Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen den 25 september 1953
1966-02-22 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1966:4, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen den 25 september 1953
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr A år 1966
1
Nr 4
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen
den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
jämte i ämnet väckta motioner.
Genom en den 30 december 1965 dagtecknad proposition, nr 13, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag angående ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen den 25 september
1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en skärpning av konkurrensbegränsningslagen
riktad mot leveransvägran och liknande diskriminering av återförsäljare.
Förslaget ger näringsfrihetsrådet befogenhet att förelägga företagare vid
vite att leverera varor i fall då rådet funnit den ifrågavarande konkurrensbegränsningen
medföra skadlig verkan enligt lagen och denna verkan inte
kunnat undanröjas genom förhandling.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 april 1966. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 saml. 3 avd. Nr 4
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966
Lagförslaget
Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen den 25 september 1953
(nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet
Härigenom förordnas, att 21 och 29 §§ lagen den 25 september 1953 om
motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
21 §.
Har förhandling avslutats utan att
skadlig verkan av konkurrensbegränsning
kunnat undanröjas, åligger
det näringsfrihetsrådet, där saken
finnes vara av större vikt, att
härom göra anmälan till Konungen.
Innebär den--------
Har förhandling avslutats utan att
skadlig verkan av konkurrensbegränsning
kunnat undanröjas och
avser ärendet vägran av företagare
att sälja förnödenhet till företagare
i senare försäljningsled på villkor
som motsvara vad han erbjuder andra
företagare, äger näringsfrihetsrådet
förelägga företagaren i det tidigare
försäljningsledet sådan försäljning
vid vite.
Har i annat fall än som avses i
första stycket skadlig verkan av konkurrensbegränsning
icke kunnat undanröjas
genom förhandling, åligger
det rådet, där saken finnes vara
av större vikt, att härom göra
anmälan till Konungen.
---—-ett år.
29 §.
Den som uppsåtligen---— eller dagsböter.
Den som, i fall då förordnande en- Den som, i fall då förordnande enligt
21 § andra stycket gäller i fråga ligt 21 § tredje stycket gäller i fråga
om priset på förnödenhet eller annat, om priset på förnödenhet eller annat,
1 Senaste lydelse av 21 och 29 §§ se 1956: 244.
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966
(Nuvarande lydelse)
vid tillhandahållande därav uppsåtligen
eller av oaktsamhet, som ej är
ringa, begär eller mottager högre
pris än som angives i förordnandet
eller särskilt av näringsfrihetsrådet
meddelat tillstånd, straffes med
dagsböter. Är brottet grovt, dömes
till fängelse i högst ett år eller dagsböter.
Har någon----—-----
Husbonde ansvarar —-----
(Föreslagen lydelse)
vid tillhandahållande därav uppsåtligen
eller av oaktsamhet, som ej är
ringa, begär eller mottager högre
pris än som angives i förordnandet
eller särskilt av näringsfrihetsrådet
meddelat tillstånd, straffes med
dagsböter. Är brottet grovt, dömes
till fängelse i högst ett år eller dagsböter.
— av vederlaget.
---och vilja.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1966.
Motionsyrkanden
Utskottet har i samband med propositionen behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner:
a) nr 594 i första kammaren av herr Stefanson m. fl. och nr 731 i andra
kammaren av herrar Nordgren och Magnusson i Borås, i vilka motioner,
som är likalydande, hemställes »att riksdagen måtte besluta att avslå Kungl.
Maj :ts proposition nr 13»; samt
b) nr 790 i andra kammaren av herr Fridolfsson i Stockholm, i vilken
motion hemställes »att riksdagen vid behandlingen av proposition nr 13
måtte antaga de ändringar i lagen den 25 september om motverkande i vissa
fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet, som ovan föreslagits,
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta erforderliga författningsändringar».
Beträffande grunderna för motionsyrkandena får utskottet, i den mån
redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionerna II: 731 och II: 790.
Inledning
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anför i propositionen
inledningsvis följande.
I ett ärende om leveransvägran har näringsfrihetsrådet i beslut den 30
september 1965 konstaterat, att den skadliga verkan av en leveransvägran
från ett företag icke genom förhandling kunnat undanröjas samt anmält
saken till Kungl. Maj:t. Med anledning härav har inom handelsdepartementet
upprättats en promemoria med förslag till sådan ändring av kon
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966
kurrensbegränsningslagen att näringsfrihetsrådet i fall av leveransvägran
skall äga förelägga vite (Stencil H 1965: 3).
Över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgetts av
Svea hovrätt, näringsfrihetsrådet, statens pris- och kartellnämnd, näringsfrihetsombudsmannen,
kommerskollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelsen
i Västmanlands län, riktprisutredningen, koncentrationsutredningen,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverksoch
industriorganisation (SHIO), Svensk industriförening, Sveriges industriförbund,
Sveriges lantbruksförbund, Kooperativa förbundet (KF), ICA inköpscentralernas
aktiebolag, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO) och Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Kommerskollegium
har bifogat yttranden av samtliga handelskamrar.
Gällande bestämmelser m. m.
Beträffande innehållet i gällande bestämmelser, näringsfrihetsrådets anmälan,
departementspromemorian samt remissyttrandena däröver hänvisar
utskottet till propositionen s. 4—20.
Departementschefen
^ id remissen till lagrådet anförde föredragande departementschefen
följande.
Lagstiftningen om konkurrensbegränsning vilar på grundtanken att samhället
bör bygga på konkurrensen som den bästa prisregulatorn. I syfte att
främja en effektiv konkurrens vidtas från samhällets sida åtgärder mot
skadliga konkurrensbegränsningar i förening med prisövervakning och konsumentupplysning.
Såsom framgår av den föregående redogörelsen innehåller
konkurrensbegränsningslagen straffsanktionerade förbud med dispensmöjlighet
mot två arter av konkurrensbegränsning, nämligen bruttopriser
och anbudskarteller. I fråga om alla andra konkurrensbegränsningstyper
ger lagen möjlighet att inskrida i de fall då konkurrensbegränsningen
befunnits medföra skadlig verkan i lagens mening. Den metod som lagen
anvisar för detta är att näringsfrihetsrådet genom förhandling söker undanröja
den skadliga verkan.
Om förhandling påkallats inför näringsfrihetsrådet, har rådet först att
avgöra om en konkurrensbegränsning med skadlig verkan föreligger. Detta
avgörs i motiverat beslut som föregås av ett domstolsliknande förfarande.
Finner rådet skadlig verkan vara för handen, söker man förhandlingsvägen
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966 5
undanröja denna verkan. Rådet har därvid inga straff- eller vitessanktioner
att tillgå utan lagstiftningen förutsätter, att vederbörande företag och
näringslivet i övrigt genom dess organisationer skall medverka till att den
skadliga verkan undanröjs. Detta har också hittills regelmässigt blivit fallet
och i praktiken har det oftast visat sig möjligt att undanröja skadeverkningar
av konkurrensbegränsningen redan på ett förberedande stadium
under handläggningen hos ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor. Emellertid
har näringsfrihetsrådet nyligen för första gången anmält till Kungl.
Maj :t att en förhandling i ett ärende om leveransvägran avslutats utan att
konkurrensbegränsningen i fråga kunnat undanröjas.
Ärenden om leveransvägran har kommit att utgöra den vanligaste formen
av konkurrensbegränsning i myndigheternas verksamhet. Detta förhållande
konstaterades redan i samband med det utredningsarbete som inom handelsdepartementet
under våren 1965 utfördes av arbetsgruppen för prisövervakningsfrågor.
Det har också ytterligare belysts genom den utredning
som verkställts i anledning av näringsfrihetsrådets anmälan.
Mot bakgrunden av de farhågor för nya misslyckade förhandlingsfall angående
leveransvägran som rådet yppat och de uttalanden som gjorts vid
lagstiftningens tillkomst har i departementspromemorian lagts fram förslag
till ändring av konkurrensbegränsningslagen. Denna skulle ge näringsfrihetsrådet
befogenhet att förelägga leverantör att leverera varor vid vite i
fall då rådet funnit den ifrågavarande leveransvägran medföra skadlig verkan
enligt lagen och denna verkan inte kunnat undanröjas genom efterföljande
förhandling.
Promemorieförslaget har fått ett övervägande positivt mottagande av remissinstanserna.
Huvudinvändningen från de remissinstanser som ställt sig
kritiska till förslaget har varit att hittills endast ett förhandlingsfall under
lagens tolvåriga tillämpningstid misslyckats och att ett genomförande av
förslaget skulle ogynnsamt påverka förhandlingsatmosfären och delvis stå
i motsättning till den nuvarande förhandlingsprincipen.
För egen del vill jag understryka den stora betydelse för en för konsumenterna
gynnsam prisutveckling som en effektiv priskonkurrens har. Det
sedan år 1954 gällande bruttoprisförbudet har otvivelaktigt bidragit till
ökad konkurrens inom handeln och till den däri pågående strukturomvandlingen,
inte minst genom att möjliggöra framväxten av lågprisföretag. Det
är angeläget att sådana företag inte diskrimineras i sin näringsutövning.
Som framgår av det föregående har konkurrensbegränsande åtgärder,
framför allt i form av leveransvägran, i betydande utsträckning kommit att
riktas mot just dessa företag. Det liar emellertid i stort sett hittills visat sig
möjligt att undanröja sådana konkurrensbegränsningar med den nuvarande
lagens förhandlingssystem. En starkt bidragande orsak härtill är det
självsaneringsarbete som bedrivs inom näringslivets egna led och dess medverkan
genom direkt representation i statens pris- och kartellnämnd samt
näringsfrihetsrådet.
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1966
Gentemot den framförda huvudinvändningen mot promemorieförslaget
vill jag erinra om att det nu anmälda fallet, såsom framgår av remissyttrandena,
dock inte är det första där leverantör vid förhandling vägrat att efterkomma
näringsfrihetsrådets önskemål om att ta upp leverans. För fyra år
sedan förekom nämligen ett annat liknande fall som kunde lösas endast genom
att leveranser upptogs av annat företag. Vidare framgår av remissyttrandena
att de berörda konkurrensmyndigheterna alla finner risken för nya
misslyckade förhandlingsfall angående leveransvägran vara påtaglig i den
nu uppkomna situationen. Denna bedömning från de närmast ansvariga
myndigheternas sida delas av åtskilliga andra remissinstanser. Såsom föredragande
departementschefen anförde vid konkurrensbegränsningslagens
tillkomst måste det anses stötande, att samhällsmakten skulle nödgas lämna
utan åtgärd en konkurrensbegränsning som näringsfrihetsrådet vid tilllämpning
av de i lagen angivna värderingsnormerna funnit skadlig. Då härtill
kommer att antalet fall av leveransvägran nu visar tendens att öka finner
jag, också mot bakgrunden av frågans samhällsekonomiska betydelse,
det betänkligt att näringsfrihetsrådet f. n. helt saknar möjlighet att i sådana
fall vidta åtgärd mot företagare som vägrar medverka till en förhandlingslösning.
Om en sådan praxis skulle utvecklas att man i undantagsfall
bortsåg från fall av vägran att efterfölja näringsfrihetsrådets rekommendationer,
skulle tilltron till förmågan att fast och konsekvent genomföra den
av statsmakterna beslutade konkurrenspolitiken lätt kunna rubbas och det
nuvarande förhandlingssystemet komma i vanrykte, en utveckling som kan
leda till behov av en mera genomgripande omläggning av lagstiftningen.
Den komplettering av lagen som föreslås i departementspromemorian rubbar
enligt min mening inte det nuvarande förhandlingssystemet. Inte heller
torde den föreslagna ändringen såsom befarats kunna äventyra det hittillsvarande
värdefulla samarbetet med näringslivet i saneringssyfte. Såsom
framhållits av köpmannaförbundet förutsätts inom näringslivet allmänt
att näringsfrihetsrådets rekommendationer länder till efterrättelse.
Det kan därför knappast göras gällande att den föreslagna vitesregeln —
som ju är ett uttryck för denna självklara förutsättning — skulle förändra
den nuvarande förhandlingsatmosfären. Jag finner på grund härav förslaget
om att införa möjlighet för rådet att sedan förhandling misslyckats förelägga
leverans vid vite vara en lämplig lösning. Jag vill i detta sammanhang
starkt understryka näringsfrihetsrådets principdeklaration om tilllämpningen
av en vitesbestämmelse och vad där framhållits om rådets bestämda
avsikt att söka lösa förekommande fall förhandlingsvägen.
Jag vill vidare understryka, att införandet av en vitesmöjlighet inte hör
ändra de nuvarande principerna för bedömning av när skadlig verkan av
konkurrensbegränsning skall anses föreligga och därmed betingelserna för
förhandling. Genom uttalanden under förarbetena till lagen och utveckling
i praxis har numera vissa närmare bedömningsnormer kommit fram. I an
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1966 7
ledning av ett uttalande vid remissbehandlingen kan här anmärkas, att leveransvägran
mot en återförsäljare som med rätta är att bedöma som en
osäker betalare inte torde anses innefatta skadlig verkan i lagens mening.
Vad jag tidigare anfört om att förhandlingssystemet inte bör rubbas leder
till att möjlighet att förelägga vite bör föreligga först i den situation att förhandling
i leveransvägransärendet avslutats utan, att den skadliga verkan
kunnat undanröjas.
Leveransvägran torde ofta sammanhänga med att leverantören finner sig
böra ta hänsyn till reaktioner inom sin övriga kundkrets. Sveriges industriförbund
har i sitt remissyttrande uttalat, att det inte sällan förekommer att
leveranser till lågpriskanaler medför att andra kunder slutar att köpa. Som
vissa andra remissinstanser framhållit torde dock möjligheten av ett vitesföreläggande
kunna utgöra ett visst stöd för leverantörer som utsätts för
påtryckningar från vissa kretsar bland de övriga kunderna. Det bör emellertid
understrykas, att sådana påtryckningar i sig själva utgör en konkurrensbegränsning
som kan tas upp till prövning enligt lagen.
En vitesbestämmelse kan ej begränsas till att gälla endast ren leveransvägran.
Med leveransvägran bör jämställas sådana fall då leverantör visserligen
erbjuder leverans men endast på villkor som klart missgynnar
kontrahenten i förhållande till andra köpare. Villkoren bör motsvara vad
leverantören erbjuder andra jämförbara företagare. Jämförelsen bör härvid
i första hand avse såväl säljares som köpares prestation i likartade fäll.
Mot näringsfrihetsrådets beslut föreligger nu ingen besvärsrätt. Lämpligheten
av promemorians förslag att rådets beslut om vitesföreläggande ej
heller skall kunna överklagas har satts i fråga i några yttranden. Som i
promemorian framhållits fattar rådet emellertid redan nu beslut som kan
ha mycket ingripande verkningar, exempelvis i anledning av ansökan om
tillstånd att tillämpa bruttoprissättning. Jag vill därutöver erinra om rådets
konstruktion, som företer nära parallellitet med arbetsdomstolen. I båda
fallen gäller att ordföranden och vice ordföranden skall vara domare och i
båda organen finns särskilda företrädare för närmast berörda intressen.
Arbetsdomstolens beslut kan inte heller överklagas. Erfarenheterna av konkurrensbegränsningslagens
tillämpning ger enligt min mening vid handen,
att det inte föreligger anledning att nu frångå principen att näringsfrihetsrådets
beslut ej skall kunna överklagas.
I överensstämmelse med det anförda har inom handelsdepartementet upprättats
förslag till lag angående ändrad Igdelse av 21 och 29 §§ lagen den 25
september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet, vilket såsom bilaga 11 torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende.
I likhet med departementspromemorians förslag har den nya bestämmel
1
Bilagan har här uteslutits. Den är likalydande med den bilaga som är fogad vid propositionen.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966
sen tagits upp som ett första stycke i 21 §. Den har angetts avse leveransvägran
gentemot företagare i senare försäljningsled, en bestämning som
även begagnas i stadgandet om förbud mot bruttopris i 2 §. Jag ansluter mig
till vad näringsfrihetsrådet anfört i sitt remissyttrande rörande tolkningen
av detta begrepp. Med hänsyn till det nära sakliga sambandet mellan förbudet
att föreskriva återförsäljares lägsta utförsäljningspris och leveransvägran
till priskonkurrerande återförsäljare har det synts lämpligt att begränsa
vitesstadgandet till att omfatta förnödenheter avsedda för vidareförsäljning.
De i promemorieförslaget i lagtexten upptagna orden »i nämnda led» har jag
i likhet med bl. a. näringsfrihetsrådet funnit obehövliga. Såsom tidigare angetts
skall vid fastställande av vad som kan anses utgöra motsvarande villkor
en jämförelse ske med vad leverantören erbjuder andra jämförbara
företagare.
Syftet med ett vitesföreläggande bör vara att söka upprätta affärsförbindelser
på normala villkor mellan parterna snarast möjligt och föreläggandena
bör utformas från denna utgångspunkt. Det torde inte vara lämpligt
att uppställa några närmare regler angående föreläggandenas utformning.
Förhållandena i det enskilda fallet måste vara avgörande. Näringsfrihetsrådet
bör under förhandlingsskedet inhämta erforderliga uppgifter för att
kunna bedöma de försäljningsvillkor som i det aktuella fallet kan anses
motsvara vad leverantören erbjuder andra företagare. Uppenbart är att
vitesföreläggandet — vare sig det görs mer eller mindre detaljerat — måste
ges ett så preciserat innehåll att oklarhet ej uppstår om föreläggandets innebörd.
Det bör beaktas att förhållandena inom näringslivet kan undergå
snabba förändringar. Av detta skäl och med hänsyn till syftet att snarast
etablera en normal affärskontakt bör föreläggandet alltid gälla en begränsad
tid. När den företagare som skall åläggas leverans är en juridisk person
får det anses naturligt att föreläggandet riktas direkt mot den juridiska
personen. Såsom i departementspromemorian framhållits torde det i vissa
lägen vara nödvändigt att sätta vitesbeloppet högt.
Frågan om vitets utdömande bör i enlighet med den härför gällande huvudregeln
prövas av allmän domstol, varvid talan förs av allmän åklagare
och bedöms enligt för viten allmänt gällande rättsregler. Jag vill erinra om
att domstolen bl. a. äger möjlighet att under vissa förutsättningar jämka
ett vite. Såsom anmärkts i departementspromemorian torde frågan om vitets
uttagande komma att bero på näringsfrihetsrådets bedömande.
Det nya första stycket i 21 § har föranlett vissa redaktionella jämkningar
i nuvarande 21 och 29 §§.
Jag förordar att dagen för lagändringens ikraftträdande bestäms till den
1 april 1966.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966
9
Lagrådsgranskningen
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
Redogörelse för motionerna
I motionerna I: 594 och II: 731 anförs att det inte kan finnas anledning
att ta ett enda fall, där förhandling misslyckats, till intäkt för en skärpning
av lagen. Motionärerna anmärker, att näringsfrihetsrådet enligt gällande
lag skall göra anmälan till Kungl. Maj :t om ärendet anses vara av
större vikt och understryker att näringsfrihetsrådet i sin anmälan icke tagit
ställning om det aktuella ärendet har sådan vikt eller ej. Rådet anses ha
varit tveksamt i detta hänseende och därför grundat sin anmälan på risken
att utgången i detta ärende kunde ge upphov till ökade svårigheter i leveranshänseende
i andra fall. Enligt motionärernas mening kan man inte grunda
en skärpning av lagstiftningen på misstanken att andra fall av leveransvägran
inte skulle kunna lösas på ett tillfredsställande sätt. Motionärerna
finner det tvärtom uppenbart att dessa farhågor borde bli konstaterade, så
mycket mer som den föreslagna ändringen innefattar ett principiellt avsteg
från lagens hittillsvarande uppbyggnad. De framhåller därutöver att skärpningen
av lagen ofrånkomligen måste komma att försvåra den svenska
industriens konkurrens med utländska leverantörer. Då dessa icke i nämnvärd
grad berörs av vår konkurrensbegränsningslagstiftning kan följden
bli att vissa återförsäljare med ett centralt butiksläge, hög servicenivå eller
på grund av andra förhållanden söker sig till utländska leverantörer, som
kan tillämpa en annan försäljningspolitik än svenska industriföretag.
I motionen II: 790 anförs att det är angeläget att garantier skapas för att
möjligheter till tvångsåtgärder inte leder till någon ändring av själva förhandlingsförfarandet.
Därest förhandlingsprincipen inte upprätthålles finns
det enligt motionärens mening uppenbara risker för att man skadar den
samverkan mellan myndigheterna och näringslivet, som lagstiftningen förutsätter.
I fortsättningen anför motionären att bestämmelsen att företagare
skall åläggas att sälja »på villkor som motsvarar vad han erbjuder andra
företagare i senare försäljningsled» erbjuder uppenbara tolkningssvårigheter.
Motionären anser, att det bör komma till ett klarare uttryck att vid
denna bedömning hänsyn i varje särskilt fall måste tas till sambandet mellan
pris och prestation. Motionären ifrågasätter vidare om det kan vara rimligt
att en företagare skall kunna åläggas att leverera annat än mot kontant
betalning. — Med hänsyn till domstolarnas arbetsbelastning kan det, enligt
vad i motionen anförs, förväntas alt det under tiden mellan näringsfrihets
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966
rådets framställning till åklagaren och domstolens upptagande av ärendet
i åtskilliga fall inträffar förändringar — t. ex. insolvens hos köparen —
som skulle göra ett utdömande av vitet obilligt. I dylika fall bör domstolen
ha möjlighet att jämka vitet till noll. För att domstol skall få kunskap om
mellankommande förändringar och för att rättstillämpningen skall bli enhetlig
bör enligt motionärens mening domstol i förevarande ärenden inhämta
yttranden från näringsfrihetsrådet.
Utskottet
Den gällande konkurrensbegränsningslagen innehåller straffsanktionerade
förbud med dispensmöjlighet mot två arter av konkurrensbegränsning, nämligen
bruttopriser och anbudskarteller. I fråga om alla andra typer av konkurrensbegränsningar
ger lagen möjlighet att inskrida i de fall då begränsningen
befunnits medföra skadlig verkan i lagens mening. Den metod som
lagen anvisar för detta är att näringsfrihetsrådet genom förhandling söker
undanröja den skadliga verkan. Rådet har därvid ingå straff- eller vitessanktioner
att tillgå, utan lagstiftningen förutsätter, att vederbörande företag
och näringslivet i övrigt genom dess organisationer skall medverka till
att den skadliga verkan undanröjs. Detta har hittills också regelmässigt blivit
fallet. I praktiken har det oftast visat sig möjligt att undanröja skadeverkningar
av konkurrensbegränsningen redan på ett förberedande stadium
under handläggningen hos ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor. Emellertid
har nyligen i ett ärende om leveransvägran förhandling inför näringstrihetsrådet
avslutats utan att konkurrensbegränsningen i fråga kunnat undanröjas.
I propositionen föreslås, mot bakgrunden bl. a. av farhågor för nya misslyckade
förhandlingsfall angående leveransvägran, att näringsfrihetsrådet
skall erhålla befogenhet att förelägga företagare vid vite att leverera varor
i fall då rådet funnit den ifrågavarande konkurrensbegränsningen medföra
skadlig verkan enligt lagen och denna verkan inte kunnat undanröjas genom
förhandling.
I motionerna I: 594 och II: 731 yrkas på i den föregående redogörelsen
angivna skäl avslag på propositionen.
I motionen II: 790 föreslås vissa ändringar i lagens utformning. Ändringslörslagen
har inte utarbetats i lagtext men synes innebära i huvudsak att
garantier skall skapas för att möjligheten till tvångsåtgärder inte leder till
någon ändring av själva förhandlingsförfarandet, att uttrycket »på villkor
som motsvarar vad han erbjuder andra företagare» skall preciseras, att domstolen
skall beredas möjlighet att jämka vitet till noll samt att domstolen
skall inhämta yttrande från näringsfrihetsrådet.
Av utredningen framgår att ett fall av leveransvägran för omkring fyra år
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966
sedan kunnat lösas endast genom att leveranser upptogs av annat företag
samt att därutöver ett förhandlingsfall inför näringsfrihetsrådet helt misslyckats
hösten 1965. Ehuru även i övrigt i vissa fall svårigheter förelegat
att lösa problemen synes dock förhandlingssystemet i stort sett ha fungerat
väl. Härtill torde ha bidragit bl. a. att näringslivets organisationer aktivt och
positivt medverkat till att lösa uppkommande fall. Säkerligen har även pressens
bevakning av dem och den livliga allmänna debatt de väckt spelat sin
roll. Näringslivets medverkan och trycket av allmänna opinionen torde i
förening med näringsfrihetsrådets auktoritet innebära tämligen starka garantier
för att rådets rekommendationer även framdeles lojalt skall följas
även om tvångsmedel saknas. Mot bakgrunden av dessa förhållanden har
i motionerna 1:594 och 11:731 ifrågasatts huruvida tillräcklig anledning
att skärpa lagen föreligger. Vad departementschefen anfört i denna del utgör
emellertid enligt utskottets mening skäl för att statsmakterna inför den
risk för nya misslyckanden, som föreligger, inte bör underlåta att stärka
näringsfrihetsrådets ställning genom att ge rådet den i propositionen föreslagna
befogenheten att meddela vitesföreläggande när förhandling misslyckats.
Utskottet vill för egen del ytterligare understryka vikten av att förhandlingssystemet
inte rubbas och att det värdefulla samarbete som synes
råda mellan å ena sidan näringsfrihetsrådet och å andra sidan näringslivet
och dess konkurrensnämnd bevaras. Näringsfrihetsrådets principdeklaration
i denna del och vad departementschefen uttalat i anslutning därtill hälsar
utskottet med tillfredsställelse. Någon egentlig motsättning mellan de nämnda
uttalandena och vad som anförs i motionen II: 790 synes ej heller föreligga.
Motionens syfte i denna del får sålunda anses vara tillgodosett. Ytterligare
skäl för att tillgripa vitesföreläggande först sedan förhandlingsmöjligheterna
uttömts synes ligga däri att vitesvägen i praktiken ej sällan
kan komma att visa sig svårframkomlig. Som departementschefen framhållit
måste föreläggandet ges ett sä preciserat innehåll att oklarhet ej uppstår
om föreläggandets innebörd. Denna synpunkt förtjänar understrykas
från rättssäkerhetssynpunkt. Förhållandena inom vissa branscher av näringslivet
undergår emellertid ständiga förändringar i fråga om t. ex. varukvalitéer,
priser och sortiment. Svårbedömda frågor huruvida föreskrifterna
i givna förelägganden uppfyllts kan därför, oaktat föreläggandena avses
skola göras tidsbegränsade, lätt uppkomma.
Fall av leveransvägran till priskonkurrerande företag torde ofta ha sin
upprinnelse i att leverantören utsätts för påtryckningar att avbryta leveranserna
av sin övriga kundkrets. Leverantören försätts härigenom många
gånger i en brydsam mellanställning. Det har också framkommit att leverantörer,
som av hänsyn till sina övriga kunder inte ansett sig kunna leverera
till sådana företag, inte skulle ha något att invända mot skärpta
bestämmelser. Utskottet fäster vikt vid att, såsom även framhålls i propositionen,
möjligheten av ett vitesföreläggande utgör ett stöd för leverantörer
12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966
i dylika fall, som i och för sig är ägnat att minska antalet fall av leveransvägran.
I propositionen understryks att införandet av en vitesmöjlighet inte bör
ändra de nuvarande principerna för bedömning av när skadlig verkan av
konkurrensbegränsning skall anses föreligga. Vissa bedömningsnormer har
även efter hand utvecklat sig. Dessa torde få bli vägledande när det gäller
att i vitesförelägganden ange på vilka villkor leverans skall ske. Utskottet
vill i anledning av vad som anförts i motionen II: 790 framhålla att det med
hänsyn bl. a. till de skiftande förhållandena inom olika branscher och
även mellan olika företag inom samma bransch inte torde vara möjligt att
i lagen närmare precisera ifrågavarande villkor.
De frågor som sammanhänger med utdömande av viten får bedömas enligt
för viten allmänt gällande regler. I rättspraxis har domstol ansetts äga
rätt att jämka beloppet av försuttet vite, som förvaltningsmyndighet förelagt.
Departementschefen har även erinrat om den föreliggande möjligheten
att jämka ett vite. Frågan om domstol kan helt underlåta att utdöma försuttet
vite har i doktrinen besvarats jakande. Sålunda har framhållits bl. a.
att vite ej skall utdömas, om den ålagda prestationen visserligen ej har fullgjorts
men visar sig obehövlig så att föreläggandet egentligen borde ha återkallats.
Skäl synes föreligga att godta denna mening. Vad som anförts i motionen
II: 790 angående jämkning av viten kan med hänsyn till vad som nu
sagts anses i huvudsak tillgodosett.
Som ovan framgår har det övervägande antalet fall av leveransvägran
kunnat lösas redan vid den förberedande handläggningen inför näringsfrihetsombudsmannen.
Fall som anhängiggjorts inför näringsfrihetsrådet har
sålunda förekommit endast sparsamt och misslyckade förhandlingar har
tillhört undantagen. Man synes inte heller ha anledning räkna med att antalet
sådana fall skall öka. Fall där talan om utdömande av vite blir aktuell
kan sålunda förväntas bli mycket sällsynta. Sådana mål bör därför i den
mån de anses brådskande kunna upptas av domstolarna utan större tidsutdräkt.
Den som vitesföreläggandet avser har vidare ett tydligt intresse av
att upplysa domstolen om sådana eventuellt mellankommande omständigheter,
som kan utgöra skäl för jämkning av vitesbeloppet eller föranleda
att vitet över huvud taget inte utdöms. Domstolen är även oförhindrad att
om så bedöms erforderligt inhämta yttrande i målet från näringsfrihet srådet.
På grund av vad nu sagts anser utskottet att någon åtgärd i anledning
av vad som anförts i motionen II: 790 om sådant yttrande ej är påkallad.
I de delar propositionen ej berörts i det föregående föranleder den inte
något utskottets uttalande.
Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,
A. att riksdagen med avslag å motionerna I: 594 och
II: 731 samt med avslag å motionen II: 790 såvitt däri yr
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr J år 1966
13
kats ändring i det genom förevarande proposition, nr 13,
framlagda lagförslaget måtte antaga nämnda förslag;
B. att motionen II: 790 i vad den ej kan anses besvarad
genom vad utskottet ovan anfört och hemställt icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 22 februari 1966
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Svante Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson, Herbert Larsson
och Torsten Hansson*;
från andra kammaren: herr Nyberg, fru Torbrink*, herrar Grebäck,
Hedin, Svenning, Hamrin i Kalmar, fröken Anderson i Lerum och fru Ekroth.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Ebbe Ohlsson och Hedin.
WARCUS BOKTR. STHLM 1966 660032
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1966:79 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen den 25 september 1953 a1 i texten