Sök i Ratio Lex

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1966

1966-02-15 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1966:2, Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1966

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1966

1

Nr 2

Utlåtande i anledning av motion om upphävande av skyldigheten

att utfärda särskilda lagfartsbevis m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt

och till lagutskott hänvisad motion, nr 30, av herrar Börjesson i Falköping

och Eriksson i Bäckmora.

Motionärerna påpekar att enligt gällande bestämmelser dubbla bevis utfärdas

om varje beviljad lagfart, nämligen ett bevis tecknat på fångeshandlingen

och ett särskilt lagfartsbevis. Enligt motionärerna tjänar det särskilda

lagfartsbeviset, liksom bevis om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt,

icke något praktiskt syfte och torde därför vara onödigt. Beviset om

åtgärden i fråga framgår nämligen av beviset å handlingen, och något annat

bevis torde ej erfordras vid framtida överlåtelser av fastighet. I motionen

erinras vidare om att i fråga om inteckning bevis bara erhålles å själva

handlingen, något som icke synes ha medfört olägenheter. Det anges att de

särskilda lagfartsbevisen medför kostnader för de lagfartssökande (5 kronor

i lösen- och stämpelkostnader för varje bevis). Motionärerna finner

emellertid de långt högre kostnader, som statsverket åsamkas, vara av allvarligare

karaktär, eftersom varje bevis lagt räknat torde kosta statsverket

10 kronor. Då antalet varje år utfärdade bevis utgör omkring 100 000, skulle

enligt motionärerna ett upphävande av skyldigheten att utfärda lagfartsbevis

medföra en inbesparing för statsverket av minst en miljon kronor om

året samt därjämte utgöra en inte oväsentlig rationaliseringsåtgärd i syfte

att lätta domstolarnas arbetsbörda.

Under hänvisning till i huvudsak det anförda hemställer motionärerna

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning och

förslag om upphävande av skyldigheten att utfärda särskilda lagfartsbevis

och bevis om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt».

Gällande rätt

Enligt 1 § förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast

egendom — lagfartsförordningen — skall, med visst undantag, den som

med ägande- eller fideikommissrätt åtkommer fast egendom söka lagfart å

fånget. Jämlikt 1 och 17 §§ lagen den Ih- juni 1907 om inskrivning av

tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt åligger det i prin
-

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 2

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1966

cip på samma sätt den, som fått tomträtt till vattenfallsrätt upplåten till

sig, att söka inskrivning av sin rätt. Jämlikt 5 och 17 §§ sist angivna lag är

vidare den, å vilken tomt- eller vattefallsrätt övergått, enligt huvudregeln

pliktig att söka inskrivning av sitt fång.

Enligt lagen den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser om handläggning

av inskrivningsärenden skall numera inskrivningsdomare i rättens ställe

uppta och behandla bl. a. ärenden angående lagfart å fång till fast egendom

ävensom inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt fång till sådan

rätt. I 9 § denna lag anges att, med visst här ej aktuellt undantag, besked

om inskrivningsdomares beslut eller annan i inskrivningsärende vidtagen

åtgärd skall meddelas genom bevis, som tecknas på den till grund

för ansökningen åberopade handlingen.

Härutöver skall, såsom motionärerna angivit, i vissa fall utfärdas särskilda

bevis. Bestämmelserna därom är intagna i 11 § lagfartsförordningen

samt 12 och 17 §§ lagen om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt m. m.

Särskilt bevis skall sålunda utfärdas, då lagfart eller inskrivning av tomträtt,

vattenfallsrätt eller fång till sådan rätt är beviljad. I lagf artsbevis skpll

bl. a. i förekommande fall köpeskillingen anmärkas. Då lagfarten avser tomt

i stad skall tomtens läge och storlek uppges i beviset. Uppgifter av sist angiy^

na slag skall också intagas i här berört bevis rörande tomträtt eller vattenfallsrätt.

I bevis avseende vattenfallsrätt skall också anges den tid, för vilken

rätten är upplåten. I samtliga dessa slag av bevis skall även anmärkas

villkor, som inskränker förvärvarens rätt att förfoga över egendomen eller

rättigheten, m. m.

I kungörelsen den 25 februari 1921 — i lageditionen intagen under 61 § inteckningsförordningen

— återfinnes bestämmelser om gravationsbevis röhande

fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt liksom om äganderättsbevis

och bevis om innehav av tomträtt eller vattenfallsrätt. I gravationsbevis

skall bl. a. upptas uppgifter om intecknad gäld. Äganderättsbevis skall

i princip innehålla uppgift om för vem lagfart senast sökts eller beviljats

jämte dagen, då det skett. Om egendomen efter sagda dag uppdelats genom

klyvning e. d. skall jämväl bl. a. detta såsom regel angivas i äganderättsbeviset.

Enligt kungörelser den 5 juni 1953 och den 28 maj 1948 — i lageditionen

införda under 17 § lagfartsförordningen — åligger det inskrivningsdomare

att varje månad lämna vissa underrättelser om lagfarter, som sökts under

den nästföregående månaden, samt om de under samma tid sökta inskrivningarna

av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt. Sålunda

skall underrättelse lämnas till lokal skattemyndighet och till statistiska

centralbyrån om alla nu nämnda ansökningar samt till lantbruksnämnd om

sökta lagfarter å köp och byten av fast egendom, som är taxerad som jordbruksfastighet.

Underrättelserna skall innehålla ett flertal i kungörelserna

angivna uppgifter och bör lämnas genom översändande av kopia av lag
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1966

3

fartsbevis (respektive motsvarande handling), vid behov kompletterad med

erforderliga uppgifter.

Jämlikt 15 § lagfartsförordningen samt 10 och 17 §§ lagen om inskrivning

av tomträtt o. s. v. må, utan hinder av beviljad lagfart respektive inskrivning,

talan å fång av sådan egendom, varom här är fråga, lagligen

prövas.

De nuvarande avgifterna för lagfarts-, tomträtts- och vattenfallsrättsbevis

utgör enligt expeditionskungörelsen 5 kr. För bevis om inskrivningsdomarens

beslut, tecknat å företedd handling, är avgiften 15 kr. För äganderättsbevis

samt bevis om innehav av tomträtt eller vattenfallsrätt utgör avgiften

10 kr.

Frågans tidigare behandling m. m.

Under förarbetena till inskrivningslagen uttalade de sakkunniga

(SOU 1930:29 s. 62) — efter att ha framhållit lämpligheten av att

bevis tecknades på handlingarna — följande:

Mera tvivelaktig är frågan, huruvida det särskilda lagfartsbeviset bör

bibehållas. Något verkligt behov av dylikt bevis skulle knappast föreligga

eldigt det nya systemet. Emellertid utgör lagfartsbeviset under nuvarande

förhållanden en bekväm och för gemene man lättförståelig expedition, som

dessutom har gammal hävd för sig. Ur synpunkten av allmänhetens värdesättning

av lagfartsbeviset kunde dess bibehållande därför vara önskvärt.

De sakkunniga föreslog (s. 108) att sökande i inskrivningsärende skulle

tillhandahållas utdrag av vad som införts om ärendet i fastighetsboken.

Om beslutet innefattade att lagfart beviljats, skulle också lagfartsbevis

meddelas. Själva lagfartsbeviset behövde dock enligt de sakkunniga inte

innehålla uppgifter om fånget, köpeskillingen eller inskränkande villkor,

eftersom de uppgifterna — utom beträffande köpeskillingen — komme att

återfinnas i utdraget av fastighetsboken, som förutsattes finnas å baksidan

av lagfartsbeviset.

I den alltjämt gällande inskrivningslag, som antogs på grundval av de

sakkunnigas förslag, intogs beträffande lagfartsbevisen bara i 9 § en hänvisning

till vad därom särskilt stadgats.

Den 16 mars 1956 avgav statens organisationsnämnd en

rapport II rörande organisationsformerna vid de statliga domstolarna. I

rapporten behandlades bl.a. frågan om avskaffande av de särskilda lagfartsbevisen

och motsvarande bevis i ärenden angående tomträtt och vattenfallsrätt.

Efter att ha citerat de sakkunnigas under förarbetena till inskrivningslagen

ovan återgivna uttalanden, anförde organisationsnämnden

följande:

Ur organisatorisk synpunkt tala starka skäl för ett slopande av lagfartsbevisen.

De kräva ett avsevärt skrivarbete och tynga inskrivningsdomarens

2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 2

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1966

justering. De synas icke fylla något praktiskt behov; i den mån legitimationshandling

behövs vid lantmäteriförrättning, kan fångeshandlingen med

åtecknat bevis användas. Skulle någon eljest anse sig ha ett oundgängligt

behov av en särskild handling, finns möjligheten att beställa ett äganderättsbevis.

Vid besöken å domsagorna har personalen, då denna sak förts på tal,

med något enstaka undantag uttalat eftertryckliga önskemål att lagfartsbevisen

slopas.

Med hänsyn till det nu sagda synas de skäl som enligt det nyss gjorda

citatet tala för ett bibehållande av lagfartsbevisen icke motivera, att man

även i framtiden vid domstolarna skall behöva skriva dessa rättsligt betydelselösa

bevis, som för närvarande utfärdas i ett antal av omkring 100 000.

I sammanhanget bör man ej heller bortse från att »allmänhetens värdesättning»

av beviset på många håll är liktydig med en överskattning av dess

betydelse, vilket i och för sig icke finns anledning att uppmuntra.

Organisationsnämnden föreslog att de förevarande bevisen skulle slopas

och att således 11 § lagfartsförordningen, 12 § lagen om inskrivning av

tomträtt och vattenfallsrätt m. m. samt 9 § tredje stycket inskrivningslagen

skulle upphävas. De anteckningar om vissa inskränkningar i ägarens förfoganderätt,

som enligt förstnämnda båda lagrum skall inflyta i det särskilda

beviset, skulle i stället enligt nämndens förslag göras i beviset å handlingen,

och en motsvarighet till bestämmelserna i 11 § tredje punkten lagfartsförordningen

och 12 § fjärde punkten lagen om inskrivning av tomträtt

o. s. v. borde därför upptagas i 9 § första stycket inskrivningslagen.

Enligt nämndens mening behövde däremot knappast uppgifter om tomts

läge och storlek upptagas i bevisen, eftersom det var sökanden själv, som

förebragt utredningen om dessa förhållanden.

Organisationsnämnden tog även upp frågan om inskrivningsdomarens

underrättelseplikt till lokal skattemyndighet m. fl. (s. 155 ff). Nämnden

föreslog i huvudsak i denna del dels att det skulle övervägas om icke underrättelseskyldigheten

till lantbruksnämnd kunde upphävas och dels att underrättelser

till lokal skattemyndighet och till statistiska centralbyrån skulle

lämnas på särskilda av nämnden utarbetade blanketter.

Nämndens rapport har varit föremål för remissbehandling.

Förslaget om avskaffande av lagfartsbevisen och bevisen om inskrivning

av tomträtt och vattenfallsrätt tillstyrktes eller lämnades utan erinran av

nästan alla remissinstanser.

I flertalet yttranden från stadshypoteksföreningarna — vilka yttranden

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa för sin del åberopade — avstyrktes

dock förslaget. Föreningarna hänvisade härvid till ett av Föreningen för

tjänstemän inom Sveriges stadshypoteks- och bostadskreditorganisationer

avgivet utlåtande, i vilket till en början uttalades att förevarande bevis är

till nytta vid granskning av de förbindelser vid övertagande av lån, som

användes av stadshypoteksföreningarna, när belånad egendom överlåtes

till ny ägare eller innehavare. I fortsättningen anfördes:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1966

5

Ur allmän synpunkt torde med fog kunna hävdas, att i utredningen åberopade

synpunkter, som under förarbetena till inskrivningslagen uttalades

av de sakkunniga till förmån för lagfartsbevisets bibehållande, alltjämt

gälla i full utsträckning. Gentemot organisationsnämndens i och för sig måhända

riktiga förmodande, att lagfartsbevisets vikt och betydelse f. n. överskattas

av allmänheten, må anföras, att enligt den erfarenhet, som gjorts

av styrelsens ledamöter, »menige man» i många fall kan förväntas vara mer

hågad att lämna ifrån sig ett lagfartsbevis än själva fångeshandlingen. Utgöres

denna av bouppteckning, testamente, skiftesinstrument eller liknande

handling — antingen ensam för sig eller några av dem gemensamt —- kan

lagfartsbevisets sammanförda uppgifter och klara lydelse vara till nytta.

Även om ur denna synpunkt likartad uppgift kan erhållas av ett äganderättsbevis,

erfordras härför särskild beställning, vilken möjlighet gemene

man icke utan vidare kan förutsättas känna till och i alla händelser kan

tänkas vara mindre benägen att begagna, då härigenom en icke direkt nödvändig

kostnad skulle uppkomma. Därtill kan fogas, att äganderättsbeviset

ej innehåller alla de uppgifter i övrigt, som nu förekomma i lagfartsbeviset.

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution,

i vars yttrande Sveriges allmänna hypoteksbank instämt, ansåg att de

uppgifter som inflyter i lagfartsbevisen visserligen är av visst värde för

kreditinrättningarnas del, men ville icke motsätta sig förslaget, enär samma

uppgifter kan inhämtas från fångeshandlingen. Enligt föreningen föreföll

det dock lämpligt att envar lagfartssökande får rätt att i samband med ärendets

ingivande begära att särskilt lagfartsbevis utfärdas. Föreningen hävdade

att det från allmänhetens synpunkt kan anföras exempel på situationer,

där lagfartsbevisen har en påtaglig — av psykologiska och liknande

faktorer helt oberoende — betydelse. Det är sålunda långt ifrån ovanligt

att flera personer erhåller lagfart på grund av samma handling. Då endast

en av ägarna därvid kommer att inneha den lagfarna handlingen, är det

uppenbart att övriga ägare måste ha ett berättigat intresse av att erhålla

lagfartsbevis.

Samma synpunkter anlades av sex (av 15) ledamöter i Göta hovrätt, som

även åberopade att fastighetsförvärvet med hänsyn till vikten och mångfalden

av de intressen vilka anknyter till de fasta egendomen måste anses

ligga på ett annat plan än det allmänna varuutbytet. Lagfarten framstår

också otvivelaktigt som en viktig händelse. Att häröver utfärdas en handling

med auktoritativ utstyrsel ter sig därför fullt befogat. Särskilt bland

det mycket stora antal enskilda personer, som förvärvar en fastighet för att

bebo och bruka — och därvid kanske särskilt inom landsbygdsbefolkningen

— uppskattas lagfartsbeviset i den form det hittilIls haft såsom en efter

vikten av den skedda händelsen bättre avpassad manifestation än ett bevis,

tecknat eller stämplat på den vid tiden för lagfarten ej sällan en smula

medfarna förvärvshandlingen. Det kunde te sig mindre motiverat att utfärda

särskilda lagfartsbevis i vissa stora grupper av lagfarter, såsom där lagfart

samtidigt sker å flera efter varandra följande fång eller där lagfart sker

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1966

å områden som ingår i eller skall ingå i genom sammanläggning bildade

fastigheter. Att avskaffa beviset för sådana fall kunde sålunda finnas önskvärt,

men förslaget att avskaffa bevisen i övrigt avstyrktes.

Organisationsnämndens rapport i här berörda delar har icke föranlett

något Kungl. Maj :ts förslag.

Här må emellertid anmärkas att oranisationsnämnden föranstaltat om

försöksverksamhet vid vissa domsagor (rapporten s. 140 f och 154 f), därvid

för dagboksföringen i lagfartsärendena användes särskilda dagboksblanketter,

utformade för maskinskrift och med tanke på att kopior skulle

kunna användas för expeditioner av olika slag. Lagfartsbeviset — liksom

förekommande underrättelser till lokal skattemyndighet m. fl. — utgjordes

i försöksfallen av en sådan kopia. Härigenom kunde det extra arbetet

med lagfartsbevisen elimineras. Systemet medförde enligt rapporten i viss

utsträckning en försening av dagboksföringen men fungerade i övrigt från

arbetsmässiga synpunkter tillfredsställande.

Denna försöksverksamhet torde alltjämt pågå.

I lagberedningens förslag till jordabalk m.m. har inskrivningsväsendet

behandlats under en huvudavdelning av balken, därvid

i ett inledande kapitel (nr 27) intagits bestämmelser som skall gälla i fråga

om all inskrivning. I motiven till det ifrågavarande kapitlet uttalar beredningen

(SOU 1960:25 s. 695) att enligt dess mening även i fortsättningen

som huvudregel bör gälla att sökanden får skaffa sig besked om inskrivningsdomarens

beslut genom att lösa expedition i ärendet. I vilka fall bevis

å handling eller eljest skall utfärdas samt vad sådant bevis skall innehålla

torde emellertid enligt beredningen få regleras i administrativ ordning.

Förslaget till jordabalk m. m. har varit föremål för en begränsad remissbehandling.

I en bilaga till Föreningen Sveriges häradshövdingars därvid

avgivna yttrande har f. d. särskilde inskrivningsdomaren vid Södra Roslags

domsaga Ruben Ljungwaldh bl. a. — efter att ha påpekat att frågan om

lagfartsbevisens och de därmed jämförliga bevisens avskaffande av beredningen

lämnats därhän — angivit att någon egentlig arbetsbesparing inte

kan förväntas genom slopande av de ifrågavarande bevisen. (Här må anmärkas

att Södra Roslags domsaga ingår bland de av organisationsnämnden

utvalda experimentdomsagorna.)

Vid 1962 års riksdag väcktes motion med i allt väsentligt samma

innehåll som den nu förevarande.

Över motionen, som behandlades av tredje lagutskottet i utlåtande nr 18

år 1962, inhämtades yttranden från statskontoret, Föreningen Sveriges häradshövdingar,

Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund,

Svenska bankföreningen och Landskommunernas förbund.

I flertalet yttranden anfördes, att de ifrågavarande bevisen numera inte

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1966

7

tjänar något praktiskt syfte. Emellertid uttalades även från ett remissorgans

sida att allmänheten värdesätter bevisen som en lättförståelig expedition,

vilken dessutom har gammal hävd för sig. Vidare angavs i ett remissvar

att bevisen har ett visst värde för presumtiva köpare och kreditgivare.

Ett par remissmyndigheter uttalade som sin uppfattning att ett avskaffande

av bevisen inte skulle medföra någon besparing för statsverket

eller innebära någon väsentlig rationaliseringsåtgärd. Härvid hänvisades

särskilt till den underrättelseskyldighet, som åvilar inskrivningsdomarna

och som i allmänhet fullgörs genom översändande av kopia av lagfarts-,

tomträtts- och vattenfallsrättsbevis.

Utskottet anförde i sitt utlåtande att de ifrågavarande bevisen även enligt

utskottets mening ofta saknar praktiskt värde. Utskottet förklarade emellertid

tillika, att allmänheten ofta värdesätter dem som en lättförståelig

expedition, vilken dessutom har gammal hävd. Vidare påpekades att det

också förekommer situationer, då de fyller en påtaglig funktion såsom när

flera personer erhåller lagfart på grund av samma fångeshandling. Utskottet

erinrade även om att bevisen synes ha ett visst värde från kreditgivarsynpunkt.

I fortsättningen uttalade utskottet att frågan om lagfartsbevisens

och de därmed jämförliga handlingarnas fortbestånd liksom de därmed

sammanhängande spörsmålen kan förväntas bli föremål för behandling i

sammanhang med arbetet på den nya jordabalken och att det synes önskvärt

att de olika delfrågor, som har samband med denna, inte utan att särskilda

skäl därtill föreligger utbryts ur det större sammanhanget. Utskottet

anslöt sig till uppfattningen att någon egentlig fördel från besparingseller

rationaliseringssynpunkt inte torde vinnas genom den ifrågasatta reformen.

Den kostnad som drabbar sökande av lagfart respektive inskrivning

av tomträtt m. m. till följd av skyldigheten att lösa bevisen ansågs

inte heller vara av den storleksordningen att den i och för sig borde föranleda

bevisens omedelbara avskaffande.

Utsköttet anförde avslutningsvis följande.

Utskottet finner---skäl ej föreligga att föregripa den i jordabalks
förslaget

förutskickade bearbetningen av de med inskrivningsväsendet sammanhängande

frågorna. Det kan antagas att här förevarande spörsmål vid

denna behandling kommer att — med beaktande jämväl av resultaten utav

den pågående försöksverksamheten — upptagas i hela sin vidd så att även

frågorna angående inskrivningsdomarens underrättelseskyldighet till vissa

myndigheter överväges. Utskottet förutsätter att i ett eventuellt förslag om

avskaffande av ifrågavarande bevis det faktiska behov, som de i viss utsträckning

fyller, på annat sätt tillgodoses.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd. Utlåtandet godkändes av riksdagen.

Här må anmärkas att arbetet på den nya jordabalken nu bedrivs med

sikte på ett ikraftträdande år 1970. Arbetet med utarbetande av admi
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1966

nistrativa följ dförfattningar till balken torde ännu inte ha påbörjats.

Det må vidare nämnas, att antalet beviljade lagfarter enligt Statistisk

årsbok för år 1965 år 1963 preliminärt uppgick till drygt 131 000. Antalet

nya eller överlåtna tomträtter var nära 4 000. Ärenden angående vattenfallsrätt

torde förekomma i endast obetydlig omfattning.

I årets statsverksproposition anföres bl. a. att arbetssituationen vid underrätterna

präglas av den mycket kraftiga ökningen av antalet inskrivningsärenden

och gravationsbevis. Ökningen har varit särskilt stor det

sista året. Detta har lett till att den föreskrivna expeditionstiden för

inskrivningsärenden, 14 dagar, inte kunnat hållas. Vid en undersökning i

oktober 1965 visade det sig sålunda att expeditionstiden kunde hållas bara

av omkring 50 % av underrätterna. I omkring 30 % rådde det en försening

upp till en vecka och i 20 % ännu längre förseningar, i vissa fall med åtskilliga

veckor. I propositionen anförs att alla möjligheter måste iakttas

att förenkla arbetet med inskrivningsärenden. Inom ramen för nuvarande

handläggningssystem anses det dock inte vara möjligt att göra några mera

genomgripande förändringar. För att arbetssituationen skall kunna förbättras

föreslås i propositionen personalförstärkningar vid inskrivningsavdelningarna.

Pågående utredning

Chefen för justitedepartementet har den 17 december 1965 tillkallat sakkunniga

för att utreda möjligheterna till automatisk databehandling (ADB)

på inskrivningsväsendets område. I direktiven för utredningen anförs bl. a.

att inskrivningsväsendet i hög grad präglas av uppgiften att registrera vissa

data och att lämna uppgifter om dessa data. Vad som främst anses stå att

vinna genom att införa ADB inom inskrivningsväsendets område är — förutom

en integrationsmöjlighet mellan fastighetsböckerna och vissa andra

register — rationaliseringar i fråga om själva registreringen och avläsandet

av registren. En övergång till ADB-system för registreringen anses komma

att i hög grad påverka handläggningsformerna hos inskrivningsdomaren,

kanske i något fall även de materiella bestämmelserna. I direktiven nämns

åtskilliga spörsmål som bör bli föremål för uppmärksamhet under utredningsarbetets

gång. Av särskild betydelse i detta sammanhang är att i direktiven

uttalas, att möjligheterna att erhålla uppgifter från registret på

mekanisk väg och att lägga utskrifter av bevis av olika slag på datamaskin

bör klarläggas.

Utskottet

Enligt gällande bestämmelser skall, med visst här ej aktuellt undantag,

besked om inskrivningsdomarens beslut eller annan åtgärd i inskrivningsärende

meddelas genom beslut, som tecknas på den till grund för ansök
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1966

9

ningen åberopade handlingen. Då lagfart beviljas skall dessutom särskilt

s. k. lagfartsbevis utfärdas.

Motsvarande bestämmelser gäller då inskrivning av tomträtt, vattenfallsrätt

eller fång till sådan rätt beviljas.

I motionen hemställs på anförda skäl att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte anhålla om utredning och förslag om upphävande av skyldigheten

att utfärda särskilda lagfartsbevis och bevis om inskrivning av tomträtt

och vattenfallsrätt.

Såsom framgår av uppgifter i årets statsverksproposition är arbetssituationen

vid många av underrätternas inskrivningsavdelningar besvärande.

Vid omkring hälften av inskrivningsavdelningarna kan den föreskrivna expeditionstiden

för närvarande ej hållas; i vissa fall förekommer betydande

förseningar. Det är tydligt att stora olägenheter för allmänheten härigenom

uppkommer. I detta läge framstår det som i hög grad angeläget att alla

möjligheter att förenkla och rationalisera arbetet med inskrivningsärenden

tillvaratas. Utskottet hyser sålunda sympati för syftet med den ifrågavarande

motionen.

Vad gäller frågan huruvida det kan anses välbetänkt att slopa de särskilda

lagfartsbevisen vill utskottet först omnämna, att det för allmänheten

och även vissa myndigheter i många situationer kan vara värdefullt

att ha tillgång till en auktoritativ handling med det innehåll, som lagfartsbevisen

har. Dessa kan därför inte helt frånkännas praktisk betydelse.

Å andra sidan brukar i samband med inskrivningsärenden tämligen regelmässigt

beställas gravationsbevis, vilka i allt väsentligt fyller samma ändamål

som lagfartsbevisen och som dessutom innehåller uppgifter om inteckningar

m. m. Intet tvivel synes råda om att gravationsbevisen i regel är

mer användbara än lagfartsbevisen. I de fall då gravationsbevis utfärdas

är lagfartsbevisen sålunda av mindre värde. — Som framgår av den inledande

redogörelsen åligger det inskrivningsdomarna att varje månad lämna

vissa underrättelser om lagfarter m. m„ som sökts under den nästföregående

månaden. Denna underrättelseskyldighet fullgörs regelmässigt genom

översändande av kopia av lagfartsbevis eller motsvarande handling.

Så länge denna underrättelseskyldighet kvarstår torde ett avskaffande av

lagfartsbevisen inte medföra någon nämnvärd besparing i fråga om arbete

eller kostnader för statsverket eller innebära någon väsentlig rationaliseringsåtgärd.

Utskottet är nämligen av den uppfattningen, att motionärerna

betydligt överskattat de kostnader för statsverket, som sammanhänger med

lagfartsbevisen; den nu utgående avgiften, 5 kr., torde väl täcka kostnaden

för varje bevis. Avgörande för utskottets ståndpunktstagande är emellertid

följande omständigheter.

Arbetet på den nya jordabalken bedrivs nu med sikte på ett ikraftträdande

år 1970. I samband härmed torde reformer även av inskrivningsväsendet

komma att genomföras. En bearbetning av dessa frågor torde

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1966

komma att ske i samband med departementsbehandlingen av lagberedningens

förslag till jordabalk. Genom tillkallandet av sakkunniga för att

utreda möjligheterna till automatisk databehandling på inskrivningsväsendets

område har vidare öppnats perspektiv, som för närvarande inte kan

överblickas. Redan vid prövningen av motsvarande motionsyrkande vid

1962 års riksdag hänvisades till det pågående reformarbetet på detta område.

Tiden för detta arbetes fullföljande har nu ryckt närmare och någon

större olägenhet kan icke vara förenad med ett bibehållande av nuvarande

ordning i avvaktan härpå. Utskottet anser därför fortfarande att de frågor,

som har aktualiserats genom motionen, bör prövas i samband med arbetet

på den nya jordabalken och vad därmed äger samband.

Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,

att förevarande motion, 11:30, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 februari 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEX AND ERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson*,

Svante Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Åkesson och Herbert

Larsson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp*, Nyberg, Grebäck,

Johansson i öckerö*, Sundelin*, fru Ekroth, herrar Hammarberg och

Krönmark*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1966

660108

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.