Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätt att fritt etablera radiooch televisionsanläggningar, m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 231 i första kammaren av herr Holmberg m. fl. samt nr 298 i andra kammaren av herr Bohman m. fl.

1966-03-08 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1966:18, Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätt att fritt etablera radiooch televisionsanläggningar, m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 231 i första kammaren av herr Holmberg m. fl. samt nr 298 i andra kammaren av herr Bohman m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966

1

Nr 18

Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätt att fritt etablera

radio- och televisionsanläggningar, m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 231 i första kammaren av herr Holmberg m. fl. samt nr

298 i andra kammaren av herr Bohman m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, ”att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att förslag snarast måtte föreläggas riksdagen

till dels lagstiftning om fri etableringsrätt av radio- och televisionsanläggningar

och de med den fria etableringsrätten sammanhängande förändringarna

inom opinionsrätten, dels lagstiftning om inrättande av en auktoriseringsnämnd

i enlighet med de i motionen framförda riktlinjerna”.

Samma motionärer har, med hänvisning till vad de anfört i ovannämnda

motioner, i motionerna nr 179 i första kammaren och nr 237 i andra kammaren

hemställt, att riksdagen måtte dels uttala, att löpande avtal mellan Kungl. Maj :t

och Sveriges radio aktiebolag icke måtte förnyas i vad avser monopol för Sveriges

radio att bedriva radio- och televisionssändningar efter löpande avtalstids

utgång, dels med avslag å Kungl. Maj :ts förslag om ett anslag till ersättning

för viss rundradioverksamhet för budgetåret 1966/67 om 25,6 milj. kronor anslå

60 000 kronor för televerkets kostnader för fria ljudradiolicenser åt blinda m. m.

och dels i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att Kungl. Maj:t måtte i övrigt

beakta vad i motionerna anförts, i synnerhet den del som avser behov av ökad

offentlig insyn i Sveriges radios verksamhet. Dessa motioner har hänvisats till

statsutskottet.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 2 § lagen den 3 maj 1946 om radioanläggningar m. m. erfordras tillstånd

av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av telestyrelsen

för rätt att här i riket inneha eller nyttja radioanläggning. Med radioanläggning

förstås i lagen bl. a. anläggning för överförande genom radiovågor av tecken,

signaler, skrift, bilder eller ljud.

Enligt en mellan svenska staten och Sveriges radio aktiebolag träffad överenskommelse

skall bolaget handha rundradions programverksamhet, varmed

förstås produktion av program för ljudradio och television. Rundradioverksamheten

i övrigt, omfattande bl. a. distribution av programmen, skall ombesörjas

av televerket. Bolaget tillförsäkras ensamrätt att bestämma vilka program som

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 18

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966

skall utsändas över svenska sändare samt att inom landet producera dessa program.

Program eller programinslag, där mot betalning eller vederlag i annan

form kommersiell reklam medgives, får ej förekomma.

Frågans tidigare behandling

För innehav och nyttjande av radioanläggning i Sverige har sedan år 1905

upprätthållits krav på myndighets tillstånd. Den nu gällande lagstiftningen

tillkom år 1946.

Aktiebolaget radiotjänst — numera Sveriges radio aktiebolag — erhöll Kungl.

Maj:ts koncession att från den 1 januari 1925 omhänderha radions programverksamhet

inom Sverige, under det att den tekniska verksamheten underställdes

telegrafstyrelsen. Denna ordning består alltjämt och det nu gällande avtalet från

1959 överensstämmer i sina huvuddrag med tidigare i ämnet träffade överenskommelser.

1943 års rundradioutredning ifrågasatte huruvida man icke efter det flera

samtidiga program införts borde mot ersättning upplåta viss sändningstid för

kommersiella eller andra privata meddelanden. Departementschefen uttalade i

proposition nr 41 år 1947 sin tveksamhet över förslaget. I sitt av riksdagen godkända

utlåtande nr 51 avvisade statsutskottet tanken på försäljning av programtid

för kommersiell reklam.

1953 ansökte ett konsortium, bestående av företag inom radiobranschen,

Kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges lantbruksförbund,

om tillstånd att driva televisionsverksamhet i Stockholm intill dess

av statsmakterna beslutad reguljär televisionsverksamhet igångsattes, dock

minst intill utgången av år 1957. Genom beslut den 12 februari 1954 lämnade

Kungl. Maj :t ansökningen utan bifall.

Vid 1954 års riksdag väcktes motioner syftande till att koncession skulle givas

åt ett företag att såsom försöksverksamhet sända televisionsprogram. Verksamheten

skulle finansieras genom försäljning av programtid. I sitt av riksdagen

godkända utlåtande nr 195 avstyrkte statsutskottet motionerna.

Även vid 1955 års riksdag väcktes motioner med yrkande om uthyrning av

programtid i radio. Motionerna, som behandlades av statsutskottet i utlåtande

nr 125, föranledde ingen åtgärd.

I proposition nr 90 till 1956 års riksdag med förslag rörande principerna för

televisionsverksamhetens finansiering och organisation avvisade departementschefen

tanken på verksamhetens finansiering genom kommersiella programinslag.

I samband med propositionen väcktes motioner i vilka förordades att

televisionens utbyggnad lämpligen skulle ske genom samverkan mellan staten,

näringslivet och andra berörda parter varvid olika programföretag borde inrättas

och verksamheten till viss del finansieras genom kommersiella programinslag.

Statsutskottet avvisade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 131 de

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966

3

i motionerna gjorda förslagen men uttalade, att möjligen kunde en gång den

situationen inträffa, att det med hänsyn till önskvärdheten att hålla licensavgiften

nere tedde sig befogat att medgiva betalda reklaminslag i en eller

annan form.

Vid 1957 och 1958 års riksdagar prövades ånyo frågan om kommersiell television,

statsutskottets utlåtande nr 108 år 1957 och nr 9 år 1958. Ej heller vid

dessa tillfällen ansågs det befogat att tillåta reklamfinansierade program.

1960 tillsattes en utredning för ljudradions framtida utveckling. 1962 vidgades

denna utrednings uppdrag till att avse jämväl televisionens utveckling. I

de då utfärdade tilläggsdirektiven anförde departementschefen bl. a.:

Jag går nu över till att behandla två principiella frågor av fundamental betydelse

för televisionens framtida struktur i vårt land. Den ena gäller om programproduktionen

skall anförtros ett eller flera televisionsföretag och den andra

om reklamfinansiering i större eller mindre omfattning skall införas.

Dessa frågor, som övervägdes ingående i början och mitten av 1950-talet före

televisionens introducerande i vårt land, har på nytt tagits upp till en livlig

allmän debatt.

För att förenkla framställningen vill jag dock från början göra ett par avgränsningar.

I det följande kommer jag sålunda att enbart behandla televisionen,

eftersom den allmänna debatten i alldeles övervägande grad gällt detta

medium. Ljudradion har tilldragit sig väsentligt mindre intresse i sammanhanget.

De allmänna synpunkter och värderingar, som jag lägger fram för televisionens

del, torde emellertid i huvudsak ha giltighet även för ljudradion. Vidare

avser jag inte att särskilt ta upp de mera teoretiskt betonade alternativen

med tre eller flera programföretag. Jag kommer sålunda att begränsa jämförelserna

till den mera praktiska frågeställningen vilka för- och nackdelar som är

förenade med olika alternativa system omfattande ett eller två företag.

Först och utförligast ämnar jag behandla alternativet med två televisionsföretag,

det ena licensfinansierat och det andra

reklamfinansierat. De aspekter, utifrån vilka jag avser att föra ett

jämförande resonemang, är yttrandefriheten, valfriheten för publiken, programstandarden,

programledningens integritet, det samhälleliga behovet av televisionsreklam,

den ekonomiska betydelsen för televisionsrörelsen av reklamintäkter

samt kostnadsnivån för programproduktionen. I min framställning går jag

vidare ut ifrån, att statsmakterna i grova drag bestämmer den totala omfattningen

av verksamheten vilket system man än väljer. Jämförelsen avser således

alternativa system med i stort sett samma ekonomiska resurser och samma totala

omfattning av verksamheten.

När frågan om yttrandefriheten i televisionen ventileras, göres i regel jämförelse

med förhållandena på det tryckta ordets område med dess synnerligen

vidsträckta möjligheter för medborgarna att föra fram åsikter. Med hänvisning

härtill hävdas, att en liknande ordning bör skapas inom televisionen. En dylik

jämförelse är emellertid klart missvisande. Utrymmet i etern är nämligen

strängt ransonerat genom mellanfolkliga överenskommelser. Till följd härav

är svenska statens befogenhet att ge koncession till sändningar för närvarande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966

begränsad till att avse ett fåtal programkanaler. Enligt den tekniskt-vetenskapliga

expertisen kan man inte heller på grundval av nu förutsebar utveckling

inom teletekniken räkna med någon mera väsentlig utvidgning av antalet programkanaler,

som kan ställas till vårt lands disposition. En etableringsfrihet av

det slag, som medborgarna åtnjuter på tryckfrihetens område, måste därför av

tekniska och praktiska skäl anses omöjlig att uppnå för televisionens del.

I det till grund för koncessionen liggande avtalet mellan svenska staten och

programföretaget finns bestämmelser avsedda att tillgodose kraven på att olika

meningsriktningar får komma till tals i programmen. Så gott som allmän enighet

torde råda om att i vårt land programföretaget varit redo att släppa fram en

i möjligaste mån fullständig provkarta av åsikter och meningsriktningar i olika

samhällsfrågor. Den allmänna debatt, som förekommer i dagspressen, brukar

nära avspeglas i radio och television. Erfarenheterna från andra demokratiska

länder med liknande samhällsstruktur — t. ex. Danmark, Norge, Storbritannien

och Förbundsrepubliken Tyskland — talar i samma riktning. Vad gäller förhållandena

i Storbritannien torde knappast kunna hävdas, att yttrandefriheten

inom televisionen blivit större genom tillkomsten av den kommersiella programkanalen

och ej heller att yttrandefriheten är större inom televisionen med

dess två programföretag än inom ljudradion, där ett enda företag disponerar

samtliga programkanaler. Det finns däremot de som hävdar att stora risker

föreligger att den faktiska yttrandefriheten inom televisionen blir kringskuren

i länder med en mycket fri konkurrens och en stark kommersialisering i vad

gäller programföretagens verksamhet. Sålunda göres ibland gällande, att programföretagen

skulle vara obenägna att släppa fram debattinlägg, som en majoritet

kunde tänkas ogilla, enär impopulära åsikter kunde påverka publikfrekvensen

och därmed reklamintäkterna. I detta sammanhang vill jag även påpeka,

att förespråkare för ett fristående reklamfinansierat televisionsföretag

framhållit, att detta borde undvika kontroversiella politiska och religiösa frågor,

med andra ord spörsmål som tillhör yttrandefrihetens viktigaste objekt.

För vårt lands del anser jag den slutsatsen berättigad, att yttrandefriheten

inom televisionen icke har något nära samband med organisationsformen och

att ett reklamfinansierat programföretag — vid sidan av ett licensfinansierat —

icke skulle leda till en ökning av yttrandefriheten. Från åtskilliga håll har starka

farhågor uttryckts för att införandet av ett reklamfinansierat televisionsföretag

skulle få den verkan, att annonseringen i dagspressen påverkades i ogynnsam

riktning och därigenom nedläggandet av dagstidningar påskyndades. I så

fall skulle med fog kunna göras gällande, att reklam i televisionen försvagar

möjligheterna till en rikt varierad offentlig diskussion och därmed försämrar

opinionsbildningens villkor.

Vad gäller valfriheten — d. v. s. möjligheten för den enskilde att välja mellan

olika programinslag — har jag förut uttalat såsom min uppfattning, att

televisionspubliken bör erbjudas det större mått av valfrihet, som tillgång till

ett dubbelprogram innebär. I det följande skall jag söka belysa om ett system

med två programkanaler, disponerade den ena av ett licensfinansierat och den

andra av ett reklamfinansierat företag, kan antagas för publiken medföra en

högre grad av valfrihet än ett system med två kanaler, båda disponerade av ett

enda företag.

Erfarenheterna från Storbritannien får här tillmätas stor vikt. Ett omfattande

utredningsmaterial om brittisk television har nyligen publicerats i ett

betänkande som utarbetats av en statlig kommitté i nämnda land. Kommitténs

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966

5

bedömningar bygger på ett synnerligen rikhaltigt underlag av opinionsyttringar

från organisationer och enskilda.

För att den ökade valfrihet, som erbjudes vid dubbelprogram, skall få ett reellt

innehåll för den enskilde individen, är det av avgörande betydelse att de programinslag,

som visas under samma sändningstid, i väsentlig mån skiljer sig

från varandra till innehåll och karaktär. Erfarenheterna från länder med flera

programföretag pekar emellertid på en klar tendens, att företagen tävlar med

varandra om största möjliga publik under en mycket väsentlig del av sändningstiden.

En konsekvens härav har blivit, att programsättningen koncentreras

på ett mindre antal programkategorier och därvid särskilt på lättare underhållningsprogram

och att härtill samma kategori av program ofta visas under

samma sändningstid på de tävlande kanalerna.

Denna tendens har blivit särskilt framträdande i fråga om den bästa sändningstiden.

Vidare placeras förekommande program av mera seriös art i regel

på sämre publiktid och då ofta samtidigt i alla kanaler. För publikens del blir

resultatet således, att den enskildes valfrihet under bästa sändningstid blir

begränsad till ett antal lättare underhållningsprogram av samma grundkaraktär.

De stora grupper inom publiken, som vid varje särskild tidpunkt skulle

föredra program av annat slag får endast i mindre grad sina önskemal tillgodosedda.

Den enskildes valfrihet blir vid här diskuterade system merendels ytterst

begränsad och detta oavsett vilken kategori av program vedrbörande helst

vill se.

Om däremot ett och samma företag svarar för samtliga programkanaler, kan

programverksamheten samordnas. Genom att de skilda programinslagen vid ett

och samma sändningstillfälle kan ges olika karaktär, erbjudes publiken en större

variation i programvalet och den enskildes valfrihet får därmed ett mera reel

innehåll. , .

Min slutsats när det gäller valfriheten blir därför, att ett system med dubbeiprogram

producerade av ett enda företag tillgodoser publikens önskemal^ om

valfrihet klart bättre än ett system med samma programvolym uppdelad pa ett

licensfinansierat och ett reklamfinansierat företag. Härvid förutsätter jag givetvis,

att företaget vid sammansättningen av de båda programmen metodiskt

beaktar valfrihetssynpunkten.

Även i fråga om programstandarden inom ett system med tva konkurrerande

televisionsföretag, det ena licensfinansierat och det andra reklamfinansierat,

kan övervägandena i stor utsträckning grundas på det utredningsmaterial, som

förutnämnda brittiska kommitté lagt fram.

Kommittén uttalar ett erkännande åt vad den kommersiella televisionen

åstadkommit i tekniskt och administrativt avseende men riktar en mycket stark

kritik mot dess programstandard. Huvudinnebörden av kritiken är att programmen

i alltför hög grad strävar efter stora publiksiffror och därför baseras pa

några få ”minsta gemensamma nämnare” av typ kriminalfilmer och frågesport,

programmen innefattar således icke en tillräckligt bred skala av varierande

inslag; i de enskilda programinslagen förekommer vidare för många och expressiva

moment av våld; överhuvudtaget beaktas ej i tillräcklig grad televisionens

effekt i vad gäller påverkan av människors attityder och värderingar. Kommittén

anser att programmen i den kommersiella televisionen i Storbritannien

icke gjort sig förtjänta av beteckningen god television.

Beträffande konkurrensens inverkan på det licensfinansierade företagets produktion

hade bland opinionsyttringarna ingen röst höjts för att den enbart

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966

varit av godo; en del hade funnit den blandad och en del hävdade att den varit

enbart av ondo. En positiv inverkan kunde märkas i fråga om den rent tekniska

färdigheten. Det licensfinansierade företaget ansåg självt, att konkurrensen

såvitt gäller programstandarden lett till att företaget i vad avser den lätta

underhållningen i någon mån skärpt och förbättrat sina egna program. Företaget

hävdade vidare, att det i fråga om många programinslag icke existerade

någon nämnvärd konkurrens, enär den kommersiella televisionen ofta icke hade

någon motsvarighet till de mera ambitiösa programinslagen i den licensfinansierade

televisionen; detta var särskilt markant vad beträffar seriösa programinslag

under bästa sändningstid. Allmän enighet inom opinionen syntes råda om

att variationen av inslag icke ökat med programtiden. Kommittén ansåg att

konkurrensens tryck ibland föranlett det licensfinansierade företaget att i praktiken

avvika från sin egen uppfattning om målsättningen för televisionsverksamheten.

På grundval av detta utredningsmaterial, sammanställt jämväl med erfarenheter

från andra länder med konkurrerande kommersiella televisionsföretag,

göra följande allmänna reflektioner. Ett system med inslag av tävlan

mellan flera televisionsföretag kan ha en positiv effekt genom att det skärper

ansträngningarna till tekniska förbättringar och framför allt uppmuntrar idéskapande

och uppslagsrikedom inom vissa programkategorier. Den övervägande

effekten torde dock vara av negativ art, i det att systemet innebär påtagliga

risker för en mindre rikt varierad programproduktion och för ett försiktigt,

konventionellt utformande av de enskilda programmen. Detta ligger i själva

systemets natur. Huvudintresset i den kommersiella verksamheten måste vara

inriktat på att vid varje tillfälle nå en så stor publik som möjligt. Risken är

också stor, att det licensfinansierade företaget — sannolikt mot sin vilja -— påverkas

härav i sin programsättning, enär det icke vill förlora alltför stor del

av publiken.

Jag vill kraftigt understryka, att höga publiksiffror vid varje enskilt programinslag

icke är liktydigt med hög kvalitet på programproduktionen. En produktion,

vars främsta målsättning är höga publiksiffror vid varje programins!ag,

leder lätt till en likriktning av programmen. Men publiken är ingen enhetlig

och formlös massa utan bestar av enskilda människor med nyanserade

önskemal och vanor. Varje individ har en del behov och önskemål, som han

delar med majoriteten, men samtidigt har han kanske fler intressen gemensamma

med olika, större eller mindre minoriteter. De intressen han sätter

främst hör ofta till dem han delar med mindre grupper. En programservice,

vilken i allt väsentligt är inriktad endast på önskemål, som är gemensamma för

flertalet, tar således inte tillbörlig hänsyn till den enskilda människans skiftande

behov och anspråk.

I detta sammanhang vill jag tillägga ytterligare en synpunkt på den reklamfinansierade

televisionen, nämligen att själva reklaminslagen tar i anspråk

programtid, företrädesvis pa bästa sändningstid, utan att ha något egentligt

programvärde, sett från televisionspublikens synpunkt.

Vad beträffar programstandarden vill jag sammanfatta min ståndpunkt sålunda,

att jag anser, att ett system med ett enda programföretag erbjuder klart

bättre förutsättningar för en balanserad produktion och god kvalitet än ett

system med två konkurrerande företag, varav det ena är reklamfinansierat.

Vad jag förut anfört om reklamfinansieringens inverkan på programstandarden

har betydelse även för frågan om programledningens integritet. Vid upp
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966

7

byggnaden av radio- och televisionsverksamheten i vårt land har hittills uppställts

såom en huvudprincip, att programledningen skall ha en sådan självständig

ställning att den kan arbeta oberoende av intressen som är ovidkommande

från programsynpunkt. Det är denna strävan att upprätthålla program e

ningens integritet som ligger bakom bestämmelsen i gällande avtal mellan staten

och programföretaget, att program eller programinslag, där mot betalning

eller vederlag i annan form kommersiell reklam medgives, icke ma förekomma.

Att formerna för verksamhetens organisation och finansiering kan utöva

inflytande på programledningens ställningstaganden till programmens allmanna

sammansättning och standard framgår av vad jag anfört i det föregående.

Enligt min mening finns även risk för inflytande på enskilda programinslag.

Dessutom försvåras upprätthållandet av kraven på objektivitet och neutralitet

inom ett företag, som finansieras av reklammedel. Vårt nuvarande system med

ett enda licensfinansierat företag synes mig erbjuda större garantier for en

fri och oberoende programledning. . .

Ett ofta återkommande argument i debatten om kommersiell television ar

att det svenska näringslivet har behov av televisionen som reklammedel. Från

näringslivets sida hävdas bl. a. att införande av reklam i televisionen skulle

kunna medverka till att höja effektiviteten i försäljnings- och ^distributionsleden

och därmed förbilliga varorna. Den synpunkten har också framförts, att

teknikens utveckling skulle medföra att även relativt avlägsna televisionssandare

snart kommer att nå svenskt territorium. Dessutom har framhållits att, om

något av våra grannländer skulle medge reklamsändningar, dessa skulle kunna

mottagas även i vissa delar av Sverige och att utländska produkter härigenom

skulle kunna få en favör på den svenska marknaden. .

Erfarenheterna från länder med kommersiell reklam i televisionen visar klart,

att denna i allmänhet utgör ett mycket effektivt reklammedium. Reklamens genomslagskraft

anses mycket god och kostnaden per konsument, som nas med

reklamen, beräknas vara relativt låg. Det är främst med hänsyn härtill som

vissa grupper av företag i vårt land uttryckt starka önskemål att fa tillgång till

televisionsreklam.

Vid avvägningen gentemot motstående intressen av programmässig natur —

d. v. s. valfriheten, programstandarden och programledningens integritet — ar

det emellertid mindre de nyssnämnda önskemålen från företagarhåll om televisionsreklam

än det eventuella värdet av dylik reklam för samhällsekonomin

i dess helhet som bör läggas i vågskålen.

Den kommersiella reklamen inom varuhandeln har en given funktion att

fylla i ett samhälle med vårt ekonomiska system. I den offentliga debatten har

emellertid uttalats åtskilliga farhågor för att ett införande av televisionen som

nytt reklammedel icke skulle få en övervägande positiv samhällsekonomisk

effekt. Sålunda har från olika håll hävdats, att införandet av televisionsreklam

kunde medföra en ökning av de totala reklamkostnaderna i samhället, och att

en del av denna ökning kunde falla på den improduktiva delen av reklamen.

Härigenom skulle någon motsvarande besparing i produktions- eller distributionsledet

icke uppkomma, och följden skulle bli höjda snarare än sänkta varupriser.

Vidare har gjorts gällande, att i den mån televisionsreklamen medförde

verkan utöver smärre marginella förskjutningar mellan olika konsumtionsartiklar

denna effekt skulle bli en ökning av konsumtionen i samhället på bekostnad

av sparande och investeringar. Den synpunkten har också framförts, att

mindre företag, som icke kunde väntas fa rad att reklamera i television, skulle

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966

få svårare att hävda sig på marknaden, och att televisionsreklamen på så sätt

skulle bidraga till en strukturomvandling, vars samhällsekonomiska verkningar

icke torde bli enbart positiva.

I debatten har också pekats på vissa allmänna karakteristiska drag hos televisionsreklamen

i de länder, där sådan förekommer. Märkesvarorna intar i

denna reklam naturligt nog en helt dominerande plats. Den alldeles övervägande

delen av de annonserade varorna utgöres av konsumtionsartiklar, såsom livsmedel,

tvättmedel, kosmetika, patentmediciner, tobak, vin, öl och läskedrycker.

Reklam för sådana varor som har anknytning till de industrigrenar, vilka är av

fundamental betydelse för vårt lands ekonomiska framåtskridande, förekommer

däremot i endast obetydlig omfattning. Televisionsreklamen säges till sin

allmänna karaktär huvudsakligen vara inriktad på att med suggererande medel

inpränta vissa firmanamn och varumärken. Dess konsumentupplysande effekt

anses däremot vara ytterligt ringa.

Såsom jag tidigare framhållit är det vid avvägningen gentemot de motstående

intressena av programmässig natur televisionsreklamens eventuella värde

för samhällsekonomin i dess helhet som bör läggas i vågskålen. I det föregående

har jag redogjort för en del av de argument som i den offentliga debatten anörts

i fråga om införande av reklam i televisionen. Denna redogörelse gör ingalunda

anspråk pa att vara uttömmande. Det torde heller knappast vara möjligt

att genom ytterligare utredningar skapa full klarhet i denna fråga.

För att kunna på förhand bedöma televisionsreklamens inverkan på samhällsekonomin

måste man kunna ställa prognos dels hur denna reklam kommer att

inriktas, dels hur köparen påverkas av en sådan reklam och dels hur detta i sin

tur påverkar sparande, produktion och varuhandel. Dessa frågor torde i själva

verket vara alltför komplicerade för att en utredning väsentligt skall kunna

bidraga till frågans klargörande. En sammanfattande värdering av olika verkningar

måste dessutom alltid bli subjektiv.

„ frågan om värdet ur samhällsekonomisk synpunkt av televisionsreklam måste

sålunda lämnas öppen.

I anslutning härtill vill jag erinra om att jag förut närmare berört en annan

form av varuinformation åt konsumenterna, nämligen konsumentupplysningen,

och föreslagit en utvidgning och effektivisering av denna upplysningsverksamhet.

Konsumentupplysningen skall vara vederhäftig och i verklig mening informativ

samt därigenom vägleda konsumenten till från hans synpunkt riktiga

inköp. En effektiv konsumentupplysning har från samhällsekonomisk synpunkt

obestridligt ett betydande positivt värde. Med hänsyn härtill och då värdet av

televisionsreklam samhällsekonomiskt sett är tveksamt synes mig klart övervägande

skäl tala för att den programtid, som inom ramen för en balanserad

programsammansättning bör avsättas till varuinformation, ägnas åt konsumentupplysning.

Det ibland framförda argumentet att de tekniska framstegen skulle i en relativt

nära framtid göra det möjligt att på enskilda televisionsmottagare i vårt

land direkt ta in program jämväl från televisionssändare i avlägsna länder är

enligt vad jag inhämtat av teknisk expertis helt ogrundat. Utvecklingen går

nämligen snarare i motsatt riktning. Ju fler sändare som upprättas, ju mer tenderar

störningarna att öka. Härigenom blir räckvidden hos sändarna i och för

sig alltmer begränsad. Därtill kommer att räckvidden för sändare på de våglängdsband,

som kan utnyttjas för ytterligare program (band IV och V), är betydligt

mindre än för sändare, vilka användes för distribution av nuvarande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966

9

program (band I och III). Enligt den tekniska expertisen kommer det vidare —

med hänsyn till bl. a. de stora tekniskt-vetenskapliga och ekonomiska problemen

— att dröja mycket länge, innan televisionsprogram kan komma att sändas

via kommunikationssatelliter direkt till televisionsmottagare i hemmen.

Något beslut om att i Danmark eller Norge införa kommersiell reklam i televisionen

föreligger icke. Om den situationen i framtiden skulle uppkomma, att

reklamprogram införes i något av nämnda länder, och dessa program skulle

kunna mottagas av större befolkningsgrupper i vårt land, bör från statsmakternas

sida på nytt övervägas, vilka eventuella åtgärder som i ett dylikt läge bör

vidtagas. Intill dess synes mig argumentet om grannländernas eventuella övergång

till kommersiell reklam i televisionen inte äga någon relevans.

Sammanfattningsvis vill jag i fråga om behovet av televisionsreklam för vissa

delar av näringslivet framhålla, att jag från de synpunkter, som jag tagit upp

och redovisat i det föregående icke anser tillräckliga motiv föreligga för införande

av dylik reklam.

En annan aspekt på frågan om reklam i television är hur den påverkar televisionsrörelsens

sammanlagda resurser. Förespråkarna för kommersiell television

brukar hävda att införande av reklam i television skulle medföra betydande

intäktstillskott för televisionsverksamheten. Härigenom skulle publiken ”gratis”

få längre programtid och bättre program eller lägre licensavgift.

Hur stort belopp som genom införande av reklam skulle kunna tillföras televisionen

är ytterligt svårt att uppskatta. Talesmän för kommersiell television

har nämnt belopp av storleken 50 till 100 mkr årligen för ett fristående, reklamfinansierat

televisionsföretag. Ett belopp av denna storleksordning är uppenbart

otillräckligt för att finansiera investeringskostnaderna för ett nytt sändarnät

och driftkostnaderna för produktion och distribution av ett särskilt

program.

I detta sammanhang bör emellertid uppmärksammas, att de annonserande

företagens kostnad för reklamen ingår såsom en delpost i den totala produktions-

och distributionskostnad, som ligger till grund för prissättningen på varorna,

d. v. s. de inköpspriser konsumenterna får betala. I stort sett samma allmänhet,

som ser på televisionen, får alltså ytterst själv bekosta de ökade resurserna

för televisionen, i den mån icke televisionsreklamen medför en sänkning

av den prisnivå, som vid oförändrade förutsättningar i övrigt skulle råda. Av

vad jag anfört i närmast föregående avsnitt framgår emellertid, att det icke

går att göra någon vetenskaplig-ekonomisk undersökning, som tillfredsställande

besvarar det här aktuella frågekomplexet. Det är därför tveksamt om införande

av televisionsreklam medför en prissänkande effekt.

Däremot torde kunna hävdas att införandet av ett reklamfinansierat televisionsföretag

vid sidan av det licensfinansierade kommer att leda till en väsentligt

högre kostnadsnivå för programproduktionen i jämförelse med det fall att

en produktion av samma volym och standard ligger hos ett enda televisionsföretag.

De administrativa och tekniska funktionerna måste nämligen dubbleras

inom kostnadskrävande sektorer. Vidare finns vissa andra faktorer som verkar

i kostnadsuppdrivande riktning.

Jag kommer nu att göra en sammanfattning av de värderingar som jag i det

föregående ansett mig kunna göra vid en jämförelse ur olika aspekter mellan

å ena sidan ett system med ett reklamfinansierat och ett licensfinansierat televisionsföretag

och å andra sidan en organisation av televisionsverksamheten på

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966

ett enda företag, vilket i stora drag överensstämmer med det nuvarande men

disponerar över två programkanaler.

Det kan inte med fog göras gällande att alternativet med ett nytt reklamfinansierat

företag skulle leda till en ökad yttrandefrihet. Vad avser publikens

reella valfrihet i fråga om de olika programmen och programledningens

integritet mot obehörig påverkan synes alternativet med ett nytt reklamfinansierat

företag vara klart underlägset det nuvarande systemet. Detsamma gäller

beträffande programstandarden, dock att konkurrensen som sådan torde kunna

få en viss stimulerande inverkan på vissa typer av program. Det går icke att

fastställa huruvida införande av televisionsreklam får en positiv eller negativ

effekt från samhällsekonomisk synpunkt. Klart är däremot att alternativet med

ett nytt reklamfinansierat företag kan beräknas medföra en högre kostnadsnivå

för den samlade programproduktionen än systemet med ett enda företag.

Enligt min mening innefattar vårt nuvarande system fördelar i väsentliga

avseenden framför ett system med två företag, varav det ena är reklamfinansierat.

Utifrån den grundsyn på televisionens möjligheter och uppgifter, som

jag inledningsvis deklarerat, anser jag att alternativet med ett enda licensfinansierat

televisionsföretag obetingat är att föredraga. De skäl som talar

emot införande av ett reklamfinansierat företag har enligt min mening en sådan

styrka, att detta bestämt bör avvisas. Jag skall i det följande återkomma

till frågan huruvida vi inom ramen för vårt nuvarande system kan i någon

utsträckning ta till vara den positiva inverkan på vissa programtyper, som enligt

vad jag förut sagt konkurrensen kan medföra.

Något uppdrag att utreda frågan om radio- och televisionsmonopolet meddelades

inte utredningen.

I motioner till 1962 års riksdag hemställdes om utredning i syfte att klarlägga

förutsättningarna för och ange formerna för en framtida kommersiell TV-verksamhet

i Sverige. Statsutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande

nr 189 sedan ovan refererade tilläggsdirektiv redovisats i sammandrag:

Utskottet ansluter sig för sin del i princip till den i direktiven sålunda uttalade

uppfattningen och kan alltså icke biträda motionärernas förslag i vad avser

införande av kommersiell television i vårt land och följaktligen icke heller deras

yrkanden om utredning i frågan. Skulle dock — i motsats till vad i direktiven

antages — den tekniska utvecklingen bli sådan att reklamprogram från utlandet,

speciellt då från de övriga nordiska länderna, skulle kunna mottagas av

större befolkningsgrupper i vårt land, bör från statsmakternas sida på nytt

övervägas vilka eventuella åtgärder som då bör vidtagas.

Vid 1963 års riksdag väcktes motion med i huvudsak samma innehåll som

den nu förevarande. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 9 avstyrkte statsutskottet

bifall till motionen under hänvisning till vad utskottet anfört föregående

år i utlåtandet nr 189.

Jämväl åren 1964 och 1965 hade riksdagen att ta ställning till motionsyrkanden

med i sak samma innehåll som de nu framställda (SU 9/1964 s. 21, L2U

16/1964, SU 9/1965 s. 12 och L2U 18/1965). Riksdagen anslöt sig därvid, liksom

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966

11

vid sin tidigare behandling av frågan, till departementschefens uttalanden i de

nyss angivna direktiven och avslog alltså motionerna.

Radioutredningen framlade sitt betänkande i mars 1965 (SOU 1965: 20 och 21).

Motionerna

I motionerna diskuteras först vissa huvudfrågor i radioutredningens förslag.

Motionärerna framhåller med anledning därav, att frågan om televisionens

framtid inte förts närmare sin lösning genom radioutredningens betänkande

och att orsaken härtill synes vara fel utgångspunkter och en felaktig grundsyn

på problemet.

Motionerna syftar till införande av fri etableringsrätt för radio- och televisionsanläggningar.

Motionärerna redogör utförligt för sina principiella synpunkter

på radions och televisionens roll i samhället. De framhåller bl. a. fördelarna

av det konkurrensmoment som en fri etablering av televisionsbolag

medför, de ekonomiska konsekvenserna av en fri, reklamfinansierad radio och

television samt redogör för de inskränkningar i etableringsrätten, som måste

finnas även för den fria radions och televisionens verksamhet. De framhåller

särskilt, att yttrande- och opinionsfriheten skulle vidgas och programkonsumenterna

ges ökad valfrihet genom en fri etableringsrätt.

Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet till motionen

I: 231.

Utskottet

Sedan år 1925 har Aktiebolaget radiotjänst — numera Sveriges radio aktiebolag

— haft monopol på rundradioverksamhet i landet.

Motionerna syftar till införande av fri etableringsrätt för radio- och televisionsanläggningar.

Motionärerna framhåller särskilt, att yttrande- och opinionsfriheten

därigenom skulle vidgas och programkonsumenterna ges ökad

valfrihet.

De av motionärerna aktualiserade frågorna har under det senaste årtiondet

prövats av statsmakterna vid åtskilliga tillfällen. År 1956, då principerna för

televisionsverksamhetens finansiering och organisation prövades av riksdagen,

avvisades sålunda tanken på att utbyggnad av verksamheten skulle ske i samverkan

mellan staten, näringslivet och andra berörda parter genom inrättande

av olika programföretag och finansiering av verksamheten medelst reklamintäkter.

Frågorna upptogs vidare till bedömning år 1962 i samband med att

1960 års radioutredning fick i uppdrag att utreda riktlinjerna för televisionens

framtida utveckling. I de då utfärdade tilläggsdirektiven yttrade chefen för

kommunikationsdepartementet bl. a., att det inte med fog kunde göras gällande

att alternativet med ett nytt reklamfinansierat företag skulle leda till en ökad

yttrandefrihet. Vad angick publikens reella valfrihet i fråga om olika program

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966

och programledningens integritet mot obehörig påverkan framhölls vidare, att

alternativet med ett nytt reklamfinansierat företag syntes vara klart underlägset

det nuvarande systemet. Detsamma gällde beträffande programstandarden,

dock att konkurrensen som sådan skulle kunna få en viss stimulerande

inverkan på vissa typer av program. Departementschefen uttalade dessutom,

att det inte gick att fastställa, huruvida införande av reklam fick en positiv

eller negativ effekt från samhällsekonomisk synpunkt. Klart var däremot,

enligt hans uppfattning, att alternativet med ett nytt reklamfinansierat företag

kunde beräknas medföra en högre kostnadsnivå för den samlade programproduktionen

än systemet med ett enda företag. Departementschefen ansåg med

hänsyn till dessa överväganden det nuvarande alternativet med ett enda licensfinansierat

företag obetingat vara att föredra.

Frågor om radio- och televisionsmonopolet liksom om reklamfinansierade

radio- och televisionssändningar var på grund av motioner föremål för riksdagens

bedömande åren 1962, 1963, 1964 och 1965. Riksdagen anslöt sig därvid

till den i de nyssnämnda tilläggsdirektiven uttalade uppfattningen. Några skäl

som bör föranleda till att denna frångås har inte anförts. Härtill kommer att

radioutredningen numera framlagt sitt betänkande, vilket efter remissbehandling

är föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Denna bör inte föregripas.

Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,

att förevarande motioner, I: 231 och II: 298, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 mars 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson*, Svante

Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson och

Wirmark;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp*, fru Torbrink,

herrar Johansson i Öckerö, Tobé, Larsson i Borrby*, Carlshamre och Hammarberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

I. av herrar Ebbe Ohlsson och Carlshamre, som ansett att utskottets utlåtande

och hemställan bort ha följande lydelse:

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966

13

De av motionärerna aktualiserade frågorna har under det senaste årtiondet

prövats av statsmakterna vid flera tillfällen. Varken när det gäller utvidgning

av TV-verksamheten med ett andra program eller i fråga om vidgad opinionsfrihet

kan emellertid frågorna sägas ha förts nämnvärt närmare sin lösning.

1960 års radioutredning har arbetat mycket länge, och då dess betänkande

slutligen framlades tedde det sig på väsentliga punkter otillräckligt eller oacceptabelt.

Den av radioutredningen själv framlagda tidsplanen för utbyggnad av

TV-verksamheten kommer inte att kunna hållas. Regeringen har inte, som väntats,

framlagt någon proposition till årets riksdag.

Samtidigt som på detta sätt TV-verksamhetens utbyggnad fördröjes, måste

man konstatera att allmänheten — i tro att den planerade och i utsikt ställda

ökade valfriheten skulle komma till stånd — redan lagt ned betydande summor

på anskaffning av TV-apparater och antenner som medger mottagning av ett

andra program. Den nuvarande licensavgiften torde kunna anses hög i förhållande

till de program som bjuds. Bl. a. med tanke på dessa förhållanden vore

det olyckligt, om introduktionen av ett andra TV-program skulle ytterligare

fördröjas.

Utskottet delar motionärernas mening att det angelägnaste vid introduktionen

av ett andra TV-program är att kravet på fri opinionsbildning och konkurrens

tillgodoses. En andra TV-kanal bör därför ligga utanför monopolföretaget

Sveriges Radio AB och i stället handhavas av ett företag vars styrelse inte till

någon del utses av statsmakterna. Det är uppenbart att en sådan television kan

finansieras på andra sätt än med licensmedel. Närmast till hands ligger finansiering

med reklamintäkter.

Det ytterligare utredningsarbete som måste föregå ett beslut om en fri

TV-kanal behöver inte bli så omfattande, att det måste anförtros en ny offentlig

utredning. Utskottet finner det angeläget att principbeslut snarast kan

fattas om rätt till fri etablering av radio- och televisionsanläggningar. I samband

härmed bör regler utformas för ytterligare ett landsomfattande televisionsföretags

programverksamhet som ett första steg mot förverkligande av

fria etableringar enligt principbeslutet.

Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa

om förslag snarast möjligt till

dels lagstiftning om fri etableringsrätt för radio- och televisionsanläggningar

samt om de med den fria etableringsrätten

sammanhängande förändringarna i opinionsrätten,

dels lagstiftning om inrättande av en auktoriseringsnämnd i

enlighet med de i motionerna I: 231 och II: 298 framförda riktlinjerna.

II. av herrar Alexanderson, Åkesson, Johansson i Öckerö och Tobé.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.