Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen den 25 september 1953

1966-02-22 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1966:4, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen den 25 september 1953

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr A år 1966

1

Nr 4

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag angående ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen

den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande

i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet

jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 30 december 1965 dagtecknad proposition, nr 13, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.

Maj :t under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat

förslag till lag angående ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen den 25 september

1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en skärpning av konkurrensbegränsningslagen

riktad mot leveransvägran och liknande diskriminering av återförsäljare.

Förslaget ger näringsfrihetsrådet befogenhet att förelägga företagare vid

vite att leverera varor i fall då rådet funnit den ifrågavarande konkurrensbegränsningen

medföra skadlig verkan enligt lagen och denna verkan inte

kunnat undanröjas genom förhandling.

Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 april 1966. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 saml. 3 avd. Nr 4

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966

Lagförslaget

Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen den 25 september 1953

(nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet

Härigenom förordnas, att 21 och 29 §§ lagen den 25 september 1953 om

motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

21 §.

Har förhandling avslutats utan att

skadlig verkan av konkurrensbegränsning

kunnat undanröjas, åligger

det näringsfrihetsrådet, där saken

finnes vara av större vikt, att

härom göra anmälan till Konungen.

Innebär den--------

Har förhandling avslutats utan att

skadlig verkan av konkurrensbegränsning

kunnat undanröjas och

avser ärendet vägran av företagare

att sälja förnödenhet till företagare

i senare försäljningsled på villkor

som motsvara vad han erbjuder andra

företagare, äger näringsfrihetsrådet

förelägga företagaren i det tidigare

försäljningsledet sådan försäljning

vid vite.

Har i annat fall än som avses i

första stycket skadlig verkan av konkurrensbegränsning

icke kunnat undanröjas

genom förhandling, åligger

det rådet, där saken finnes vara

av större vikt, att härom göra

anmälan till Konungen.

---—-ett år.

29 §.

Den som uppsåtligen---— eller dagsböter.

Den som, i fall då förordnande en- Den som, i fall då förordnande enligt

21 § andra stycket gäller i fråga ligt 21 § tredje stycket gäller i fråga

om priset på förnödenhet eller annat, om priset på förnödenhet eller annat,

1 Senaste lydelse av 21 och 29 §§ se 1956: 244.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966

(Nuvarande lydelse)

vid tillhandahållande därav uppsåtligen

eller av oaktsamhet, som ej är

ringa, begär eller mottager högre

pris än som angives i förordnandet

eller särskilt av näringsfrihetsrådet

meddelat tillstånd, straffes med

dagsböter. Är brottet grovt, dömes

till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

Har någon----—-----

Husbonde ansvarar —-----

(Föreslagen lydelse)

vid tillhandahållande därav uppsåtligen

eller av oaktsamhet, som ej är

ringa, begär eller mottager högre

pris än som angives i förordnandet

eller särskilt av näringsfrihetsrådet

meddelat tillstånd, straffes med

dagsböter. Är brottet grovt, dömes

till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

— av vederlaget.

---och vilja.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1966.

Motionsyrkanden

Utskottet har i samband med propositionen behandlat följande i anledning

av densamma väckta motioner:

a) nr 594 i första kammaren av herr Stefanson m. fl. och nr 731 i andra

kammaren av herrar Nordgren och Magnusson i Borås, i vilka motioner,

som är likalydande, hemställes »att riksdagen måtte besluta att avslå Kungl.

Maj :ts proposition nr 13»; samt

b) nr 790 i andra kammaren av herr Fridolfsson i Stockholm, i vilken

motion hemställes »att riksdagen vid behandlingen av proposition nr 13

måtte antaga de ändringar i lagen den 25 september om motverkande i vissa

fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet, som ovan föreslagits,

samt att vederbörande utskott måtte utarbeta erforderliga författningsändringar».

Beträffande grunderna för motionsyrkandena får utskottet, i den mån

redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionerna II: 731 och II: 790.

Inledning

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anför i propositionen

inledningsvis följande.

I ett ärende om leveransvägran har näringsfrihetsrådet i beslut den 30

september 1965 konstaterat, att den skadliga verkan av en leveransvägran

från ett företag icke genom förhandling kunnat undanröjas samt anmält

saken till Kungl. Maj:t. Med anledning härav har inom handelsdepartementet

upprättats en promemoria med förslag till sådan ändring av kon
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966

kurrensbegränsningslagen att näringsfrihetsrådet i fall av leveransvägran

skall äga förelägga vite (Stencil H 1965: 3).

Över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgetts av

Svea hovrätt, näringsfrihetsrådet, statens pris- och kartellnämnd, näringsfrihetsombudsmannen,

kommerskollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelsen

i Västmanlands län, riktprisutredningen, koncentrationsutredningen,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverksoch

industriorganisation (SHIO), Svensk industriförening, Sveriges industriförbund,

Sveriges lantbruksförbund, Kooperativa förbundet (KF), ICA inköpscentralernas

aktiebolag, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens

centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation

(SACO) och Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Kommerskollegium

har bifogat yttranden av samtliga handelskamrar.

Gällande bestämmelser m. m.

Beträffande innehållet i gällande bestämmelser, näringsfrihetsrådets anmälan,

departementspromemorian samt remissyttrandena däröver hänvisar

utskottet till propositionen s. 4—20.

Departementschefen

^ id remissen till lagrådet anförde föredragande departementschefen

följande.

Lagstiftningen om konkurrensbegränsning vilar på grundtanken att samhället

bör bygga på konkurrensen som den bästa prisregulatorn. I syfte att

främja en effektiv konkurrens vidtas från samhällets sida åtgärder mot

skadliga konkurrensbegränsningar i förening med prisövervakning och konsumentupplysning.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen innehåller

konkurrensbegränsningslagen straffsanktionerade förbud med dispensmöjlighet

mot två arter av konkurrensbegränsning, nämligen bruttopriser

och anbudskarteller. I fråga om alla andra konkurrensbegränsningstyper

ger lagen möjlighet att inskrida i de fall då konkurrensbegränsningen

befunnits medföra skadlig verkan i lagens mening. Den metod som lagen

anvisar för detta är att näringsfrihetsrådet genom förhandling söker undanröja

den skadliga verkan.

Om förhandling påkallats inför näringsfrihetsrådet, har rådet först att

avgöra om en konkurrensbegränsning med skadlig verkan föreligger. Detta

avgörs i motiverat beslut som föregås av ett domstolsliknande förfarande.

Finner rådet skadlig verkan vara för handen, söker man förhandlingsvägen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966 5

undanröja denna verkan. Rådet har därvid inga straff- eller vitessanktioner

att tillgå utan lagstiftningen förutsätter, att vederbörande företag och

näringslivet i övrigt genom dess organisationer skall medverka till att den

skadliga verkan undanröjs. Detta har också hittills regelmässigt blivit fallet

och i praktiken har det oftast visat sig möjligt att undanröja skadeverkningar

av konkurrensbegränsningen redan på ett förberedande stadium

under handläggningen hos ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor. Emellertid

har näringsfrihetsrådet nyligen för första gången anmält till Kungl.

Maj :t att en förhandling i ett ärende om leveransvägran avslutats utan att

konkurrensbegränsningen i fråga kunnat undanröjas.

Ärenden om leveransvägran har kommit att utgöra den vanligaste formen

av konkurrensbegränsning i myndigheternas verksamhet. Detta förhållande

konstaterades redan i samband med det utredningsarbete som inom handelsdepartementet

under våren 1965 utfördes av arbetsgruppen för prisövervakningsfrågor.

Det har också ytterligare belysts genom den utredning

som verkställts i anledning av näringsfrihetsrådets anmälan.

Mot bakgrunden av de farhågor för nya misslyckade förhandlingsfall angående

leveransvägran som rådet yppat och de uttalanden som gjorts vid

lagstiftningens tillkomst har i departementspromemorian lagts fram förslag

till ändring av konkurrensbegränsningslagen. Denna skulle ge näringsfrihetsrådet

befogenhet att förelägga leverantör att leverera varor vid vite i

fall då rådet funnit den ifrågavarande leveransvägran medföra skadlig verkan

enligt lagen och denna verkan inte kunnat undanröjas genom efterföljande

förhandling.

Promemorieförslaget har fått ett övervägande positivt mottagande av remissinstanserna.

Huvudinvändningen från de remissinstanser som ställt sig

kritiska till förslaget har varit att hittills endast ett förhandlingsfall under

lagens tolvåriga tillämpningstid misslyckats och att ett genomförande av

förslaget skulle ogynnsamt påverka förhandlingsatmosfären och delvis stå

i motsättning till den nuvarande förhandlingsprincipen.

För egen del vill jag understryka den stora betydelse för en för konsumenterna

gynnsam prisutveckling som en effektiv priskonkurrens har. Det

sedan år 1954 gällande bruttoprisförbudet har otvivelaktigt bidragit till

ökad konkurrens inom handeln och till den däri pågående strukturomvandlingen,

inte minst genom att möjliggöra framväxten av lågprisföretag. Det

är angeläget att sådana företag inte diskrimineras i sin näringsutövning.

Som framgår av det föregående har konkurrensbegränsande åtgärder,

framför allt i form av leveransvägran, i betydande utsträckning kommit att

riktas mot just dessa företag. Det liar emellertid i stort sett hittills visat sig

möjligt att undanröja sådana konkurrensbegränsningar med den nuvarande

lagens förhandlingssystem. En starkt bidragande orsak härtill är det

självsaneringsarbete som bedrivs inom näringslivets egna led och dess medverkan

genom direkt representation i statens pris- och kartellnämnd samt

näringsfrihetsrådet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1966

Gentemot den framförda huvudinvändningen mot promemorieförslaget

vill jag erinra om att det nu anmälda fallet, såsom framgår av remissyttrandena,

dock inte är det första där leverantör vid förhandling vägrat att efterkomma

näringsfrihetsrådets önskemål om att ta upp leverans. För fyra år

sedan förekom nämligen ett annat liknande fall som kunde lösas endast genom

att leveranser upptogs av annat företag. Vidare framgår av remissyttrandena

att de berörda konkurrensmyndigheterna alla finner risken för nya

misslyckade förhandlingsfall angående leveransvägran vara påtaglig i den

nu uppkomna situationen. Denna bedömning från de närmast ansvariga

myndigheternas sida delas av åtskilliga andra remissinstanser. Såsom föredragande

departementschefen anförde vid konkurrensbegränsningslagens

tillkomst måste det anses stötande, att samhällsmakten skulle nödgas lämna

utan åtgärd en konkurrensbegränsning som näringsfrihetsrådet vid tilllämpning

av de i lagen angivna värderingsnormerna funnit skadlig. Då härtill

kommer att antalet fall av leveransvägran nu visar tendens att öka finner

jag, också mot bakgrunden av frågans samhällsekonomiska betydelse,

det betänkligt att näringsfrihetsrådet f. n. helt saknar möjlighet att i sådana

fall vidta åtgärd mot företagare som vägrar medverka till en förhandlingslösning.

Om en sådan praxis skulle utvecklas att man i undantagsfall

bortsåg från fall av vägran att efterfölja näringsfrihetsrådets rekommendationer,

skulle tilltron till förmågan att fast och konsekvent genomföra den

av statsmakterna beslutade konkurrenspolitiken lätt kunna rubbas och det

nuvarande förhandlingssystemet komma i vanrykte, en utveckling som kan

leda till behov av en mera genomgripande omläggning av lagstiftningen.

Den komplettering av lagen som föreslås i departementspromemorian rubbar

enligt min mening inte det nuvarande förhandlingssystemet. Inte heller

torde den föreslagna ändringen såsom befarats kunna äventyra det hittillsvarande

värdefulla samarbetet med näringslivet i saneringssyfte. Såsom

framhållits av köpmannaförbundet förutsätts inom näringslivet allmänt

att näringsfrihetsrådets rekommendationer länder till efterrättelse.

Det kan därför knappast göras gällande att den föreslagna vitesregeln —

som ju är ett uttryck för denna självklara förutsättning — skulle förändra

den nuvarande förhandlingsatmosfären. Jag finner på grund härav förslaget

om att införa möjlighet för rådet att sedan förhandling misslyckats förelägga

leverans vid vite vara en lämplig lösning. Jag vill i detta sammanhang

starkt understryka näringsfrihetsrådets principdeklaration om tilllämpningen

av en vitesbestämmelse och vad där framhållits om rådets bestämda

avsikt att söka lösa förekommande fall förhandlingsvägen.

Jag vill vidare understryka, att införandet av en vitesmöjlighet inte hör

ändra de nuvarande principerna för bedömning av när skadlig verkan av

konkurrensbegränsning skall anses föreligga och därmed betingelserna för

förhandling. Genom uttalanden under förarbetena till lagen och utveckling

i praxis har numera vissa närmare bedömningsnormer kommit fram. I an
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1966 7

ledning av ett uttalande vid remissbehandlingen kan här anmärkas, att leveransvägran

mot en återförsäljare som med rätta är att bedöma som en

osäker betalare inte torde anses innefatta skadlig verkan i lagens mening.

Vad jag tidigare anfört om att förhandlingssystemet inte bör rubbas leder

till att möjlighet att förelägga vite bör föreligga först i den situation att förhandling

i leveransvägransärendet avslutats utan, att den skadliga verkan

kunnat undanröjas.

Leveransvägran torde ofta sammanhänga med att leverantören finner sig

böra ta hänsyn till reaktioner inom sin övriga kundkrets. Sveriges industriförbund

har i sitt remissyttrande uttalat, att det inte sällan förekommer att

leveranser till lågpriskanaler medför att andra kunder slutar att köpa. Som

vissa andra remissinstanser framhållit torde dock möjligheten av ett vitesföreläggande

kunna utgöra ett visst stöd för leverantörer som utsätts för

påtryckningar från vissa kretsar bland de övriga kunderna. Det bör emellertid

understrykas, att sådana påtryckningar i sig själva utgör en konkurrensbegränsning

som kan tas upp till prövning enligt lagen.

En vitesbestämmelse kan ej begränsas till att gälla endast ren leveransvägran.

Med leveransvägran bör jämställas sådana fall då leverantör visserligen

erbjuder leverans men endast på villkor som klart missgynnar

kontrahenten i förhållande till andra köpare. Villkoren bör motsvara vad

leverantören erbjuder andra jämförbara företagare. Jämförelsen bör härvid

i första hand avse såväl säljares som köpares prestation i likartade fäll.

Mot näringsfrihetsrådets beslut föreligger nu ingen besvärsrätt. Lämpligheten

av promemorians förslag att rådets beslut om vitesföreläggande ej

heller skall kunna överklagas har satts i fråga i några yttranden. Som i

promemorian framhållits fattar rådet emellertid redan nu beslut som kan

ha mycket ingripande verkningar, exempelvis i anledning av ansökan om

tillstånd att tillämpa bruttoprissättning. Jag vill därutöver erinra om rådets

konstruktion, som företer nära parallellitet med arbetsdomstolen. I båda

fallen gäller att ordföranden och vice ordföranden skall vara domare och i

båda organen finns särskilda företrädare för närmast berörda intressen.

Arbetsdomstolens beslut kan inte heller överklagas. Erfarenheterna av konkurrensbegränsningslagens

tillämpning ger enligt min mening vid handen,

att det inte föreligger anledning att nu frångå principen att näringsfrihetsrådets

beslut ej skall kunna överklagas.

I överensstämmelse med det anförda har inom handelsdepartementet upprättats

förslag till lag angående ändrad Igdelse av 21 och 29 §§ lagen den 25

september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet, vilket såsom bilaga 11 torde få fogas till statsrådsprotokollet

i detta ärende.

I likhet med departementspromemorians förslag har den nya bestämmel
1

Bilagan har här uteslutits. Den är likalydande med den bilaga som är fogad vid propositionen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966

sen tagits upp som ett första stycke i 21 §. Den har angetts avse leveransvägran

gentemot företagare i senare försäljningsled, en bestämning som

även begagnas i stadgandet om förbud mot bruttopris i 2 §. Jag ansluter mig

till vad näringsfrihetsrådet anfört i sitt remissyttrande rörande tolkningen

av detta begrepp. Med hänsyn till det nära sakliga sambandet mellan förbudet

att föreskriva återförsäljares lägsta utförsäljningspris och leveransvägran

till priskonkurrerande återförsäljare har det synts lämpligt att begränsa

vitesstadgandet till att omfatta förnödenheter avsedda för vidareförsäljning.

De i promemorieförslaget i lagtexten upptagna orden »i nämnda led» har jag

i likhet med bl. a. näringsfrihetsrådet funnit obehövliga. Såsom tidigare angetts

skall vid fastställande av vad som kan anses utgöra motsvarande villkor

en jämförelse ske med vad leverantören erbjuder andra jämförbara

företagare.

Syftet med ett vitesföreläggande bör vara att söka upprätta affärsförbindelser

på normala villkor mellan parterna snarast möjligt och föreläggandena

bör utformas från denna utgångspunkt. Det torde inte vara lämpligt

att uppställa några närmare regler angående föreläggandenas utformning.

Förhållandena i det enskilda fallet måste vara avgörande. Näringsfrihetsrådet

bör under förhandlingsskedet inhämta erforderliga uppgifter för att

kunna bedöma de försäljningsvillkor som i det aktuella fallet kan anses

motsvara vad leverantören erbjuder andra företagare. Uppenbart är att

vitesföreläggandet — vare sig det görs mer eller mindre detaljerat — måste

ges ett så preciserat innehåll att oklarhet ej uppstår om föreläggandets innebörd.

Det bör beaktas att förhållandena inom näringslivet kan undergå

snabba förändringar. Av detta skäl och med hänsyn till syftet att snarast

etablera en normal affärskontakt bör föreläggandet alltid gälla en begränsad

tid. När den företagare som skall åläggas leverans är en juridisk person

får det anses naturligt att föreläggandet riktas direkt mot den juridiska

personen. Såsom i departementspromemorian framhållits torde det i vissa

lägen vara nödvändigt att sätta vitesbeloppet högt.

Frågan om vitets utdömande bör i enlighet med den härför gällande huvudregeln

prövas av allmän domstol, varvid talan förs av allmän åklagare

och bedöms enligt för viten allmänt gällande rättsregler. Jag vill erinra om

att domstolen bl. a. äger möjlighet att under vissa förutsättningar jämka

ett vite. Såsom anmärkts i departementspromemorian torde frågan om vitets

uttagande komma att bero på näringsfrihetsrådets bedömande.

Det nya första stycket i 21 § har föranlett vissa redaktionella jämkningar

i nuvarande 21 och 29 §§.

Jag förordar att dagen för lagändringens ikraftträdande bestäms till den

1 april 1966.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966

9

Lagrådsgranskningen

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

Redogörelse för motionerna

I motionerna I: 594 och II: 731 anförs att det inte kan finnas anledning

att ta ett enda fall, där förhandling misslyckats, till intäkt för en skärpning

av lagen. Motionärerna anmärker, att näringsfrihetsrådet enligt gällande

lag skall göra anmälan till Kungl. Maj :t om ärendet anses vara av

större vikt och understryker att näringsfrihetsrådet i sin anmälan icke tagit

ställning om det aktuella ärendet har sådan vikt eller ej. Rådet anses ha

varit tveksamt i detta hänseende och därför grundat sin anmälan på risken

att utgången i detta ärende kunde ge upphov till ökade svårigheter i leveranshänseende

i andra fall. Enligt motionärernas mening kan man inte grunda

en skärpning av lagstiftningen på misstanken att andra fall av leveransvägran

inte skulle kunna lösas på ett tillfredsställande sätt. Motionärerna

finner det tvärtom uppenbart att dessa farhågor borde bli konstaterade, så

mycket mer som den föreslagna ändringen innefattar ett principiellt avsteg

från lagens hittillsvarande uppbyggnad. De framhåller därutöver att skärpningen

av lagen ofrånkomligen måste komma att försvåra den svenska

industriens konkurrens med utländska leverantörer. Då dessa icke i nämnvärd

grad berörs av vår konkurrensbegränsningslagstiftning kan följden

bli att vissa återförsäljare med ett centralt butiksläge, hög servicenivå eller

på grund av andra förhållanden söker sig till utländska leverantörer, som

kan tillämpa en annan försäljningspolitik än svenska industriföretag.

I motionen II: 790 anförs att det är angeläget att garantier skapas för att

möjligheter till tvångsåtgärder inte leder till någon ändring av själva förhandlingsförfarandet.

Därest förhandlingsprincipen inte upprätthålles finns

det enligt motionärens mening uppenbara risker för att man skadar den

samverkan mellan myndigheterna och näringslivet, som lagstiftningen förutsätter.

I fortsättningen anför motionären att bestämmelsen att företagare

skall åläggas att sälja »på villkor som motsvarar vad han erbjuder andra

företagare i senare försäljningsled» erbjuder uppenbara tolkningssvårigheter.

Motionären anser, att det bör komma till ett klarare uttryck att vid

denna bedömning hänsyn i varje särskilt fall måste tas till sambandet mellan

pris och prestation. Motionären ifrågasätter vidare om det kan vara rimligt

att en företagare skall kunna åläggas att leverera annat än mot kontant

betalning. — Med hänsyn till domstolarnas arbetsbelastning kan det, enligt

vad i motionen anförs, förväntas alt det under tiden mellan näringsfrihets
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966

rådets framställning till åklagaren och domstolens upptagande av ärendet

i åtskilliga fall inträffar förändringar — t. ex. insolvens hos köparen —

som skulle göra ett utdömande av vitet obilligt. I dylika fall bör domstolen

ha möjlighet att jämka vitet till noll. För att domstol skall få kunskap om

mellankommande förändringar och för att rättstillämpningen skall bli enhetlig

bör enligt motionärens mening domstol i förevarande ärenden inhämta

yttranden från näringsfrihetsrådet.

Utskottet

Den gällande konkurrensbegränsningslagen innehåller straffsanktionerade

förbud med dispensmöjlighet mot två arter av konkurrensbegränsning, nämligen

bruttopriser och anbudskarteller. I fråga om alla andra typer av konkurrensbegränsningar

ger lagen möjlighet att inskrida i de fall då begränsningen

befunnits medföra skadlig verkan i lagens mening. Den metod som

lagen anvisar för detta är att näringsfrihetsrådet genom förhandling söker

undanröja den skadliga verkan. Rådet har därvid ingå straff- eller vitessanktioner

att tillgå, utan lagstiftningen förutsätter, att vederbörande företag

och näringslivet i övrigt genom dess organisationer skall medverka till

att den skadliga verkan undanröjs. Detta har hittills också regelmässigt blivit

fallet. I praktiken har det oftast visat sig möjligt att undanröja skadeverkningar

av konkurrensbegränsningen redan på ett förberedande stadium

under handläggningen hos ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor. Emellertid

har nyligen i ett ärende om leveransvägran förhandling inför näringstrihetsrådet

avslutats utan att konkurrensbegränsningen i fråga kunnat undanröjas.

I propositionen föreslås, mot bakgrunden bl. a. av farhågor för nya misslyckade

förhandlingsfall angående leveransvägran, att näringsfrihetsrådet

skall erhålla befogenhet att förelägga företagare vid vite att leverera varor

i fall då rådet funnit den ifrågavarande konkurrensbegränsningen medföra

skadlig verkan enligt lagen och denna verkan inte kunnat undanröjas genom

förhandling.

I motionerna I: 594 och II: 731 yrkas på i den föregående redogörelsen

angivna skäl avslag på propositionen.

I motionen II: 790 föreslås vissa ändringar i lagens utformning. Ändringslörslagen

har inte utarbetats i lagtext men synes innebära i huvudsak att

garantier skall skapas för att möjligheten till tvångsåtgärder inte leder till

någon ändring av själva förhandlingsförfarandet, att uttrycket »på villkor

som motsvarar vad han erbjuder andra företagare» skall preciseras, att domstolen

skall beredas möjlighet att jämka vitet till noll samt att domstolen

skall inhämta yttrande från näringsfrihetsrådet.

Av utredningen framgår att ett fall av leveransvägran för omkring fyra år

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966

sedan kunnat lösas endast genom att leveranser upptogs av annat företag

samt att därutöver ett förhandlingsfall inför näringsfrihetsrådet helt misslyckats

hösten 1965. Ehuru även i övrigt i vissa fall svårigheter förelegat

att lösa problemen synes dock förhandlingssystemet i stort sett ha fungerat

väl. Härtill torde ha bidragit bl. a. att näringslivets organisationer aktivt och

positivt medverkat till att lösa uppkommande fall. Säkerligen har även pressens

bevakning av dem och den livliga allmänna debatt de väckt spelat sin

roll. Näringslivets medverkan och trycket av allmänna opinionen torde i

förening med näringsfrihetsrådets auktoritet innebära tämligen starka garantier

för att rådets rekommendationer även framdeles lojalt skall följas

även om tvångsmedel saknas. Mot bakgrunden av dessa förhållanden har

i motionerna 1:594 och 11:731 ifrågasatts huruvida tillräcklig anledning

att skärpa lagen föreligger. Vad departementschefen anfört i denna del utgör

emellertid enligt utskottets mening skäl för att statsmakterna inför den

risk för nya misslyckanden, som föreligger, inte bör underlåta att stärka

näringsfrihetsrådets ställning genom att ge rådet den i propositionen föreslagna

befogenheten att meddela vitesföreläggande när förhandling misslyckats.

Utskottet vill för egen del ytterligare understryka vikten av att förhandlingssystemet

inte rubbas och att det värdefulla samarbete som synes

råda mellan å ena sidan näringsfrihetsrådet och å andra sidan näringslivet

och dess konkurrensnämnd bevaras. Näringsfrihetsrådets principdeklaration

i denna del och vad departementschefen uttalat i anslutning därtill hälsar

utskottet med tillfredsställelse. Någon egentlig motsättning mellan de nämnda

uttalandena och vad som anförs i motionen II: 790 synes ej heller föreligga.

Motionens syfte i denna del får sålunda anses vara tillgodosett. Ytterligare

skäl för att tillgripa vitesföreläggande först sedan förhandlingsmöjligheterna

uttömts synes ligga däri att vitesvägen i praktiken ej sällan

kan komma att visa sig svårframkomlig. Som departementschefen framhållit

måste föreläggandet ges ett sä preciserat innehåll att oklarhet ej uppstår

om föreläggandets innebörd. Denna synpunkt förtjänar understrykas

från rättssäkerhetssynpunkt. Förhållandena inom vissa branscher av näringslivet

undergår emellertid ständiga förändringar i fråga om t. ex. varukvalitéer,

priser och sortiment. Svårbedömda frågor huruvida föreskrifterna

i givna förelägganden uppfyllts kan därför, oaktat föreläggandena avses

skola göras tidsbegränsade, lätt uppkomma.

Fall av leveransvägran till priskonkurrerande företag torde ofta ha sin

upprinnelse i att leverantören utsätts för påtryckningar att avbryta leveranserna

av sin övriga kundkrets. Leverantören försätts härigenom många

gånger i en brydsam mellanställning. Det har också framkommit att leverantörer,

som av hänsyn till sina övriga kunder inte ansett sig kunna leverera

till sådana företag, inte skulle ha något att invända mot skärpta

bestämmelser. Utskottet fäster vikt vid att, såsom även framhålls i propositionen,

möjligheten av ett vitesföreläggande utgör ett stöd för leverantörer

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966

i dylika fall, som i och för sig är ägnat att minska antalet fall av leveransvägran.

I propositionen understryks att införandet av en vitesmöjlighet inte bör

ändra de nuvarande principerna för bedömning av när skadlig verkan av

konkurrensbegränsning skall anses föreligga. Vissa bedömningsnormer har

även efter hand utvecklat sig. Dessa torde få bli vägledande när det gäller

att i vitesförelägganden ange på vilka villkor leverans skall ske. Utskottet

vill i anledning av vad som anförts i motionen II: 790 framhålla att det med

hänsyn bl. a. till de skiftande förhållandena inom olika branscher och

även mellan olika företag inom samma bransch inte torde vara möjligt att

i lagen närmare precisera ifrågavarande villkor.

De frågor som sammanhänger med utdömande av viten får bedömas enligt

för viten allmänt gällande regler. I rättspraxis har domstol ansetts äga

rätt att jämka beloppet av försuttet vite, som förvaltningsmyndighet förelagt.

Departementschefen har även erinrat om den föreliggande möjligheten

att jämka ett vite. Frågan om domstol kan helt underlåta att utdöma försuttet

vite har i doktrinen besvarats jakande. Sålunda har framhållits bl. a.

att vite ej skall utdömas, om den ålagda prestationen visserligen ej har fullgjorts

men visar sig obehövlig så att föreläggandet egentligen borde ha återkallats.

Skäl synes föreligga att godta denna mening. Vad som anförts i motionen

II: 790 angående jämkning av viten kan med hänsyn till vad som nu

sagts anses i huvudsak tillgodosett.

Som ovan framgår har det övervägande antalet fall av leveransvägran

kunnat lösas redan vid den förberedande handläggningen inför näringsfrihetsombudsmannen.

Fall som anhängiggjorts inför näringsfrihetsrådet har

sålunda förekommit endast sparsamt och misslyckade förhandlingar har

tillhört undantagen. Man synes inte heller ha anledning räkna med att antalet

sådana fall skall öka. Fall där talan om utdömande av vite blir aktuell

kan sålunda förväntas bli mycket sällsynta. Sådana mål bör därför i den

mån de anses brådskande kunna upptas av domstolarna utan större tidsutdräkt.

Den som vitesföreläggandet avser har vidare ett tydligt intresse av

att upplysa domstolen om sådana eventuellt mellankommande omständigheter,

som kan utgöra skäl för jämkning av vitesbeloppet eller föranleda

att vitet över huvud taget inte utdöms. Domstolen är även oförhindrad att

om så bedöms erforderligt inhämta yttrande i målet från näringsfrihet srådet.

På grund av vad nu sagts anser utskottet att någon åtgärd i anledning

av vad som anförts i motionen II: 790 om sådant yttrande ej är påkallad.

I de delar propositionen ej berörts i det föregående föranleder den inte

något utskottets uttalande.

Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,

A. att riksdagen med avslag å motionerna I: 594 och

II: 731 samt med avslag å motionen II: 790 såvitt däri yr
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr J år 1966

13

kats ändring i det genom förevarande proposition, nr 13,

framlagda lagförslaget måtte antaga nämnda förslag;

B. att motionen II: 790 i vad den ej kan anses besvarad

genom vad utskottet ovan anfört och hemställt icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 februari 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Svante Kristiansson,

Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson, Herbert Larsson

och Torsten Hansson*;

från andra kammaren: herr Nyberg, fru Torbrink*, herrar Grebäck,

Hedin, Svenning, Hamrin i Kalmar, fröken Anderson i Lerum och fru Ekroth.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Ebbe Ohlsson och Hedin.

WARCUS BOKTR. STHLM 1966 660032

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1966:79 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen den 25 september 1953 a1 i texten