Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om vad som är fast egendom.
1966-04-14 · 39 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 39 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1966:27, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om vad som är fast egendom.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
1
Nr 27
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om vad som är fast egendom.
Genom en den 14 januari 1966 dagtecknad proposition, nr 24, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till
lag om vad som är fast egendom.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att lagen den 24 maj 1895 (nr 36 s. 1). ang. vad
till fast egendom är att hänföra ersätts med en ny lag. Denna är avsedd att
senare infogas som en del av den nya jordabalk till vilken förslag f. n. utarbetas
inom justitiedepartementet.
I huvudsak på samma sätt som nuvarande lag räknar lagförslaget till
fast egendom dels själva jorden med vad som stadigvarande finns i eller
på denna såsom byggnader, ledningar, träd och växter, dels vad som för
stadigvarande bruk finns i byggnaderna, exempelvis värme- och sanitetsanläggningar.
Den främsta nyheten i förslaget avser kretsen av tillbehör till
fastigheter där industriell verksamhet drivs. Lagförslaget räknar här med
en förhållandevis vidsträckt krets, omfattande maskiner och annan utrustning,
som tillförts fastigheten för att användas i verksamheten, med undantag
för fordon, kontorsutrustning och handverktyg.
En annan nyhet gäller verkan av äganderättsförbehåll vid avbetalningsoch
andra kreditköp i fråga om föremål, som infogats i fastighet på sådant
sätt att de framstår som tillbehör till denna. I gällande rätt anses sådanaförbehåll
sakna verkan mot tredje man. Lagförslaget utgår från att förbehållet
skall förlora sin verkan även mellan parterna själva. Äganderättsförbehåll
beträffande maskiner och andra föremål av typ industritillbehör
avses dock få verkan i båda hänseendena.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1967 samtidigt med en
lag om företagsinteckning, som avses ersätta gällande regler om förlagsinteckning.
Utvidgningen av kretsen av tillbehör till industrifastigheter har
nödvändiggjort vissa regler till skydd såväl övergångsvis för innehavare av
förlagsinteckningar som för framtiden för innehavare av företagsinteckningar.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 and. Nr 27
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
Lagförslaget
Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.
Förslag
till
Lag
om vad som är fast egendom
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Fast egendom är jord. Av denna bildas fastigheter. Om fastighetsbildning
gälla särskilda bestämmelser.
2 §•
Till fastighet höra
hus, vattenverk och annan byggnad,
ledning, stängsel och annan anläggning, som anbragts i eller ovan jord
för stadigvarande bruk,
på rot stående träd och andra växter, samt
naturlig gödsel.
Till fastighet hör även sådan byggnad eller anläggning som är uppförd
utanför fastigheten, om den är avsedd för stadigvarande bruk vid utnyttjande
av servitut till förmån för fastigheten och icke hör till den fastighet
där den finnes. Vad nu sagts gäller dock ej elektrisk starkströmsledning.
Om vad som hör till fastighet, där elektrisk station eller järnväg finnes,
gälla särskilda bestämmelser.
3 §•
Till byggnad hör fast inredning och annat varmed byggnaden blivit försedd,
om det är ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden eller del av
denna, såsom fast avbalkning, hiss, ledstång, ledning för vatten, värme, ljus
eller annat med kranar, kontakter och annan sådan utrustning, värmepanna,
element till värmeledning, kamin, kakelugn, innanfönster, markis, brandredskap,
civilförsvarsmateriel och nyckel.
I enlighet med vad ovan sagts höra därjämte i regel till byggnad, såvitt
angår
1. bostad: badkar och annan sanitetsanläggning, spis, värmeskåp och kylskåp
samt maskin för tvätt eller mangling,
2. butikslokal: hylla, disk och skyltfönsteranordning,
3. samlingslokal: estrad och sittplatsanordning,
4. ekonomibyggnad till jordbruk: anordning för utfodring av djur och
anläggning för maskinmjölkning,
5. fabrikslokal: kylsystem och fläktmaskineri.
Reservdel och dubblett till föremål, som avses i denna paragraf, höra ej
till byggnaden.
4§.
Till fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet,
hör utöver vad som följer av 2 och 3 §§ maskin och annan utrustning som
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
tillförts fastigheten för att användas i verksamheten huvudsakligen på denna.
Fordon, kontorsutrustning och handverktyg höra dock icke till fastigheten.
5 §•
Föremål som nyttjanderättshavare eller eljest annan än fastighetsägaren
tillfört fastighet hör ej till denna, om icke föremålet och fastigheten kommit
i samma ägares hand. Detsamma gäller i fråga om föremål som enligt 4 §
kan höra till fastigheten och tillförts denna av fastighetsägaren utan att
han ägde det.
Ingår föremål, som tillförts fastighet av annan än fastighetsägaren, i företagsintecknad
verksamhet och har föremålet och fastigheten kommit i samma
ägares hand genom att fastighetsägaren förvärvat verksamheten eller
näringsidkaren förvärvat fastigheten, hör föremålet likväl icke till fastigheten
om det icke upphört att svara för inteckningen eller, i det fall näringsidkaren
förvärvat fastigheten, sex månader förflutit från det han sökt
lagfart på sitt fång. Har inteckningshavaren före utgången av angivna tidrymd
väckt talan om betalning och anmält detta till inskrivningsdomaren
för den ort där fastigheten ligger hör föremålet ej till fastigheten, om icke
två månader förflutit från det att talan avgjorts genom dom eller beslut som
vunnit laga kraft.
6 §•
Förvärvar fastighetsägaren föremål under villkor att överlåtaren äger
återtaga föremålet, om förvärvaren åsidosätter vad som åligger honom enligt
överlåtelseavtalet, eller att äganderätten till föremålet skall förbliva hos
överlåtaren, till dess betalning erlagts eller annan förutsättning uppfyllts,
må villkoret ej göras gällande, sedan fastighetsägaren tillfört fastigheten
föremålet så att det enligt 2 eller 3 § hör till fastigheten.
Vad nu sagts äger, i fråga om möjligheten att göra avtalet gällande, motsvarande
tillämpning för det fall att detta betecknats som hyresavtal eller
betalningen som vederlag för föremålets bruk och nyttjande, om det finnes
vara åsyftat, att den, som fått föremålet utgivet till sig, skall bliva ägare av
detta.
V §•
Byggnad, stängsel och annan anläggning på område, som besväras av inskriven
tomträtt eller vattenfallsrätt eller som innehaves enligt lagen den 4
juni 1926 (nr 189) om upplåtelse under åborätt av viss jord, samt anläggning
för gruvdrift höra ej till fastigheten, även om de tillhöra fastighetens
ägare.
8 §•
överlåtelse av föremål, som hör till fastighet, gäller ej mot tredje man,
förrän föremålet skiljes från fastigheten på sådant sätt att det ej längre
kan anses tillhöra denna.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967, då lagen den 21 maj 1895
(nr 36 s. 1) angående vad till fast egendom är att hänföra skall upphöra
att gälla med de undantag, som följa av nedanstående bestämmelser.
2. Har fastighetsägare försatts i konkurs på grund av ansökan, som gjorts
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
före den nya lagens ikraftträdande, gäller äldre lag i stället för den nya
lagens regler om vad som hör till fastighet, så länge fastigheten ingår i
konkursboet.
Besväras vid den nya lagens ikraftträdande egendom av förlagsinteckning'',
gäller för tiden till den 1 januari 1968 eller den tidigare tidpunkt,
då egendomens ansvar för inteckningen upphör, äldre lag beträffande frågan
i vad mån egendomen hör till fastighet. Skulle den nya lagens regler,
om de vunnit tillämpning den 1 januari 1967, ha medfört, att den av inteckningen
besvärade egendomen så minskats att säkerhetens värde väsentligt
nedgått och ställer gäldenären ej inom en månad efter anmodan ytterligare
säkerhet varmed inteckningshavaren skäligen kan åtnöjas, äger inteckningshavaren
så länge äldre lag är tillämplig säga upp den intecknade fordringen
till betalning inom sex månader utan hinder av att längre uppsägningstid
må ha avtalats eller uppsägning ej må ske. Har inteckningshavaren
före den 1 januari 1968 väckt talan om betalning och anmält detta till inskrivningsdomaren
för den ort där fastigheten ligger, gäller äldre lag även
för tiden därefter till dess två månader förflutit från det att talan avgjorts
genom dom eller beslut som vunnit laga kraft.
3. Har föremål före den nya lagens ikraftträdande överlåtits under villkor
som avses i 6 §, skall beträffande möjligheten att åberopa villkoret tillämpas
vad som gällde medan den äldre lagen bestod.
4. Bestämmelserna i 5 § i den äldre lagen om byggnad på ofri tomt i stad,
vattenverk på annans grund och i jordeboken upptaget fiskeri äga fortfarande
tillämpning, om besittningsrätten består efter den nya lagens ikraftträdande.
Inledning
Den jordabalk, som ingick i 1734 års lag, innefattade det huvudsakliga i
det system av regler som rörde rättsförhållanden angående fast egendom.
Balken innehöll dock inte några regler, som närmare fixerade jordäganderättens
föremål. En noggrann gränsdragning mellan fast och lös egendom
ansågs nödvändig först i och med den moderna fastighetskreditens uppsving.
Gränsen kom att dras i lagen den 24 maj 1895 (nr 36 s. 1) angående
vad till fast egendom är att hänföra. För kreditväsendet har denna lag haft
särskild betydelse genom att den anger gränsen mellan vad som är föremål
för fastighetsinteckning och vad som är underlag för förlagsinteckning.
Den år 1903 tillsatta lagberedningen upptog i sitt arbete på en revision
av jordabalken bl. a. frågan om en reform av 1895 års lag. Förslag till ny
jordabalk framlades av beredningen år 1909 men föranledde endast vissa
partiella reformer. Arbetet på revisionen av jordabalken återupptogs av
lagberedningen år 1941 och resulterade år 1947 i ett förslag till sju inledande
kapitel i en ny jordabalk (SOU 1947: 38; omtryckt i SOU 1960: 26).
Här definierades i första kapitlet bl. a. begreppen fast egendom och fastighet
samt upptogs i andra kapitlet regler om tillbehör till fastighet.
Någon remissbehandling förekom ej i anledning av 1947 års betänkande.
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
Lagberedningens fortsatta arbete på en ny jordabalk inriktades huvudsakligen
på de återstående lagstiftningsfrågor som borde lösas inom ramen
för den tillämnade balken. Vid sidan härav företog emellertid beredningen
också vissa omarbetningar i 1947 års förslag. Beredningens slutbetänkande
med förslag till ny jordabalk framlades år 1960 (SOU 1960:24—26).
Yttranden över beredningens slutbetänkande, såvitt avser begreppen fast
egendom och fastighetstillbehör, avgavs efter remiss år 1960 av bankoch
fondinspektionen, sparbanksinspektionen, Svenska bankföreningen,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan,
Svenska försäkringsbolags riksförbund och Sveriges advokatsamfund samt
av vissa handelskammare. Remissinstansernas inställning var, såvitt avsåg
bestämningen av kretsen av tillbehör till fabriker och andra lokaler för industriell
verksamhet, ganska negativ.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 8 december 1961 tillkallade
jag den 12 december samma år f. d. ledamoten i lagberedningen, numera
justitierådet Peter Westerlind att såsom särskild utredningsman verkställa
en överarbetning av vissa delar av lagberedningens förslag till ny jordabalk,
som utsatts för kritik av remissinstanserna. I uppdraget ingick
bl. a. att överse bestämmelserna angående vad som skall räknas som tillbehör
till fabriker och andra lokaler för industriell eller därmed jämförlig
verksamhet. Utredningsmannen, som för utredningsverksamheten antog
beteckningen jordabalksutredningen, avgav år 1963 ett betänkande
med titeln »Reviderat förslag till jordabalk m. m.» (SOU 1963:55).
Efter remiss år 1963 har yttranden över jordabalksutredningens förslag,
såvitt avser frågan om fastighetstillbehör, avgetts av Svea hovrätt, lagberedningen,
poststyrelsen, kammarkollegiet, kammarrätten, bankinspektionen,
försäkringsinspeldionen, riksskattenämnden, lantmäteristyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
kommerskollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands
län, fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Sparbankernas bank, Jordbrukets
bank, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska bostadskreditkassan, Föreningen mellan ombudsmännen
hos Sveriges landshypoteksinstitution, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Sveriges jordbrukskasseförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
fastighetsägareförbund, Sveriges lantbruksförbund, Föreningen Sveriges
häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges lantmatareförening,
Aktiebolagen Industrikredit och Företagskredit, Sveriges industriförbund,
Svensk industriförening, Sveriges hantverks- och industriorganisation
samt Svenska vattenkraftföreningen. Kommerskollegium har
bifogat yttranden av rikets handelskammare. Även i övrigt har stundom
yttranden från remissinstanserna underställda myndigheter eller från särskilt
berörda organisationer bifogats.
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 and. Ar 27
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
Inom justitiedepartementet bereds f. n., med lagberedningens och jordabalksutredningens
förslag som grundval, frågan om en ny jordabalk. Denna
avses innehålla bestämmelser om vad som skall höra till fast egendom, dvs
regler motsvarande den nu gällande 1895 års lag. Arbetet på den nya jordabalken
är mycket omfattande. Det måste därför beräknas förflyta flera år
innan den kan träda i kraft. Samtidigt med den nya jordabalken har inom
departementet en reform av förlagsinteckningsinstitutet beretts på grundval
av ett av förlagsinteckningskommittén framlagt förslag till lag om
företagsinteckning (SOU 1964:10). Jag har tidigare i dag hemställt,
att lagrådets utlåtande måtte inhämtas över ett av mig framlagt förslag till
lag i detta ämne. Mellan förslaget till lag om företagsinteckning och spörsmålet
om gränsdragningen mellan fast och lös egendom råder ett nära samband.
Eftersom det får anses angeläget att en reform av förlagsinteckningsinstitutet
genomförs så snabbt som möjligt har jag funnit mig böra föreslå
att reglerna om gränsdragningen mellan fast och lös egendom bryts ut till
särskild lagstiftning. Reglerna torde senare böra överföras till den nya jordabalken.
En ändrad gränsdragning mellan fast och lös egendom får återverkningar
bl. a. pa det exekutions- och skatterättsliga planet. Jag avser att senare
framlägga förslag om de ändringar i exekutionsrättsligt hänseende, som
måste anses nödvändiga med hänsyn till reformen. Förslaget bör efter vederbörlig
lagrådsbehandling föreläggas riksdagen i sådan tid, att ändringarna
kan träda i kraft samtidigt med den tillämnade lagstiftningen om företagsinteckning
samt om fast egendom och vad därtill hör. Förslag om erforderliga
ändringar i skatterättsligt hänseende kommer att övervägas av
chefen för finansdepartementet.
Gällande rätt m. m.
En redogörelse för gällande rätt lämnas i propositionen s. 8—11. Utskottet
hänvisar till denna redogörelse.
Lagberedningens förslag samt remissyttranden däröver
Utskottet hänvisar till propositionen s. 12—27.
Jordabalksutredningens förslag om industritillbehör samt remissyttranden
däröver
Utskottet hänvisar till propositionen s. 28—55.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
7
Departementschefen
1. Inledning. Indelningen av skilda slags förmögenhetstillgångar i fast och
lös egendom är sedan gammalt av grundläggande betydelse inom vårt civilrättsliga
regelsystem. Det är utmärkande för detta system att de båda kategorierna
av egendom i betydande utsträckning är underkastade olika rättsregler.
Detta sammanhänger självfallet med att de naturliga förutsättningarna
vad beträffar omsättning av egendom växlar i hög grad med
egendomens större eller mindre flyttbarhet. Det har av hänsyn till tredje
man exempelvis synts naturligt kräva att en överlåtelse av flyttbar egendom
i princip skall befästas genom att egendomen överlämnas i den nye
ägarens besittning för att överlåtelsen skall bli giltig mot överlåtarens borgenärer.
I fråga om egendom, som inte är flyttbar, ter sig ett liknande krav
inte lika naturligt.
Med hänsyn till den antydda skillnaden i innebörden hos de rättsregler
som gäller för de båda kategorierna av egendom är det angeläget att gränsen
dem emellan blir så klart och tydligt uppdragen som möjligt. Gränsen har
i svensk rätt dragits genom att man i en särskild lag — 1895 års lag angående
vad till fast egendom är att hänföra — angett vad som från rättslig
synpunkt utgör fast egendom eller tillbehör därtill. Den fasta egendomen
består av själva jorden medan tillbehören utgörs av olika slags föremål,
som på grund av sitt speciella — mer eller mindre direkta — samband med
jorden ansetts böra följa samma rättsliga öden som denna. En rättighet,
som belastar den fasta egendomen, omfattar sålunda i princip även dess
tillbehör, medan någon särskild sakrätt inte kan gälla enbart i ett tillbehör.
I fråga om objektet för panträtt har denna grundsats tvingande verkan. När
det gäller avtal om köp av fastighet tjänar samma grundsats närmast som
en tolkningsprincip.
Det är inte ägnat att förvåna att lagstiftaren stött på stora svårigheter
när det gällt att bestämma kretsen av tillbehör till fast egendom. Det finns
knappast någon given gräns för denna krets. Vissa föremål, exempelvis
träd och buskar eller hus och andra byggnader, är på ett så påtagligt
yttre, mekaniskt sätt förbundna med fastigheten, att det därför är
naturligt att betrakta dem som tillbehör till denna. I andra fall, särskilt
när det gäller föremål som inplacerats i byggnad, kan det med hänsyn
till föremålets och byggnadens gemensamma användning te sig naturligt
att bedöma föremålet som fastighetstillbehör, oaktat något starkt mekaniskt
samband inte finns. Som exempel på sistnämnda kategori av föremål
kan nämnas badkar och oljeeldningsaggregat. Någon helt entydig in
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
delning av olika slags föremål med hänsyn till de nu nämnda principerna
låter sig dock inte göra. Tveksamma gränsfall uppkommer, varvid valet
mellan en restriktiv eller extensiv tolkning kan bli utslagsgivande.
1895 års lag bygger i allt väsentligt på de nyssnämnda båda principerna
för angivande av fastighetstillbehör. Som ett led i sitt arbete på en ny jordabalk
har lagberedningen fortlöpande ägnat denna lag översyn och i olika
förslag övervägt lämpliga reformer. Någon genomgripande avvikelse från de
grunder som uppbär gällande rätt har beredningen dock inte ansett sig böra
föreslå. Beredningen tar bl. a. avstånd från tanken att låta alla föremål, som
från ekonomisk synpunkt hör samman med en fastighet, även bilda en
rättslig enhet med denna. En sådan ordning skulle enligt beredningens mening
komma att stå i mindre god överensstämmelse med rättssystemet i
övrigt. Med hänsyn till den tekniska utvecklingen har en modernisering av
lagen emellertid ansetts nödvändig. En strävan har också varit att ge så
enhetliga och tydliga regler, att vissa svårigheter som förelegat vid tillämpningen
av 1895 års lag skall kunna undvikas för framtiden. I stora delar
utgör emellertid beredningens förslag endast en formell bearbetning av gällande
regler.
Det sist sagda gäller inte i fråga om industritillbehör, dvs. maskiner,
motorer, redskap m. m., som används i industriell verksamhet. Enligt nuvarande
regler hänförs sådan industriell utrustning till fast egendom bl. a.
om den är på visst mer permanent sätt applicerad i en fabrik eller annan
lokal för industriell verksamhet. Beredningen föreslår härvidlag en inte
obetydlig inskränkning av tillbehörskretsen. I huvudsak innebär beredningens
förslag att endast universellt brukbar industriell utrustning såsom
kraftmaskinerier, kylsystem och fläktanordningar skall utgöra tillbehör till
fabrik eller liknande.
Förslaget har i denna del föranlett åtskillig kritik från remissinstansernas
sida, och vid den överarbetning av förslaget, som jordabalksutredningen vidtagit,
har frågan om industritillbehören därför tagits upp på nytt. Som ett
resultat av denna granskning föreslår utredningen en synnerligen kraftig
utvidgning av kretsen av industritillbehör. I korthet går förslaget ut på att
all utrustning, som används i industriell verksamhet, skall utgöra fastighetstillbehör,
även så lätt flyttbara föremål som exempelvis kontorsmöbler
och olika slags fordon. Kravet på yttre samband mellan fastighet och inventarier
får enligt förslaget vika för tanken att allt som sammanbinds av
den inre samhörigheten mellan verksamhetens ändamålsinriktning och inventarierna
skall utgöra en organisk enhet i rättsligt hänseende.
Liksom lagberedningens förslag har jordabalksutredningens förslag utsatts
för ganska omfattande remisskritik. De flesta remissinstanserna anser
sålunda, att den av utredningen föreslagna tillbehörskretsen är alltför vid
men två i sammanhanget betydelsefulla instanser, bankföreningen och industriförbundet,
ger förslaget sitt fulla stöd.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
9
När man bedömer utredningens förslag till vidsträckt krets av industritillbehör
bör man hålla i minnet att utredningen vid sina överväganden utgått
från en industriidkares nuvarande möjligheter att erbjuda kreditgivare
säkerhet i inventarier och annan lös egendom, dvs. från gällande regler i
fråga om förlagsinteckning. Den omständigheten att förlagsinteckningen
inte ansetts kunna ge kreditgivaren en tillnärmelsevis lika god säkerhet i
den intecknade egendomen som en fastighetsinteckning har uppenbarligen
medverkat till utredningsresultatet liksom den tidigare bidragit till remissinstansernas
avvisande hållning till lagberedningens förslag om en restriktiv
tillbehörskrets. Förlagsinteckningskommitténs förslag till lagstiftning om
företagsinteckning skapar här ett delvis nytt läge. Kommittén föreslår nämligen
en kraftig förstärkning av förlagsinteckningsinstitutet, och en reform
i denna riktning kan inte gärna undgå att påverka övervägandena
kring industritillbehör sbegreppet. Som jag redan inledningsvis nämnt är det
i själva verket just den angelägna reformen av förlagsinteckningen, som
föranlett mig föreslå att frågan om vad som skall anses höra till fast
egendom bryts ut ur sitt sammanhang med övriga jordabalksfrågor och
görs till föremål för lagstiftning i omedelbart samband med lagstiftningen om
företagsinteckning. Spörsmålet om hur industriell egendom i vidsträckt bemärkelse
på bästa sätt bör tillgodogöras för kreditändamål torde nämligen
inte kunna besvaras tillfredsställande utan en jämförelse mellan verkningarna
av å ena sidan panträtt i fast egendom och å andra sidan säkerhet i
lös egendom på grund av inteckning i sådan egendom. Genom att redan i
detta sammanhang lösa frågan om fastighetstillbehören undviks också de
svårigheter, som skulle följa av att inteckningen i lös egendom under tiden
fram till dess den nya jordabalken träder i kraft måste anpassas efter 1895
års lag för att därefter samordnas med jordabalkens regler.
2. Fast egendom och omedelbara tillbehör till fastighet i allmänhet. Enligt
gällande rätt är fast egendom jord på landet och i stad. Begreppet jord
fattas här i vidsträckt bemärkelse och anses sålunda omfatta alla delar av
jordytan inom svenskt jurisdiktionsområde, oavsett om denna består av
matjord, lera, sten, grus eller annat och oavsett om jordytan utgörs av
torr mark eller täcks av vatten. Även vad som finns under själva jordytan
innefattas i begreppet jord och utgör del av den fasta egendomen,
såvida det inte gjorts till föremål för särskilt besittningstagande, såsom
fallet kan vara med gruvfyndigheter.
Lagberedningens förslag år 1960 innebär ingen materiell ändring i fråga
om begreppet fast egendom. Liksom i gällande rätt använder beredningen
i sitt förslag begreppet i två skilda betydelser, nämligen dels i fråga om det
konkreta fysiska objektet, dels i fråga om äganderätt till sådant objekt.
Den dubbla innebörden av begreppet fast egendom står i överensstämmelse
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
med rådande juridiskt språkbruk. Jag finner ingen anledning till erinran
mot en sådan användning av begreppet. Den i varje särskilt fall åsyftade
innebörden torde framgå av sammanhanget.
Såsom tillbehör till själva jorden uppräknar 1895 års lag vissa med jorden
påtagligt förenade ting såsom träd och andra växter, hus, vattenverk
och andra byggnader, men lagen upptar också som tillbehör ledningar och
andra anläggningar, som för stadigvarande bruk anbragts i jorden. Som tillbehör
till jorden anges även gödsel. Utöver tillbehör till jorden räknar man
i gällande rätt även med tillbehör till byggnad.
Lagberedningen har i sitt förslag infört begreppet tillbehör till fastighet.
Fråga om vad som utöver träd och andra växter kan utgöra tillbehör till
fast egendom förutsätts uppkomma först då en viss del av jordytan blir
föremål för fastighetsbildning enligt därför gällande regler. Beredningen
väljer därför termen tillbehör till fastighet som samlingsbeteckning för
föremål, som i ett visst läge i förhållande till den fasta egendomen får
karaktär av tillbehör. Tillbehören är antingen omedelbara i det de hänför
sig direkt till jorden, eller medelbara, då de hänför sig till ett omedelbart
tillbehör och därigenom indirekt kommer att bedömas som fastighetstillbehör.
Denna konstruktion av tillbehörsbegreppet synes lämplig och bör
därför läggas till grund för en lagstiftning innehållande nya regler om tillbehör
till fast egendom.
Såsom omedelbara fastighetstillbehör upptar lagberedningen i sitt förslag
huvudsakligen samma föremål som den nuvarande lagen räknar som tillbehör
till själva jorden. Beredningen uppfattar de måhända viktigaste båda
begreppen i uppräkningen, byggnad och anläggning, mycket vidsträckt och
förslaget skiljer sig därvidlag inte nämnvärt från gällande rätt. Som byggnad
räknas utom hus och vattenverk exempelvis murar, broar, bryggor och alla
slags andra uppbyggda konstruktioner. Husliknande anläggningar, som
uppförts under jordytan, anser beredningen också böra bedömas som byggnader.
Till kategorien anläggningar räknar beredningen i anslutning till
gällande praxis förutom de särskilt nämnda ledningarna bl. a. transportanordningar
som räls och syllar samt cisterner och källare, allt i den mån
föremålen inte redan inbegripits under tillbehörskretsen i egenskap av
byggnader. Beträffande ledningarna påpekas att alla slag av sådana kan
räknas som anläggningar, vare sig de är avsedda för elektricitet, gas, vatten
eller annat. I sådana fall då en ledning sträcker sig utanför en fastighets
område bör enligt beredningens mening, vilken står i överensstämmelse med
uppfattningen i praxis, endast den del av ledningen som framdragits inom
fastigheten räknas som tillbehör till denna, medan återstoden av ledningen
blir lös egendom. Denna princip bör dock, framhåller beredningen —- som
i detta sammanhang bortser från sådana fall där ledningen anbragts med
stöd av servitut — inte ha obetingad giltighet. Skjuter exempelvis en bygg
-
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
nåd över fastighetsgränsen, torde byggnaden i sin helhet böra räknas som
tillbehör till den fastighet, inom vars gräns den egentligen skulle ha inrymts.
De jämkningar och förtydliganden, som beredningen sålunda gjort i fråga
om kretsen av omedelbara fastighetstillbehör, har inte föranlett någon
allvarlig erinran från remissinstansernas sida. Gällande rätts gränsdragning
torde härvidlag i huvudlinjerna vara så naturlig, att man inte lätt finner
skäl till några mer betydande ändringar. Jag kan därför helt ansluta mig
till de uttalanden beredningen gjort såvitt nu är i fråga. Till vissa enskildheter
i törslaget återkommer jag i specialmotiveringen.
De omedelbara fastighetstillbehör varom nu är fråga hänför sig till fastigheter
i allmänhet. I jordabalksutredningens förslag till regler om tillbehör
till fastighet, där industriell eller därmed jämförlig verksamhet bedrivs,
hänförs också industritillbehören direkt till fastigheten, även om vissa av
dem tekniskt sett utgör medelbara tillbehör. Till frågan om industritillbehören
återkommer jag emellertid i ett senare avsnitt.
3. Tillbehör till byggnad i allmänhet. De medelbara fastighetstillbehören
utgörs av sådana föremål, vilka på grund av sin mer eller mindre påtagliga
samhörighet med en byggnad anses utgöra tillbehör till denna och därigenom
även till fastigheten. I 1895 års lag har som sådana tillbehör upptagits dels
vissa föremål, som på ett yttre, mekaniskt sätt är förenade med byggnaden,
dels vissa föremål, som hör samman med byggnaden på grund av att
de anskaffats till stadigvarande bruk för denna. Till den förra gruppen av
tillbehör räknas huvudsakligen byggnadens fasta inredning, ledningar inom
byggnaden samt vad som i övrigt är inmurat eller intimrat i golv, tak eller
vägg. Till den senare gruppen hör enligt lagens uppräkning exempelvis dubbeldörrar,
innanfönster, nycklar och kaminer. Såsom en särskild grupp av
byggnadstillbehör nämner 1895 års lag maskiner, motorer, redskap m. m„
som uppställts i fabriker eller andra lokaler för industriell verksamhet.
1 detta sammanhang upptas endast frågan om tillbehör till andra slags
byggnader, dvs. i huvudsak tillbehör till bostadshus, affärslokaler och ekonomibyggnader.
I rättspraxis har de föremål, som anses utgöra tillbehör till byggnad
på grund av att de anskaffats till stadigvarande bruk för denna, kommit
att omfatta en ganska vid krets. Detta sammanhänger självfallet med
den tekniska utvecklingen, som medfört att olika slag av nya inredningsdetaljer,
som är avsedda för permanent användning i byggnader, introducerats
på marknaden. Särskilt påtaglig är måhända utvecklingen i fråga om
bostadshusen. Det har i flera rättsfall slagits fast, att värmepannor och radiatorer
samt badkar, tvättställ och andra sanitetsanläggningar har karaktär
av tillbehör. I allmänhet har dock kravet att användningen skall vara
stadigvarande för byggnaden som sådan ansetts innebära att utrustning av
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
mer speciellt slag, som hänför sig till någon för särskilt ändamål inrättad
lokal i byggnaden, inte bedömts som byggnadstillbehör. Sålunda har
exempelvis skåp, diskar och andra inventarier i apotek inte ansetts utgöra
byggnadstillbehör. Detsamma gäller bänkar i biograflokaler.
Lagberedningen uttalar, att den gräns mellan tillbehör till byggnader i
allmänhet och lös egendom, som gällande lag och därpå grundad rättspraxis
uppdragit, i stort sett synes vara väl avvägd och ändamålsenlig. Beredningen
förordar därför inga större sakliga nyheter men söker i möjligaste mån
precisera tillbehörskretsen med hänsyn till den tekniska utvecklingen. I
sitt förslag utgår beredningen från de båda viktigaste begreppen i den gällande
definitionen, den fasta inredningen och vad som anskaffats till stadigvarande
bruk för byggnaden. Beträffande den fasta inredningen framhåller
beredningen att gällande rätt saknar föreskrift om hur det erforderliga
mekaniska sambandet skall ha anordnats och att en sådan föreskrift
också ter sig olämplig. För att närmare bestämma när fasta inredningsdetaljer
skall anses som tillbehör inför beredningen även här, i anslutning
till en viss tendens i rättspraxis, kriteriet stadigvarande bruk för byggnaden.
Härigenom upphöjer beredningen detta kännetecken till huvudnorm
för hela tillbehörskretsens avgränsning mot den lösa egendomen.
Vad angår preciseringen av denna huvudnorm framhåller beredningen,
att tillbehörsegenskapen inte bör följa av det subjektiva syfte, som byggnadens
ägare kan ha haft vid anskaffningen, utan av ett objektivt ändamålssammanhang
mellan föremålet och byggnaden. Föremålet skall vara
ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden. Ett föremål bör emellertid kunna
ha karaktär av tillbehör, även om det tjänar ett syfte för vilket blott en
viss lokal i byggnaden är avsedd, nämligen om denna lokal blivit inrättad
på ett sätt, som gör att den inte lätt kan ändras och bli lämplig för annat
ändamål.
För att ett föremål skall utgöra tillbehör bör enligt beredningens uppfattning
alltid krävas ett direkt yttre samband med byggnaden. Beträffande
föremål, som är ägnade till stadigvarande bruk för viss byggnad utan att
ingå i den fasta inredningen, uppställs därför det villkoret, att byggnaden
blivit försedd därmed.
Lagberedningens nu återgivna förslag till bestämning av vad som skall
anses utgöra tillbehör till byggnad i allmänhet har inte föranlett någon
nämnvärd kritik bland remissinstanserna. I stort sett förefaller man sålunda
vara tillfreds med beredningens definition som ju också grundas på den
gällande rättsuppfattningen. Den föreslagna definitionen präglas av större
enkelhet och tydlighet än de nu gällande reglerna, vilket är fördelaktigt.
Beredningen har sålunda som obehövliga kunnat utesluta två i 1895 års lag
särskilt angivna grupper av tillbehör, nämligen ledningar inomhus och föremål,
som inmurats eller intimrats i byggnad. Ledningar blir i allmänhet
tillbehör redan på grund av den föreslagna tillbehörsregeln, och detta gäller
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
också flertalet av de ifrågavarande föremålen. I den mån dessa hittills inte
kunnat hänföras till den fasta inredningen har det ofta varit en rent tillfällig
omständighet, som gett dem karaktär av tillbehör. Som beredningen
påpekar är det inte lämpligt att vid sidan av kategorien fast inredning räkna
med en särskild tillbehörskategori, som blott kännetecknas av att en
viss metod använts vid föremålets sammanfogning med byggnaden.
Med hänsyn till det anförda ansluter jag mig till beredningens förslag att
vad gäller tillbehör till byggnad i allmänhet fästa avgörande vikt vid huruvida
det ifrågavarande föremålet är ägnat till stadigvarande bruk för den
byggnad, som försetts därmed. Till vad beredningen anfört i denna del vill
jag endast foga följande påpekanden.
En tolkning efter bokstaven av kriteriet stadigvarande bruk kan innebära
en långt driven restriktivitet i fråga om att tillerkänna skilda slag av föremål
egenskap av tillbehör. Man bör emellertid vid bedömandet av kriteriet
utgå från att den byggnad eller del därav, varom är fråga, även i fortsättningen
kommer att användas på i huvudsak samma sätt som tidigare, om
den inrättats på ett sådant sätt att den inte kan ändras utan genomgripande
ombyggnadsarbeten. Är en byggnad inrättad som bostadshus bör den utrustning,
som kan anses typisk för ett sådant och som därför normalt kommer
till användning där, vem eller vilka som än bebor huset, räknas som
byggnadstillbehör. På i huvudsak samma sätt bör en affärslokal bedömas.
Beredningen har med exempel belyst hur enligt dess mening den föreslagna
huvudregeln bör ge utslag dels för byggnader i allmänhet, dels för skilda
huvudtyper av byggnader. Exemplifikationen torde överensstämma väl med
de lämnade synpunkterna och ger för övrigt en god vägledning när det gäller
att fastställa huvudregelns tillämpningsområde. De för byggnader i allmänhet
uppräknade tillbehören utmärks av universalitet, exempelvis hissar,
ledstänger, ledningar med kranar, kontakter och värmepannor. Det är också
uppenbart att sanitetsanläggningar av skilda slag, spisar samt värmeoch
kylskåp är så typiska inredningsdetaljer i ett bostadshus, att de bör
utgöra tillbehör därtill. Detsamma kan normalt inte sägas vara fallet med
utrustning av ovanligt slag. Jag är emellertid fullt på det klara med att
utvecklingen kan leda till att föremål, som i dag ter sig alltför speciella för
att rymmas inom tillbehörskretsen, i framtiden kan anses vara så naturliga
inredningsdetaljer att det då kan te sig oriktigt att inte inräkna dem bland
tillbehören.
Beredningen har såsom exempel på typiska tillbehör till butikslokaler
upptagit hyllor, diskar och skyltfönsteranordningar. Det kan visserligen
vara tveksamt om samma diskar och hyllor passar för olika typer av butiker,
men i allmänhet torde man i fråga om de nu nämnda inredningsdetaljerna
kunna göra gällande, att de äger en så allmän användning i butiker,
att de kan inordnas bland byggnadstillbchören utan att grunderna för
huvudregeln därigenom rubbas.
j2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt 3 and. Xr 27
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
4. Industritillbehör. Frågan om vad som skall anses utgöra tillbehör till
fastighet, där industriell verksamhet bedrivs, har länge varit ett besvärligt
och flitigt diskuterat problemkomplex. Intresset för frågan sammanhänger
i första hand med den stora betydelsen av industriell utrustning som
objekt för belåning. Maskiner, motorer och redskap av skilda slag, som används
inom industrien, representerar ofta mycket stora kapitalvärden och
behöver därför kunna utnyttjas som kreditunderlag. Särskilt i tider, då självfinansieringen
inom industrien minskar i betydelse, stiger intresset för att
så fullständigt som möjligt kunna begagna skilda slag av egendom som
säkerhet vid upplåning. Härvidlag spelar möjligheten att inordna utrustningen
under fastighetsbegreppet och därigenom under reglerna för fastighetspanträtten
en stor roll. Vad som har tillbehörskaraktär omfattas av fastighetens
inteckningar, medan de inventarier, som hänförs till lös egendom,
kan utgöra föremål för förlagsinteckning.
Mot bakgrund av det nu anförda är det inte ägnat att förvåna
att man beträffande kretsen av tillbehör till industrifastighet sökt sig fram
på delvis andra vägar än dem som valts vid bestämmandet av vilka föremål
som skall utgöra tillbehör till fastigheter i allmänhet. Diskussionen har alltsedan
förarbetena till 1895 års lag pendlat mellan en mycket vidsträckt krets
av s. k. industritillbehör och en trängre krets, mera motsvarande den ståndpunkt
som intagits beträffande övriga fastighetstillbehör. Den förstnämnda
ståndpunkten företräddes av nya lagberedningen i det betänkande som ledde
till 1895 års lag, och på samma linje står jordabalksutredningen i sitt nu
aktuella förslag. Gemensamt för båda förslagen är att de fäster avgörande
vikt vid samhörigheten mellan en fabriks ändamålsinriktning och
maskinerna, dvs. vad som brukar kallas det inre sambandet, och därför
räknar all utrustning, som används i den industriella rörelsen, som tillbehör.
Den motsatta ståndpunkten representeras av lagberedningen i dess förslag
åren 1947 och 1960. Beredningen menar, att endast sådan industriell
utrustning vars användning inte är begränsad till viss industri eller verksamhetsgren
utan kan hänföras till byggnaden som sådan skall utgöra tillbehör.
Gällande rätt intar en ståndpunkt mellan de båda nu nämnda. Enligt
1895 års lag räknas som tillbehör till fabriker och andra lokaler för industriell
verksamhet — utöver de allmänna byggnadstillbehören — varje maskin,
motor, kärl eller därmed jämförligt redskap som för sin användning
kräver och jämväl vilar på fast, från grunden berett underlag. Avsikten med
denna gräns, som kan sägas ha utgjort en kompromiss mellan de båda ståndpunkterna,
har varit att i fabrikstillbehör inbegripa den ofta mycket dyrbara
maskinella utrustning, som är så fast applicerad i en fabrik eller
annan industrilokal, att den endast med svårighet kan skiljas därifrån.
Som fabrikstillbehör räknas också vissa kraftledningar och därtill hörande
inrättningar. Genom att sålunda den i allmänhet värdefullaste delen av in
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966 15
dustriutrustningen karakteriserats som fabrikstillbeliör, har den fasta egen.
domens pantvärde blivit högre än annars skulle varit fallet. Detta anses ha
underlättat industriens finansieringsmöjligheter.
Den nuvarande bestämmelsen om maskiner och andra redskap har emellertid
utsatts för en med åren allt hårdare kritik. Detta sammanhänger uppenbarligen
med att regeln blivit föråldrad. Den tekniska utvecklingen gör
det svårare än tidigare att avgöra om en viss maskin kräver ett fast, från
grunden berett underlag, och om den i lagens mening vilar på ett sådant underlag.
I moderna fabriksbyggnader, som ofta uppförs av mycket hållbart
material, kan också mycket stora och tunga maskiner, som förr krävde särskilt
underlag, uppställas direkt på golvet, eventuellt i en övre våning.
Ibland inverkar helt andra förhållanden än maskinernas beskaffenhet och
byggnadskonslruktionen på frågan om fast underlag är behövligt. Maskiner,
som framkallar starka vibrationer eller används i precisionsarbete,
isoleras exempelvis ofta genom sådant underlag.
Mot den gällande regeln brukar anföras att den är svårtolkad och att
tillfälliga och ovidkommande omständigheter kan medföra att samma slags
maskiner i vissa fall utgör tillbehör men i andra fall räknas som lös egendom.
Mot bakgrunden av de nu nämnda förhållandena synes tämligen stor enighet
råda därom att den nuvarande tillbehörsregeln beträffande maskiner och
andra redskap inte är tillfredsställande. Denna uppfattning ligger till
grund för såväl lagberedningens som jordabalksutredningens förslag i ämnet.
Behovet av en reform måste även enligt min mening anses klarlagt. Det
återstår att pröva huruvida något av de framlagda förslagen kan sägas erbjuda
underlag för en reform.
Lagberedningens överväganden har som nämnts lett fram till en snäv
gränsdragning. Endast sådan maskinell utrustning som är till nytta för
byggnaden som fabrikslokal, oberoende av den särskilda verksamhet som
bedrivs där, bör enligt beredningen utgöra tillbehör. Väverimaskiner, pappersmaskiner
och andra maskiner avsedda för viss tillverkning måste utbytas
mot maskiner av helt annat slag, om fabriksbyggnaden tas i anspråk
för en ny tillverkning. De bör därför enligt förslaget inte hänföras till byggnaden,
men väl maskiner som ingår i byggnadens utrustning för industriell
drift i allmänhet. Här nämner beredningen som exempel kyl- och fläktmaskinerier.
Bakom beredningens förslag — i denna del liksom i övrigt —
ligger tanken att till fast egendom inte bör räknas annat än sådant som är
av bestående natur och därigenom äger verkligt pålitliga värden.
Den bland remissinstanserna ganska hårda kritiken mot beredningens
snäva bestämning av industritillbehörskretsen grundades huvudsakligen
därpå att industriens förmögenhet i fast egendom skulle betydligt minskas,
om förslaget genomfördes. Stora värden skulle komma att omrubriceras
16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
från fast till lös egendom. Enligt remisskritiken skulle detta måhända inte
ha
a\ lös egendom kunnat begagnas som kreditunderlag i samma utsträckning
som om den utgjort tillbehör till fast egendom. Möjligheten att förlagsinteckna
egendomen bedömdes emellertid av remissinstanserna inte som något
likvärdigt alternativ till att utnyttja egendomen inom fastighetspanträttens
ram. Också från tekniska utgångspunkter riktades kritik mot den föreslagna
gränsen. Det ansågs kunna bereda stora svårigheter att bestämma
vilka slag av industriell utrustning som har så allmän karaktär, att användningen
inte kan anses begränsad till någon viss industri eller verksamhetsgren.
Angående exempelvis de av beredningen särskilt nämnda fläktmaskinerna
anmärktes att de ofta dimensioneras och utformas direkt för att passa
i den speciella verksamhet som bedrivs i byggnaden.
Jordabalksutredningen har vid sina överväganden i det nu aktuella ämnet
utgått från att någon inskränkning av tillbehörskretsen i förhållande till
gällande rätt inte är möjlig. Efter att ha konstaterat att gränsdragningsproblemen
vid en modernisering av bestämningen i 1895 års lag — en lösning
som utredningen eljest funnit tänkbar — ter sig i det närmaste oöverkomliga
och att detsamma gäller andra lösningar efter en linje, som spaltar
upp den industriella utrustningen i fast resp. lös egendom, kommer
utredningen fram till den ståndpunkten, att bestämningen inte bör splittra
vad som är en organisk enhet, dvs. vad som sammanbinds av den
inre samhörigheten mellan den industriella verksamheten och inventarierna.
Praktiskt taget alla maskiner och andra inventarier, som begagnas i den
industriella verksamheten, bör därför enligt förslaget räknas som tillbehör
och därmed utgöra fast egendom. Utredningen föreslår att industritillbehören
skall utgöra omedelbara fastighetstillbehör, inte som hittills medelbara
sådana. Frikopplingen från byggnad såsom förbindelselänk bedöms
som nödvändig med hänsyn till syftet att skapa en så vidsträckt tillbehörskrets
som möjligt.
Som de mest väsentliga fördelarna med en mycket extensiv tillbehörskrets
nämner utredningen följande. Gränsen mellan fast och lös egendom
blir tydlig och skarp i det konkreta fallet. Om all utrustning, som används
inom en industri, utgör tillbehör till den fastighet, där verksamheten drivs,
kan knappast några gränsdragningsproblem uppstå. Varulager och olika slag
av fordringar och andra rättigheter blir den enda egendom, som kan karakteriseras
som lös. Begreppsbestämningen splittrar inte vad som är en organisk
enhet, nämligen de faktorer som samverkar till produktionen eller med
en annan term anläggningstillgångarna. Det ligger enligt utredningen i öppen
dag vilket värde detta måste ha i panträttsligt avseende. Utredningen
hävdar att den sålunda skapade helheten representerar en större värdetillgång
än summan av delarna. I princip gäller detta inte blott den mer kvalificerade
kretsen av industriinventarier, exempelvis de tyngre maskinerna,
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1066
17
utan även helt obetydliga föremål. Med hänsyn till att risken för skingring
av ett inventariebestånd måste bedömas som större, om detta är lätlrörligt
än om det endast innefattar fast applicerade element, anser utredningen
dock vissa bestämmelser nödvändiga till skydd mot att belånade industriinventarier
bortförs från den fastighet, till vilken de hör.
Remissyttrandena över jordabalksutredningens förslag ger ett mycket
splittrat intryck. Förslaget om en extensiv tillbehörskrets vinner stöd hos
de i sammanhanget kanske viktigaste företrädarna för industrien och
bankvärlden men avvisas samtidigt av ett betydande antal remissinstanser.
Flertalet remissinstanser finner den föreslagna tillbehörskretsen alltför
vidsträckt.
De positiva remissyttrandena speglar framför allt uppfattningen, att förslagets
ståndpunkt beträffande industriegendomen såsom en organisk enhet
i säkerhetshänseende är riktig. Enligt den negativa remisskritiken är
det ett grundläggande fel hos förslaget, att vad som föreslagits skola utgöra
tillbehör till fastighet ofta mer naturligt bort hänföras till själva rörelsen.
Omfattningen av den fasta egendomen blir enligt denna uppfattning i alltför
hög grad beroende på om industriidkaren äger den fastighet där egendomen
är belägen eller ej. Vidare uttalas farhågor för en framtida deklassering av
fastighetspanten, och påståendet att industriegendomen som en enhet skulle
ha ett övervärde i förhållande till summan av delarna betvivlas. Svåra
gränsdragningsproblem anses kunna uppstå med hänsyn till att tillbehörsregeln
enligt förslaget skall tillämpas endast på industrifastigheter. Speciella
svårigheter sägs uppkomma om samma fastighet utnyttjas för såväl
industriell som annan verksamhet. De problem som uppkommer om olika
slag av lätt flyttbara föremål anknyts till fastighet betonas särskilt, liksom
de problem som kan uppstå från exekutionsrättslig synpunkt. Stark
kritik riktas slutligen mot de regler som föreslagits i syfte alt skydda borgenärerna
om industritillbehör bortförs från den fastighet till vilken de hör.
En av de viktigaste uppgifterna vid en reform av tillbehörsbegreppet såvitt
avser industrifastighet är att skapa de allmänt sett bästa möjligheterna
att utnyttja olika slag av egendom som objekt för belåning inom industriell
verksamhet. Det är därför, som jag redan antytt, nödvändigt att se de
framlagda förslagen mot bakgrund av nuvarande regler om förlagsinteckning
och att överväga vilken effekt en reform av dessa regler kan ha på
frågan om tillbehörskretsen. Ett sådant tillvägagångssätt är desto mer påkallat
som både lagberedningen och jordbalksutredningen utgått från att
förlagsinteckningen skall bibehålla sin nuvarande konstruktion.
Hittills har förlagsinteckningen inte i kreditgivarens hand haft en ställning
som kunnat jämföras med fastighetsinteckningens. De största svagheterna
hos förlagsinteckningen har ansetts vara att förmånsrätten inte kunnat
utnyttjas annat än i konkurs och att inteckningen förlorat sin verkan
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år W66
i och med att egendomen, oavsett om det gäller inventarier eller varulager,
överlåtits eller flyttats från den kommun där verksamheten tidigare bedrivits.
Sedan en särskild kommitté framlagt ett förslag till reform av förlagsinteckningen
har frågan kommit i ett annat läge. Med hänsyn till det samband
som utan tvivel här föreligger har, som jag redan inledningsvis antytt,
beredningen av den nu aktuella frågan om industritillbehör och frågan om
en reform av förlagsinteckningen samordnats. Härigenom har det varit
möjligt att i detalj — delvis i samråd med företrädare för industrien och
bankerna — undersöka vilka konsekvenser olika regler i den ena lagstiftningen
får på den andra.
Enligt det förslag till lag om företagsinteckning, som nu utarbetats inom
departementet, skall företagsinteckningen liksom fastighetsinteckningen
medföra förmånsrätt såväl vid utmätning som i konkurs. Avsikten är vidare,
att företagsinteckning skall kunna fastställas att gälla inom ett så stort geografiskt
område — ett län eller hela riket — att en flyttning av egendomen
blir betydelselös eller minskar i betydelse. Bland andra viktiga åtgärder till
stärkande av förlagsinteckningen bör nämnas den, att en fastställd inteckning
föreslås gälla i viss egendom också under en övergångstid efter det att
verksamhet, som omfattas av inteckningen, överlåtits på annan.
Om man med hänsyn till den föreslagna reformen av förlagsinteckningen
skulle kunna hävda att en företagsinteckning i fråga om olika slag av industriinventarier
bereder i huvudsak samma kreditmöjligheter som en fastighetsinteckning,
måste det från ekonomisk synpunkt te sig tämligen likgiltigt
om inventarierna rubriceras som fast eller lös egendom. Eftersom
det får anses ligga ett betydande värde i en principiell enhetlighet i begreppen
fast och lös egendom skulle starka skäl kunna anses tala för en
restriktiv bestämning av tillbehörsbegreppet även såvitt avser industrifastigheter.
Att märka är ju att kritiken mot lagberedningens förslag i denna
del huvudsakligen grundas på uppfattningen, att förlagsinteckningen inte
kan ersätta fastighetsinteckningen såvitt avser de »fasta» maskiner, vilka
efter en reform i beredningens anda skulle komma att utgöra lös egendom.
I vissa av remissyttrandena över jordabalksutredningens förslag uttrycks
också den uppfattningen, att den av utredningen förordade extensiva tillbehörsbestämningen
är obefogad, om den av förlagsinteckningskommittén
föreslagna förstärkningen av förlagsinteckningsinstitutet genomförs.
Vid en jämförelse från kreditvärdighetssynpunkt mellan fastighetsinteckning
och företagsinteckning, såvitt avser den grupp av föremål, som
här kommer i fråga, nämligen maskiner och andra inventarier i industriellt
bruk, visar sig den mest betydelsefulla skillnaden ligga däri, att den panträtt,
som fastighetsinteckning medför, följer själva fastigheten utan avseende
vid vem som är ägare till denna och utan tidsbegränsning, medan
den säkerhetsrätt företagsinteckningen avses medföra upphör sedan viss
tid förflutit efter överlåtelse av den intecknade rörelsen eller sedan egen
-
19
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
domen frångått förvärvaren. Även om de båda inteckningsf or merna i övrigt
i flera avseenden kan antas bli likvärdiga och företagsinteckningen
åtminstone i vad gäller den mest rörliga utrustningen t. o. m. bli överlägsen
fastighetsinteckningen måste den nu nämnda panträttsliga effekten
av fastighetsinteckningen tillskrivas ett så betydande värde, att företagsinteckningen
inte kan anses fullt jämbördig därmed. Detta gäller framför
allt de maskiner och andra inventarier, som är applicerade på sådant sätt,
att de endast med svårighet kan bortflyttas, eller som har väsentlig betydelse
för den produktion som drivs på fastigheten. Risken för separata
överlåtelser av sådana maskiner och därigenom för en skingring av belånade
objekt är i allmänhet relativt liten. Skulle dessa maskiner inte följa
fastigheten i panträttsligt avseende utan rörelsen via en företagsinteckning
kunde de efter en kombinerad överlåtelse av fastighet och rörelse
komma att undandras inteckningshavaren, vilket däremot inte skulle
bli fallet om maskinerna utgjorde objekt för fastighetsinteckning.
Det nu förda resonemanget visar nackdelarna med en lösning som ersätter
fastighetsinteckningen med företagsinteckning när det gäller värdefulla industriinventarier.
Samtidigt innefattar resonemanget också en från ekonomisk
utgångspunkt avgörande kritik mot varje gräns, som inte inordnar åtminstone
de viktigaste anläggningstillgångarna i en industriell rörelse under
begreppet fastighetstillbehör. Från industriförbundets sida har upplysts,
att för skogs- och bruksindustri ända upp till 50 % av taxeringsvärdet för
fabriksfastigheter motsvaras av sådana maskiner, som med nuvarande
gränsdragning räknas till fast egendom. För mekanisk industri kan enligt
samma uppgift andelen fasta maskiner antas variera betydligt men den uppgår
åtminstone i vissa fall till omkring 40 %. Dessa siffror belyser att ett
realiserande av lagberedningens förslag skulle medföra en avsevärd begränsning
av kreditunderlaget för fastighetskrediten. Särskilt med hänsyn till de
långfristiga obligationslånen kunde en sådan reform få negativa effekter
för industriens finansiering. Även i övrigt skulle svårigheterna vid en övergång
till en snävare bestämning än den nuvarande bli betydande.
Den föreslagna reformen av förlagsinteckningsinstitutet utgör sålunda
enligt min mening inte tillräcklig grund för att godta lagberedningens restriktiva
ståndpunkt i fråga om kretsen av industritillbehör. Vid de överläggningar
som under ärendets beredning i departementet ägt rum med framför
allt bankföreningen och industriförbundet har dessa organisationer med
skärpa uttalat samma mening. Inte heller en lösning, som alltigenom ansluter
till den av mig förordade gränsdragningen i fråga om tillbehör till byggnad
i allmänhet, förefaller i belysning av det anförda acceptabel. Som jag
tidigare framhållit bör det avgörande för huruvida ett föremål utgör byggnadstillbehör
vara om föremålet är ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden
eller viss del av denna. Tillbehörskaraktären bedöms enligt denna regel
med utgångspunkt från det huvudsakliga ändamål, för vilket lokalen blivit
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
inrättad, såvida denna inte lätt kan ändras och bli lämplig för annat ändamål.
Är en byggnad utrustad som fabrik borde i enlighet härmed den industriella
utrustning, som kunde anses stadigvarande placerad i byggnaden,
anses utgöra byggnadstillbehör. Såsom stadigvarande kan emellertid huvudsakligen
endast den utrustning anses, som är typisk för fabriksrörelse i allmänhet,
eftersom annan industriell utrustning i allmänhet måste antas
skifta med ägare och produktionsinriktning. Med hänsyn härtill är en gränsdragning
efter samma linjer som beträffande de allmänna byggnadstillbehören
alltför snäv. I praktiken torde den väsentligen sammanfalla med
den av beredningen föreslagna kretsen av fabrikstillbehör.
I fråga om möjligheterna att dra en tydlig gräns genom maskinbeståndet
efter ungefär samma linjer som gällande rätt delar jag jordabalksutredningens
uppfattning. En okomplicerad och lättillämpad lagregel torde förutsätta
att man inte generellt söker spalta upp inventarierna med hänsyn till
den mer eller mindre fasta förankring dessa har i en fabriksbyggnad. Över
huvud taget är den industriella utrustningen så skiftande och utvecklingen
på detta område så snabb att det ter sig olämpligt att söka dra en gräns direkt
efter den yttre anknytningen. Därmed är inte sagt, att man inte skulle
kunna avgränsa vissa lätt identifierbara kategorier av industriell utrustning,
för vilka det är gemensamt att de typiskt sett har en svagare yttre anknytning
till byggnaden eller fastigheten än andra slag av utrustning. Jag
återkommer härtill i det följande.
Jordabalksutredningens förslag om en mycket extensiv tillbehörskrets har
den tördelen, att det för varje enskild fastighet drar upp en skarp gräns i
förhållande till olika slag av lös egendom. Dessutom måste det rent principiellt
sägas vara en fördel att förslaget söker inom fastighetspanträttens ram
sammanhålla vad som utgör en organisk enhet, nämligen de anläggningstillgångar
som samverkar till produktionsresultatet. Med hänsyn härtill och
i betraktande av den stora ekonomiska betydelse man från industriens och
bankvärldens sida tillskrivit grundtankarna i utredningsförslaget har jag
tunnit att förslaget åtminstone i sina huvuddrag bör läggas till grund för
lagstiftning, trots att en vidsträckt bestämning av tillbehörskretsen obestridligen
skapar vissa problem.
Innan jag redovisar min slutliga ståndpunkt i ämnet vill jag framlägga
resultatet av den granskning som jag i skilda hänseenden låtit utredningens
förslag undergå.
Panträtt i fast egendom omfattar de föremål som vid varje enskilt tillfälle
har sådan anknytning till den ifrågavarande fastigheten, att de anses
utgöra tillbehör därtill, men upphör i ett föremål, så snart detta skiljs från
fastigheten. Jag har redan tidigare framhållit, att ju starkare fysiskt samband
med fastigheten ett tillbehör har, desto mindre sannolikt ter det sig
att föremålet avskiljs därifrån. Å andra sidan: ju svagare det fysiska sambandet
är, desto större är risken för att ett föremål skall avskiljas och pant
-
21
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
objektet därmed minskas. Det nu sagda måste rimligtvis påverka möjligheterna
att utnyttja de olika föremålen som kreditunderlag i samband med
fastigheten. Tillbehör till fast egendom, som är mycket lätt flyttbara och
som därför har en ganska svag yttre anknytning till fastigheten, torde i allmänhet
knappast kunna anses representera något mer väsentligt värde som
objekt för fastighetsinteckning. Vissa remissinstanser har t. o. m. gjort gällande,
att en mycket vidsträckt tillbehörskrets skulle kunna medföra att
värdet på fastighetsinteckningen förringades med påföljd att möjligheterna
att få långfristiga krediter till låg ränta i många fall skulle försvinna. Utredningen
har ansett sådana farhågor överdrivna och synes därvid ha fäst
avgörande vikt vid att industrikrediter normalt beviljas under en bedömning
av företagets allmänna räntabilitet och utvecklingsförmåga och inte
efter någon detaljerad substansvärdering av den utrustning, som industriidkaren
förfogar över. Även om detta i och för sig är riktigt och även om
det speciella förtroendet för industriidkaren själv kanske spelar en lika
stor roll i sammanhanget, torde man dock inte kunna bestrida, att skingringsrisken
kan bidra till att kreditgivaren fäster blott obetydlig vikt vid
utrustning, som lätt kan flyttas bort från den belånade fastigheten. Från
kreditvärdighetssynpunkt talar därför åtskilligt för att som fastighetstillbehör
räkna endast sådan egendom som kan antas verksamt bidra till att
höja fastighetens pantvärde.
I detta sammanhang bör en av de grundläggande teser som utredningen
anfört till stöd för förslaget diskuteras något närmare. Utredningen gör
gällande, att helheten av grund, byggnader och inventarier frigör ett övervärde,
som summan av de olika delarna inte äger. Denna tes, som alltså
innebär att helheten representerar ett större värde än komponenterna, anses
främst gälla i en exekutiv situation. Utredningen menar, att ett utbud av en
fabriksfastighet jämte alla tillbehör måste ge ett bättre pris än särförsäljning
på grund av fastighets- resp. förlagsinteckningar. Flera remissinstanser
har bestritt riktigheten av detta påstående. De har därvid bl. a.
framhållit att, om en industri gått så dåligt, att exekution blivit aktuell,
detta ofta torde bero på att företagets struktur behöver ändras tämligen radikalt.
Mer sällan kan man då räkna med att företaget övertas i oförändrat
skick. I stället måste en större eller mindre del av utrustningen säljas separat.
Dessa synpunkter kan inte frånkännas betydelse. Det synes därför kunna
ifrågasättas om utredningens argument har den allmängiltiga bärkraft
utredningen antagit. Att man i vissa fall bör kunna erhålla ett bättre pris
vid försäljning av den samlade produktionsenheten än vid särförsäljning
torde dock inte kunna bestridas.
Värdet av tydligheten hos en tillbehörsgräns, som omfattar all utrustning,
vilken används i industriell verksamhet, skulle måhända trots vad nu sagts
kunna motivera en fullständig anslutning till utredningsförslaget, om inte
vissa mer påtagliga nackdelar därav gjorde sig gällande i fråga om den mest
22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
rörliga utrustningen. Flertalet remissinstanser anser, att den föreslagna
tillbehörskretsen är alltför vidsträckt, och även bland de i huvudsak positiva
remissinstanserna återfinns flera, som tar avstånd från förslaget
att så mobila föremål som transportmedel av olika slag och kontorsinventarier
skall räknas till industritillbehören. Transportmedlen är till själva sin
natur sådana, att det i många fall knappast kan anses föreligga anknytning
till en viss fastighet. Särskilt i sådana fall, då en industriidkare driver verksamhet
på flera skilda fastigheter och använder sina transportmedel och
andra fordon ibland på den ena och ibland på den andra fastigheten, måste
värdet av fordonen som pant för den kreditgivare, som till äventyrs har en
inteckning i blott en av fastigheterna, vara illusoriskt. Utredningen har här
föreslagit vissa regler, som går ut på att ett föremål, som i och för sig kan
hänföras till flera fastigheter, skall hänföras till den där den närmaste anknytningen
finns. Det avgörande avses vara på vilken fastighet föremålet
normalt är stationerat, vilken fastighet det främst betjänar etc. Dessa
»baseringsregler» kan ge upphov till åtskilliga komplikationer vid tillämpningen.
I sammanhanget bör påpekas att, om sådan egendom varom nu är
fråga i stället görs till föremål för företagsinteckning enligt förslaget därom,
en förflyttning av egendomen från en fastighet till en annan normalt kommer
att sakna betydelse för kreditgivarens trygghet. Det torde knappast
kunna bestridas, att transportmedel och liknande rörlig utrustning som kreditunderlag
lämpar sig bättre för anknytning till den rörelse, inom vilken
utrustningen används, än till viss fastighet, där utrustningen kanske endast
mer sällan befinner sig.
Vissa remissinstanser påpekar, att från inteckningshavarnas synpunkt
skillnaden mellan egendom i industriell rörelse, som inryms i av industriidkaren
ägda lokaler, och egendom, som inryms i hyrda lokaler, blir
större ju mer vidsträckt tillbehörskretsen blir. Konsekvenserna härav påtalas
särskilt med tanke på den situationen att en industriidkare förvärvar
den fastighet, där han tidigare hyrt en fabrikslokal. Detta kan redan enligt
gällande rätt innebära att en innehavare av förlagsinteckning måste
se kreditobjektet krympa. Den av utredningen föreslagna ordningen måste
uppenbarligen medföra att fastighets- och företagsinteckningar kan komma
att »konkurrera» i industriegendom i större utsträckning än hittills. Denna
omständighet talar i och för sig för en viss försiktighet i fråga om utvidgningen
av tillbehörskretsen.
Som en fördel med utredningens förslag har tidigare framhållits att det
ger en klar gräns mellan fast och lös egendom i det konkreta fallet. I vissa
situationer kan det emellertid bli svårt att dra gränsen mellan vad som är
föremål för fastighets- resp. företagsinteckning. Enligt utredningens förslag
skall industriell utrustning, som på eller i anslutning till en fastighet används
i »industriell eller därmed jämförlig verksamhet» utgöra tillbehör till
fastigheten. Det torde ibland vara svårt att avgöra vad som avses med dethr
23
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
tegrepp. Använder man ett vidsträckt tillbehörsbegrepp är den flyttbara
maskinella utrustningens karaktär av fast resp. lös egendom helt beroende
av om verksamheten anses vara »industriell eller därmed jämförlig»
eller inte. Huruvida verksamheten är av denna art kan inte fastslås förrän
i samband med exekution, såvida inte möjlighet öppnas att genom ett särskilt
förfarande få ett auktoritativt besked i frågan redan på ett tidigare
stadium, t. ex. i samband med beviljandet av inteckning. Flera remissinstanser
har uppmärksammat denna fråga och föreslagit att en särskild form av
registrering av industrifastigheter införs. Genom något slag av driftsbevis
borde slutgiltigt fastslås, att en verksamhet som drevs på viss fastighet kunde
betecknas som industriell eller därmed jämförlig verksamhet.
Jag hyser förståelse för den mening, som har kommit till uttryck i remissyttrandena
i denna del, men ställer mig likväl tveksam till behovet
och lämpligheten av en registrering. De fall då osäkerhet råder om verksamhetens
art torde vara ovanliga. I sådana sällsynta fall synes kreditgivaren
kunna skydda sig genom att skaffa sig också en företagsinteckning.
En registrering skulle behöva omfatta alla industrifastigheter, även
de helt notoriska. I dessa fall, som alltså kan antas vara den väsentliga
delen, skulle registreringsförfarandet sakna betydelse för inteckningshavarna
men utgöra en stor belastning för inskrivningsväsendet. Besvärliga
problem skulle kunna uppstå, om en fastighet upphörde att användas för
industriell verksamhet utan att avregistrering skedde. Det anförda gör
mig obenägen att föreslå ett särskilt förfarande för registrering av industrifastigheter.
Detta ställningstagande måste i någon mån verka återhållande
när det gäller att definitivt avgöra tillbehörskretsens omfattning.
Även i ett annat avseende medför en mycket vidsträckt tillbehörskrets
svårigheter, nämligen i fråga om det exekutionsrättsliga förfarandet. Detta
sammanhänger med att de exekutionsrättsliga reglerna normalt bör följa
den naturliga uppdelningen i rörliga och orörliga objekt. Svårigheterna att
skapa en ändamålsenlig exekutionsrättslig ordning med utgångspunkt från
en tillbehörskrets, som omfattar även mycket lätt flyttbara föremål, bör
verka tillbakahållande.
Med tanke på den speciella risk för skingring av industritillbehör, som
följer av en mycket vidsträckt tillbehörskrets, har utredningen föreslagit
vissa regler till inteckningshavarens skydd vid separat överlåtelse av industritillbehör.
Enligt förslaget skall, med visst undantag, tillbehörsegenskapen
under en övergångstid kvarstå i avyttrat föremål. Förutsättningen
är att överlåtelsen varit av betydande omfattning och gått utom ramen
för rörelsens normala drift samt att förvärvaren insett eller bort inse, att föremålet
utgjorde industritillbehör. De flesta remissinstanserna har kritiserat
bestämmelsen. Med en restriktiv tillämpning anses regeln komma att sakna
praktisk betydelse, med en mer extensiv tillämpning befaras den kunna
försvåra en i och för sig lojal handel med begagnade industriinventarier
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
och därigenom införa ett moment av osäkerhet i den allmänna omsättningen.
Jag avser att något senare närmare behandla de speciella problem som kan
följa av de nu berörda reglerna och vill i detta sammanhang endast framhålla,
att behovet av sådana skyddsregler minskar i samma mån som tillbehörskretsen
begränsas.
Jag har i det föregående i flera sammanhang betonat att olägenheterna
av en mycket vidsträckt tillbehörskrets synes vara särskilt påtagliga i fråga
om sådan utrustning, som är lätt flyttbar. Detta har också påpekats av remissinstanserna.
En lösning som ligger nära till hands är därför att visserligen
i huvuddragen följa utredningsförslaget men — med risk för att
gränsen då inte kan dras lika exakt som utredningen gjort — utesluta den
mest lättrörliga utrustningen från kretsen av tillbehör. För en sådan uteslutning
talar den omständigheten att säkerhetsvärdet av utrustning, som
avses här, synes kunna tillgodogöras bättre genom en inteckningsform
som hänför sig till rörelsen än genom fastighetsinteckning. Som en lämplig
sådan form framstår den företagsinteckning varom lagförslag utarbetats
på grundval av förlagsinteckningskommitténs förslag.
En inskränkning av tillbehörsbegreppet bör alltså ta sikte på att utesluta
sådan utrustning, som saknar större värde för fastighetskrediten, därför
att den har alltför svag anknytning till fastigheten. Det väsentliga är då
att låta tillbehörskretsen omfatta den tyngre och mer permanenta maskinella
utrustningen. Härvid synes vara lämpligt att, som utredningen föreslagit,
låta själva fastigheten och inte byggnad utgöra objekt för anknytningen.
Utrustning, som tillförts fastigheten inte för att användas främst på
denna utan för att användas »i anslutning till denna», bör uteslutas från
kretsen av tillbehör. Härigenom kommer de externa transportmedlen att
undantas från kretsen av industritillbehör, och man undgår komplikationerna
av de föreslagna speciella »baseringsreglerna». Utrustning, som
tillförts fastigheten för att användas på denna, bör emellertid normalt kunna
utgöra tillbehör. Ett krav på användning »uteslutande» på fastigheten
skulle kunna få olämpliga konsekvenser exempelvis i det fall, då avsikten är
att en maskin skall användas huvudsakligen inom en och samma fastighet
men meningen är att den också skall kunna brukas på en angränsande fastighet
inom ett och samma fabriksområde. En sådan maskin bör kunna utgöra
fastighetstillbehör. En lämplig avvägning torde nås om kravet utformas
så att föremålet skall ha tillförts en fastighet för att användas huvudsakligen
på denna. I ändamålsbestämningen ligger att användningen skall vara koncentrerad
till fastigheten i fråga, utan att detta därför behöver hindra, att
föremålet i mindre utsträckning kommer till användning utanför fastigheten.
För att undvika att lätt flyttbar utrustning räknas som tillbehör räcker
det emellertid uppenbarligen inte med den nu antydda begränsningen.
25
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
Vissa grupper av föremål kan urskiljas som mer lättskingrade än andra.
I första liand tänker jag här på andra fordon än dem som är avsedda för
rent externa transporter, exempelvis traktorer och truckar. Dessa fordon
kan självtallet mycket lätt flyttas från den industrifastighet där de ursprungligen
placerats, även om avsikten från början inte varit annan än att de
skulle användas enbart där. En annan grupp av föremål, som till sin natur
är utpräglat lätt flyttbara, är handverktygen. Sådana verktyg, som brukaren
utan svårighet kan bära med sig, bör inte utgöra fastighetstillbehör. En
tredje grupp av töremål, som i allmänhet är lätt flyttbara och saknar större
kreditvärde, är inventarier på kontor, exempelvis kontorsmöbler och mindre
kontorsmaskiner. Inte heller dessa bör enligt min mening bedömas som
industritillbehör.
Den omständigheten att den av jordabalksutredningen föreslagna vidsträckta
tillbehörsregeln avser endast fastigheter där industriell eller därmed
jämförlig verksamhet bedrivs utgör, som redan antytts, ett motiv för
en viss begränsning av tillbehörskretsen. En extensiv tillbehörsbestämning
kan vålla gränsdragningsproblem i de fall då en och samma fastighet används
tör såväl industriell som annan verksamhet, exempelvis om på en
fastighet drivs både jordbruk och sågverksrörelse. Den utrustning som
används i sågverksrörelsen skall utgöra fastighetstillbehör, däremot inte
lantbruksutrustningen. Om samma utrustning används för båda ändamålen,
uppstår tvekan huruvida utrustningen är fast eller lös egendom. Följden
kan då lätt bli konkurrens mellan innehavare av fastighets- resp. företagsinteckning.
Eftersom det är transportmedel och handverktyg av olika
slag som främst kan tänkas komma till användning inom såväl industriell
som annan rörelse på en och samma fastighet utgör det nu anförda ytterligare
ett skäl för att utesluta de berörda kategorierna av föremål från
kretsen av fastighetstillbehör. Härigenom främjas också en viss enhetlighet
vid jämförelse mellan å ena sidan industrifastigheter och å andra jordbruks-
och aftärsfastigheter. Man torde nämligen med en sådan begränsning
som den föreslagna endast mera sällan påträffa utrustning, som är
fastighetstillbehör om den används i industriell verksamhet men lös egendom
om den används i annan rörelse.
.lag har redan tidigare framhållit, att jag ansluter mig till tanken, att
industritillbehören bör ha själva fastigheten som objekt för anknytningen,
inte en viss byggnad. Som jag närmare skall utveckla också i ett senare avsnitt
har jag emellertid funnit att detta inte utesluter, att man även i fråga
om industrifastigheter räknar med ett visst bestånd av byggnadstillbehör,
i överensstämmelse med vad som i övrigt gäller för sådana. Vad beträffar
fastighet som objekt antingen det gäller inteckning eller försäljning saknar
visserligen en gränsdragning mellan å ena sidan sådana föremål, som
på grund av sin särskilda anknytning till viss byggnad räknas som tillbehör
till denna, och å andra sidan föremål, som på grund av sin speciella anknyt
-
26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
ning till viss industriell verksamhet har karaktär av industritillbehör, egentlig
betydelse, men en sådan uppspaltning kan ha ett värde i andra avseenden.
Jag syftar här framför allt på vissa frågor, som hänger samman med
tillbehörskaraktären hos föremål, vilka upplåtits till fastighetsägaren mot
hyra eller överlåtits till fastighetsägaren under förbehåll om bibehållen
äganderätt.
En ordning som den nu föreslagna erbjuder vissa fördelar också från
systematisk synpunkt. Oavsett hur en fastighet används har man att räkna
med vissa allmänna fastighetstillbehör — byggnader, träd och växter m. m.
Alltefter den huvudsakliga användningen av en viss byggnad eller lägenhet
däri har man sedan att räkna med vissa byggnadstillbehör. Slutligen
har man beträffande fastighet, där industriell verksamhet bedrivs, att
räkna med en speciell krets av fastighetstillbehör, huvudsakligen omfattande
den tyngre maskinella utrustningen, de egentliga industritillbehören.
Med en sådan uppspaltning som den här förordade blir industritillbehörskretsens
undantagsmässiga karaktär relativt tydligt markerad. Undantaget
motiveras främst av hänsyn till utvecklingen inom den industriella
byggnationen, där fastigheterna i allt större utsträckning utnyttjas på
ett för varje särskild verksamhet helt karakteristiskt sätt, och till den stora
ekonomiska betydelsen av utrustningen som kreditunderlag.
5. Skilda ägare till fastigheten och till föremål, som tillförs denna. Verkan
av äganderättsförbehåll. Tillbehörsreglema i 1895 års lag är grundade pä
den förutsättningen, att det är en och samma person som äger själva fastigheten
och de byggnader eller andra föremål, som på grund av sitt samband
med fastigheten betraktas som tillbehör till denna. För det fall att
någon annan än fastighetsägaren »efter särskilt stadgande eller på annan
emot en var gällande grund» har äganderätt till byggnad eller annat som nu
sagts, skall detta dock enligt stadgande i lagen inte räknas till den fasta
egendomen.
När det gäller att närmare analysera innebörden av denna bestämmelse
är det lämpligt att skilja på två fall. Det första avser den situationen, att
någon annan än fastighetsägaren — exempelvis en arrendator eller en hyresgäst
— i en fastighet infogat ett föremål, vartill han eller någon annan
än fastighetsägaren har äganderätten. I detta fall bevaras äganderätten
till föremålet, även om detta blivit förenat med fastigheten genom exempelvis
inmurning eller är ägnat till stadigvarande bruk för byggnad. En byggnad
som arrendatorn uppfört på den arrenderade marken utgör sålunda lös
egendom och omfattas inte vare sig av en försäljning av fastigheten eller av
inteckningar däri. Det andra fallet avser den situation som föreligger, när
fastighetsägaren själv i fastigheten infogat föremål, vartill äganderätten
förbehållits säljare eller äganderätten enligt avtal skall kvarbli hos upplåtare.
Här är läget mer komplicerat.
27
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
Vad först beträffar det fallet att säljaren vid avyttring till fastighetsägare
gjort ett äganderättsförbehåll beträffande föremål, som är avsett att infogas
i fastighet på sådant sätt att det objektivt sett skulle framstå som tillbehör,
har rättsutvecklingen lett fram till ståndpunkten, att förbehållet inte
anses utgöra sådan »emot en var gällande grund», som avses i 1895 års lag. I
praxis har sålunda fastslagits, att äganderättsförbehåll till föremål som nu
sagts saknar verkan mot fastighetsägarens borgenärer och mot ny ägare
av fastigheten, som inköpt denna på exekutiv auktion. Förbehållet kan
däremot i regel göras gällande mot den ursprunglige fastighetsägaren personligen.
Man torde kunna våga påståendet att förbehållet normalt äger
obligationsrättslig men inte sakrättslig verkan.
Vad härefter angår det fallet, då en maskin eller något annat föremål,
som objektivt framstår som fastighetstillbehör, ställts till förfogande genom
uthyrning, är rättsläget mera osäkert. Om föremålet förhyrts i någon
annans intresse än fastighetsägarens, torde föremålet i varje fall inte utgöra
fastighetstillbehör. Om föremålet däremot förhyrts i fastighetsägarens
eget intresse och det sålunda får anses vara fastighetsägaren själv som
törsett fastigheten med föremålet, torde vissa analogier med äganderättsförbehållsfallen
kunna dras.
Lagberedningen har i sitt förslag resonerat med utgångspunkt från den
nu antydda distinktionen mellan de fall då fastighetsägaren tillför fastigheten
föremål, vartill äganderätt förbehållits eller eljest tillkommer annan,
och de fall då föremål både ägs av och tillförs fastigheten av annan än
fastighetsägaren. I fråga om de sistnämnda vill beredningen inte göra någon
ändring i gällande rätt men anser, att den nuvarande regeln inte är ägnad
att ge tillräcklig ledning åt rättstillämpningen. Beredningen föreslår därför
ett stadgande som direkt kännetecknar dessa fall. Ett föremål skall enligt
förslaget inte ha tillbehörskaraktär, om det tillförts fastigheten av en
nyttjanderättshavare eller annan, som inte är fastighetens ägare, och den
sistnämnde inte förvärvat föremålet.
Det föreslagna stadgandet har i stort sett lämnats utan erinran i remissyttrandena
över beredningens förslag. Jordabalksutredningen har inte föreslagit
någon ändring. Jag tillstyrker förslaget. I sammanhanget vill jag i
likhet med beredningen framhålla, att det föreslagna stadgandet avses gälla
inte endast då det är en nyttjanderättshavare, som tillfört fastigheten något
föremål, utan även då den som vidtagit åtgärden varit någon annan,
blott inte fastighetens ägare. Även det fall, då föremål tillförts en fastighet
utan stöd av något rättsförhållande, omfattas i princip av stadgandet.
Den som utan rätt anbragt något på en fastighet kan dock bli skadeståndsskyldig
enligt allmänna regler.
Beträffande de fall åter, då fastighetsägaren själv tillför fastigheten föremål,
vartill annan har äganderätt, har lagberedningen främst uppehållit sig
vid frågan om verkan av ett äganderättsförbehåll som uppställts av leveran
-
28 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
tören. Beredningen erinrar om att denna form av säkerhet i det sålda godset
är mycket vanlig när försäljning sker mot avbetalning eller i övrigt på kredit.
Den ståndpunkt rättspraxis intagit, när förbehållen frånkänts verkan
mot tredje man, är enligt beredningens uppfattning befogad. Om förbehåll
avseende exempelvis hissar, värmeledningar och liknande föremål
skulle respekteras, kunde leverantören komma att återta även mycket viktiga
inredningslöremål. Detta skulle innebära påtagliga nackdelar för inteckningshavare
och hyresgäster och risk för större eller mindre värdeförstörelse.
Beredningen anser att den ståndpunkt, till vilken rättspraxis kommit,
inte bör överges men nöjer sig inte därmed utan diskuterar frågan
huruvida man inte bör gå ett steg vidare och frånkänna äganderättsförbehållen
även obligationsrättslig verkan. I stort sett finner beredningen att samma
skäl talar mot att förbehållen skall äga sådan verkan som mot att förbehållen
tillerkänns sakrättslig verkan. Detta föranleder beredningen att
föreslå att äganderättsförbehåll helt skall sakna verkan, om ett föremål tillförs
fastigheten på sådant sätt att det blir tillbehör till denna.
Beredningens förslag föranledde ingen erinran från remissinstansernas sida
vid 1960 års remiss. Jordabalksutredningen konstaterar emellertid att den
av utredningen föreslagna mycket vida tillbehörsbestämningen i fråga om
industrifastigheter skulle få besvärande konsekvenser från kreditsynpunkt
om inte någon modifierande bestämmelse infördes angående äganderättsförbehållens
verkan. Den ifrågavarande industriella utrustningen skulle
komma att inkluderas i fastighetsbegreppet och därmed undandras överlåtaren.
Utredningen diskuterar möjligheten att åtminstone såvitt avser
industritillbehören frångå lagberedningens ståndpunkt, att förbehållen inte
under några förhållanden skulle få göras gällande, sedan det överlåtna föremålet
blivit att anse som tillbehör till fastighet. Utredningen stannar emellertid
för en regel som omfattar alla typer av tillbehör. Äganderättsförbehåll
frånkänns verkan — såväl sakrättsligt som obligationsrättsligt — endast
i fråga om föremål, som inte kan skiljas från en till fastigheten hörande
byggnad utan väsentlig skadegörelse eller eljest avlägsnas från sådan byggnad
utan väsentligt men för dennas utnyttjande för sitt ändamål. Samma
gräns som i fråga om äganderättsförbehållens giltighet föreslås gälla i alla
fall då det är fråga om att avgöra huruvida ett föremål, som tillförts fastighet
av dennas ägare, är att betrakta som tillbehör, fastän föremålet tillhör
annan. Också föremål, som fastighetsägaren förhyr, skall alltså bli
fastighetstillbehör om dess samband med fastigheten har den styrka som
den föreslagna regeln anger.
Att äganderättsförbehåll i praxis frånkänns verkan mot tredje man i fråga
om föremål som får karaktär av tillbehör till fastighet synes vara grundat på
starka sakliga skäl. En möjlighet för en leverantör att från fastighet återta
viktiga inredningsföremål skulle innebära betydande faror såväl för fastig
-
29
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
hetskrediten som för omsättningen på fastighetsmarknaden. Ett förbehåll
av detta slag kunde bli till särskilt stort förfång för kreditgivare, som fått inteckning
i fastigheten, sedan föremålen införlivats därmed, liksom för hyresgäster,
vilka måhända kunde komma att finna sina lägenheter otjänliga tör
sitt ändamål.
Med hänsyn till att i fall som de nyss nämnda skälen för att frånkänna
äganderättsförbehåll verkan även gentemot medkontrahenten förefaller vara i
stort sett desamma som skälen för att beröva dem dess sakrättsliga verkan,
och då svårigheter stundom kan föreligga att skilja mellan de sak- och
obligationsrättsliga verkningarna av ett sådant förbehåll, delar jag lagberedningens
principiella uppfattning, att man bör söka helt eliminera betydelsen
av äganderättsförbehåll såvitt avser föremål, som fastighetsägaren införlivar
med sin fastighet på sådant sätt att de framstår som typiska tillbehör
till denna, omedelbart eller via en byggnad.
Förhållandet kompliceras emellertid om man i fråga om industritillbehören
väljer en väsentligt vidsträcktare tillbehörsbestämning än den av
lagberedningen föreslagna. Såsom jordabalksutredningen framhåller skulle
regler som innebär att äganderättsförbehållen förfaller i och med att föremålen
införlivas med fastigheten innebära otrygghet inom den allmänna
omsättningen vid kreditaffärer med maskiner och annan industriutrustning.
Detta kunde i sin tur skärpa anspråken på kontant likvid och sålunda
försämra industriidkarens allmänna situation. Avbetalningsköpen såsom
en form för extern finansiering har vunnit betydande utbredning i affärslivet
och fyller otvivelaktigt en viktig funktion. En leverantörskredit vid
försäljning under äganderättsförbehåll kan enligt uppgift omfatta 80—90 %
av köpeskillingen. En så långt gående kredit mot säkerhet av en maskin
kan inte lämnas av bank eller annan allmän kreditinrättning. Skulle äganderättsförbehållen
frånkännas verkan i fråga om industriutrustning, kunde
detta sålunda innebära en begränsning av vissa maskinköpares kreditmöjligheter.
I betraktande av det nu anförda är det naturligt, att jordabalksutredningen
i fråga om äganderättsförbehållens verkan förordat en särskild snävare
gräns i de fall då ett föremål, som tillhör utomstående, införlivas med fastighet
genom fastighetsägarens försorg. Den av mig förordade gränsdragningen
innebär visserligen en inskränkning i kretsen av industritillbehör i
förhållande till utredningens förslag, men begränsningen är inte av den omfattningen
att den utesluter behovet av en särskild reglering beträffande
äganderättsförbehållens verkan m. m. i fråga om industrifastigheterna. Den
av utredningen föreslagna gränsen har emellertid utsatts för ganska hård
kritik av remissinstanserna. Man har menat att förslaget inte uppfyller berättigade
anspråk på klarhet. Jag delar denna uppfattning. Det kan sålunda
vara svårt att avgöra, huruvida det innebär »väsentlig skadegörelse» att riva
en vägg i en fabriksbyggnad till en kostnad av 10 000 kr. för alt bortföra en
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
maskin, värd en halv milj. kr. Frågan huruvida ett avlägsnande av en maskin
ur en byggnad innebär väsentligt men för byggnadens utnyttjande för
dess ändamål torde ofta vara ännu svårare att avgöra. Som exempel kan
nämnas det tallet, att en leverantör vill återta en relativt liten, enkel och
billig maskin, som likväl är av elementär betydelse för en i fabriken bedriven
produktion. Det föreligger enligt min mening risk för att den föreslagna
gränsen skulle medföra tillämpningssvårigheter. En extensiv tolkning förefaller
också kunna innebära, att man inte undgår de i det föregående antydda
svårigheter för omsättning och industrifinansiering som kan följa av
en alltför sträng inställning till äganderättsförbehållen.
Jag har redan i det föregående rent principiellt framhållit, att jag anser
att äganderättstörbehåll bör trånkännas verkan såvitt avser föremål, som
fastighetsägaren införlivar med sin fastighet på sådant sätt att de framstår
som typiska tillbehör till denna, omedelbart eller via en byggnad. Vad gäller
andra föremål, som tillförs fastighet, torde däremot inte skälen att
frånkänna äganderättsförbehåll verkan vara tillnärmelsevis lika starka.
Sådana föremål bör inte heller få egenskap av fastighetstillbehör, om de
tillhör annan än fastighetsägaren.
I fråga om andra fastigheter än industrifastigheter sammanfaller en gränsdragning
efter de nu antydda linjerna med tillbehörsgränsen. Det naturliga
synes vara att låta samma gräns bli avgörande även såvitt avser verkan av
äganderättsförbehåll beträffande tillbehör till fastigheter, där industriell
verksamhet bedrivs. Detta innebär, att äganderättsförbehåll alltid, sålunda
även beträffande industrifastigheter, bör frånkännas verkan dels beträffande
sådana omedelbara tillbehör till fastighet som hus, byggnader, ledningar
och andra anläggningar, dels beträffande alla egentliga byggnadstillbehör,
för vilka del är utmärkande att de är ägnade till stadigvarande bruk för
byggnaden. Med en sådan gränsdragning nås en generell norm för alla slags
fastigheter i fråga om giltigheten av äganderättsförbehåll. Även om viss risk
föreligger för tillämpningsproblem i fråga om industriegendom, bör dessa
bli mindre framträdande med den nu antydda gränsdragningen än med den
av utredningen föreslagna bestämningen.
En väsentligt bidragande orsak till att jag, såvitt nu är i fråga, förordar
en relativt restriktiv bestämning är att samma gräns bör vara avgörande för
tillbehör segenskapens inträde i de fall, då fastighetsägaren tillför fastigheten
förhyrd egendom. Det är inte ovanligt att industriidkare genom förhyrning
skaffar sig maskinell utrustning. Sådan s. k. leasing-verksamhet
väntas få ökad utbredning. Uthyraren bör även gentemot tredje man kunna
göra gällande krav med anledning av hyreskontraktet, såvida de uthyrda föremålen
inte införlivats med fastigheten eller byggnaden på sådant sätt att
de framstår som typiska fastighets- eller byggnadstillbehör. Är föremålen, vilket
naturligtvis är det normala, uthyrda för att användas i en speciell industriell
verksamhet, kan de endast sällan anses ägnade till stadigvarande bruk
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966 31
för fabriksbyggnaden och faller därmed inte inom kretsen av byggnadstillbehör.
Jag har i det föregående med avseende på äganderättsförbehållen framhållit,
att jag delar lagberedningens och jordabalksutredningens uppfattning,
att sådana förbehåll, inom de gränser jag därefter uppdragit, bör vara
inte blott sakrättsligt utan även obligationsrättsligt verkningslösa. Förlusten
av verkan mot tredje man avses självfallet inträda i och med att föremålet
får karaktär av allmänt fastighetstillbehör eller byggnadstillbehör. En
särskild bestämmelse, som tar sikte på förbehållets förlust av obligationsrättslig
verkan, bör i överensstämmelse med lagberedningens förslag inryckas
i lagen. Något förslag om en motsvarande regel i fråga om förhyrningsfallen
har däremot inte väckts. Jag anser mig heller inte böra förorda någon
sådan föreskrift. Det bör inte anses uteslutet att ett avtal om förhyrning av
föremål, som exempelvis utgör byggnadstillbehör, kan äga verkan mellan
fastighetsägaren och uthyraren. Någon ändring i förhållande till vad som
f. n. härvidlag får anses gälla är inte åsyftad.
Beträffande avtal, som betecknas som hyresavtal fastän avsikten är att
äganderätten till det »hyrda» godset skall övergå till »förhyraren», bör samma
regler med avseende på avtalets tillämplighet gentemot fastighetsägaren
tillämpas som om avtalet varit försett med ett äganderättsförbehåll. Ett
sådant avtal måste nämligen betraktas som ett förtäckt avbetalningsköp
(jfr 1 § andra stycket lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om avbetalningsköp).
6. Separat överlåtelse av fastighetstillbehör. Som förut utvecklats skall enligt
huvudregeln en rättighet, som stiftats i fastighet, automatiskt omfatta
även dess tillbehör, medan å andra sidan en särskild sakrätt inte skall gälla
enbart i ett föremål, som utgör tillbehör. Tillbehörsegenskapen bör dock
självfallet inte utesluta att en fastighetsägare avyttrar ett föremål som utgör
tillbehör, såvida hinder inte föreligger av annan orsak. Avtal om avyttring
av föremål bör sålunda äga bindande verkan mellan parterna, och fastighetsägaren
skall på grund av avtalet vara skyldig att vidta sådan åtgärd med
föremålet, att dess egenskap av tillbehör upphör och det erhåller rättslig
självständighet. Detta vinns genom att föremålet i förhållande till fastigheten
försätts i ett sådant läge, att de legala förutsättningarna för tillbehörsegenskap
inte längre uppfylls.
Lagberedningen har i linje med vad sålunda anförts och i överensstämmelse
med vad som ansetts vara innebörden i gällande rätt föreslagit, att
överlåtelse av föremål, som utgör tillbehör till fastighet, inte skall gälla mot
tredje man, såvida inte föremålet så skiljs från fastigheten, att det inte
längre är att anse som tillbehör till denna. Mot detta förslag har remissinstanserna
inte haft något att invända. Med hänsyn till förslaget om en mycket
vidsträckt krets av tillbehör till industrifastighet har emellertid jorda
-
32 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
balksutredningen framlagt förslag om vissa undantagsbestämmelser till
inteckningshavares skydd vid avyttring av industritillbehör. Jag har redan
i det föregående något berört dessa bestämmelser och den ganska hårda
kritik som mött dem från remissinstansernas sida. Jag skall här närmare gå
in på hithörande frågor.
Jordabalksutredningen föreslår att vid avyttring av industritillbehör tillbehörsegenskapen
skall kvarstå under en övergångstid av sex månader efter
avyttringen, såvida överlåtelsen varit av betydande omfattning och gått utom
ramen för rörelsens normala drift samt förvärvaren insett eller bort inse,
att töremålet utgjorde industritillbehör. Ifrån denna bestämmelse gör utredningen
undantag för det fallet, att föremålet tillförts annan fastighet
på sådant sätt, att det är att anse som tillbehör därtill och föremålet inte
kan skiljas från en till fastigheten hörande byggnad utan väsentlig skadegörelse
eller eljest avlägsnas från sådan byggnad utan väsentligt men för
dennas utnyttjande för sitt ändamål.
Syftet med de nu ifrågavarande skyddsreglerna är uppenbarligen att
motverka risken för betydande skingring av industriutrustning och att
därigenom inom fastighetspanträttens ram höja kreditvärdet hos den lätt
flyttbara utrustningen. Genom möjligheten att »återvinna» avyttrad industriutrustning
till den fastighet, varifrån utrustningen avskilts, bör enligt
törslaget kreditgivarens intresse av att medverka till en belåning av pantobjektet
öka. Som jag redan nämnt har reglerna emellertid utsatts för hård
kritik och jag har påpekat att behovet av reglerna uppenbarligen minskar
i samma mån som tillbehörskretsen begränsas. Det återstår nu att mot
bakgrund av de av mig föreslagna begränsningarna av tillbehörskretsen
slutligt avgöra frågan om utredningsförslagets skyddsregler bör upptas i
departementsförslaget.
Några av de experter, som biträdde jordabalksutredningen i dess arbete,
har i särskilt yttrande till betänkandet avstyrkt förslaget till skyddsregler.
De har härvid gjort gällande, att den grundläggande bestämmelsen
med hänsyn till de speciella villkoren för dess tillämpning skulle få mycket
ringa värde för inteckningshavaren. Samtidigt skulle den emellertid kunna
komma att försvåra den lojala handeln med begagnade industriinventarier.
Jag delar denna uppfattning, vilken även kommit till uttryck i remissyttranden.
Värdet av skyddsreglerna för inteckningshavarna blir än mindre,
när man väljer en snävare tillbehörskrets än den av utredningen föreslagna.
Vad beträffar riskerna för den lojala handeln med begagnade industriinventarier
vill jag påpeka att den föreslagna huvudbestämmelsen förefaller
vara avsedd att tillämpas bl. a. för det fallet att industriutrustning sålts
till flera olika om varandras inköp ovetande förvärvare i sådan total omfattning,
att stadgandets objektiva kriterier uppfyllts. Varje försäljning för
sig skulle alltså inte nödvändigtvis behöva vara av större omfattning, blott
den ingick som ett led i en mer omfattande realisation av industriutrust
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966 33
ning. Med en sådan tillämpning kan allvarligt befaras, att skyddsreglerna
skulle mediöra betydande osäkerhet om rättsläget vid förvärv av föremål,
som har karaktär av typiska industritiilbehör.
Till det nu anförda kommer, att de föreslagna reglerna, såsom utredningen
själv påpekat, är tämligen komplicerade till sin natur. Det skulle
förmodligen vara omständligt och tidskrävande att utnyttja dem. De närmare
processuella förutsättningarna härför förefaller för övrigt oklara.
På grund av vad jag sålunda anfört vill jag inte biträda förslaget om de
nu ifrågavarande skyddsreglerna. Den av lagberedningen föreslagna huvudregeln
om överlåtelsens giltighet mot tredje man, vilken i sak blott utgör
en kodifikation av gällande rätts ståndpunkt, bör däremot ingå i den
nya lagen.
Specialmotivering
Utskottet, som härutinnan hänvisar till propositionen s. 83—105, upptager
här endast följande avsnitt av departementchefens anföranden.
3 §.
Departementschefen I
I sista stycket av paragrafen har intagits en bestämmelse, enligt vilken
reservdelar eller dubblett till föremål, som avses i 3 §, inte skall
utgöra tillbehör till fastigheten. Lagberedningen övervägde huruvida inte reservdelar
och dubbletter borde betraktas som tillbehör, eftersom de ofta är
avpassade för en viss bestämd apparat och i sådana fall har sitt egentliga
värde i förbindelse med denna. Med hänsyn till att reservdelar i de flesta
fall utgörs av standardvaror, som kan användas för olika ändamål, fann
beredningen det likväl inte lämpligt att hänföra sådana till en byggnad.
Beredningen föreslog därför ingen ändring i den rådande principen, att
reservdelar och dubbletter är lös egendom.
Jordabalksutredningen påpekar att dess förslag om en extensiv tillbehörskrets
innebär, att reservdel eller dubblett till föremål inom den industriella
utrustningen alltid skall utgöra fastighetstillbehör. Beträffande den kategori
av föremål, där egenskapen av byggnadstillbehör alltjämt äger betydelse,
har utredningen emellertid låtit det av beredningen föreslagna stadgandet
om reservdelar och dubbletter kvarstå.
Departementsförslaget ansluter sig helt till utredningens förslag. Någon
större betydelse torde bestämmelsen inte få, eftersom reservdelar och dubbletter
till maskiner och övrig industriell utrustning, som utgör industritillbchör,
blir fastighetstillbehör på grund av stadgandet i 4 §. Reservdelar
34 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
till föremål, som undantagits från kretsen av industritillbehör, kan dock
aldrig räknas till fastighetstillbehören.
I anslutning härtill erinrar utskottet om att lagberedningen i sitt betänkande
år 1947 (SOU 1947: 38 s. 102) uttalade följande i fråga om dubblettnycklar.
I vissa remissyttranden har särskilt berörts frågan om den rättsliga beskaffenheten
av nycklar, som föreligga i flera exemplar. Enligt beredningens
uppfattning äro ej vissa exemplar att betrakta som dubbletter utan de
måste alla anses vara huvudexemplar och således hänföras såsom tillbehör
till byggnaden.1 De nycklar, som ej anskaffats av fastighetsägaren utan av
någon hyresgäst, få emellertid på grund av stadgandet i 4 § icke karaktär av
tillbehör. Även dessa nycklar böra emellertid överlämnas till fastighetsägaren
vid hyresgästens avflyttning från fastigheten. Föreskrift härom brukar
intagas i hyreskontrakten. Beredningen har ej funnit anledning föreslå
några särskilda lagbestämmelser i detta ämne.
4 §•
Depar temen tschefen
Kretsen av industritillbehör har i departementsförslaget
.—- av skäl som jag tidigare redovisat — fått en snävare bestämning än jordabalksutredningen
föreslagit. Utrustning som i betydande utsträckning avses
komma till användning utanför fastigheten skall inte utgöra fastighetstillbehör.
Med hänsyn härtill torde normalt alla externa transportmedel bli uteslutna
från kretsen av industritillbehör, oavsett om det är fråga om flygplan,
båtar eller sådana motorfordon som bussar, last- och personbilar eller motorcyklar.
Flyttbar utrustning bör emellertid, som tidigare antytts, inte frånkännas
egenskap av industritillbehör på grund av att den stundom används
utanför den fastighet, som försetts med utrustningen. Är utrustningen rörlig
inte bara i den meningen att den är flyttbar utan direkt avsedd för en
rörlig användning faller den emellertid i allmänhet in under det första av
de undantag, som gjorts från huvudregeln. Detta undantag avser fordon
och inbegriper sådana transportmedel för övervägande internt bruk som
traktorer, truckar etc. Viss ledning för tolkning av fordonsbegreppet torde
kunna hämtas i förarbetena till vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648). Enligt 1 § 1 mom. förordningen förstås i denna med fordon
varje anordning på hjul, band eller medar som är inrättad för färd
på marken och inte löper på skenor. Hjulförsedda anordningar kan uppenbarligen
endast i mycket begränsad utsträckning utgöra industritillbehör.
Här torde egentligen endast kunna komma i fråga två typer av anordningar,
nämligen dels sådana som löper på skenor, exempelvis lyftkranar och
1 Jfr NJA II 1896 nr 1 s. 15 f. och 21.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966 35
traverser, dels sådana normalt stationära apparater, vilka försetts med hjul
endast för att underlätta en begränsad förflyttning. Ingen av dessa typer
faller under fordonsbegreppet. Beträffande de sistnämnda, på vilka hjulen
i stationärt tillstånd ibland är frånkopplade, beror detta på att de inte kan
anses vara »inrättade för färd på marken».
Lagrådet
Lagrådet har beträffande det dit remitterade förslaget gjort vissa erinringar
samt förordat vissa ändringar och tillägg till den föreslagna lagtexten.
Bl. a. har lagrådet till skydd för företagsinteckningshavare föreslagit ett
nytt stadgande att fogas till 5 § och till skydd för innehavare av förlagsinteckning
vissa nya regler i övergångsbestämmelserna. Utskottet hänvisar i
fråga om lagrådets uttalanden till propositionen s. 113—127.
Lagrådets förslag har i huvudsak iakttagits i propositionen (jfr s. 128_
Utskottet
I förevarande proposition framläggs förslag till lag om vad som är fast
egendom. I stor utsträckning bygger förslaget på gällande rätt, men vissa
nyheter införs, bl. a. i fråga om industritillbehör. Sistnämnda fråga har under
lagstiftningsarbetets gång tilldragit sig den största uppmärksamheten
och utskottet kommer här nedan att främst beröra därmed sammanhängande
spörsmål.
Ett framträdande drag i rättsutvecklingen på jordrättens område har
under årens lopp varit den strävan till mera noggrann fixering av jordaganderattens
föremål, som i och med uppsvinget av den moderna fastighetskrediten
blivit nödvändig. Detta tog sig i slutet på 1800-talet uttryck
i den gränsdragning mellan fast och lös egendom som tillskapades genom
lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra. För
kreditväsendet har denna lag haft en särskild betydelse därigenom att den
fastslår gränsen mellan vad som är föremål för fastighetsinteckning och för
förlagsinteckning. Enligt lagen består den fasta egendomen av själva jorden
medan tillbehören utgörs av olika slags föremål som på grund av sitt
mer eller mindre direkta samband med jorden ansetts böra vara underkastade
samma regler som denna. I princip skall alltså en rättighet, som belastar
fastigheten, också omfatta dess tillbehör, medan å andra sidan en
särskild sakrätt inte skall kunna gälla enbart i ett tillbehör.
36
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
Som ett led i sitt arbete på en ny jordabalk har lagberedningen fortlöpande
ägnat lagen översyn. Sedan detta arbete år 1947 resulterat i ett förslag
till ny lagstiftning bl. a. om vad som är fast egendom framlade lagberedningen
år 1960 i sitt slutbetänkande med förslag till ny jordabalk ett i
vissa delar omarbetat förslag. Någon genomgripande avvikelse från de grunder
som uppbär 1895 års lag innebär dock icke förslaget. Med hänsyn till
den tekniska utvecklingen ansåg emellertid beredningen en modernisering
av lagen vara nödvändig. För att undvika de tolkningssvårigheter som förelegat
vid tillämpningen av lagen var en strävan också att skapa så enhetliga
och tydliga regler som möjligt. I ett avseende skilde sig förslaget dock väsentligt
från gällande regler, nämligen i fråga om industritillbehör, d. v. s.
maskiner, motorer, redskap m. m. som används i industriell verksamhet.
Enligt nuvarande bestämmelser hänförs sådan industriell utrustning till
fast egendom om den är på visst mer permanent sätt applicerad i en fabrik
eller annan lokal för industriell verksamhet. Beredningen föreslog härvidlag
en icke oväsentlig inskränkning av tillbehörskretsen. I huvudsak innebär
beredningens förslag att endast universellt brukbar industriell utrustning
såsom kraftmaskiner, kylsystem och fläktanordningar skulle utgöra
tillbehör till fabrik eller liknande.
Förslaget i denna del föranledde åtskillig kritik från remissinstansernas
sida. Bl. a. i anledning därav överarbetades förslaget av jordabalksutredningen,
som i sitt betänkande med reviderat förslag till jordabalk m. m.
föreslagit en mycket vidsträckt utvidgning av kretsen av industritillbehör.
Enligt förslaget skall med undantag för luftfartyg och vissa fartyg all utrustning,
som används i industriell eller därmed jämförlig verksamhet, utgöra
fastighetstillbehör. Detta föreslås gälla även så lätt flyttbara föremål
som exempelvis kontorsmöbler och olika slags fordon. Tanken är att det
som sammanbinds av den inre samhörigheten mellan verksamhetens ändamålsinriktning
och inventarierna skall utgöra en organisk enhet i rättsligt
hänseende.
Liksom lagberedningens förslag utsattes jordabalksutredningens förslag
för ganska omfattande remisskritik. De flesta remissinstanserna ansåg,
att den föreslagna tillbehörskretsen var alltför vid. Vissa i sammanhanget
betydelsefulla instanser anslöt sig emellertid till förslaget.
Såväl lagberedningen som jordabalksutredningen utgick vid sina överväganden
från att förlagsinteckningen skulle bibehålla sin nuvarande konstruktion.
Samtidigt med den nya jordabalken har emellertid inom justitiedepartementet,
på grundval av ett av förlagsinteckningskommittén framlagt
förslag till lag om företagsinteckning, beretts en reform av förlagsinteckningsinstitutet.
Proposition i ämnet har förelagts årets riksdag och
behandlas samtidigt med den nu förevarande. Förslaget innebär, såsom närmare
framgår av utskottets denna dag avgivna utlåtande nr 28 i ämnet, en
kraftig förstärkning av förlagsinteckningsinstitutet. Trots detta anser de
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966 37
partementschefen att företagsinteckningen inte kan anses fullt jämbördig
med fastighetsinteckningen och den sålunda föreslagna reformen inte utgöra
tillräcklig grund för att godta lagberedningens restriktiva ståndpunkt
i fråga om kretsen av industritillbehör. Med hänsyn bl. a. till att jordabalksutredningens
förslag har den fördelen att den för varje enskild fastighet
drar upp en skarp gräns i förhållande till olika slag av lös egendom och
att den inom fastighetspanträttens ram söker sammanhålla vad som utgör
en organisk enhet, nämligen de anläggningstillgångar som samverkar till
produktionsresultatet, finner utskottet i likhet med departementschefen
att förslaget åtminstone i sina huvuddrag är väl ägnat att läggas till grund
för lagstiftning i ämnet.
För att undvika att mycket lätt flyttbar utrustning räknas till tillbehören
föreslår emellertid departementschefen vissa begränsningar i förhållande
till jordabalksutredningens förslag. Sålunda skall föremålet anses tillhöra
fastigheten endast om det tillförts fastigheten för att användas i verksamheten
huvudsakligen på denna. Med hänsyn härtill torde som departementschefen
framhåller alla externa transportmedel bli uteslutna från kretsen av
industritillbehör oavsett om det är fråga om flygplan, båtar eller sådana
motorfordon som bussar, last- och personbilar eller motorcyklar. Vidare har
departementschefen föreslagit en begränsning så till vida att till fastigheten
icke skall räknas fordon, kontorsutrustning och handverktyg. När det gäller
att tolka begreppet fordon uttalar departementschefen att viss ledning kan
hämtas ur förarbetena till vägtrafikförordningen och hänvisar till dess 1 §
1 mom. Denna hänvisning torde innebära att vägledande skall vara de regler
som i förevarande hänseende f. n. gäller i vägtrafikförordningen och icke
de som till äventyrs kan komma att sedermera gälla. I nyssnämnda moment
stadgas att i förordningen förstås med fordon varje anordning på hjul, band
eller medar som är inrättad för färd på marken och inte löper på skenor.
Med denna definition kommer exempelvis lyftkranar och traverser att falla
utanför fordonsbegreppet och sålunda i regel bli industritillbehör. Lokomotiv
och järnvägsvagnar som används inom industriområde kommer uppenbarligen
också att hänföras till fastigheten oaktat dessa enligt normalt språkbruk
kan anses som fordon. Den ifrågavarande i motiven förekommande
hänvisningen, som sålunda innebär att lagtexten i språkligt hänseende inte
präglas av fullständig klarhet, leder emellertid till ett även enligt utskottets
mening lämpligt resultat, nämligen att bl. a. fordon på skenor kommer att
hänföras till fastigheten om de huvudsakligen används där. Med hänsyn
härtill anser sig utskottet ej ha anledning föreslå ändring i lagtexten. Ej
heller mot utformningen av förevarande stadgande i övrigt har utskottet
något att invända.
Även i ett annat hänseende avviker kretsen av de egentliga industritillbehören
i departementschefens förslag från jordabalksutredningens. Sistnämnda
utredning låter denna krets avse industriell eller därmed jämför
-
38 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 dr 1!)66
lig verksamhet under det att departementschefen inskränker densamma till
att avse endast industriell verksamhet. Såsom han framhåller torde en förstärkning
av förlagsinteckningen i många fall minska behovet av att viss
utrustning bedöms som fast egendom inom olika slag av företag. Med hänsyn
bl. a. härtill och till att så liten tvekan som möjligt bör föreligga när det
gäller att avgöra till vilken kategori fastigheten skall räknas ansluter sig
utskottet till departementschefens uppfattning. Såsom lagrådet närmare
belyser kommer emellertid förslagets regler om industritillbehör att äga
tillämpning inom ett större område än vad som i och för sig kan anses
påkallat och icke innefatta en begränsning till enbart s. k. fabriksindustri.
Sålunda torde gälla att, om ägaren till en hyresfastighet inreder en källarlokal
för någon industriell verksamhet eller om ägaren till en villafastighet
inrättar ett garage, som är beläget i villan eller utgör en fristående byggnad,
för sådant ändamål, den maskinella utrustningen blir fast egendom.
En annan nyhet i lagförslaget gäller verkan av äganderättsförbehåll vid
avbetalnings- och andra kreditköp i fråga om föremål, som infogats i fastighet
på sådant sätt att de framstår som tillbehör till denna. I gällande
rätt anses sådana förbehåll sakna verkan mot tredje man. Lagförslaget utgår
från att förbehållet skall förlora sin verkan även mellan parterna själva.
Äganderättsförbehåll beträffande maskiner och andra föremål av typ industritillbehör
avses dock få verkan i båda hänseendena. Utskottet ansluter
sig till vad departementschefen sålunda föreslagit.
Vad härefter gäller lagförslaget såvitt det behandlar frågor om tillbehör
till fastighet och byggnad, separat överlåtelse av fastighetstillbehör samt
frågor rörande tomträtt, vattenfallsrätt m. m. så bygger lagförslaget i dessa
delar i huvudsak på gällande rätt, och utskottet anser sig härutinnan ej
ha anledning till erinran. Ej heller mot övriga bestämmelser i propositionen
såsom de som tillkommit till skydd såväl övergångsvis för innehavare
av förlagsinteckningar som för framtiden för innehavare av företagsinteckningar
har utskottet någon invändning att göra. I sammanhanget vill dock
utskottet anföra följande i fråga om stadgandet i 3 §, nämligen att till fastighet
hör bl. a. nyckel, jämfört med 3 § sista stycket av innehåll att reservdel
och dubblett till föremål, som avses i paragrafen, ej hör till byggnaden.
Dessa bestämmelser torde kunna leda till tveksamhet i fråga om den
rättsliga beskaffenheten av de nycklar som föreligger i flera exemplar. Enligt
utskottets mening torde, såsom lagberedningen uttalade i sitt betänkande
år 1947, vissa exemplar ej vara att betrakta som dubbletter, utan de
måste alla anses vara huvudnycklar och således hänföras såsom tillbehör
till byggnaden. Här torde främst komma i fråga dubbletter till huvudnyckel
men i viss omfattning också andra nycklar. De nycklar emellertid, som ej
anskaffats av fastighetsägaren utan av någon hyresgäst, får på grund av
stadgandet i 5 § första stycket ej karaktär av tillbehör. I enlighet med vanligen
förekommande föreskrift i hyreskontrakten skall emellertid dessa åter
-
39
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1966
lämnas till fastighetsägaren vid hyresgästens avflyttning från fastigheten.
Den i propositionen sålunda föreslagna gränsdragningen mellan fast och
lös egendom får återverkningar bl. a. på det exekutions- och skatterättsliga
planet. Lagberedningen har i förstnämnda hänseende framlagt ett förslag
till nya regler i utsökningslagen. Bland förslagen må nämnas att fastigheten
och tillbehören avses skola kunna säljas var för sig och inte som nu
bara gemensamt. Vidare föreslås en närmare reglering av ägarens befogenheter
beträffande utmätt fastighet och av tvister om bättre rätt till fastighetstillbehör.
Förslag i ämnet avses föreläggas riksdagen i sådan tid att
ändringarna kan träda i kraft samtidigt med lagstiftningen om företagsinteckning
och om vad som är fast egendom. Vad gäller verkningarna på det
skatterättsliga området vill utskottet i anslutning till uppgiften att frågor
härom skall övervägas av chefen för finansdepartementet framhålla, att utskottet
utgår ifrån att de genom förevarande proposition framlagda förslagen
inte utan speciella överväganden och särskilda beslut av riksdagen
kommer att föranleda ändringar i förhållande till vad som nu gäller beträffande
det skatterättsliga fastighetsbegreppet och tillämpningen av avskrivningsreglerna
vid inkomstbeskattningen. Kungl. Maj :t har också i proposition
nr 87, vilken ännu ej behandlats av riksdagen, framlagt förslag rörande
nämnda fastighetsbegrepp.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition,
nr 24.
Stockholm den 14 april 1966
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson*, Svante Kristiansson,
Ebbe Ohlsson*, Erik Jansson, Åkesson, Herbert Larsson, Torsten Hansson
och Ferdinand Nilsson*;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, fru Torbrink,
herrar Grebäck*, Persson i Tandö, Tobé*, From* och Krönmark*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660032
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1966:149 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vad som är fast egendom. s. 1 i texten