Utlåtande i anledning av väckta motioner angående bestämmandet av expropriationsersättning. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 592 i första kammaren av herr Pettersson, Harald, m. fl. och nr 722 i andra kammaren av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.
1966-03-08 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1966:16, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående bestämmandet av expropriationsersättning. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 592 i första kammaren av herr Pettersson, Harald, m. fl. och nr 722 i andra kammaren av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1966
1
Nr 16
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående bestämmandet
av expropriationsersättning.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 592 i första kammaren av herr Pettersson,
Harald, m. fl. och nr 722 i andra kammaren av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställs »att riksdagen måtte besluta
sådana ändringar i expropriationslagens 33 § att de i motionen anförda synpunkterna
beaktas och att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till
komplettering av lagtexten».
För motionernas huvudsakliga innehåll redogöres nedan.
Gällande bestämmelser
I förfarandet vid expropriation kan urskiljas tre skeden. Det första, varvid
rätten till expropriation och omfattningen därav fastslås, försiggår inför
Kungl. Maj:t i statsrådet. Det andra, varvid expropriationsersättningen
bestämmes, försiggår inför domstol. Det tredje, varvid ersättningen erlägges
och fördelas, försiggår inför länsstyrelsen. Först härefter är expropriationen
fullbordad och sökanden kan enligt huvudregeln tillträda fastigheten.
I samband med förfarandet inför Kungl. Maj :t fastställes den tid
inom vilken expropriationssökanden har att hos expropriationsdomstolen
väcka talan mot fastighetsägaren eller annan sakägare för det fortsatta förfarandet
vid domstol (5 § sista stycket expropriationslagen). Försittes fristen
upphör expropriationsrätten. I lagen finnes ingen bestämmelse som begränsar
fristen. Enligt praxis möter ej hinder att fristen genom nytt beslut av
Kungl. Maj :t förlänges. Förfarandet inför expropriationsdomstolen och —
vid fullföljd — inför hovrätten och högsta domstolen gestaltar sig i stort
sett som förfarandet i ett vanligt tvistemål (13 §).
För fastighet som exproprieras har sökanden att erlägga ersättning till
fastighetens ägare. Om fastigheten besväras av penninginteckningar, skall
fastigheten enligt huvudregeln övergå i sökandens ägo fri från sådana och
andra gravationer. Ersättningen tages i sådant fall i första hand i anspråk
för att gottgöra inteckningshavarna. Vad som blir över tillfaller fastighetens
ägare. Ersättningen skall motsvara fastighetens värde med hänsyn
särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning (7 §). Under vissa för- 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 saml. 3 avd. Nr 16
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1966
utsättningar kan ersättning därjämte utgå för skada och intrång Utgångspunkten
för värderingen skall enligt förarbetena till den ursprungliga lydelsen
av den gällande expropriationslagen vara att fastighetsägarens ekonomiska
ställning såsom helhet lämnas orubbad.1 Då berörda lagrum år
1949 erhöll den avfattning det ännu har, uttalades att principen alltjämt
äger giltighet.2 Ersättning utgår dock icke för en förändring i en fastighets
värde, som hänför sig till expropriationsrättens beviljande eller det avsedda
ändamålets genomförande (8 §), liksom ej heller för sådan kostnad som
—- sedan frågan om expropriation blivit väckt — nedlagts på fastigheten för
att höja ersättningen (10 §).
Såsom en delfråga till den mera omfattande frågan till vilken tidpunkt
värderingen skall hänföra sig har man att betrakta spörsmålet, hur samma
fråga skall lösas i händelse sökanden tillträder fastigheten innan expropriationen
fullbordats (förtida tillträde). Härom stadgar 33 §.
Har den exproprierande tagit fastigheten i besittning, må vid bestämmande
av expropriationsersättningen hänsyn icke tagas till sådan ändring
i fastighetens värde, som uppkommit efter tillträdet.
Förtida tillträde av två skilda slag förekommer, nämligen efter beslut av
domstol och efter överenskommelse mellan parterna.
Om det, sedan stämning i målet utfärdats, för sökanden är av synnerlig
vikt att redan innan expropriationen fullbordats kunna få taga fastigheten
i besittning kan sålunda domstolen medge att så får ske (37 §). Bortsett
från de fall där det är uppenbart att ersättningen blir obetydlig, åligger det
då sökanden att före tillträdet utgiva en preliminärt beräknad ersättning.
Denna skall utgöra minst tre fjärdedelar av den slutliga ersättningen, sådan
denna av domstolen förberedelsevis beräknas. Den preliminära ersättningen
måste dock alltid motsvara den expropriationsersättning sökanden själv erbjudit
i målet (38 §). Det åligger därjämte sökanden att utgiva sex procent
årlig ränta å den slutliga ersättningen från tillträdesdagen till dess expropriationen
fullbordas eller expropriationsersättningen slutligen gäldas
(55 §).
Den form av förtida tillträde, som i praktiken torde vara den vanligaste,
är dock den, som grundar sig på frivillig överenskommelse mellan sökanden
och fastighetsägaren. Det rättsläge som i en dylik situation uppkommer
är visserligen icke helt oförutsett i lagen (52 §) men kan icke sägas
vara närmare reglerat.
Rättsfall
Högsta domstolen har i två prejudicerande avgöranden ansett att värderingen
vid förtida tillträde enligt expropriationslagen skall ske enligt det
1 NJA avd. II 1918 s. 145 ff.
2 NJA avd. II 1950 s. 224 f.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1966
3
penningvärde som gäller vid tiden för tillträdet och att hänsyn inte skall
tas till penningvärdets fall under tiden efter det tillträdet skett (NJA 1954
s. 513 och 1957 s. 162).
I 1954 års rättsfall hade ett kraftbolag den 18 juni 1949 erhållit tillstånd
att expropriera servituts- eller nyttjanderätt till mark som erfordrades
för att framdraga och nyttja en elektrisk högspänningsledning. Efter
överenskommelse mellan parterna hade tillträde skett redan den 1 januari
1949. Sedan kraftbolaget fullföljt expropriationen genom en den 9 juni 1950
till expropriationsdomstolen inkommen stämningsansökan, yrkade en av
berörda fastighetsägare att bliva tillerkänd tilläggsersättning med 50 procent
å eljest utgående ersättning på grund av den penningvärdeförsämring,
som inträffat efter den 1 januari 1949. — Högsta domstolen, som var enhällig,
uttalade efter att ha erinrat om fakta i målet och innehållet i bl. a.
33 § expropriationslagen: »Vidare skall enligt 55 § expropriationslagen
å den expropriationsersättning som bestämmes gäldas ränta efter sex procent
om året från tillträdesdagen. -— Vad sålunda upptagits giver vid
handen, att i förevarande fall uppskattningen av expropriationsersättningen
skall hänföra sig till den 1 januari 1949 och att utrymme saknas
för förhöjning av expropriationsersättningen med hänsyn till penningvärdets
fall efter sagda dag.»
I 1957 års rättsfall hade vattenfallsstyrelsen den 7 september 1945 och
den 10 oktober 1947 erhållit expropriationstillstånd för liknande ändamål.
Även i detta fall hade frivilligt tillträde av berörda fastigheter skett redan
före expropriationstillstånden. Efter förlängning av tiden för expropriationsrättens
begagnande meddelades nya expropriationstillstånd den 12 december
1952. Expropriationsfrågan fullföljdes av vattenfallsstyrelsen genom en
den 16 oktober 1953 till expropriationsdomstolen inkommen stämningsansökan.
I målet uppkom fråga till vilken tidpunkt värderingen skulle
hänföra sig. Högsta domstolen, som även i detta mål var enhällig, fastslog,
att tillträde ostridigt skett respektive den 1 januari 1945 och den 1 oktober
1947, samt fortsatte: »Genom ianspråktagandet får styrelsen anses hava
tillträtt marken i den mening som avses i 33 § expropriationslagen. Expropriationsersättningarna
skola därför bestämmas till det värde servitutsrättigheterna
kunna anses hava ägt respektive den 1 januari 1945 och den
1 oktober 1947 utan hänsyn till sedermera inträdd ändring i penningvärdet.
Vad nu sagts utesluter ej, att den prisutveckling som numera kan konstateras
i sin mån kan utgöra belägg för att redan vid tiden för tillträdet befogade
förväntningar om prishöjning å virke förelågo av beskaffenhet att
påverka värdet av servitutsrättigheterna.»
I en icke fullföljd dom den 11 februari 1963 (se SvJt 1964 s. 11) har
emellertid hovrätten över Skåne och Blekinge funnit att i fall av förhandslillträdc
uppskattningen av lösenskillingen skall ske med ledning av markens
värde vid tillträdet med beaktande av penningvärdeförändring under 2
2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. .‘I avd. Nr 16
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1966
tiden från tillträdet fram till löseskillingens bestämmande. Hovrätten uttalade
bl. a. följande.
Enligt 33 § expropriationslagen må vid bestämmande av expropriationsersättningen
hänsyn icke tagas till sådan ändring i fastighetens värde som
uppkommit efter tillträdet. Ingenting tyder emellertid på att man vid tillkomsten
av detta lagrum avsett att utesluta möjligheten att beakta skiftningar
i penningvärdet, ett beaktande som man i andra sammanhang inom
expropriationslagstiftningen förordat. Fluktuationer i fastighetspriserna på
grund av ett i ena eller andra riktningen skiftande penningvärde äro för övrigt
icke att betrakta såsom ändringar i fastigheternas realvärden utan innebära
i själva verket allenast anpassning av dessa till den allmänna prisnivån.
Den räntegottgörelse av sex procent, som den ersättningsberättigade
är tillförsäkrad enligt 55 § expropriationslagen, inverkar icke på bedömandet
ty räntan utgör såsom vanlig dröjsmålsränta närmast ersättning för
mistad avkastning och utgår för övrigt alldeles oberoende av i vilken riktning
penningvärdet skiftar. På grund av vad sålunda anförts saknas enligt
HovR:ens mening anledning att i fall av förhandstillträde frångå den till
grund för fastställandet av all expropriationsersättning liggande principen
att ersättningen skall uppgå till sådant belopp att den ersättningsberättigade
bibehålies orubbad vid den ekonomiska ställning såsom helhet räknat
som han förut innehaft. Med hänsyn härtill och med beaktande av att expropriationsersättning
blir tillgänglig för lyftning först när expropriationen
fullbordats, finner IIovRrn sådan ersättning böra fastställas under
hänsynstagande till skiftningar i penningvärdet intill tiden för sakens avgörande.
Frågans tidigare behandling
Vissa med expropriationsförfarandet sammanhängande spörsmål kom att
uppmärksammas i samband med behandlingen av två vid 1958 års A-riksdag
väckta motioner (nr 1:28 och 11:19) i vilka påyrkats ändring av värderingsregeln
i 33 § expropriationslagen på så sätt att ordet »värde» skulle
utbytas mot ordet »realvärde». Med utgångspunkt från att det bl. a. genom
det av högsta domstolen år 1957 träffade avgörandet (NJA 1957 s. 162; jfr
även NJA 1954 s. 513) finge anses fastslaget att expropriationsersättningen,
då förtida tillträde ägt rum, skall bestämmas med hänsyn till fastighetens
värde den dag då tillträdet skedde och i då gällande penningvärde, behandlade
tredje lagutskottet i sitt utlåtande över berörda motioner frågan om
möjligheterna att undanröja vissa olägenheter, som kunde följa av nämnda
värderingsprincip (L3U 1958 A: 16). Motionerna blev föremål för en
relativt vidlyftig remissbehandling. Endast två remissinstanser tillstyrkte
motionerna medan övriga remissinstanser instämde i motionernas syfte
men ansåg att frågan först borde utredas eller att problemets lösning borde
sökas på andra vägar än den motionärerna anvisat. Utskottet uttalande
bl. a. följande.
Såsom de flesta av remissinstanserna framhållit synes den av motionärerna
anvisade vägen till frågans lösning knappast böra förordas. Väl stäl
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1966
5
les både domstolar och andra många gånger inför uppgiften att för en viss
tidrymd göra en uppskattning av den därunder inträffade penningvärdeförsämringen.
Något officiellt eller allmänt tillämpat inflationsindex finnes
emellertid icke. Det kan därför knappast undgås att beräkningar, som göres
med ett enskilt fall för ögonen, lätt kommer att bli godtyckliga och osäkra.
Redan den praktiska tillämpningen av motionärernas förslag skulle sålunda
ställa domstolarna inför mycket stora svårigheter.
Även ur principiell synpunkt lider motionärernas förslag av vissa brister.
Förslagets genomförande skulle — såsom flera remissinstanser påpekat —
innebära att fastighetsägaren erhölle dels ersättning för vad han avträtt
med realvärdet vid tiden för tillträdet, dels ock sex procent årlig ränta å
det nominella beloppet. En på så sätt beräknad ersättning synes i allmänhet
leda till att fastighetsägaren genom expropriationen gör en vinst, vilket
givetvis icke är önskvärt. I sådana lägen, då penningvärdet sjunker mer än
sex procent om året, blir situationen naturligtvis en annan. — Advokatsamfundet
har i sitt härovan (s. 13 fjärde stycket) återgivna yttrande
pekat på fall, då den av motionärerna föreslagna regeln tillämpad jämsides
med bestämmelsen i 38 § skulle kunna leda till orimliga resultat. — Motionärernas
resonemang synes vidare bygga på förutsättningen att det alltid
lyckas för fastighetsägaren att, om han erhåller ersättningen vid tillträdet,
placera ersättningen i värdebeständig valuta. Detta är naturligtvis alls icke
säkert. Risken för värdeförsämring föreligger för varje slag av förmögenhet,
låt vara att risken för ägare av fastighet är mindre än den genomsnittliga
risken. Med motionärernas utgångspunkt kommer fastighetsägaren
under tiden från tillträdet, då skadan anses inträffa, till värderingen att
helt vara befriad från risken för värdeförsämring på grund av inflation.
Detta synes emellertid knappast under alla förhållanden vara en given
konsekvens av expropriationslagens principer.
Bland de åtgärder, som förtjänade övervägas i syfte att råda bot på uppkommande
olägenheter av att viss tid kunde komma att förflyta mellan
tillträdet och den slutliga värderingen, nämndes i utskottsutlåtandet möjligheten
att utvidga omfattningen av den exproprierandes nedsättningsskyldighet
enligt 38 § expropriationslagen och att låta föreskrifterna om nedsättning
omfatta jämväl det fall, att tillträde ägt rum efter överenskommelse
mellan parterna. Ytterligare kunde det enligt utskottets mening övervägas,
om det icke skulle vara ändamålsenligt att införa möjlighet för fastighetsägare
och annan sakägare att, sedan tillträde skett, instämma expropriationssökanden
till expropriationsdomstolen för att därigenom erhålla en
preliminär värdering med åtföljande nedsättning. I utskottsutlåtandet förordades
en utredning av hl. a. dessa frågor. Riksdagen biträdde detta förslag.
Vid 1962 års riksdag väcktes en motion med viss anknytning till den vid
1958 års riksdag senast behandlade frågan om ersättning i samband med
förtida tillträde (nr 11:222). I motionen, som gällde tidpunkten för utbetalande
av ersättning vid expropriation av vägmark, påtalades att sakägare
i vissa fall, särskilt då vägmärken från början tagits i anspråk med viigrätt
men väghållaren diircftcr utverkat tillstånd alt expropriera äganderätt till
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 dr 1966
marken, kan få vänta på ersättning lång tid efter det marken tagits i anspråk.
Motionärerna hemställde bl. a. att riksdagen för sin del måtte besluta
att väghållare, i de fall då mark tages i anspråk genom expropriation,
skulle få rätt att utge ersättning innan slutligt avtal kommit till stånd eller
lagakraftvunnen dom förelåge. Motionen behandlades av tredje lagutskottet,
som i sitt utlåtande (L3U 1962:37) till en början erinrade om att fastighetsägare
enligt allmänna väglagen är skyldig att upplåta för väg erforderlig
mark, när arbetsplan för vägen fastställts genom lagakraftägande beslut,
att fastighetsägaren å sin sida är berättigad att, så snart mark tagits
i anspråk, instämma talan om ersättning till ägodelningsrätt samt att någon
skyldighet för väghållaren att, innan lagakraftvunnen dom därom föreligger,
utbetala ersättning till markägaren icke föreligger. Med tanke på
det fall, att väghållaren efter det mark tagits i anspråk med vågrätt övergår
till att begära expropriation av marken, erinrade utskottet vidare om ett
under förarbetena till den allmänna väglagstiftningen gjort uttalande (jfr
prop. 1943:223 s. 226) rörande förhållandet mellan mål angående ersättning
för vägrättsupplåtelse och en eventuell expropriation, varav bl. a. framginge,
att i dylikt fall en med stöd av väglagen väckt talan om ersättning
borde avvisas, om stämning i expropriationsmålet redan utfärdats, och att,
om expropriationsfrågan ej fortskridit så långt, målet borde vilandeförklaras
i avbidan på huruvida expropriation kommc till stånd. Utskottet konstaterade
därjämte att fastighetsägaren, om väghållaren enligt medgivande
från fastighetsägaren eller på grund av vågrätt redan erhållit tillträde till
marken, icke kunde jämlikt expropriationslagens bestämmelser utverka domstols
förordnande om nedsättning av preliminärt ersättningsbelopp. I likhet
med ett flertal remissinstanser, som yttrat sig över motionen, fann utskottet
det från såväl allmän som enskild synpunkt otillfredsställande att markägare
sålunda i vissa fall kunde nödgas vänta på ersättning lång tid efter
det att marken tagits i anspråk. Utskottet fann det angeläget, att berörda
missförhållanden i all möjlig utsträckning undanröjdes. Problemet var emellertid
enligt utskottets mening icke begränsat till fall, där fråga var om åtkomst
av vägmark. Förhållandena framstod fastmera som lika otillfredsställande
vid varje expropriation, där tillträde till marken skett antingen före
expropriationsförfarandets igångsättande på grund av medgivande av fastighetsägaren
eller också under expropriationsrättegången efter överenskommelse
mellan parterna eller — därest markägaren av försummelse eller av
annan orsak underlåtit att framställa yrkande om nedsättning — efter förordnande
jämlikt 37 § expropriationslagen. Enligt utskottets mening borde
vidare en reform inte, såsom motionärerna yrkat, allenast taga sikte på att
den exproprierande skulle få rätt att utgiva ersättning vid förhandstillträde
utan på att fastighetsägaren skulle vara berättigad att, om han så yrkade,
utfå sådan ersättning. Utskottet konstaterade att den väckta frågan hade
nära samband med de spörsmål som dryftats i tredje lagutskottets utlåtande
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1966
7
nr 16 år 1958. Vad i detta utlåtande angivits i fråga om ersättning, när
förhandstillträde frivilligt medgivits, gällde enligt utskottet, i allt väsentligt
också, då sådant tillträde skett på grund av vågrätt eller, utan att
fastighetsägaren påkallat nedsättning jämlikt 37 § expropriationslagen. Med
hänsyn till angelägenheten från såväl allmän som enskild synpunkt av att
frågan bringades till en tillfredsställande lösning fann utskottet i sitt av
riksdagen godkända utlåtande det önskvärt att expropriationsutredningen
upptog och såvitt möjligt framlade förslag i saken utan att avvakta slutförandet
av sitt uppdrag i övrigt.
Offentlig utredning
I syfte att undvika onödig tidsutdräkt i anledning av domstolsförfarandet
föreslår expropriationsutredningen i sitt betänkande »Förtida tillträde,
expropriationskostnad m. m.» (SOU 1964:32) vissa ändringar i och kompletteringar
av expropriationslagens bestämmelser om förtida tillträde och
om ersättning i anledning av sådant tillträde.
Till en början föreslår utredningen att domstol skall kunna meddela
föreskrift om förskott å blivande expropriationsersättning icke blott, såsom
nu är fallet i samband med att förordnande ges om förhandstillträde,
utan även då sådant tillträde redan kommit till stånd på grund av avtal
mellan parterna eller på annan grund. Under processens fortgång skall
domstolen, allteftersom klarhet vinnes i fråga om befogenheten av framställda
ersättningsanspråk, kunna meddela upprepade beslut om förskott.
För att undvika att domstolen alltför ofta besväras med framställningar
om förskott och för att minska arbetet med att fördela utdömda ersättningsbelopp
begränsas dock möjligheten att meddela förskottsbeslut i så måtto,
att dylikt beslut icke kan meddelas, innan sex månader förflutit från det
tidigare beslut om förskott vunnit laga kraft. Samtidigt härmed föreslås
de nuvarande detaljerade föreskrifterna om beräkningen av förskottets
storlek skola utmönstras såsom obehövliga. I anslutning härtill föreslås,
att fristen för betalning av expropriationsersättning, som förskottsvis eller
slutligt utdömes efter förhandstillträde, skall förkortas från tre månader
till en månad.
Initiativ till rättegång i expropriationsmål kan f. n. endast tagas av den
exproprierande. Med tanke på de icke sällan förekommande fall, då egendom
tillträtts av den exproprierande redan innan domstolsförfarandet inletts,
har i skilda sammanhang efterlysts regler, som gör det möjligt för
markägare och andra ersättningsberättigade sakägare att självständigt instämma
talan i expropriationsmål för att få sina ersättningsanspråk prövade.
Utredningen föreslår att i expropriationslagen upptages regler av
dylik innebörd. Ilar den exproprierande tagit egendom i besittning efter
överenskommelse eller på annan grund, skall således, förutom den expro
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1966
prierande, jämväl fastighetens ägare och annan ersättningsberättigad sakägare
ha befogenhet att ta initiativ till rättegång. Härigenom får de ersättningsberättigade
också möjlighet att utverka domstolsbeslut om förskott
å expropriationsersättningen.
Expropriationsutredningen uttalar i anslutning till sitt förslag om förskott
bl. a. att en möjlighet att meddela upprepade förskottsbeslut i förening
med en jämväl i övrigt utvidgad befogenhet för domstol att utdöma
preliminära ersättningsbelopp medför för sakägarnas del avgjorda fördelar
från likviditetssynpunkt. Härtill kommer, att den i skilda sammanhang
väckta frågan om hänsynstagande till penningvärdeförändringer, som kan
inträffa under tiden mellan tillträdet och den slutliga värderingen, får reducerad
betydelse. Jämväl för den exproprierande synes en ordning, sådan
som den nu antydda, vara till fördel, i det att den skapar gynnsamma betingelser
för överenskommelser mellan parterna och därjämte ökar möjligheten
att få till stånd snabba avgöranden i tillträdesfrågorna.
Utredningen framhåller vidare att den reform av expropriationslagens
bestämmelser om ersättning i anslutning till förtida tillträde, som utredningen
föreslår, inverkar icke på frågan om till vilken tidpunkt värderingen
skall hänföra sig. Sistnämnda fråga — med vilken räntefrågan är
nära förbunden — kommer utredningen att upptaga till behandling under
sitt fortsatta arbete.
Betänkandet har varit föremål för remissbehandling. Vad utredningen
föreslagit beträffande förtida tillträde och preliminär ersättning samt beträffande
befogenheten för sakägare att väcka talan i expropriationsmål har
i allmänhet inte mött några invändningar av principiell innebörd.
I anslutning till de föreslagna förskottsreglerna berör lagberedningen i
sitt yttrande frågan om i vilken utsträckning det bör vara möjligt att, då
den slutliga expropriationsersättningen bestämmes, ta hänsyn till förändringar
i penningvärdet under tiden mellan tillträdet och den slutliga värderingen.
Lagberedningen erinrar om att enligt högsta domstolens praxis
dylik förändring icke skall beaktas vid expropriationsersättningens bestämmande
och anför vidare.
Denna ståndpunkt står icke i överensstämmelse med den allmänna principen
om full ersättning till expropriaten och har i olika sammanhang kritiserats
(Ljungman, Den rättsliga kontrollen över mark och vatten, del II,
s. 44. Jfr också presidenten Elliots anförande i rättsfallet NJA 1957 s. 162
samt SvJT 1964 rf s. 11). I utredningens betänkande har spörsmålet icke
närmare penetrerats. Utredningen framhåller endast, att frågan får reducerad
betydelse, om en möjlighet öppnas att meddela upprepade förskottsbeslut
i förening med en jämväl i övrigt utvidgad befogenhet för domstol
att utdöma preliminära ersättningsbelopp (s. 51 f). Beredningen betvivlar,
att de föreslagna reglerna kan i någon mera väsentlig mån undanröja de
uppenbara olägenheter för sakägarna som är förbundna med den nuvarande
ordningen. Beredningen hemställer därför, att frågan får en adekvat lös
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1966
9
ning. Exempel saknas icke på att hänsyn till penningvärdeförändringar
tages vid bestämmandet av ersättningar inom närliggande rättsområden,
bl. a. i vattenmålen (jfr även prop. med förslag till naturvårdslag 1964:148
s. 120 f). Visserligen kan en rättsregel om hänsynstagande till förändringar
i penningvärdet medföra vissa praktiska problem (jfr tredje lagutskottets
utlåtande 1958:16 A s. 15 och 20), men detta bör icke hindra en för sakägarna
rättvis ordning. Det finns uppenbarligen användbara metoder att
beräkna skälig ersättning för penningvärdets fall, om det blott klargörs att
sådan ersättning skall utgå.
Propositionen i anledning av expropriationsutredningens betänkande har
förutskickats bli avlämnad under innevarande vårsession.
Redogörelse för motionerna
Till stöd för motionärernas yrkande att hänsyn skall tagas till penningvärdets
fall vid bestämmandet av expropriationsersättning anförs bl. a.
följande.
Genom att markägaren inte får betalt vid tillträdet av fastigheten kan
han inte skydda sig från penningvärdeförsämringen. Om betalning sker
genast kan pengarna investeras i motsvarande värdebeständig nyttighet.
På expropriationsersättningen erhålles visserligen 6 % ränta, men denna
motsvarar endast förlorad avkastning på fastigheten. Med nuvarande ränteläge
är räntesatsen dessutom för låg. Genom att utnyttja möjligheten till
förskott enligt 38 § expropriationslagen kan visserligen dessa olägenheter
till viss del elimineras. Domstolarna är emellertid försiktiga, och det är
vanligt att den förskottsvis uppskattade ersättningen uppgår till endast
hälften av den ersättning som slutligen bestäms. — När expropriationslagen
skrevs räknade man inte med penningvärdeförsämring, men numera är det
en realitet. Därför måste det — som lagtexten utformats och tolkats av domstolarna
— ske en lagändring med avseende å 33 § expropriationslagen.
Förslagsvis kunde paragrafen kompletteras med följande tillägg: »Utan
hinder härav må beaktas de förändringar, som penningvärdet undergått
från tiden för tillträdet till expropriationsersättningens bestämmande.»
Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet hänvisa till
motionen II:722.
Utskottet
I expropriationslagen stadgas att, om en exproprierande tagit fastigheten
i besittning, hänsyn vid bestämmandet av expropriationsersättning icke må
tagas till sådan ändring i fastighetens värde, som uppkommit efter tillträdet.
I två prejudicerande avgöranden åren 1954 och 1957 har högsta domstolen
funnit bestämmelsen vara att tolka så att hänsyn ej skall tas till
de förändringar, som penningvärdet undergått från liden för tillträdet till
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1966
expropriationsersättningens bestämmande. På skäl som ovan närmare redovisats
hemställer motionärerna om sådan ändring av stadgandet, att penningvärdeförändringar
skall kunna beaktas i berörda fall.
I anledning av väckta motioner med samma syfte som de nu förevarande
pekade riksdagen år 1958 på förekommande olägenheter av att viss tid
kunde komma att förflyta mellan tillträdet och den slutliga värderingen.
I syfte att råda bot härpå föreslår expropriationsutredningen i ett år 1964
avgivet betänkande vissa ändringar i och kompletteringar av expropriationslagens
bestämmelser om förtida tillträde och ersättning i anledning
av sådant tillträde. Sålunda föreslås att domstol skall kunna meddela föreskrift
om förskott å blivande ersättning inte bara, såsom nu är fallet, i
samband med att förordnande ges om förhandstillträde, utan även då sådant
tillträde redan kommit till stånd på grund av avtal mellan parterna
eller på annan grund. Upprepade beslut om förskott skall också kunna
meddelas. Utredningen vill vidare öppna möjlighet för markägare och
andra ersättningsberättigade sakägare att självständigt instämma talan i
expropriationsmål för att få sina ersättningsanspråk prövade. Vad utredningen
sålunda föreslår medför att frågan om hänsynstagandet till penningvärdeförändringar
får reducerad betydelse. Motionärernas syfte kan
därigenom till viss del tillgodoses. Utskottet vill slutligen framhålla att
proposition i anledning av betänkandet har förutskickats bli avlämnad under
innevarande riksdag. Den genom motionerna aktualiserade frågan kommer
vidare att övervägas av expropriationsutredningen under dess fortsatta
arbete. Vid sådana förhållanden finner utskottet att något riksdagens uttalande
i vart fall för närvarande inte är erforderligt i frågan.
På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att förevarande motioner, 1:592 och 11:722, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 8 mars 1966
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson*, Svant
Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesso
och Wirmark;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp», fru Torbrink
herrar Grebäck, Hedin, Johansson i öckerö, Svenning och Tobé.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.