Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa preskriptionsbestämmelser i vattenlagen. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 96 i första kammaren av herr Wikberg och nr 135 i andra kammaren av herr Larsson i Norderön.

1966-04-14 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1966:32, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa preskriptionsbestämmelser i vattenlagen. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 96 i första kammaren av herr Wikberg och nr 135 i andra kammaren av herr Larsson i Norderön.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1966

1

Nr 32

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa preskriptionsbestämmelser

i vattenlagen.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 96 i första kammaren av herr Wikberg och

nr 135 i andra kammaren av herr Larsson i Norderön.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte anhålla om att de lagrum i vattenlagen, som

innefattar bestämmelser om oförutsedd skada, ändras så att klart uttryck

ges för att regeln om tioårig preskription icke gäller».

Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet, i den mån

redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionen 1: 96.

Över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen

inhämtat yttranden från vattenöverdomstolen och statens vattenfallsverk.

På begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits av

Svenska vattenkraftföreningen, Sveriges advokatsamfund och Riksförbundet

Landsbygdens folk.

Gällande bestämmelser

Rätten att utföra arbeten för byggande i vatten till men för annan är i

regel beroende av vattendomstols eller synmäns tillstånd. Med byggande i

vatten förstås enligt motiven till vattenlagen varje anläggning eller åtgärd

av mera stadigvarande natur, som berör ett vattenområde, oavsett det ändamål

som avses med anläggningen eller åtgärden. Förutsättningarna för att

tillstånd skall kunna erhållas till byggande i vatten anges i 2 kap. 2—41 §§

vattenlagen. Genom stadgande i 2 kap. 38 § nämnda lag har åtskilliga arbeten

i vatten som sker huvudsakligen för vissa speciella ändamål undantagits

från de allmänna bestämmelserna och i stället underkastats särskilda regler

i andra delar av vattenlagen. Anläggande av vattentäkt, varmed förstås anläggning

för tillgodogörande av grundvatten, behandlas i 2 kap. 42—68 §§,

vattenreglering i 3 kap., allmän farled i 5 kap., allmän flottled i 6 kap., torrläggning

av mark i 7 kap. samt avledande av kloakvatten och industriellt

avloppsvatten i 8 kap. Genom hänvisning till de allmänna bestämmelserna

om byggande i vatten har dessa i betydande utsträckning gjorts tillämpliga

även i fråga om de specialreglerade områdena. I sammanhanget må anmärkas

alt medan särbestämmelser meddelats för tillgodogörande av grund
1

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 9 and. Nr 32

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1966

vatten för vattenförsörjningsändamål gäller beträffande bortledning av ytvatten

för samma ändamål de allmänna bestämmelserna.

Där genom vattendomstols utslag lämnas medgivande att bygga i vatten,

skall enligt 11 kap. 62 § 1 mom. vattenlagen utslaget innehålla noggranna

bestämmelser om de villkor, som må vara behövliga för tillgodoseende av

allmän och enskild rätt, däribland den ersättning som skall utgå till följd

av företaget, i den mån ej prövning därav jämlikt 9 kap. 47 § samma lag

göres beroende på särskild talan eller bestämmelser därom skall träffas i

den för expropriation stadgade ordningen. I regel får åtgärd till förfång för

annan icke vidtagas, innan föreskriven ersättning guldits (9: 66). I sammanhang

med beslut, varigenom ifrågasatt byggande i vatten eller anläggande

av vattentäkt eller utförande av företag enligt 3, 7 eller 8 kap. vattenlagen

medgives, skall enligt 11 kap. 63 § samma lag vattendomstolen vidare

bestämma viss tid, i regel ej överstigande tio år, inom vilken arbetet skall

vara fullbordat.

Rättsverkan av ett lagakraftvunnet beslut är såvitt angår bl. a. ersättningsfrågan

i viss mån begränsad. Enligt 2 kap. 24 § första stycket vattenlagen

gäller sålunda att där genom byggnad, som verkställts i enlighet med

sådant beslut, eller genom hushållningen med vattnet i överensstämmelse

med reglerna i sådant beslut vållas skada eller intrång, som vid beslutets

meddelande icke förutsetts av vattendomstolen, den som lider skadan eller

intrånget äger framställa anspråk på ersättning. För att kunna upptagas

till prövning skall sådant anspråk anmälas hos domstolen inom fem år

eller den längre tid, högst tolv år, som vattendomstolen kan ha föreskrivit i

sitt utslag. Tiden räknas från utgången av den för byggnadens fullbordande

eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden. Är skada

eller intrång som avses i första stycket av betydenhet, må jämlikt lagrummets

andra stycke inom samma tid talan föras om meddelande av sådana

ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet och vidtagande på

ägarens bekostnad av sådana förändringar i byggnadens anordnande, som

utan att förnärma tredje mans rätt eller för ägaren medföra väsentlig

olägenhet är ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska skadan

eller intrånget för framtiden. Talan enligt andra stycket anhängiggöres

genom stämning till vattendomstolen.

Till belysande av stadgandets innebörd återges följande uttalande ur

af Klintberg, Om byggande i vatten enligt 2, 3 och 5 kap. vattenlagen (s.

131 f).

Stadgandets förarbeten ge---vid handen, att ersättning för oförut
sedd

skada skall kunna utgå icke endast då domstolen i byggnadsmålet helt

förbisett frågan, huruvida skada i det ifrågavarande hänseendet vore att

befara. Oförutsedd skada i lagrummets mening torde föreligga även då domstolen

haft sin uppmärksamhet riktad på saken men därvid gjort en felbedömning

antingen på det sätt att den — som det efteråt visat sig felaktigt

— ansett att ingen skada alls skulle uppkomma och därför ogillat ett fram
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1966

ställt ersättningsanspråk eller ock så att den bedömt skadan som mindre än

den i verkligheten blivit, i vilket fall ersättning utdömts med alltför lågt

belopp. Det bör emellertid framhållas, att felaktigheten i domstolens tidigare

bedömning måste ha hänfört sig till uppkomsten eller omfattningen av

skadan. Den omständigheten att en skada, som till hela sin omfattning

beaktats i byggnadsmålet, däri åsatts ett för lågt värde medför icke rätt till

omprövning enligt 2: 24.

I fråga om de specialreglerade företagen för byggande i vatten meddelas

bestämmelser om talan rörande oförutsedd skada av vattentäkt i 2 kap. 51 §,

av torrläggningsföretag 7 kap. 57 § samt av avloppsföretag i 8 kap. 40—

42 §§. Bestämmelserna rörande vattentäkt och avloppsföretag avviker i vissa

hänseenden från 2 kap. 24 §. Sålunda kan beträffande vattentäkt den längsta

tid, inom vilken talan om oförutsedd skada kan föras, av vattendomstolen

förlängas ända till 20 år. Detta har enligt motiven (se SOU 1937: 35 s. 78)

ansetts påkallat, enär det kan dröja någon tid innan ett tillstånd att tillgodogöra

grundvatten till fullo utnyttjas. Innan så skett och ytterligare åtminstone

något år förflutit kan i allmänhet icke ens för år med normal

vattentillgång bedömas, i vilken omfattning vattentäkten vållat oförutsedd

skada. Härtill kommer enligt motiven att, sedan vattentäkten till fullo tagits

i bruk, tillfälle även bör givas att under torrår konstatera, vilka verkningar

vattentäkten medför.

Vad angår avloppsföretag gäller enligt 8 kap. 40 § första stycket vattenlagen

att föreskrift rörande villkoren för utsläpp av kloakvatten eller industriellt

avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde efter

det tio år förflutit från det beslutet därom vann laga kraft eller när eljest

väsentligt ändrade förhållanden inträtt må av vattendomstolen ändras efter

ty skäligt finnes. Vållas genom vattnets utsläppande betydande olägenhet,

som vid beslutets meddelande icke förutsetts, må vattendomstolen enligt

lagrummets andra stycke också meddela ändrade föreskrifter, som är ägnade

att förebygga eller i största möjliga mån minska olägenheten för framtiden.

Vid tillkomsten av bl. a. förevarande bestämmelse anförde föredragande

departementschefen följande (prop. 45/1941 s. 132).

Det är synbarligen förenat med viss risk att åt beslut, varigenom tillätes

att kloakvatten eller industriellt avloppsvatten utsläppes i en recipient, tillerkänna

bindande verkan, såtillvida att det skulle befria från skyldighet

att vidtaga ändrade eller ytterligare åtgärder till motverkande av förorening.

De sakkunniga ha med rätta framhållit, att det måste anses utgöra en naturlig

förpliktelse för såväl samhällen som enskilda att — även om en gång

prövning enligt vattenlagen förevarit — framdeles förbättra sina anordningar

för sådant ändamål allt efter teknikens framsteg på området. De åtgärder

till motverkande av förorening som i olika fall kunna komma att

föreskrivas måste också bliva av synnerligen växlande natur. Detta är givetvis

av stor betydelse för frågan i vad mån ytterligare åtgärder skäligen kunna

fordras. Den som vid viss tidpunkt berättigats alt utsläppa avloppsvatten

utan att behöva vidtaga mer än kanske mycket enkla åtgärder, t. ex. av det

lf Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sa/nl. .‘I and. Nr .12

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1966

skälet att några motstående intressen av betydelse då ej funnos, har icke

anledning förvänta, att lian för all framtid skall slippa lika lindrigt undan.

Däremot kan den som vid en viss tidpunkt vidtagit dyrbara och då förstklassiga

anordningar icke skäligen förpliktas att vidtaga nya kostsamma

åtgärder för samma ändamål, innan han haft rimlig tid att amortera kostnaderna

för de förra.

I fråga om rätt till ersättning för skada eller intrång genom förorening av

kloakvatten eller industriellt avloppsvatten gäller enligt 8 kap. 30 och 35 §§

vattenlagen att ersättning endast utgår om olägenheten är av någon betydelse

och ej med hänsyn till förhållandena å orten skäligen bör tålas. Kan

ersättningens belopp lämpligen uppskattas på förhand, skall ersättningen

för framtiden bestämmas enligt reglerna i 9 kap. vattenlagen, om det påfordras

å någondera sidan. Har ersättningen därvid bestämts att utgå medelst

årlig avgift till visst belopp, utgör enligt 8 kap. 41 § första stycket vattenlagen

beslutet icke hinder för vattendomstolen att, i samband med beslut

om nya eller ändrade föreskrifter till motverkande av förorening eller

då eljest ändrade förhållanden inträtt, meddela sådana ändrade bestämmelser

rörande ersättningen och sättet för dess utgående, som föranledes

därav. Har ersättning för skada eller intrång, som nu sagts, ej bestämts genom

uppskattning på förhand, står det den skadelidande enligt lagrummets

andra stycke fritt att föra talan om ersättning i den ordning som

ill kap. vattenlagen stadgas för stämningsmål.

Beträffande tillämpningen av lagrummets första stycke må anmärkas att

rätten att påkalla ändrade bestämmelser, som bestämts att utgå medelst

årlig avgift, icke är förbehållen endera av parterna, ersättningsgivaren och

ersättningstagaren (se prop. 45/1941 s. 133). Av motiven (se SOU 1939: 40

s. 165) framgår vidare att sådan talan som avses i andra stycket icke har

karaktären av talan om oförutsedd skada.

I 8 kap. 42 § vattenlagen meddelas slutligen bestämmeser om talan rörande

annan oförutsedd skada än som avses i 40 §. Dessa bestämmelser överensstämmer

med stadgandena i 2 kap. 24 § vattenlagen. Som framgår av prop.

45/1941 s. 133 är här fråga om oförutsedd skada i annat hänsende än genom

förorening.

Föreskrifter om förfarandet vid anmälan om anspråk på ersättning för

oförutsedd skada meddelas ill kap. 68 § vattenlagen. Sådan anmälan skall

göras skriftligen och i två exemplar ingivas till vattenrättsdomaren. Ett

exemplar tillställes genom vattenrättsdomarens försorg ägaren av den vattenbyggnad

eller anläggning, varom fråga är. Efter utgången av den tid,

inom vilken ersättningsanspråk må anmälas, skall vattendomstolen sammanträda

för prövning av behörigen anmälda anspråk. När skäl därtill förligger,

kan anspråken dock prövas före utgången av nämnda tid. Förfarandet

i de fall, då talan om oförutsedd skada skall anhängiggöras genom

stämning, överensstämmer i allt väsentligt med rättegången i tvistemål.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1966 5

Om talan angående oförutsedd skada anhängiggöres efter utgången av

den för sådan talan föreskrivna tiden, föreligger rättegångshinder.

Enligt bestämmelser i lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser

angående tillfällig vattenreglering skall anspråk på ersättning för

skada eller intrång, som icke förulsetts av vattendomstolen, for att kunna

upptagas till prövning anmälas inom tern år från det tiden för tillståndet

— högst tre år — gått till ända. Efterföljes tillfällig reglering av företag

enligt vattenlagen, må anspråk med anledning av den förra reglei ingen

framställas inom den tid, som bestämmes enligt 2 kap. 24 § samma lag.

Genom lagstiftning år 1962 (prop. 200/1962; L''U 45/1962; rskr. 400/1962)

ersattes 1939 års lag med en ny beredskapslag om vissa åtgärder för utnyttjande

av vattenkraft vid krig in. m. Övergångsbestämmelserna medger dock

förlängning av löpande tillstånd enligt 1939 års lag. Jämlikt 12 § 1962 äis

lag skall anspråk på ersättning för skada, förlust eller intiång, som icke

förutsetts av vattendomstolen för att kunna upptagas till provning anmälas

inom fem år eller den längre lid, högst tolv år, som vattendomstolen må ha

föreskrivit, räknat från det tiden för tillståndet — högst tre år — eller, om

nytt tillstånd meddelats, tiden därför gått till ända. Etterföljes företag enligt

1962 års lag av företag, vartill tillstånd meddelats enligt vattenlagen, må

anspråk med anledning av det förra företaget framställas inom den tid, som

bestämmes enligt 2 kap. 24 § vattenlagen.

Av intresse i förevarande sammanhang är jämväl bestämmelserna i 11

kap. 66 § vattenlagen. I 1 mom. föreskrives sålunda att vattendomstolen

må, när företagets snara genomförande är angeläget eller eljest synnerliga

skäl därtill prövas föreligga, till särskilt avgörande upptaga frågan om företagets

tillåtlighet samt, om företaget finnes tillåtligt, meddela tillstånd tdl

erforderliga arbeten. Vidare gäller enligt 2 mom. att vid meddelande av tillstånd

till företag enligt vattenlagen vattendomstolen kan, där verkningarna

av företaget i visst hänseende icke med erforderlig säkerhet kan förutses,

utan hinder av vad i 11 kap. 62 § vattenlagen finnes stadgat i avbidan på

erfarenhetens rön uppskjuta frågor om de föreskrifter, som i denna del

erfordras angående ersättning eller annat (första stycket). I samband med

beslut om uppskov, som nu sagts, iskall vattendomstolen, såvitt angår skada,

förlust eller intrång, som kan antagas bli av mera kännbar beskaffenhet,

meddela erforderliga bestämmelser angående ersättning eller om vidtagande

av åtgärd till skydd för den skadelidande (andra stycket). Avgörande av

målet i den uppskjutna delen skall äga rum så snart ske kan. Ersättning

må därvid ej bestämmas till lägre belopp än som utgått eller skolat utgå

på grund av provisoriska bestämmelser (tredje stycket). I momentets fjärde

stycke föreskrives att säkerhet skall ställas för vissa ersättningsbelopp i den

uppskjutna delen.

Enligt 9 § 1962 års lag äger vattendomstolen vid meddelande av tillstånd

till företag enligt lagen, där det kräveis för all undvika dröjsmål med förelagd,

uppskjuta frågan om de föreskrifter som erfordras angående ersätt
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1966

ning, avgifter eller annat. Bestämmelserna i 11 kap. 66 § 2 mom. andra,

tredje och fjärde styckena vattenlagen skall därvid äga motsvarande tilllämpning.

Såvitt angår vattenregleringsföretag av sådan omfattning, att regleringsavgift

ntgår enligt reglerna i 4 kap. 14 § vattenlagen föreligger möjlighet att

erhålla gottgörelse för skador, även om den i 2 kap. 24 § vattenlagen stadgade

anmälningstiden utgått. Bestämmelser härom lämnas i kungörelsen

den 2 oktober 1953 angående indrivningen och användningen av vissa med

anledning av företag i vatten utgående avgifter (§§ 7—10).

De allmänna preskriptionsreglerna återfinnes i preskriptionsförordningen

av den 4 mars 1862. Föremål för preskription jämlikt nämnda förordning

är »fordran hos annan i penningar, eller vad det är». Verkan av inträdd

preskription är att borgenären »have sin talan emot gäldenären förlorat».

Preskriptionstiden är tio år och räknas från fordringens tillkomst. Såsom

preskriptionsavbrytande åtgärder från borgenärens sida anges i förordningen

»stämning» och »lagsökning», varmed likställes skriftligt eller muntligt

krav, tillkännagivande av fordringen och erinran. Preskriptionsavbrott kan

jämväl ske genom att gäldenären erkänner skulden, uttryckligen eller genom

kapitalavbetalning eller räntelikvid. När preskriptionsavbrott inträffat,

börjar en ny tioårig preskriptionstid att löpa.

Den allmänna preskriptionstiden gäller i princip för alla slag av fordringsrätter.

I fråga om utomobligatoriskt skadestånd anses preskriptionstiden

löpa från tidpunkten för den skadegörande handlingen även om skadan

skulle visa sig först senare. Preskriptionsförordningen förutsätter emellertid

att specialregler om preskription kan gälla för vissa slag av fordringar.

Anmälan till vattendomstol av ett anspråk på ersättning för oförutsedd

skada medför icke i och för sig att tioårspreskriptionen avbrytes. Detta sker

först sedan ett exemplar av anmälningsskriften i enlighet med föreskriften

i 11 kap. 68 § första stycket vattenlagen översänts till företagets ägare samt

mottagits av denne. Någon tid inom vilken översändandet skall ske har icke

angivits i lagrummet, men i praxis sker detta snarast möjligt.

Av förestående redogörelse framgår således, att ersättningsanspråk på

grund av skada genom byggande i vatten m. m. synes kunna preskriberas

dels under den tid den skadelidande jämlikt reglerna om oförutsedd skada

är bevarad vid sin rätt att anmäla skadan för prövning, dels ock under den

tid vattendomstolen uppskjutit avgörandet av viss eller vissa skadefrågor

i avbidan på erfarenhetens rön.

Motionerna

Motionärerna framhåller, att föreskrifterna om viss anmälningstid för

oförutsedd skada i vattenmål måste verka vilseledande för många sakägare,

därest regeln om tioårig fordringspreskription gäller utan hänsyn till att

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1966

tiden för anmälan om oförutsedd skada ofta är längre än tio år från skadans

uppkomst. Motionärerna anser lagreglernas utformning i denna del

vara oklar och önskar sådan ändring av nämnda lagrum i vattenlagen, att

det tydligt framgår att regeln om tioårig preskription inte gäller för oförutsedda

skador i vattenmål.

Frågans tidigare behandling

Det av motionärerna aktualiserade spörsmålet om risk för rättsförluster

på grund av fordringspreskription för oförutsedda skador i vattenmål uppmärksammades

vid behandlingen av motioner år 1963 angående vissa anspråk

enligt vattenlagen (L3U 31/1963). I sitt remissvar erinrade vattenöverdomstolen

om detta problem och vissa tolkningssvårigheter vid tillämpningen

av bestämmelserna om oförutsedd skada. Vattenöverdomstolen ansåg

på grund därav en översyn av vattenlagens regler om tiden och sättet

för anmälan av anspråk i anledning av oförutsedd skada vara motiverad.

1 sitt utlåtande förutsatte tredje lagutskottet att spörsmålet vid lämpligt tillfälle

blir föremål för erforderlig utredning. Utskottet fann inte att något

riksdagens ställningstagande till frågan erfordrades i dåvarande sammanhang.

Vad gäller reglerna om preskription av fordran avgavs i december 1956

betänkandet »Fordringspreskription m. m.» (SOU 1957: 11) av den år 1951

för översyn av bestämmelserna tillkallade sakkunnige. I förslaget hade som

huvudregel bibehållits den tioåriga preskriptionen men för de flesta av det

dagliga livets fordringar, däribland fordran på skadestånd utanför kontraktsförhållanden,

föreslogs en förkortning av preskriptionstiden till tre

år. Enligt förslaget räknades vidare preskriptionstiden i allmänhet från fordringens

förfallodag men för utomobligatoriska skadeståndsfordringar från

den dag, då den ersättningsberättigade fick kännedom om eller med iakttagande

av skälig aktsamhet borde ha fått kännedom om skadan och den för

skadan ansvarige. Skadeståndsanspråket skulle dock alltid vara preskriberat

efter 20 år från skadans uppkomst. Förslagets bestämmelser om preskriptionsavbrott

avvek från gällande rätt så till vida, att enskilda krav och därmed

jämförliga åtgärder avsågs icke vidare skola verka preskriptionsavbrytande.

Preskriptionsavbrott kunde enligt förslaget ske — förutom genom

gäldenärens erkännande — i princip endast genom sådana åtgärder av borgenären,

som krävde offentlig myndighets medverkan. Det krävdes vidare

enligt förslaget, att en av borgenären till preskriptionens avbrytande vidtagen

åtgärd skulle fullföljas till positivt resultat. Avstannade det av borgenären

igångsatta förfarandet dessförinnan, avsågs åtgärdens preskriptionsavbrytande

verkan skola gå förlorad, vilket medförde att ny preskriptionstid

icke började löpa; under vissa förutsättningar både dock borgenären medgivits

en t il läggsfrist, översynen av bestämmelserna verkställdes i samarbete

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1966

med delegerade från våra nordiska grannländer och förslag om en lagstil tning

av i allt väsentligt samma innebörd framlades samtidigt i alla de berörda

länderna. Förslagen blev föremål för remissbehandling. Eftei överläggningar,

som i september 1961 ägde ruin mellan de nordiska kontaktmännen

för lagsamarbete (Nordiska rådet 10:e sessionen sid. 912), beslöts

emellertid att rekommendera de nordiska justitieministrarna att låta saken

bero på det samnordiska planet. I Nordiska rådet väcktes därefter i maj

1964 medlemsförslag om gemensam nordisk preskriptionslagstiftning. Häri

föreslogs att rörande preskription av fordran skulle bestämmelser om en

allmän tio års preskriptionstid och en kortare tre års preskriptionstid för

det dagliga livets fordringar införas. I båda fallen skulle preskriptionstiden

räknas från fordringens förfallodag. Avbrott beträffande den kortare preskriptionstiden

skulle enligt medlemsförslaget kunna ske endast genom

anhängiggörande av talan, medan avbrott i fråga om den längre tiden skulle

kunna ske genom erinran om fordringen. Vid behandlingen av förslaget i

Nordiska rådets juridiska utskott fann utskottet det motiverat att genomföra

en ensartad nordisk lagstiftning på ifrågavarande område. Utskottet

underströk för sin del behovet och betydelsen av att klara och enkla preskriptionsregler

utarbetas och förutsatte att man på detta rättsområde kunde

uppnå enighet. Enligt utskottets uppfattning borde lagstiftningen i föreliggande

fall utgå från två olika preskriptionstider — en längre på tio år och

en kortare för det dagliga livets krav. Utskottet, som ansåg att det skulle

komma att krävas noggranna överväganden innan man kom fram till en gemensam

nordisk lagstiftning på rättsområdet, fann det riktigast att man

icke i rekommendationen tog ställning till vilka rättsregler som skulle gälla

beträffande beräknandet av preskriptionstiden och avbrytandet av preskriptionen.

Utskottet föreslog att Nordiska rådet måtte antaga följande rekommendation.

Nordiska rådet hemställer till regeringarna att genomföra en gemensam

nordisk lagstiftning om preskription av fordran baserad på en längre allmän

preskriptionstid på tio år och en kortare frist för preskription av det

dagliga livets krav.

Rekommendationen antogs av Nordiska rådet den 15 februari 1965.

Vid 1965 års riksdag behandlades en motion, vari hemställdes om utredning

och förslag i syfte att förkorta den allmänna preskriptionstiden från

tio till fem år. Första lagutskottet avstyrkte motionen under hänvisning till

att arbetet med sådan lagstiftning, som rekommenderats av Nordiska rådet,

redan påbörjats enligt vad utskottet erfarit (L’U 19/1965).

Remissyttrandena

Vattenöverdomstolen, Sveriges advokatsamfund och Riksförbundet Landsbygdens

folk tillstyrker bifall till motionerna medan statens vattenfallsverk

och Svenska vattenkraftföreningen avstyrker bifall.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1966

Vattenöverdomsitolen aniför bl. a. följande.

Den sakägare som ställt sig vattendomstolens föreskrifter till efterrättelse

utgår sannolikt från att han därmed gjort vad på honom ankommer och

det måste vara för honom svårbegripligt att hans anspråk likväl kan bli bemött

av invändning om preskription.

Även om en oförutsedd skada uppträder relativt snart efter påbörjandet av

företaget är det förståeligt om sakägaren icke omedelbart anmäler sitt ersättningsanspråk.

I många fall, särskilt om flera olika företag blivit utförda

i ett vattendrag, kan det vara svårt att avgöra vilket företag som vållat

skadan. Sakägaren kanske också vill dröja med sin anmälan för att få tid

att förvissa sig om att skadan icke blir större. Därtill kommer den omständigheten

att ersättningsanspråket enligt 11 kap. 68 § andra stycket vattenlagen

normalt ändå icke blir prövat förrän anmälningstiden gatt ut.

Tillämpning av de allmänna preskriptionsbestämmelserna kan emellertid

aktualiseras även i en annan situation. Om verkningarna av ett företag i

något hänseende icke kan förutses med erforderlig säkerhet kan vattendomstolen

enligt 11 kap. 66 § 2 inom. vattenlagen uppskjuta ersättningsfrågan i

avbidan på erfarenhetens rön. Detta förfarande är vanligt vid större företag

när fråga är bl. a. om fiske, erosion och virkesutdrivning. Prövotidens

längd kan — men behöver ej — bestämmas i uppskovsbeslutet. Oavsett om

bestämd prövotid angivits i beslutet eller ej brukar avgörandet av den uppskjutna

frågan icke ske förrän lång tid, ofta 15—20 år, efter beslutet. Skaderegleringen

avser därvid även gången tid. Liksom vid prövningen av oförutsedda

skador kan vid denna skadereglering föreligga yrkande om ersättning

för skada, vars orsak ligger mer än tio år tillbaka i tiden och därför kan

föranleda till invändning om preskription. Att sådan invändning i vissa fall

kan göras när det gäller uppskjutna skadefrågor är minst lika otillfredsställande

som att den kan göras i fråga om oförutsedda skador.

Vattenöverdomstolen tillstyrker att gällande bestämmelser ändras så, att

reglerna om allmän preskription icke blir tillämpliga i ovannämnda skaderegleringsfall.

Ändringen bör enligt vattenöverdomstolens mening vidtas i

preskriptionsförordningen.

Sveriges advokatsamfund framhåller, att något reellt intresse ej synes

föreligga av att på de områden, där de speciella vattenrättsliga preskriptionsreglerna

gäller, därutöver även bestämmelserna om tioårig preskription

skall gälla. Att det för ett och samma ersättningsanspråk samtidigt gäller

preskriptionsregler av olika innebörd är enligt samfundets mening tvärtom

ägnat att hos berörda sakägare skapa förvirring och innebär betydande risk

för rättsförlust.

Statens vattenfallsverk och Svenska vattenkraftföreningen åberopar en

inom Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan upprättad promemoria, i

vilken bl. a. anföres.

Reglerna om den tioåriga preskriptionen äro att hänföra till vad som på

civilrättslig grund bestämmer förutsättningarna för en skadeståndsfordrans

bestånd, oavsett huruvida fråga är om ett vattenrättsligt eller ett allmänt

privaträttsligt förhållande. Vattenlagen synes göra avsteg från eller utesluta

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1966

tillämpning av allmänt gällande privaträttsliga regler endast då så framgår

av uttryckligt stadgande.

Vattendomstolarna äro av vattenlagen ålagda en omfattande officialprövning

som innebär att de bl. a. för den skadereglering som bedrives för

idrifttagningen av en anläggning dvs. till den tidpunkt då en skada vanligen

först kan inträda själva skola sörja för att utredningen blir fullständig och

att avgöra frågor oberoende av om skadelidande ställt yrkande eller ej. I

varje fall under senare 10-talet år har i takt med vattendomstolsorganisationens

utbyggnad denna skadereglering fått en noggrannhet och en omfattning,

som endast i få undantagsfall lämnar utrymme för att skada icke

skulle vara förutsedd.

Motionärernas önskemål om att preskriptionslagens regler skola sättas ur

kraft i fall av förevarande art synes icke ur sakägarsynpunkt särskilt angeläget.

Oförutsedda skador torde tämligen genomgående ha karaktären av

årligen eller med längre intervaller återkommande skador. Vad en fastighetsägare

går förlustig genom att icke anhängiggöra sin talan, förrän mer

än 10 år förflutit från dess inträffande, blir alltså endast ersättning för

skada för de år, som ligga mer än 10 år tillbaka i tiden. I övrigt är talerätten

bevarad. Att avbryta preskriptionen genom att rikta krav på ersättning

mot den skadevållande bör vara naturligt, i och med att skada inträffar.

Skulle förhållandena vara sådana att skadan är av engångsnatur

eller blott uppträder under de allra första åren av en anläggnings tillvaro,

dvs,, den tidsrymd, som täckes av vattenlagens talemöjlighet men ligger mer

än 10 år tillbaka i tiden, bör det ej vara att ställa för störa anspråk på den

skadelidande, att han inom en 10-årsperiod gör anmälan om skadan.

Med angivna utgångspunkter synes skäl icke föreligga att nu med begränsad

giltighet i vattenlagen införa en speciell bestämmelse, innebärande undantag

från en generellt verkande regel av central privaträttslig betydelse.

Utskottet

För flertalet företag enligt vattenlagen, bl. a. byggande i vatten, anläggande

av vattentäkt samt vattenreglering, är rättsverkan av en lagakraftvunnen

dom, varigenom lämnats tillstånd till företaget, i viss mån begränsad.

Den som på grund av företaget lider skada eller intrång, som inte förutsetts

av vattendomstolen i domen, äger nämligen framställa anspråk på

ersättning genom anmälan hos domstolen inom fem år eller den längre tid,

för vattentäkt högst tjugo år och för övriga företag högst tolv år, som vattendomstolen

kan ha föreskrivit i domen. Tiden räknas från utgången av

den i domen fastställda byggnadstiden för företaget, vilken i regel ej överstiger

tio år.

Vattendomstolen äger dessutom vid meddelande av tillstånd till företag

enligt vattenlagen jämlikt 11 kap. 66 § 2 mom. samma lag uppskjuta

avgörandet av skadefrågor i avbidan på erfarenhetens rön, då verkningarna

av företaget i visst hänseende inte kan förutses med erforderlig säkerhet.

Sakägare som anmäler anspråk på ersättning för oförutsedd skada eller

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1966

11

yrkar ersättning för skada, som omfattas av beslut om uppskov med avgörandet,

kan mötas av invändning om att preskription inträtt. Den skadelidande

har nämligen på grund av de allmänna preskriptionsbestämmelserna

förlorat sin talan mot den för skadan ansvarige, därest skadeståndsanspråket

uppkommit mer än tio år innan företagets ägare erhållit del av

kravet på ersättning. Detsamma gäller, om tio år förflutit efter det att preskriptionen

avbrutits genom en åtgärd och ingen ny åtgärd vidtagits för att

avbryta preskriptionen.

Motionärerna framhåller, att föreskrifterna om viss anmälningstid för

oförutsedd skada i vattenmål måste verka vilseledande för många sakägare.

De anser lagreglernas utformning i denna del vara oklar och föreslår sådan

ändring av ifrågavarande lagrum i vattenlagen, att det tydligt framgår

att regeln om tioårig preskription inte gäller för oförutsedda skador i vattenmål.

Som framgår av redogörelsen ovan har Nordiska rådet den 15 februari

1965 antagit en rekommendation, vari rådet hemställer till regeringarna

att genomföra en gemensam nordisk lagstiftning om preskription av fordran

baserad på en längre allmän preskriptionstid på tio år och en kortare

frist för preskription av det dagliga livets krav. För Sveriges del bereds frågan

för närvarande inom Kungl. Maj :ts kansli.

Av de remissinstanser som tillstyrkt bifall till motionerna har vattenöverdomstolen

föreslagit att gällande bestämmelser ändras så att reglerna

om allmän preskription inte blir tilllämpliga i ovannämnda skaderegleringsfall.

Ändringen bör enligt vattenöver domstolens mening vidtas i preskriptionsförordningen.

Utskottet finner det vara angeläget att undanröja den risk för rättsförlust,

som föreligger genom att skadeståndsanspråk kan preskriberas under

den tid en sakägare är bevarad vid rätten att anmäla oförutsedd skada. I

den mån preskriptionsinvändning kan tänkas ske under prövotid för uppskjutna

skadefrågor i vattenmål, ifrågasätter utskottet även lämpligheten

av preskriptionsregler för de uppskjutna skadorna under denna tid. Utskottet

förutsätter att hithörande frågor övervägs vid det pågående arbetet

med översyn av preskriptionslagstiftningen inom Kungl. Maj :ts kansli. Vad

sålunda anförts torde böra ges Kungl. Maj :t till känna.

Utskottet får således hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin

mening giva till känna vad utskottet anfört i anledning av

motionerna I: 96 och II: 135.

Stockholm den 14 april 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1966

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson*, Svante Kristiansson,

Nils-Eric Gustafsson, Åkesson, Herbert Larsson, Paul Jansson*, Lidgard

och Torsten Hansson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,

herrar Hedin, Persson i Tandö, Tobé*, Hammarberg och Elmstedt*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM l%6 660032

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.