Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om vad som är fast egendom.

1966-04-14 · 39 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 39 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1966:27, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om vad som är fast egendom.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

1

Nr 27

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag om vad som är fast egendom.

Genom en den 14 januari 1966 dagtecknad proposition, nr 24, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till

lag om vad som är fast egendom.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att lagen den 24 maj 1895 (nr 36 s. 1). ang. vad

till fast egendom är att hänföra ersätts med en ny lag. Denna är avsedd att

senare infogas som en del av den nya jordabalk till vilken förslag f. n. utarbetas

inom justitiedepartementet.

I huvudsak på samma sätt som nuvarande lag räknar lagförslaget till

fast egendom dels själva jorden med vad som stadigvarande finns i eller

på denna såsom byggnader, ledningar, träd och växter, dels vad som för

stadigvarande bruk finns i byggnaderna, exempelvis värme- och sanitetsanläggningar.

Den främsta nyheten i förslaget avser kretsen av tillbehör till

fastigheter där industriell verksamhet drivs. Lagförslaget räknar här med

en förhållandevis vidsträckt krets, omfattande maskiner och annan utrustning,

som tillförts fastigheten för att användas i verksamheten, med undantag

för fordon, kontorsutrustning och handverktyg.

En annan nyhet gäller verkan av äganderättsförbehåll vid avbetalningsoch

andra kreditköp i fråga om föremål, som infogats i fastighet på sådant

sätt att de framstår som tillbehör till denna. I gällande rätt anses sådanaförbehåll

sakna verkan mot tredje man. Lagförslaget utgår från att förbehållet

skall förlora sin verkan även mellan parterna själva. Äganderättsförbehåll

beträffande maskiner och andra föremål av typ industritillbehör

avses dock få verkan i båda hänseendena.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1967 samtidigt med en

lag om företagsinteckning, som avses ersätta gällande regler om förlagsinteckning.

Utvidgningen av kretsen av tillbehör till industrifastigheter har

nödvändiggjort vissa regler till skydd såväl övergångsvis för innehavare av

förlagsinteckningar som för framtiden för innehavare av företagsinteckningar.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 and. Nr 27

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

Lagförslaget

Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.

Förslag

till

Lag

om vad som är fast egendom

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fast egendom är jord. Av denna bildas fastigheter. Om fastighetsbildning

gälla särskilda bestämmelser.

2 §•

Till fastighet höra

hus, vattenverk och annan byggnad,

ledning, stängsel och annan anläggning, som anbragts i eller ovan jord

för stadigvarande bruk,

på rot stående träd och andra växter, samt

naturlig gödsel.

Till fastighet hör även sådan byggnad eller anläggning som är uppförd

utanför fastigheten, om den är avsedd för stadigvarande bruk vid utnyttjande

av servitut till förmån för fastigheten och icke hör till den fastighet

där den finnes. Vad nu sagts gäller dock ej elektrisk starkströmsledning.

Om vad som hör till fastighet, där elektrisk station eller järnväg finnes,

gälla särskilda bestämmelser.

3 §•

Till byggnad hör fast inredning och annat varmed byggnaden blivit försedd,

om det är ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden eller del av

denna, såsom fast avbalkning, hiss, ledstång, ledning för vatten, värme, ljus

eller annat med kranar, kontakter och annan sådan utrustning, värmepanna,

element till värmeledning, kamin, kakelugn, innanfönster, markis, brandredskap,

civilförsvarsmateriel och nyckel.

I enlighet med vad ovan sagts höra därjämte i regel till byggnad, såvitt

angår

1. bostad: badkar och annan sanitetsanläggning, spis, värmeskåp och kylskåp

samt maskin för tvätt eller mangling,

2. butikslokal: hylla, disk och skyltfönsteranordning,

3. samlingslokal: estrad och sittplatsanordning,

4. ekonomibyggnad till jordbruk: anordning för utfodring av djur och

anläggning för maskinmjölkning,

5. fabrikslokal: kylsystem och fläktmaskineri.

Reservdel och dubblett till föremål, som avses i denna paragraf, höra ej

till byggnaden.

4§.

Till fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet,

hör utöver vad som följer av 2 och 3 §§ maskin och annan utrustning som

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

tillförts fastigheten för att användas i verksamheten huvudsakligen på denna.

Fordon, kontorsutrustning och handverktyg höra dock icke till fastigheten.

5 §•

Föremål som nyttjanderättshavare eller eljest annan än fastighetsägaren

tillfört fastighet hör ej till denna, om icke föremålet och fastigheten kommit

i samma ägares hand. Detsamma gäller i fråga om föremål som enligt 4 §

kan höra till fastigheten och tillförts denna av fastighetsägaren utan att

han ägde det.

Ingår föremål, som tillförts fastighet av annan än fastighetsägaren, i företagsintecknad

verksamhet och har föremålet och fastigheten kommit i samma

ägares hand genom att fastighetsägaren förvärvat verksamheten eller

näringsidkaren förvärvat fastigheten, hör föremålet likväl icke till fastigheten

om det icke upphört att svara för inteckningen eller, i det fall näringsidkaren

förvärvat fastigheten, sex månader förflutit från det han sökt

lagfart på sitt fång. Har inteckningshavaren före utgången av angivna tidrymd

väckt talan om betalning och anmält detta till inskrivningsdomaren

för den ort där fastigheten ligger hör föremålet ej till fastigheten, om icke

två månader förflutit från det att talan avgjorts genom dom eller beslut som

vunnit laga kraft.

6 §•

Förvärvar fastighetsägaren föremål under villkor att överlåtaren äger

återtaga föremålet, om förvärvaren åsidosätter vad som åligger honom enligt

överlåtelseavtalet, eller att äganderätten till föremålet skall förbliva hos

överlåtaren, till dess betalning erlagts eller annan förutsättning uppfyllts,

må villkoret ej göras gällande, sedan fastighetsägaren tillfört fastigheten

föremålet så att det enligt 2 eller 3 § hör till fastigheten.

Vad nu sagts äger, i fråga om möjligheten att göra avtalet gällande, motsvarande

tillämpning för det fall att detta betecknats som hyresavtal eller

betalningen som vederlag för föremålets bruk och nyttjande, om det finnes

vara åsyftat, att den, som fått föremålet utgivet till sig, skall bliva ägare av

detta.

V §•

Byggnad, stängsel och annan anläggning på område, som besväras av inskriven

tomträtt eller vattenfallsrätt eller som innehaves enligt lagen den 4

juni 1926 (nr 189) om upplåtelse under åborätt av viss jord, samt anläggning

för gruvdrift höra ej till fastigheten, även om de tillhöra fastighetens

ägare.

8 §•

överlåtelse av föremål, som hör till fastighet, gäller ej mot tredje man,

förrän föremålet skiljes från fastigheten på sådant sätt att det ej längre

kan anses tillhöra denna.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967, då lagen den 21 maj 1895

(nr 36 s. 1) angående vad till fast egendom är att hänföra skall upphöra

att gälla med de undantag, som följa av nedanstående bestämmelser.

2. Har fastighetsägare försatts i konkurs på grund av ansökan, som gjorts

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

före den nya lagens ikraftträdande, gäller äldre lag i stället för den nya

lagens regler om vad som hör till fastighet, så länge fastigheten ingår i

konkursboet.

Besväras vid den nya lagens ikraftträdande egendom av förlagsinteckning'',

gäller för tiden till den 1 januari 1968 eller den tidigare tidpunkt,

då egendomens ansvar för inteckningen upphör, äldre lag beträffande frågan

i vad mån egendomen hör till fastighet. Skulle den nya lagens regler,

om de vunnit tillämpning den 1 januari 1967, ha medfört, att den av inteckningen

besvärade egendomen så minskats att säkerhetens värde väsentligt

nedgått och ställer gäldenären ej inom en månad efter anmodan ytterligare

säkerhet varmed inteckningshavaren skäligen kan åtnöjas, äger inteckningshavaren

så länge äldre lag är tillämplig säga upp den intecknade fordringen

till betalning inom sex månader utan hinder av att längre uppsägningstid

må ha avtalats eller uppsägning ej må ske. Har inteckningshavaren

före den 1 januari 1968 väckt talan om betalning och anmält detta till inskrivningsdomaren

för den ort där fastigheten ligger, gäller äldre lag även

för tiden därefter till dess två månader förflutit från det att talan avgjorts

genom dom eller beslut som vunnit laga kraft.

3. Har föremål före den nya lagens ikraftträdande överlåtits under villkor

som avses i 6 §, skall beträffande möjligheten att åberopa villkoret tillämpas

vad som gällde medan den äldre lagen bestod.

4. Bestämmelserna i 5 § i den äldre lagen om byggnad på ofri tomt i stad,

vattenverk på annans grund och i jordeboken upptaget fiskeri äga fortfarande

tillämpning, om besittningsrätten består efter den nya lagens ikraftträdande.

Inledning

Den jordabalk, som ingick i 1734 års lag, innefattade det huvudsakliga i

det system av regler som rörde rättsförhållanden angående fast egendom.

Balken innehöll dock inte några regler, som närmare fixerade jordäganderättens

föremål. En noggrann gränsdragning mellan fast och lös egendom

ansågs nödvändig först i och med den moderna fastighetskreditens uppsving.

Gränsen kom att dras i lagen den 24 maj 1895 (nr 36 s. 1) angående

vad till fast egendom är att hänföra. För kreditväsendet har denna lag haft

särskild betydelse genom att den anger gränsen mellan vad som är föremål

för fastighetsinteckning och vad som är underlag för förlagsinteckning.

Den år 1903 tillsatta lagberedningen upptog i sitt arbete på en revision

av jordabalken bl. a. frågan om en reform av 1895 års lag. Förslag till ny

jordabalk framlades av beredningen år 1909 men föranledde endast vissa

partiella reformer. Arbetet på revisionen av jordabalken återupptogs av

lagberedningen år 1941 och resulterade år 1947 i ett förslag till sju inledande

kapitel i en ny jordabalk (SOU 1947: 38; omtryckt i SOU 1960: 26).

Här definierades i första kapitlet bl. a. begreppen fast egendom och fastighet

samt upptogs i andra kapitlet regler om tillbehör till fastighet.

Någon remissbehandling förekom ej i anledning av 1947 års betänkande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

Lagberedningens fortsatta arbete på en ny jordabalk inriktades huvudsakligen

på de återstående lagstiftningsfrågor som borde lösas inom ramen

för den tillämnade balken. Vid sidan härav företog emellertid beredningen

också vissa omarbetningar i 1947 års förslag. Beredningens slutbetänkande

med förslag till ny jordabalk framlades år 1960 (SOU 1960:24—26).

Yttranden över beredningens slutbetänkande, såvitt avser begreppen fast

egendom och fastighetstillbehör, avgavs efter remiss år 1960 av bankoch

fondinspektionen, sparbanksinspektionen, Svenska bankföreningen,

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan,

Svenska försäkringsbolags riksförbund och Sveriges advokatsamfund samt

av vissa handelskammare. Remissinstansernas inställning var, såvitt avsåg

bestämningen av kretsen av tillbehör till fabriker och andra lokaler för industriell

verksamhet, ganska negativ.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 8 december 1961 tillkallade

jag den 12 december samma år f. d. ledamoten i lagberedningen, numera

justitierådet Peter Westerlind att såsom särskild utredningsman verkställa

en överarbetning av vissa delar av lagberedningens förslag till ny jordabalk,

som utsatts för kritik av remissinstanserna. I uppdraget ingick

bl. a. att överse bestämmelserna angående vad som skall räknas som tillbehör

till fabriker och andra lokaler för industriell eller därmed jämförlig

verksamhet. Utredningsmannen, som för utredningsverksamheten antog

beteckningen jordabalksutredningen, avgav år 1963 ett betänkande

med titeln »Reviderat förslag till jordabalk m. m.» (SOU 1963:55).

Efter remiss år 1963 har yttranden över jordabalksutredningens förslag,

såvitt avser frågan om fastighetstillbehör, avgetts av Svea hovrätt, lagberedningen,

poststyrelsen, kammarkollegiet, kammarrätten, bankinspektionen,

försäkringsinspeldionen, riksskattenämnden, lantmäteristyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

kommerskollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Stockholms, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands

län, fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen, Sparbankernas bank, Jordbrukets

bank, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

Svenska bostadskreditkassan, Föreningen mellan ombudsmännen

hos Sveriges landshypoteksinstitution, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Sveriges jordbrukskasseförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges

fastighetsägareförbund, Sveriges lantbruksförbund, Föreningen Sveriges

häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges lantmatareförening,

Aktiebolagen Industrikredit och Företagskredit, Sveriges industriförbund,

Svensk industriförening, Sveriges hantverks- och industriorganisation

samt Svenska vattenkraftföreningen. Kommerskollegium har

bifogat yttranden av rikets handelskammare. Även i övrigt har stundom

yttranden från remissinstanserna underställda myndigheter eller från särskilt

berörda organisationer bifogats.

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 and. Ar 27

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

Inom justitiedepartementet bereds f. n., med lagberedningens och jordabalksutredningens

förslag som grundval, frågan om en ny jordabalk. Denna

avses innehålla bestämmelser om vad som skall höra till fast egendom, dvs

regler motsvarande den nu gällande 1895 års lag. Arbetet på den nya jordabalken

är mycket omfattande. Det måste därför beräknas förflyta flera år

innan den kan träda i kraft. Samtidigt med den nya jordabalken har inom

departementet en reform av förlagsinteckningsinstitutet beretts på grundval

av ett av förlagsinteckningskommittén framlagt förslag till lag om

företagsinteckning (SOU 1964:10). Jag har tidigare i dag hemställt,

att lagrådets utlåtande måtte inhämtas över ett av mig framlagt förslag till

lag i detta ämne. Mellan förslaget till lag om företagsinteckning och spörsmålet

om gränsdragningen mellan fast och lös egendom råder ett nära samband.

Eftersom det får anses angeläget att en reform av förlagsinteckningsinstitutet

genomförs så snabbt som möjligt har jag funnit mig böra föreslå

att reglerna om gränsdragningen mellan fast och lös egendom bryts ut till

särskild lagstiftning. Reglerna torde senare böra överföras till den nya jordabalken.

En ändrad gränsdragning mellan fast och lös egendom får återverkningar

bl. a. pa det exekutions- och skatterättsliga planet. Jag avser att senare

framlägga förslag om de ändringar i exekutionsrättsligt hänseende, som

måste anses nödvändiga med hänsyn till reformen. Förslaget bör efter vederbörlig

lagrådsbehandling föreläggas riksdagen i sådan tid, att ändringarna

kan träda i kraft samtidigt med den tillämnade lagstiftningen om företagsinteckning

samt om fast egendom och vad därtill hör. Förslag om erforderliga

ändringar i skatterättsligt hänseende kommer att övervägas av

chefen för finansdepartementet.

Gällande rätt m. m.

En redogörelse för gällande rätt lämnas i propositionen s. 8—11. Utskottet

hänvisar till denna redogörelse.

Lagberedningens förslag samt remissyttranden däröver

Utskottet hänvisar till propositionen s. 12—27.

Jordabalksutredningens förslag om industritillbehör samt remissyttranden

däröver

Utskottet hänvisar till propositionen s. 28—55.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

7

Departementschefen

1. Inledning. Indelningen av skilda slags förmögenhetstillgångar i fast och

lös egendom är sedan gammalt av grundläggande betydelse inom vårt civilrättsliga

regelsystem. Det är utmärkande för detta system att de båda kategorierna

av egendom i betydande utsträckning är underkastade olika rättsregler.

Detta sammanhänger självfallet med att de naturliga förutsättningarna

vad beträffar omsättning av egendom växlar i hög grad med

egendomens större eller mindre flyttbarhet. Det har av hänsyn till tredje

man exempelvis synts naturligt kräva att en överlåtelse av flyttbar egendom

i princip skall befästas genom att egendomen överlämnas i den nye

ägarens besittning för att överlåtelsen skall bli giltig mot överlåtarens borgenärer.

I fråga om egendom, som inte är flyttbar, ter sig ett liknande krav

inte lika naturligt.

Med hänsyn till den antydda skillnaden i innebörden hos de rättsregler

som gäller för de båda kategorierna av egendom är det angeläget att gränsen

dem emellan blir så klart och tydligt uppdragen som möjligt. Gränsen har

i svensk rätt dragits genom att man i en särskild lag — 1895 års lag angående

vad till fast egendom är att hänföra — angett vad som från rättslig

synpunkt utgör fast egendom eller tillbehör därtill. Den fasta egendomen

består av själva jorden medan tillbehören utgörs av olika slags föremål,

som på grund av sitt speciella — mer eller mindre direkta — samband med

jorden ansetts böra följa samma rättsliga öden som denna. En rättighet,

som belastar den fasta egendomen, omfattar sålunda i princip även dess

tillbehör, medan någon särskild sakrätt inte kan gälla enbart i ett tillbehör.

I fråga om objektet för panträtt har denna grundsats tvingande verkan. När

det gäller avtal om köp av fastighet tjänar samma grundsats närmast som

en tolkningsprincip.

Det är inte ägnat att förvåna att lagstiftaren stött på stora svårigheter

när det gällt att bestämma kretsen av tillbehör till fast egendom. Det finns

knappast någon given gräns för denna krets. Vissa föremål, exempelvis

träd och buskar eller hus och andra byggnader, är på ett så påtagligt

yttre, mekaniskt sätt förbundna med fastigheten, att det därför är

naturligt att betrakta dem som tillbehör till denna. I andra fall, särskilt

när det gäller föremål som inplacerats i byggnad, kan det med hänsyn

till föremålets och byggnadens gemensamma användning te sig naturligt

att bedöma föremålet som fastighetstillbehör, oaktat något starkt mekaniskt

samband inte finns. Som exempel på sistnämnda kategori av föremål

kan nämnas badkar och oljeeldningsaggregat. Någon helt entydig in
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

delning av olika slags föremål med hänsyn till de nu nämnda principerna

låter sig dock inte göra. Tveksamma gränsfall uppkommer, varvid valet

mellan en restriktiv eller extensiv tolkning kan bli utslagsgivande.

1895 års lag bygger i allt väsentligt på de nyssnämnda båda principerna

för angivande av fastighetstillbehör. Som ett led i sitt arbete på en ny jordabalk

har lagberedningen fortlöpande ägnat denna lag översyn och i olika

förslag övervägt lämpliga reformer. Någon genomgripande avvikelse från de

grunder som uppbär gällande rätt har beredningen dock inte ansett sig böra

föreslå. Beredningen tar bl. a. avstånd från tanken att låta alla föremål, som

från ekonomisk synpunkt hör samman med en fastighet, även bilda en

rättslig enhet med denna. En sådan ordning skulle enligt beredningens mening

komma att stå i mindre god överensstämmelse med rättssystemet i

övrigt. Med hänsyn till den tekniska utvecklingen har en modernisering av

lagen emellertid ansetts nödvändig. En strävan har också varit att ge så

enhetliga och tydliga regler, att vissa svårigheter som förelegat vid tillämpningen

av 1895 års lag skall kunna undvikas för framtiden. I stora delar

utgör emellertid beredningens förslag endast en formell bearbetning av gällande

regler.

Det sist sagda gäller inte i fråga om industritillbehör, dvs. maskiner,

motorer, redskap m. m., som används i industriell verksamhet. Enligt nuvarande

regler hänförs sådan industriell utrustning till fast egendom bl. a.

om den är på visst mer permanent sätt applicerad i en fabrik eller annan

lokal för industriell verksamhet. Beredningen föreslår härvidlag en inte

obetydlig inskränkning av tillbehörskretsen. I huvudsak innebär beredningens

förslag att endast universellt brukbar industriell utrustning såsom

kraftmaskinerier, kylsystem och fläktanordningar skall utgöra tillbehör till

fabrik eller liknande.

Förslaget har i denna del föranlett åtskillig kritik från remissinstansernas

sida, och vid den överarbetning av förslaget, som jordabalksutredningen vidtagit,

har frågan om industritillbehören därför tagits upp på nytt. Som ett

resultat av denna granskning föreslår utredningen en synnerligen kraftig

utvidgning av kretsen av industritillbehör. I korthet går förslaget ut på att

all utrustning, som används i industriell verksamhet, skall utgöra fastighetstillbehör,

även så lätt flyttbara föremål som exempelvis kontorsmöbler

och olika slags fordon. Kravet på yttre samband mellan fastighet och inventarier

får enligt förslaget vika för tanken att allt som sammanbinds av

den inre samhörigheten mellan verksamhetens ändamålsinriktning och inventarierna

skall utgöra en organisk enhet i rättsligt hänseende.

Liksom lagberedningens förslag har jordabalksutredningens förslag utsatts

för ganska omfattande remisskritik. De flesta remissinstanserna anser

sålunda, att den av utredningen föreslagna tillbehörskretsen är alltför vid

men två i sammanhanget betydelsefulla instanser, bankföreningen och industriförbundet,

ger förslaget sitt fulla stöd.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

9

När man bedömer utredningens förslag till vidsträckt krets av industritillbehör

bör man hålla i minnet att utredningen vid sina överväganden utgått

från en industriidkares nuvarande möjligheter att erbjuda kreditgivare

säkerhet i inventarier och annan lös egendom, dvs. från gällande regler i

fråga om förlagsinteckning. Den omständigheten att förlagsinteckningen

inte ansetts kunna ge kreditgivaren en tillnärmelsevis lika god säkerhet i

den intecknade egendomen som en fastighetsinteckning har uppenbarligen

medverkat till utredningsresultatet liksom den tidigare bidragit till remissinstansernas

avvisande hållning till lagberedningens förslag om en restriktiv

tillbehörskrets. Förlagsinteckningskommitténs förslag till lagstiftning om

företagsinteckning skapar här ett delvis nytt läge. Kommittén föreslår nämligen

en kraftig förstärkning av förlagsinteckningsinstitutet, och en reform

i denna riktning kan inte gärna undgå att påverka övervägandena

kring industritillbehör sbegreppet. Som jag redan inledningsvis nämnt är det

i själva verket just den angelägna reformen av förlagsinteckningen, som

föranlett mig föreslå att frågan om vad som skall anses höra till fast

egendom bryts ut ur sitt sammanhang med övriga jordabalksfrågor och

görs till föremål för lagstiftning i omedelbart samband med lagstiftningen om

företagsinteckning. Spörsmålet om hur industriell egendom i vidsträckt bemärkelse

på bästa sätt bör tillgodogöras för kreditändamål torde nämligen

inte kunna besvaras tillfredsställande utan en jämförelse mellan verkningarna

av å ena sidan panträtt i fast egendom och å andra sidan säkerhet i

lös egendom på grund av inteckning i sådan egendom. Genom att redan i

detta sammanhang lösa frågan om fastighetstillbehören undviks också de

svårigheter, som skulle följa av att inteckningen i lös egendom under tiden

fram till dess den nya jordabalken träder i kraft måste anpassas efter 1895

års lag för att därefter samordnas med jordabalkens regler.

2. Fast egendom och omedelbara tillbehör till fastighet i allmänhet. Enligt

gällande rätt är fast egendom jord på landet och i stad. Begreppet jord

fattas här i vidsträckt bemärkelse och anses sålunda omfatta alla delar av

jordytan inom svenskt jurisdiktionsområde, oavsett om denna består av

matjord, lera, sten, grus eller annat och oavsett om jordytan utgörs av

torr mark eller täcks av vatten. Även vad som finns under själva jordytan

innefattas i begreppet jord och utgör del av den fasta egendomen,

såvida det inte gjorts till föremål för särskilt besittningstagande, såsom

fallet kan vara med gruvfyndigheter.

Lagberedningens förslag år 1960 innebär ingen materiell ändring i fråga

om begreppet fast egendom. Liksom i gällande rätt använder beredningen

i sitt förslag begreppet i två skilda betydelser, nämligen dels i fråga om det

konkreta fysiska objektet, dels i fråga om äganderätt till sådant objekt.

Den dubbla innebörden av begreppet fast egendom står i överensstämmelse

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

med rådande juridiskt språkbruk. Jag finner ingen anledning till erinran

mot en sådan användning av begreppet. Den i varje särskilt fall åsyftade

innebörden torde framgå av sammanhanget.

Såsom tillbehör till själva jorden uppräknar 1895 års lag vissa med jorden

påtagligt förenade ting såsom träd och andra växter, hus, vattenverk

och andra byggnader, men lagen upptar också som tillbehör ledningar och

andra anläggningar, som för stadigvarande bruk anbragts i jorden. Som tillbehör

till jorden anges även gödsel. Utöver tillbehör till jorden räknar man

i gällande rätt även med tillbehör till byggnad.

Lagberedningen har i sitt förslag infört begreppet tillbehör till fastighet.

Fråga om vad som utöver träd och andra växter kan utgöra tillbehör till

fast egendom förutsätts uppkomma först då en viss del av jordytan blir

föremål för fastighetsbildning enligt därför gällande regler. Beredningen

väljer därför termen tillbehör till fastighet som samlingsbeteckning för

föremål, som i ett visst läge i förhållande till den fasta egendomen får

karaktär av tillbehör. Tillbehören är antingen omedelbara i det de hänför

sig direkt till jorden, eller medelbara, då de hänför sig till ett omedelbart

tillbehör och därigenom indirekt kommer att bedömas som fastighetstillbehör.

Denna konstruktion av tillbehörsbegreppet synes lämplig och bör

därför läggas till grund för en lagstiftning innehållande nya regler om tillbehör

till fast egendom.

Såsom omedelbara fastighetstillbehör upptar lagberedningen i sitt förslag

huvudsakligen samma föremål som den nuvarande lagen räknar som tillbehör

till själva jorden. Beredningen uppfattar de måhända viktigaste båda

begreppen i uppräkningen, byggnad och anläggning, mycket vidsträckt och

förslaget skiljer sig därvidlag inte nämnvärt från gällande rätt. Som byggnad

räknas utom hus och vattenverk exempelvis murar, broar, bryggor och alla

slags andra uppbyggda konstruktioner. Husliknande anläggningar, som

uppförts under jordytan, anser beredningen också böra bedömas som byggnader.

Till kategorien anläggningar räknar beredningen i anslutning till

gällande praxis förutom de särskilt nämnda ledningarna bl. a. transportanordningar

som räls och syllar samt cisterner och källare, allt i den mån

föremålen inte redan inbegripits under tillbehörskretsen i egenskap av

byggnader. Beträffande ledningarna påpekas att alla slag av sådana kan

räknas som anläggningar, vare sig de är avsedda för elektricitet, gas, vatten

eller annat. I sådana fall då en ledning sträcker sig utanför en fastighets

område bör enligt beredningens mening, vilken står i överensstämmelse med

uppfattningen i praxis, endast den del av ledningen som framdragits inom

fastigheten räknas som tillbehör till denna, medan återstoden av ledningen

blir lös egendom. Denna princip bör dock, framhåller beredningen —- som

i detta sammanhang bortser från sådana fall där ledningen anbragts med

stöd av servitut — inte ha obetingad giltighet. Skjuter exempelvis en bygg
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

nåd över fastighetsgränsen, torde byggnaden i sin helhet böra räknas som

tillbehör till den fastighet, inom vars gräns den egentligen skulle ha inrymts.

De jämkningar och förtydliganden, som beredningen sålunda gjort i fråga

om kretsen av omedelbara fastighetstillbehör, har inte föranlett någon

allvarlig erinran från remissinstansernas sida. Gällande rätts gränsdragning

torde härvidlag i huvudlinjerna vara så naturlig, att man inte lätt finner

skäl till några mer betydande ändringar. Jag kan därför helt ansluta mig

till de uttalanden beredningen gjort såvitt nu är i fråga. Till vissa enskildheter

i törslaget återkommer jag i specialmotiveringen.

De omedelbara fastighetstillbehör varom nu är fråga hänför sig till fastigheter

i allmänhet. I jordabalksutredningens förslag till regler om tillbehör

till fastighet, där industriell eller därmed jämförlig verksamhet bedrivs,

hänförs också industritillbehören direkt till fastigheten, även om vissa av

dem tekniskt sett utgör medelbara tillbehör. Till frågan om industritillbehören

återkommer jag emellertid i ett senare avsnitt.

3. Tillbehör till byggnad i allmänhet. De medelbara fastighetstillbehören

utgörs av sådana föremål, vilka på grund av sin mer eller mindre påtagliga

samhörighet med en byggnad anses utgöra tillbehör till denna och därigenom

även till fastigheten. I 1895 års lag har som sådana tillbehör upptagits dels

vissa föremål, som på ett yttre, mekaniskt sätt är förenade med byggnaden,

dels vissa föremål, som hör samman med byggnaden på grund av att

de anskaffats till stadigvarande bruk för denna. Till den förra gruppen av

tillbehör räknas huvudsakligen byggnadens fasta inredning, ledningar inom

byggnaden samt vad som i övrigt är inmurat eller intimrat i golv, tak eller

vägg. Till den senare gruppen hör enligt lagens uppräkning exempelvis dubbeldörrar,

innanfönster, nycklar och kaminer. Såsom en särskild grupp av

byggnadstillbehör nämner 1895 års lag maskiner, motorer, redskap m. m„

som uppställts i fabriker eller andra lokaler för industriell verksamhet.

1 detta sammanhang upptas endast frågan om tillbehör till andra slags

byggnader, dvs. i huvudsak tillbehör till bostadshus, affärslokaler och ekonomibyggnader.

I rättspraxis har de föremål, som anses utgöra tillbehör till byggnad

på grund av att de anskaffats till stadigvarande bruk för denna, kommit

att omfatta en ganska vid krets. Detta sammanhänger självfallet med

den tekniska utvecklingen, som medfört att olika slag av nya inredningsdetaljer,

som är avsedda för permanent användning i byggnader, introducerats

på marknaden. Särskilt påtaglig är måhända utvecklingen i fråga om

bostadshusen. Det har i flera rättsfall slagits fast, att värmepannor och radiatorer

samt badkar, tvättställ och andra sanitetsanläggningar har karaktär

av tillbehör. I allmänhet har dock kravet att användningen skall vara

stadigvarande för byggnaden som sådan ansetts innebära att utrustning av

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

mer speciellt slag, som hänför sig till någon för särskilt ändamål inrättad

lokal i byggnaden, inte bedömts som byggnadstillbehör. Sålunda har

exempelvis skåp, diskar och andra inventarier i apotek inte ansetts utgöra

byggnadstillbehör. Detsamma gäller bänkar i biograflokaler.

Lagberedningen uttalar, att den gräns mellan tillbehör till byggnader i

allmänhet och lös egendom, som gällande lag och därpå grundad rättspraxis

uppdragit, i stort sett synes vara väl avvägd och ändamålsenlig. Beredningen

förordar därför inga större sakliga nyheter men söker i möjligaste mån

precisera tillbehörskretsen med hänsyn till den tekniska utvecklingen. I

sitt förslag utgår beredningen från de båda viktigaste begreppen i den gällande

definitionen, den fasta inredningen och vad som anskaffats till stadigvarande

bruk för byggnaden. Beträffande den fasta inredningen framhåller

beredningen att gällande rätt saknar föreskrift om hur det erforderliga

mekaniska sambandet skall ha anordnats och att en sådan föreskrift

också ter sig olämplig. För att närmare bestämma när fasta inredningsdetaljer

skall anses som tillbehör inför beredningen även här, i anslutning

till en viss tendens i rättspraxis, kriteriet stadigvarande bruk för byggnaden.

Härigenom upphöjer beredningen detta kännetecken till huvudnorm

för hela tillbehörskretsens avgränsning mot den lösa egendomen.

Vad angår preciseringen av denna huvudnorm framhåller beredningen,

att tillbehörsegenskapen inte bör följa av det subjektiva syfte, som byggnadens

ägare kan ha haft vid anskaffningen, utan av ett objektivt ändamålssammanhang

mellan föremålet och byggnaden. Föremålet skall vara

ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden. Ett föremål bör emellertid kunna

ha karaktär av tillbehör, även om det tjänar ett syfte för vilket blott en

viss lokal i byggnaden är avsedd, nämligen om denna lokal blivit inrättad

på ett sätt, som gör att den inte lätt kan ändras och bli lämplig för annat

ändamål.

För att ett föremål skall utgöra tillbehör bör enligt beredningens uppfattning

alltid krävas ett direkt yttre samband med byggnaden. Beträffande

föremål, som är ägnade till stadigvarande bruk för viss byggnad utan att

ingå i den fasta inredningen, uppställs därför det villkoret, att byggnaden

blivit försedd därmed.

Lagberedningens nu återgivna förslag till bestämning av vad som skall

anses utgöra tillbehör till byggnad i allmänhet har inte föranlett någon

nämnvärd kritik bland remissinstanserna. I stort sett förefaller man sålunda

vara tillfreds med beredningens definition som ju också grundas på den

gällande rättsuppfattningen. Den föreslagna definitionen präglas av större

enkelhet och tydlighet än de nu gällande reglerna, vilket är fördelaktigt.

Beredningen har sålunda som obehövliga kunnat utesluta två i 1895 års lag

särskilt angivna grupper av tillbehör, nämligen ledningar inomhus och föremål,

som inmurats eller intimrats i byggnad. Ledningar blir i allmänhet

tillbehör redan på grund av den föreslagna tillbehörsregeln, och detta gäller

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

också flertalet av de ifrågavarande föremålen. I den mån dessa hittills inte

kunnat hänföras till den fasta inredningen har det ofta varit en rent tillfällig

omständighet, som gett dem karaktär av tillbehör. Som beredningen

påpekar är det inte lämpligt att vid sidan av kategorien fast inredning räkna

med en särskild tillbehörskategori, som blott kännetecknas av att en

viss metod använts vid föremålets sammanfogning med byggnaden.

Med hänsyn till det anförda ansluter jag mig till beredningens förslag att

vad gäller tillbehör till byggnad i allmänhet fästa avgörande vikt vid huruvida

det ifrågavarande föremålet är ägnat till stadigvarande bruk för den

byggnad, som försetts därmed. Till vad beredningen anfört i denna del vill

jag endast foga följande påpekanden.

En tolkning efter bokstaven av kriteriet stadigvarande bruk kan innebära

en långt driven restriktivitet i fråga om att tillerkänna skilda slag av föremål

egenskap av tillbehör. Man bör emellertid vid bedömandet av kriteriet

utgå från att den byggnad eller del därav, varom är fråga, även i fortsättningen

kommer att användas på i huvudsak samma sätt som tidigare, om

den inrättats på ett sådant sätt att den inte kan ändras utan genomgripande

ombyggnadsarbeten. Är en byggnad inrättad som bostadshus bör den utrustning,

som kan anses typisk för ett sådant och som därför normalt kommer

till användning där, vem eller vilka som än bebor huset, räknas som

byggnadstillbehör. På i huvudsak samma sätt bör en affärslokal bedömas.

Beredningen har med exempel belyst hur enligt dess mening den föreslagna

huvudregeln bör ge utslag dels för byggnader i allmänhet, dels för skilda

huvudtyper av byggnader. Exemplifikationen torde överensstämma väl med

de lämnade synpunkterna och ger för övrigt en god vägledning när det gäller

att fastställa huvudregelns tillämpningsområde. De för byggnader i allmänhet

uppräknade tillbehören utmärks av universalitet, exempelvis hissar,

ledstänger, ledningar med kranar, kontakter och värmepannor. Det är också

uppenbart att sanitetsanläggningar av skilda slag, spisar samt värmeoch

kylskåp är så typiska inredningsdetaljer i ett bostadshus, att de bör

utgöra tillbehör därtill. Detsamma kan normalt inte sägas vara fallet med

utrustning av ovanligt slag. Jag är emellertid fullt på det klara med att

utvecklingen kan leda till att föremål, som i dag ter sig alltför speciella för

att rymmas inom tillbehörskretsen, i framtiden kan anses vara så naturliga

inredningsdetaljer att det då kan te sig oriktigt att inte inräkna dem bland

tillbehören.

Beredningen har såsom exempel på typiska tillbehör till butikslokaler

upptagit hyllor, diskar och skyltfönsteranordningar. Det kan visserligen

vara tveksamt om samma diskar och hyllor passar för olika typer av butiker,

men i allmänhet torde man i fråga om de nu nämnda inredningsdetaljerna

kunna göra gällande, att de äger en så allmän användning i butiker,

att de kan inordnas bland byggnadstillbchören utan att grunderna för

huvudregeln därigenom rubbas.

j2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt 3 and. Xr 27

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

4. Industritillbehör. Frågan om vad som skall anses utgöra tillbehör till

fastighet, där industriell verksamhet bedrivs, har länge varit ett besvärligt

och flitigt diskuterat problemkomplex. Intresset för frågan sammanhänger

i första hand med den stora betydelsen av industriell utrustning som

objekt för belåning. Maskiner, motorer och redskap av skilda slag, som används

inom industrien, representerar ofta mycket stora kapitalvärden och

behöver därför kunna utnyttjas som kreditunderlag. Särskilt i tider, då självfinansieringen

inom industrien minskar i betydelse, stiger intresset för att

så fullständigt som möjligt kunna begagna skilda slag av egendom som

säkerhet vid upplåning. Härvidlag spelar möjligheten att inordna utrustningen

under fastighetsbegreppet och därigenom under reglerna för fastighetspanträtten

en stor roll. Vad som har tillbehörskaraktär omfattas av fastighetens

inteckningar, medan de inventarier, som hänförs till lös egendom,

kan utgöra föremål för förlagsinteckning.

Mot bakgrund av det nu anförda är det inte ägnat att förvåna

att man beträffande kretsen av tillbehör till industrifastighet sökt sig fram

på delvis andra vägar än dem som valts vid bestämmandet av vilka föremål

som skall utgöra tillbehör till fastigheter i allmänhet. Diskussionen har alltsedan

förarbetena till 1895 års lag pendlat mellan en mycket vidsträckt krets

av s. k. industritillbehör och en trängre krets, mera motsvarande den ståndpunkt

som intagits beträffande övriga fastighetstillbehör. Den förstnämnda

ståndpunkten företräddes av nya lagberedningen i det betänkande som ledde

till 1895 års lag, och på samma linje står jordabalksutredningen i sitt nu

aktuella förslag. Gemensamt för båda förslagen är att de fäster avgörande

vikt vid samhörigheten mellan en fabriks ändamålsinriktning och

maskinerna, dvs. vad som brukar kallas det inre sambandet, och därför

räknar all utrustning, som används i den industriella rörelsen, som tillbehör.

Den motsatta ståndpunkten representeras av lagberedningen i dess förslag

åren 1947 och 1960. Beredningen menar, att endast sådan industriell

utrustning vars användning inte är begränsad till viss industri eller verksamhetsgren

utan kan hänföras till byggnaden som sådan skall utgöra tillbehör.

Gällande rätt intar en ståndpunkt mellan de båda nu nämnda. Enligt

1895 års lag räknas som tillbehör till fabriker och andra lokaler för industriell

verksamhet — utöver de allmänna byggnadstillbehören — varje maskin,

motor, kärl eller därmed jämförligt redskap som för sin användning

kräver och jämväl vilar på fast, från grunden berett underlag. Avsikten med

denna gräns, som kan sägas ha utgjort en kompromiss mellan de båda ståndpunkterna,

har varit att i fabrikstillbehör inbegripa den ofta mycket dyrbara

maskinella utrustning, som är så fast applicerad i en fabrik eller

annan industrilokal, att den endast med svårighet kan skiljas därifrån.

Som fabrikstillbehör räknas också vissa kraftledningar och därtill hörande

inrättningar. Genom att sålunda den i allmänhet värdefullaste delen av in
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966 15

dustriutrustningen karakteriserats som fabrikstillbeliör, har den fasta egen.

domens pantvärde blivit högre än annars skulle varit fallet. Detta anses ha

underlättat industriens finansieringsmöjligheter.

Den nuvarande bestämmelsen om maskiner och andra redskap har emellertid

utsatts för en med åren allt hårdare kritik. Detta sammanhänger uppenbarligen

med att regeln blivit föråldrad. Den tekniska utvecklingen gör

det svårare än tidigare att avgöra om en viss maskin kräver ett fast, från

grunden berett underlag, och om den i lagens mening vilar på ett sådant underlag.

I moderna fabriksbyggnader, som ofta uppförs av mycket hållbart

material, kan också mycket stora och tunga maskiner, som förr krävde särskilt

underlag, uppställas direkt på golvet, eventuellt i en övre våning.

Ibland inverkar helt andra förhållanden än maskinernas beskaffenhet och

byggnadskonslruktionen på frågan om fast underlag är behövligt. Maskiner,

som framkallar starka vibrationer eller används i precisionsarbete,

isoleras exempelvis ofta genom sådant underlag.

Mot den gällande regeln brukar anföras att den är svårtolkad och att

tillfälliga och ovidkommande omständigheter kan medföra att samma slags

maskiner i vissa fall utgör tillbehör men i andra fall räknas som lös egendom.

Mot bakgrunden av de nu nämnda förhållandena synes tämligen stor enighet

råda därom att den nuvarande tillbehörsregeln beträffande maskiner och

andra redskap inte är tillfredsställande. Denna uppfattning ligger till

grund för såväl lagberedningens som jordabalksutredningens förslag i ämnet.

Behovet av en reform måste även enligt min mening anses klarlagt. Det

återstår att pröva huruvida något av de framlagda förslagen kan sägas erbjuda

underlag för en reform.

Lagberedningens överväganden har som nämnts lett fram till en snäv

gränsdragning. Endast sådan maskinell utrustning som är till nytta för

byggnaden som fabrikslokal, oberoende av den särskilda verksamhet som

bedrivs där, bör enligt beredningen utgöra tillbehör. Väverimaskiner, pappersmaskiner

och andra maskiner avsedda för viss tillverkning måste utbytas

mot maskiner av helt annat slag, om fabriksbyggnaden tas i anspråk

för en ny tillverkning. De bör därför enligt förslaget inte hänföras till byggnaden,

men väl maskiner som ingår i byggnadens utrustning för industriell

drift i allmänhet. Här nämner beredningen som exempel kyl- och fläktmaskinerier.

Bakom beredningens förslag — i denna del liksom i övrigt —

ligger tanken att till fast egendom inte bör räknas annat än sådant som är

av bestående natur och därigenom äger verkligt pålitliga värden.

Den bland remissinstanserna ganska hårda kritiken mot beredningens

snäva bestämning av industritillbehörskretsen grundades huvudsakligen

därpå att industriens förmögenhet i fast egendom skulle betydligt minskas,

om förslaget genomfördes. Stora värden skulle komma att omrubriceras

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

från fast till lös egendom. Enligt remisskritiken skulle detta måhända inte

ha

a\ lös egendom kunnat begagnas som kreditunderlag i samma utsträckning

som om den utgjort tillbehör till fast egendom. Möjligheten att förlagsinteckna

egendomen bedömdes emellertid av remissinstanserna inte som något

likvärdigt alternativ till att utnyttja egendomen inom fastighetspanträttens

ram. Också från tekniska utgångspunkter riktades kritik mot den föreslagna

gränsen. Det ansågs kunna bereda stora svårigheter att bestämma

vilka slag av industriell utrustning som har så allmän karaktär, att användningen

inte kan anses begränsad till någon viss industri eller verksamhetsgren.

Angående exempelvis de av beredningen särskilt nämnda fläktmaskinerna

anmärktes att de ofta dimensioneras och utformas direkt för att passa

i den speciella verksamhet som bedrivs i byggnaden.

Jordabalksutredningen har vid sina överväganden i det nu aktuella ämnet

utgått från att någon inskränkning av tillbehörskretsen i förhållande till

gällande rätt inte är möjlig. Efter att ha konstaterat att gränsdragningsproblemen

vid en modernisering av bestämningen i 1895 års lag — en lösning

som utredningen eljest funnit tänkbar — ter sig i det närmaste oöverkomliga

och att detsamma gäller andra lösningar efter en linje, som spaltar

upp den industriella utrustningen i fast resp. lös egendom, kommer

utredningen fram till den ståndpunkten, att bestämningen inte bör splittra

vad som är en organisk enhet, dvs. vad som sammanbinds av den

inre samhörigheten mellan den industriella verksamheten och inventarierna.

Praktiskt taget alla maskiner och andra inventarier, som begagnas i den

industriella verksamheten, bör därför enligt förslaget räknas som tillbehör

och därmed utgöra fast egendom. Utredningen föreslår att industritillbehören

skall utgöra omedelbara fastighetstillbehör, inte som hittills medelbara

sådana. Frikopplingen från byggnad såsom förbindelselänk bedöms

som nödvändig med hänsyn till syftet att skapa en så vidsträckt tillbehörskrets

som möjligt.

Som de mest väsentliga fördelarna med en mycket extensiv tillbehörskrets

nämner utredningen följande. Gränsen mellan fast och lös egendom

blir tydlig och skarp i det konkreta fallet. Om all utrustning, som används

inom en industri, utgör tillbehör till den fastighet, där verksamheten drivs,

kan knappast några gränsdragningsproblem uppstå. Varulager och olika slag

av fordringar och andra rättigheter blir den enda egendom, som kan karakteriseras

som lös. Begreppsbestämningen splittrar inte vad som är en organisk

enhet, nämligen de faktorer som samverkar till produktionen eller med

en annan term anläggningstillgångarna. Det ligger enligt utredningen i öppen

dag vilket värde detta måste ha i panträttsligt avseende. Utredningen

hävdar att den sålunda skapade helheten representerar en större värdetillgång

än summan av delarna. I princip gäller detta inte blott den mer kvalificerade

kretsen av industriinventarier, exempelvis de tyngre maskinerna,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1066

17

utan även helt obetydliga föremål. Med hänsyn till att risken för skingring

av ett inventariebestånd måste bedömas som större, om detta är lätlrörligt

än om det endast innefattar fast applicerade element, anser utredningen

dock vissa bestämmelser nödvändiga till skydd mot att belånade industriinventarier

bortförs från den fastighet, till vilken de hör.

Remissyttrandena över jordabalksutredningens förslag ger ett mycket

splittrat intryck. Förslaget om en extensiv tillbehörskrets vinner stöd hos

de i sammanhanget kanske viktigaste företrädarna för industrien och

bankvärlden men avvisas samtidigt av ett betydande antal remissinstanser.

Flertalet remissinstanser finner den föreslagna tillbehörskretsen alltför

vidsträckt.

De positiva remissyttrandena speglar framför allt uppfattningen, att förslagets

ståndpunkt beträffande industriegendomen såsom en organisk enhet

i säkerhetshänseende är riktig. Enligt den negativa remisskritiken är

det ett grundläggande fel hos förslaget, att vad som föreslagits skola utgöra

tillbehör till fastighet ofta mer naturligt bort hänföras till själva rörelsen.

Omfattningen av den fasta egendomen blir enligt denna uppfattning i alltför

hög grad beroende på om industriidkaren äger den fastighet där egendomen

är belägen eller ej. Vidare uttalas farhågor för en framtida deklassering av

fastighetspanten, och påståendet att industriegendomen som en enhet skulle

ha ett övervärde i förhållande till summan av delarna betvivlas. Svåra

gränsdragningsproblem anses kunna uppstå med hänsyn till att tillbehörsregeln

enligt förslaget skall tillämpas endast på industrifastigheter. Speciella

svårigheter sägs uppkomma om samma fastighet utnyttjas för såväl

industriell som annan verksamhet. De problem som uppkommer om olika

slag av lätt flyttbara föremål anknyts till fastighet betonas särskilt, liksom

de problem som kan uppstå från exekutionsrättslig synpunkt. Stark

kritik riktas slutligen mot de regler som föreslagits i syfte alt skydda borgenärerna

om industritillbehör bortförs från den fastighet till vilken de hör.

En av de viktigaste uppgifterna vid en reform av tillbehörsbegreppet såvitt

avser industrifastighet är att skapa de allmänt sett bästa möjligheterna

att utnyttja olika slag av egendom som objekt för belåning inom industriell

verksamhet. Det är därför, som jag redan antytt, nödvändigt att se de

framlagda förslagen mot bakgrund av nuvarande regler om förlagsinteckning

och att överväga vilken effekt en reform av dessa regler kan ha på

frågan om tillbehörskretsen. Ett sådant tillvägagångssätt är desto mer påkallat

som både lagberedningen och jordbalksutredningen utgått från att

förlagsinteckningen skall bibehålla sin nuvarande konstruktion.

Hittills har förlagsinteckningen inte i kreditgivarens hand haft en ställning

som kunnat jämföras med fastighetsinteckningens. De största svagheterna

hos förlagsinteckningen har ansetts vara att förmånsrätten inte kunnat

utnyttjas annat än i konkurs och att inteckningen förlorat sin verkan

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år W66

i och med att egendomen, oavsett om det gäller inventarier eller varulager,

överlåtits eller flyttats från den kommun där verksamheten tidigare bedrivits.

Sedan en särskild kommitté framlagt ett förslag till reform av förlagsinteckningen

har frågan kommit i ett annat läge. Med hänsyn till det samband

som utan tvivel här föreligger har, som jag redan inledningsvis antytt,

beredningen av den nu aktuella frågan om industritillbehör och frågan om

en reform av förlagsinteckningen samordnats. Härigenom har det varit

möjligt att i detalj — delvis i samråd med företrädare för industrien och

bankerna — undersöka vilka konsekvenser olika regler i den ena lagstiftningen

får på den andra.

Enligt det förslag till lag om företagsinteckning, som nu utarbetats inom

departementet, skall företagsinteckningen liksom fastighetsinteckningen

medföra förmånsrätt såväl vid utmätning som i konkurs. Avsikten är vidare,

att företagsinteckning skall kunna fastställas att gälla inom ett så stort geografiskt

område — ett län eller hela riket — att en flyttning av egendomen

blir betydelselös eller minskar i betydelse. Bland andra viktiga åtgärder till

stärkande av förlagsinteckningen bör nämnas den, att en fastställd inteckning

föreslås gälla i viss egendom också under en övergångstid efter det att

verksamhet, som omfattas av inteckningen, överlåtits på annan.

Om man med hänsyn till den föreslagna reformen av förlagsinteckningen

skulle kunna hävda att en företagsinteckning i fråga om olika slag av industriinventarier

bereder i huvudsak samma kreditmöjligheter som en fastighetsinteckning,

måste det från ekonomisk synpunkt te sig tämligen likgiltigt

om inventarierna rubriceras som fast eller lös egendom. Eftersom

det får anses ligga ett betydande värde i en principiell enhetlighet i begreppen

fast och lös egendom skulle starka skäl kunna anses tala för en

restriktiv bestämning av tillbehörsbegreppet även såvitt avser industrifastigheter.

Att märka är ju att kritiken mot lagberedningens förslag i denna

del huvudsakligen grundas på uppfattningen, att förlagsinteckningen inte

kan ersätta fastighetsinteckningen såvitt avser de »fasta» maskiner, vilka

efter en reform i beredningens anda skulle komma att utgöra lös egendom.

I vissa av remissyttrandena över jordabalksutredningens förslag uttrycks

också den uppfattningen, att den av utredningen förordade extensiva tillbehörsbestämningen

är obefogad, om den av förlagsinteckningskommittén

föreslagna förstärkningen av förlagsinteckningsinstitutet genomförs.

Vid en jämförelse från kreditvärdighetssynpunkt mellan fastighetsinteckning

och företagsinteckning, såvitt avser den grupp av föremål, som

här kommer i fråga, nämligen maskiner och andra inventarier i industriellt

bruk, visar sig den mest betydelsefulla skillnaden ligga däri, att den panträtt,

som fastighetsinteckning medför, följer själva fastigheten utan avseende

vid vem som är ägare till denna och utan tidsbegränsning, medan

den säkerhetsrätt företagsinteckningen avses medföra upphör sedan viss

tid förflutit efter överlåtelse av den intecknade rörelsen eller sedan egen
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

domen frångått förvärvaren. Även om de båda inteckningsf or merna i övrigt

i flera avseenden kan antas bli likvärdiga och företagsinteckningen

åtminstone i vad gäller den mest rörliga utrustningen t. o. m. bli överlägsen

fastighetsinteckningen måste den nu nämnda panträttsliga effekten

av fastighetsinteckningen tillskrivas ett så betydande värde, att företagsinteckningen

inte kan anses fullt jämbördig därmed. Detta gäller framför

allt de maskiner och andra inventarier, som är applicerade på sådant sätt,

att de endast med svårighet kan bortflyttas, eller som har väsentlig betydelse

för den produktion som drivs på fastigheten. Risken för separata

överlåtelser av sådana maskiner och därigenom för en skingring av belånade

objekt är i allmänhet relativt liten. Skulle dessa maskiner inte följa

fastigheten i panträttsligt avseende utan rörelsen via en företagsinteckning

kunde de efter en kombinerad överlåtelse av fastighet och rörelse

komma att undandras inteckningshavaren, vilket däremot inte skulle

bli fallet om maskinerna utgjorde objekt för fastighetsinteckning.

Det nu förda resonemanget visar nackdelarna med en lösning som ersätter

fastighetsinteckningen med företagsinteckning när det gäller värdefulla industriinventarier.

Samtidigt innefattar resonemanget också en från ekonomisk

utgångspunkt avgörande kritik mot varje gräns, som inte inordnar åtminstone

de viktigaste anläggningstillgångarna i en industriell rörelse under

begreppet fastighetstillbehör. Från industriförbundets sida har upplysts,

att för skogs- och bruksindustri ända upp till 50 % av taxeringsvärdet för

fabriksfastigheter motsvaras av sådana maskiner, som med nuvarande

gränsdragning räknas till fast egendom. För mekanisk industri kan enligt

samma uppgift andelen fasta maskiner antas variera betydligt men den uppgår

åtminstone i vissa fall till omkring 40 %. Dessa siffror belyser att ett

realiserande av lagberedningens förslag skulle medföra en avsevärd begränsning

av kreditunderlaget för fastighetskrediten. Särskilt med hänsyn till de

långfristiga obligationslånen kunde en sådan reform få negativa effekter

för industriens finansiering. Även i övrigt skulle svårigheterna vid en övergång

till en snävare bestämning än den nuvarande bli betydande.

Den föreslagna reformen av förlagsinteckningsinstitutet utgör sålunda

enligt min mening inte tillräcklig grund för att godta lagberedningens restriktiva

ståndpunkt i fråga om kretsen av industritillbehör. Vid de överläggningar

som under ärendets beredning i departementet ägt rum med framför

allt bankföreningen och industriförbundet har dessa organisationer med

skärpa uttalat samma mening. Inte heller en lösning, som alltigenom ansluter

till den av mig förordade gränsdragningen i fråga om tillbehör till byggnad

i allmänhet, förefaller i belysning av det anförda acceptabel. Som jag

tidigare framhållit bör det avgörande för huruvida ett föremål utgör byggnadstillbehör

vara om föremålet är ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden

eller viss del av denna. Tillbehörskaraktären bedöms enligt denna regel

med utgångspunkt från det huvudsakliga ändamål, för vilket lokalen blivit

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

inrättad, såvida denna inte lätt kan ändras och bli lämplig för annat ändamål.

Är en byggnad utrustad som fabrik borde i enlighet härmed den industriella

utrustning, som kunde anses stadigvarande placerad i byggnaden,

anses utgöra byggnadstillbehör. Såsom stadigvarande kan emellertid huvudsakligen

endast den utrustning anses, som är typisk för fabriksrörelse i allmänhet,

eftersom annan industriell utrustning i allmänhet måste antas

skifta med ägare och produktionsinriktning. Med hänsyn härtill är en gränsdragning

efter samma linjer som beträffande de allmänna byggnadstillbehören

alltför snäv. I praktiken torde den väsentligen sammanfalla med

den av beredningen föreslagna kretsen av fabrikstillbehör.

I fråga om möjligheterna att dra en tydlig gräns genom maskinbeståndet

efter ungefär samma linjer som gällande rätt delar jag jordabalksutredningens

uppfattning. En okomplicerad och lättillämpad lagregel torde förutsätta

att man inte generellt söker spalta upp inventarierna med hänsyn till

den mer eller mindre fasta förankring dessa har i en fabriksbyggnad. Över

huvud taget är den industriella utrustningen så skiftande och utvecklingen

på detta område så snabb att det ter sig olämpligt att söka dra en gräns direkt

efter den yttre anknytningen. Därmed är inte sagt, att man inte skulle

kunna avgränsa vissa lätt identifierbara kategorier av industriell utrustning,

för vilka det är gemensamt att de typiskt sett har en svagare yttre anknytning

till byggnaden eller fastigheten än andra slag av utrustning. Jag

återkommer härtill i det följande.

Jordabalksutredningens förslag om en mycket extensiv tillbehörskrets har

den tördelen, att det för varje enskild fastighet drar upp en skarp gräns i

förhållande till olika slag av lös egendom. Dessutom måste det rent principiellt

sägas vara en fördel att förslaget söker inom fastighetspanträttens ram

sammanhålla vad som utgör en organisk enhet, nämligen de anläggningstillgångar

som samverkar till produktionsresultatet. Med hänsyn härtill och

i betraktande av den stora ekonomiska betydelse man från industriens och

bankvärldens sida tillskrivit grundtankarna i utredningsförslaget har jag

tunnit att förslaget åtminstone i sina huvuddrag bör läggas till grund för

lagstiftning, trots att en vidsträckt bestämning av tillbehörskretsen obestridligen

skapar vissa problem.

Innan jag redovisar min slutliga ståndpunkt i ämnet vill jag framlägga

resultatet av den granskning som jag i skilda hänseenden låtit utredningens

förslag undergå.

Panträtt i fast egendom omfattar de föremål som vid varje enskilt tillfälle

har sådan anknytning till den ifrågavarande fastigheten, att de anses

utgöra tillbehör därtill, men upphör i ett föremål, så snart detta skiljs från

fastigheten. Jag har redan tidigare framhållit, att ju starkare fysiskt samband

med fastigheten ett tillbehör har, desto mindre sannolikt ter det sig

att föremålet avskiljs därifrån. Å andra sidan: ju svagare det fysiska sambandet

är, desto större är risken för att ett föremål skall avskiljas och pant
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

objektet därmed minskas. Det nu sagda måste rimligtvis påverka möjligheterna

att utnyttja de olika föremålen som kreditunderlag i samband med

fastigheten. Tillbehör till fast egendom, som är mycket lätt flyttbara och

som därför har en ganska svag yttre anknytning till fastigheten, torde i allmänhet

knappast kunna anses representera något mer väsentligt värde som

objekt för fastighetsinteckning. Vissa remissinstanser har t. o. m. gjort gällande,

att en mycket vidsträckt tillbehörskrets skulle kunna medföra att

värdet på fastighetsinteckningen förringades med påföljd att möjligheterna

att få långfristiga krediter till låg ränta i många fall skulle försvinna. Utredningen

har ansett sådana farhågor överdrivna och synes därvid ha fäst

avgörande vikt vid att industrikrediter normalt beviljas under en bedömning

av företagets allmänna räntabilitet och utvecklingsförmåga och inte

efter någon detaljerad substansvärdering av den utrustning, som industriidkaren

förfogar över. Även om detta i och för sig är riktigt och även om

det speciella förtroendet för industriidkaren själv kanske spelar en lika

stor roll i sammanhanget, torde man dock inte kunna bestrida, att skingringsrisken

kan bidra till att kreditgivaren fäster blott obetydlig vikt vid

utrustning, som lätt kan flyttas bort från den belånade fastigheten. Från

kreditvärdighetssynpunkt talar därför åtskilligt för att som fastighetstillbehör

räkna endast sådan egendom som kan antas verksamt bidra till att

höja fastighetens pantvärde.

I detta sammanhang bör en av de grundläggande teser som utredningen

anfört till stöd för förslaget diskuteras något närmare. Utredningen gör

gällande, att helheten av grund, byggnader och inventarier frigör ett övervärde,

som summan av de olika delarna inte äger. Denna tes, som alltså

innebär att helheten representerar ett större värde än komponenterna, anses

främst gälla i en exekutiv situation. Utredningen menar, att ett utbud av en

fabriksfastighet jämte alla tillbehör måste ge ett bättre pris än särförsäljning

på grund av fastighets- resp. förlagsinteckningar. Flera remissinstanser

har bestritt riktigheten av detta påstående. De har därvid bl. a.

framhållit att, om en industri gått så dåligt, att exekution blivit aktuell,

detta ofta torde bero på att företagets struktur behöver ändras tämligen radikalt.

Mer sällan kan man då räkna med att företaget övertas i oförändrat

skick. I stället måste en större eller mindre del av utrustningen säljas separat.

Dessa synpunkter kan inte frånkännas betydelse. Det synes därför kunna

ifrågasättas om utredningens argument har den allmängiltiga bärkraft

utredningen antagit. Att man i vissa fall bör kunna erhålla ett bättre pris

vid försäljning av den samlade produktionsenheten än vid särförsäljning

torde dock inte kunna bestridas.

Värdet av tydligheten hos en tillbehörsgräns, som omfattar all utrustning,

vilken används i industriell verksamhet, skulle måhända trots vad nu sagts

kunna motivera en fullständig anslutning till utredningsförslaget, om inte

vissa mer påtagliga nackdelar därav gjorde sig gällande i fråga om den mest

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

rörliga utrustningen. Flertalet remissinstanser anser, att den föreslagna

tillbehörskretsen är alltför vidsträckt, och även bland de i huvudsak positiva

remissinstanserna återfinns flera, som tar avstånd från förslaget

att så mobila föremål som transportmedel av olika slag och kontorsinventarier

skall räknas till industritillbehören. Transportmedlen är till själva sin

natur sådana, att det i många fall knappast kan anses föreligga anknytning

till en viss fastighet. Särskilt i sådana fall, då en industriidkare driver verksamhet

på flera skilda fastigheter och använder sina transportmedel och

andra fordon ibland på den ena och ibland på den andra fastigheten, måste

värdet av fordonen som pant för den kreditgivare, som till äventyrs har en

inteckning i blott en av fastigheterna, vara illusoriskt. Utredningen har här

föreslagit vissa regler, som går ut på att ett föremål, som i och för sig kan

hänföras till flera fastigheter, skall hänföras till den där den närmaste anknytningen

finns. Det avgörande avses vara på vilken fastighet föremålet

normalt är stationerat, vilken fastighet det främst betjänar etc. Dessa

»baseringsregler» kan ge upphov till åtskilliga komplikationer vid tillämpningen.

I sammanhanget bör påpekas att, om sådan egendom varom nu är

fråga i stället görs till föremål för företagsinteckning enligt förslaget därom,

en förflyttning av egendomen från en fastighet till en annan normalt kommer

att sakna betydelse för kreditgivarens trygghet. Det torde knappast

kunna bestridas, att transportmedel och liknande rörlig utrustning som kreditunderlag

lämpar sig bättre för anknytning till den rörelse, inom vilken

utrustningen används, än till viss fastighet, där utrustningen kanske endast

mer sällan befinner sig.

Vissa remissinstanser påpekar, att från inteckningshavarnas synpunkt

skillnaden mellan egendom i industriell rörelse, som inryms i av industriidkaren

ägda lokaler, och egendom, som inryms i hyrda lokaler, blir

större ju mer vidsträckt tillbehörskretsen blir. Konsekvenserna härav påtalas

särskilt med tanke på den situationen att en industriidkare förvärvar

den fastighet, där han tidigare hyrt en fabrikslokal. Detta kan redan enligt

gällande rätt innebära att en innehavare av förlagsinteckning måste

se kreditobjektet krympa. Den av utredningen föreslagna ordningen måste

uppenbarligen medföra att fastighets- och företagsinteckningar kan komma

att »konkurrera» i industriegendom i större utsträckning än hittills. Denna

omständighet talar i och för sig för en viss försiktighet i fråga om utvidgningen

av tillbehörskretsen.

Som en fördel med utredningens förslag har tidigare framhållits att det

ger en klar gräns mellan fast och lös egendom i det konkreta fallet. I vissa

situationer kan det emellertid bli svårt att dra gränsen mellan vad som är

föremål för fastighets- resp. företagsinteckning. Enligt utredningens förslag

skall industriell utrustning, som på eller i anslutning till en fastighet används

i »industriell eller därmed jämförlig verksamhet» utgöra tillbehör till

fastigheten. Det torde ibland vara svårt att avgöra vad som avses med dethr

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

tegrepp. Använder man ett vidsträckt tillbehörsbegrepp är den flyttbara

maskinella utrustningens karaktär av fast resp. lös egendom helt beroende

av om verksamheten anses vara »industriell eller därmed jämförlig»

eller inte. Huruvida verksamheten är av denna art kan inte fastslås förrän

i samband med exekution, såvida inte möjlighet öppnas att genom ett särskilt

förfarande få ett auktoritativt besked i frågan redan på ett tidigare

stadium, t. ex. i samband med beviljandet av inteckning. Flera remissinstanser

har uppmärksammat denna fråga och föreslagit att en särskild form av

registrering av industrifastigheter införs. Genom något slag av driftsbevis

borde slutgiltigt fastslås, att en verksamhet som drevs på viss fastighet kunde

betecknas som industriell eller därmed jämförlig verksamhet.

Jag hyser förståelse för den mening, som har kommit till uttryck i remissyttrandena

i denna del, men ställer mig likväl tveksam till behovet

och lämpligheten av en registrering. De fall då osäkerhet råder om verksamhetens

art torde vara ovanliga. I sådana sällsynta fall synes kreditgivaren

kunna skydda sig genom att skaffa sig också en företagsinteckning.

En registrering skulle behöva omfatta alla industrifastigheter, även

de helt notoriska. I dessa fall, som alltså kan antas vara den väsentliga

delen, skulle registreringsförfarandet sakna betydelse för inteckningshavarna

men utgöra en stor belastning för inskrivningsväsendet. Besvärliga

problem skulle kunna uppstå, om en fastighet upphörde att användas för

industriell verksamhet utan att avregistrering skedde. Det anförda gör

mig obenägen att föreslå ett särskilt förfarande för registrering av industrifastigheter.

Detta ställningstagande måste i någon mån verka återhållande

när det gäller att definitivt avgöra tillbehörskretsens omfattning.

Även i ett annat avseende medför en mycket vidsträckt tillbehörskrets

svårigheter, nämligen i fråga om det exekutionsrättsliga förfarandet. Detta

sammanhänger med att de exekutionsrättsliga reglerna normalt bör följa

den naturliga uppdelningen i rörliga och orörliga objekt. Svårigheterna att

skapa en ändamålsenlig exekutionsrättslig ordning med utgångspunkt från

en tillbehörskrets, som omfattar även mycket lätt flyttbara föremål, bör

verka tillbakahållande.

Med tanke på den speciella risk för skingring av industritillbehör, som

följer av en mycket vidsträckt tillbehörskrets, har utredningen föreslagit

vissa regler till inteckningshavarens skydd vid separat överlåtelse av industritillbehör.

Enligt förslaget skall, med visst undantag, tillbehörsegenskapen

under en övergångstid kvarstå i avyttrat föremål. Förutsättningen

är att överlåtelsen varit av betydande omfattning och gått utom ramen

för rörelsens normala drift samt att förvärvaren insett eller bort inse, att föremålet

utgjorde industritillbehör. De flesta remissinstanserna har kritiserat

bestämmelsen. Med en restriktiv tillämpning anses regeln komma att sakna

praktisk betydelse, med en mer extensiv tillämpning befaras den kunna

försvåra en i och för sig lojal handel med begagnade industriinventarier

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

och därigenom införa ett moment av osäkerhet i den allmänna omsättningen.

Jag avser att något senare närmare behandla de speciella problem som kan

följa av de nu berörda reglerna och vill i detta sammanhang endast framhålla,

att behovet av sådana skyddsregler minskar i samma mån som tillbehörskretsen

begränsas.

Jag har i det föregående i flera sammanhang betonat att olägenheterna

av en mycket vidsträckt tillbehörskrets synes vara särskilt påtagliga i fråga

om sådan utrustning, som är lätt flyttbar. Detta har också påpekats av remissinstanserna.

En lösning som ligger nära till hands är därför att visserligen

i huvuddragen följa utredningsförslaget men — med risk för att

gränsen då inte kan dras lika exakt som utredningen gjort — utesluta den

mest lättrörliga utrustningen från kretsen av tillbehör. För en sådan uteslutning

talar den omständigheten att säkerhetsvärdet av utrustning, som

avses här, synes kunna tillgodogöras bättre genom en inteckningsform

som hänför sig till rörelsen än genom fastighetsinteckning. Som en lämplig

sådan form framstår den företagsinteckning varom lagförslag utarbetats

på grundval av förlagsinteckningskommitténs förslag.

En inskränkning av tillbehörsbegreppet bör alltså ta sikte på att utesluta

sådan utrustning, som saknar större värde för fastighetskrediten, därför

att den har alltför svag anknytning till fastigheten. Det väsentliga är då

att låta tillbehörskretsen omfatta den tyngre och mer permanenta maskinella

utrustningen. Härvid synes vara lämpligt att, som utredningen föreslagit,

låta själva fastigheten och inte byggnad utgöra objekt för anknytningen.

Utrustning, som tillförts fastigheten inte för att användas främst på

denna utan för att användas »i anslutning till denna», bör uteslutas från

kretsen av tillbehör. Härigenom kommer de externa transportmedlen att

undantas från kretsen av industritillbehör, och man undgår komplikationerna

av de föreslagna speciella »baseringsreglerna». Utrustning, som

tillförts fastigheten för att användas på denna, bör emellertid normalt kunna

utgöra tillbehör. Ett krav på användning »uteslutande» på fastigheten

skulle kunna få olämpliga konsekvenser exempelvis i det fall, då avsikten är

att en maskin skall användas huvudsakligen inom en och samma fastighet

men meningen är att den också skall kunna brukas på en angränsande fastighet

inom ett och samma fabriksområde. En sådan maskin bör kunna utgöra

fastighetstillbehör. En lämplig avvägning torde nås om kravet utformas

så att föremålet skall ha tillförts en fastighet för att användas huvudsakligen

på denna. I ändamålsbestämningen ligger att användningen skall vara koncentrerad

till fastigheten i fråga, utan att detta därför behöver hindra, att

föremålet i mindre utsträckning kommer till användning utanför fastigheten.

För att undvika att lätt flyttbar utrustning räknas som tillbehör räcker

det emellertid uppenbarligen inte med den nu antydda begränsningen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

Vissa grupper av föremål kan urskiljas som mer lättskingrade än andra.

I första liand tänker jag här på andra fordon än dem som är avsedda för

rent externa transporter, exempelvis traktorer och truckar. Dessa fordon

kan självtallet mycket lätt flyttas från den industrifastighet där de ursprungligen

placerats, även om avsikten från början inte varit annan än att de

skulle användas enbart där. En annan grupp av föremål, som till sin natur

är utpräglat lätt flyttbara, är handverktygen. Sådana verktyg, som brukaren

utan svårighet kan bära med sig, bör inte utgöra fastighetstillbehör. En

tredje grupp av töremål, som i allmänhet är lätt flyttbara och saknar större

kreditvärde, är inventarier på kontor, exempelvis kontorsmöbler och mindre

kontorsmaskiner. Inte heller dessa bör enligt min mening bedömas som

industritillbehör.

Den omständigheten att den av jordabalksutredningen föreslagna vidsträckta

tillbehörsregeln avser endast fastigheter där industriell eller därmed

jämförlig verksamhet bedrivs utgör, som redan antytts, ett motiv för

en viss begränsning av tillbehörskretsen. En extensiv tillbehörsbestämning

kan vålla gränsdragningsproblem i de fall då en och samma fastighet används

tör såväl industriell som annan verksamhet, exempelvis om på en

fastighet drivs både jordbruk och sågverksrörelse. Den utrustning som

används i sågverksrörelsen skall utgöra fastighetstillbehör, däremot inte

lantbruksutrustningen. Om samma utrustning används för båda ändamålen,

uppstår tvekan huruvida utrustningen är fast eller lös egendom. Följden

kan då lätt bli konkurrens mellan innehavare av fastighets- resp. företagsinteckning.

Eftersom det är transportmedel och handverktyg av olika

slag som främst kan tänkas komma till användning inom såväl industriell

som annan rörelse på en och samma fastighet utgör det nu anförda ytterligare

ett skäl för att utesluta de berörda kategorierna av föremål från

kretsen av fastighetstillbehör. Härigenom främjas också en viss enhetlighet

vid jämförelse mellan å ena sidan industrifastigheter och å andra jordbruks-

och aftärsfastigheter. Man torde nämligen med en sådan begränsning

som den föreslagna endast mera sällan påträffa utrustning, som är

fastighetstillbehör om den används i industriell verksamhet men lös egendom

om den används i annan rörelse.

.lag har redan tidigare framhållit, att jag ansluter mig till tanken, att

industritillbehören bör ha själva fastigheten som objekt för anknytningen,

inte en viss byggnad. Som jag närmare skall utveckla också i ett senare avsnitt

har jag emellertid funnit att detta inte utesluter, att man även i fråga

om industrifastigheter räknar med ett visst bestånd av byggnadstillbehör,

i överensstämmelse med vad som i övrigt gäller för sådana. Vad beträffar

fastighet som objekt antingen det gäller inteckning eller försäljning saknar

visserligen en gränsdragning mellan å ena sidan sådana föremål, som

på grund av sin särskilda anknytning till viss byggnad räknas som tillbehör

till denna, och å andra sidan föremål, som på grund av sin speciella anknyt
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

ning till viss industriell verksamhet har karaktär av industritillbehör, egentlig

betydelse, men en sådan uppspaltning kan ha ett värde i andra avseenden.

Jag syftar här framför allt på vissa frågor, som hänger samman med

tillbehörskaraktären hos föremål, vilka upplåtits till fastighetsägaren mot

hyra eller överlåtits till fastighetsägaren under förbehåll om bibehållen

äganderätt.

En ordning som den nu föreslagna erbjuder vissa fördelar också från

systematisk synpunkt. Oavsett hur en fastighet används har man att räkna

med vissa allmänna fastighetstillbehör — byggnader, träd och växter m. m.

Alltefter den huvudsakliga användningen av en viss byggnad eller lägenhet

däri har man sedan att räkna med vissa byggnadstillbehör. Slutligen

har man beträffande fastighet, där industriell verksamhet bedrivs, att

räkna med en speciell krets av fastighetstillbehör, huvudsakligen omfattande

den tyngre maskinella utrustningen, de egentliga industritillbehören.

Med en sådan uppspaltning som den här förordade blir industritillbehörskretsens

undantagsmässiga karaktär relativt tydligt markerad. Undantaget

motiveras främst av hänsyn till utvecklingen inom den industriella

byggnationen, där fastigheterna i allt större utsträckning utnyttjas på

ett för varje särskild verksamhet helt karakteristiskt sätt, och till den stora

ekonomiska betydelsen av utrustningen som kreditunderlag.

5. Skilda ägare till fastigheten och till föremål, som tillförs denna. Verkan

av äganderättsförbehåll. Tillbehörsreglema i 1895 års lag är grundade pä

den förutsättningen, att det är en och samma person som äger själva fastigheten

och de byggnader eller andra föremål, som på grund av sitt samband

med fastigheten betraktas som tillbehör till denna. För det fall att

någon annan än fastighetsägaren »efter särskilt stadgande eller på annan

emot en var gällande grund» har äganderätt till byggnad eller annat som nu

sagts, skall detta dock enligt stadgande i lagen inte räknas till den fasta

egendomen.

När det gäller att närmare analysera innebörden av denna bestämmelse

är det lämpligt att skilja på två fall. Det första avser den situationen, att

någon annan än fastighetsägaren — exempelvis en arrendator eller en hyresgäst

— i en fastighet infogat ett föremål, vartill han eller någon annan

än fastighetsägaren har äganderätten. I detta fall bevaras äganderätten

till föremålet, även om detta blivit förenat med fastigheten genom exempelvis

inmurning eller är ägnat till stadigvarande bruk för byggnad. En byggnad

som arrendatorn uppfört på den arrenderade marken utgör sålunda lös

egendom och omfattas inte vare sig av en försäljning av fastigheten eller av

inteckningar däri. Det andra fallet avser den situation som föreligger, när

fastighetsägaren själv i fastigheten infogat föremål, vartill äganderätten

förbehållits säljare eller äganderätten enligt avtal skall kvarbli hos upplåtare.

Här är läget mer komplicerat.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

Vad först beträffar det fallet att säljaren vid avyttring till fastighetsägare

gjort ett äganderättsförbehåll beträffande föremål, som är avsett att infogas

i fastighet på sådant sätt att det objektivt sett skulle framstå som tillbehör,

har rättsutvecklingen lett fram till ståndpunkten, att förbehållet inte

anses utgöra sådan »emot en var gällande grund», som avses i 1895 års lag. I

praxis har sålunda fastslagits, att äganderättsförbehåll till föremål som nu

sagts saknar verkan mot fastighetsägarens borgenärer och mot ny ägare

av fastigheten, som inköpt denna på exekutiv auktion. Förbehållet kan

däremot i regel göras gällande mot den ursprunglige fastighetsägaren personligen.

Man torde kunna våga påståendet att förbehållet normalt äger

obligationsrättslig men inte sakrättslig verkan.

Vad härefter angår det fallet, då en maskin eller något annat föremål,

som objektivt framstår som fastighetstillbehör, ställts till förfogande genom

uthyrning, är rättsläget mera osäkert. Om föremålet förhyrts i någon

annans intresse än fastighetsägarens, torde föremålet i varje fall inte utgöra

fastighetstillbehör. Om föremålet däremot förhyrts i fastighetsägarens

eget intresse och det sålunda får anses vara fastighetsägaren själv som

törsett fastigheten med föremålet, torde vissa analogier med äganderättsförbehållsfallen

kunna dras.

Lagberedningen har i sitt förslag resonerat med utgångspunkt från den

nu antydda distinktionen mellan de fall då fastighetsägaren tillför fastigheten

föremål, vartill äganderätt förbehållits eller eljest tillkommer annan,

och de fall då föremål både ägs av och tillförs fastigheten av annan än

fastighetsägaren. I fråga om de sistnämnda vill beredningen inte göra någon

ändring i gällande rätt men anser, att den nuvarande regeln inte är ägnad

att ge tillräcklig ledning åt rättstillämpningen. Beredningen föreslår därför

ett stadgande som direkt kännetecknar dessa fall. Ett föremål skall enligt

förslaget inte ha tillbehörskaraktär, om det tillförts fastigheten av en

nyttjanderättshavare eller annan, som inte är fastighetens ägare, och den

sistnämnde inte förvärvat föremålet.

Det föreslagna stadgandet har i stort sett lämnats utan erinran i remissyttrandena

över beredningens förslag. Jordabalksutredningen har inte föreslagit

någon ändring. Jag tillstyrker förslaget. I sammanhanget vill jag i

likhet med beredningen framhålla, att det föreslagna stadgandet avses gälla

inte endast då det är en nyttjanderättshavare, som tillfört fastigheten något

föremål, utan även då den som vidtagit åtgärden varit någon annan,

blott inte fastighetens ägare. Även det fall, då föremål tillförts en fastighet

utan stöd av något rättsförhållande, omfattas i princip av stadgandet.

Den som utan rätt anbragt något på en fastighet kan dock bli skadeståndsskyldig

enligt allmänna regler.

Beträffande de fall åter, då fastighetsägaren själv tillför fastigheten föremål,

vartill annan har äganderätt, har lagberedningen främst uppehållit sig

vid frågan om verkan av ett äganderättsförbehåll som uppställts av leveran
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

tören. Beredningen erinrar om att denna form av säkerhet i det sålda godset

är mycket vanlig när försäljning sker mot avbetalning eller i övrigt på kredit.

Den ståndpunkt rättspraxis intagit, när förbehållen frånkänts verkan

mot tredje man, är enligt beredningens uppfattning befogad. Om förbehåll

avseende exempelvis hissar, värmeledningar och liknande föremål

skulle respekteras, kunde leverantören komma att återta även mycket viktiga

inredningslöremål. Detta skulle innebära påtagliga nackdelar för inteckningshavare

och hyresgäster och risk för större eller mindre värdeförstörelse.

Beredningen anser att den ståndpunkt, till vilken rättspraxis kommit,

inte bör överges men nöjer sig inte därmed utan diskuterar frågan

huruvida man inte bör gå ett steg vidare och frånkänna äganderättsförbehållen

även obligationsrättslig verkan. I stort sett finner beredningen att samma

skäl talar mot att förbehållen skall äga sådan verkan som mot att förbehållen

tillerkänns sakrättslig verkan. Detta föranleder beredningen att

föreslå att äganderättsförbehåll helt skall sakna verkan, om ett föremål tillförs

fastigheten på sådant sätt att det blir tillbehör till denna.

Beredningens förslag föranledde ingen erinran från remissinstansernas sida

vid 1960 års remiss. Jordabalksutredningen konstaterar emellertid att den

av utredningen föreslagna mycket vida tillbehörsbestämningen i fråga om

industrifastigheter skulle få besvärande konsekvenser från kreditsynpunkt

om inte någon modifierande bestämmelse infördes angående äganderättsförbehållens

verkan. Den ifrågavarande industriella utrustningen skulle

komma att inkluderas i fastighetsbegreppet och därmed undandras överlåtaren.

Utredningen diskuterar möjligheten att åtminstone såvitt avser

industritillbehören frångå lagberedningens ståndpunkt, att förbehållen inte

under några förhållanden skulle få göras gällande, sedan det överlåtna föremålet

blivit att anse som tillbehör till fastighet. Utredningen stannar emellertid

för en regel som omfattar alla typer av tillbehör. Äganderättsförbehåll

frånkänns verkan — såväl sakrättsligt som obligationsrättsligt — endast

i fråga om föremål, som inte kan skiljas från en till fastigheten hörande

byggnad utan väsentlig skadegörelse eller eljest avlägsnas från sådan byggnad

utan väsentligt men för dennas utnyttjande för sitt ändamål. Samma

gräns som i fråga om äganderättsförbehållens giltighet föreslås gälla i alla

fall då det är fråga om att avgöra huruvida ett föremål, som tillförts fastighet

av dennas ägare, är att betrakta som tillbehör, fastän föremålet tillhör

annan. Också föremål, som fastighetsägaren förhyr, skall alltså bli

fastighetstillbehör om dess samband med fastigheten har den styrka som

den föreslagna regeln anger.

Att äganderättsförbehåll i praxis frånkänns verkan mot tredje man i fråga

om föremål som får karaktär av tillbehör till fastighet synes vara grundat på

starka sakliga skäl. En möjlighet för en leverantör att från fastighet återta

viktiga inredningsföremål skulle innebära betydande faror såväl för fastig
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

hetskrediten som för omsättningen på fastighetsmarknaden. Ett förbehåll

av detta slag kunde bli till särskilt stort förfång för kreditgivare, som fått inteckning

i fastigheten, sedan föremålen införlivats därmed, liksom för hyresgäster,

vilka måhända kunde komma att finna sina lägenheter otjänliga tör

sitt ändamål.

Med hänsyn till att i fall som de nyss nämnda skälen för att frånkänna

äganderättsförbehåll verkan även gentemot medkontrahenten förefaller vara i

stort sett desamma som skälen för att beröva dem dess sakrättsliga verkan,

och då svårigheter stundom kan föreligga att skilja mellan de sak- och

obligationsrättsliga verkningarna av ett sådant förbehåll, delar jag lagberedningens

principiella uppfattning, att man bör söka helt eliminera betydelsen

av äganderättsförbehåll såvitt avser föremål, som fastighetsägaren införlivar

med sin fastighet på sådant sätt att de framstår som typiska tillbehör

till denna, omedelbart eller via en byggnad.

Förhållandet kompliceras emellertid om man i fråga om industritillbehören

väljer en väsentligt vidsträcktare tillbehörsbestämning än den av

lagberedningen föreslagna. Såsom jordabalksutredningen framhåller skulle

regler som innebär att äganderättsförbehållen förfaller i och med att föremålen

införlivas med fastigheten innebära otrygghet inom den allmänna

omsättningen vid kreditaffärer med maskiner och annan industriutrustning.

Detta kunde i sin tur skärpa anspråken på kontant likvid och sålunda

försämra industriidkarens allmänna situation. Avbetalningsköpen såsom

en form för extern finansiering har vunnit betydande utbredning i affärslivet

och fyller otvivelaktigt en viktig funktion. En leverantörskredit vid

försäljning under äganderättsförbehåll kan enligt uppgift omfatta 80—90 %

av köpeskillingen. En så långt gående kredit mot säkerhet av en maskin

kan inte lämnas av bank eller annan allmän kreditinrättning. Skulle äganderättsförbehållen

frånkännas verkan i fråga om industriutrustning, kunde

detta sålunda innebära en begränsning av vissa maskinköpares kreditmöjligheter.

I betraktande av det nu anförda är det naturligt, att jordabalksutredningen

i fråga om äganderättsförbehållens verkan förordat en särskild snävare

gräns i de fall då ett föremål, som tillhör utomstående, införlivas med fastighet

genom fastighetsägarens försorg. Den av mig förordade gränsdragningen

innebär visserligen en inskränkning i kretsen av industritillbehör i

förhållande till utredningens förslag, men begränsningen är inte av den omfattningen

att den utesluter behovet av en särskild reglering beträffande

äganderättsförbehållens verkan m. m. i fråga om industrifastigheterna. Den

av utredningen föreslagna gränsen har emellertid utsatts för ganska hård

kritik av remissinstanserna. Man har menat att förslaget inte uppfyller berättigade

anspråk på klarhet. Jag delar denna uppfattning. Det kan sålunda

vara svårt att avgöra, huruvida det innebär »väsentlig skadegörelse» att riva

en vägg i en fabriksbyggnad till en kostnad av 10 000 kr. för alt bortföra en

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

maskin, värd en halv milj. kr. Frågan huruvida ett avlägsnande av en maskin

ur en byggnad innebär väsentligt men för byggnadens utnyttjande för

dess ändamål torde ofta vara ännu svårare att avgöra. Som exempel kan

nämnas det tallet, att en leverantör vill återta en relativt liten, enkel och

billig maskin, som likväl är av elementär betydelse för en i fabriken bedriven

produktion. Det föreligger enligt min mening risk för att den föreslagna

gränsen skulle medföra tillämpningssvårigheter. En extensiv tolkning förefaller

också kunna innebära, att man inte undgår de i det föregående antydda

svårigheter för omsättning och industrifinansiering som kan följa av

en alltför sträng inställning till äganderättsförbehållen.

Jag har redan i det föregående rent principiellt framhållit, att jag anser

att äganderättstörbehåll bör trånkännas verkan såvitt avser föremål, som

fastighetsägaren införlivar med sin fastighet på sådant sätt att de framstår

som typiska tillbehör till denna, omedelbart eller via en byggnad. Vad gäller

andra föremål, som tillförs fastighet, torde däremot inte skälen att

frånkänna äganderättsförbehåll verkan vara tillnärmelsevis lika starka.

Sådana föremål bör inte heller få egenskap av fastighetstillbehör, om de

tillhör annan än fastighetsägaren.

I fråga om andra fastigheter än industrifastigheter sammanfaller en gränsdragning

efter de nu antydda linjerna med tillbehörsgränsen. Det naturliga

synes vara att låta samma gräns bli avgörande även såvitt avser verkan av

äganderättsförbehåll beträffande tillbehör till fastigheter, där industriell

verksamhet bedrivs. Detta innebär, att äganderättsförbehåll alltid, sålunda

även beträffande industrifastigheter, bör frånkännas verkan dels beträffande

sådana omedelbara tillbehör till fastighet som hus, byggnader, ledningar

och andra anläggningar, dels beträffande alla egentliga byggnadstillbehör,

för vilka del är utmärkande att de är ägnade till stadigvarande bruk för

byggnaden. Med en sådan gränsdragning nås en generell norm för alla slags

fastigheter i fråga om giltigheten av äganderättsförbehåll. Även om viss risk

föreligger för tillämpningsproblem i fråga om industriegendom, bör dessa

bli mindre framträdande med den nu antydda gränsdragningen än med den

av utredningen föreslagna bestämningen.

En väsentligt bidragande orsak till att jag, såvitt nu är i fråga, förordar

en relativt restriktiv bestämning är att samma gräns bör vara avgörande för

tillbehör segenskapens inträde i de fall, då fastighetsägaren tillför fastigheten

förhyrd egendom. Det är inte ovanligt att industriidkare genom förhyrning

skaffar sig maskinell utrustning. Sådan s. k. leasing-verksamhet

väntas få ökad utbredning. Uthyraren bör även gentemot tredje man kunna

göra gällande krav med anledning av hyreskontraktet, såvida de uthyrda föremålen

inte införlivats med fastigheten eller byggnaden på sådant sätt att

de framstår som typiska fastighets- eller byggnadstillbehör. Är föremålen, vilket

naturligtvis är det normala, uthyrda för att användas i en speciell industriell

verksamhet, kan de endast sällan anses ägnade till stadigvarande bruk

s. 31 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966 31

för fabriksbyggnaden och faller därmed inte inom kretsen av byggnadstillbehör.

Jag har i det föregående med avseende på äganderättsförbehållen framhållit,

att jag delar lagberedningens och jordabalksutredningens uppfattning,

att sådana förbehåll, inom de gränser jag därefter uppdragit, bör vara

inte blott sakrättsligt utan även obligationsrättsligt verkningslösa. Förlusten

av verkan mot tredje man avses självfallet inträda i och med att föremålet

får karaktär av allmänt fastighetstillbehör eller byggnadstillbehör. En

särskild bestämmelse, som tar sikte på förbehållets förlust av obligationsrättslig

verkan, bör i överensstämmelse med lagberedningens förslag inryckas

i lagen. Något förslag om en motsvarande regel i fråga om förhyrningsfallen

har däremot inte väckts. Jag anser mig heller inte böra förorda någon

sådan föreskrift. Det bör inte anses uteslutet att ett avtal om förhyrning av

föremål, som exempelvis utgör byggnadstillbehör, kan äga verkan mellan

fastighetsägaren och uthyraren. Någon ändring i förhållande till vad som

f. n. härvidlag får anses gälla är inte åsyftad.

Beträffande avtal, som betecknas som hyresavtal fastän avsikten är att

äganderätten till det »hyrda» godset skall övergå till »förhyraren», bör samma

regler med avseende på avtalets tillämplighet gentemot fastighetsägaren

tillämpas som om avtalet varit försett med ett äganderättsförbehåll. Ett

sådant avtal måste nämligen betraktas som ett förtäckt avbetalningsköp

(jfr 1 § andra stycket lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om avbetalningsköp).

6. Separat överlåtelse av fastighetstillbehör. Som förut utvecklats skall enligt

huvudregeln en rättighet, som stiftats i fastighet, automatiskt omfatta

även dess tillbehör, medan å andra sidan en särskild sakrätt inte skall gälla

enbart i ett föremål, som utgör tillbehör. Tillbehörsegenskapen bör dock

självfallet inte utesluta att en fastighetsägare avyttrar ett föremål som utgör

tillbehör, såvida hinder inte föreligger av annan orsak. Avtal om avyttring

av föremål bör sålunda äga bindande verkan mellan parterna, och fastighetsägaren

skall på grund av avtalet vara skyldig att vidta sådan åtgärd med

föremålet, att dess egenskap av tillbehör upphör och det erhåller rättslig

självständighet. Detta vinns genom att föremålet i förhållande till fastigheten

försätts i ett sådant läge, att de legala förutsättningarna för tillbehörsegenskap

inte längre uppfylls.

Lagberedningen har i linje med vad sålunda anförts och i överensstämmelse

med vad som ansetts vara innebörden i gällande rätt föreslagit, att

överlåtelse av föremål, som utgör tillbehör till fastighet, inte skall gälla mot

tredje man, såvida inte föremålet så skiljs från fastigheten, att det inte

längre är att anse som tillbehör till denna. Mot detta förslag har remissinstanserna

inte haft något att invända. Med hänsyn till förslaget om en mycket

vidsträckt krets av tillbehör till industrifastighet har emellertid jorda
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

balksutredningen framlagt förslag om vissa undantagsbestämmelser till

inteckningshavares skydd vid avyttring av industritillbehör. Jag har redan

i det föregående något berört dessa bestämmelser och den ganska hårda

kritik som mött dem från remissinstansernas sida. Jag skall här närmare gå

in på hithörande frågor.

Jordabalksutredningen föreslår att vid avyttring av industritillbehör tillbehörsegenskapen

skall kvarstå under en övergångstid av sex månader efter

avyttringen, såvida överlåtelsen varit av betydande omfattning och gått utom

ramen för rörelsens normala drift samt förvärvaren insett eller bort inse,

att töremålet utgjorde industritillbehör. Ifrån denna bestämmelse gör utredningen

undantag för det fallet, att föremålet tillförts annan fastighet

på sådant sätt, att det är att anse som tillbehör därtill och föremålet inte

kan skiljas från en till fastigheten hörande byggnad utan väsentlig skadegörelse

eller eljest avlägsnas från sådan byggnad utan väsentligt men för

dennas utnyttjande för sitt ändamål.

Syftet med de nu ifrågavarande skyddsreglerna är uppenbarligen att

motverka risken för betydande skingring av industriutrustning och att

därigenom inom fastighetspanträttens ram höja kreditvärdet hos den lätt

flyttbara utrustningen. Genom möjligheten att »återvinna» avyttrad industriutrustning

till den fastighet, varifrån utrustningen avskilts, bör enligt

törslaget kreditgivarens intresse av att medverka till en belåning av pantobjektet

öka. Som jag redan nämnt har reglerna emellertid utsatts för hård

kritik och jag har påpekat att behovet av reglerna uppenbarligen minskar

i samma mån som tillbehörskretsen begränsas. Det återstår nu att mot

bakgrund av de av mig föreslagna begränsningarna av tillbehörskretsen

slutligt avgöra frågan om utredningsförslagets skyddsregler bör upptas i

departementsförslaget.

Några av de experter, som biträdde jordabalksutredningen i dess arbete,

har i särskilt yttrande till betänkandet avstyrkt förslaget till skyddsregler.

De har härvid gjort gällande, att den grundläggande bestämmelsen

med hänsyn till de speciella villkoren för dess tillämpning skulle få mycket

ringa värde för inteckningshavaren. Samtidigt skulle den emellertid kunna

komma att försvåra den lojala handeln med begagnade industriinventarier.

Jag delar denna uppfattning, vilken även kommit till uttryck i remissyttranden.

Värdet av skyddsreglerna för inteckningshavarna blir än mindre,

när man väljer en snävare tillbehörskrets än den av utredningen föreslagna.

Vad beträffar riskerna för den lojala handeln med begagnade industriinventarier

vill jag påpeka att den föreslagna huvudbestämmelsen förefaller

vara avsedd att tillämpas bl. a. för det fallet att industriutrustning sålts

till flera olika om varandras inköp ovetande förvärvare i sådan total omfattning,

att stadgandets objektiva kriterier uppfyllts. Varje försäljning för

sig skulle alltså inte nödvändigtvis behöva vara av större omfattning, blott

den ingick som ett led i en mer omfattande realisation av industriutrust
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966 33

ning. Med en sådan tillämpning kan allvarligt befaras, att skyddsreglerna

skulle mediöra betydande osäkerhet om rättsläget vid förvärv av föremål,

som har karaktär av typiska industritiilbehör.

Till det nu anförda kommer, att de föreslagna reglerna, såsom utredningen

själv påpekat, är tämligen komplicerade till sin natur. Det skulle

förmodligen vara omständligt och tidskrävande att utnyttja dem. De närmare

processuella förutsättningarna härför förefaller för övrigt oklara.

På grund av vad jag sålunda anfört vill jag inte biträda förslaget om de

nu ifrågavarande skyddsreglerna. Den av lagberedningen föreslagna huvudregeln

om överlåtelsens giltighet mot tredje man, vilken i sak blott utgör

en kodifikation av gällande rätts ståndpunkt, bör däremot ingå i den

nya lagen.

Specialmotivering

Utskottet, som härutinnan hänvisar till propositionen s. 83—105, upptager

här endast följande avsnitt av departementchefens anföranden.

3 §.

Departementschefen I

I sista stycket av paragrafen har intagits en bestämmelse, enligt vilken

reservdelar eller dubblett till föremål, som avses i 3 §, inte skall

utgöra tillbehör till fastigheten. Lagberedningen övervägde huruvida inte reservdelar

och dubbletter borde betraktas som tillbehör, eftersom de ofta är

avpassade för en viss bestämd apparat och i sådana fall har sitt egentliga

värde i förbindelse med denna. Med hänsyn till att reservdelar i de flesta

fall utgörs av standardvaror, som kan användas för olika ändamål, fann

beredningen det likväl inte lämpligt att hänföra sådana till en byggnad.

Beredningen föreslog därför ingen ändring i den rådande principen, att

reservdelar och dubbletter är lös egendom.

Jordabalksutredningen påpekar att dess förslag om en extensiv tillbehörskrets

innebär, att reservdel eller dubblett till föremål inom den industriella

utrustningen alltid skall utgöra fastighetstillbehör. Beträffande den kategori

av föremål, där egenskapen av byggnadstillbehör alltjämt äger betydelse,

har utredningen emellertid låtit det av beredningen föreslagna stadgandet

om reservdelar och dubbletter kvarstå.

Departementsförslaget ansluter sig helt till utredningens förslag. Någon

större betydelse torde bestämmelsen inte få, eftersom reservdelar och dubbletter

till maskiner och övrig industriell utrustning, som utgör industritillbchör,

blir fastighetstillbehör på grund av stadgandet i 4 §. Reservdelar

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

till föremål, som undantagits från kretsen av industritillbehör, kan dock

aldrig räknas till fastighetstillbehören.

I anslutning härtill erinrar utskottet om att lagberedningen i sitt betänkande

år 1947 (SOU 1947: 38 s. 102) uttalade följande i fråga om dubblettnycklar.

I vissa remissyttranden har särskilt berörts frågan om den rättsliga beskaffenheten

av nycklar, som föreligga i flera exemplar. Enligt beredningens

uppfattning äro ej vissa exemplar att betrakta som dubbletter utan de

måste alla anses vara huvudexemplar och således hänföras såsom tillbehör

till byggnaden.1 De nycklar, som ej anskaffats av fastighetsägaren utan av

någon hyresgäst, få emellertid på grund av stadgandet i 4 § icke karaktär av

tillbehör. Även dessa nycklar böra emellertid överlämnas till fastighetsägaren

vid hyresgästens avflyttning från fastigheten. Föreskrift härom brukar

intagas i hyreskontrakten. Beredningen har ej funnit anledning föreslå

några särskilda lagbestämmelser i detta ämne.

4 §•

Depar temen tschefen

Kretsen av industritillbehör har i departementsförslaget

.—- av skäl som jag tidigare redovisat — fått en snävare bestämning än jordabalksutredningen

föreslagit. Utrustning som i betydande utsträckning avses

komma till användning utanför fastigheten skall inte utgöra fastighetstillbehör.

Med hänsyn härtill torde normalt alla externa transportmedel bli uteslutna

från kretsen av industritillbehör, oavsett om det är fråga om flygplan,

båtar eller sådana motorfordon som bussar, last- och personbilar eller motorcyklar.

Flyttbar utrustning bör emellertid, som tidigare antytts, inte frånkännas

egenskap av industritillbehör på grund av att den stundom används

utanför den fastighet, som försetts med utrustningen. Är utrustningen rörlig

inte bara i den meningen att den är flyttbar utan direkt avsedd för en

rörlig användning faller den emellertid i allmänhet in under det första av

de undantag, som gjorts från huvudregeln. Detta undantag avser fordon

och inbegriper sådana transportmedel för övervägande internt bruk som

traktorer, truckar etc. Viss ledning för tolkning av fordonsbegreppet torde

kunna hämtas i förarbetena till vägtrafikförordningen den 28 september

1951 (nr 648). Enligt 1 § 1 mom. förordningen förstås i denna med fordon

varje anordning på hjul, band eller medar som är inrättad för färd

på marken och inte löper på skenor. Hjulförsedda anordningar kan uppenbarligen

endast i mycket begränsad utsträckning utgöra industritillbehör.

Här torde egentligen endast kunna komma i fråga två typer av anordningar,

nämligen dels sådana som löper på skenor, exempelvis lyftkranar och

1 Jfr NJA II 1896 nr 1 s. 15 f. och 21.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966 35

traverser, dels sådana normalt stationära apparater, vilka försetts med hjul

endast för att underlätta en begränsad förflyttning. Ingen av dessa typer

faller under fordonsbegreppet. Beträffande de sistnämnda, på vilka hjulen

i stationärt tillstånd ibland är frånkopplade, beror detta på att de inte kan

anses vara »inrättade för färd på marken».

Lagrådet

Lagrådet har beträffande det dit remitterade förslaget gjort vissa erinringar

samt förordat vissa ändringar och tillägg till den föreslagna lagtexten.

Bl. a. har lagrådet till skydd för företagsinteckningshavare föreslagit ett

nytt stadgande att fogas till 5 § och till skydd för innehavare av förlagsinteckning

vissa nya regler i övergångsbestämmelserna. Utskottet hänvisar i

fråga om lagrådets uttalanden till propositionen s. 113—127.

Lagrådets förslag har i huvudsak iakttagits i propositionen (jfr s. 128_

Utskottet

I förevarande proposition framläggs förslag till lag om vad som är fast

egendom. I stor utsträckning bygger förslaget på gällande rätt, men vissa

nyheter införs, bl. a. i fråga om industritillbehör. Sistnämnda fråga har under

lagstiftningsarbetets gång tilldragit sig den största uppmärksamheten

och utskottet kommer här nedan att främst beröra därmed sammanhängande

spörsmål.

Ett framträdande drag i rättsutvecklingen på jordrättens område har

under årens lopp varit den strävan till mera noggrann fixering av jordaganderattens

föremål, som i och med uppsvinget av den moderna fastighetskrediten

blivit nödvändig. Detta tog sig i slutet på 1800-talet uttryck

i den gränsdragning mellan fast och lös egendom som tillskapades genom

lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra. För

kreditväsendet har denna lag haft en särskild betydelse därigenom att den

fastslår gränsen mellan vad som är föremål för fastighetsinteckning och för

förlagsinteckning. Enligt lagen består den fasta egendomen av själva jorden

medan tillbehören utgörs av olika slags föremål som på grund av sitt

mer eller mindre direkta samband med jorden ansetts böra vara underkastade

samma regler som denna. I princip skall alltså en rättighet, som belastar

fastigheten, också omfatta dess tillbehör, medan å andra sidan en

särskild sakrätt inte skall kunna gälla enbart i ett tillbehör.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

Som ett led i sitt arbete på en ny jordabalk har lagberedningen fortlöpande

ägnat lagen översyn. Sedan detta arbete år 1947 resulterat i ett förslag

till ny lagstiftning bl. a. om vad som är fast egendom framlade lagberedningen

år 1960 i sitt slutbetänkande med förslag till ny jordabalk ett i

vissa delar omarbetat förslag. Någon genomgripande avvikelse från de grunder

som uppbär 1895 års lag innebär dock icke förslaget. Med hänsyn till

den tekniska utvecklingen ansåg emellertid beredningen en modernisering

av lagen vara nödvändig. För att undvika de tolkningssvårigheter som förelegat

vid tillämpningen av lagen var en strävan också att skapa så enhetliga

och tydliga regler som möjligt. I ett avseende skilde sig förslaget dock väsentligt

från gällande regler, nämligen i fråga om industritillbehör, d. v. s.

maskiner, motorer, redskap m. m. som används i industriell verksamhet.

Enligt nuvarande bestämmelser hänförs sådan industriell utrustning till

fast egendom om den är på visst mer permanent sätt applicerad i en fabrik

eller annan lokal för industriell verksamhet. Beredningen föreslog härvidlag

en icke oväsentlig inskränkning av tillbehörskretsen. I huvudsak innebär

beredningens förslag att endast universellt brukbar industriell utrustning

såsom kraftmaskiner, kylsystem och fläktanordningar skulle utgöra

tillbehör till fabrik eller liknande.

Förslaget i denna del föranledde åtskillig kritik från remissinstansernas

sida. Bl. a. i anledning därav överarbetades förslaget av jordabalksutredningen,

som i sitt betänkande med reviderat förslag till jordabalk m. m.

föreslagit en mycket vidsträckt utvidgning av kretsen av industritillbehör.

Enligt förslaget skall med undantag för luftfartyg och vissa fartyg all utrustning,

som används i industriell eller därmed jämförlig verksamhet, utgöra

fastighetstillbehör. Detta föreslås gälla även så lätt flyttbara föremål

som exempelvis kontorsmöbler och olika slags fordon. Tanken är att det

som sammanbinds av den inre samhörigheten mellan verksamhetens ändamålsinriktning

och inventarierna skall utgöra en organisk enhet i rättsligt

hänseende.

Liksom lagberedningens förslag utsattes jordabalksutredningens förslag

för ganska omfattande remisskritik. De flesta remissinstanserna ansåg,

att den föreslagna tillbehörskretsen var alltför vid. Vissa i sammanhanget

betydelsefulla instanser anslöt sig emellertid till förslaget.

Såväl lagberedningen som jordabalksutredningen utgick vid sina överväganden

från att förlagsinteckningen skulle bibehålla sin nuvarande konstruktion.

Samtidigt med den nya jordabalken har emellertid inom justitiedepartementet,

på grundval av ett av förlagsinteckningskommittén framlagt

förslag till lag om företagsinteckning, beretts en reform av förlagsinteckningsinstitutet.

Proposition i ämnet har förelagts årets riksdag och

behandlas samtidigt med den nu förevarande. Förslaget innebär, såsom närmare

framgår av utskottets denna dag avgivna utlåtande nr 28 i ämnet, en

kraftig förstärkning av förlagsinteckningsinstitutet. Trots detta anser de
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966 37

partementschefen att företagsinteckningen inte kan anses fullt jämbördig

med fastighetsinteckningen och den sålunda föreslagna reformen inte utgöra

tillräcklig grund för att godta lagberedningens restriktiva ståndpunkt

i fråga om kretsen av industritillbehör. Med hänsyn bl. a. till att jordabalksutredningens

förslag har den fördelen att den för varje enskild fastighet

drar upp en skarp gräns i förhållande till olika slag av lös egendom och

att den inom fastighetspanträttens ram söker sammanhålla vad som utgör

en organisk enhet, nämligen de anläggningstillgångar som samverkar till

produktionsresultatet, finner utskottet i likhet med departementschefen

att förslaget åtminstone i sina huvuddrag är väl ägnat att läggas till grund

för lagstiftning i ämnet.

För att undvika att mycket lätt flyttbar utrustning räknas till tillbehören

föreslår emellertid departementschefen vissa begränsningar i förhållande

till jordabalksutredningens förslag. Sålunda skall föremålet anses tillhöra

fastigheten endast om det tillförts fastigheten för att användas i verksamheten

huvudsakligen på denna. Med hänsyn härtill torde som departementschefen

framhåller alla externa transportmedel bli uteslutna från kretsen av

industritillbehör oavsett om det är fråga om flygplan, båtar eller sådana

motorfordon som bussar, last- och personbilar eller motorcyklar. Vidare har

departementschefen föreslagit en begränsning så till vida att till fastigheten

icke skall räknas fordon, kontorsutrustning och handverktyg. När det gäller

att tolka begreppet fordon uttalar departementschefen att viss ledning kan

hämtas ur förarbetena till vägtrafikförordningen och hänvisar till dess 1 §

1 mom. Denna hänvisning torde innebära att vägledande skall vara de regler

som i förevarande hänseende f. n. gäller i vägtrafikförordningen och icke

de som till äventyrs kan komma att sedermera gälla. I nyssnämnda moment

stadgas att i förordningen förstås med fordon varje anordning på hjul, band

eller medar som är inrättad för färd på marken och inte löper på skenor.

Med denna definition kommer exempelvis lyftkranar och traverser att falla

utanför fordonsbegreppet och sålunda i regel bli industritillbehör. Lokomotiv

och järnvägsvagnar som används inom industriområde kommer uppenbarligen

också att hänföras till fastigheten oaktat dessa enligt normalt språkbruk

kan anses som fordon. Den ifrågavarande i motiven förekommande

hänvisningen, som sålunda innebär att lagtexten i språkligt hänseende inte

präglas av fullständig klarhet, leder emellertid till ett även enligt utskottets

mening lämpligt resultat, nämligen att bl. a. fordon på skenor kommer att

hänföras till fastigheten om de huvudsakligen används där. Med hänsyn

härtill anser sig utskottet ej ha anledning föreslå ändring i lagtexten. Ej

heller mot utformningen av förevarande stadgande i övrigt har utskottet

något att invända.

Även i ett annat hänseende avviker kretsen av de egentliga industritillbehören

i departementschefens förslag från jordabalksutredningens. Sistnämnda

utredning låter denna krets avse industriell eller därmed jämför
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 dr 1!)66

lig verksamhet under det att departementschefen inskränker densamma till

att avse endast industriell verksamhet. Såsom han framhåller torde en förstärkning

av förlagsinteckningen i många fall minska behovet av att viss

utrustning bedöms som fast egendom inom olika slag av företag. Med hänsyn

bl. a. härtill och till att så liten tvekan som möjligt bör föreligga när det

gäller att avgöra till vilken kategori fastigheten skall räknas ansluter sig

utskottet till departementschefens uppfattning. Såsom lagrådet närmare

belyser kommer emellertid förslagets regler om industritillbehör att äga

tillämpning inom ett större område än vad som i och för sig kan anses

påkallat och icke innefatta en begränsning till enbart s. k. fabriksindustri.

Sålunda torde gälla att, om ägaren till en hyresfastighet inreder en källarlokal

för någon industriell verksamhet eller om ägaren till en villafastighet

inrättar ett garage, som är beläget i villan eller utgör en fristående byggnad,

för sådant ändamål, den maskinella utrustningen blir fast egendom.

En annan nyhet i lagförslaget gäller verkan av äganderättsförbehåll vid

avbetalnings- och andra kreditköp i fråga om föremål, som infogats i fastighet

på sådant sätt att de framstår som tillbehör till denna. I gällande

rätt anses sådana förbehåll sakna verkan mot tredje man. Lagförslaget utgår

från att förbehållet skall förlora sin verkan även mellan parterna själva.

Äganderättsförbehåll beträffande maskiner och andra föremål av typ industritillbehör

avses dock få verkan i båda hänseendena. Utskottet ansluter

sig till vad departementschefen sålunda föreslagit.

Vad härefter gäller lagförslaget såvitt det behandlar frågor om tillbehör

till fastighet och byggnad, separat överlåtelse av fastighetstillbehör samt

frågor rörande tomträtt, vattenfallsrätt m. m. så bygger lagförslaget i dessa

delar i huvudsak på gällande rätt, och utskottet anser sig härutinnan ej

ha anledning till erinran. Ej heller mot övriga bestämmelser i propositionen

såsom de som tillkommit till skydd såväl övergångsvis för innehavare

av förlagsinteckningar som för framtiden för innehavare av företagsinteckningar

har utskottet någon invändning att göra. I sammanhanget vill dock

utskottet anföra följande i fråga om stadgandet i 3 §, nämligen att till fastighet

hör bl. a. nyckel, jämfört med 3 § sista stycket av innehåll att reservdel

och dubblett till föremål, som avses i paragrafen, ej hör till byggnaden.

Dessa bestämmelser torde kunna leda till tveksamhet i fråga om den

rättsliga beskaffenheten av de nycklar som föreligger i flera exemplar. Enligt

utskottets mening torde, såsom lagberedningen uttalade i sitt betänkande

år 1947, vissa exemplar ej vara att betrakta som dubbletter, utan de

måste alla anses vara huvudnycklar och således hänföras såsom tillbehör

till byggnaden. Här torde främst komma i fråga dubbletter till huvudnyckel

men i viss omfattning också andra nycklar. De nycklar emellertid, som ej

anskaffats av fastighetsägaren utan av någon hyresgäst, får på grund av

stadgandet i 5 § första stycket ej karaktär av tillbehör. I enlighet med vanligen

förekommande föreskrift i hyreskontrakten skall emellertid dessa åter
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966

lämnas till fastighetsägaren vid hyresgästens avflyttning från fastigheten.

Den i propositionen sålunda föreslagna gränsdragningen mellan fast och

lös egendom får återverkningar bl. a. på det exekutions- och skatterättsliga

planet. Lagberedningen har i förstnämnda hänseende framlagt ett förslag

till nya regler i utsökningslagen. Bland förslagen må nämnas att fastigheten

och tillbehören avses skola kunna säljas var för sig och inte som nu

bara gemensamt. Vidare föreslås en närmare reglering av ägarens befogenheter

beträffande utmätt fastighet och av tvister om bättre rätt till fastighetstillbehör.

Förslag i ämnet avses föreläggas riksdagen i sådan tid att

ändringarna kan träda i kraft samtidigt med lagstiftningen om företagsinteckning

och om vad som är fast egendom. Vad gäller verkningarna på det

skatterättsliga området vill utskottet i anslutning till uppgiften att frågor

härom skall övervägas av chefen för finansdepartementet framhålla, att utskottet

utgår ifrån att de genom förevarande proposition framlagda förslagen

inte utan speciella överväganden och särskilda beslut av riksdagen

kommer att föranleda ändringar i förhållande till vad som nu gäller beträffande

det skatterättsliga fastighetsbegreppet och tillämpningen av avskrivningsreglerna

vid inkomstbeskattningen. Kungl. Maj :t har också i proposition

nr 87, vilken ännu ej behandlats av riksdagen, framlagt förslag rörande

nämnda fastighetsbegrepp.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition,

nr 24.

Stockholm den 14 april 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson*, Svante Kristiansson,

Ebbe Ohlsson*, Erik Jansson, Åkesson, Herbert Larsson, Torsten Hansson

och Ferdinand Nilsson*;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, fru Torbrink,

herrar Grebäck*, Persson i Tandö, Tobé*, From* och Krönmark*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660032

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1966:149 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vad som är fast egendom. s. 1 i texten