Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av vägtrafikförordningens bestämmelser om förmgndaransvar. Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 31 av herr Gustafsson i Borås.

1966-04-14 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1966:31, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av vägtrafikförordningens bestämmelser om förmgndaransvar. Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 31 av herr Gustafsson i Borås.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

1

Nr 31

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av vägtrafikförordningens

bestämmelser om förmgndaransvar.

Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt

och till lagutskott hänvisad motion, nr 31 av herr Gustafsson i Borås.

I motionen hemställs »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla

om sådan ändring av vägtrafikförordningens förmyndaransvar att

nuvarande bestämmelser uppmjukas».

Över motionen, för vars innehåll nedan redogöres, har utskottet på sätt

§ 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat utlåtanden från riksåklagarämbetet,

hovrätten över Skåne och Blekinge samt rikspolisstyrelsen. På

begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits av Föreningen Sveriges

häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare samt Sveriges advokatsamfund

genom dess styrelse.

Riksåklagarämbetet har överlämnat yttrande från Föreningen Sveriges

statsåklagare.

Gällande rätt m.m.

I vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (VTF) finns i 2—8 §§

bestämmelser om fordons beskaffenhet och utrustning. 11 § innehåller bestämmelser

om registrering m. m. såsom förutsättning för fordons brukande,

12 § om fordons brukande enligt interimslicens och 13 § enligt saluvagnslicens,

14 och 15 §§ om besiktning som är erforderlig för registerföringen

samt 16—20 §§ om registreringsförfarandet.

Brukas fordon på väg, oaktat fordonet icke överensstämmer med de i

2—8 §§ VTF eller med stöd av dessa paragrafer meddelade bestämmelser

om fordonets beskaffenhet och utrustning, skall ägaren enligt 65 § 1 mom.

straffas med dagsböter, om förseelsen avsett motordrivet fordon eller släpfordon,

och eljest med böter, högst trehundra kronor. Till straff skall dock

ej dömas, där bristfälligheten var av ringa betydelse eller brukandet avsåg

endast att med anledning av skada, som under färd uppkommit på fordonet,

föra detta till närmast belägna plats för skadans avhjälpande och uppenbar

fara ej var förenad därmed.

Enligt 65 § 2 mom. är ägaren förfallen till dagsböter om det motordrivna

fordonet eller släpfordonet brukas i strid mot bl. a. registreringsbestämmelBihang

till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 31

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

serna i 11 § och vissa av bestämmelserna om fordons brukande enligt

licenser.

Visar ägare i fall, som avses i 1 eller 2 mom. av förevarande paragraf,

att han iakttagit vad på honom ankommit till förhindrande av fordonets

brukande, är han enligt 3 mom. fri från ansvar. Har förseelse, som i 1 eller

2 mom. sags, skett och ägde föraren vetskap om hindret för fordonets

brukande, är även han förfallen till ansvar.

Om registrering av motorfordon, av traktor med gummihjul eller band

eller av släpfordon inte sökes inom föreskriven tid på sätt närmare stadgas

i 17 § straffas den felande enligt 65 § 4 mom. med dagsböter.

Vidare straffas enligt samma moment med böter, högst trehundra kronor,

den som enligt VTF är pliktig göra anmälan till bilregistret eller bilreservregistret

och som underlåter att göra sådan anmälan inom den härför i varje

fall stadgade tid.

Om någon, som genom lagakraftvunnen dom dömts till ansvar för förseelse,

som avses i 4 mom., underlåter att därefter fullgöra honom åliggande

registrerings- eller anmälningsskyldighet, äger länsstyrelse att vid viten, som

tillika må av länsstyrelsen utdömas, ålägga den försumlige att fullgöra sin

skyldighet.

Enligt 70 § 1 mom. VTF skall de för ägare av fordon stadgade ansvarsbestämmelserna

i fråga om fordon, som tillhör staten eller kommun, äga

tillämpning på förarens närmaste förman. Har denne till förekommande av

förseelse mot förordningen gjort vad på honom ankommit och äger i följd

av överordnads åtgärd eller vållande förseelse likväl rum, drabbas den

överordnade av ansvar, som här avses. Dessa ansvarsbestämmelser skall

enligt 2 mom., i händelse fordonet tillhör någon, som står under förmyndare

eller annan laga målsman, äga tillämpning å denne.

Om moped brukas på väg trots att den inte är utrustad på sätt föreskrives

i 3 § förordningen den 5 maj 1960 om mopeder eller i strid mot vissa bestämmelser

om besiktning enligt 4 § straffas ägaren med dagsböter (11 §). Om

befrielse i vissa fall från ansvar för fordonets ägare samt om ansvar för

annan än denne gäller vad i 65 § 1 och 3 mom. samt 70 § VTF för där avsedda

fall är stadgat.

Föres moped av barn, som ej fyllt femton år, straffas enligt 11 § tredje

stycket mopedförordningen den, som har vårdnaden om barnet, eller, om

förseelsen begåtts av barnet i anställning hos arbetsgivare, den sistnämnde

med dagsböter, såvida han underlåtit att göra vad på honom ankommit för

att förekomma densamma. Med dagsböter straffas också den, som eljest

tillåter barn, vilket ej fyllt femton år, att föra moped.

I anslutning till motionärens påpekande att det finns vissa möjligheter för

törmyndaren att undgå straffansvar må följande bestämmelser nämnas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

Om brottet är obetydligt och klart ursäktligt äger polisman enligt U §

polisinstruktionen den 3 december 1965 underlåta att avge rapport eller att

vidarebefordra rapport till åklagare och i stället låta saken bero \id påpekande

eller erinran till den felande.

Jämlikt 20 kap. 1 § punkt 1 rättegångsbalken kan åklagaren besluta att

inte tala å brott om det är uppenbart, att i händelse av lagföring annan

påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och att den misstänktes

lagföring inte är påkallad från allmän synpunkt. Åklagaren har också

möjlighet underlåta åtal om brottet förövats innan den misstänkte dömts

för annat av honom förövat brott och vissa andra förutsättningar föreligger

(punkt 2) ävensom om det i annat fall av särskilda skäl är uppenbart, att

påföljd inte erfordras för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet

och att det med hänsyn till omständigheterna inte heller eljest är påkallat att

åtal väckes (punkt 3).

I 33 kap. 4 § brottsbalken finns bestämmelser av innebörd att lindrigare

straff kan ådömas under i paragrafen närmare angivna förutsättningar.

Enligt paragrafens tredje stycke, vilket stadgande trädde i kraft den 1 januari

1965, må domstol helt efterge påföljd om det på grund av särskilda omständigheter

är uppenbart att påföljd för brottet ej är erforderligt.

I fråga om sistnämnda stadgande må här erinras om att strafflagberedningen

föreslog ett stadgande av innehåll att den som var under 21 år kunde

dömas till böter, ändå att fängelse stadgats såsom påföljd för brottet. Vidare

föreslogs följande bestämmelse: För brott må bestämmas lindrigare påföljd

än därför stadgats, såframt synnerliga skäl föreligger för antagande, att

den lindrigare påföljden är till fyllest för den brottsliges tillrättaförande,

och hinder ej möter ur allmän synpunkt; finnes uppenbart att påföljd för

brottet ej är erforderlig, må den eftergivas.

Departementschefen anförde i samband med införandet av brottsbalken

och i anslutning till strafflagberedningens nyssnämnda förslag följande.

Frågan om införande av en mera generell möjlighet för domstol att i speciellt

ömmande fall eller eljest då särskild anledning föreligger nedsätta

eller helt efterge påföljd aktualiserades av beredningen redan i ett år 1948

framlagt förslag. Detta förslag återkom i modifierad form i 1953 års betänkande

och har nu även upptagits i beredningens slutbetänkande. Helt naturligt

har ett förslag av denna innebörd givit anledning till en mycket livlig

diskussion. Inställningen till förslaget hos remissinstanserna är övervägande

positiv, men farhågor har från flera håll framförts för en ogynnsam

verkan av de föreslagna reglerna.

Givetvis har eftersträvats, alt de bestämmelser som för speciella fall medger

nedsättning eller eftergift av påföljd skall täcka behovet av avvikelser

från straffskalorna. Något större utrymme för ytterligare sådana avvikelser

kan därför icke finnas. Vid bedömandet av behovet av en generell befogenhet

för domstolarna att nedsätta eller efterge påföljd måste hänsyn även

tagas till reformeringen av påföljdssystemet. Om det föreliggande förslaget

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

genomföres, vidgas domstolarnas möjligheter att välja lämplig påföljd dels

genom att nya påföljder, såsom överlämnande till särskild vård, tillskapas

och dels genom att absoluta begränsningar med hänsyn till brottens svårhetsgrad

icke uppställes för tillämpningen av sådana påföljder som villkorlig

dom och skyddstillsyn. Det är emellertid ej uteslutet, att även i fortsättningen

i enstaka fall kan uppkomma situationer, där det anmäler sig

ett klart behov av att kunna underskrida straffskalans minimum eller helt

efterge påföljd för brottet. I viss utsträckning kan man komma till rätta

med sådana fall genom de regler om särskild åtalsprövning, som upptagits

beträffande vissa brottstyper. Även nådevägen kan anlitas. Det synes emellertid

vara en brist i rättssystemet, att domstol saknar möjlighet att på ett

rimligt sätt behandla brottsfall av denna typ, i den mån de bringas under

dess prövning. Jag vill därför i princip ansluta mig till beredningens förslag

i förevarande del. Av stor vikt är emellertid, att tillämpningen av ett stadgande

av den ifrågasatta innebörden hålles inom de snäva gränser, som

stadgandets syfte motiverar.

När det gäller utformningen av allmänna bestämmelser om nedsättning

och eftergift av påföljd, underströk departementschefen, att det är rena

undantagsfall som avses. En förutsättning för att nedsättning eller eftergift

skall få förekomma måste vara att hinder icke möter av hänsyn till allmän

laglydnad. Vad som från denna synpunkt kräves torde emellertid enligt

departementschefen vara beroende av omständigheterna kring gärningen

och gärningsmannens person, och departementschefen pekade härefter på

några fall, i vilka tillämpning av en allmän bestämmelse enligt hans åsikt

skulle kunna övervägas.

Departementschefen anförde härefter bl. a. följande.

När tillämpning av ifrågavarande bestämmelser överväges, bör beaktas

- förutom hänsynen till allmän laglydnad — graden av sannolikhet för att

gärningsmannen i fortsättningen skall avhålla sig från att begå brott. Beredningen

har föreslagit, att detta uttryckligen skall anges i lagtexten. Oavsett

prognosen för gärningsmannens framtida skötsamhet bör emellertid tilllämpning

av de föreslagna stadgandena kunna ifrågakomma i fall, då en

handling inrymmes under ett lagbuds gärningsbeskrivning, men där det med

hänsyn till föreliggande omständigheter skulle vara stötande för den allmänna

rättskänslan att tillämpa lagbudet. Jag anser därför icke, att det

angivna förbehållet bör upptagas i lagtexten.

Vidare kan här nämnas att lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å

motorfordon samt förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt saknar

bestämmelser om förmyndaransvar för omyndigs försummelser att följa i

dessa författningar givna stadganden.

Till sist må erinras om bestämmelsen i 9 kap. 3 § föräldrabalken att underårig

själv äger råda över vad han genom eget arbete förvärvat efter det han

fyllt sexton år. Detsamma gäller avkastningen av sådan egendom och vad

som trätt i egendomens ställe.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

5

Rättsfall

I rättsfallet i Svensk Juristtidning (SvJt 1960) s. 7 var det fråga om en

moped, som av omyndig brukats sedan å fordonet vidtagits sådana ändringar,

att det ej längre var att anse som moped utan som annan lätt motorcykel.

Förmyndaren hade enligt egen utsago förbjudit den omyndige att

företa ändringarna och upplyst om det straffbara i förfarandet samt att

även han i egenskap av förmyndare kunde riskera ansvar. Förmyndaren

ansågs emellertid inte ha visat sig ha iakttagit vad på honom ankommit

för att hindra brukandet och fälldes till ansvar för att registrering inte sökts

inom föreskriven tid och för att motorcykeln brukats utan att vara registrerad.

Enligt rättsfallet SvJt 1962 s. 35 utgör stadgandet i 70 § 2 mom. hinder

mot att av den omyndige själv utkräva ansvar som ägare för bristfälligheter

å motorfordon eller för underlåtenhet att göra äganderättsanmälan

beträffande sådant fordon. Däremot kan enligt rättsfallet SvJt 1961 s. 31

den omständigheten att jämlikt 70 § VTF de för ägare av fordon stadgade

ansvarsbestämmelserna i VTF inte äger tillämpning å den omyndige inte

befria denne från skyldighet att utge skatt enligt automobilskatteförordningen.

Frågans tidigare behandling m.m.

Enligt 1906 och 1916 års automobiltrafikförordningar svarade föraren

primärt för en bils brukande och ägarens ansvar var avhängigt av dennes

vetskap om förseelsen. Denna ansvarsfördelning ändrades emellertid genom

1923 års motorfordonsförordning, som stadgade ett principiellt strikt ansvar

för ägare, motiverat (SOU 1922: 39 s. 163) av att ägaren men i allmänhet

ej föraren hade möjlighet att avhjälpa brister å fordonet och en önskan

att ägaren skulle såväl skaffa sig »bättre kunskap om de olika stadgandena

i förordningen, som äga avseende på hans automobil som ock noga

tillse, all denna alltjämt svarar mot dessa stadganden».

Jämlikt 1906 (29 §) och 1916 (36 §) års förordningar om automobiltrafik

skulle de för automobilägare stadgade ansvarsbestämmelserna äga

tillämpning i händelse bilen tillhörde någon, som står under förmyndare

eller annan laga målsman, å denne, samt, där automobilen ägdes av hl. a.

bolag eller annan inrättning, å företrädaren härför. I fråga om bil, som

tillhörde staten eller kommun skulle ansvarsbestämmelserna gälla förarens

närmaste förman. Hade denne till förekommande av förseelse mot förordningen

gjort vad på honom ankommit och ägde i följd av överordnads åtgärd

eller vållande förseelse likväl rum, skulle den överordnade drabbas av ansvar.

Motorfordonsförordningen innehöll i princip samma bestämmelser; dock

utsträcktes dessa att gälla även andra fordonsgrupper.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

Under förarbetena till gällande förordning föreslog 1944 års trafikförfattningsutredning

(SOU 1948: 34 s. 274) att frågorna om ägaransvar borde

lösas enligt allmänna rättsregler och upptog i sitt förslag icke något stadgande

i detta hänseende. Departementschefen föreslog emellertid i prop.

1951: 30 s. 260 regler av det innehåll, som motsvarar de i motorfordonsförordningen

meddelade föreskrifterna och som numera återfinnes i 70 § VTF,

samt uttalade i anslutning härtill följande.

Vad åter angår de fordon, som ägas av bolag eller liknande, torde de framställda

anmärkningarna mot gällande stadganden vara befogade. Det synes

sålunda stötande för rättskänslan, att den eller de, som äga företräda exempelvis

ett stort bolag, skall svara såsom ägare, även då vederbörande saknar

möjlighet att övervaka bolagets fordon. Å andra sidan skulle det — enligt

min mening — ofta, när det är fråga om stora bolag eller jämförliga kollektiva

enheter, kunna leda till osäkerhet och oenhetlighet i tillämpningen

om det i varje särskilt fall enbart med ledning av allmänna rättsgrundsatser

skulle avgöras, om den eller de, som äga företräda kollektivet — för bolag

i regel styrelsen eller verkställande direktören — skall bära ägareansvaret

eller om detta skall läggas på annan befattningshavare, och på vem detta

ansvar då bör läggas. Större klarhet skulle onekligen vinnas, om till ledning

för avgörandena funnes uttryckliga bestämmelser. För min del anser

jag övervägande skäl tala för att sådana bestämmelser upptagas i vägtrafikförordningen.

Såsom huvudregel lärer då böra bibehållas den nu i 33 §

motorfordonsförordningen meddelade föreskriften. Till denna skulle så anknytas

nödiga undantagsstadganden. Dessa torde böra utformas i huvudsaklig

överensstämmelse med de föreskrifter, vilka redan gälla för arbetstidsoch

butiksstängningslagstiftningens vidkommande. Möjlighet lärer sålunda

böra beredas kollektivet att hos statlig myndighet få viss befattningshavare

godkänd såsom bärare av ägareansvaret.

I propositionen nr 68 år 1960 med förslag till förordning om mopeder m. m.

behandlades frågan om förmyndares och vårdnadshavares ansvarighet för

mopedförseelser, begångna av underårig. Från propositionen hämtas följande

redogörelse för den särskilt tillkallade utredningsmannens ställningstaganden

(s. 47—48).

Utredningen har åberopat bestämmelsen i 3 § mopedkungörelsen, enligt

vilken förseelse mot 2 § samma kungörelse — d. v. s. mot föreskrifterna om

hur moped skall vara utrustad — skall straffas enligt 65 § 1 mom. vägtrafikförordningen.

Vidare har framhållits, att enligt 70 § 2 mom. vägtrafikförordningen

de för ägare av fordon stadgade ansvarsbestämmelserna skall,

i händelse fordonet tillhör någon som står under förmyndare eller annan

laga målsman, äga tillämpning å denne. Slutligen har åberopats att i 3 §

mopedkungörelsen givits ett särskilt stadgande för det fall att moped föres

av barn, som ej fyllt 15 år, enligt vilket stadgande den skall straffas, som

har vårdnaden om barnet, såvida han ej visar att förseelsen skett utan hans

vetskap eller att han gjort vad på honom ankommit för att förekomma densamma.

Enligt utredningen är det till en början klart, att ansvaret för förseelser

mot trafikreglerna, t. ex. rattfylleri och trafikonykterhet, olaga parkering

och vårdslöshet i trafik, åvilar omyndig förare personligen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

Däremot kan enligt utredningen viss tvekan råda angående innebörden

av bestämmelserna om straff för brukande av bristfälligt utrustad moped

eller moped, för vilken körförbud meddelats. Den som skall straffas, är i

förevarande fall ägaren och detta även om fordonet brukas av annan. Om

en omyndig mopedägare brukar en bristfälligt utrustad moped eller en moped,

för vilken körförbud utfärdats, skall enligt 70 § 2 mom. förmyndaren

straffas. Emellertid kan enligt 65 § 3 inom. vägtrafikförordningen ägaren

under vissa förutsättningar gå fri från ansvar, och fråga uppkommer då,

om denna möjlighet till ansvarsbefrielse gäller även för förmyndare, som

ställes till ansvar med stöd av 70 § 2 mom. sagda förordning. Enligt utredningens

mening bör så anses vara fallet och detta även om fordonet brukas

av den omyndige ägaren själv. Betraktelsesättet bör härvidlag vara detsamma

oavsett om förmyndarens ägaransvar avser försummelse av underårig

eller av omyndigförklarad person. Förmyndaren synes också rimligen böra

undgå ansvar, om den omyndige obehörigen brukat moped i utövning av en

rörelse, som han driver på egen hand, eller vid förvaltning av egendom över

vilken han enligt föräldrabalken själv äger råda. Vidare talar enligt utredningen

alla skäl för att förmyndaren går fri från ansvar om den omyndige

begått förseelsen under utövning av arbete eller eljest i anställning tios arbetsgivare.

Denne senare bör i så fall — i analogi med vad som i allmänhet

gäller om husbondeansvar — bära det ansvar som eljest åvilar förmyndaren.

På sistnämnda punkt torde emellertid viss tvekan ha uppkommit i

tillämpningen. Utredningen har därför föreslagit att mopedkungörelsen

kompletteras med en bestämmelse om att arbetsgivare eller annan i nu förevarande

sammanhang med vårdnadshavare jämförlig person skall svara

för olovligt förande av moped, begånget av barn under 15 år.

Departementschefen (s. 51) uttalade i frågan följande:

På sätt framgår av den lämnade redogörelsen kan vissa av de straffrättsliga

stadgandena i trafikförfattningarna, speciellt bestämmelserna i vägtrafikförordningen

om förmyndares och vårdnads h a vares ansvarighet

för förseelser av underårig eller omvndigförklarad person, i

en del situationer tänkas ge utrymme för olika tolkningar. Uppenbart är,

att det inom ett rättsområde av den omfattning det här är fråga om möter

stora svårigheter att utforma regler som lämnar ett otvetydigt svar på alla

uppkommande spörsmål. Frågan om straffrättsligt ansvar för annans gärning

utgör dessutom över huvud taget ett föga genomarbetat område av specialstraffrätten.

De spörsmål, som nu aktualiserats, är knappast av den omfattning

att de i och för sig motiverar en allmän översyn av hithörande bestämmelser.

Det torde liksom hittills böra i tveksamma fall få ankomma på

domstolarna att träffa avgörande på grundval av bl. a. de allmänna synpunkter,

vilka kommit till uttryck i de författningar om vilka fråga är. I viss

utsträckning finnes redan fast utbildad praxis.

Utan att gå närmare in på de särskilda frågor om tolkning av nuvarande

författningar, vilka framförts i utredningens betänkande och i remissyttrandena,

biträder jag emellertid utredningens åsikt att vissa förtydliganden

av gällande bestämmelser får anses påkallade.

Vad härvid först angår frågan om det straffrättsliga ansvaret för förseelse,

bestående i alt barn under 15 år fört moped, finner jag angeläget, att

ansvaret såvitt möjligt drabbar den person, som givit upphov lill förseelsen

eller som kan sägas ha stått närmast lill att söka förebygga densamma. I åt
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

skilliga fall överensstämmer denna synpunkt med bestämmelsen i nuvarande

författning om att ansvaret skall åvila den som har vårdnaden om barnet.

I det av utredningen anmärkta fallet, då föreseelsen äger rum under

arbete eller eljest i anställning hos arbetsgivare, bör emellertid ansvaret

drabba denne. I samtliga nu avsedda fall bör dock gälla, att ansvar ej drabbar

annan än den, som underlåtit att göra vad på honom ankommit för att

förekomma förseelsen. Därjämte synes övervägande skäl tala för att den,

som lånar ut moped till barn under 15 år eller eljest ställer moped till hans

förfogande, skall drabbas av straffansvar. Bestämmelsen härom synes lämpligen

kunna avfattas efter mönster av stadgandet i 3 § lagen om straff för

vissa trafikbrott.

I sammanhanget må nämnas att statspolisintendenten år 1962 framfört

till Kungl. Maj :t önskemål om ändring av förevarande bestämmelser om förmyndaransvar

i VTF. I skrivelse i september 1963 till statspolisintendenten

anförde chefen för rättsavdelningen i kommunikationsdepartementets rättsavdelning

att frågan upptagits för framtida överväganden i den sammanställning

över reformförslag på vägtrafikens område, som upprättats inom

departementet.

Vidare må antecknas att frågan om förmyndaransvaret har diskuterats

i en uppsats av S. Lannefjord i SvJt 1957 s. 350 ff, till vilken uppsats här

hänvisas.

Slutligen torde böra anmärkas att förmynderskapsutredningen f. n. verkställer

en översyn av förmynderskapslagstiftningen enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande

den 30 december 1964. Frågan om myndighetsåldern kommer

därvid att utredas. Utredningsuppdraget beräknas pågå under hela år 1966.

Motionen

Sedan motionären redogjort för gällande bestämmelser i ämnet samt

framhållit att bestämmelsen i 70 § 2 mom. VTF om förmyndaransvar innebär

att förmyndare i »ett stort antal fall» skall ådömas ansvar för åtgärder

vidtagna av deras myndlingar anföres följande.

I dagens samhälle blir det alltmer vanligt att unga, omyndiga personer

äger och brukar motorfordon. Redan från femton års ålder kan personer

föra moped, från sexton års ålder motorcykel och från aderton års ålder bil.

Ett stort antal affärstransaktioner mellan omyndiga förekommer beträffande

motorfordon. De omyndiga företar också ofta olika slags ingrepp

med sina motorfordon, t. ex. s. k. trimning av mopeder.

Det ligger i sakens natur att det många — för att inte säga de allra flesta —

gånger är praktiskt omöjligt för målsman att kontrollera huruvida den

omyndige äger motorfordon, huruvida föreskriven anmälnings- och registreringsskyldighet

är fullgjord samt om fordonen är i föreskrivet skick utrustade

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

och icke några otillåtna ingrepp vidtagna med dem. Även om man väl kan

förstå bakgrunden till stadgandet om målsmannaansvaret i dessa fall —

nämligen en välmotiverad önskan att tillse att även motorfordon ägda av

omyndiga är utrustade och registrerade på det sätt lagen föreskriver —

måste man likväl finna att det i många fall förefaller orimligt att förmyndaren

skall straffas för en sak han inte kunnat ha kundskap om. De omyndiga

flyttar ofta på sig nu för tiden, de bor inte längre hemma, och även om

de gör det är det inte säkert att den omyndige sysselsätter sig med sitt

motorfordon på ett sådant sätt att förmyndaren kan kontrollera vad på

honom åligger. Ungdomarna köper och säljer fordon utan att härom underrätta

förmyndaren, som ju kanske inte alltid är positivt inställd till denna

»affärsverksamhet».

Trots att det finns av motionären redovisade möjligheter för förmyndare

att undgå straffansvar, exempelvis genom rapporteftergift från polisens

sida, åklagares rätt att i vissa fall medge åtalseftergift och domstols att

efterge påföljd, anser motionären att man direkt i vägtrafikförordningen

bör införa ett stadgande som innebär en uppmjukning av förmyndaransvaret,

även om detta kanske inte helt kan avskaffas. I 70 § 2 mom. VTF skulle

enligt motionären t. ex. kunna inarbetas en bestämmelse att ansvar för

förmyndare eller laga målsman inte skall inträda om skäl talar mot påföljd.

Ett så utformat förmyndaransvar skulle bättre svara mot den utveckling

som på senare tid förekommit beträffande ungdom och motorfordon.

Remissyttrandena

Rikspolisstyrelsen förordar i likhet med motionären en uppmjukning av

bestämmelsen om förmyndaransvar i 70 § 2 inom. VTF. Övriga remissinstanser

förordar en utredning i ämnet. Föreningen Sveriges statsåklagare,

vars yttrande riksåklagarämbetet åberopat som sitt, anser att frågan bör lösas

i samband med en allmän översyn av vägtrafikförordningens bestämmelser

om ägaransvar, under det att Föreningen Sveriges stadsdomare finner frågan

kunna anstå tills det blir aktuellt med en översyn av bestämmelserna om

målsmannaansvar i allmänhet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför i sitt remissyttrande inledningsvis

följande.

Framställningen i motionen är i sak alldeles riktig. Hovrätten kan även

dela motionärens uppfattning att det finns anledning överväga om vägtrafikförordningens

förmyndaransvar numera kan anses lämpligt med tanke

på den utveckling som på senare tid förekommit beträffande ungdom och

motorfordon. Det bör observeras att i huvudsak samma regel gällt i samtliga

tidigare författningar om motortrafik. Förmyndaransvaret på detta område

liar alltså tillkommit vid en tidpunkt då det var relativt ovanligt att underårig

eller annan omyndig ägde motorfordon och då det var än mera ovanligt

att den omyndiges arbetsinkomst satte honom i stånd att hålla sig med

sådant fordon.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

Redan den omständigheten att förmyndaransvaret har tillkommit under

helt andra förhållanden än de nuvarande kan vara en anledning att överväga

dess lämplighet. Detta gäller så mycket mera som det har visat sig

kunna leda till resultat som icke kan sägas vara önskvärda och riktiga.

Även rikspolisstyrelsen betraktar förevarande bestämmelser som otidsenliga

och anför i anslutning härtill.

Vid tillkomsten av förenämnda bestämmelser hade man uppenbarligen

icke anledning räkna med den utveckling som skett under senare år. Det

förekommer i allt större utsträckning att ungdomar i åldern 15—21 år skaffar

sig fordon. Som i motionen framhålles är det icke tilltalande att förmyndaren

ålägges ansvar för att dessa fordon är utrustade och registrerade

på sätt lagen föreskriver, särskilt om — såsom ofta är fallet — fordonet

och den omyndige ägaren befinner sig på annan ort än förmyndaren och

den sistnämnde saknar vetskap om fordonets existens. Det är ej heller tilltalande

att försumliga ungdomar i denna åldersgrupp såsom ägare ej kan

åläggas ansvar för dylika förseelser medan de däremot får svara för exempelvis

brukande av obeskattat fordon liksom för underlåtenhet att vidmakthålla

trafikförsäkring för fordonet, skillnader som för det allmänna rättsmedvetandet

måste te sig främmande. Bestämmelserna är otidsenliga även

från den synpunkten att under senare år ett stort antal omyndiga utlänningar

inflyttat i landet och här skaffat sig fordon, för vilka något ägaransvar

aldrig kan utkrävas, då ungdomarnas målsmän bor kvar i hemlandet.

I anslutning till vad den utredningsman, som tillkallats för att överse

bestämmelserna om mopeder, på sätt ovan närmare redovisats anförde i

fråga om förmyndares och vårdnadshavares ansvarighet anför hovrätten

vidare.

Hovrätten vill framhålla att saken inte alls gäller ovisshet om tolkningen

av förmyndarregeln. Förhållandet är i stället att denna regel i en del situationer

har visat sig vara olämplig. Den av utredningsmannen anvisade vägen

att undanröja olägenheterna genom motivuttalanden av inskränkande innebörd

torde knappast vara framkomlig. En bättre och för de flesta fall också

riktig åtgärd är att helt upphäva förmyndarregeln. De enda fall då denna

kan sägas ha ett visst berättigande är då en förmyndare tillåter en underårig

att skaffa sig motorfordon men ej kontrollerar dettas beskaffenhet och

ej heller tillser att den omyndige har pengar att sätta det i trafikdugligt

skick. Även om en del fall då förmyndaren i detta hänseende har handlat

klandervärt kan påvisas, måste det betvivlas att det ur trafiksäkerhetssynpunkt

är effektivt att lägga ansvaret för fordonets utrustning på förmyndaren.

I alla de fall då den omyndige har egen arbetsinkomst torde förmyndarens

övervakning bli skäligen illusorisk. Det lär inte på denna väg kunna

hindras att underåriga slår sig samman och inköper gamla bilar som är bristfälligt

utrustade eller skaffar sig mopeder eller motorcyklar som är i trafikfarligt

skick. Ett bättre skydd för trafiksäkerheten ligger i den direkta

kontrollen av fordonsbeståndet genom årlig kontrollbesiktning, poliskontroller

på vägarna och sträng uppsikt över saluförda fordon.

Enligt styrelsens för advokatsamfundet uppfattning saknas anledning

till åtskillnad mellan den omyndige fordonsägarens straffansvar såsom

förare, å ena, och ägare, å andra sidan. Skall den omyndige — efter fyllda

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

femton år — själv bära föraransvar, torde han även kunna bära ägaransvar.

I samband härmed erinrar styrelsen om trafikförsäkringslagen, som saknar

bestämmelser om förmyndaransvar för omyndigs försummelser, i följd

varav den omyndige dömes till ansvar för underlåtenhet att fullgöra trafikförsäkringsplikt.

Enligt styrelsen ter sig vidare bestämmelserna särskilt

obilliga mot förmyndaren för det fall den underårige med stöd av föräldrabalkens

regler själv äger förvalta fordonet.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anför att det väl synes kunna

övervägas om icke åtminstone för det allra yngsta förarklientelet föräldrabalkens

regler om vårdnadsplikt borde medföra ett bibehållande av förmyndaransvaret

i vägtrafikförordningen. Föreningen framhåller också att i

viss mån kommer en del av de påpekade svårigheterna att bortfalla om till

följd av förmynderskapsutredningens överväganden myndighetsåldern

sänks.

Den av motionären föreslagna utformningen av regeln anser sig Föreningen

Sveriges statsåklagare icke kunna biträda och anför i anslutning härtill.

Ett stadgande av innehåll att ansvar för förmyndare icke skulle inträda,

därest skäl talar mot påföljd, torde nämligen för åklagarna icke innebära

nämnvärt vidgade möjligheter att underlåta åtal i hithörande fall utöver

de med stöd av 20 kap. 7 § 1. rättegångsbalken redan förefintliga. Dessutom

skulle ett genomförande av den föreslagna uppmjukningen av förmyndaransvaret

få till följd en icke önskvärd begränsning av ägaransvaret enligt

vägtrafikförordningen, därest icke samtidigt ökade möjligheter för utkrävande

av ansvar gentemot de omyndiga fordonsägarna tillskapades.

Även hovrätten anser att en sådan regel är alltför vag för att kunna godtagas.

Den ger inte något svar på frågan hur långt förmyndarens skyldigheter

och ansvar sträcker sig. En regel i ämnet bör enligt hovrättens mening

ge ett bestämt besked härom; det är icke tillräckligt att den blott ger domstolen

möjlighet att i något vidgad omfattning efterge påföljd då fråga

därom uppkommer. Hovrätten är böjd för att anse att den bästa utvägen

är att helt låta 70 § 2 mom. första punkten VTF utgå. Hovrätten vill dock

icke utesluta möjligheten att i mera precisa ordalag begränsa tillämpligheten

av stadgandet. Hovrätten är emellertid icke beredd att nu föreslå

någon ny avfattning av stadgandet.

Utskottet

Om fordon brukas på väg och fordonet inte är utrustat på visst föreskrivet

sätt eller motordrivet fordon eller släpfordon brukas i strid med vissa bestämmelser

om bl. a. registrering är fordonsägaren enligt VTF underkastad

straffansvar. Visar ägaren i dessa fall att han iakttagit vad på honom ankommit

till förhindrande av fordonets brukande kan han frias från ansvar.

Det åligger vidare ägaren alt tillse att vissa registrerings- och anmälnings
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

plikter fullgöres. Möjlighet till befrielse från ansvar föreligger dock inte

när det gäller förseelser i sistnämnda avseende.

Har förseelser skett i fråga om fordons brukande eller i fråga om registrerings-

eller anmälningsplikt och föraren hade vetskap om hindret för fordonets

brukande, är även föraren underkastad ansvar.

I 70 § 2 mom. VTF stadgas vidare att, om fordonet tillhör någon som

står under förmyndare eller annan laga målsman, de för ägare av fordon

stadgade ansvarsbestämmelserna skall äga tillämpning å denne.

Vad gäller moped som brukas på väg trots att den inte är utrustad på

sätt föreskrives i mopedförordningen eller i strid med vissa bestämmelser

om besiktning så är ägaren i sådana fall förfallen till ansvar. Om befrielse

från ansvar för ägaren och om ansvar för annan än denne gäller i tillämpliga

delar ovan berörda bestämmelser.

Vidtages med moped vissa åtgärder, exempelvis trimning av motor, så

att mopeden icke längre uppfyller mopedförordningens föreskrifter, blir

den att anse som motorcykel. Härigenom kommer vägtrafikförordningens

bestämmelser om bl. a. registrerings- och körkortsplikt samt ovan angivna

ansvarsregler att gälla.

Motionärerna hemställer nu att i VTF må införas ett stadgande av innebörd

att förmyndaransvaret uppmjukas. Förslagsvis skulle enligt motionärerna

kunna inarbetas en bestämmelse så utformad att ansvar för förmyndare

eller laga målsman inte skall inträda om skäl talar mot påföljd.

Ifrågavarande stadgande om förmyndaransvar, som har sitt ursprung

i de ansvarsbestämmelser som redan i den första automobiltrafikförordningen

av år 1906 meddelades beträffande förmyndare och målsmän samt

företrädare för bolag och andra inrättningar, tillkom rid en tidpunkt då

det var ovanligt att underåriga ägde motorfordon och det var än mer än

ovanligt att den omyndiges arbetsinkomst satte honom i stånd att anskaffa

sådant fordon. Vid tillkomsten av denna bestämmelse hade man uppenbarligen

inte heller anledning att räkna med den utveckling som sedermera

skett i fråga om ungdom och motorfordon. Bestämmelserna på området

bär emellertid inte blivit föremål för någon revidering, och i praxis har

snarare en skärpning än en uppmjukning skett.

Väl finns lagstadgad möjlighet för domstol att under viss förutsättning

fria ägaren och i förekommande fall förmyndaren eller målsmannen från

ansvar, men bestämmelsen härom är till sin natur restriktiv och gäller för

övrigt endast i fråga om fordonets brukande. Möjligheten för åklagare att

underlåta åtal och för domstol att efterge påföljd torde inte heller kunna

tillgripas annat än i enstaka undantagsfall. Vid sådana förhållanden kommer

förmyndaren eller målsmannen att dömas till ansvar även i sådana

1 all då de praktiskt taget inte haft någon möjlighet att förhindra förseelsei

från den omyndige ägarens sida såsom då denne befinner sig på annan ort

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966 13

än förmyndaren och den sistnämnde saknar vetskap om fordonets existens.

Detta torde te sig särskilt obilligt för det fall den omyndige med stöd av

föräldrabalkens regler själv äger förvalta fordonet. Det är även inkonseqvent

att den omyndige ägaren inte kan fällas till ansvar i nu förevarande

hänseenden men väl för brukandet av obeskattat fordon liksom för underlåtenhet

att vidmakthålla trafikförsäkring för fordonet.

Den av motionären aktualiserade frågan har emellertid en annan sida som

måhända är förtjänt av än större uppmärksamhet än den nu behandlade.

Genom att förmyndarregeln enligt praxis så tillämpas att såsom ägare

endast förmyndaren och aldrig den omyndige kan fällas till ansvar för

ifrågavarande förseelser kan den omyndige, som äger fordonet och som ju

har den faktiska möjligheten att tillse att fordonet är i trafikdugligt skick,

måhända komma att icke i tillräcklig grad känna sitt ansvar för fordonet

i sådant hänseende. Från trafiksäkerhetssynpunkt är detta förhållande icke

tillfredsställande även om bestämmelser finns av innebörd att den omyndige,

om han själv framför fordonet, kan bli underkastad ansvar.

Även om mål, där förmyndaransvaret aktualiseras, icke synes vara vanligt

förekommande ger det sålunda anförda vid handen att en ändring av

nuvarande regler om förmyndaransvar i VTF får anses vara påkallad. Det

av motionären framlagda förslaget torde dock inte på ett tillfredsställande

sätt lösa det ifrågavarande problemet. Såsom vissa remissinstanser framhåller

torde nämligen den föreslagna regeln inte innebära någon nämnvärd

ändring i förhållande till gällande rätt. Vidare synes regeln inte ge

tydligt svar på frågan hur långt förmyndarens skyldigheter och ansvar

sträcker sig. Något närmare ställningstagande i frågan från utskottets sida

är emellertid nu icke möjligt. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att

föranstalta om en översyn i lämpligt sammanhang av berörda frågor och

på grundval därav framlägga förslag till ändrade bestämmelser. Vid denna

översyn torde böra övervägas de av remissinstanserna framförda synpunkterna

exempelvis den om ett eventuellt bibehållande av förmyndaransvaret

för det allra yngsta förarklientelet.

Vad utskottet sålunda anfört torde böra ges Kungl. Maj :t till känna.

Utskottet får således hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom

sin mening giva till känna vad utskottet anfört i anledning

av motionen II: 31.

Stockholm den 14 april 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson*, Svante Kristiansson,

Nils-Eric Gustafsson, Åkesson, Herbert Larsson, Paul Jansson*, Lidgard och

Torsten Hansson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,

herrar Hedin, Persson i Tandö, Hammarberg, From och Elmstedt*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB. STHLM 66

614669

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1966:151 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändring av vägtrafikförordningens bestämmelser om förmyndaransvar. a1 i texten