Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätt att fritt etablera radiooch televisionsanläggningar, m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 231 i första kammaren av herr Holmberg m. fl. samt nr 298 i andra kammaren av herr Bohman m. fl.
1966-03-08 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1966:18, Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätt att fritt etablera radiooch televisionsanläggningar, m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 231 i första kammaren av herr Holmberg m. fl. samt nr 298 i andra kammaren av herr Bohman m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966
1
Nr 18
Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätt att fritt etablera
radio- och televisionsanläggningar, m. m.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 231 i första kammaren av herr Holmberg m. fl. samt nr
298 i andra kammaren av herr Bohman m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, ”att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att förslag snarast måtte föreläggas riksdagen
till dels lagstiftning om fri etableringsrätt av radio- och televisionsanläggningar
och de med den fria etableringsrätten sammanhängande förändringarna
inom opinionsrätten, dels lagstiftning om inrättande av en auktoriseringsnämnd
i enlighet med de i motionen framförda riktlinjerna”.
Samma motionärer har, med hänvisning till vad de anfört i ovannämnda
motioner, i motionerna nr 179 i första kammaren och nr 237 i andra kammaren
hemställt, att riksdagen måtte dels uttala, att löpande avtal mellan Kungl. Maj :t
och Sveriges radio aktiebolag icke måtte förnyas i vad avser monopol för Sveriges
radio att bedriva radio- och televisionssändningar efter löpande avtalstids
utgång, dels med avslag å Kungl. Maj :ts förslag om ett anslag till ersättning
för viss rundradioverksamhet för budgetåret 1966/67 om 25,6 milj. kronor anslå
60 000 kronor för televerkets kostnader för fria ljudradiolicenser åt blinda m. m.
och dels i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att Kungl. Maj:t måtte i övrigt
beakta vad i motionerna anförts, i synnerhet den del som avser behov av ökad
offentlig insyn i Sveriges radios verksamhet. Dessa motioner har hänvisats till
statsutskottet.
Gällande bestämmelser m. m.
Enligt 2 § lagen den 3 maj 1946 om radioanläggningar m. m. erfordras tillstånd
av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av telestyrelsen
för rätt att här i riket inneha eller nyttja radioanläggning. Med radioanläggning
förstås i lagen bl. a. anläggning för överförande genom radiovågor av tecken,
signaler, skrift, bilder eller ljud.
Enligt en mellan svenska staten och Sveriges radio aktiebolag träffad överenskommelse
skall bolaget handha rundradions programverksamhet, varmed
förstås produktion av program för ljudradio och television. Rundradioverksamheten
i övrigt, omfattande bl. a. distribution av programmen, skall ombesörjas
av televerket. Bolaget tillförsäkras ensamrätt att bestämma vilka program som
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 18
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966
skall utsändas över svenska sändare samt att inom landet producera dessa program.
Program eller programinslag, där mot betalning eller vederlag i annan
form kommersiell reklam medgives, får ej förekomma.
Frågans tidigare behandling
För innehav och nyttjande av radioanläggning i Sverige har sedan år 1905
upprätthållits krav på myndighets tillstånd. Den nu gällande lagstiftningen
tillkom år 1946.
Aktiebolaget radiotjänst — numera Sveriges radio aktiebolag — erhöll Kungl.
Maj:ts koncession att från den 1 januari 1925 omhänderha radions programverksamhet
inom Sverige, under det att den tekniska verksamheten underställdes
telegrafstyrelsen. Denna ordning består alltjämt och det nu gällande avtalet från
1959 överensstämmer i sina huvuddrag med tidigare i ämnet träffade överenskommelser.
1943 års rundradioutredning ifrågasatte huruvida man icke efter det flera
samtidiga program införts borde mot ersättning upplåta viss sändningstid för
kommersiella eller andra privata meddelanden. Departementschefen uttalade i
proposition nr 41 år 1947 sin tveksamhet över förslaget. I sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 51 avvisade statsutskottet tanken på försäljning av programtid
för kommersiell reklam.
1953 ansökte ett konsortium, bestående av företag inom radiobranschen,
Kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges lantbruksförbund,
om tillstånd att driva televisionsverksamhet i Stockholm intill dess
av statsmakterna beslutad reguljär televisionsverksamhet igångsattes, dock
minst intill utgången av år 1957. Genom beslut den 12 februari 1954 lämnade
Kungl. Maj :t ansökningen utan bifall.
Vid 1954 års riksdag väcktes motioner syftande till att koncession skulle givas
åt ett företag att såsom försöksverksamhet sända televisionsprogram. Verksamheten
skulle finansieras genom försäljning av programtid. I sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 195 avstyrkte statsutskottet motionerna.
Även vid 1955 års riksdag väcktes motioner med yrkande om uthyrning av
programtid i radio. Motionerna, som behandlades av statsutskottet i utlåtande
nr 125, föranledde ingen åtgärd.
I proposition nr 90 till 1956 års riksdag med förslag rörande principerna för
televisionsverksamhetens finansiering och organisation avvisade departementschefen
tanken på verksamhetens finansiering genom kommersiella programinslag.
I samband med propositionen väcktes motioner i vilka förordades att
televisionens utbyggnad lämpligen skulle ske genom samverkan mellan staten,
näringslivet och andra berörda parter varvid olika programföretag borde inrättas
och verksamheten till viss del finansieras genom kommersiella programinslag.
Statsutskottet avvisade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 131 de
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966
3
i motionerna gjorda förslagen men uttalade, att möjligen kunde en gång den
situationen inträffa, att det med hänsyn till önskvärdheten att hålla licensavgiften
nere tedde sig befogat att medgiva betalda reklaminslag i en eller
annan form.
Vid 1957 och 1958 års riksdagar prövades ånyo frågan om kommersiell television,
statsutskottets utlåtande nr 108 år 1957 och nr 9 år 1958. Ej heller vid
dessa tillfällen ansågs det befogat att tillåta reklamfinansierade program.
1960 tillsattes en utredning för ljudradions framtida utveckling. 1962 vidgades
denna utrednings uppdrag till att avse jämväl televisionens utveckling. I
de då utfärdade tilläggsdirektiven anförde departementschefen bl. a.:
Jag går nu över till att behandla två principiella frågor av fundamental betydelse
för televisionens framtida struktur i vårt land. Den ena gäller om programproduktionen
skall anförtros ett eller flera televisionsföretag och den andra
om reklamfinansiering i större eller mindre omfattning skall införas.
Dessa frågor, som övervägdes ingående i början och mitten av 1950-talet före
televisionens introducerande i vårt land, har på nytt tagits upp till en livlig
allmän debatt.
För att förenkla framställningen vill jag dock från början göra ett par avgränsningar.
I det följande kommer jag sålunda att enbart behandla televisionen,
eftersom den allmänna debatten i alldeles övervägande grad gällt detta
medium. Ljudradion har tilldragit sig väsentligt mindre intresse i sammanhanget.
De allmänna synpunkter och värderingar, som jag lägger fram för televisionens
del, torde emellertid i huvudsak ha giltighet även för ljudradion. Vidare
avser jag inte att särskilt ta upp de mera teoretiskt betonade alternativen
med tre eller flera programföretag. Jag kommer sålunda att begränsa jämförelserna
till den mera praktiska frågeställningen vilka för- och nackdelar som är
förenade med olika alternativa system omfattande ett eller två företag.
Först och utförligast ämnar jag behandla alternativet med två televisionsföretag,
det ena licensfinansierat och det andra
reklamfinansierat. De aspekter, utifrån vilka jag avser att föra ett
jämförande resonemang, är yttrandefriheten, valfriheten för publiken, programstandarden,
programledningens integritet, det samhälleliga behovet av televisionsreklam,
den ekonomiska betydelsen för televisionsrörelsen av reklamintäkter
samt kostnadsnivån för programproduktionen. I min framställning går jag
vidare ut ifrån, att statsmakterna i grova drag bestämmer den totala omfattningen
av verksamheten vilket system man än väljer. Jämförelsen avser således
alternativa system med i stort sett samma ekonomiska resurser och samma totala
omfattning av verksamheten.
När frågan om yttrandefriheten i televisionen ventileras, göres i regel jämförelse
med förhållandena på det tryckta ordets område med dess synnerligen
vidsträckta möjligheter för medborgarna att föra fram åsikter. Med hänvisning
härtill hävdas, att en liknande ordning bör skapas inom televisionen. En dylik
jämförelse är emellertid klart missvisande. Utrymmet i etern är nämligen
strängt ransonerat genom mellanfolkliga överenskommelser. Till följd härav
är svenska statens befogenhet att ge koncession till sändningar för närvarande
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966
begränsad till att avse ett fåtal programkanaler. Enligt den tekniskt-vetenskapliga
expertisen kan man inte heller på grundval av nu förutsebar utveckling
inom teletekniken räkna med någon mera väsentlig utvidgning av antalet programkanaler,
som kan ställas till vårt lands disposition. En etableringsfrihet av
det slag, som medborgarna åtnjuter på tryckfrihetens område, måste därför av
tekniska och praktiska skäl anses omöjlig att uppnå för televisionens del.
I det till grund för koncessionen liggande avtalet mellan svenska staten och
programföretaget finns bestämmelser avsedda att tillgodose kraven på att olika
meningsriktningar får komma till tals i programmen. Så gott som allmän enighet
torde råda om att i vårt land programföretaget varit redo att släppa fram en
i möjligaste mån fullständig provkarta av åsikter och meningsriktningar i olika
samhällsfrågor. Den allmänna debatt, som förekommer i dagspressen, brukar
nära avspeglas i radio och television. Erfarenheterna från andra demokratiska
länder med liknande samhällsstruktur — t. ex. Danmark, Norge, Storbritannien
och Förbundsrepubliken Tyskland — talar i samma riktning. Vad gäller förhållandena
i Storbritannien torde knappast kunna hävdas, att yttrandefriheten
inom televisionen blivit större genom tillkomsten av den kommersiella programkanalen
och ej heller att yttrandefriheten är större inom televisionen med
dess två programföretag än inom ljudradion, där ett enda företag disponerar
samtliga programkanaler. Det finns däremot de som hävdar att stora risker
föreligger att den faktiska yttrandefriheten inom televisionen blir kringskuren
i länder med en mycket fri konkurrens och en stark kommersialisering i vad
gäller programföretagens verksamhet. Sålunda göres ibland gällande, att programföretagen
skulle vara obenägna att släppa fram debattinlägg, som en majoritet
kunde tänkas ogilla, enär impopulära åsikter kunde påverka publikfrekvensen
och därmed reklamintäkterna. I detta sammanhang vill jag även påpeka,
att förespråkare för ett fristående reklamfinansierat televisionsföretag
framhållit, att detta borde undvika kontroversiella politiska och religiösa frågor,
med andra ord spörsmål som tillhör yttrandefrihetens viktigaste objekt.
För vårt lands del anser jag den slutsatsen berättigad, att yttrandefriheten
inom televisionen icke har något nära samband med organisationsformen och
att ett reklamfinansierat programföretag — vid sidan av ett licensfinansierat —
icke skulle leda till en ökning av yttrandefriheten. Från åtskilliga håll har starka
farhågor uttryckts för att införandet av ett reklamfinansierat televisionsföretag
skulle få den verkan, att annonseringen i dagspressen påverkades i ogynnsam
riktning och därigenom nedläggandet av dagstidningar påskyndades. I så
fall skulle med fog kunna göras gällande, att reklam i televisionen försvagar
möjligheterna till en rikt varierad offentlig diskussion och därmed försämrar
opinionsbildningens villkor.
Vad gäller valfriheten — d. v. s. möjligheten för den enskilde att välja mellan
olika programinslag — har jag förut uttalat såsom min uppfattning, att
televisionspubliken bör erbjudas det större mått av valfrihet, som tillgång till
ett dubbelprogram innebär. I det följande skall jag söka belysa om ett system
med två programkanaler, disponerade den ena av ett licensfinansierat och den
andra av ett reklamfinansierat företag, kan antagas för publiken medföra en
högre grad av valfrihet än ett system med två kanaler, båda disponerade av ett
enda företag.
Erfarenheterna från Storbritannien får här tillmätas stor vikt. Ett omfattande
utredningsmaterial om brittisk television har nyligen publicerats i ett
betänkande som utarbetats av en statlig kommitté i nämnda land. Kommitténs
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966
5
bedömningar bygger på ett synnerligen rikhaltigt underlag av opinionsyttringar
från organisationer och enskilda.
För att den ökade valfrihet, som erbjudes vid dubbelprogram, skall få ett reellt
innehåll för den enskilde individen, är det av avgörande betydelse att de programinslag,
som visas under samma sändningstid, i väsentlig mån skiljer sig
från varandra till innehåll och karaktär. Erfarenheterna från länder med flera
programföretag pekar emellertid på en klar tendens, att företagen tävlar med
varandra om största möjliga publik under en mycket väsentlig del av sändningstiden.
En konsekvens härav har blivit, att programsättningen koncentreras
på ett mindre antal programkategorier och därvid särskilt på lättare underhållningsprogram
och att härtill samma kategori av program ofta visas under
samma sändningstid på de tävlande kanalerna.
Denna tendens har blivit särskilt framträdande i fråga om den bästa sändningstiden.
Vidare placeras förekommande program av mera seriös art i regel
på sämre publiktid och då ofta samtidigt i alla kanaler. För publikens del blir
resultatet således, att den enskildes valfrihet under bästa sändningstid blir
begränsad till ett antal lättare underhållningsprogram av samma grundkaraktär.
De stora grupper inom publiken, som vid varje särskild tidpunkt skulle
föredra program av annat slag får endast i mindre grad sina önskemal tillgodosedda.
Den enskildes valfrihet blir vid här diskuterade system merendels ytterst
begränsad och detta oavsett vilken kategori av program vedrbörande helst
vill se.
Om däremot ett och samma företag svarar för samtliga programkanaler, kan
programverksamheten samordnas. Genom att de skilda programinslagen vid ett
och samma sändningstillfälle kan ges olika karaktär, erbjudes publiken en större
variation i programvalet och den enskildes valfrihet får därmed ett mera reel
innehåll. , .
Min slutsats när det gäller valfriheten blir därför, att ett system med dubbeiprogram
producerade av ett enda företag tillgodoser publikens önskemal^ om
valfrihet klart bättre än ett system med samma programvolym uppdelad pa ett
licensfinansierat och ett reklamfinansierat företag. Härvid förutsätter jag givetvis,
att företaget vid sammansättningen av de båda programmen metodiskt
beaktar valfrihetssynpunkten.
Även i fråga om programstandarden inom ett system med tva konkurrerande
televisionsföretag, det ena licensfinansierat och det andra reklamfinansierat,
kan övervägandena i stor utsträckning grundas på det utredningsmaterial, som
förutnämnda brittiska kommitté lagt fram.
Kommittén uttalar ett erkännande åt vad den kommersiella televisionen
åstadkommit i tekniskt och administrativt avseende men riktar en mycket stark
kritik mot dess programstandard. Huvudinnebörden av kritiken är att programmen
i alltför hög grad strävar efter stora publiksiffror och därför baseras pa
några få ”minsta gemensamma nämnare” av typ kriminalfilmer och frågesport,
programmen innefattar således icke en tillräckligt bred skala av varierande
inslag; i de enskilda programinslagen förekommer vidare för många och expressiva
moment av våld; överhuvudtaget beaktas ej i tillräcklig grad televisionens
effekt i vad gäller påverkan av människors attityder och värderingar. Kommittén
anser att programmen i den kommersiella televisionen i Storbritannien
icke gjort sig förtjänta av beteckningen god television.
Beträffande konkurrensens inverkan på det licensfinansierade företagets produktion
hade bland opinionsyttringarna ingen röst höjts för att den enbart
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966
varit av godo; en del hade funnit den blandad och en del hävdade att den varit
enbart av ondo. En positiv inverkan kunde märkas i fråga om den rent tekniska
färdigheten. Det licensfinansierade företaget ansåg självt, att konkurrensen
såvitt gäller programstandarden lett till att företaget i vad avser den lätta
underhållningen i någon mån skärpt och förbättrat sina egna program. Företaget
hävdade vidare, att det i fråga om många programinslag icke existerade
någon nämnvärd konkurrens, enär den kommersiella televisionen ofta icke hade
någon motsvarighet till de mera ambitiösa programinslagen i den licensfinansierade
televisionen; detta var särskilt markant vad beträffar seriösa programinslag
under bästa sändningstid. Allmän enighet inom opinionen syntes råda om
att variationen av inslag icke ökat med programtiden. Kommittén ansåg att
konkurrensens tryck ibland föranlett det licensfinansierade företaget att i praktiken
avvika från sin egen uppfattning om målsättningen för televisionsverksamheten.
På grundval av detta utredningsmaterial, sammanställt jämväl med erfarenheter
från andra länder med konkurrerande kommersiella televisionsföretag,
göra följande allmänna reflektioner. Ett system med inslag av tävlan
mellan flera televisionsföretag kan ha en positiv effekt genom att det skärper
ansträngningarna till tekniska förbättringar och framför allt uppmuntrar idéskapande
och uppslagsrikedom inom vissa programkategorier. Den övervägande
effekten torde dock vara av negativ art, i det att systemet innebär påtagliga
risker för en mindre rikt varierad programproduktion och för ett försiktigt,
konventionellt utformande av de enskilda programmen. Detta ligger i själva
systemets natur. Huvudintresset i den kommersiella verksamheten måste vara
inriktat på att vid varje tillfälle nå en så stor publik som möjligt. Risken är
också stor, att det licensfinansierade företaget — sannolikt mot sin vilja -— påverkas
härav i sin programsättning, enär det icke vill förlora alltför stor del
av publiken.
Jag vill kraftigt understryka, att höga publiksiffror vid varje enskilt programinslag
icke är liktydigt med hög kvalitet på programproduktionen. En produktion,
vars främsta målsättning är höga publiksiffror vid varje programins!ag,
leder lätt till en likriktning av programmen. Men publiken är ingen enhetlig
och formlös massa utan bestar av enskilda människor med nyanserade
önskemal och vanor. Varje individ har en del behov och önskemål, som han
delar med majoriteten, men samtidigt har han kanske fler intressen gemensamma
med olika, större eller mindre minoriteter. De intressen han sätter
främst hör ofta till dem han delar med mindre grupper. En programservice,
vilken i allt väsentligt är inriktad endast på önskemål, som är gemensamma för
flertalet, tar således inte tillbörlig hänsyn till den enskilda människans skiftande
behov och anspråk.
I detta sammanhang vill jag tillägga ytterligare en synpunkt på den reklamfinansierade
televisionen, nämligen att själva reklaminslagen tar i anspråk
programtid, företrädesvis pa bästa sändningstid, utan att ha något egentligt
programvärde, sett från televisionspublikens synpunkt.
Vad beträffar programstandarden vill jag sammanfatta min ståndpunkt sålunda,
att jag anser, att ett system med ett enda programföretag erbjuder klart
bättre förutsättningar för en balanserad produktion och god kvalitet än ett
system med två konkurrerande företag, varav det ena är reklamfinansierat.
Vad jag förut anfört om reklamfinansieringens inverkan på programstandarden
har betydelse även för frågan om programledningens integritet. Vid upp
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966
7
byggnaden av radio- och televisionsverksamheten i vårt land har hittills uppställts
såom en huvudprincip, att programledningen skall ha en sådan självständig
ställning att den kan arbeta oberoende av intressen som är ovidkommande
från programsynpunkt. Det är denna strävan att upprätthålla program e
ningens integritet som ligger bakom bestämmelsen i gällande avtal mellan staten
och programföretaget, att program eller programinslag, där mot betalning
eller vederlag i annan form kommersiell reklam medgives, icke ma förekomma.
Att formerna för verksamhetens organisation och finansiering kan utöva
inflytande på programledningens ställningstaganden till programmens allmanna
sammansättning och standard framgår av vad jag anfört i det föregående.
Enligt min mening finns även risk för inflytande på enskilda programinslag.
Dessutom försvåras upprätthållandet av kraven på objektivitet och neutralitet
inom ett företag, som finansieras av reklammedel. Vårt nuvarande system med
ett enda licensfinansierat företag synes mig erbjuda större garantier for en
fri och oberoende programledning. . .
Ett ofta återkommande argument i debatten om kommersiell television ar
att det svenska näringslivet har behov av televisionen som reklammedel. Från
näringslivets sida hävdas bl. a. att införande av reklam i televisionen skulle
kunna medverka till att höja effektiviteten i försäljnings- och ^distributionsleden
och därmed förbilliga varorna. Den synpunkten har också framförts, att
teknikens utveckling skulle medföra att även relativt avlägsna televisionssandare
snart kommer att nå svenskt territorium. Dessutom har framhållits att, om
något av våra grannländer skulle medge reklamsändningar, dessa skulle kunna
mottagas även i vissa delar av Sverige och att utländska produkter härigenom
skulle kunna få en favör på den svenska marknaden. .
Erfarenheterna från länder med kommersiell reklam i televisionen visar klart,
att denna i allmänhet utgör ett mycket effektivt reklammedium. Reklamens genomslagskraft
anses mycket god och kostnaden per konsument, som nas med
reklamen, beräknas vara relativt låg. Det är främst med hänsyn härtill som
vissa grupper av företag i vårt land uttryckt starka önskemål att fa tillgång till
televisionsreklam.
Vid avvägningen gentemot motstående intressen av programmässig natur —
d. v. s. valfriheten, programstandarden och programledningens integritet — ar
det emellertid mindre de nyssnämnda önskemålen från företagarhåll om televisionsreklam
än det eventuella värdet av dylik reklam för samhällsekonomin
i dess helhet som bör läggas i vågskålen.
Den kommersiella reklamen inom varuhandeln har en given funktion att
fylla i ett samhälle med vårt ekonomiska system. I den offentliga debatten har
emellertid uttalats åtskilliga farhågor för att ett införande av televisionen som
nytt reklammedel icke skulle få en övervägande positiv samhällsekonomisk
effekt. Sålunda har från olika håll hävdats, att införandet av televisionsreklam
kunde medföra en ökning av de totala reklamkostnaderna i samhället, och att
en del av denna ökning kunde falla på den improduktiva delen av reklamen.
Härigenom skulle någon motsvarande besparing i produktions- eller distributionsledet
icke uppkomma, och följden skulle bli höjda snarare än sänkta varupriser.
Vidare har gjorts gällande, att i den mån televisionsreklamen medförde
verkan utöver smärre marginella förskjutningar mellan olika konsumtionsartiklar
denna effekt skulle bli en ökning av konsumtionen i samhället på bekostnad
av sparande och investeringar. Den synpunkten har också framförts, att
mindre företag, som icke kunde väntas fa rad att reklamera i television, skulle
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966
få svårare att hävda sig på marknaden, och att televisionsreklamen på så sätt
skulle bidraga till en strukturomvandling, vars samhällsekonomiska verkningar
icke torde bli enbart positiva.
I debatten har också pekats på vissa allmänna karakteristiska drag hos televisionsreklamen
i de länder, där sådan förekommer. Märkesvarorna intar i
denna reklam naturligt nog en helt dominerande plats. Den alldeles övervägande
delen av de annonserade varorna utgöres av konsumtionsartiklar, såsom livsmedel,
tvättmedel, kosmetika, patentmediciner, tobak, vin, öl och läskedrycker.
Reklam för sådana varor som har anknytning till de industrigrenar, vilka är av
fundamental betydelse för vårt lands ekonomiska framåtskridande, förekommer
däremot i endast obetydlig omfattning. Televisionsreklamen säges till sin
allmänna karaktär huvudsakligen vara inriktad på att med suggererande medel
inpränta vissa firmanamn och varumärken. Dess konsumentupplysande effekt
anses däremot vara ytterligt ringa.
Såsom jag tidigare framhållit är det vid avvägningen gentemot de motstående
intressena av programmässig natur televisionsreklamens eventuella värde
för samhällsekonomin i dess helhet som bör läggas i vågskålen. I det föregående
har jag redogjort för en del av de argument som i den offentliga debatten anörts
i fråga om införande av reklam i televisionen. Denna redogörelse gör ingalunda
anspråk pa att vara uttömmande. Det torde heller knappast vara möjligt
att genom ytterligare utredningar skapa full klarhet i denna fråga.
För att kunna på förhand bedöma televisionsreklamens inverkan på samhällsekonomin
måste man kunna ställa prognos dels hur denna reklam kommer att
inriktas, dels hur köparen påverkas av en sådan reklam och dels hur detta i sin
tur påverkar sparande, produktion och varuhandel. Dessa frågor torde i själva
verket vara alltför komplicerade för att en utredning väsentligt skall kunna
bidraga till frågans klargörande. En sammanfattande värdering av olika verkningar
måste dessutom alltid bli subjektiv.
„ frågan om värdet ur samhällsekonomisk synpunkt av televisionsreklam måste
sålunda lämnas öppen.
I anslutning härtill vill jag erinra om att jag förut närmare berört en annan
form av varuinformation åt konsumenterna, nämligen konsumentupplysningen,
och föreslagit en utvidgning och effektivisering av denna upplysningsverksamhet.
Konsumentupplysningen skall vara vederhäftig och i verklig mening informativ
samt därigenom vägleda konsumenten till från hans synpunkt riktiga
inköp. En effektiv konsumentupplysning har från samhällsekonomisk synpunkt
obestridligt ett betydande positivt värde. Med hänsyn härtill och då värdet av
televisionsreklam samhällsekonomiskt sett är tveksamt synes mig klart övervägande
skäl tala för att den programtid, som inom ramen för en balanserad
programsammansättning bör avsättas till varuinformation, ägnas åt konsumentupplysning.
Det ibland framförda argumentet att de tekniska framstegen skulle i en relativt
nära framtid göra det möjligt att på enskilda televisionsmottagare i vårt
land direkt ta in program jämväl från televisionssändare i avlägsna länder är
enligt vad jag inhämtat av teknisk expertis helt ogrundat. Utvecklingen går
nämligen snarare i motsatt riktning. Ju fler sändare som upprättas, ju mer tenderar
störningarna att öka. Härigenom blir räckvidden hos sändarna i och för
sig alltmer begränsad. Därtill kommer att räckvidden för sändare på de våglängdsband,
som kan utnyttjas för ytterligare program (band IV och V), är betydligt
mindre än för sändare, vilka användes för distribution av nuvarande
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966
9
program (band I och III). Enligt den tekniska expertisen kommer det vidare —
med hänsyn till bl. a. de stora tekniskt-vetenskapliga och ekonomiska problemen
— att dröja mycket länge, innan televisionsprogram kan komma att sändas
via kommunikationssatelliter direkt till televisionsmottagare i hemmen.
Något beslut om att i Danmark eller Norge införa kommersiell reklam i televisionen
föreligger icke. Om den situationen i framtiden skulle uppkomma, att
reklamprogram införes i något av nämnda länder, och dessa program skulle
kunna mottagas av större befolkningsgrupper i vårt land, bör från statsmakternas
sida på nytt övervägas, vilka eventuella åtgärder som i ett dylikt läge bör
vidtagas. Intill dess synes mig argumentet om grannländernas eventuella övergång
till kommersiell reklam i televisionen inte äga någon relevans.
Sammanfattningsvis vill jag i fråga om behovet av televisionsreklam för vissa
delar av näringslivet framhålla, att jag från de synpunkter, som jag tagit upp
och redovisat i det föregående icke anser tillräckliga motiv föreligga för införande
av dylik reklam.
En annan aspekt på frågan om reklam i television är hur den påverkar televisionsrörelsens
sammanlagda resurser. Förespråkarna för kommersiell television
brukar hävda att införande av reklam i television skulle medföra betydande
intäktstillskott för televisionsverksamheten. Härigenom skulle publiken ”gratis”
få längre programtid och bättre program eller lägre licensavgift.
Hur stort belopp som genom införande av reklam skulle kunna tillföras televisionen
är ytterligt svårt att uppskatta. Talesmän för kommersiell television
har nämnt belopp av storleken 50 till 100 mkr årligen för ett fristående, reklamfinansierat
televisionsföretag. Ett belopp av denna storleksordning är uppenbart
otillräckligt för att finansiera investeringskostnaderna för ett nytt sändarnät
och driftkostnaderna för produktion och distribution av ett särskilt
program.
I detta sammanhang bör emellertid uppmärksammas, att de annonserande
företagens kostnad för reklamen ingår såsom en delpost i den totala produktions-
och distributionskostnad, som ligger till grund för prissättningen på varorna,
d. v. s. de inköpspriser konsumenterna får betala. I stort sett samma allmänhet,
som ser på televisionen, får alltså ytterst själv bekosta de ökade resurserna
för televisionen, i den mån icke televisionsreklamen medför en sänkning
av den prisnivå, som vid oförändrade förutsättningar i övrigt skulle råda. Av
vad jag anfört i närmast föregående avsnitt framgår emellertid, att det icke
går att göra någon vetenskaplig-ekonomisk undersökning, som tillfredsställande
besvarar det här aktuella frågekomplexet. Det är därför tveksamt om införande
av televisionsreklam medför en prissänkande effekt.
Däremot torde kunna hävdas att införandet av ett reklamfinansierat televisionsföretag
vid sidan av det licensfinansierade kommer att leda till en väsentligt
högre kostnadsnivå för programproduktionen i jämförelse med det fall att
en produktion av samma volym och standard ligger hos ett enda televisionsföretag.
De administrativa och tekniska funktionerna måste nämligen dubbleras
inom kostnadskrävande sektorer. Vidare finns vissa andra faktorer som verkar
i kostnadsuppdrivande riktning.
Jag kommer nu att göra en sammanfattning av de värderingar som jag i det
föregående ansett mig kunna göra vid en jämförelse ur olika aspekter mellan
å ena sidan ett system med ett reklamfinansierat och ett licensfinansierat televisionsföretag
och å andra sidan en organisation av televisionsverksamheten på
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966
ett enda företag, vilket i stora drag överensstämmer med det nuvarande men
disponerar över två programkanaler.
Det kan inte med fog göras gällande att alternativet med ett nytt reklamfinansierat
företag skulle leda till en ökad yttrandefrihet. Vad avser publikens
reella valfrihet i fråga om de olika programmen och programledningens
integritet mot obehörig påverkan synes alternativet med ett nytt reklamfinansierat
företag vara klart underlägset det nuvarande systemet. Detsamma gäller
beträffande programstandarden, dock att konkurrensen som sådan torde kunna
få en viss stimulerande inverkan på vissa typer av program. Det går icke att
fastställa huruvida införande av televisionsreklam får en positiv eller negativ
effekt från samhällsekonomisk synpunkt. Klart är däremot att alternativet med
ett nytt reklamfinansierat företag kan beräknas medföra en högre kostnadsnivå
för den samlade programproduktionen än systemet med ett enda företag.
Enligt min mening innefattar vårt nuvarande system fördelar i väsentliga
avseenden framför ett system med två företag, varav det ena är reklamfinansierat.
Utifrån den grundsyn på televisionens möjligheter och uppgifter, som
jag inledningsvis deklarerat, anser jag att alternativet med ett enda licensfinansierat
televisionsföretag obetingat är att föredraga. De skäl som talar
emot införande av ett reklamfinansierat företag har enligt min mening en sådan
styrka, att detta bestämt bör avvisas. Jag skall i det följande återkomma
till frågan huruvida vi inom ramen för vårt nuvarande system kan i någon
utsträckning ta till vara den positiva inverkan på vissa programtyper, som enligt
vad jag förut sagt konkurrensen kan medföra.
Något uppdrag att utreda frågan om radio- och televisionsmonopolet meddelades
inte utredningen.
I motioner till 1962 års riksdag hemställdes om utredning i syfte att klarlägga
förutsättningarna för och ange formerna för en framtida kommersiell TV-verksamhet
i Sverige. Statsutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 189 sedan ovan refererade tilläggsdirektiv redovisats i sammandrag:
Utskottet ansluter sig för sin del i princip till den i direktiven sålunda uttalade
uppfattningen och kan alltså icke biträda motionärernas förslag i vad avser
införande av kommersiell television i vårt land och följaktligen icke heller deras
yrkanden om utredning i frågan. Skulle dock — i motsats till vad i direktiven
antages — den tekniska utvecklingen bli sådan att reklamprogram från utlandet,
speciellt då från de övriga nordiska länderna, skulle kunna mottagas av
större befolkningsgrupper i vårt land, bör från statsmakternas sida på nytt
övervägas vilka eventuella åtgärder som då bör vidtagas.
Vid 1963 års riksdag väcktes motion med i huvudsak samma innehåll som
den nu förevarande. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 9 avstyrkte statsutskottet
bifall till motionen under hänvisning till vad utskottet anfört föregående
år i utlåtandet nr 189.
Jämväl åren 1964 och 1965 hade riksdagen att ta ställning till motionsyrkanden
med i sak samma innehåll som de nu framställda (SU 9/1964 s. 21, L2U
16/1964, SU 9/1965 s. 12 och L2U 18/1965). Riksdagen anslöt sig därvid, liksom
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966
11
vid sin tidigare behandling av frågan, till departementschefens uttalanden i de
nyss angivna direktiven och avslog alltså motionerna.
Radioutredningen framlade sitt betänkande i mars 1965 (SOU 1965: 20 och 21).
Motionerna
I motionerna diskuteras först vissa huvudfrågor i radioutredningens förslag.
Motionärerna framhåller med anledning därav, att frågan om televisionens
framtid inte förts närmare sin lösning genom radioutredningens betänkande
och att orsaken härtill synes vara fel utgångspunkter och en felaktig grundsyn
på problemet.
Motionerna syftar till införande av fri etableringsrätt för radio- och televisionsanläggningar.
Motionärerna redogör utförligt för sina principiella synpunkter
på radions och televisionens roll i samhället. De framhåller bl. a. fördelarna
av det konkurrensmoment som en fri etablering av televisionsbolag
medför, de ekonomiska konsekvenserna av en fri, reklamfinansierad radio och
television samt redogör för de inskränkningar i etableringsrätten, som måste
finnas även för den fria radions och televisionens verksamhet. De framhåller
särskilt, att yttrande- och opinionsfriheten skulle vidgas och programkonsumenterna
ges ökad valfrihet genom en fri etableringsrätt.
Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet till motionen
I: 231.
Utskottet
Sedan år 1925 har Aktiebolaget radiotjänst — numera Sveriges radio aktiebolag
— haft monopol på rundradioverksamhet i landet.
Motionerna syftar till införande av fri etableringsrätt för radio- och televisionsanläggningar.
Motionärerna framhåller särskilt, att yttrande- och opinionsfriheten
därigenom skulle vidgas och programkonsumenterna ges ökad
valfrihet.
De av motionärerna aktualiserade frågorna har under det senaste årtiondet
prövats av statsmakterna vid åtskilliga tillfällen. År 1956, då principerna för
televisionsverksamhetens finansiering och organisation prövades av riksdagen,
avvisades sålunda tanken på att utbyggnad av verksamheten skulle ske i samverkan
mellan staten, näringslivet och andra berörda parter genom inrättande
av olika programföretag och finansiering av verksamheten medelst reklamintäkter.
Frågorna upptogs vidare till bedömning år 1962 i samband med att
1960 års radioutredning fick i uppdrag att utreda riktlinjerna för televisionens
framtida utveckling. I de då utfärdade tilläggsdirektiven yttrade chefen för
kommunikationsdepartementet bl. a., att det inte med fog kunde göras gällande
att alternativet med ett nytt reklamfinansierat företag skulle leda till en ökad
yttrandefrihet. Vad angick publikens reella valfrihet i fråga om olika program
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966
och programledningens integritet mot obehörig påverkan framhölls vidare, att
alternativet med ett nytt reklamfinansierat företag syntes vara klart underlägset
det nuvarande systemet. Detsamma gällde beträffande programstandarden,
dock att konkurrensen som sådan skulle kunna få en viss stimulerande
inverkan på vissa typer av program. Departementschefen uttalade dessutom,
att det inte gick att fastställa, huruvida införande av reklam fick en positiv
eller negativ effekt från samhällsekonomisk synpunkt. Klart var däremot,
enligt hans uppfattning, att alternativet med ett nytt reklamfinansierat företag
kunde beräknas medföra en högre kostnadsnivå för den samlade programproduktionen
än systemet med ett enda företag. Departementschefen ansåg med
hänsyn till dessa överväganden det nuvarande alternativet med ett enda licensfinansierat
företag obetingat vara att föredra.
Frågor om radio- och televisionsmonopolet liksom om reklamfinansierade
radio- och televisionssändningar var på grund av motioner föremål för riksdagens
bedömande åren 1962, 1963, 1964 och 1965. Riksdagen anslöt sig därvid
till den i de nyssnämnda tilläggsdirektiven uttalade uppfattningen. Några skäl
som bör föranleda till att denna frångås har inte anförts. Härtill kommer att
radioutredningen numera framlagt sitt betänkande, vilket efter remissbehandling
är föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Denna bör inte föregripas.
Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,
att förevarande motioner, I: 231 och II: 298, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 8 mars 1966
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson*, Svante
Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson och
Wirmark;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp*, fru Torbrink,
herrar Johansson i Öckerö, Tobé, Larsson i Borrby*, Carlshamre och Hammarberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer
I. av herrar Ebbe Ohlsson och Carlshamre, som ansett att utskottets utlåtande
och hemställan bort ha följande lydelse:
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966
13
De av motionärerna aktualiserade frågorna har under det senaste årtiondet
prövats av statsmakterna vid flera tillfällen. Varken när det gäller utvidgning
av TV-verksamheten med ett andra program eller i fråga om vidgad opinionsfrihet
kan emellertid frågorna sägas ha förts nämnvärt närmare sin lösning.
1960 års radioutredning har arbetat mycket länge, och då dess betänkande
slutligen framlades tedde det sig på väsentliga punkter otillräckligt eller oacceptabelt.
Den av radioutredningen själv framlagda tidsplanen för utbyggnad av
TV-verksamheten kommer inte att kunna hållas. Regeringen har inte, som väntats,
framlagt någon proposition till årets riksdag.
Samtidigt som på detta sätt TV-verksamhetens utbyggnad fördröjes, måste
man konstatera att allmänheten — i tro att den planerade och i utsikt ställda
ökade valfriheten skulle komma till stånd — redan lagt ned betydande summor
på anskaffning av TV-apparater och antenner som medger mottagning av ett
andra program. Den nuvarande licensavgiften torde kunna anses hög i förhållande
till de program som bjuds. Bl. a. med tanke på dessa förhållanden vore
det olyckligt, om introduktionen av ett andra TV-program skulle ytterligare
fördröjas.
Utskottet delar motionärernas mening att det angelägnaste vid introduktionen
av ett andra TV-program är att kravet på fri opinionsbildning och konkurrens
tillgodoses. En andra TV-kanal bör därför ligga utanför monopolföretaget
Sveriges Radio AB och i stället handhavas av ett företag vars styrelse inte till
någon del utses av statsmakterna. Det är uppenbart att en sådan television kan
finansieras på andra sätt än med licensmedel. Närmast till hands ligger finansiering
med reklamintäkter.
Det ytterligare utredningsarbete som måste föregå ett beslut om en fri
TV-kanal behöver inte bli så omfattande, att det måste anförtros en ny offentlig
utredning. Utskottet finner det angeläget att principbeslut snarast kan
fattas om rätt till fri etablering av radio- och televisionsanläggningar. I samband
härmed bör regler utformas för ytterligare ett landsomfattande televisionsföretags
programverksamhet som ett första steg mot förverkligande av
fria etableringar enligt principbeslutet.
Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag snarast möjligt till
dels lagstiftning om fri etableringsrätt för radio- och televisionsanläggningar
samt om de med den fria etableringsrätten
sammanhängande förändringarna i opinionsrätten,
dels lagstiftning om inrättande av en auktoriseringsnämnd i
enlighet med de i motionerna I: 231 och II: 298 framförda riktlinjerna.
II. av herrar Alexanderson, Åkesson, Johansson i Öckerö och Tobé.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.