Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 396, av herrar Gustafsson i Borås och Tobé.

1966-04-21 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1966:37, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 396, av herrar Gustafsson i Borås och Tobé.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

1

Nr 37

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i lagen om åtgärder

mot vattenförorening från fartyg.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare

väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 396, av herrar Gustafsson i

Borås och Tobé.

I motionen, för vars innehåll nedan närmare redogöres, hemställes »att

riksdagen måtte föreslå Kungl. Maj :t att föranstalta om sådan ändring i

lagen av den 6 april 1956 om åtgärder mot vattenförorening från fartyg att

dels stadgandet i 2 § b) utgår, dels ock att annat fartyg än tankfartyg som

använder sina brännoljetankar jämväl såsom vattenbarlasttankar ålägges

att vara utrustat med separator eller annan oljeavskiljare».

Över motionen har utskottet på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat utlåtande från sjöfartsstyrelsen och oljeskyddsrådet, vilka avgivit

gemensamt yttrande, samt från statens naturvårdsnämnd. Därjämte har på

begäran av utskottet yttrande över motionen avgivits av Svenska petroleum

institutet och Sveriges redareförening.

Historik

I. Allmänt

På inbjudan av brittiska regeringen hölls våren 1954 en internationell

oljeskyddskonferens i London. Vid konferensen antogs den 12 maj 1954 en

internationell konvention till förhindrande av havsvattnets förorening genom

olja samt åtta resolutioner med rekommendationer i samma ämne

(Sveriges överenskommelser med främmande makter 1956: 15). Konventionen

undertecknades med förbehåll om ratifikation av tjugu länder.

Konventionen skulle (art. XV: 1) träda i kraft tolv månader efter det den

ratificerats av minst tio stater, av vilka fem med envar ett tankfartygstonnage

av minst 500 000 registerton brutto. Emellertid dröjde det ända till den

26 juli 1957 innan detta antal ratifikationer förelåg, varför konventionen

trädde i kraft först den 26 juli 1958.

För Sveriges del godkändes konventionen av 1956 års riksdag (prof).

1956: 23; D>U 4; rskr 96). Samtidigt vidtogs de lagstiftningsåtgärder, iorm

föranleddes av konventionen. Sålunda utfärdades den 6 april 1956 (ntgHftr)

lag om åtgärder mot vattenförorening från fartyg (oljeskyddslagen). jhafgdn

trädde — med visst undantag — i kraft den 1 januari 1957, dvs. me?''ånTett

och ctl halvt år före konventionen. 3gnf)Kdiv

1—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 37

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

Genom en vid slutakten till 1954 års oljeskyddskonvention fogad resolution,

nr 1, om fullständigt undvikande så snart som möjligt av uttömning

av beständiga oljor i havet, uttalade 1954 års oljeskyddskonferens, att en

ny konferens borde hållas inom tre år med uppgift att på nytt granska frågan

i ljuset av vunna erfarenheter rörande verkningarna av de av 1954 års

konferens anbefallda åtgärderna. Någon ny konferens kom dock inte till

stånd inom den angivna tiden, men till våren 1962 sammankallade den mellanstatliga

rådgivande sjöfartsorganisationen (IMCO) en ny oljeskyddskonferens.

I överensstämmelse med oljeskyddskonventionen (art. XXI)

hade IMCO år 1959 av brittiska regeringen övertagit de uppgifter vilka enligt

konventionen åvilar sekretariatet.

Samtliga IMCO:s medlemsstater och andra intresserade inbjöds till konferensen

och bereddes tillfälle att före densamma framföra förslag till ändringar

av eller tillägg till 1954 års konvention. De inkomna förslagen sammanställdes

genom IMCO:s försorg, och sammanställningen lades till grund

för konferensens arbete.

Samtidigt med IMCO-konferensen sammankallades en särskild konferens

mellan de stater, som ratificerat 1954 års oljeskyddskonvention, den s. k.

OPCG( Oil Pollution Contracting Governments)-konferensen. Syftet härmed

var att påskynda genomförandet av de resultat, vartill IMCO-konferensen

kunde leda. IMCO-konferensen ägde nämligen icke befogenhet att besluta

om ändringar i oljeskyddskonventionen. En konferens mellan de stater,

som ratificerat 1954 års oljeskyddskonvention, kunde däremot enligt

särskild bestämmelse i konventionen (art. XVI : 3) besluta om ändringar i

denna.

Praktiskt löstes samordningen mellan de båda konferenserna så, att samtliga

förslag om ändring eller tillägg till 1954 års oljeskyddskonvention sakbehandlades

av IMCO-konferensen. De därvid nådda resultaten upptogs vid

OPCG-konferensen såsom gemensamma medlemsförslag och antogs enhälligt

utan diskussion av OPCG-konferensen. Härom underrättades IMCO-konferensen,

som därefter beslöt uppmana alla IMCO:s medlemsstater och andra

sjöfartsnationer att ansluta sig till 1954 års oljeskyddskonvention i dess

gällande eller reviderade form. OPCG-konferensens slutakt undertecknades

av 14 stater och IMCO-konferensens slutakt av representanter för 41 stater.

Sverige var representerat vid båda konferenserna.

Riksdagen godkände år 1963 de ändringar som vidtogs år 1962 i 1954

års konvention och antog därav föranledda ändringar i lagen om åtgärder

mot vattenförorening från fartyg (prop. 1963:161; L328; rskr 296). Ändringarna

i lagen träder i kraft den dag Konungen förordnar. Lagen utfärdades

den 31 maj 1963 (nr 187).

I tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1963, som låg till grund för

riksdagens godkännande av förevarande ändringar, uttalades bl. a. följande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

Syftet med 1954 års konvention är att så snart som möjligt åstadkomma

ett fullständigt undvikande av att beständiga oljor uttömmes i havet. Enligt

utskottets mening utgör de år 1962 antagna konventionsändringarna ett

viktigt steg i denna riktning. Utskottet finner det tillfredsställande att hela

Östersjön och hela Nordsjön genom ändringarna gjorts till förbjuden zon.

Utskottet vill för sin del liksom flertalet remissinstanser och departementschefen

förorda att konventionsändringarna godkännes. I likhet med departementschefen

understryker utskottet det betydelsefulla i att konventionen

i sin skärpta lydelse vinner så stor anslutning som möjligt, och utskottet

förutsätter att Kungl. Maj :t i görlig mån medverkar härtill. Såsom antytts

i några remissyttranden är det därvid självfallet från svensk synpunkt särskilt

angeläget" att den reviderade konventionen godkännes också av övriga

östersjöstater.

Enligt vad som framgår av propositionen har de beslutade ändringarna

i konventionen icke ansetts påkalla någon utökning av de sex hamnar

Göteborg, Hälsingborg, Luleå, Malmö, Norrköping och Stockholm — i vilka

nu skall finnas anläggning för mottagande av oljerester från fartyg. Utskottet

betonar vikten av att sjöfartsstyrelsen och oljeskyddsrådet såsom förutskickats

noga följer utvecklingen beträffande behovet av ytterligare sådana

anordningar.

Vid 1965 års riksdag väcktes motioner (I: 328 och II: 395) om utsträckning

av förbudet i oljeskyddslagen mot oljeuttömning att gälla dels för alla

svenska fartyg i hela Östersjön och Nordsjön, dels för svenska tankfartyg i

alla vattenområden där sådant förbud inte redan gäller. Tredje lagutskottet

anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 16 i anledning av motionerna

följande.

Utskottet vill med hänsyn till frågans vikt understryka betydelsen av att

Kungl. Maj :t så effektivt som möjligt medverkar till att konventionsändringarna

ratificeras av för ikraftträdandet erforderligt antal stater. Om

oaktat Kungl. Maj :ts ansträngningar detta inte sker inom rimlig tid, torde

Kungl. Maj :t för de svenska fartygens del böra överväga ett utfärdande av

de med konventionsändringarna avsedda förbuden såvitt gäller Östersjön

och Nordsjön. Såsom sjöfartsstyrelsen framhåller beräknas ytterligare anläggningar

för mottagande av oljehaltiga blandningar från särskilt tankfartyg

komma att bli färdigställda år 1966. Med hänsyn härtill och till att

oljeföroreningarna i dessa vatten endast till ringa del synes härröra från

svenska fartyg torde några nämnvärda olägenheter inte vara förenade med

en sådan åtgärd. Däremot synes vissa invändningar kunna resas mot det

av motionärerna föreslagna förbudet mot oljeuttömning för svenska tankfartyg

i alla vattenområden där sådant förbud inte gäller. Enligt vad sjöfartsstyrelsen

uppger torde nämligen det för ett totalförbud på de stora

haven "betydelsefulla load-on-top-systemet, trots dess obestridliga förtjänster,

inte helt uppfylla konventionens krav på förbud mot utsläpp av oljeblandat

vatten. Vidare är systemet endast användbart beträffande råoljetransporter.

Vid sådana förhållanden skulle ett upprätthållande av ett strikt

förbud för svenska fartyg i dessa vatten kunna försämra den svenska rederinäringens

möjligheter på området. Då de svenska fartygen dessutom endast

utgör en bråkdel av fartygen på världshaven och ett dylikt, ensidigt förbud

sålunda skulle medföra en föga betydelsefull förbättring på området saknas

I * Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 3 and. Nr 37

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

enligt utskottets mening anledning att oberoende av ikraftträdandet av

1962 års konventionsändringar utsträcka förbudet i sist angivet hänseende.

Riksdagen gav i skrivelse (nr 159) Kungl. Maj :t till känna vad utskottet

sålunda anfört i anledning av motionerna.

Såsom nedan redovisas träder 1962 års ändringar i kraft för samtliga

fördragsslutande regeringar tolv månader efter den dag då de godkänts av

två tredjedelar av de fördragsslutande regeringarna utom för dem av dessa

som före ikraftträdandet förklarat sig icke godkänna ändringarna. För att

påskynda ikraftträdandet av dessa har den svenska delegationen vid

IMCO:s XIV:e rådsmöte i London den 15—18 juni 1965 hävdat, att artikeln

om ikraftträdandet borde tolkas så att för ikraftträdande av ändringarna

godkännande borde fordras allenast av två tredjedelar av de stater som ratificerat

konventionen vid den tidpunkt då ändringarna beslöts. Denna uppuppfattning

biträddes dock icke av rådet.

Enligt vad sjöfartsstyrelsen uppger har, enligt senast erhållna meddelanden

från IMCO, sammanlagt 31 stater godkänt konventionen och 18 av dem

godkänt ändringarna. Då för ikraftträdande av ändringarna erfordras att

2/3 av de stater som anslutit sig till konventionen godkänt ändringarna krävs

ytterligare tre staters godkännande för att dessa ändringar skall träda i

kraft, under förutsättning att icke antalet stater som godkänt själva konventionen

dessförinnan ökar. Genom svenska beskickningars förmedling har

sjöfartsstyrelsen inhämtat att flera stater förbereder ett godkännande av

ändringarna.

I anledning av att 1962 års ändringar ännu ej trätt i kraft och det ter sig

ovisst när dessa kan väntas träda i kraft har sjöfartsstyrelsen i skrivelse

den 29 november 1965 till Kungl. Maj:t föreslagit att vissa åtgärder i

avvaktan på nämnda ikraftträdande måtte vidtagas redan nu. Sjöfartsstyrelsen

anför bl. a. följande.

Det är otvetydigt att utvecklingen mot införande av skärpta regler mot

oljeutsläpp fördröjts. Trots förekomsten av förbuden i gällande oljeskyddslagstiftning

åsamkas alltjämt stränder, fastigheter, båtar och djur betydande

skador till följd av ilanddriven olja. Det framstår därför som nödvändigt

att strävandena för en skärpt lagstiftning intensifieras. Vid överläggningar

mellan sjöfartsstyrelsen och det till styrelsen knutna statens oljeskyddsråd

har diskuterats vilka ytterligare åtgärder som kunde vidtagas för

att hejda eller begränsa förorening av landets kuster och vattenområden

genom oljeutsläpp från fartyg. Det har därvid bl. a. övervägts att hos Kungl.

Maj: t påkalla ikraftsättande av ovannämnda 1963 års lag om ändring i

oljeskyddslagen. Om så skedde skulle, såsom ovan angivits, förbudet att

uttömma olja i annat vattenområde än svenskt territorium kunna utvidgas

till att omfatta även tankfartyg om minst 150 bruttoregisterton och icke,

som för närvarande, sådana fartyg om minst 500 bruttoregisterton. Denna

utvidgning för tankfartygens del måste emellertid ses mot bakgrunden av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966 5

att erforderliga oljemottagningsanläggningar finns för dessa fartygs behov.

I den proposition (nr 161) som Kungl. Maj :t avlät vid framläggande av

förslag om förenämnda 1963 års lag framhölls, att de beslutade ändringarna

i oljeskyddskonventionen icke ansetts påkalla någon utökning av befintliga

sex hamnar med anläggningar för mottagande av oljerester från torrlastfarlyg.

Det må framhållas att riksdagens tredje lagutskott i sitt utlåtande

den 14 maj 1963 betonade vikten av att sjöfartsstyrelsen och oljeskyddsrådet

noga följde utvecklingen beträffande behovet av ytterligare sådana

anläggningar. I syfte alt få en överblick av behovet av mottagningsanordningar

har sjöfartsstyrelsen sedermera i särskild ordning infordrat vissa

uppgifter. Sålunda har under februari—mars 1964 från sex hamnar, som

enligt särskild föreskrift skall ha mottagningsanordningar, införskaffats

uppgifter rörande i dessa hamnar åren 1961—1963 avlämnade kvantiteter

oljehaltigt barlastvatten eller andra oljehaltiga blandningar ävensom antalet

tankfartyg och andra fartyg som avlämnat sådana blandningar. Vidare har

från Svenska hamnförbundet och Sveriges varvsindustriförening den 26

november och den 16 december 1964 inkommit begärda förteckningar å

hamnar som anlöpls av tankfartyg för lastning av oljan respektive å hamnar

där reparenter före reparation måste avlämna oljerester. Det kan på basis

av det sålunda insamlade materialet icke med säkerhet bedömas om det i

oljelastningshamnarna är tillräckligt sörjt för mottagning av oljerester även

från tankfartyg i storleksgrupperna 150—500 bruttoton, vilka i praktiken

utnyttjas som s. k. kusttankers.

Sjöfartsstyrelsen och oljeskyddsrådet har övervägt att även i annan ordning

söka begränsa oljeutsläppen. Vid sammanträden i augusti och oktober

1965 har sålunda diskuterats möjligheten att för svenska fartygs del förklara

Östersjön och Nordsjön i deras helhet som förbjudna zoner vad gäller

uttömning av olja. En sådan åtgärd skulle vara av särskild praktisk betydelse.

För fartyg som ej är tankfartyg torde den föreslagna skärpningen

av gällande bestämmelser icke innebära någon faktisk förändring. I förenämnda

sex större svenska hamnar finns inrättade anordningar för mottagande

av oljehaltig blandning från dylika fartyg. Anläggningarna har - ehuru de stått öppna även för tankfartyg — anlitats i liten utsträckning.

Därtill kommer alt för dessa fartyg förbudet att utsläppa olja ej gäller

då fartyget är på väg till hamn, som saknar mottagningsanläggning. Vad

angår tankfartyg kan den ifrågasatta ändringen medföra vissa olägenhetei,

därest fartygens behov att avlämna oljerester icke kan tillgodoses. Av den

i det föregående nämnda utredningen angående anläggningar för mottagande

från fartyg av oljehaltiga blandningar har emellertid framgått att åtskilliga

sådana anläggningar i land finns inrättade. Vidare finns reningsanläggningar

i hamnar, där fartyg före reparation kan avlämna oljeiester. Slutligen

kan framhållas förekomsten av ett nytt tillvägagångssätt att bevara

spillolja och oljerester ombord på tankfartyg (load-on-top-systemet). Med

1 il lämpande av detta system kan behovet av oljeutsläpp inom de Sverige närmast

liggande farvattnen i viss utsträckning reduceras. Även om en utvidgning

i angivna omfattning av de förbjudna zonerna likväl skulle innebära

något ökade olägenheter för svenska tankfartyg synes dock dessa olägenheter

väga väsentligt lättare än önskemålet av att hålla de Sverige angränsande

farvattnen fria från oljeuttömningar. Självfallet torde det föreslagna

förbudet formellt få relativt begränsad verkan, då det endast skulle avse

svenska fartyg. Det förefaller emellertid sjöfartsstyrelsen sannolikt att, sidan

åtgärden genomförts för svenska fartyg, det kan vara möjligt att genom

opaginerad Kontrollera mot PDF

fi Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

diplomatiska aktioner förmå även andra nationer att tillhålla sina fartyg

att iakttaga samma förbjudna zoner. ‘

Med hänsyn till vad sålunda anförts framstår det i och för sig som angelaget

att 1962 års konventionsändringar för svensk del genomföres så

snart andringarna i erforderlig utsträckning blivit ratificerade. I avvaktan

pa att så sker vill sjöfartsstyrelsen och oljeskvddsrådet föreslå, att förenamnda

två spörsmål, vilka bedömts vara av särskild vikt, måtte bringas

tdl sm lösning. För genomförande av erforderliga författningsändringar

måste därvid 1 § 1963 års lag om ändring i oljeskyddslagen sättas i kraft.

Sammanfattningsvis vill sjöfartsstyrelsen därför hemställa, dels att Kungl.

Maj:t måtte förordna att 1 § andra stycket lagen den 31 maj 1963 (nr 187)

angående ändring i lagen den 6 april 1956 (nr 86) om åtgärder mot vattentororening

från fartyg skall träda i kraft, dels ock i anslutning härtill att

Kungl. Maj :t måtte med stöd av förenämnda lagrum besluta om ändring

av 1 § kungörelsen den 2 maj 1958 (nr 191) med tillämpningsföreskrifter

till forenamnda lag den 6 april 1956 så att förbudet att utsläppa olja inom

förbjudna zoner vidgas till att omfatta svenskt tankfartyg med en bruttoräktighet

av minst 150 registerton. Vidare hemställer sjöfartsstyrelsen, att

de förbjudna zoner, som finns angivna i den till förenämnda tiflämpningskungorelse

fogade bilagan, måtte utsträckas till att omfatta hela Nordsjön

och hela Östersjön med vikar. Förslag till ändring av nämnda tillämpningskungörelse

bifogas.

Framställningen övervägs f. n. inom Kungl. Maj :ts kansli.

II. 2 § b) oljeskyddslagen

I 1954 års oljeskyddskonvention finns ett undantag motsvarande det som

innefattas i 2 § b) oljeskyddslagen. Detta konventionsundantag har bibehållits

i konventionen vid 1962 års revision. Även i den ändring i oljeskyddslagen

som beslöts den 31 maj 1963 (nr 187) men som ännu ej satts i tilllämpning

kvarstår bestämmelsen i 2 § b) i oförändrat skick.

Vid införandet av ifrågavarande undantagsbestämmelse förklarade departementschefen

i proposition 1956: 23, att i vissa fall uttömning av olja uppenbarligen

måste vara tillåten och anförde i anslutning därtill följande:

Förutsättning för att oljeuttömningsförbudet i övrigt skall kunna efterlevas

ar att möjlighet finnes att i hamn avlämna sådan olja som icke kan

utslappas utanför skyddszon. Erforderliga oljemottagningsanläggningar för

tankfartygens behov kan inrättas utan större svårighet. Förbudet kan så,

lln<?? ^elt genomföras för dessa fartygs del. För övriga fartyg däremot är

et för närvarande ej praktiskt möjligt att anordna mottagningsanläggningar

i ett så stort antal hamnar, som skulle krävas, därest förbudet för dem gjordes

undantagslöst. Många torrlastfartyg är nämligen av säkerhetsskäl nödsakade

att medföra barlastvattnet till hamn eller dess närhet, där de måste

göra sig av med det i samband med lastning eller bunkring. Och andra

fartyg kan endast med stor omgång lägga sin rutt över område, där olja

får uttömmas. Förbudet för torrlastfartyg bör därför — i enlighet med konventionen

— gälla endast då fartyget är på väg till hamn, svensk eller utländsk,

med oljemottagningsanläggning för torrlastfartyg. Avgörande bör

härvid vara om tillfredsställande mottagningsanläggning faktiskt finns i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

7

hamnen. Oljeuttömning bör alltså vara förbjuden då fartyget är på väg till

hamn med sådan mottagningsanläggning, även om hamnen icke förklarats

för huvudhamn. Genom administrativa föreskrifter torde böra tillses att det

blir offentliggjort vilka svenska hamnar som har mottagningsanläggningar.

— Anmärkas må att 3 § öppnar möjlighet att utfärda lokala förbud för sådana

svenska vattenområden, som kräver särskilt skydd.

Som framgår av det återgivna uttalandet finns möjlighet att med tilllämpning

av 3 § oljeskyddslagen för visst svenskt vattenområde meddela

kompletterande bestämmelser till förebyggande av vattenförorening genom

oljeuttömning som avses i 2 § b) samma lag. Med stöd av angivna föreskrift

har enligt vad sjöfartsstyrelsen uppger inom samtliga landets kustlän meddelats

bestämmelser mot vattenförorening från fartyg av innebörd bl. a.,

att undantaget enligt 2 § b) ej må tillämpas inom svenskt vattenområde

intill territorialgränsen.

Redogörelse för oljeskyddskonventionen och oljeskyddslagen

1954 års oljeskyddskonvention. 1954 års oljeskyddskonferens konstaterade

i resolution nr 1, att många länders kuster och kustfarvatten är allvarligt

utsatta för oljeförorening och att denna orsakar stor skada på kuster

och stränder med hinder för bad och annan hälsosam rekreation såsom

följd, inverkar menligt på turistnäringen, medför död och ödeläggelse för

fågellivet och annan fauna samt sannolikt har skadliga verkningar för fisken

och de havsorganismer, av vilka den lever. Föroreningen vållas framför

allt av beständiga oljor, dvs. råolja, brännolja, tjock dieselolja och smörjolja.

Även om avgörande bevis saknas för att dessa oljor förblir på havsytan

under obegränsad tid, är det dock klart att de kvarblir där under mycket lång

tid och kan föras mycket avsevärda sträckor av strömmar, vind och rörelser

i vattenytan och avlagras på stränderna. Konferensen framhöll, att stox-a

mängder av beständiga oljor regelbundet utsläpps i havet av tankfartyg

efter rengöring av tankar och genom utpumpning av oljebemängt barlastvatten

samt av torrlastfartyg, som brukar föra havsvatten i sina brännoljetankar.

1954 års oljeskyddskonvention — som i engelsk text och svensk översättning

är fogad som bilaga till propositionen 1956: 23 — syftar till att motverka

förorening av nyss angivet slag. Konventionens regler avser därför

råolja, brännolja, tjock dieselolja och smörjolja samt oljehaltig blandning,

vari sådan olja ingår (art. I).

Räckvidden av konventionen är i så måtto inskränkt att den endast gäller

registrerade fartyg om 500 ton brutto eller mera. Utanför konventionen faller

därför bl. a. örlogsfartyg (art. II).

Konventionens förbud mot oljeuttömning är i första hand begränsat till

vissa zoner. Zonerna är inte för alla fall enhetliga utan de har något olika

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

omfattning beroende på om uttömningen sker från tankfartyg eller torrlastfartyg,

varmed avses alla fartyg, som ej är tankfartyg. Dessutom ges särskilda

regler om zonens sträckning för vissa särskilt angivna havsområden.

Varje land har också möjlighet att besluta om viss jämkning av utsträckningen

av zonen utanför sitt territorium (art. III och bilagan A till konventionen).

Huvudregeln är att förbud mot oljeuttömning föreligger inom en

zon av 50 sjömil från land. För Nordsjön gäller den särskilda regeln att

zonen skall sträcka sig 100 sjömil från kusten utom utanför Norge. Reglerna

leder till alt vissa områden i Östersjön och Nordsjön faller utom

zonerna. Förbudet gäller för varje fördragsslutande lands fartyg inom samtliga

zoner i världen.

Förbudet gäller i princip all uttömning av olja och oljehaltig blandning

inom zonerna (art. III). Emellertid upptar konventionen vissa undantag. Sålunda

avser förbudet inte uttömning av olja eller oljehaltig blandning som

sker med hänsyn till fartygets säkerhet eller för att förhindra skada på fartyg

eller last eller för att rädda människoliv till sjöss och ej heller utflöde

av olja eller oljehaltig blandning, som är föranlett av skada å fartyget eller

oundvikligt läckage, såvitt efter upptäckten därav alla rimliga försiktighetsåtgärder

vidtas för att förebygga eller minska utflödet. Hinder föreligger

inte heller för uttömning så långt från land som är praktiskt möjligt av bottensats,

som ej kan utpumpas från lasttankar i tankfartyg på grund av sin

fasta konsistens eller som utgörs av rester från rening eller klargöring av

brännolja eller smörjolja. Konventionen upptar även undantag från uttömningsförbudet

i fråga om oljehaltig blandning som inte innehåller annan

olja än smörjolja (art. IV och V). För torrlastfartygen gäller därjämte det

undantaget att olja och oljehaltig blandning får, då fartyget är på resa till

hamn utan mottagningsanordning av beskaffenhet, som anges i det följande,

uttömmas så långt från land som är praktiskt möjligt (art. III).

överträdelse av förbud mot uttömning skall vara straffbar. Straffet får ej

vara lindrigare för en överträdelse utom ett lands territorialvatten än för

motsvarande förseelse, begången inom territorialvattnet (art. III och VI).

Konventionen innehåller vidare föreskrift om att fartyg skall vara försedda

med anordningar av beskaffenhet att hindra brännolja eller tjock dieselolja

att rinna ned i rännsten, vars innehåll länsas ut i havet utan att först separeras

(art. VII). Fördragsslutande regering har att tillse att i vissa större

hamnar, s. k. huvudhamnar, finns anordningar, som möjliggör för andra

fartyg än tankfartyg att befria sig från rester av oljehaltigt barlast- eller

tankspolvatten (art. VIII).

Å varje fartyg skall föras oljedagbok. Myndighet i fördragsslutande stat

skall, då fartyget befinner sig i hamn inom staten, äga granska dagboken

(art. IX).

Regeringen i fördragsslutande stat äger hos regeringen i det land, där fartyg

är registrerat, anmäla överträdelse av konventionen från fartygets sida

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

oavsett var överträdelsen ägt rum. Om tillräckliga skäl föreligger därtill,

skall i fartygets hemland rättsligt förfarande i anledning av förseelsen inledas

mot fartygets ägare och befälhavare (art. X).

Härutöver innehåller 1954 års konvention bestämmelser om viss underrättelseplikt

(art. XII), om sättet för slitande av tvister (art. XIII) och om

ikraftträdande, ändring, uppsägning, undantag vid krigsförhållanden m. m.

(art. XIV—XXI).

1962 års ändringar i konventionen. 1962 års oljeskyddskonferens konstaterade

i likhet med 1954 års konferens att, ehuru konferensen kommit till

slutsatsen att det för närvarande inte är möjligt att bestämma någon tidpunkt

från vilken uttömning av beständiga oljor i havet skulle helt och hållet

upphöra, den dock ansåg att fullständigt undvikande av uttömning av sådana

oljor — med vissa nödvändiga undantag — bör iakttagas från tidigast möjliga

tidpunkt.

De vid 1962 års konferens beslutade ändringarna i 1954 års konvention

innebär icke heller några principiella ändringar av genomgripande natur.

De avser huvudsakligen justeringar i syfte att klarlägga innebörden av vissa

mera komplicerade stadganden samt att undanröja de hinder, som kan föreligga

för en allmännare ratifikation av konventionen. Ändringarna beslöts

den 11 april 1962 och fogades jämte 15 antagna resolutioner som bilaga till

OPCG-konferensens slutakt.

Vissa av ändringarna har stor praktisk betydelse. Sålunda utvidgades genom

ändring av bilaga A till 1954 års konvention de förbjudna zonerna.

Zonerna gjordes lika för tankfartyg och för andra fartyg och gavs väsentligt

ökad omfattning. Visserligen skall såsom huvudregel alltjämt gälla, att till

de förbjudna zonerna hör allt vattenområde inom ett avstånd av 50 nautiska

mil från land. Men härutöver förekommer ett flertal särskilda zoner. Antalet

sådana tillägg till huvudregeln har avsevärt ökats, varjämte flera zoner

vidgats. Bl. a. gjordes hela Östersjön och Nordsjön till förbjudna zoner.

I några fall gjordes utökningen beroende av att vederbörande kuststat

ratificerar konventionen.

Beskrivningen av konventionens tillämpningsområde ändrades vidare och

vidgade därmed konventionens räckvidd (art. II). Konventionen kommer

härigenom att omfatta inte endast fartyg, som registrerats i medlemsstat,

utan även oregistrerade fartyg, som har nationalitet inom område för vilket

konventionen gäller. Samtidigt förtydligades konventionstexten genom att

det uttryckligen angavs, att såväl örlogsfartyg som annat fartyg, när det användes

som marint lijälpfartyg, skall vara undantaget från konventionen.

Medlemsstat åtar sig dock att vidta lämpliga åtgärder för att konventionens

föreskrifter, såvitt det är rimligt och möjligt, skall tillämpas jämväl på

örlogsfartyg och fartyg, som används som marint hjälpfartyg.

Konventionens tillämpningsområde utvidgades jämväl genom att bestäm
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

mel sen om undantag för fartyg under 500 ton brutto ändrades. Tongränsen

sänktes sålunda för tankfartyg från 500 till 150 ton bruttodräktighet men

bibehölls för torrlastfartygen (art. II). Det blev emellertid direkt i konventionen

uttalat, att medlemsstat bör så långt det är rimligt och möjligt göra

konventionens regler tillämpliga även för fartyg under de angivna tongränserna,

därvid hänsyn skall tagas till fartygens storlek, användning och

slaget av den olja som används som bränsle.

Som ett första steg på vägen mot totalförbud infördes också en särskild

förbudsbestämmelse för stora fartyg. För fartyg med en bruttodräktighet av

20 000 ton eller mer, å vilket konventionen är tillämplig och för vilket byggnadskontrakt

tecknats efter det att bestämmelsen trätt i kraft, skall gälla

totalförbud mot utsläpp av olja eller oljehaltig blandning, alltså inte bara

inom de förbjudna zonerna utan i alla hav. Dock gäller den modifkationen,

att om enligt befälhavarens bedömande särskilda omständigheter föreligger,

som gör det oskäligt eller omöjligt att förvara oljeresterna ombord, dessa får

utsläppas utanför förbjuden zon. Skälen för oljeutsläppet skall i sådant fall

anmälas för regeringen i den stat, till vilken fartyget hör, och denna har

att minst var tolfte månad lämna detaljerade uppgifter om sådana oljeutsläpp

till IMCO (art. III).

Beträffande straffsatserna för överträdelse av förbud att utsläppa olja eller

oljehaltig blandning utanför ett lands territorialvatten föreskrevs att straffskalan

skall vara tillräckligt sträng för att avskräcka från dylika överträdelser.

Vidare skall medlemsstat lämna uppgift till IMCO om stx-aff som

utdömts för sådan överträdelse (art. VI).

Stadgandet om mottagningsanordningar i hamnar (art. VIII) gavs också

ny avfattning. Enligt den nya lydelsen av artikeln skall medlemsstat vidta

lämpliga åtgärder för att befordra tillkomsten av anordningar för mottagande

i angivna fall av oljerester från fartyg. I den omfattning torrlastfartyg

har behov därav skall sålunda hamn vara utrustad med anordningar,

tillräckliga för mottagande utan onödigt dröjsmål för fartyget av olja eller

sådana oljerester, som kvarblir sedan huvuddelen av vattnet separerats från

en oljehaltig blandning. Begreppet huvudhamn slopades och det överlämnades

till vederbörande stat att bedöma i vilka hamnar mottagningsanordningar

erfordras. Oljelastningshamn och reparationshamn skall vara utrustad

med anordningar, tillräckliga för mottagande av olja eller oljehaltig

blandning, som efter separering finns kvar ombord i tankfartyg resp. fartyg

som anlöper hamnen för reparation.

De av 1962 års oljeskyddskonferens beslutade ändringarna i 1954 års konvention

skall enligt gällande lydelse av konventionens artikel XVI : 4 träda

i kraft för samtliga fördragsslutande regeringar tolv månader efter den dag

då de godkänts av två tredjedelar av de fördragsslutande regeringarna, utom

för dem av de fördragsslutande regeringarna som före ikraftträdandet förklarat

sig icke godkänna ändringarna.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

11

Oljeskyddslagen. Enligt 1 § första stycket i lagen får i vattenområde, som

utgör svenskt territorium, olja inte uttömmas från fartyg. Utflöde av olja

från fartyg i sådant vattenområde skall i den mån så är möjligt förhindras.

Vidkommande annat vattenområde äger Konungen enligt paragrafens andra

stycke bestämma att vad nyss sagts skall gälla i fråga om svenska fartyg

med en bruttodräktighet av minst 500 registerton eller beträffande vissa

slag av sådana fartyg. Enligt den av riksdagen år 1963 antagna men ännu

inte i kraft varande ändringen av bestämmelsen skall densamma avse

svenska tankfartyg med en bruttodräktighet av minst 150 registerton och

andra svenska fartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton eller

beträffande vissa slag av sådana fartyg.

I övrigt innehåller lagen till en början bestämmelser om vad som förstås

med vissa oljor (1 § tredje stycket). I 2 § stadgas vidare vissa undantag,

av vilka här må nämnas det nu aktuella (b) om att olja får uttömmas från

fartyg, som ej är tankfartyg, då fartyget är på väg till hamn utan föreskriven

mottagningsanläggning. Sådan uttömning skall dock ske så långt från

land som omständigheterna medger. 3 § innehåller ett stadgande om att

Konungen eller myndighet som Konungen utser äger för visst svenskt vattenområde

meddela bestämmelser till förebyggande av att vattnet förorenas

genom sådant avfall från fartyg, som ej är olja, eller genom uttömning,

som avses i 5 §. Enligt 4 § må svenskt fartyg med en bruttodräktighet av

minst 500 registerton ej nyttjas till sjöfart med mindre fartyget, i enlighet

med närmare föreskrifter av Konungen eller myndighet Konungen utser,

är utrustat antingen med anordningar till förebyggande av att beständig

brännolja utflödar i fartyget eller med inrättning, varmed slagvattnet före

uttömning kan renas från olja. Föreskrifter om nyssnämnda mottagningsanläggningar

finns i 5 §. Däri stadgas att i allmän hamn som Konungen

bestämmer skall finnas anläggning för mottagande av oljehaltig blandning

från fartyg som ej är tankfartyg. Enligt 1963 års ännu inte gällande lydelse

av paragrafen skall sådan anläggning finnas för att motta nämnda blandning

från fartyg oavsett dess egenskap. I 6 § ges regier om skyldighet att

föra oljedagbok och i 7 § återfinns straffbestämmelserna.

Den 2 maj 1958 utfärdades kungörelsen nr 191 med tillämpningsföreskrifter

till oljeskyddslagen. Enligt kungörelsen skall vad i 1 § första stycket

oljeskyddslagen stadgas i fråga om svenskt fartyg med en bruttodräktighet

av minst 500 registerton, å vilket lagen är tillämplig, gälla även inom

de förbjudna zoner som för fartyg finns angivna i en till kungörelsen fogad

bilaga. Såsom framgår av denna utgörs dessa zoner av allt havsområde inom

ett avstånd av 50 nautiska mil från land med vissa närmare angivna undantag.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

Motionen

I anslutning bl. a. till den i motionen berörda, ovan redovisade framställningen

från sjöfartsstyrelsen till Kungl. Maj:t om utsträckning av förbudet

mot oljeutsläpp i Östersjön och Nordsjön anför motionärerna följande.

Man kan sålunda hysa förhoppningar om att den länge eftersträvade

utsträckningen av förbudet mot oljeutsläpp från svenska fartyg i vårt eget

land omgivande farvatten snart skall bli verklighet och att följaktligen bl. a.

hela Östersjön så till vida skall bli fredad från dylika utsläpp. Från olika

håll tidigare och bl. a. i samband med utskottsbehandlingen förlidet år

(se tredje lagutskottets utlåtande nr 16) framförda farhågor för intrång

i den svenska handelsflottans konkurrensfrihet har alltså befunnits kunna

lämnas därhän, vilket förefaller så mycket mera befogat som andra sjöfartsländer

sett sig oförhindrade att ålägga sina egna fartyg motsvarande

inskränkningar, oaktat dessa icke äger internationell giltighet. Så är fallet

med en av världens främsta sjöfartsnationer, nämligen England, och i ett

av våra nordiska grannländer har sjöfartsnäringen frivilligt åtagit sig att

följa de nya konventionsreglerna i fråga om förbud mot oljeutsläpp inom

ifrågavarande vattenområden.

Motionärerna framhåller emellertid att den förbättring i situationen vad

gäller fredandet av våra kuster mot förorening genom olja från sjön, som

den berörda utvidgningen av förbudet förväntas skola medföra, kommer

icke att kunna påräknas i full utsträckning i fråga om torrlastfartygen.

Motionärerna anför härom följande.

Dessa utgör nämligen en särskild fara därigenom att de åtnjuter en

undantagsförmån, som medger dem rätt att uttömma olja även på förbjudna

vatten, då de är på väg till hamn utan oljemottagningsanläggning. Visserligen

skall uttömning i så fall ske så långt från land som omständigheterna

medger, men det är självklart att en så obestämd regel, vars tillämpning är

helt beroende på befälhavarens bedömande, icke innebär någon tillfredsställande

modifikation, bortsett från att även långt från land uttömd olja

efter kort tid kan sköljas upp på stränderna. Det måste därför vara angeläget

att såvitt möjligt undanröja behovet att tillämpa undantagsbestämmelsen.

Det förefaller underligt att olja alls behöver spolas i havet från torrlasttartyg,

då oljan ju för deras vidkommande är en driftförnödenhet, som det

borde vara angeläget alt tillvarataga. Vi har emellertid inhämtat att det i

främsta rummet gäller fartyg som är så konstruerade att de för stabilitetens

skull måste ta in vattenbarlast i brännoljetankarna, när oljan i dessa

tankar förbrukats under resan. Det därvid oljeförorenade barlastvattnet

måste senare tömmas ut, innan nytt oljebränsle kan intagas. Detta förfarande

är emellertid icke ofrånkomligt, ty det kan undvikas genom användning

av separatorer. Ifrågavarande fartyg borde fördenskull åläggas att

vara utrustade med separatorer. Sådan skyldighet gäller sedan länge för

engelska fartyg, och det synes oss fullt befogat att följa detta exempel för

vårt lands vidkommande. Beträffande övriga torrlastfartyg föreligger icke

något behov att spola ut olja annat än möjligen vid mera sällsynta tillfällen

när brännoljetankarna behöver rengöras eller när fartygen skall gå i docka

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

för reparation eller översyn. I dylikt fall bör emellertid sådan hamn uppsökas

där oljemottagningsanläggning finnes inrättad i enlighet med lagens

föreskrift och Kungl. Maj :ts förordnande eller sådan eljest finnes, vilket

är eller i vart fall bör vara fallet vid varven. Det synes sålunda icke föreligga

något acceptabelt skäl att tillåta oljeutsläpp från torrlastfartygen.

Under hänvisning till det anförda hemställes genom Kungl. Maj:t om

ändring av oljeskyddslagen på så sätt att dels stadgandet i 2 § b) utgår, dels

ock att annat fartyg än tankfartyg som använder sina brännoljetankar

även såsom vattenbarlasttankar åläggs att vara utrustat med separator eller

annan oljeavskiljare.

Remissyttrandena

Ingen av remissinstanserna tillstyrker motionsyrkandena helt men sjöfartssigrelsen

och oljeskyddsrådet samt statens naturvårdsnämnd ställer sig

positiva och föreslår i anslutning till yrkandena vissa modifierande åtgärder

i motionernas syfte. Redareföreningen avstyrker bifall till motionen. Petroleuminstitutet

behandlar förevarande fråga endast med avseende å tankfartygen

och ej i anslutning till det med motionerna avsedda förbudet rörande

torrlastfartygen.

Sjöfartsstyrelsen och oljeskyddsrådet tillstyrker förslaget om upphörande

av undantagsstadgandet i 2 § b) oljeskyddslagen. Beträffande nya fartyg

anses den föreslagna lagstiftningen omedelbart kunna tillämpas. För existerande

fartyg med en bruttodräktighet understigande 1 500 registerton däremot

föreslås att med ikraftträdandet av lagändringen bör anstå tills en

utredning om bl. a. separatorer, varom mer nedan, kunnat genomföras av

styrelsen. Lagtekniskt anses detta lämpligen kunna konstrueras så att

lagändringen träder i kraft den dag Konungen förordnar. Naturvårdsnämnden

tillstyrker bifall till förslaget om slopande av förevarande undantag

från förbudet att utsläppa olja. Nämnden hyser dock tvekan om

i detta sammanhang skyldighet bör införas att anskaffa separatorer. Det

ifrågasätts om icke i stället mottagningsanordningar bör inrättas i flera

hamnar. Denna fråga föreslås skola utredas av sjöfartsstyrelsen och oljeskyddsrådet.

Frågan om de olägenheter det av motionärerna föreslagna undantagsstadgandet

kan föranleda för vissa slags fartyg behandlas av samtliga remissinstanser.

Sjöfartsstyrelsen anför härom till en början att de större fartygen

numera har skilda brännolje- och barlasttankar. Behov att utpumpa

oljeblandat barlastvatten anses därför inte föreligga för dessa fartyg, vilka

för övrigt i regel är utrustade med separatorer för oljeavskiljning. Styrelsen

fortsätter.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

På mindre fartyg upp emot storleksgränsen 1 200—1 500 tons bruttodräktighet

förekommer däremot alltjämt att bränsletankarna av stabilitetsskäl

ibland utnyttjas såsom barlasttankar. Då så sker måste barlastvattnet

med åtföljande oljerester utpumpas före bunkring eller lastning av fartyget.

Har detta då icke separator eller annan oljeavskiljningsanordning, kommer

undantagsbestämmelsen i tillämpning, dock att med hänsyn till de av

länsstyrelserna utfärdade förbuden mot oljeutsläpp uttömning av det oljeblandade

barlastvattnet måste ske före ankomsten till svenskt territorialvatten.

De oljemängder som på detta sätt utpumpas i Östersjön och Nordsjön

torde emellertid vara ringa.

Styrelsen fortsätter.

Emellertid kan, såsom av det ovan anförda framgår, åtminstone under

en övergångstid praktiska svårigheter uppkomma för vissa nu existerande

mindre fartyg, som av stabilitetsskäl nödsakas använda bränsletankarna

för intagande av erforderlig barlast. För att dessa fartyg skola kunna efterfölja

oljeskyddslagens förbud efter upphävande av det ifrågavarande undantaget

måste de antingen utrustas med separata barlasttankar eller med separatorer

eller andra oljeavskiljningsanordningar. Detta kan möjligen medföra

praktiska svårigheter av teknisk art. Sjöfartsstyrelsen avser att skyndsamt

utreda i vilken omfattning sådana anordningar erfordras och de tekniska

svårigheter som kan föreligga. Denna utredning torde kunna genomföras

till hösten.

Vad beträffar motionärernas förslag att annat svenskt fartyg än tankfartyg,

som använder sina bränsletankar jämväl såsom barlasttankar,

skall åläggas att vara utrustat med separator eller annan oljeavskiljare,

torde denna fråga automatiskt lösas vid genomförande av förslaget att upphäva

undantagsstadgandet i lagens 2 § b). Får ett fartyg ej utsläppa oljeförorenat

barlastvatten, står ingen annan möjlighet till buds än att avstå

från att förorena barlastvattnet eller att tillse att det renas före uttömning.

Någon särskild åtgärd i förevarande avseende torde därför icke vara påkallad.

Petroleuminstitutet framhåller att det är ett klart samhällsintresse, att

oljeutsläpp från fartyg hindras eller i varje fall starkt begränsas. De stora

svenska tankfartyg, som transporterar råolja och petroleumprodukter över

haven till Sverige, har överlag instruktion att icke utpumpa oljehaltigt

rengöringsvatten eller oljerester i Östersjön eller Nordsjön. För råoljetransporterna

uppges läget under senare tid helt ha ändrats genom införing

av »load-on-top-systemet», enligt

inblandas i nästa last av råolja.

För de små tankfartyg, som ombesörjer kusttrafiken med petroleumprodukter,

är »load-on-top-systemet» icke tillämpligt. De tekniska och ekonomiska

följderna för det mindre tonnaget av skärpta bestämmelser på detta

område synes det Institutet vanskligt att uttala sig om. Med tanke på den

stora betydelsen av att kusttrafiken icke hindras eller försvåras kan det

ifrågasättas, om icke den föreslagna skärpningen borde genomföras omedelbart

i fråga om nybyggda fartyg och först efter en tillräcklig övergångstid

för äldre fartyg, institutet har sig nämligen bekant, att vissa äldre kust
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966 15

fartyg torde sakna utrymmen och tekniska förutsättningar för inmontering

av oljeseparatorer. Möjligheterna i hamnarna att mottaga oljeförorenat

barlastvatten och oljerester kan också behöva förstärkas. Starka skäl talar

för att Sjöfartsstyrelsen — innan någon lagändring genomföres — erhåller

uppdrag att tillse, att de i hamnarna befintliga anordningarna fyller skäliga

krav på effektivitet och ekonomi, då detta i vissa fall är en förutsättning

för en förbättrad praxis på området.

Redareföreningen anför följande till stöd för sitt avstyrkande av motionen.

Av de torrlastfartyg, vilka trafikera svenska hamnar, torde det endast

vara ett mindre antal svenska, som måste använda sig av någon eller några

brännoljetankar för förande av vattenbarlast. Ur stabilitets- och trimsynpunkt

kan det dock vid vissa tillfällen vara nödvändigt att jämväl använda

tömma brännoljetankar för vattenbarlast. Inför förestående bunkring måste

givetvis dessa tankar länsas, men kan så jämväl bliva fallet i samband med

lastning, beroende på djupgåendeförhållandena i lastningshamnarna. Om

tillåtelse att uttömma barlastvatten ej föreligger utanför territorialvattengränsen,

måste således mottagningsanordningar finnas tillgängliga i samtliga

berörda hamnar, vilket ej är fallet. Föreningen har---framhållit

de svårigheter, som för närvarande föreligga att göra sig av med oljerester

och oljeförorenat barlastvatten.

Beträffande förslaget att torrlastfartyg skulle åläggas vara utrustat med

separator eller annan oljeavskiljare får föreningen framhålla, att, jämlikt

4 § oljeskyddslagen, sådan skyldighet redan föreligger för fartyg med en

bruttodräktighet av minst 500 ton. Praktiskt användbara separatorer med

tillräcklig kapacitet för avskiljning av olja ur barlastvatten torde ännu icke

vara allmänt förekommande.

Som föreningen vid upprepade tillfällen framhållit, kan det icke vara

rimligt att ensidigt ålägga svenska fartyg ytterligare, betungande utgifter,

så mycket mer som det övervägande antalet fartyg, vilka anlöpa svenska

hamnar och där problemet kan bli aktuellt, tillhöra utländska handelsflottor.

För dessa fartyg kommer en ändring i oljeskyddslagen ej att få

någon betydelse.

Utskottet

Förorening av havsvattnet genom oljeuttömning från fartyg medför i flera

olika hänseenden betydande skador och olägenheter. Särskilt uppmärksammade

är skadeverkningarna på sjöfågelbeståndet, men olägenheter åsamkas

även fisket genom nedsmutsning av redskap och båtar, varjämte oljebälten

som driver in mot kusterna gör stränderna otjänliga för bad och annat friluftsliv.

För att söka åstadkomma effektiva åtgärder till förhindrande av havsvattnets

förorening genom olja har ett internationellt samarbete med hl. a.

Sverige som deltagande nation ägt rum. Detta samarbete resulterade i den

år 1954 antagna konventionen på området. Såsom framgår av den föregående

redogörelsen godkände 1956 års riksdag denna konvention som i huvudsak

innebär följande. Varje fördragsslutande stat skall tillse att dess fartyg

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

oavsett uppehållsort iakttar i konventionen angivna regler i syfte att motverka

oljeförorening. Förbud stadgas mot utsläpp av s. k. beständiga oljor

inom vissa förbjudna zoner. Bestämmelsen har fått sådan utformning att

vissa områden i Östersjön och Nordsjön faller utanför zonerna, ett förhållande

som av riksdagen ansågs otillfredsställande. Förbudet omfattar fartyg

om 500 bruttoregisterton och däröver, vilka fartyg skall vara försedda med

anordningar som hindrar brännolja eller tjock dieselolja att rinna ut i rännsten,

varifrån slagvattnet länsas ut i havet utan att först separeras. Vidare

skall i vissa större hamnar, som vederbörande stats regering har att själv

bestämma, finnas anläggningar för mottagande från fartyg av rester av

oljehaltigt barlast- och tankspolvatten. I Sverige har sex sådana anläggningar

inrättats.

På sätt vidare framgår av den ovanstående redogörelsen har under år

1962 beslutats vissa ändringar i 1954 års konvention. Härvid har bl. a. de

förbjudna zonerna på en del håll avsevärt vidgats, så att dessa bl. a. kommer

att omfatta även Östersjön och Nordsjön. Tongränsen för tankfartyg har

också sänkts från 500 till 150 bruttoregisterton, medan gränsen för andra

fartyg än tankfartyg bibehållits vid 500 ton. Därjämte har i konventionen

uttalats att medlemsstat bör göra konventionens regler tillämpliga även på

fartyg under de angivna tongränsema i den utsträckning det är rimligt och

möjligt med hänsyn till fartygens storlek och nyttjande samt till det slag

av bränsle som används.

Den reviderade konventionen träder i kraft tolv månader efter det att den

godkänts av två tredjedelar av medlemsstaterna. Ändringarna har ännu inte

godkänts av erforderligt antal stater; enligt senast erhållna uppgifter saknades

godkännande av tre nationer.

1954 års konvention aktualiserade genomförande av svensk lagstiftning

på området. I anslutning till Sveriges ratificering av oljeskyddskonventionen

utfärdades sålunda lagen den 6 april 1956 (nr 86) om åtgärder mot vattenförorening

från fartyg (oljeskyddslagen), vilken lag trädde i kraft den 1 januari

1957. I 1 § oljeskyddslagen föreskrivs bl. a. att olja icke må uttömmas

från fartyg i vattenområde som utgör svenskt territorium samt att detta

förbud beträffande annat vattenområde skall äga tillämpning endast å

svenska fartyg om minst 500 bruttoregisterton inom område, som Konungen

bestämmer. Med stöd av denna fullmakt har Kungl. Maj :t genom kungörelse

den 2 maj 1958 med tillämpningsföreskrifter till oljeskyddslagen angivit

sådana områden i överensstämmelse med de enligt konventionen förbjudna

zonerna.

Även 1962 års konventionsändringar föranledde ändrad lagstiftning genom

lagen den 31 maj 1963 (nr 187). Sålunda infördes i 1 § andra stycket

oljeskyddslagen en bestämmelse att beträffande annat vattenområde än inom

svenskt territorium Konungen äger bestämma om förbud mot oljeutvinning

i fråga om svenska tankfartyg med en bruttodräktighet av minst 150 regis
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

terton och andra svenska fartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton

eller beträffande vissa slag av sådana fartyg. Ikraftträdandet av bestämmelsen

har gjorts beroende av Kungl. Maj :ts beslut.

Då det för närvarande ter sig ovisst när konventionsändringarna kan väntas

träda i kraft har sjöfartsstyrelsen i skrivelse den 29 november 1965 till

Kungl. Maj :t föreslagit vissa författningsändringar i avvaktan på att konventionsändringarna

ratificeras i erforderlig utsträckning. Sålunda föreslås

att Kungl. Maj :t måtte förordna att nyssnämnda stadgande i 1 § andra

stycket oljeskyddslagen måtte träda i kraft, att ovannämnda kungörelse den

2 maj 1958 med tillämpningsföreskrifter till oljeskyddslagen måtte vidgas till

att omfatta svenskt tankfartyg med en bruttodräktighet av minst 150 registerton

samt att de förbjudna zonerna, som finns angivna i en till kungörelsen

fogad bilaga, matte utsträckas till att omfatta hela Nordsjön och Östersjön

med vikar. Framställningen bereds för tillfället inom Kungl. Maj :ts kansli.

Den förbättring på området som är att vänta om förevarande framställning

bifalles kommer emellertid, såsom motionärerna påpekar, icke att ha

avseende å torrlastfartygen. Enligt 2 § b) oljeskyddslagen får uttömning

nämligen ske i fråga om olja från fartyg, som ej är tankfartyg, då fartyget

är på väg till hamn utan föreskriven mottagningsanläggning. Visserligen

finns i paragrafen en bestämmelse om att sådan uttömning skall ske så långt

från land som omständigheterna medger, men denna regel innebär enligt

motionärerna ingen tillfredsställande modifikation. För att helt förhindra

utsläpp från torrlastfartygen föreslår nu motionärerna på ovan närmare

redovisade skäl att riksdagen måtte föreslå Kungl. Maj :t att föranstalta

om sådan ändring i oljeskyddslagen att undantagsstadgandet i 2 § b) oljeskyddslagen

utgår och att annat fartyg än tankfartyg som använder sina

brännoljetankar även som vattenbarlasttankar åläggs att vara utrustat med

separator eller annan oljeavskiljare.

Riksdagen uttalade föregående år att om konventionsändringarna inte

ratificerades av erforderligt antal stater inom rimlig tid Kungl. Maj :t

borde för de svenska fartygens del överväga ett utfärdande av de med

ändringarna avsedda förbuden såvitt gällde Östersjön och Nordsjön. Eftersom

ändringarna ännu ej ratificerats av tillräckligt antal stater är det med

tillfredsställelse utskottet hälsar sjöfartsstyrelsens framställning i ämnet.

Såsom motionärerna framhåller kommer emellertid verkan av de däri föreslagna

bestämmelserna alt i någon mån förtas genom att torrlastfartygen

fortfarande avses få rätt att tömma olja även på förbjudet vatten i det fall

fartygen är på väg till hamn utan oljemottagningsanläggning. Enligt vad som

framkommit vid remissbehandlingen torde ett slopande av förevarande undantagsstadgande

icke medföra några nämnvärda nackdelar beträffande

nya eller större, äldre torrlastlartyg. De sistnämnda fartygen torde numera

enligt vad sjöfartsstyrelsen uppger ha skilda brännolje- och barlasttankar

och även i regel vara utrustade med separatorer. Och nya fartyg kan givet
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

vis utrustas på dylikt sätt. Vad härefter gäller äldre torrlastfartyg av mindre

storlek är bl. a. sjöfartsstyrelsen, som eljest är positiv till motionen, mer

tveksam. Anledningen härtill är att bränsletankarna i dessa fartyg ibland

utnyttjas av stabilitetsskäl som barlasttankar och barlastvattnet med oljerester

utpumpas därvid i vattnet före bunkring eller lastning. Praktiska svårigheter

anses möjligen kunna föreligga alt utrusta dessa fartyg med separata

barlasttankar eller med separatorer eller andra oljeavskiljningsanordningar.

Vidare ifrågasätts från naturvårdsnämndens sida om icke mottagningsanläggningar

bör inrättas i flera hamnar. Sjöfartsstyrelsen avser emellertid

att verkställa en utredning rörande omfattningen av de reningsanordningar

som behövs och de tekniska svårigheter som är förenade med

anbringandet av dessa, varjämte styrelsen följer frågan om behovet av

mottagningsanläggningar i hamnarna.

Enligt utskottets mening ger det anförda vid handen att nya eller större,

äldre torrlastfartyg utan nämnvärd olägenhet bör kunna underkastas de

av motionärerna föreslagna bestämmelserna. Vad gäller de mindre torrlastfartygen

torde frågan dock inte kunna avgöras utan att sjöfartsstyrelsen i

enlighet med sitt åtagande verkställer nämnda utredning i fråga om reningsanordningarna

m. m. och i samband därmed klarlägger frågan om nuvarande

antal mottagningsanläggningar är till fyllest. Då det bl. a. med hänsyn härtill

inte är möjligt för utskottet att i detta sammanhang närmare ta ställning till

förevarande spörsmål torde det böra ankomma på Kungl. Maj :t att i samband

med prövningen av sjöfartsstyrelsens framställning, mot bakgrund

av vad utskottet ovan anfört, överväga de av motionärerna framförda förslagen.

Vad sålunda anförts torde böra ges Kungl. Maj :t till känna.

Utskottet får således hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom

sin mening giva till känna vad utskottet anfört i anledning

av motionen II: 396.

Stockholm den 21 april 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Svante Kristiansson, Erik Jansson, NilsEric

Gustafsson, Åkesson, Herbert Larsson, Gunnar Pettersson*, Lidgard

och Torsten Hansson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg*, fru

Torbrink*, herrar Grebäck*, Hedin*, Svanberg och From.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB. STHLM 66

614681

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1966:167 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändring i lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. a1 i texten