Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om företagsinteckning m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

1966-04-14 · 46 sidor, varav 45 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 45 av 46 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1966:28, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om företagsinteckning m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

1

Nr 28

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag om företagsinteckning m. m. jämte i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 14 januari 1966 dagtecknad proposition, nr 23, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :l

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag

till

1) lag om företagsinteckning;

2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken;

3) lag om ändring i förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i

avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

;

4) lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927

(nr 85) om dödande av förkommen handling.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1)

angående förlagsinteckning ersätts med en lag om företagsinteckning. Syftet

med den nya lagen är att väsentligt utbygga det nuvarande inteckningsinstitutet.

Detta avses ske främst genom en utvidgning av kretsen av inteckningsberättigade

till att omfatta det stora flertalet näringsidkare, däribland

jordbrukare, genom en breddning av omfånget av den egendom, som kan

besväras av inteckning, samt genom förbättringar i skilda hänseenden a%

inteckningshavarens ställning i förhållande till näringsidkaren och tredje

man. I sistnämnda hänseende märks framför allt att företagsinteckning a\- ses medföra förmånsrätt inte bara i näringsidkarens konkurs utan också

vid utmätning och att inteckningen föreslås gälla mot ny ägare av den intecknade

rörelsen under en övergångstid. Reglerna för bestämmandet av

själva inteckningsenheten är ägnade att medföra ett betydligt större skydd

än f. n. mot rättsförlust till följd av att rörelsen flyttas eller att ändring sker

i fråga om verksamhetens art.

Lagen om företagsinteckning föreslås träda i kraft den 1 januari 1967.

Den avses för jordbrukets vidkommande ersätta den nuvarande lagstiftningen

om inteckning i jordbruksinventarier, om panträtt i spannmål samt

om panträtt i spånadslin och hampa.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 saml. 3 and. Nr 28

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

Förslag

till

Lag

om företagsinteckning

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §■

Efter medgivande av näringsidkare må inteckning till säkerhet för fordran

meddelas i hans näringsverksamhet. Sådan inteckning kallas företagsinteckning.

°

2 §.

Företagsinteckning må meddelas endast om näringsidkaren är bokföringsskyldig

eller driver jordbruk eller skogsbruk.

3 §•

Företagsinteckning meddelas i all den näringsverksamhet eller i den verksamhet

av viss art som näringsidkaren vid varje tid utövar inom ett län

eller mom en eller flera kommuner i länet. Är näringsidkaren aktiebolag,

må inteckning meddelas även i bolagets verksamhet inom riket eller inom

flera län. Begränsning till annan art av verksamhet än jordbruk eller skogsbruk

må ske endast om bokföringsskyldighet följer med utövandet av verksamheten.

Inteckning i verksamhet för alstrande av elektrisk energi genom

vattenkraft må begränsas till verksamheten på en eller flera fastigheter och

inteckning i gruvdrift till den verksamhet som hänför sig till ett eller flera

utmål eller koncessionsområden.

Verksamhet, som två eller flera näringsidkare utöva gemensamt, må

intecknas endast som en enhet för sig. Avlider näringsidkare, träder dödsboet

i hans ställe som näringsidkare.

Vid tillämpningen av första stycket anses Stockholms stad och Stockholms

län som ett län.

4 §.

Företagsinteckning gäller i näringsidkarens lösa egendom, i den mån

denna hör till den intecknade verksamheten och utgöres av

1. inventarier, varor eller andra lösören, dock ej fartyg som kan intecknas

för fordran eller luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg som kan

omfattas av inteckning i luftfartyg,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966 3

2. byggnad eller anläggning som icke hör till tomträtt eller vattenfallsrätt,

3. arrenderätt, hyresrätt, rättighet som avses i 1 kap. 7 § lagen den 14

juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, bostadsrätt eller

rätt till gruva eller annan gruvegendom, om rättigheten kan utmätas,

4. nyttjanderätt till inventarier eller andra lösören, om rättigheten kan

utmätas,

5. patent, upphovsrätt eller annan rättighet av immateriell art, om rättigheten

kan utmätas,

6. fordran på vederlag för överlåtelse eller upplåtelse av egendom av sådant

slag, som avses under 1—5, eller på ersättning med anledning av att

sådan egendom skadats eller gått förlorad eller tagits i anspråk genom

expropriation eller liknande förfarande,

7. fordran på vederlag för arbete.

Överlåtes verksamheten, gäller inteckningen i överlåtarens fordran på

vederlag, i vad detta avser egendom som vid överlåtelsen omfattades av

inteckningen.

5 §•

Företagsinteckning må icke meddelas så, att den till omfattningen avviker

från annan inteckning som är meddelad eller sökt i samma näringsverksamhet.

6 §•

Till säkerhet för samma fordran må inteckning icke meddelas 1 en näringsidkares

verksamhet och verksamhet som utövas av annan.

7 §•

Företagsinteckning må meddelas endast för visst kapitalbelopp i svenskt

mynt jämte ränta.

8 §•

Medgivande till inteckning skall tecknas på den handling som utgör

grund för fordringen. Medgivandet skall vara styrkt av två vittnen och innehålla

uppgift om verksamhet som inteckningen skall omfatta.

9 §•

Tvist om giltigheten av intecknad fordran må prövas utan hinder av

inteckning.

Inteckning må ej anses ogiltig på grund av att bokföringsskyldighet,

som avses i 2 § eller 3 § första stycket, icke förelåg när inteckningen meddelades

eller näringsidkaren då icke drev jordbruk eller skogsbruk.

Företagsintecknings verkan vid överlåtelse, utmätning eller konkurs

10 §.

Överlåtes verksamhet som omfattas av företagsinteckning och ingår i

överlåtelsen egendom, i vilken inteckningen gäller, svarar egendomen i

förvärvarens hand för inteckningen. Om förvärvaren överlåter eller upplåter

sådan egendom eller om denna skadas eller går förlorad eller tages i

anspråk genom expropriation eller liknande förfarande, gäller inteckningen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

i hans fordran på vederlag eller ersättning. Inteckningen ger företräde till

betalning framför företagsinteckning som grundas på förvärvarens medgivande.

Inteckningshavaren förlorar sin rätt enligt första stycket, om han ej inom

ett år efter det verksamheten frånträddes väcker talan mot förvärvaren om

betalning ur egendomen och anmäler detta till inskrivningsdomaren. Avstår

inteckningshavaren från sin rätt mot förvärvaren, är han skyldig att

anteckna detta på inteckningshandlingen, om förvärvaren fordrar det.

Vad som sägs om förvärvaren gäller, om lian avlider, hans dödsbo.

11 §•

Bestämmelserna i 10 § äga motsvarande tillämpning, när intecknad verksamhet

jämte egendom, i vilken inteckningen gäller, övergår till annan

genom skifte av handelsbolags tillgångar eller bodelning av annan anledning

än näringsidkarens död.

12 §.

Har egendom som hör till näringsverksamhet sålts under villkor att den

får kvarbliva hos säljaren, är försäljningen, även om avhandling därom

behandlats enligt förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende

på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,

utan verkan mot innehavare av annan företagsinteckning i verksamheten

än sådan som sökts mera än trettio dagar efter det att avhandlingen företeddes

inför rätten.

13 §.

Den som har företagsinteckning till säkerhet för sin fordran äger vid

utmätning eller i konkurs rätt till betalning för fordringen ur egendom,

i vilken inteckningen gäller, i mån av tillgång och efter det företräde mellan

rättsägare som gäller enligt lag. Betalningsrätten avser dock icke ränta

för längre tid än två år före den dag då utmätningen skedde eller konkursansökningen

gjordes.

Inteckning gäller ej i utmätt egendom, om utmätningen skett före den

dag då inteckningen sökes eller samma dag.

Inteckningshavarens rätt till betalning ur egendomen gäller, även om

hans fordran preskriberats eller han underlåtit att anmäla fordringen efter

kallelse å okända borgenärer.

14 §.

Om egendom, i vilken företagsinteckning gäller, säljes på grund av utmätning

eller i konkurs och betalning utfaller på kapitalbeloppet av intecknad

fordran, är inteckningen utan verkan till motsvarande belopp.

Rätt till omedelbar betalning i vissa fall

15 §.

Inteckningshavare äger erhålla betalning för intecknad fordran, fastän

denna ej förfallit, om

verksamheten eller väsentlig del därav överlåtes eller upphör eller över
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

går till annan genom skifte av handelsbolags tillgångar eller bodelning av

annan anledning än näringsidkarens död eller, när inteckningen är begränsad

till verksamhet inom visst område, flyttas från detta eller

egendomen till följd av vanvård eller naturhändelse eller av annan orsak

försämras eller minskas så att säkerhetens värde väsentligt nedgår.

Vid exekutiv försäljning av egendom, i vilken företagsinteckning gäller,

äger inteckningshavaren rätt till betalning ur egendomen, även om den intecknade

fordringen ej är förfallen till betalning.

Ansökan om företagsinteckning m. m.

16 §.

Ärende om företagsinteckning upptages av inskrivningsdomaren för stad

som är säte för länsstyrelsen i det län där verksamheten bedrives eller, om

näringsidkaren är aktiebolag, bolagets styrelse har sitt säte.

Över ärenden om företagsinteckning föres särskild inskrivningsbok.

17 §.

När inteckning sökes, skall fordringshandlingen inges till inskrivningsdomaren.

I ärendet skall inges intyg av kronofogdemyndighet att den som medgivit

inteckningen driver näringsverksamhet som avses i inteckningsmedgivandet.

Intyg fordras dock icke om förhållande som är känt för inskrivningsdomaren.

Utredning huruvida näringsidkaren är bokföringsskyldig skall vid behov

förebringas i ärendet.

Är näringsidkaren skyldig att ha registrerad firma för verksamheten,

skall bevis företes om registrering av firman. Registreringsbevis för aktiebolag

skall innehålla uppgift om ändringar i fråga om bolagets firma eller

styrelsens säte. Är näringsidkaren fysisk person eller dödsbo, skall styrkt

uppgift lämnas om födelsetid och födelsenummer.

18 §.

Inteckningsansökan skall omedelbart avslås, om

1. ansökningen strider mot bestämmelse i 2—7 §§,

2. bestämmelserna i 8 § och 17 § första stycket ej iakttagits, eller

3. den som medgivit inteckningen eller, om medgivandet lämnats av två

eller flera, någon av dem är i konkurs eller försättes i konkurs den dag

då inteckningen sökes.

Skall ansökan ej avslås omedelbart, må ärendet uppskjutas till viss senare

inskrivningsdag för utredning. Sökanden må därvid föreläggas att

fullgöra de åtgärder som fordras för att ärendet skall kunna avgöras. Fullgör

sökanden icke vad som förelagts honom, må ansökningen förklaras förfallen.

Erinran om detta skall lämnas i föreläggandet.

Inteckning som meddelats i strid mot bestämmelsen i första stycket 3 är

utan verkan.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

Företräde mellan företagsinteckningar och särskilda åtgärder

beträffande sådan inteckning

19 §.

Omfattas samma verksamhet av flera företagsinteckningar, ger den inteckning

företräde till betalning som sökts först. Inteckningar som sökts

samma dag ge lika rätt, om annat icke följer av andra stycket.

Inteckning, vilken sökes samma dag som annan inteckning, skall förklaras

gälla efter den andra, om sökanden begär det. Inteckning som förklaras

gälla efter annan gäller efter inteckning med lika förmånsrätt eller med

bättre förmånsrätt än den andra inteckningen, även om detta ej anges i beslutet.

20 §.

Så länge företagsinteckning gäller må den intecknade fordringshandlingen,

om den kommit i näringsidkarens hand, utges på nytt med oförändrad

inteckningsrätt.

21 §.

En eller flera intecknade fordringshandlingar må utbytas mot en eller

flera nya fordringshandlingar. För utbyte skola alla handlingarna inges till

inskrivningsdomaren. De nya handlingarna skola upptaga näringsidkarens

medgivande till inteckning, styrkt av två vittnen.

Flera intecknade fordringshandlingar må ej utbytas, om de icke äga lika

rätt eller gälla med förmånsrätt omedelbart efter varandra.

Sättas vid utbyte flera fordringshandlingar i stället för en eller flera,

skall på begäran av sökanden bestämmas i vilken ordning de nya handlingarna

skola medföra förmånsrätt. Om sådant beslut gäller bestämmelsen

i 19 § andra stycket andra punkten.

22 §.

Företagsinteckning må nedsättas efter annan sådan inteckning. För nedsättning

skall fordringshandlingen inges till inskrivningsdomaren. Om beslut

angående nedsättning gäller bestämmelsen i 19 § andra stycket andra

punkten.

23 §.

Företagsinteckning må dödas helt eller för visst belopp eller såvitt avser

viss verksamhet. För sådan åtgärd skall fordringshandlingen inges till inskrivningsdomaren.

Dödning såvitt avser viss verksamhet må ej ske utan

näringsidkarens medgivande och ej heller på sådant sätt att inteckningsförhållandena

komma att strida mot bestämmelse i 3 eller 5 §.

24 §.

I inskrivningsboken skall på begäran av den som uppvisar intecknad

fordringshandling antecknas vem som innehar handlingen.

Anmäler den, som senast antecknats som innehavare av intecknad fordringshandling,

skriftligen att innehavet upphört, skall förhållandet anmärkas

i inskrivningsboken.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

i

Handläggning av inteckningsärenden m. m.

25 §.

Ärende om företagsinteckning upptages på inskrivningsdag.

Ansökan som inkommit mellan två inskrivningsdagar anses gjord den

senare inskrivningsdagen.

26 §.

Hos inskrivningsdomaren föres särskild dagbok över inteckningsärenden.

27 §.

Handlingar i inteckningsärenden sammanföras i akter.

Har sökanden eller annan lämnat uppgift eller förklaring av betydelse

för ärendets prövning eller har särskild utredning verkställts i ärendet, skall

detta antecknas i akten.

28 §.

Bifalles ansökan, skall inskrivning ske i inskrivningsboken i enlighet

därmed. Om ansökningen ej bifalles, skall i boken inskrivas, att ansökningen

avslagits, ärendet uppskjutits eller ansökningen förklarats förfallen,

medan skälen för beslutet skola antecknas i akten.

Om beslut skall besked meddelas genom bevis som tecknas på fordringshandlingen.

Har ansökningen ej bifallits, skall sökanden eller hans ombud

genast underrättas om beslutet och skälen för detta i rekommenderat hrev.

29 §.

Anmälan enligt 10 § andra stycket skall antecknas i inskrivningsboken.

Inkommer till inskrivningsdomaren handling angående fördelning av

köpeskilling efter försäljning som avses i 14 §, skall fördelningen antecknas

i inskrivningsboken.

30 §.

Styrkes inför inskrivningsdomaren att företagsinteckning är helt eller

till någon del ogiltig enligt dom eller beslut som äger laga kraft eller utan

verkan på grund av förhållande som avses i 18 § tredje stycket, skall detta

antecknas i inskrivningsboken.

31 §.

Avser inteckningsärende verksamhet, som utövas av aktiebolag, och har

beslut rörande inteckning i verksamheten tidigare meddelats av inskrivningsdomare

för annat län än det där bolagets styrelse nu har sitt säte, må

ärendet ej avgöras, förrän bolagets upplägg i inskrivningsboken och den

akt, som avser den tidigare åtgärden, kommit inskrivningsdomaren till

handa.

Verkan av ändring i kommunal indelning m. m.

32 §.

Är meddelad eller sökt företagsinteckning begränsad till verksamhet inom

ett eller flera län eller en eller flera kommuner och sammanföres sådant

län med annat län eller del därav eller sådan kommun med annan kommun

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

eller del därav, skall inteckningen avse även verksamhet som där utövas

av näringsidkaren, om denna verksamhet icke omfattas av företagsinteckning.

Besvär

33 §.

Talan mot beslut i inteckningsärende föres i hovrätten.

34 §.

I inskrivningsboken skall anteckning göras om besvär som anförts och

om beslut som på grund av besvären meddelats av inskrivningsdomaren eller

av högre rätt.

35 §.

Skall inteckningsärende enligt beslut av högre rätt upptagas till ny

handläggning av inskrivningsdomaren, åligger det denne att upptaga ärendet

på första inskrivningsdagen efter det att beslutet kommit honom till

handa.

Tillämpningsföreskrifter

36 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen. _ 1 2 3

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967. Genom lagen upphävas

med de undantag som följa av nedanstående bestämmelser

förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning,

lagen den 21 februari 1958 (nr 54) om förlagsinteckning i vissa oljelager,

lagen den 3 juni 1932 (nr 171) om inteckning i jordbruksinventarier,

lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål,

lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss panträtt i spånadslin och hampa.

2. Föreskrift i annan författning om förlagsinteckning eller inteckning i

jordbruksinventarier gäller även i fråga om företagsinteckning, om annat

ej föreskrives eller framgår av omständigheterna.

3. Bestämmelserna i den nya lagen skola tillämpas på meddelad eller sökt

förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier, om annat ej framgår

av bestämmelse under a)—f) i det följande.

a) Är egendom, i vilken förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier

gäller, utmätt vid lagens ikraftträdande eller är näringsidkaren

försatt i konkurs på grund av ansökan som gjorts före ikraftträdandet,

skall i stället för bestämmelserna i 4, 13 och 14 §§, 15 § andra stycket, 32 §

samt 4 nedan äldre lag gälla beträffande utmätningen eller konkursen.

b) Är vid lagens ikraftträdande fartyg som kan intecknas för fordran

eller luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg som kan omfattas av

inteckning i luftfartyg föremål för beviljad eller sökt förlagsinteckning,

omfattar inteckningen utan hinder av bestämmelserna i 4 § alltjämt egendomen

eller utestående köpeskilling för denna. Detta gäller dock icke i konkurs

som inträder på grund av ansökan som göres senare än tio år efter

lagens ikraftträdande. Bestämmelsen om förmånsrätt vid utmätning i 13 §

skall oj tillämpas på sådan egendom som avses här.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

c) Den nya lagen medför icke någon inskränkning i inteckningshavarea

rätt att erhålla ränta som belöper på tid före lagens ikraftträdande.

d) Bestämmelsen i 12 § skall ej tillämpas, om köpeavhandlingen upprättats

innan lagen trädde i kraft.

e) Inteckningsärende som ej avgjorts vid lagens ikraftträdande skall

prövas enligt äldre lag men handläggas enligt den nya lagen.

f) Bestämmelsen i 2 § lagen om förlagsinteckning i vissa oljelager skall

alltjämt tillämpas på förlagsinteckning i oljelager som beviljats eller sökts

före den nya lagens ikraftträdande. Avser sådan inteckning lager som tillhör

annan än aktiebolag, skall ärende angående inteckningen även efter

den nya lagens ikraftträdande upptagas av inskrivningsdomaren i Stockholm.

Föreskrift om företagsinteckning i annan författning skall tillämpas även

på förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier, om annat ej

föreskrives.

4. Meddelad eller sökt inteckning i jordbruksinventarier, som äro avsedda

för jordbruk på viss fastighet, skall omfatta allt jordbruk som näringsidkaren

driver inom den kommun där fastigheten är belägen. Detta gäller

dock ej, om jordbruksinventarier, som äro avsedda för näringsidkarens

jordbruk på annan fastighet inom kommunen, besväras av annan meddelad

eller sökt inteckning.

5. Lagen om viss panträtt i spannmål eller lagen om viss panträtt i spånadslin

och hampa skall alltjämt tillämpas på panträtt som uppkommit

före den nya lagens ikraftträdande.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken

Härigenom förordnas, att 17 kap. 7 § handelsbalken1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

7

Har redare —----------

Borgenär, som har förlagsinteckning

eller inteckning i jordbruksinventarier,

njute vid konkurs förmånsrätt

i förlagsegendomen eller

inventarierna från den dag inteckningen

söktes; dock gälle ej förmånsrätt

för ränta, som före konkursansökningens

ingivande upplupen

är, för längre tid än tre år.

'' Senaste lydelse av 7 §, se 1932: 173.

(Föreslagen lydelse)

-------------i fartyget.

Borgenär, som har företagsinteckning,

äger förmånsrätt i den

egendom i vilken inteckningen gäller.

Om företrädet mellan sådana

borgenärer gälla bestämmelser i lagen

om företagsinteckning.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Finnas flera inteckningar, njute

den, som tidigare sökt inteckning

företräde, och de, som sökt inteckning

samma dag, lika rätt. Är, då

förlagsinteckning eller inteckning

i jordbruksinventarier sökes, egendomen

avträdd till konkurs eller

meddelas beslut om egendomsavträde

samma dag ansökningen göres,

äge förmånsrätt icke rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Att äldre lag i vissa fall alltjämt skall tillämpas på förlagsinteckning och

inteckning i jordbruksinventarier följer av övergångsbestämmelserna till

lagen om företagsinteckning.

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på

handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

Härigenom förordnas, att i förordningen den 20 november 1845 i avseende

på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,

skall införas en ny paragraf, betecknad 3 a §, av följande lydelse.

3 a §.

Att köp av lös egendom i visst fall är utan verkan, ehuru köpeavhandling

om egendomen behandlats enligt bestämmelserna i denna förordning,

stadgas i lagen den 00 (nr ) om företagsinteckning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

11

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 (nr 85)

om dödande av förkommen handling

Härigenom förordnas, att 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 om dödande

av förkommen handling1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

2

Ansökan om dödande av handling

skall, skriftligen avfattad, ingivas

till rätten i den ort, där förpliktelsen

skall fullgöras, eller, om

sådan ort ej är nämnd i handlingen,

till den rätt, där den förpliktade

är skyldig att svara i tvistemål,

som angå gäld i allmänhet.

Har på grund av handlingen inteckning

meddelats, göres ansökningen,

då fråga är om handling,

för vilken inteckning fastställts i

fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt

eller i jordbruksinventarier,

hos den rätt, under vilken

fastigheten lyder, och eljest hos

rätten i den ort, där vederbörande

inskrivningsdomare är.

Ansökan om — --------

Äro enligt---—-----

(Föreslagen lydelse)

§•

Ansökan om dödande av handling

skall, skriftligen avfattad, ingivas

till rätten i den ort, där förpliktelsen

skall fullgöras, eller, om

sådan ort ej är nämnd i handlingen,

till den rätt, där den förpliktade

är skyldig att svara i tvistemål,

som angå gäld i allmänhet.

Har på grund av handlingen inteckning

meddelats, göres ansökningen,

då fråga är om handling,

för vilken inteckning fastställts i

fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt,

hos den rätt, under vilken

fastigheten lyder, och eljest

hos rätten i den ort, där vederbörande

inskrivningsdomare är.

----—--godsets bestämmelseort.

------------av dem.

13

Hava tio år förflutit från det inlecknad

fordringshandling, om vilken

det ej är känt var den finnes,

blivit uppvisad för anteckning om

innehav eller eljest företedd i inteckningsärende

och vill den intecknade

egendomens ägare äska

att inteckningen, ehuru han ej kan

förete handlingen, måtte dödas,

göre ansökan därom, då fråga är

Hava tio år förflutit från det intecknad

fordringshandling, om vilken

det ej är känt var den finnes,

blivit uppvisad för anteckning om

innehav eller eljest företedd i inteckningsärende

och vill den intecknade

egendomens ägare äska

att inteckningen, ehuru han ej kan

förete handlingen, måtte dödas,

göre ansökan därom, då fråga är

1 Senaste lydelse av 2 §, se 1946: 105, och av 13 §, se 1955: 238.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

(Nuvarande lydelse)

om handling, för vilken inteckning

fastställts i fast egendom, tomträtt

eller vattenfallsrätt eller i jordbruksinventarier,

hos den rätt, under

vilken fastigheten lyder, och

eljest hos rätten i den ort, där vederbörande

inskrivningsdomare är.

Sedan ansökningen, där så ske kan,

på sätt om stämning i tvistemål är

stadgat delgivits den senast antecknade

innehavaren av handlingen,

utfärde rätten offentlig stämning,

som skall kungöras på sätt i 6 §

sägs samt innehålla beskrivning av

handlingen ävensom tillkännagivande

att, om någon innehar handlingen

eller har kännedom om att

den finnes i behåll, han bör därom,

vid äventyr att inteckningen eljest

dödas, hos rätten göra anmälan

sist å dag som för ärendets fullföljande

utsättes. Sådan dag må ej

sättas tidigare än sex månader efter

kungörelsens införande i allmänna

tidningarna.

Fullföljes ej--—--------

Finner rätten,----------

Rätten skall--------

(Föreslagen lydelse)

om handling, för vilken inteckning

fastställts i fast egendom, tomträtt

eller vattenfallsrätt, hos den rätt,

under vilken fastigheten lyder, och

eljest hos rätten i den ort, där vederbörande

inskrivningsdomare är.

Sedan ansökningen, där så ske kan,

på sätt om stämning i tvistemål är

stadgat delgivits den senast antecknade

innehavaren av handlingen,

utfärde rätten offentlig stämning,

som skall kungöras på sätt i 6 §

sägs samt innehålla beskrivning av

handlingen ävensom tillkännagivande

att, om någon innehar handlingen

eller har kännedom om att

den finnes i behåll, han bör därom,

vid äventyr att inteckningen eljest

dödas, hos rätten göra anmälan sist

å dag som för ärendets fullföljande

utsättes. Sådan dag må ej sättas

tidigare än sex månader efter kungörelsens

införande i allmänna tidningarna.

--------- — — — den förfallen.

-----handlingens företeende.

----------— laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Motioner

Utskottet har i samband med propositionen behandlat de i anledning av

densamma väckta likalydande motionerna 1: 643 av herr Ohlsson, Ebbe och

herr Enarsson samt II: 792 av herr Magnusson i Törnhult, i vilka hemställs,

»att riksdagen måtte besluta sådan ändring i Kungl. proposition nr 23

att för jordbrukets vidkommande ärende om företagsinteckning skall upptagas

hos inskrivningsdomaren i den domsaga, där jordbruksfastigheten är

belägen».

Till stöd för yrkandena anförs att inskrivningsdomaren i den domsaga

där jordbruksfastigheten är belägen, av praktiska skäl bör vara forum för

töretagsinteckningsinstitutet. Jordbrukarna har, uttalar motionärerna, av

ålder i inskrivningsärenden varit hänvisade till domarkansliet i orten, där

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

inte blott lagfarts- och inteckningsärenden utan även frågor om gravationsbevis

handläggs. Någon anledning att flytta vissa inskrivningsärenden över

till inskrivningsdomaren i länsstaden finns inte. En sådan överflyttning anses

endast skapa onödig omgång och besvär. Även ur kreditgivarsynpunkt

lörmenas det vara värdefullt att företagsinteckning och fastighetsinteckning

handläggs av samma inskrivningsdomare.

Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet hänvisa till

motionen I: 643.

Propositionens tillkomst in. m.

I propositionen anför föredragande departementschefen, statsrådet Kling,

under rubriken »Inledning» följande.

Genom förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning

har industriidkare och vissa andra grupper av företagare fått möjlighet

att till säkerhet för fordran upplåta en särskild förmånsrätt i inventarier

och vissa andra slag av lös egendom, utan att därför behöva avstå

trän besittningen till egendomen. Rätten att sålunda utnyttja lös egendom

som kreditunderlag grundas genom inteckning, dvs. registrering hos offentlig

myndighet. Förlagsinteckningsinstitutet har kommit att anlitas i betydande

omfattning. Det totala beloppet av förlagsintecknad gäld utgjorde vid

utgången av år 1961 drygt fem miljarder kronor. Under senare år har emellertid

i skilda sammanhang framställts krav på en reform av förlagsinteckningsinstitutet

i sytte att bättre kunna möta ökade kreditbehov inom industri,

handel och hantverk.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 september 1959 tillkallade

dåvarande departementschefen, statsrådet Lindell, den 12 oktober samma

år tre sakkunniga för att göra en översyn av lagstiftningen om förlagsinteckning

m. m. De sakkunniga (justitierådet Torkel Nordström, ordförande,

kommerserådet Anders Lindstedt och professorn Åke Lögdberg), som antog

benämningen förlagsinteckningskommittén, har den 23 april 1964 avgeU

ett betänkande med titeln »Företagsinteckning» (SOU 1964: 10).

I betänkandet föreslås regler, som syftar till att inom ramen för det nuvarande

förlagsinteckningsinstitutet väsentligt förbättra inteckningshavarens

ställning, bl. a. genom införande av visst skydd gentemot tredje man.

Inteckningen, som i förslaget fått benämningen företagsinteckning, föreslås

la ett betydligt vidgat tillämpningsområde. Företagsinteckning skall enligt

förslaget kunna erhållas också av jordbrukare. Kommittén föreslår i samband

därmed, att den nuvarande lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier,

om panträtt i spannmål samt om panträtt i spånadslin och hampa

upphävs.

Efter remiss har yttranden över förlagsinteckningskommitténs förslag av
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

getts av Svea hovrätt, lagberedningen, Stockholms rådhusrätt, statskontoret,

bankinspektionen, försäkringsinspektionen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium

efter hörande av rikets handelskammare, överståthållarämbetel,

länsstyrelserna i Jönköpings och Västmanlands län, utredningen för översyn

av bokföringslagen, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Svenska företagares riksförbund, Sveriges industriförbund, Svensk

industriförening, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,

Motorbranschens riksförbund, Sveriges grossistförbund,

Sveriges köpmannaförbund, Svenska petroleum institutet, Kooperativa

förbundet, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges

stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges landsfiskaler,

Föreningen Sveriges stadsfogdar, Aktiebolaget Industrikredit och Aktiebolaget

Företagskredit. Kommerskollegium har bifogat yttranden av rikets

handelskammare. Även i en del andra fall har remissinstanser bifogat yttranden

från underställda myndigheter eller från organisationer.

Förslaget till lag om företagsinteckning har fått ett välvilligt mottagande

av remissinstanserna. I många remissyttranden har framställts önskemål

om att kommittéförslaget snarast måtte läggas till grund för lagstiftning i

ämnet.

En reform av förlagsinteckningsinstitutet får återverkningar på det exekutionsrättsliga

planet. Jag avser att senare framlägga förslag om de ändringar

i exekutionsrättsligt hänseende, som är nödvändiga med hänsyn till

reformen. Förslaget om dessa följdändringar bör efter vederbörlig lagrådsbehandling

föreläggas riksdagen i sådan tid, att ändringarna kan träda i

kraft samtidigt med den tillämnade lagstiftningen om företagsinteckning.

Gällande rätt

En redogörelse för gällande rätt lämnas i propositionen s. 14—18. Utskottet

hänvisar till denna redogörelse.

Förlagsinteckningskommitténs förslag

I propositionen lämnas en redogörelse för förlagsinteckningskommitténs

förslag å s. 19—34.

Remissyttrandena

En sammanställning av de remissyttranden som avgetts över förlagsinteckningskommitténs

förslag återfinns i propositionen s. 35—48.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

15

Departementschefen

Beträffande lagstiftningens allmänna grunder anförde föredragande departementschefen

vid lagrådsremissen följande.

1. Rättsinstitutets allmänna karaktär

Forlagsinteckningen har kommit att spela en betydelsefull roll inom kreditväsendet.

Inteckningen har dock kommit att främst tjäna som komplement

till fastighetsinteckningen och har inte i någon mer betydande utsträckning

utnyttjats självständigt. Anledningarna härtill är flera. En viktig

omständighet torde vara att inteckningens värde som säkerhet med den

nuvarande utformningen ansetts i åtskilliga hänseenden betydligt underlägset

fastighetsinteclcningens värde. Bl. a. med hänsyn till att självfinansieringen

under senare tid fått mindre betydelse inom näringslivet, har det

kommit att framstå som allt nödvändigare att vidga förlagsinteckningens

verkningsområde och samtidigt ge inteckningen ett högre värde i kreditgivarens

hand. För näringsidkare, som inte har möjlighet att ställa fastighetsinteckning

till förfogande, kan det vara av stor betydelse att kunna utnyttja

förlagsinteckningsinstitutet. Det blir här framför allt fråga om mindre

företagare och handelsidkare.

Förlagsinteckningsinstitutet står f. n. Öppet endast för vissa bestämda

grupper av näringsidkare, främst för dem som driver industriell rörelse av

viss minimiomfattning. Enligt en av kommittén lämnad uppgift utgjorde

år 1962 det sammanlagda antalet intecknade rörelser omkring 23 000. Inteckning

meddelas att omfatta viss för rörelsen avsedd lös egendom, huvudsakligen

de lösa inventarierna samt varulagret. Inteckningens förnämsta

varde ligger i att den medför förmånsrätt i den intecknade egendomen

vid konkurs. Om egendomen avyttras eller rörelsen flyttas från den kommun,

där inteckningen meddelats, utslocknar förmånsrätten. Förmånsrätten

gäller emellertid i den egendom av motsvarande slag, som sätts i stället

för den avyttrade eller bortflyttade. Man brukar säga att inteckningen omiattar

ett rörligt kollektiv av egendom, knutet till en viss företagare. Den

tor panträtt i lös egendom vanligen uppställda specialitetsprincipen har

sålunda ingen motsvarighet i fråga om den säkerhetsrätt, som förlagsinteckningen

medför.

Enligt kommitténs mening kräver en verkligt genomgripande förstärkning

av forlagsinteckningen antingen en effektiv begränsning av företagarens

förfoganderätt över den intecknade egendomen eller en utsträckning av

inteckningens verkan till att gälla även mot den som förvärvar intecknad

egendom. I intetdera fallet skulle åtgärden emellertid kunna omfatta annat

än anläggningstillgångarna, dvs. maskiner och andra inventarier för verk
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

samhetens drift. Förfogandet över de tillgångar som är direkt avsedda för

omsättning, såsom råvaror och produkter, kan knappast inskränkas. När det

gäller dessa tillgångar kan det inte heller bli fråga om att införa ett skydd

för inteckningshavaren, vilket skulle ha verkan mot tredje man. En utväg

som diskuteras av kommittén skulle vara att, med bibehållande av den nu

tillämpade principen att panträtt måste avse individuellt bestämd egendom,

öppna möjlighet att genom ett inskrivningsförfarande erhålla panträtt i särskilda

föremål bland anläggningstillgångarna, såsom dyrbarare maskinei.

En olägenhet härav skulle emellertid vara, att panträtten skulle bestå i redan

utrangerade och sålda föremål, medan den inte skulle komma att omfatta

nyanskaffade föremål. En förutsättning för en panträttslig konstruktion

skulle dessutom vara, att det vore möjligt att identifiera den av

panträtten omfattade egendomen också när den kommit i tredje mans

hand. Den eftersträvade tryggheten för inteckningshavaren skulle för övrigt

komma att begränsas högst betydligt till följd av reglerna om godtrosförvärv.

Kommittén har också uppmärksammat möjligheten att låta inteckning

generellt medföra panträtt i företagets vid varje tidpunkt existerande anläggningstillgångar

och sålunda uppge den hittills för panträtt tillämpade

specialitetsprincipen. Med en sådan konstruktion skulle visserligen enligt

kommitténs uppfattning några av de nyssnämnda olägenheterna försvinna,

men de återstående skulle få mångfaldigt större betydelse än vid individualiserad

panträtt, eftersom alla förlagsintecknade företags samtliga anläggningstillgångar

skulle komma att besväras av panträtt.

På anförda skäl bör enligt kommitténs mening en lagrevision bygga på

de hittillsvarande grundvalarna för förlagsinteckningsinstitutet. Inom ramen

för de möjligheter som denna utgångspunkt ger har kommittén sökt

tillmötesgå de önskemål, som framförts från näringslivets sida. Kommittén

har därvid föreslagit att förlagsinteckningen i vissa mer begränsade hänseenden

ges en panträttslig konstruktion. Vid överlåtelse av intecknad egendom

i samband med verksamheten skall egendomen sålunda undei en övergångstid

häfta för inteckningen även i förste förvärvarens hand. Inteckningsrätten

skall bestå också mot den som förvärvar intecknad egendom

genom s. k. lösöreköp. Slutligen skall inteckningen enligt förslaget medföra

förmånsrätt utom vid konkurs även vid utmätning.

De allmänna överväganden om rättsinstitutets framtida karaktär, som

kommittén sålunda gjort, har i allmänhet inte föranlett någon erinran bland

remissinstanserna. Det stora flertalet remissinstanser anser förslaget väl

ägnat att läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet. I själva verket torde

också av naturliga skäl utrymmet vara begränsat för mycket djärva reformer

i rättsligt hänseende. De avgörande svagheterna från säkerhetssynpunkt

beror inte på den juridiska konstruktionen utan hänger samman med

arten av den egendom som kan utgöra föremal tör säkerhetsrätten och med

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966 17

rent ekonomiska faktorer. Kommittén synes på ett övertygande sätt ha redovisat

de svårigheter, som från rättslig utgångspunkt ligger i vägen för en

radikal förstärkning av institutet. I varje fall är det uppenbart, att ett långtgående

sakrättsligt skydd för inteckningshavaren inte skulle kunna omfatta

annat än anläggningstillgångar. En uppspaltning av rättsverkningarna

alltefter egendomens karaktär av sådana tillgångar och omsättningstillgångar

förefaller från praktisk synpunkt mindre tilltalande men har

likväl prövats i ett särskilt sammanhang, som jag nu ämnar beröra.

Om industriidkaren äger den fastighet, där den industriella verksamheten

drivs, är självfallet värdet av en förlagsinteckning i industrien delvis beroende

av hur gränsen mellan fast och lös egendom dras, ettersom inteckningen

avses omfatta endast egendom av det senare slaget. Ett stort antal

remissinstanser har framhållit vikten av att en reform av förlagsinteckningsinstitutet

samordnas med den nya lagstiftning om tast egendom och

vad därtill hör, som f. n. förbereds i samband med arbetet på en ny jordabalk.

Även jag finner uppenbart, att dessa frågor sammanhänger så intimt,

att de bör behandlas i nära samband med varandra.

Kretsen av tillbehör till fabriker och andra lokaler för industriell verksamhet

omfattar, sådan den kommer till uttryck i lagen den 24 maj 1895

(nr 36 s. 1) om vad till fast egendom är att hänföra, endast sådana maskiner

och annan utrustning, som på ett påtagligt sätt är permanent införlivade

med byggnaderna. Ett betydande utrymme lämnas därför åt förlagsinteckningar

i fråga om maskiner och andra anläggningstillgångar, även

om industriidkaren äger den fastighet där rörelsen drivs. I sitt förslag till

ny jordabalk (SOU 1960:24—26) förordade lagberedningen en ännu snävare

krets av s. k. industritillbehör, vilket skulle ha inneburit en motsvarande

utvidgning av den förlagsinteckningsbara egendomen. Med hänsyn

bl. a. till att förlagsinteckningen ansetts ha ett lägre värde som säkerhet

än fastighetsinteckningen har detta förslag utsatts för stark kritik. Förslaget

har därför sedermera omprövats av jordabalksutredningen som föreslagit

en mycket kraftig utvidgning av kretsen av industritillbehör (SOU

1963: 55). All utrustning, som används i den industriella verksamheten på

eller i anslutning till viss fastighet, skall enligt förslaget utgöra tillbehör

till denna.

Om utredningsförslaget godtas skulle området för utnyttjande av förlagsinteckning

i fråga om industriell egendom krympa väsentligt. I stället

skulle fastighetsinteckningen få ökat utrymme. I ett läge, då det gällt att

samordna föreliggande förslag om gränsen kring fast egendom och förlagsinteckningskommitténs

förslag om en reformerad och betydligt förstärkt

förlagsinteckning, har det fallit sig naturligt att överväga möjligheten att

med bibehållande av en tämligen snäv gräns kring fastighetstillbehören

stärka förlagsinteckningen på sådant sätt, att den i fråga om anläggningstillgångarna

kom att från säkerhetssynpunkt i allt väsentligt motsvara en

2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. S and. Nr 28

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

lastighetsinteckning enligt jordbalksutredningens förslag. I anslutning till

ett resonemang, som under remissbehandlingen förts av bankinspektionen,

har jag härvid övervägt en särskild form av förlagsinteckning i maskiner,

inventarier och andra anläggningstillgångar. En inteckning med denna omfattning

skulle, som kommittén framhållit, rent teoretiskt kunna tillerkännas

ganska betydande sakrättsliga verkningar. Från näringslivets sida har

emellertid med eftertryck framhållits, att inte ens en särskild inteckning i

sådana anläggningstillgångar skulle bereda samma trygghet som en fastighetsinteckning

såvitt nu är i fråga. Detta synes väsentligen sammanhänga

med att en fastighetsinteckning kvarstår i fastigheten utan avseende vid

ägarbyte och utan tidsbegränsning. En liknande permanent anknytning av

en förlagsinteckning till ett visst företag eller viss näringsverksamhet låter

sig knappast göra bl. a. med hänsyn till identifikationssvårigheterna. Risken

för skingring av lätt flyttbar utrustning spelar också en betydelsefull roll.

Den nu berörda panträttsliga konstruktionen hos fastighetsinteckningen

anser jag äga ett så betydande värde, att en förlagsinteckning bl. a. på

grund därav inte kan anses bli jämbördig med fastighetsinteckning, även

om förlagsinteckningens värde höjs avsevärt. Jag kommer att närmare

behandla denna fråga i samband med ett särskilt förslag till lag om fast egendom

och vad därtill hör, vilket jag avser att framlägga senare i dag. Förslaget

bygger i huvudsak på jordabalksutredningens förslag, men mycket

lätt flyttbar egendom har, bl. a. med hänsyn till reformen av förlagsinteckningen,

ansetts hellre böra anknytas till själva rörelsen än till den fastighet

där verksamheten bedrivs. Som en följd av den föreslagna reformen i

fråga om tillbehörsbegreppet torde emellertid den lösa egendomen på en

industrifastighet, som ägs av industriidkaren, i framtiden komma att bli av

mindre omfattning än hittills. De övergångsproblem som detta kan skapa

när det gäller befintliga förlagsinteckningar kommer jag att behandla i

samband med förslaget till lag om fast egendom och vad därtill hör.

Av vad jag hittills anfört framgår att min granskning av de båda berörda

lagförslagen lett fram till ett resultat som i fråga om förlagsinteckningsinstitutets

allmänna karaktär i huvudsak överensstämmer med kommitténs.

En fullt utvecklad panträttslig konstruktion av förlagsinteckningen

förefaller inte ändamålsenlig ens i fråga om inventarier och liknande anläggningstillgångar.

Reformsträvandena måste alltså inriktas på att förbättra

inteckningshavarens ställning inom den nuvarande ramen för institutet.

Liksom hittills bör förlagsinteckning avse ett kollektiv av lös egendom,

vars sammansättning kan växla, bestämt genom sin anknytning till

viss näringsverksamhet och till den som utövar verksamheten samt med

rätt för denne att förfoga över egendomen.

Mot denna bakgrund torde de olika åtgärder till stärkande av förlagsinteckningen,

som kommittén föreslagit, ganska väl motsvara vad som nu

rimligen kan begäras. Jag kommer i det följande att närmare behandla

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

spörsmålet i vilka hänseenden och i vilken utsträckning inteckningen på

grundval av förslaget bör utrustas med sakrättsliga verkningar. I detta sammanhang

vill jag endast framhålla den betydelse det kan få för inteckningens

anseende exempelvis att förmånsrätten får utövas också vid utmätning

och att inteckningen behåller viss verkan även efter överlåtelse av verksamheten.

Av särskilt stort värde för hela institutets framtid torde de förslag

vara, som innebär att kretsen av inteckningsberättigade starkt utvidgas,

att den inteckningsbara egendomen får väsentligt större omfattning och

att inteckningsrätten skall bestå oavsett om rörelsen flyttas. Också till dessa

förslag skall jag återkomma.

Kommittén föreslår att inteckningens benämning ändras från förlagsinteckning

till företagsinteckning. Som kommittén påpekar har redan genom

en lagändring år 1932 kravet att inteckningsfordringen skulle ha karaktär

av förlag uppgivits, och dessutom har ordet förlag i det allmänna språkbruket

fått en annan betydelse än den som ligger till grund för termen förlagsinteckning.

Till detta kommer att den reformerade inteckningen kommer

att skilja sig så avsevärt från den nuvarande, att en ny benämning

förefaller motiverad. Jag tillstyrker därför kommitténs förslag.

Ue av kommittén i sakrättsligt hänseende föreslagna förstärkningarna

av inteckningsrätten har föranlett en del remissinstanser att ifrågasätta

om inte företagsinteckningen terminologiskt hellre bör rubriceras som en

i vissa avseenden inskränkt panträtt än som en förmånsrätt. Lagberedningen

betonar att gällande rätt inte saknar exempel på att pantsatt egendom

kan avyttras med verkan att panträtten upphör, exempelvis när fastighetstillbehör

säljs och bortförs. Det skulle enligt beredningens mening

innebära fördelar om inteckningshavarens rätt betecknades som en i vissa

hänseenden begränsad panträtt i ett rörligt kollektiv.

Jag är ense med beredningen om att det finns vissa skäl som talar för att

man skulle kunna beteckna den rätt företagsinteckningen medför som en

panträtt. Med hänsyn till de stora skillnader i förhållande till den typiska

panträtten, som alltjämt torde komma att stå kvar, kommer jag emellertid

i likhet med kommittén fram till att tillräcklig grund saknas för en sådan

terminologisk förändring. I första hand fäster jag härvid avseende vid det

redan påtalade förhållandet, att panträtt i fast egendom på grund av inteckning

är fast knuten till själva fastigheten oavsett ägarbyte och utan tidsbegränsning

samt att panträtt i lös egendom i allmänhet förutsätter att

egendomen specificeras.

2. Rörelsens art och omfattning

Enligt gällande bestämmelser är förlagsinteckningsinstitutet förbehållet

innehavare av industriell rörelse, i vilken som regel används drivkraft om

minst fem effektiva hästkrafter eller också minst tio arbetare, samt kikare

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

av hotell-, pensionat- och restaurangrörelse, hos vilka under minst två månader

årligen sysselsätts minst tio anställda, ävensom apotekare.

För att underlätta kreditgivningen åt rörelseidkare har det som jag redan

antytt varit en angelägen uppgift för kommittén att undersöka i vilken

utsträckning kretsen av inteckningsberättigade näringsidkare kan vidgas.

Kommittén har därvid övervägt om man bör fortsätta på den väg lagstiftaren

hittills valt och sålunda utvidga institutet till att omfatta vissa ytterligare

verksamhetsarter samt uppräkna dessa i lagen. I så fall borde i varje

tall handel, servicenäringar och byggnadsverksamhet anges. Emellertid betarar

kommittén att en uppräkning av vissa ytterligare verksamhetsgrenar

tämligen snart skulle bli föråldrad med hänsyn till den tekniska och ekonomiska

utvecklingen. Om man skulle följa de nuvarande linjerna borde

man också uppställa särskilda krav på viss minsta omfattning av verksamheten

som förutsättning för inteckning. Även här skulle enligt kommittén

risk töreligga att reglerna tämligen snabbt blev föråldrade. Dessutom

är det enligt kommittén mycket vanskligt att finna normer som är

tjänliga för det ifrågavarande syftet. Man skulle uppenbarligen vara

tvungen alt uppställa skilda regler för olika näringsgrenar. Kommittén

granskar närmare olika tänkbara alternativ för att mäta en rörelses omtattning,

såsom efter antalet anställda, den i rörelsen använda drivkraften,

ett minimivärde på inteckningsbar egendom eller rörelsens omsättning.

Den tekniska utvecklingen gör emellertid att antalet anställda i allt mindre

utsträckning lämpar sig som mått på en rörelses omfattning. Drivkraften

som måttstock kan ge missvisande resultat och lämpar sig för övrigt endast

i fråga om vissa slag av verksamhet. En regel om visst minimivärde på egendomen

förutsätter som mått ett i lagen inskrivet penningbelopp, som tid

etter annan skulle behöva justeras med hänsyn till förändringar i penningvärdet.

Själva värderingen skulle för övrigt erbjuda stora svårigheter.

Bokförda värden eller brandförsäkringsvärden kunde knappast användas.

Vad slutligen gäller rörelsens omsättning framhåller kommittén att relationen

mellan omsättningen och egendomens värde varierar så starkt mellan

olika branscher, att en differentiering av beloppen skulle vara nödvändig.

Kommitténs överväganden leder fram till ståndpunkten, att det från rättsteknisk

synpunkt vore önskvärt om institutet kunde stå öppet för alla näringsidkare

oavsett rörelsens art och omfattning. Begränsningar av inteckningsmöjligheten

på grund av reella faktorer bör enligt kommitténs mening

inte ske utan starka skäl. Mot den slutsats kommittén sålunda dragit

torde någon erinran inte kunna göras. Uppenbarligen undviks en mängd

besvärliga gränsdragningsfrågor om inteckningen får ett så vidsträckt tilllämpningsområde.

Remissinstanserna har i allmänhet accepterat de synpunkter

kommittén anfört i denna del. Från några håll har dock satts i fråga

om inte vissa legala begränsningar är nödvändiga.

Vid bedömandet av vilka reella faktorer som skulle motivera legala be
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

gränsningar av inteckningsmöjligheten koncentreras självfallet intresset till

sädana företag som är av mindre storlek och som på grund därav förfogar

över egendom av tämligen obetydligt värde. Beträffande sådana företag kan

emellertid framhållas, att lagen inte i andra fall förbjuder att säkerhelsrält

upplåts i egendom av obetydligt värde. Den som erbjuds en pantsäkerhet

har själv att bedöma om han vill godta säkerheten. Lånevillkor och

lånesumma anpassas helt naturligt efter säkerhetens art och värde. Den

förmögenhetsrättsliga lagstiftningen utgår principiellt från att den som begagnar

ett rättsinstitut själv får bedöma de juridiska och ekonomiska konsekvenserna

därav. Med denna utgångspunkt möter inte hinder mot att

också små företag, där den inteckningsbara egendomen är av obetydligt

värde, omfattas av rätten till inteckning. Som kommittén framhåller finns

det för övrigt anledning anta, att de mindre företagarna inte kommer att

begagna sig av företagsinteckning i någon större utsträckning, varför eventuella

olägenheter redan på denna grund skulle utebli.

Onekligen är dock svårigheten att bedöma risken för skingring av den

intecknade egendomen och skentransaktioner större i fråga om mycket

små företag än beträffande övriga. Den mindre företagaren kan ofta

ganska lätt vidta förändringar i rörelsens drift utan att dessa åtgärder

kommer till inteckningshavarens kännedom. Inteckningshavarens övervakning

ställer sig i allmänhet svår när det gäller småföretagen och kan bli

alltför kostsam i förhållande till de värden det gäller. Svenska sparbanksföreningen

understryker i sitt remissyttrande att risken för värdeminskning

är större i ett litet egendomskollekliv än när det gäller störa företag och

föreslår att det i rörelsen nedlagda kapitalet får bli avgörande för en

gränsdragning.

Det kan mot bakgrund av det nu anförda förefalla tveksamt, om man

bör slopa varje begränsning i fråga om rätten för näringsidkare att utnyttja

företagsinteckning. Vissa argument talar onekligen för en lägsta

gräns i fråga om verksamhetens omfattning. Av resonemanget i det föregående

framgår emellertid vilka praktiska svårigheter som möter när man

söker finna en lämplig begränsningsnorm. Sparbanksföreningens förslag

torde härvidlag inte utgöra något undantag.

En fråga som i detta sammanhang bör tas upp till prövning avser konsekvenserna

för företagarnas personliga kreditvärdighet av en utvidgning

av rättsinstitutet. Enligt vissa remissinstansers uppfattning skulle ett väsentligt

utsträckande av inteckningsmöjligheten minska benägenheten inom

affärslivet att lämna rena förtroendekrediter. Beträffande företag inom

detaljhandeln befarar remissinstanserna, att leverantörerna skulle bli mindre

hågade än tidigare att lämna varukrediter, om rörelsetillgångarna besvärades

av företagsinteckning.

Det är svårt att bedöma i vad mån den personliga kreditvärdigheten kan

komma att påverkas ogynnsamt av en vidsträckt möjlighet att företagsin
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

teckna egendomen i rörelsen. Inteckningens verkan härvidlag bör dock

inte överbetonas. Inteckningsmöjligheten skall självfallet användas endast

om företagaren finner detta förenligt med sina egna intressen.

Den enskilde företagaren avstår sannolikt från att utnyttja den nya kredil - möjligheten, om han finner att ett användande av denna skulle kunna skada

hans personliga kreditvärdighet. Det måste emellertid anses ligga ett betydande

värde i att öppna en möjlighet att utnyttja företagsinteckningen

för en stor krets av företagare. I allmänhet lär för övrigt den som överväger

att lämna en näringsidkare kredit utan säkerhet inte fästa alltför

stort avseende vid utsikterna att få utdelning i en eventuell konkurs. Det

avgörande blir i stället företagets räntabilitet och allmänna utvecklingsmöjheter

samt förtroendet för näringsidkarens egen person.

Om verkningarna av en vidsträckt inteckningsmöjlighet på företagarnas

personliga kreditvärdighet sålunda inte behöver befaras bli av alltför stor

betydelse, torde det dock inte kunna bestridas, att vissa olägenheter kan

uppstå för oprioriterade borgenärer, om inteckningsmöjligheten utsträcks

till att avse även mycket små rörelser. Såsom kommittén framhåller kan

det med visst fog sägas, att ju mindre förhållandena är desto mer framstår

det som otillfredsställande att den til lämnade kreditgivaren skall behöva

räkna med förekomsten av företagsinteckning och eventuellt underkasta

sig kostnader och besvär för en undersökning härvidlag.

Jag vill i detta sammanhang återknyta till vad jag tidigare nämnt om förhållandet

till den aktuella reformen i fråga om gränsdragningen mellan

fast och lös egendom såvitt avser fastigheter, som utnyttjas för industriell

verksamhet. Att mina överväganden lett fram till att jag godtagit huvudlinjerna

i jordabalksutredningens förslag bör inte uteslutande ses som ett

resultat av strävandena att genom fastighetsinteckningen ge industrikreditgivaren

en god säkerhet i de viktigare anläggningstillgångarna. Även omsorgen

om företagsinteckningens framtid talar i viss mån för en gränsdragning,

som ger ägaren av en fastighet, där industriell verksamhet bedrivs,

möjlighet att med fastighetsinteckning som säkerhet belåna den egendom

som utgör den viktigaste förutsättningen för produktionsresultatet. Om

gränsen mellan fast och lös egendom också framdeles skulle dras på sådant

sätt att mycket viktiga anläggningstillgångar i fastighetsägarens hand räknades

som lös egendom, skulle man knappast kunna undvika, att kreditgivaren

i fortsättningen liksom hittills kompletterade en säkerhet som ställts

i form av fastighetsinteckning med en förlagsinteckning. Några remissinstanser

— Kooperativa förbundet med särskild skärpa — har i yttranden

över förlagsinteckningskommitténs förslag framhållit, att det vore olyckligt,

om det stundom tämligen slentrianmässigt uppställda kravet på förlagsinteckning

skulle komma att kvarstå även efter en förstärkning av denna inteckningsform.

Jag delar denna uppfattning. Ett syfte med reformen av förlagsinteckningen

bör vara att inteckningen skall få en större självständig be
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

23

lydelse. Med hänsyn till de återverkningar på företagarnas personliga kreditvärdighet,

som en väsentligt förstärkt förlagsinteckning ibland måste antas

medföra, är det också av visst intresse att tillse, att företagaren-fastighetsägaren

inte onödigtvis tvingas utnyttja denna inteckningsmöjlighet för att

erhålla kapital till de grundläggande produktionsmedlen. Företrädare för

bankföreningen har vid överläggningar i fråga om begreppet industritillbehör

framhållit, att den tämligen extensiva gräns, som kommer till uttryck

i mitt förslag härom, hör effektivt motverka tendensen att vanemässigt komplettera

fastighetsinteckning med förlagsinteckning. Jag fäster ett betydande

avseende härvid och utgår från att kreditinstituten genom ändamålsenlig

upplysningsverksamhet vill bidra till en ny syn på inteckningsinstitutet och

dess förhållande till fastighetsinteckningen. Avvägningen mellan intresset

av en säkerhetsmässig förstärkning av företagarnas kreditmöjligheter och

omsorgen om deras personliga kreditvärdighet — jämte det allmänna önskemålet

att ge företagsinteckningen en mer självständig ställning — har sålunda

påverkat också frågan om gränsdragningen mellan fast och lös egendom,

såvitt avser fastigheter, vilka utnyttjas för industriell verksamhet.

Ett utsträckande av företagsinteckningen till alla rörelser oavsett art

synes vara att bedöma på ungefär samma sätt som frågan om utvidgningen

oavsett storlek. En extensiv gränsdragning medför att även företag av mer

eller mindre tillfällig art, som drivs med tillfälligt anskaffade inventarier,

exempelvis varumässor och företag för inspelning av viss film, kan hl i föremål

för inteckning. Häremot torde från principiell utgångspunkt inte

mycket vara att erinra. Kreditgivaren har själv att bedöma den säkerhet,

som kan anses ligga i en helt tillfällig verksamhet. Är rörelsen inte bara av

tillfällig art utan dessutom av mycket ringa omfattning är det dock tveksamt

om man bör ställa inteckningsinstitutet till förfogande.

Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att det såväl från praktiski ekonomisk

som från rättsteknisk synpunkt är ändamålsenligt att låta företagsinteckningen

stå till förfogande för en vidsträckt krets av näringsidkare.

Med hänsyn till de speciella risker för kreditgivaren och för den personliga

kreditvärdigheten, som får anses vara förknippade med att låta också den

som driver en mycket oansenlig rörelse få tillgång till inteckningsmöjligheten,

bör dock en viss lägsta gräns i allmänhet finnas för verksamhetens omfattning.

Kommittén har sökt tillgodose bl. a. detta önskemål genom att föreslå

att företagsinteckning skall få beviljas en företagare endast om han

är bokföringspliktig enligt lag. Från kravet på bokföringsskyldighet föreslås

dock vissa undantag, huvudsakligen för jordbrukare. Förslaget har vunnit

gillande hos det stora flertalet remissinstanser. Genom uppställandet av bokföringsskyldighet

som villkor nås, som jag närmare skall beröra i det följande,

en i huvudsak lämplig begränsning av de intcckningsberättigades krets,

.lag ställer mig därför i princip positiv till detta förslag.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

3. Bokföringsskyldighet

Det krav på bokföringsskyldighet som förlagsinteckningskommiltén uppställt

som villkor för att en företagare skall få ta ut företagsinteckning är

främst motiverat av att en intecknad rörelse ansetts behöva fortlöpande

övervakning från inteckningshavarens sida. Ett av de viktigaste medlen för

en effektiv övervakning är självfallet rörelsens bokföring. Enligt kommittén

är en ordnad bokföring en förutsättning för att företagsinteckningen skall

kunna rätt tjäna sitt syfte. Bokföringen ligger därför både i företagarens

och inteckningshavarens intresse. Eftersom bokföringsskyldigheten är straffsanktionerad

anser kommittén att inteckningshavaren får en viss garanti

för att handelsböckerna fors enligt lagens föreskrifter. Med hänsyn till att

en bokföringsskyldig företagare bedöms som köpman, kan borgenären också

lättare få honom försatt i konkurs.

De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget om krav på bokföringsskyldighet

eller lämnat det utan erinran. Ett par remissinstanser anser dock,

att bokföringskravet är obehövligt och olämpligt. Bl. a. påpekas, att ett sådant

krav medför att vissa näringsidkare, som f. n. har rätt att ta ut förlagsinteckning,

inte kommer att kunna ta ut företagsinteckning. Vissa andra remissinstanser

fäster däremot stor vikt vid bokföringskravet och understryker

den betydelse ett sådant krav kan få för tilltron till institutet, om detta

utsträcks att gälla en mycket vid krets av företagare. Jag delar helt den

uppfattning, som de sistnämnda instanserna gett uttryck åt. Den radikala

utvidgning av de inteckningsberättigades krets, som jag nyss föreslagit, kan

innebära faror för inteckningshavarna, om inte dessa får tillfälle ait på

lämpligt sätt kontrollera verksamheten. Till intresset av att skydda borgenärerna

kommer omsorgen om det framtida förtroendet för institutet. Villkoret

om bokföringsskyldighet bör därför enligt min mening upprätthållas med

viss stränghet.

Enligt gällande bokföringslag föreligger alltid bokföringsskyldighet för

aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar. Bokföringslagen uppräknar

därutöver en lång rad av verksamhetstyper, där bokföringsskyldighet

töreligger. Här nämns bland många andra handel med varor, värdepapper

eller annan lös egendom eller fastigheter, tillverkning eller bearbetning

av varor, reparafionsverksamhet, byggnadsverksamhet, tryckeri- eller förlagsrörelse,

hotell- eller pensionatrörelse samt teater- eller biografrörelse. I

iråga om vissa slag av rörelser gäller dock att bokföringsplikt inte följer

med utövandet, om rörelsen vanligen drivs utan biträde av flera än make

och barn under 16 år samt två andra personer. Även vissa andra undantag

gäller från huvudregeln om bokföringsskyldighet.

Som jag redan tidigare påpekat innebär det föreslagna villkoret om bokföringsskyldighet

en betydelsefull begränsning av kretsen av inteckningsberätligade

företagare. Inom en del näringsgrenar ställs de minsta företagen

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

utanför. Jag har framhållit att denna konsekvens av det uppställda villkoret

far anses fördelaktig. Är en näringsverksamhet så speciell eller drivs den i

så liten omfattning, att lagstiftaren inte funnit skäl ålägga utövaren skyldighet

att föra handelsböcker, bör inte heller den kreditmöjlighet, som förelagsinteckningen

innebär, stå till förfogande för honom. Det bör anmärkas,

att kretsen av bokföringsskyldiga kan komma att vidgas i en framtid som

ett resultat av den översyn av bokföringslagen, vilken f. n. pågår. Skulle

utvidgningen bli väsentlig bör måhända frågan om förhållandet till kretsen

av de inteckningsberättigade omprövas.

Jag har i det föregående framhållit att kravet på bokföringsskyldighet

bör upprätthållas med viss stränghet. I ett bestämt hänseende är jag emellertid

beredd att göra viss inskränkning i detta krav. Detta sammanhänger

med följande.

Kommittén har föreslagit att möjligheten att ta ut företagsinteckning

skall stå öppen inte blott för bokföringsskyldiga näringsidkare av olika

slag utan också för jordbrukare, även om dessa inte är skyldiga att föra

handelsböcker. Företagsinteckningen avses ersätta den nuvarande inteckningen

i jordbruksinventarier och även möjligheten att erhålla panträtt i

spannmål eller i spånadslin och hampa. Skälen för att företagsinteckning

bör få utnyttjas av jordbrukare förefaller i och för sig goda, och remissinstanserna

har överlag ställt sig positiva till en sådan reform eller lämnat förslaget

därom utan erinran. Några remissinstanser har dock uttalat tvekan

beträffande reformen med hänsyn till det väsentliga undantag från kravet

på bokföringsskyldighet, som en sådan reform skulle innefatta. Utredningen

för översyn av bokföringslagen anser det från borgenärssynpunkt

önskvärt att bokföringslagens bestämmelser gäller även för jordbrukare

men säger sig ännu inte ha kunnat ta definitiv ståndpunkt i denna fråga.

Utredningen föreslår, att jordbrukare skall äga rätt till företagsinteckning

endast på villkor att de underkastar sig bokföringsskyldighet. Under alla

förhållanden bör enligt utredningen övervägas, om man inte skall förbehålla

rätten att ta ut företagsinteckning åt sådana jordbrukare, som underkastar

sig bestämmelserna i förordningen om skyldighet för vissa idkare

av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.

I anslutning till ståndpunkten i de sist berörda remissyttrandena har jag

närmare övervägt olika vägar att också i fråga om jordbruk garantera inteckningshavaren

viss möjlighet alt följa verksamhetens gång genom studium

av löpande räkenskaper. Ett krav på bokföringsskyldighet enligt lag

som villkor för rätt att ta ut företagsinteckning skulle emellertid innebära

att praktiskt taget alla jordbrukare ställdes utan inteckningsmöjlighet. En

sådan lösning är därför, som kommittén framhåller, otänkbar, i synnerhet

som det inte finns några begränsningar av motsvarande slag när det gäller

jordbrukares rätt att ta ut inteckning enligt lagen om inteckning i jordbruks
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

inventarier. Att ålägga jordbrukare, som tar ut inteckning, en särskild boklöringsplikt,

synes också föra för långt. En sådan ordning skulle innebära

lagtekniska komplikationer. Bokföringslagens regler förefaller också onödigt

stränga för att appliceras på jordbrukare. Dessutom är bokföringslagen f. n.

föremål för översyn, varvid frågan om bokföringsskyldighet för jordbrukare

prövas. Bokföringsutredningens förslag att bygga på förordningen om

skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper

som undantag för taxering innebär en omotiverad anknytning till taxeringsförhållandena

och skulle leda till egendomliga konsekvenser, eftersom

endast några få procent av jordbrukarna hittills övergett den s. k.

kontantprmcipen vid taxering till inkomst av jordbruksfastighet och begärt

att bli taxerade enligt bokföringsmässiga grunder. Dessa jordbrukare

är för övrigl inte underkastade straffansvar vid åsidosättande av sin bokföringsskyldighet

och inte heller alt anse som köpmän. Slutligen har övervägts,

att jordbrukaren för att få ta ut inteckning skulle gentemot inteckningshavaren

åta sig att föra böcker i enlighet med de regler som upptagits

i nyssnämnda förordning. En ordning, som förutsätter åtagande mellan

parterna, lämpar sig dock bättre för helt frivillig reglering. Ingenting bör

sålunda hindra att kreditgivaren i låneavtalet som villkor för kredit uppställer

ett krav på viss bokföringsskyldighet, eventuellt sanktionerad genom

en bestämmelse om att fordringen är omedelbart förfallen till betalning vid

åsidosättande av skyldigheten.

Det anförda visar att man stöter på betydande svårigheter vid försök att

i lagen garantera inteckningshavaren möjlighet att via bokföringsskyldighet

utöva kontroll över jordbruksverksamhet. I själva verket torde behovet av

sådan kontroll inte heller göra sig gällande med samma styrka i fråga om

jordbruk som i fråga om företag, där en förändring såväl i verksamhetens

art som i dess lokalisering lätt kan ske. Jag har därför stannat för att godta

kommitténs förslag. Jordbruk bör få intecknas utan hinder av att idkaren

därav inte är bokföringsskyldig enligt lag. Skulle bokföringsutredningens

kommande förslag föranleda att en mer eller mindre begränsad bokföringsskyldighet

införs för jordbrukare kan detta självfallet återverka på den nu

aktuella frågan.

I det följande ämnar jag återkomma till övriga förhållanden som speciellt

rör företagsinteckning i jordbruk.

4. Den inteckningsbara egendomen

Företagsinteckningens värde blir självfallet i hög grad beroende på hur

gränsen dras omkring den lösa egendom, vari förmånsrätten på grund av inteckningen

avses gälla. En förlagsinteckning gäller i företagarens för rörelsen

avsedda lösa inventarier, beträffande industriell rörelse dessutom i

råvaror och produkter samt vid apoteksrörelse även i övriga varor. Vidare

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

27

omfattar förlagsinteckning utestående köpeskilling för såld förlagsegendom.

Som ett led i strävandet att stärka inteckningsinstitutet har det varit en

naturlig uppgift för förlagsiuteckningskommittén att undersöka om inte

den inteckningsbara egendomen kan vidgas att omfatta också andra slag

av lös egendom. En sådan åtgärd skulle överensstämma med vissa reformkrav,

som i olika sammanhang framförts av företrädare för näringslivet.

Förlagsiuteckningskommittén avvisar till en början tanken att låta företagsinteckningen

omfatta rörelsens alla tillgångar av lös egendoms natur.

En sådan lösning skulle enligt kommittén strida mot syftet med företagsinteckningen,

nämligen att som kreditunderlag kunna utnyttja egendom,

som annars inte alls eller endast med olägenhet kan tillgodogöras för kreditändamål.

Bland remissinstanserna finns inte heller någon förespråkare

för en sådan lösning.

Jag har tidigare berört de risker för den personliga kreditvärdigheten

som kan tänkas vara förenade med vissa av kommittén föreslagna reformer.

Det är givet att dessa risker blir mindre om den inteckningsbara egendomen

begränsas. Bl. a. med hänsyn härtill delar jag kommitténs uppfattning, att

kontanter och tillgångar, som snabbt kan förvandlas i reda pengar, samt

egendom, som utan olägenhet kan pantsättas, inte bör upptas bland inteckningsobjekten.

Banktillgodohavanden samt aktier, obligationer och liknande

värdepapper bör således inte ingå. Självfallet bör inteckningen inte heller

omfatta sådan egendom, för vilken särskilt inteckningsinstitut finns, såsom

tomträtt, vissa fartyg och luftfartyg.

Om man bortser från de nu nämnda slagen av egendom anser sig kommittén

inte från principiell synpunkt böra föreslå några begränsningar i

fråga om den inteckningsbara egendomen. Kommittén avvisar sålunda tanken

att företagsinteckningen bör omfatta endast sådan egendom som i allmänhet

kan antas vara någorlunda konstant till omfattning och värde. I

allmänhet har remissinstanserna intagit samma ståndpunkt. Jag bortser

i detta sammanhang från vissa detaljer, där avvikande meningar kommer

till synes, i såväl inskränkande som utvidgande riktning. Lagberedningen

har emellertid framhållit att det vore önskvärt med en begränsning av inleckningsobjektets

omfattning, framför allt med hänsyn till den personliga

krediten, men har sagt sig inte säkert kunna avgöra, om en sådan begränsning

kan göras på annat sätt än genom en inskränkning i de enskilda

näringsidkarnas möjligheter att låta en och samma inteckning omfatta flera

rörelser.

Enligt min uppfattning saknas anledning att uppställa någon allmän norm

för begränsning av inteckningsobjekten. Säkerligen kommer det ibland att

inträffa, att vissa slag av egendom, som omfattas av företagsinteckning,

värderas lågt av kreditgivaren och att de därför knappast kommer att i det

enskilda fallet påverka vare sig lånesumma eller lånevillkor. Kreditgivaren

kommer naturligtvis att i sådana fall bortse från den ifrågavarande egendo
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

men. I ett annat fall kan emellertid egendom av samma slag tillmätas ett betydande

värde och det är då förmånligt att den omfattas av inteckningen.

Utgångspunkten vid den närmare prövningen av omfattningen av den inlecknade

egendomen bör sålunda vara att, i den mån den personliga kreditvärdigheten

inte därigenom utsätts för speciella risker, också egendom, som

inte är av bestående karaktär, bör ställas till kreditgivarens förfogande inom

inteckningsinstitutets ram. Kreditgivaren får sedan fästa det avseende han

anser sig kunna vid den erbjudna säkerheten. Om den ifrågavarande egendomen

generellt sett har ett påtagligt obeständigt eller svårbestämt Värde

torde den dock inte böra omfattas av företagsinteckningen.

Till lagberedningens synpunkter på frågan om en viss begränsning av

inteckningsobjektet genom förbud mot gemensam inteckning i flera rörelser

ämnar jag återkomma i samband med reglerna om individualisering av intecknad

verksamhet.

Den norm för bestämmandet av inteckningsobjekten, som jag sålunda ansett

mig böra biträda, kan i princip sägas vara ganska extensiv. Om en industriidkare

äger den fastighet, där han utövar sin industriella verksamhet,

kommer dock, som jag tidigare påpekat, företagsinteckningen inte att omfatta

lika stor del av inventarierna som i andra fall. Detta beror på den i

annat sammanhang föreslagna vidsträckta bestämningen av tillbehör till

fastighet, där industriell verksamhet bedrivs. Såväl förla^sinteckningsreformen

som reformen av industritillbehörsreglerna har i hög grad dikterats

av strävandena att till näringslivets fromma öka kreditunderlaget inom den

ram som föreligger i resp. fall. En sådan metod att i görlig mån söka stärka

fastighets- och förlagsinteckningen var och en efter sina förutsättningar synes

ändamålsenlig.

I likhet med kommittén finner jag det nödvändigt att objekten för företagsinteckning

uppräknas i lagen. Med den vidsträckta målsättning, som

kommittén uppställt och som jag delar, blir det möjligt att göra uppräkningen

gemensam för alla slag av näringsverksamhet. Därigenom undviks

besvärliga gränsdragningsproblem och vinns även i övrigt rätts tekniska fördelar.

Till inteckningsobjekten bör naturligtvis i första hand hänföras inventarier,

som är lös egendom, olika slag av varor samt andra lösören. Dessutom

bör vissa betydelsefulla nyttjanderätter och vissa slag av fordringar höra till

den egendom, vari företagsinteckning skall gälla, förutsatt att rättigheterna

resp. fordringarna är överlåtbara. Till det närmare bestämmandet av de olika

inteckningsobjekten återkommer jag i specialmotiveringen.

5. Verksamhetens individualisering. Inskrivningsväsendets organisation

En betydelsefull plats i kommitténs reformförslag intar de bestämmelser,

som närmare reglerar identifikationen av den rörelse, inom vilken egendomen

skall tjäna som säkerhet på grund av företagsinteckning. De nuvarande

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

lagreglerna utmärks såtillvida av en viss stränghet, som den av förlagsinteckning

omfattade rörelsen alltid måste kännetecknas såväl av företagarens

person som av rörelsens art och den kommun inom vilken verksamheten

utövas. Eftersom en förändring i fråga om något enda av dessa tre kännetecken

anses medtöra, att förmånsrätten på grund av inteckningen upphör,

är det uppenbart att de nuvarande individualiseringsi’eglerna från kreditgivarens

synpunkt kan innebära betydande nackdelar. Om en rörelse flyttas

från den kommun, vilken angetts som kännetecken, till en annan kommun,

anses sålunda rörelsen på den nya platsen inte identisk med den rörelse som

drevs i den törstnämnda kommunen. En förändring av verksamhetens art

ger samma resultat. I fråga om en sådan förändring är det för övrigt uppenbart,

att denna kan ske nästan omärkligt och lätt föranleda gränsdragningsproblem.

Förlagsinteckningskommittén utgår från det tämligen självklara förhållandet,

att verksamheten även i en ny lagstiftning måste kännetecknas av

näringsidkarens person, vare sig det är en fysisk person eller en juridisk

person, t. ex. ett bolag eller en förening. Någon generell möjlighet att objektivt,

utan anknytning till personen, känneteckna den rörelse näringsidkaren

driver linns uppenbarligen inte. Mot bakgrund av strävandena att stärka

iörlagsinteckningens ställning i kreditgivarens hand undersöker kommittén

emellertid om man i framtiden bör behålla metoden att känneteckna rörelsen

även genom att ange dess art och lokalisering. Kommittén konstaterar, att

den rådande ordningen minskar inteckningens värde som säkerhet och att

särskilt identifikation genom angivande av verksamhetens art medför problem.

Här nämner kommittén som exempel det fall, att företagaren driver

verksamhet i skilda branscher, vilka i inteckningshänseende på grund av

de nuvarande reglerna måste behandlas som skilda rörelser. Då det ofta

finns gemensamma anordningar av olika slag, t. ex. transportmedel, uppstår

svårigheter att avgöra till vilken av flera rörelser dessa skall hänföras. Kommittén

framhåller sammanfattningsvis, att å ena sidan — till undvikande av

gränsdragningsproblem — en rörelses art bör anges på sådant sätt, att en

tydlig gräns dras i förhållande till annan verksamhet, som företagaren driver,

men att å andra sidan — i kreditgivarens intresse — beskrivningen bör

vara så vidsträckt, att den kan täcka både en mindre ändring i verksamhetens

inriktning och en nystartad verksamhet, som är likartad med den ursprungliga.

Det är uppenbarligen svårt att samtidigt tillgodose dessa motsatta

krav.

I fråga om kravet på lokalisering av den intecknade rörelsen konstaterar

kommittén att man visserligen genom upprätthållandet av ett sådant krav

kan nå en tydligare gränsdragning än genom angivande av rörelsens art. Den

territoriella begränsningen till kommunen medför emellertid enligt kommitténs

uppfattning ofta en uppdelning av företag, som bör behandlas som en

enhet i inteckningshänseende. Åtskilliga verksamhetsformer är inte alls eller

endast under begränsad tid bundna till viss plats eller visst område. Kommit
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år lOtid

tén nämner som exempel transportverksamhet samt byggnads- och anläggningsverksamhet

och anser att ett obetingat lokaliseringskrav numera framstår

som föråldrat. I vissa fall skulle inte ens en utvidgning till länet som

lokalt kännetecken ge ett tillfredsställande resultat utan inteckningen borde

omfatta all den verksamhet företagaren utövar inom riket. En generellt

tvingande regel härom anser kommittén likväl olämplig. Det kan ibland vara

fördelaktigt för företagaren att i stället för ett större kreditobjekt äga

tillgång till liera mindre för att kunna erbjuda dem som säkerhet åt olika

långivare. Individualisering endast genom företagarens person skulle dessutom

medföra att varje ny rörelse, som företagaren etablerade eller förvärvade,

kom att omfattas av inteckning i den rörelse han redan drev.

Övervägandena i hithörande frågor föranleder kommittén att framlägga

ett förslag till individualiseringsregler, som i mycket hög grad tar hänsyn

till individuella önskemål. Enligt förslaget skall företagarens person kvarstå

som enda obligatoriska kännetecken på verksamheten. Detta kännetecken

skall efter fritt val kunna kombineras med kännetecken på verksamhetens

art eller på dess lokala anknytning — varvid kommun bör vara det minsta

området — eller på bådadera.

Flertalet remissinstanser har lämnat kommitténs förslag till individualiseringsregler

utan erinran. Några instanser, bland dem bankföreningen, hälsar

förslaget med stor tillfredsställelse och anser att uppmjukningarna i del

nu rådande systemet kan få stor betydelse för företagarnas kreditmöjligheter.

Ett ganska stort antal remissinstanser uttalar emellertid tvekan i fråga

om lämpligheten av en så långtgående liberalisering som den förslaget

inrymmer. Till dessa remissinstanser hör bankinspektionen och advokatsamfundet,

som särskilt vänder sig mot att använda verksamhetens art som

särskiljande kännetecken vid uttagande av inteckningar, samt lagberedningen,

som bl. a. finner det föreslagna systemet alltför komplicerat. Beredningen

föreslår, att man för ändamålet skiljer på juridiska och fysiska personer,

varvid företagsinteckning beträffande juridisk person bör avse all företagets

egendom men inteckning i fråga om fysisk person blott verksamhet

av viss närmare angiven beskaffenhet. Advokatsamfundet anser det tvärtom

otillfredsställande att en företagare skall kunna ta ut skilda företagsinteckningar

i två eller flera av honom bedrivna rörelser, särskilt om dessa drivs

på samma ort och under utnyttjande av viss för rörelserna gemensam egendom.

Enligt min uppfattning talar rent principiellt starka skäl till förmån för

de liberala individualiseringsregler, som kommittén föreslagit. Som jag redan

nämnt är betydande nackdelar från värdesynpunkt förenade med elt

fastlåst individualiseringsmönster. Genom de skilda alternativ, som föreslås

bli ställda till företagarnas och kreditgivarnas förfogande, öppnas större

möjligheter att ordna inteckningsförhållandena efter vad omständigheterna

i det enskilda fallet kräver. På detta sätt skapas en ändamålsenlig flexibili
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

tet. Ett totalt törbud mot att inom skilda rörelser ta ut olika inteckningar

med användande av verksamhetsarten som skiljande kännetecken skulle i

vissa lägen kunna vålla betydande svårigheter för näringsidkaren. Om denne

driver rörelser av mycket olika karaktär inom skilda branscher kan det

vara ett tämligen naturligt önskemål för honom att söka utnyttja egendomen

inom rörelserna som separata kreditunderlag oavsett om rörelserna drivs på

samma ort eller inte. I den mån kreditgivaren blir övertygad om det ändamålsenliga

häri bör möjligheten till särinteckning knappast förmenas näringsidkaren.

Att å andra sidan — i överensstämmelse med lagberedningens

tankegångar, som är diametralt motsatta bankinspektionens och advokatsamfundets

— förbjuda den enskilde näringsidkaren att ta ut en inteckning,

som omfattar två eller flera olika rörelser, förefaller i allmänhet innebära en

onödig hämsko på de enskilda parterna i kreditförhållandet. Lagberedningens

förslag att företagsinteckning, som utställs av juridisk person, obligatoriskt

skall omfatta all dess inteckningsbara egendom i riket ter sig av

samma skäl mindre lämpligt. Särskilt för företag inom storindustrien skulle

en sådan ordning kunna innebära betydande nackdelar. Det är inte ovanligt

att storföretagen delar upp de olika produktionsleden mellan skilda fabriker,

var och en av stort värde, och det kan då vara lämpligt att låta egendomen

inom varje fabriksrörelse, där den låter sig särskiljas till art eller

lokalisering, utgöra självständigt underlag för företagsinteckning.

Om verksamhetsarten används som kännetecken torde detta i regel få den

verkan, att inteckningens värde sjunker i förhållande till om kännetecknet

utesluts. En tillräcklig garanti mot att institutet mer allmänt utsätts för

den nu ifrågavarande risken att förlora i betydelse torde emellertid ligga

däri att kreditgivarna sannolikt i erforderlig utsträckning kommer att begära

säkerheten ställd utan sådan begränsning. Kommittén diskuterar de

problem, som kan följa av att företagaren och kreditgivaren kan ha motsatta

intressen när det gäller att bestämma inteckningens omfattning. Det

töieslagna individualiseringssystemet anses rent allmänt äga så stora företräden,

att man inte bör fästa allför stort avseende vid risken för att kreditgh

arsidan såsom den starkare parten skall genomdriva krav på att inteckningen

bör ha obegränsad omfattning, även när detta inte kan anses sakligt

motiverat. Jag delar denna uppfattning.

I ett bestämt hänseende har jag funnit mig böra föreslå ett avsteg från de

av kommittén föreslagna individualiseringsreglerna, nämligen i fråga om

bestämning av det område inom vilket företagsinteckning skall gälla. Kommitténs

förslag innebär ju alt företagsinteckning skall kunna omfatta en

företagares verksamhet i hela riket. En förutsättning för genomförandet av

en sådan ordning är att gällande regler om forum för förlagsinteckning ändras

radikalt. F. n. upptas ärende om törlagsinlcckning, om rörelsen drivs i

stad med rådhusrätt, av inskrivningsdomaren vid denna, och annars av inskrivningsdomaren

i residensstaden. Skulle det föreslagna individualise
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

ringssystemet införas med bibehållande av nu gällande forumregler skulle

det som kommittén påpekar bli nödvändigt att låta inskrivningsdomarens

behörighet betingas av att den faktiskt drivna verksamheten utövades

inom inskrivningsdomarens område. Principiellt skulle det väl vara möjligt

att låta inantalsskrivningsorten för företagaren eller sätet för bolagets

eller föreningens styrelse vara avgörande. Ett delvis invecklat aviseringsförfarande

skulle emellertid bli nödvändigt vid företagets flyttning mellan skilda

jurisdiktionsområden. I fråga om fysiska personer samt kanske i speciellt

hög grad — i fråga om handelsbolagen och de ekonomiska föreningarna

skulle med hänsyn till avsaknaden av central registreringsmyndighet likväl

ingen effektiv garanti kunna nås mot i sak oriktiga inteckningsåtgärder,

exempelvis dubbelföringar. Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att den

nuvarande judiciella organisationen med lokala inskrivningsdomare ersätts

med en för hela landet gemensam inkrivningsmyndighet. Kommittén föreslär

att Stockholms rådhusrätt skall utgöra denna centrala inskrivningsmyndighet.

Enligt kommitténs uppfattning skulle centraliseringen visserligen

i någon mån försvåra kommunikationen mellan allmänheten och inskrivningsmyndigheten,

men den skulle samtidigt främja en enhetlig rättstillämpning

och en rationalisering av inskrivningsarbetet.

Ett inte ringa antal remissinstanser ställer sig avvisande eller starkt tveksamma

till förslaget om en central inskrivningsmyndighet för hela landet. Med

hänsyn härtill är de också tveksamma i fråga om att avstå från varje kra\

på lokalisering av inteckningsobjektet inom det töreslagna individ ualiseringssystemet.

Flera remissinstanser, som kommerskollegium, statskontoret,

länsstyrelserna i Jönköpings och Västmanlands län, lagberedningen och

sparbanksföreningen, finner frågan om en centralisering ofullständigt utredd.

I allmänhet anses nackdelarna av en centralisering överväga fördelarna.

Det hävdas att sammanförandet av inskrivningsärendena till en enda

myndighet erbjuder många praktiska problem. Kommerskollegium finner

det svårt att försvara en åtgärd varigenom exempelvis en jordbrukare i

Skåne eller Norrbotten tvingas vända sig till en myndighet i Stockholm för

att erhålla en företagsinteckning.

Med hänsyn till nackdelarna av en total centralisering av inskrivningsväsendet

har några remissinstanser framlagt egna förslag om hur inskrivningsväsendet

— och därmed delvis individualiseringssystemet — bör vara inrättat.

Statskontoret menar att man i huvudsak bör kunna utgå från det

föreslagna individualiseringssystemet, medan lagberedningen — i anslutning

till vissa redovisade synpunkter på individualiseringen — föreslår en

indelning efter företagens art av juridiska resp. fysiska personer. Kommerskollegium

slutligen föreslår, att inskrivningsväsendet generellt sammanförs

till länsresidensstäderna. Med hänsyn till det centrala register för

aktiebolag, som för hela riket förs hos patent- och registreringsverket, föreslås

att sådana bolag skall äga rätt att ta ut riksomfattande företagsinteck
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

ningar, medan övriga företag skall vara hänvisade till resp. län som största

lokaliseringsområde för inteckning.

Det anförda torde visa att en tillfredsställande lösning på de problem, som

här uppkommer, inte kan nås utan en avvägning mellan olika intressen. A

ena sidan står fördelarna av att kunna ge företagsinteckningen en så stark

ställning som möjligt genom att kunna individualisera verksamheten enbart

via näringsidkarens person. Å andra sidan finns nackdelarna med ett helt

centraliserat inskrivningsväsende — framför allt den i många fall väsentligt

försvårade kommunikationen mellan allmänheten och inskrivningsmyndigheten.

Särskilt för jordbrukarnas del men också för det stora flertalet

enskilda företagare måste det ofta te sig olämpligt att för inskrivningsåtgärder

behöva vända sig till en hela landet omfattande myndighet, allra helst som

man under de första åren efter reformens genomförande — främst med hänsyn

till institutets utvidgning till helt nya kategorier av näringsidkare —

måste räkna med att inskrivningsåtgärderna kräver underhandskontakter

mellan sökandena och vederbörande inskrivningsdomare för ingivande av

kompletterande handlingar. Att märka är också att en central registrering

av alla näringsidkare — inklusive jordbrukare — som tar ut företagsinteckningar,

måste erbjuda stora problem, något som kommittén också medger.

Ökningen av antalet intecknade rörelser får antas bli stor med hänsyn till

att institutet föreslås omfatta helt nya kategorier av företagare. Kommittén

har ansett en två- eller tredubbling av antalet inskrivningsärenden tänkbar,

vilket knappast torde innebära någon alltför djärv uppskattning.

Behovet av att ta ut riksinteckningar torde för övrigt inte med samma styrka

göra sig gällande bland flertalet enskilda företagare, som har sin verksamhet

koncentrerad till viss ort eller viss bygd, som bland de större företag,

vilka vanligen drivs i aktiebolagsform och har sin verksamhet mer

spridd över landet. I fråga om de förstnämnda bör en möjlighet att erhålla

länsomfattande inteckningar vara till fyllest medan i fråga om de senare

möjligheten att ta ut riksinteckningar bör stå öppen.

På grund av vad sålunda anförts anser jag att den av kommerskollegium

föreslagna lösningen är att föredra framför kommitténs förslag. Om parterna

inte bestämmer att kommun skall vara inteckningsområde bör alltså det

län, där näringsidkaren resp. handelsbolaget eller föreningen driver verksamhet,

utgöra geografisk ram för företagsinteckningen. I fråga om aktiebolag

bör emellertid riksomfattande företagsinteckningar kunna uttas hos

inskrivningsdomaren i residensstaden i det län, inom vilket bolagets styrelse

tiar sitt säte. Ändring i fråga om styrelsens säte införs nämligen i aktiebolagsregistret,

varifrån erforderliga underrättelser till berörda inskrivningsdomare

kan erhållas. Inskrivningshandlingarna kan därefter överflyttas och

någon risk för dubbelföringar uppkommer inte.

Naturligtvis kan fall förekomma, då del i fråga om en enskild företagare

frän kreditsynpunkt skulle ha varit lämpligt att kunna ta ut en riksinteckning,

3 Bihang till riksdagens protokoll 1966. .9 samt. 9 and. Nr 28

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

Så kan exempelvis vara fallet med företag inom byggnadsbranschen eller

andra branscher med starkt ambulerande verksamhet. I den mån ett sådant

företag driver verksamhet inom flera olika län bör det dock — i likhet med

vad som nu gäller med avseende på verksamhet inom flera kommuner —

inte föreligga något hinder mot att separat länsvis inteckna den verksamhet

som drivs inom de olika områdena. Skulle det i något särskilt fall vara av

utomordentligt stor betydelse för företaget att ta ut riksinteckningar står

möjligheten till aktiebolagsbildning öppen.

6. Överlåtelse av intecknad verksamhet

Jag har inledningsvis framhållit, att förlagsinteckningshavarens förmånsrätt

anses upphöra, om den intecknade rörelsen överlåts, och att förlagsinteckningskommittén

sökt finna ett sätt att stärka inteckningshavarens ställning

i en sådan situation. F. n. har inteckningshavaren endast möjligheten

att kräva omedelbar betalning för den intecknade fordringen, även om denna

inte är förfallen, och att vid konkurs eventuellt bringa överlåtelsen att återgå

med stöd av konkurslagens återvinningsregler. Dessa åtgärder förutsätter

att inteckningshavaren snabbt får kännedom om överlåtelsen. Annars

föreligger risk för rättsförlust.

Med anledning av vissa önskemål som framförts om ett bättre skydd för

inteckningshavaren diskuterar kommittén till en början möjligheten att låta

förlagsinteckningen, oavsett överlåtelsen, fortfarande gälla i rörelsen på

samma sätt som en fastighetsinteckning besvärar fastigheten oavsett byte

av ägare. Såsom kommittén framhåller är denna tanke dock svår att förverkliga.

Den förutsätter i princip ett system där själva rörelsen — och därmed

den till denna knutna egendomen — kan identifieras utan samband med

viss person. Jag har tidigare framhållit att en sådan ordning knappast kan

genomföras i praktiken. En regel om skyldighet för förvärvaren att underrätta

inskrivningsdomaren om överlåtelsen är visserligen tänkbar, men tvekan

inställer sig i fråga om hur en sådan bestämmelse bör sanktioneras. En

skyldighet för förvärvaren att personligen svara för den intecknade fordringen,

om han åsidosätter sin anmälningsplikt, skulle enligt kommitténs

mening föra alltför långt. Om rörelsen överläts till någon, som redan drev

en intecknad rörelse, skulle för övrigt inteckningskollision kunna inträffa.

Inteckning i den förvärvade rörelsen borde då vika för inteckning i förvärvarens

ursprungliga rörelse. Till det nu anförda skulle komma de rent inskrivningstekniska

problemen, vilka med hänsyn till de bristande möjligheterna

att objektivt identifiera rörelserna måste antas bli betydande. I likhet

med kommittén finner jag denna väg att stärka inteckningshavarens ställning

oframkomlig.

Kommittén diskuterar i fortsättningen möjligheten att föreskriva skyldighet

för köparen av intecknad rörelse att nedsätta köpeskillingen hos läns
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966 35

styrelsen för att tillgodose inteckningsliavare. Också mot en sådan ordning

anförs flera argument, bl. a. att denna möjlighet inte skulle kunna användas

när vederlaget utgörs av annat än pengar eller när vederlag inte utgår. Kommittén

stannar i stället för att föreslå lösningen, att den egendom som ingår i

överlåtelsen och är föremål för inteckning skall fortsätta att häfta för denna

i förste förvärvarens hand under en övergångstid av ett halvt år. En till de

konkreta föremålen begränsad förmånsrätt avses sålunda bestå, fastän föremålen

övergått i annans ägo. Eftersom den föreslagna regeln innebär att de

förvärvade föremålen belastas av en s. k. tyst förmånsrätt måste den som

överväger att ta emot företagsinteckning som säkerhet undersöka om företagaren

förvärvat sin rörelse inom sådan tid att egendomen kan vara besvärad

av inteckning på grund av förre innehavarens medgivande. En sådan

undersökning är dock lätt att göra med hjälp av handelsböckerna. På samma

sätt bör enligt kommittén den som ämnar förvärva en rörelse undersöka

om denna besväras av företagsinteckning, exempelvis genom ett gravationsbevis.

Kommittén antar att överlåtelse normalt inte skall komma till stånd

utan att inteckningarna i samband därmed dödas eller inteckningshavaren

avstår från sin rätt mot förvärvaren.

De flesta remissinstanserna har ställt sig positiva till förslaget eller lämnat

det utan erinran. Några remissinstanser, såsom bankinspektionen, kommerskollegium

och Kooperativa förbundet, är emellertid kritiska mot att en tyst

förmånsrätt skapas i förhållande till den förste förvärvaren. Bankinspektionen

påpekar, att den tysta förmånsrätt i fast egendom, som tillkommer

inteckning för ogulden köpeskilling, inneburit vissa nackdelar för kreditinrättningarna.

Kommerskollegium hävdar att de föreslagna reglerna är ägnade

att skapa osäkerhet och orsaka rättsförluster inom näringslivet. Framför

allt måste det ofta bli svårt att avgöra vilken egendom som efter en överlåtelse

avses med förmånsrätten. Med hänsyn till att det varit kommitténs

avsikt att skapa en ordning, som driver parterna att i eget intresse träffa

uppgörelser och därmed undanröja tänkbara osäkerhetstillstånd, och eftersom

de föreslagna reglernas verkan är tidsbegränsad vill kollegium dock

inte motsätta sig förslaget. Kooperativa förbundet slutligen anser att förslaget

rent principiellt innebär så genomgripande avsteg från den klara

gränsdragning mellan panträtt och förmånsrätt, som nu gäller, att det är

tveksamt om man bör godta förslaget. En person, som i god tro förvärvat

viss egendom, kan till följd av förslaget tvingas avstå därifrån, vilket anses

vara något för vår rättsordning helt nytt.

Det kan inte förnekas att kommitténs förslag om en s. k. tyst förmånsrätt

i lös egendom efter överlåtelse är tämligen radikalt och kan skapa viss

rättsosäkerhet. De med förslaget förknippade riskerna för den allmänna

omsättningen måste dock bedömas som mycket små. Först och främst bör

man hålla i minnet, att förslaget endast tar sikte på sådana fall då en hel

rörelse eller eventuellt en viss verksamhetsgren överlåts. Det är alltså fråga

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

om transaktioner av i allmänhet betydande storleksordning, där det för parterna

är minst lika naturligt som vid fastighetsköp att föra ingående köpeförhandlingar.

Själva förmånsrätten avses dessutom bli begränsad till sin

verkan både i fråga om egendomen och tiden. Det kan visserligen sägas, att

det ibland kan vara svårt att avgöra vilken egendom som avses med förmånsrätten,

särskilt om någon tid hunnit förflyta efter överlåtelsen. Den

väsentliga betydelsen hos de föreslagna reglerna ligger emellertid i att de

främjar uppgörelser mellan förvärvare och inteckningshavare redan i samband

med överlåtelsen. Därigenom undviks tillstånd av osäkerhet och inteckningsinstitutet

förstärks. Det torde därför vara riktigt, som kommittén

förmodar, att reglerna blott sällan kommer att behöva tillämpas. Om

de i allmänhet kommer att verka därhän, att inteckningsförhållandena saneras

i samband med överlåtelserna, måste detta emellertid anses vara en

så stor vinning, att eventuella nackdelar som i enstaka fall kan uppkomma

på grund av den föreslagna ordningen mer än väl uppvägs. Även kommerskollegium

synes i sitt remissyttrande ha resonerat efter nu angivna linjer.

Eftersom förmånsrätten inte avses omfatta annat än de överlåtna föremålen

bör inteckningen i enlighet med kommittéförslaget medföra företräde

till betalning framför inteckning i rörelse, som förvärvaren driver vid tiden

för förvärvet. Den som har inteckning i denna rörelse har i allmänhet saknat

anledning att räkna med den förvärvade egendomen. Vidare bör den på

inteckningen grundade rätten, såsom kommittén föreslår, gälla endast så

länge den sålda egendomen tillhör förste förvärvaren. Att utsträcka den

tysta förmånsrätten till senare förvärv kan inte anses lämpligt. Bankinspektionen

framhåller visserligen att den trygghet, som avses följa med den föreslagna

ordningen, med hänsyn härtill måste bli av tvivelaktigt värde. Om

köparen använder sig av en bulvan, som först förvärvar den intecknade rörelsen,

mister inteckningshavaren sin säkerhet. Denna synpunkt kan naturligtvis

inte helt frånkännas betydelse. I likhet med kommittén vill jag emellertid

uttala förhoppningen, att man skall kunna komma till rätta med bulvanfallen

i rättstillämpningen. Bortsett från sådana fall torde det vara sällsynt

med flera förvärv av en och samma rörelse under en så begränsad tidrymd,

som det här kan bli fråga om.

Förslaget om en begränsning till ett halvt år av den tid, under vilken förmånsrätten

skall bestå i den överlåtna egendomen, har föranlett kritik från

vissa remissinstanser. Försäkringsbolagens riksförbund samt några handelskammare

anser, att den föreslagna tiden är altför kort med hänsyn till att

några särskilda publicitetsregler inte är uppställda. I stället föreslås en ettårsfrist.

En sådan förlängning stärker ytterligare inteckningshavarens ställning.

Jag ansluter mig därför till ändringsförslaget men vill framhålla att

detta i vissa fall kan innebära en något ökad risk för osäkerhetstillstånd. En

väsentlig fördel med en ettårsregel ligger emellertid i de ökade möjligheterna

för inteckningshavaren att få kännedom om en överlåtelse. Normalt

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1f)(>6

kommer åtminstone en ränteförfallodag att infalla under den tid fristen

löper. Även sannolikheten för att ett bokslut skall finnas tillgängligt ökar.

Vid remissbehandlingen har frågan väckts huruvida inte den föreslagna

förmånsrätten bör omfatta också det fall då intecknad verksamhet flyttas

till en plats utanför det område, som inteckningen avser. Rent principiellt

kan måhända visst fog anses föreligga för en sådan utvidgning men den är

inte väl förenlig med den föreslagna ordningen beträffande individualisering

av intecknad rörelse. För att vara säker på att egendom i viss rörelse,

som skall startas eller som nyligen startats inom ett område, inte belastas

av förmånsrätt på grund av äldre inteckning, som uttagits inom annat område,

måste långivaren undersöka, om den nystartade rörelsen inte i verkligheten

utgör en rörelse som flyttats från annan plats. En sådan undersökning

skulle i praktiken kunna visa sig svår att göra. Den tidigare påtalade

viktiga allmänt tvisteförebyggande verkan av de föreslagna reglerna om inteckningsrättens

bestånd skulle för övrigt inte kunna komma till uttryck

i »flyttningsfallen». Jag anser mig med hänsyn till det anförda inte kunna biträda

den föreslagna utvidgningen av reglernas tillämpningsområde.

Kommittén har till särskild behandling tagit upp vissa problem, som för

företagsinteckningens vidkommande kan följa med bruket att inom koncerner

låta ett dotterbolags verksamhet skötas i dess eget namn men för

moderbolagets räkning. Moderbolaget är då ofta ägare till omsättningstillgångarna,

medan dotterbolaget äger vissa anläggningstillgångar. Eftersom

förhållandet mellan moder- och dotterföretagen i mycket erinrar om kommission,

brukar dotterbolag av denna typ kallas kommissionärsbolag. Enligt

kommittén bör i inteckningshänseende både moderbolaget och dotterbolaget

utan någon särskild lagregel betraktas som företagare med avseende på den

rörelse, som drivs i dotterbolagets namn. Med tillämpning av de vanliga reglerna

bör då en inteckning kunna tas ut i vartdera företaget och därigenom

omfatta all egendom i den gemensamma verksamheten av karaktär att kunna

besväras av företagsinteckning.

De av kommittén härvidlag lämnade synpunkterna har i allmänhet lämnats

utan erinran av remissinstanserna. Kooperativa förbundet framhåller

emellertid, att ett uttagande av dubbla företagsinteckningar inte passar tör

den situation, som föreligger när förhållandet mellan moder- och dotterföretag

grundar sig på ett arrendeavtal. I sådana fall är det naturligt att företagsinteckning

tas ut endast i moderföretagets—arrcndatorns namn.

Om inte några särskilda regler uppställs beträffande företagsinteckning i

moder- och dotterföretag, som är förenade genom kommissionärs- eller arrendeavtal,

kan båda företagen såsom juridiska personer la ut separata företagsinteckningar,

under förutsättning att de anses driva näringsverksamhet.

En annan sak är att kreditgivaren, med hänsyn till att de inbördes egendomsförhållandena

mellan moder- och dotterföretagen kan vara svåra alt

överblicka, kan tänkas vilja ha säkerhet i den egendomsmassa, som företa
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

gen tillhopa förfogar över, och därför begär att få ta ut inteckningar i båda

företagen. Dessa inteckningar kan sedan läggas som säkerhet för ett och

samma lån. En särskild reglering i lag av hithörande spörsmål förefaller med

hänsyn till det anförda obehövlig.

7. Förmånsrätt vid utmätning

Såsom tidigare antytts har kommittén föreslagit att företagsinteckning

skall medföra förmånsrätt inte såsom förlagsinteckning bara i konkurs

utan också vid utmätning. En sådan utvidgning av inteckningsrätten

skulle innebära att denna på en viktig punkt jämställdes med panträtt.

Detta skulle spela en betydelsefull roll för institutets anseende. Kommittén

påpekar att, om en oprioriterad borgenär får utmätning i intecknad egendom,

det kan visa sig att enda möjligheten för inteckningshavaren att skydda sig

är att begära företagaren i konkurs. En sålunda framtvingad konkurs kan

ofta komma olämpligt också för inteckningshavaren. Om denne däremot

har förmånsrätt vid utmätning torde utmätning av intecknad egendom för

oprioriterad eller sämre prioriterad fordran betraktas som lönlös.

Kommittén har närmare granskat vissa argument, vilka i samband med

1932 års reform av förlagsinteckningsinstitutet anfördes mot att låta inteckningshavare

få förmånsrätt vid utmätning. Bl. a. framhölls då att, för

att en oprioriterad borgenär skulle kunna få betalning genom utmätning, så

stor del av egendomen måste utmätas, att både inteckningen och utmätningsfordringen

täcktes av köpeskillingen. Detta kunde leda till utmätning och

försäljning av förlagsegendomen i dess helhet eller större delen därav, ofta i

strid mot både inteckningshavarens och gäldenärens intressen. Dessutom

skulle en sådan utvidgning av förmånsrätten innebära en beskärning av gäldenärens

möjligheter att erhålla kredit utan säkerhet. Till bemötande av

dessa argument uttalar kommittén, att det kan ifrågasättas att vägra inteckningshavaren

betalningsrätt vid utmätning i sådana fall då borgenären

visar att återstoden av den intecknade egendomen täcker inteckningshavarens

fordran. Ett sådant undantag torde emellertid enligt kommitténs mening

inte få någon större praktisk betydelse. En oprioriterad borgenär har

för övrigt andra möjligheter att tvinga fram betalning än genom att söka utmätning;

bl. a. kan han göra konkursansökan. Företagarnas möjligheter att

få personlig kredit bör enligt kommittén inte påverkas nämnvärt av att

förmånsrätt införs för företagsinteckning vid utmätning.

Remissyttrandena beträffande förslaget om förmånsrätt vid utmätning är

övervägande positiva. Advokatsamfundet anser emellertid önskvärt att förmånsrätten

får gälla även vid underhandsawecklingar av rörelse under förutsättning

att avvecklingen sker under betryggande former. Några remissinstanser,

framför allt lagberedningen, tar upp olika exekutionsrättsliga problem,

som torde uppkomma i samband med den föreslagna reformen.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 ur 1966

Kommitténs förslag om förmånsrätt också vid utmätning tillgodoser ett

gammalt önskemål. Förslaget innebär enligt min mening en viktig förstärkning

av inteckningsinstitutet utan att samtidigt medföra alltför stora praktiska

nackdelar. Liksom i fråga om reglerna om inteckningsrättens bestånd

vid överlåtelse kommer verkan av förmånsrättens utvidgning sannolikt

främst att ha psykologisk betydelse. Som kommittén påpekar kan det väntas

att utmätning av intecknad egendom inte kommer att behöva ske i någon

större utsträckning. De komplikationer i det exekutiva förfarandet, vilka

får antas bli en oundviklig följd av reformen, bör därför inte heller bli

särskilt besvärande.

Frågan om förmånsrättens betydelse vid underhandsaweckling av intecknad

rörelse inrymmer problem av allmänt konkursrättslig art och torde

komma att uppmärksammas vid den pågående översynen av konkurslagstiftningen.

Som jag inledningsvis antytt ämnar jag senare framlägga förslag till ändringar

i gällande exekutiva och processuella regler, vilka blir nödvändiga

bl. a. med hänsyn till den föreslagna utvidgningen av förmånsrättens verkan.

Förslaget härom kommer att framläggas samtidigt med förslag till de

ändringar i samma hänseenden, som betingas av att begreppet fast egendom

och vad därtill hör avses få ett delvis nytt innehåll.

8. Företagsinteckning i jordbruk

I likhet med kommittén har jag uttalat, att flera skäl talar för att möjligheten

att ta ut företagsinteckning bör stå öppen även för jordbrukare.

Remissinstanserna har i allmänhet inte hatt något att erinra mot en sådan

lösning. Jag har också anslutit mig till förslaget att beträffande jordbrukare

frångå det för näringsidkare i allmänhet uppställda kravet på bokföringsskyldighet.

Den gällande lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier har utnyttjats

i ganska begränsad utsträckning. Enligt en av kommittén lämnad

uppgift utgjorde antalet intecknade inventariebestånd hösten 1962 omkring

17 000. För jämförelse må nämnas, att sammanlagda antalet brukningsenheter

med mer än 2 ha åker år 1961 utgjorde omkring 250 000.

Vid uttagande av inventarieinteckning i ett jordbruk måste detta alltid

individualiseras genom angivande av den fastighet där jordbruket utövas.

Inteckningen förlorar därför sin verkan, om de för jordbruket avsedda inventarierna

flyttas till annan fastighet. Om lagstiftningen om inventarieinleckning

ersätts med den nu föreslagna lagstiftningen om företagsinteckning

kan de av mig förordade individualiseringsreglerna komma att innefatta

en viss förstärkning av jordbrukarnas kreditmöjligheter bl. a. genom

att risken för att inteckningsrätten går förlorad till följd av flyttning blir

mindre. Inventarieinteckning avser huvudsakligen jordbruksinventarier ocli

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

utestående köpeskilling. Den egendom, som vid företagsinteckning avses utgöra

kreditunderlag, omfattar betydligt mera. Också utvidgningen i fråga om

inteckningens töremål kan få en positiv inverkan på inteckningens värde.

Även i övriga hänseenden, där företagsinteckningen innebär en förbättring

av kreditmöjligheterna, bör jordbrukarna kunna dra nytta därav på

grund av den nya lagstiftningen. Kommittén erinrar om den förstärkning av

säkerheten, som följer av förslaget att rätt på grund av företagsinteckning

skall bestå mot den som förvärvar intecknad egendom genom lösöreköp och

i viss utsträckning också mot den som övertar sådan egendom i samband

med förvärv av verksamheten samt att företagsinteckning skall medföra förmånsrätt

vid utmätning. Dessutom framhåller kommittén att vissa gränsdragningsproblem

kan undvikas genom att lagstiftningen blir enhetligt gällande

för jordbrukare liksom för andra företagare.

För att reglerna om företagsinteckning skall kunna göras tillämpliga på

jordbruk förutsätts att lagstiftningen om viss panträtt i spannmål samt om

viss panträtt i spånadslin och hampa upphävs. Så kan ske utan olägenhet,

eftersom båda lagarna kommit att tillämpas i mycket ringa omfattning.

Lagrådet

Lagrådet har beträffande det dit remitterade förslaget gjort vissa erinringar,

som redovisas i propositionen s. 161—170. Erinringarna riktar sig

inte mot förslagets grundlinjer utan är av övervägande formell natur.

Lagrådets påpekanden har i huvudsak iakttagits i propositionen (jfr s.

171—172).

Utskottet

I propositionen föreslås att förordningen den 13 april 1883 angående förlagsinteckning

ersätts med en lag om företagsinteckning. Syftet med den

nya lagen är att bygga ut och förstärka det nuvarande förlagsinteckningsinstitutet.

Lagen avses även skola ersätta de nuvarande lagarna om förlagsinteckning

i vissa oljelager, om inteckning i jordbruksinventarier, om

panträtt i spannmål samt om panträtt i spånadslin och hampa.

Av den lagstiftning som sålunda föreslås skola upphävas är förlagsinteckningsförordningen

och lagen om inteckning i jordbruksinventarier viktigast.

Lagarna om panträtt i spannmål samt i spånadslin och hampa har

kommit till användning endast i obetydlig omfattning. I de delar redogörelse

i det följande lämnas för gällande rätt begränsas denna till förlagsinteckningsförordningen

och lagen om inteckning i jordbruksinventarier.

Det framlagda lagförslaget har sin bakgrund i de reformkrav rörande detta

rättsområde som tid efter annan framställts och som till stor del sam
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

manhänger med den omdaning av näringslivet som ägt rum under de senaste

årtiondena. Bl. a. med hänsyn till att självfinansieringen under senare

tid fått mindre betydelse inom näringslivet har det kommit att framstå

som allt nödvändigare att vidga förlagsinteckningens verksamhetsområde

och samtidigt ge inteckningen ett högre värde i inteckningshavarens

hand. Här må erinras om att 1956 års riksdag i anledning av väckta motioner

givit uttryck åt den uppfattningen, att en allmän förutsättningslös

utredning angående förlagsinteckningsinstitutet borde komma till stånd

för att de ändringsförslag som från skilda håll framförts skulle komma

under ett enhetligt samlat bedömande, samt i skrivelse till Kungl. Maj :t

anhållit om en översyn av förlagsinteckningsinstitutet. Vad gäller lagen om

inteckning i jordbruksinventarier har 1955 års riksdag i anledning av väckt

motion i skrivelse till Kungl. Maj :t anhållit om översyn av denna i visst

hänseende.

Lagförslaget bygger på de hittillsvarande grundvalarna för förlagsinteckningsinstitutet.

Företagsinteckning skall sålunda liksom förlagsinteckning

avse ett kollektiv av lös egendom, vars sammansättning kan växla, bestämt

genom sin anknytning till viss näringsverksamhet och till den som utövar

verksamheten samt med rätt för denne att förfoga över egendomen. Som

redan nämnts byggs dock institutet ut och förstärks på olika sätt. Den kanske

viktigaste ändringen sker genom att kretsen av de inteckningsberättigade

vidgas väsentligt. Enligt förlagsinteckningsförordningen gäller vissa

begränsningar i fråga om verksamhetens art och omfattning. För beviljande

av förlagsinteckning fordras sålunda att verksamheten är att hänföra

till industriell rörelse, hotell-, pensionats- eller restaurangrörelse eller

apoteksrörelse. Utan möjlighet att erhålla förlagsinteckning står bl. a. handel,

servicenäringar och byggnadsverksamhet. För alla verksamhetsgrenar

utom apoteksrörelse krävs vidare att rörelsen är av viss storleksordning. I

fråga om industriell rörelse fordras att i rörelsen i regel används drivkraft

om minst fem effektiva hästkrafter eller också minst tio arbetare. Vad beträffar

hotell och liknande rörelser krävs att där under minst två månader

årligen sysselsätts minst tio anställda. Lagen om inteckning i jordbruksinventarier

uppställer inte något motsvarande krav beträffande jordbrukets

storlek. I propositionen föreslås att de begränsningar, som enligt vad nyss

sagts för närvarande gäller, slopas. Rätten att erhålla förlagsinteckning

skall sålunda principiellt tillkomma envar näringsidkare. Skälen härtill

är i första hand att behov av inteckningsmöjlighet föreligger för åtskilliga

verksamhetsgrenar som nu saknar sådan och att del är svårt att åstadkomma

en lämplig gränsdragning. I ett avseende föreslås dock en betydelsefull

begränsning i kretsen av inteckningsberättigade företagare. Enligt propositionen

skall nämligen — i motsats till vad som är fallet’i gällande rätt

- som villkor för att en företagare skall få inteckna sin rörelse gälla att

vederbörande är bokföringsskyldig. Inom en del näringsgrenar ställs härige
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

nom de minsta företagen utanför. Denna konsekvens av det uppställda villkoret

bedöms vara fördelaktig med hänsyn till de speciella risker för kreditgivaren

och för näringsidkarens personliga kreditvärdighet, som får

anses vara förknippade med att låta också den som driver en mycket oansenlig

rörelse få tillgång till inteckningsmöjligheter. Kravet på bokföringsskyldighet

motiveras dock främst av att en intecknad rörelse ansetts behöva

fortlöpande övervakas från inteckningshavarens sida. Ett av de viktigaste

medlen för en effektiv övervakning är självfallet rörelsens bokföring.

Från kravet på bokföringsskyldighet görs dock undantag beträffande den

som driver jordbruk eller skogsbruk. Ett upprätthållande av kravet på bokföringsskyldighet

enligt lag som villkor för rätt att ta ut företagsinteckning

skulle nämligen innebära att praktiskt taget alla jordbrukare ställdes utan

inteckningsmöj lighet.

Enligt gällande bestämmelser är den egendom som kan vara föremål för

inteckning olika bestämd för olika fall. I fråga om samtliga näringsgrenar,

som är berättigade till förlagsinteckning, omfattar den för rörelsen avsedda

lösa inventarier. I fråga om industriell rörelse och apoteksrörelse omfattar

den dessutom råvaror och i rörelsen frambragta alster samt såvitt avser

apoteksrörelse även övriga för rörelsen avsedda varor. Vid gruvdrift inbegrips

även gruva. Förlagsinteckning gäller också i utestående köpeskilling

för försåld förlagsegendom. Inventarieinteckning omfattar de för jordbruket

avsedda lösa inventarierna, levande och döda, och fordran på köpeskilling

för försålda inventarier.

Förslaget innebär i flera hänseenden en utvidgning av den inteckningsbara

egendomen. I lagen uppräknas de olika slagen av lös egendom som

företagsinteckning omfattar. Uppräkningen är gemensam för alla slag av

näringsverksamhet och upptar i första hand inventarier, varor och andra

lösören. Dock görs undantag för fartyg som kan intecknas och luftfartyg.

Till inteckningsobjekten hänförs vidare byggnad eller anläggning, som inte

hör till tomträtt eller vattenfallsrätt samt, under förutsättning att rättigheten

kan utmätas, bl. a. bostadsrätt, arrenderätt, nyttjanderätt till inventarier

samt patent, upphovsrätt och annan rättighet av immateriell art. Slutligen

medtas även vissa fordringar. Här må nämnas fordran på vederlag för

överlåtelse eller upplåtelse av egendom, som enligt vad nyss sagts kan vara

föremål för inteckning, d. v. s. bl. a. samtliga kundfordringar, och fordran

på vederlag för arbete.

Enligt förlagsinteckningsförordningen sker individualiseringen av intecknad

verksamhet genom angivande av företagarens person, verksamhetens

art och den kommun inom vilken verksamheten utövas. Vid jordbruksinventarieinteckning

anges jordbrukarens person samt den eller de fastigheter

där jordbruket drivs. Ändras verksamheten till sin art eller flyttas den

till annan kommun (i fråga om inventarieinteckning till annan fastighet),

anses den intecknade verksamheten upphöra och inteckningen förlora sin

s. 43 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

43

verkan. Detta förhållande är ägnat att minska inteckningens värde som

säkerhet. Särskilt med hänsyn härtill föreslås ändrade regler för verksamhetens

individualisering. Reglerna medger vissa valmöjligheter. Enligt förslaget

skall nämligen företagsinteckning meddelas i all den näringsverksamhet

eller i den verksamhet av viss art som näringsidkaren vid varje tid

utövar inom ett län eller inom en eller flera kommuner i länet. Är näringsidkaren

aktiebolag kan inteckning meddelas även i bolagets verksamhet

inom riket eller inom flera län. Särskilda individualiseringsregler föreslås i

fråga om verksamhet för alstrande av elektrisk energi medelst vattenkraft

och beträffande gruvdrift. I den mån verksamheten ändras så att den faller

utom gränserna för den beviljade inteckningen innebär även den nya

lagen att inteckningen förlorar sin verkan.

De nämnda reglerna för bestämmandet av själva inteckningsenheten är

ägnade att medföra ett betydligt större skydd än f. n. mot rättsförlust till

följd av att rörelsen flyttas eller att ändring sker i fråga om verksamhetens

art. Även i övrigt föreslås förbättringar i skilda hänseenden av inteekningshavarens

ställning i förhållande till näringsidkaren och tredje man.

En av dessa förbättringar avser inteckningshavarens möjligheter att göra

sin rätt gällande i samband med överlåtelse av intecknad verksamhet. Sker

sådan överlåtelse gäller f. n. att inteckningen principiellt förlorar sin verkan.

I propositionen föreslås att den konkreta egendomen som ingår i överlåtelsen

skall i förvärvarens hand fortfarande svara för inteckningen. Vill

inteckningshavaren göra gällande sin rätt mot förvärvaren skall han dock,

vid äventyr att han eljest förlorar denna rätt, inom ett år efter det verksamheten

frånträddes väcka talan mot denne och göra anmälan därom till inskrivningsdomaren.

Om förvärvaren i sin tur överlåter sådan egendom,

varom nu är fråga, eller om denna skadas eller går förlorad m. m. gäller

inteckningen i hans fordran på vederlag eller ersättning. Reglerna om överlåtelse

föreslås skola äga motsvarande tillämpning när intecknad verksamhet

övergår till annan genom skifte av handelsbolags tillgångar eller bodelning

av annan anledning än näringsidkarens död. I övriga fall, då intecknad

verksamhet övergår till annan innehavare, t. ex. i samband med arvskifte

eller fusion av aktiebolag, upphör inteckningen att gälla utan några

särskilda regler i denna lag till inteckningshavarens skydd.

Enligt gällande bestämmelser åtnjuter innehavare av förlagsinteckning

eller inteckning i jordbruksinventarier förmånsrätt enligt 17 kap. 7 g handelsbalken.

Som ett led i strävandena att stärka inteckningshavarens ställning

avses förmånsrätten skola gälla även vid utmätning. Den rätt som

grundas på företagsinteckning skall vidare bestå mot den som förvärvar

egendom genom s. k. lösöreköp.

Lagförslaget innebär även i övrigt förstärkningar i förhållande till de nuvarande

inteckningsinstituten. De ovan återgivna får dock anses vara de

mest väsentliga.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

Vad gäller forumreglerna må här nämnas följande. I fråga om rörelse

som drivs i stad där rådhusrätt finns upptas för närvarande ärenden angående

förlagsinteckning av inskrivningsdomaren i staden. I övriga fall

upptas sådant ärende av inskrivningsdomaren i residensstaden i det län där

rörelsen drivs. Ansökan om inteckning i jordbruksinventarier prövas av

inskrivningsdomaren vid den rätt varunder fastigheten, eller om fastigheterna

är flera, huvudfastigheten lyder. Enligt förslaget skall ärende om

företagsinteckning upptas av inskrivningsdomaren för stad som är säte för

länsstyrelsen i det län där verksamheten drivs eller, om näringsidkaren är

aktiebolag, bolagets styrelse har sitt säte.

I motionerna 1:643 och 11:792 hemställs om sådan ändring i de föreslagna

forumreglerna, att för jordbrukets vidkommande ärende om företagsinteckning

skall upptas hos inskrivningsdomaren i den domsaga där

jordbruksfastigheten är belägen.

Lagförslaget innebär att de inledningsvis nämnda reformkraven i allt väsentligt

tillgodoses. Särskilt betydelsefullt är att kretsen av de inteckningsberättigade

utvidgas och att vid överlåtelse av verksamhet egendomen i förvärvarens

hand svarar för inteckningen under en övergångstid. Lagförslaget

synes i dessa liksom i övriga hänseenden innebära en lämplig avvägning

mellan de olika intressen som gör sig gällande på området. Förslaget motsvarar

enligt utskottets mening vad som nu rimligen kan göras för att stärka

institutet i rättsligt hänseende. Som departementschefen framhållit beror

de avgörande svagheterna från säkerhetssynpunkt inte på den juridiska

konstruktionen, utan dessa hänger samman med arten av den egendom som

kan utgöra föremål för säkerhetsrätten och med rent ekonomiska faktorer.

Ehuru utskottet som redan framgått anser att det i varje fall såvitt nu kan

bedömas inte är erforderligt att ytterligare stärka inteckningshavarens ställning,

vill dock utskottet framhålla att vissa risker för rättsförlust alltjämt

kvarstår. Bl. a. torde reglerna om att inteckningen gäller mot ny ägare av

den intecknade rörelsen under en övergångstid inte alltid ge ett fullständigt

skydd. Detta sammanhänger med att överlåtelse ibland torde kunna

ske utan att den medför någon förändring i de utåt synliga förhållandena.

Så kan vara fallet exempelvis vid transaktioner mellan moderbolag och dotterbolag

eller mellan nära släktingar. Inteckningshavarens möjligheter att

i dylika fall få kännedom om en överlåtelse kan stundom vara begränsade.

Vid jämförelse med de nu rådande förhållandena innebär dock lagförslaget

en mycket väsentlig förbättring av inteckningshavarens möjligheter att tillvarata

sin rätt i samband med överlåtelse av verksamhet. Utskottet vill även

påpeka att det stundom torde vara svårt att avgöra huruvida företagsinteckning

som kommit i näringsidkarens hand alltjämt gäller och sålunda kan

utges på nytt med oförändrad inteckningsrätt. Stor uppmärksamhet krävs

sålunda av kreditgivaren för att i dylikt fall kunna fastställa, vilket kreditvärde

som tillkommer en dylik inteckningshandling. Bl. a. måste uppmärk
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

45

sammas, att samma firma kan — under olika tider — ha innehafts av olika

juridiska personer. Full trygghet i de nämnda avseendena synes dock inte

kunna uppnås med mindre institutet ges en helt utbyggd sakrättslig karaktär.

Som närmare redovisats i propositionen ligger stora svårigheter från

rättslig synpunkt i vägen för en sådan konstruktion.

Förhållandet moderbolag—dotterbolag påkallar uppmärksamhet även i

ett annat avseende än det nyss nämnda. Den juridiskt-tekniska konstruktionen

av de ifrågavarande avtalen sker på två olika sätt. Ett alternativ

är att avtalet mellan moder- och dotterbolag utformas som ett arrendeavtal,

enligt vilket moderföretaget »arrenderar» dotterföretagets rörelse och

driver denna i dotterföretagets namn. Enligt det andra alternativet ger moderföretaget

dotterföretaget i uppdrag att »i kommission» för moderföretaget

handha och driva rörelsen. I båda fallen ägs vanligtvis fastighetsoch

andra anläggningstillgångar av dotterföretaget; ofta upprättas särskilt

nyttjanderättsavtal rörande dessa. Omsättningstillgångarna tillhör däremot

moderföretaget. Som departementschefen framhållit kan båda företagen ta

ut separata företagsinteckningar, under förutsättning att de anses driva

näringsverksamhet. I vissa fall, särskilt då fråga är om arrendeavtal, torde

denna förutsättning brista beträffande ettdera av bolagen. Företagsinteckning

kan då lagligen inte beviljas i detta bolags verksamhet; det synes inte

böra ifrågakomma att efterge det nämnda för intecknings beviljande grundläggande

kravet i dessa speciella fall. Då fördelarna av ifrågavarande avtal

mellan moderbolag och dotterbolag kan vara så betydande, att företagen

ogärna ändrar verksamhetsformerna, synes vissa olägenheter kunna uppstå.

Ändras åter verksamhetsformerna kan detta — såsom ovan antytts i

annat sammanhang — medföra risk för rättsförlust för innehavare av redan

beviljad inteckning till följd av att denna enligt lagens regler förlorar

sin verkan. Tillräckliga motiv för en speciell reglering av dessa spörsmål

synes dock inte föreligga.

Vad gäller frågan om forum för jordbrukare vill utskottet anföra följande.

Lagförslaget utmärks av att reglerna i största möjliga utsträckning

gjorts gemensamma för alla slag av näringsverksamhet. Härigenom har besvärliga

gränsdragningsprohlem undvikits och även i övrigt rättstekniska

fördelar vunnits. Ehuru utskottet har förståelse för motionernas syfte att

underlätta kommunikationen mellan inskrivningsdomaren och de rättssökande

jordbrukarna, innebär motionsförslaget dock ett avsteg från den nyss

angivna principen, som inte bör tas utan starka skäl. Härvid måste beaktas

alt personliga besök på domarkanslierna av sökanden i inteckningsärenden

inte torde förekomma i större utsträckning och att för övrigt avstånden

med nutida kommunikationer spelar allt mindre roll. Fördelarna för jordbrukarna

av det i motionerna framförda förslaget synes därför inte vara

särskilt betydande. Jordbrukarna kan ej heller anses inta sådan särställning

i förhållande till exempelvis småföretagare som motiverar en speciell

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1966

forumregel för deras del. Utskottet vill även framhålla att den i motionerna

ifrågasatta forumregeln torde förutsätta att propositionsförslagets generella

regler om verksamhetens individualisering jämkas. Härigenom skulle åtskilliga

av de fördelar som dessa medför även för jordbrukarna gå förlorade.

I de fall vederbörande förutom jordbruk drev annan näringsverksamhet

och önskade inteckna all sin verksamhet skulle även komplikationer i

form av konkurrens mellan olika forumregler uppstå.

Mot utformningen i detalj av lagförslagen saknar utskottet anledning till

erinran.

Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,

att riksdagen med avslag å motionerna I: 643 och II: 792

måtte bifalla förevarande proposition, nr 23.

Stockholm den 14 april 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson*, Svante Kristiansson,

Ebbe Ohlsson*, Erik Jansson, Åkesson, Herbert Larsson och Torsten Hansson;
från

andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, fru Torbrink,

herrar Grebäck, Hedin, Persson i Tandö, Tobé* och From.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660032

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1966:146 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter och av sockernäringen, m. m., jämte s. 15 i texten