande

från fastighetsägaren eller på grund av vågrätt redan erhållit tillträde till

marken, icke kunde jämlikt expropriationslagens bestämmelser utverka domstols

förordnande om nedsättning av preliminärt ersättningsbelopp. I likhet

med ett flertal remissinstanser, som yttrat sig över motionen, fann utskottet

det från såväl allmän som enskild synpunkt otillfredsställande att markägare

sålunda i vissa fall kunde nödgas vänta på ersättning lång tid efter

det att marken tagits i anspråk. Utskottet fann det angeläget, att berörda

missförhållanden i all möjlig utsträckning undanröjdes. Problemet var emellertid

enligt utskottets mening icke begränsat till fall, där fråga var om åtkomst

av vägmark. Förhållandena framstod fastmera som lika otillfredsställande

vid varje expropriation, där tillträde till marken skett antingen före

expropriationsförfarandets igångsättande på grund av medgivande av fastighetsägaren

eller också under expropriationsrättegången efter överenskommelse

mellan parterna eller — därest markägaren av försummelse eller av

annan orsak underlåtit att framställa yrkande om nedsättning — efter förordnande

jämlikt 37 § expropriationslagen. Enligt utskottets mening borde

vidare en reform inte, såsom motionärerna yrkat, allenast taga sikte på att

den exproprierande skulle få rätt att utgiva ersättning vid förhandstillträde

utan på att fastighetsägaren skulle vara berättigad att, om han så yrkade,

utfå sådan ersättning. Utskottet konstaterade att den väckta frågan hade

nära samband med de spörsmål som dryftats i tredje lagutskottets utlåtande

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1966

7

nr 16 år 1958. Vad i detta utlåtande angivits i fråga om ersättning, när

förhandstillträde frivilligt medgivits, gällde enligt utskottet, i allt väsentligt

också, då sådant tillträde skett på grund av vågrätt eller, utan att

fastighetsägaren påkallat nedsättning jämlikt 37 § expropriationslagen. Med

hänsyn till angelägenheten från såväl allmän som enskild synpunkt av att

frågan bringades till en tillfredsställande lösning fann utskottet i sitt av

riksdagen godkända utlåtande det önskvärt att expropriationsutredningen

upptog och såvitt möjligt framlade förslag i saken utan att avvakta slutförandet

av sitt uppdrag i övrigt.

Offentlig utredning

I syfte att undvika onödig tidsutdräkt i anledning av domstolsförfarandet

föreslår expropriationsutredningen i sitt betänkande »Förtida tillträde,

expropriationskostnad m. m.» (SOU 1964:32) vissa ändringar i och kompletteringar

av expropriationslagens bestämmelser om förtida tillträde och

om ersättning i anledning av sådant tillträde.

Till en början föreslår utredningen att domstol skall kunna meddela

föreskrift om förskott å blivande expropriationsersättning icke blott, såsom

nu är fallet i samband med att förordnande ges om förhandstillträde,

utan även då sådant tillträde redan kommit till stånd på grund av avtal

mellan parterna eller på annan grund. Under processens fortgång skall

domstolen, allteftersom klarhet vinnes i fråga om befogenheten av framställda

ersättningsanspråk, kunna meddela upprepade beslut om förskott.

För att undvika att domstolen alltför ofta besväras med framställningar

om förskott och för att minska arbetet med att fördela utdömda ersättningsbelopp

begränsas dock möjligheten att meddela förskottsbeslut i så måtto,

att dylikt beslut icke kan meddelas, innan sex månader förflutit från det

tidigare beslut om förskott vunnit laga kraft. Samtidigt härmed föreslås

de nuvarande detaljerade föreskrifterna om beräkningen av förskottets

storlek skola utmönstras såsom obehövliga. I anslutning härtill föreslås,

att fristen för betalning av expropriationsersättning, som förskottsvis eller

slutligt utdömes efter förhandstillträde, skall förkortas från tre månader

till en månad.

Initiativ till rättegång i expropriationsmål kan f. n. endast tagas av den

exproprierande. Med tanke på de icke sällan förekommande fall, då egendom

tillträtts av den exproprierande redan innan domstolsförfarandet inletts,

har i skilda sammanhang efterlysts regler, som gör det möjligt för

markägare och andra ersättningsberättigade sakägare att självständigt instämma

talan i expropriationsmål för att få sina ersättningsanspråk prövade.

Utredningen föreslår att i expropriationslagen upptages regler av

dylik innebörd. Ilar den exproprierande tagit egendom i besittning efter

överenskommelse eller på annan grund, skall således, förutom den expro
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1966

prierande, jämväl fastighetens ägare och annan ersättningsberättigad sakägare

ha befogenhet att ta initiativ till rättegång. Härigenom får de ersättningsberättigade

också möjlighet att utverka domstolsbeslut om förskott

å expropriationsersättningen.

Expropriationsutredningen uttalar i anslutning till sitt förslag om förskott

bl. a. att en möjlighet att meddela upprepade förskottsbeslut i förening

med en jämväl i övrigt utvidgad befogenhet för domstol att utdöma

preliminära ersättningsbelopp medför för sakägarnas del avgjorda fördelar

från likviditetssynpunkt. Härtill kommer, att den i skilda sammanhang

väckta frågan om hänsynstagande till penningvärdeförändringer, som kan

inträffa under tiden mellan tillträdet och den slutliga värderingen, får reducerad

betydelse. Jämväl för den exproprierande synes en ordning, sådan

som den nu antydda, vara till fördel, i det att den skapar gynnsamma betingelser

för överenskommelser mellan parterna och därjämte ökar möjligheten

att få till stånd snabba avgöranden i tillträdesfrågorna.

Utredningen framhåller vidare att den reform av expropriationslagens

bestämmelser om ersättning i anslutning till förtida tillträde, som utredningen

föreslår, inverkar icke på frågan om till vilken tidpunkt värderingen

skall hänföra sig. Sistnämnda fråga — med vilken räntefrågan är

nära förbunden — kommer utredningen att upptaga till behandling under

sitt fortsatta arbete.

Betänkandet har varit föremål för remissbehandling. Vad utredningen

föreslagit beträffande förtida tillträde och preliminär ersättning samt beträffande

befogenheten för sakägare att väcka talan i expropriationsmål har

i allmänhet inte mött några invändningar av principiell innebörd.

I anslutning till de föreslagna förskottsreglerna berör lagberedningen i

sitt yttrande frågan om i vilken utsträckning det bör vara möjligt att, då

den slutliga expropriationsersättningen bestämmes, ta hänsyn till förändringar

i penningvärdet under tiden mellan tillträdet och den slutliga värderingen.

Lagberedningen erinrar om att enligt högsta domstolens praxis

dylik förändring icke skall beaktas vid expropriationsersättningens bestämmande

och anför vidare.

Denna ståndpunkt står icke i överensstämmelse med den allmänna principen

om full ersättning till expropriaten och har i olika sammanhang kritiserats

(Ljungman, Den rättsliga kontrollen över mark och vatten, del II,

s. 44. Jfr också presidenten Elliots anförande i rättsfallet NJA 1957 s. 162

samt SvJT 1964 rf s. 11). I utredningens betänkande har spörsmålet icke

närmare penetrerats. Utredningen framhåller endast, att frågan får reducerad

betydelse, om en möjlighet öppnas att meddela upprepade förskottsbeslut

i förening med en jämväl i övrigt utvidgad befogenhet för domstol

att utdöma preliminära ersättningsbelopp (s. 51 f). Beredningen betvivlar,

att de föreslagna reglerna kan i någon mera väsentlig mån undanröja de

uppenbara olägenheter för sakägarna som är förbundna med den nuvarande

ordningen. Beredningen hemställer därför, att frågan får en adekvat lös
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1966

9

ning. Exempel saknas icke på att hänsyn till penningvärdeförändringar

tages vid bestämmandet av ersättningar inom närliggande rättsområden,

bl. a. i vattenmålen (jfr även prop. med förslag till naturvårdslag 1964:148

s. 120 f). Visserligen kan en rättsregel om hänsynstagande till förändringar

i penningvärdet medföra vissa praktiska problem (jfr tredje lagutskottets

utlåtande 1958:16 A s. 15 och 20), men detta bör icke hindra en för sakägarna

rättvis ordning. Det finns uppenbarligen användbara metoder att

beräkna skälig ersättning för penningvärdets fall, om det blott klargörs att

sådan ersättning skall utgå.

Propositionen i anledning av expropriationsutredningens betänkande har

förutskickats bli avlämnad under innevarande vårsession.

Redogörelse för motionerna

Till stöd för motionärernas yrkande att hänsyn skall tagas till penningvärdets

fall vid bestämmandet av expropriationsersättning anförs bl. a.

följande.

Genom att markägaren inte får betalt vid tillträdet av fastigheten kan

han inte skydda sig från penningvärdeförsämringen. Om betalning sker

genast kan pengarna investeras i motsvarande värdebeständig nyttighet.

På expropriationsersättningen erhålles visserligen 6 % ränta, men denna

motsvarar endast förlorad avkastning på fastigheten. Med nuvarande ränteläge

är räntesatsen dessutom för låg. Genom att utnyttja möjligheten till

förskott enligt 38 § expropriationslagen kan visserligen dessa olägenheter

till viss del elimineras. Domstolarna är emellertid försiktiga, och det är

vanligt att den förskottsvis uppskattade ersättningen uppgår till endast

hälften av den ersättning som slutligen bestäms. — När expropriationslagen

skrevs räknade man inte med penningvärdeförsämring, men numera är det

en realitet. Därför måste det — som lagtexten utformats och tolkats av domstolarna

— ske en lagändring med avseende å 33 § expropriationslagen.

Förslagsvis kunde paragrafen kompletteras med följande tillägg: »Utan

hinder härav må beaktas de förändringar, som penningvärdet undergått

från tiden för tillträdet till expropriationsersättningens bestämmande.»

Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet hänvisa till

motionen II:722.

Utskottet

I expropriationslagen stadgas att, om en exproprierande tagit fastigheten

i besittning, hänsyn vid bestämmandet av expropriationsersättning icke må

tagas till sådan ändring i fastighetens värde, som uppkommit efter tillträdet.

I två prejudicerande avgöranden åren 1954 och 1957 har högsta domstolen

funnit bestämmelsen vara att tolka så att hänsyn ej skall tas till

de förändringar, som penningvärdet undergått från liden för tillträdet till

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1966

expropriationsersättningens bestämmande. På skäl som ovan närmare redovisats

hemställer motionärerna om sådan ändring av stadgandet, att penningvärdeförändringar

skall kunna beaktas i berörda fall.

I anledning av väckta motioner med samma syfte som de nu förevarande

pekade riksdagen år 1958 på förekommande olägenheter av att viss tid

kunde komma att förflyta mellan tillträdet och den slutliga värderingen.

I syfte att råda bot härpå föreslår expropriationsutredningen i ett år 1964

avgivet betänkande vissa ändringar i och kompletteringar av expropriationslagens

bestämmelser om förtida tillträde och ersättning i anledning

av sådant tillträde. Sålunda föreslås att domstol skall kunna meddela föreskrift

om förskott å blivande ersättning inte bara, såsom nu är fallet, i

samband med att förordnande ges om förhandstillträde, utan även då sådant

tillträde redan kommit till stånd på grund av avtal mellan parterna

eller på annan grund. Upprepade beslut om förskott skall också kunna

meddelas. Utredningen vill vidare öppna möjlighet för markägare och

andra ersättningsberättigade sakägare att självständigt instämma talan i

expropriationsmål för att få sina ersättningsanspråk prövade. Vad utredningen

sålunda föreslår medför att frågan om hänsynstagandet till penningvärdeförändringar

får reducerad betydelse. Motionärernas syfte kan

därigenom till viss del tillgodoses. Utskottet vill slutligen framhålla att

proposition i anledning av betänkandet har förutskickats bli avlämnad under

innevarande riksdag. Den genom motionerna aktualiserade frågan kommer

vidare att övervägas av expropriationsutredningen under dess fortsatta

arbete. Vid sådana förhållanden finner utskottet att något riksdagens uttalande

i vart fall för närvarande inte är erforderligt i frågan.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att förevarande motioner, 1:592 och 11:722, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 mars 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson*, Svant

Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesso

och Wirmark;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp», fru Torbrink

herrar Grebäck, Hedin, Johansson i öckerö, Svenning och Tobé.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.