Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917

1966-05-17 · 53 sidor, varav 53 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 53 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1966:47, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1/7 år 1966

1

Nr 47

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 15 april 1966 dagtecknad proposition, nr 73, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under

åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation, och

2) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i 1917 års lag om expropriation i syfte bl. a.

att effektivisera expropriationsförfarandet. I fråga om den tidpunkt vid vilken

rättegång i expropriationsmål tidigast kan inledas föreslås sådan lagändring, att

domstolsförfarandet på initiativ av den exproprierande skall kunna påbörjas

redan innan Kungl. Maj:t avgjort frågan om expropriationstillstånd. Åtskilliga

ändringar föreslås i bestämmelserna om förhandstillträde och om ersättning med

anledning av sådant tillträde. Bl. a. föreslås att domstol skall kunna besluta om

förskott på expropriationsersättningen inte bara, såsom nu är fallet, i samband

med förordnande om förhandstillträde utan också annars, när expropriationsobjektet

tagits i besittning av den exproprierande. Under processens fortgång

skall domstolen vidare, allteftersom ytterligare klarhet vinns i ersättningsfrågorna,

kunna meddela nya beslut om förskott. Bestämmelserna om hur förskott

skall beräknas föreslås skola förenklas i flera avseenden. Vidare föreslås, att tidsfristen

för betalning av expropriationsersättning skall förkortas för det fall att

förhandstillträde ägt rum. I nära anknytning till dessa förslag står ett annat

förslag, som innebär att fastighetsägare och andra sakägare får befogenhet att

själva ta initiativ till rättegång i expropriationsmål, när egendomen redan tillträtts

av den exproprierande. — En väsentlig nyhet är att fastighet, som skall

avstås genom expropriation, i vissa fall skall kunna få tas i anspråk med äganderätt

redan innan ersättningsfrågorna blivit slutligt avgjorda (s. k. kvalificerat

förhandstillträde). — Vad gäller rättegångskostnaderna vid expropriation före
1

— Bihang till riksdagens protokoll 196G. 9 samt. 3 avd. Nr 47

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr år 1966

slås sådan lagändring, att fastighetsägares och andra sakägares rätt till ersättning

för egna kostnader i högre rätt för det fall att de själva fullföljt talan dit

blir beroende på den utgång målet får i den högre rätten. — Slutligen föreslås,

att kommuner och kommunalförbund — i likhet med vad som f. n. gäller beträffande

kronan — skall vara befriade från skyldighet att ställa säkerhet enligt

expropriationslagen.

Av innehållet i propositionen redovisar utskottet här nedan endast vad departementschefen

uttalat under de olika avsnitten. I övrigt hänvisas till propositionen.

Lagförslagen

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation

Härigenom förordnas dels att rubriken närmast före 37 § lagen den 12 maj

1917 om expropriation skall utgå, dels att 5, 21, 22, 25, 27, 32, 36—40, 48—50,

52—54, 58, 60—62, 67, 68, 74 och 101 §§ lagen1 skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives, dels att i lagen skola införas tre nya paragrafer, 41, 42 och

63 §§2, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

5

(Föreslagen lydelse)

Konungen bestämme---må omfatta.

Finnes mer--------för annan.

Prövas särskilda---bestämmelsers efterlevnad.

Konungen utsätte viss tid, inom

vilken den, som erhållit expropriationsrätt,

skall fullfölja frågan genom

ansökning om stämning till domstol,

vid äventyr att expropriationsrätten

upphör.

Beviljas expropriationsrätt, utsätter

Konungen den dag när saken sist

skall ha fullföljts genom ansökan om

stämning till domstol. Har talan då

ej väckts, förfaller frågan om expropriation.

1 Senaste lydelse av 21, 22, 25, 27, 32, 36—40, 48, 50, 53, 54, 58, 60, 61 och 67 §§ se 1949:663.

2 41, 42 och 63 §§ ha upphört att gälla enligt 1949:663.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4-7 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

21 8.

I stämningsansökan skall den exproprierande

uppgiva, utöver vad eljest

är stadgat, även den ersättning

han bjuder i målet. Då område som

skall exproprieras utgör del av fastighet,

skall områdets storlek och läge

noggrant angivas i ansökningen

eller därvid fogade handlingar.

Talan i expropriationsmål må väckas

av den som sökt eller erhållit

tillstånd till expropriation. Har sådant

tillstånd meddelats och fastigheten

tagits i besittning av den exproprierande,

äger även fastighetens

ägare eller annan sakägare, vars rätt

beröres av besittningstagandet, väcka

talan.

Stämningsansökan skall, utöver

vad som i övrigt är föreskrivet, innehålla

uppgift om namn och adress på

samtliga för käranden kända sakägare.

I stämningsansökan som den exproprierande

gör skall han uppgiva

den ersättning han bjuder i målet.

Då område som skall exproprieras utgör

del av fastighet, skall områdets

storlek och läge noggrant angivas

i ansökningen eller därvid fogade

handlingar.

22 §.

Avvisas ej stämningsansökan, utför

de domstolen stämning å fastighetens

ägare, så ock å andra ersättningsb

erättigade, om sådana sakägare

av sökanden uppgivas.

Fastighetens ägare vare pliktig att

uppgiva övriga sakägare i avseende

å fastigheten. Underlåter han det

utan laga skäl, och uppstår skada för

sakägare, som saknat kännedom om

expropriationen, skall han hålla så
-

Avvisas ej stämningsansökan, skall

domstolen, om ansökningen gjorts av

den exproprierande, utfärda stämning

å fastighetens ägare och övriga

kända sakägare samt, om ansökningen

gjorts av annan, utfärda stämning

å den exproprierande och på sätt om

stämning är stadgat kalla övriga kända

sakägare att såsom parter inträda

i rättegången.

Fastighetens ägare skall, även om

han icke gjort ansökan om stämning,

uppgiva övriga sakägare i avseende

å fastigheten. Underlåter han det

utan laga skäl, och uppstår skada

för sakägare, som saknat kännedom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr Jf7 år 1966

(Nuvarande lydelse)

dan sakägare skadeslös. Erinran härom

varde införd i den stämning,

som utfärdas å fastighetens ägare.

Har, sedan stämning utfärdats,

sakägare uppgivits eller eljest blivit

känd, varde han stämd i målet, om

han ej ändå kommit tillstädes.

(Föreslagen lydelse)

om expropriationen, skall han hålla

sådan sakägare skadeslös. Domstolen

skall erinra honom härom i stämning

eller kallelse eller på annat sätt.

I stämning, som utfärdas å den

exproprierande, skall denne anmodas

att uppgiva den ersättning han bjuder

i målet.

Bestämmelserna i första stycket

äga motsvarande tillämpning om,

sedan stämning utfärdats, sakägare

uppgivits eller eljest blivit känd men

ej kommit tillstädes.

25

från honom.

Tvistas om

Ny ägare må ej rubba överenskommelse,

som förre ägaren ingått,

eller annan i målet vidtagen, för denne

bindande åtgärd. Har förre ägaren

varit stämd eller kommit tillstädes

i målet, vare stämning å nye

ägaren ej behövlig.

Vad sålunda

Ny ägare må ej rubba överenskommelse,

som förre ägaren ingått,

eller annan i målet vidtagen, för denne

bindande åtgärd. Stämning eller

kallelse å nye ägaren fordras ej, om

förre ägaren varit stämd eller kallad

eller ändå kommit tillstädes i målet.

av expropriation.

27 §.

Har den exproprierande enligt medgivande

av ägaren eller stadgande i

denna lag tagit mark i besittning

innan huvudförhandling i målet hållits,

och kan uppskattning av expropriationsersättningen

icke lämpligen

äga rum förrän anläggning eller företag,

varför expropriationen sker, längre

fortskridit, äge domstolen på framställning

av part låta anstå med målets

vidare handläggning.

Har den exproprierande tagit fastigheten

i besittning innan huvudförhandling

i målet hållits, och kan

uppskattning av expropriationsersättningen

icke lämpligen äga rum förrän

anläggning eller företag, varför expropriationen

sker, längre fortskridit,

äge domstolen på framställning av

part låta anstå med målets vidare

handläggning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr lfl år 1966

5

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

32 §.

Ersättning må ej bestämmas lägre

än vad den exproprierande i målet

erbjudit eller högre än motparten begärt.

I fall då belopp nedsatts enligt

vad i 38 § stadgas, må ersättning ej

heller bestämmas lägre än nedsatta

beloppet.

Till förfång

Om tillträde av fastigheten före

expropriationens fullbordande

37 §.

Om det är av synnerlig vikt för

den exproprierande att innan expropriationen

fullbordats taga i besittning

den fastighet eller rättighet, som

tillståndet till expropriationen omfattar,

äge expropriationsdomstolen

förordna därom, sedan stämning i

målet utfärdats. Därvid skall som

villkor för tillträde föreskrivas, att

den exproprierande hos Konungens

befallningshavande ställer pant eller

borgen för expropriationsersättningen

jämte sex procent årlig ränta från

tillträdesdagen.

Tiden för tillträdet skall bestämmas

så, att ägare eller annan, vars

rätt bcröres, får skäligt rådrum efter

det han fått del av domstolens beslut.

Därest å fastigheten finnes byggnad,

där dess ägare eller på grund av avtal

annan har sin bostad, må tillträdet

till bostaden icke bestämmas

till tidigare dag än den fardag för

avträde av förhyrd lägenhet, som

Ersättning må ej bestämmas lägre

än vad den exproprierande i målet

erbjudit eller högre än motparten

begärt. Har domstol enligt bestämmelserna

i denna lag förordnat om

förskott på expropriationsersättningen,

må den slutliga ersättningen ej

heller bestämmas till lägre belopp än

som utgått eller kan komma att utgå

på grund av sådant förordnande.

36 §.

Om det är av synnerlig vikt för den

exproprierande, äger domstolen förordna,

att fastighet eller rättighet,

som omfattas av expropriationstillstånd,

må tagas i besittning av den

exproprierande utan hinder av att

målet ännu icke avgjorts genom dom

som vunnit laga kraft. Tiden för tillträdet

skall bestämmas så, att ägare

eller annan, vars rätt beröres, får

skäligt rådrum.

Såsom villkor för tillträde skall föreskrivas,

att den exproprierande hos

Konungens befallningshavande ställer

pant eller borgen för expropriationsersättningen

jämte den ränta som

kan komma att utgå enligt 55 §.

mindre begärt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

(Nuvarande lydelse)

först inträffar sedan tre månader förflutit

från delgivningen.

Enligt vad i 38 § stadgas skall i

vissa fall som villkor för tillträde

även föreskrivas att ersättning nedsättes.

38 § (första och andra styckena).

Där det ej är uppenbart, att expropriationsersättningen

blir obetydlig,

skall domstolen på yrkande av

ägaren som villkor för tillträde tilllika

föreskriva, att den exproprierande

hos Konungens befallningshavande

nedsätter belopp, som av domstolen

bestämmes. Beloppet må ej sättas

lägre än tre fjärdedelar av det belopp,

vartill expropriationsersättningen av

domstolen förberedelsevis uppskattas,

och ej heller lägre än vad den exproprierande

i målet erbjudit eller vad

denne har att erlägga på grund av

dom i målet, som mot honom vunnit

laga kraft.

Vad om ägare sålunda stadgas äge

motsvarande tillämpning beträffande

annan, vars rätt beröres.

(Föreslagen lydelse)

Om det ej är uppenbart att expropriationsersättningen

blir obetydlig,

skall domstolen på yrkande av

fastighetens ägare eller annan sakägare,

vars rätt beröres av tillträdet,

som ytterligare villkor för tillträde

föreskriva, att den exproprierande

i avräkning på den expropriationsersättning

som slutligt faststäUes i

målet erlägger visst belopp som förskott.

37 §.

Har den exproprierande tagit i besittning

fastighet eller rättighet, som

skall utgöra föremål för expropriation,

må domstolen på yrkande av

fastighetens ägare eller annan sakägare,

vars rätt beröres av tillträdet,

föreskriva att förskott skall utgå i

avräkning på den expropriationsersättning,

som slutligt fastställes i målet.

Bestämmelserna i första stycket

äga ej tillämpning, om det är uppen
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

7

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

bart att förskottet blir obetydligt.

Har beslut i fråga om förskott meddelats

på yrkande av viss sakägare,

må nytt yrkande av denne om förskott

ej upptagas till prövning förrän

sex månader förflutit sedan det föregående

beslutet vann laga kraft.

39 §.

Beslut i fråga, som avses i 37 eller

38 §, må meddelas utan huvudförhandling.

Innan beslut meddelas, skola

parterna erhålla tillfälle att yttra

sig.

38 §.

Beslut i fråga, som avses i 36 eller

37 §, må meddelas utan huvudförhandling.

Innan beslut meddelas, skola

parterna erhålla tillfälle att yttra

sig.

Mot beslut, som av expropriationsdomstol meddelats under rättegången i

fråga, varom förmäles i första stycket, skall talan föras särskilt. Mot hovrättens

beslut i dylik fråga må talan ej föras.

39 §.

Om det är av synnerlig vikt för den

exproprierande, äger domstolen medgiva,

att fastighet som skall avstås genom

expropriation övergår till den

exproprierande i den ordning 40 §

föreskriver, innan lagakraftägande

dom angående expropriation^ er sättningen

föreligger.

I dom, varigenom medgivande enligt

första stycket lämnas, skall bestämmas

tid och villkor för tillträde

av fastigheten, i den mån tillträde ej

skett förut. Härvid äga bestämmelserna

i 36 § motsvarande tillämpning.

40 §.

Anmäler den exproprierande hos

Konungens befallningshavande att

han vill utnyttja medgivande enligt

39 § och visar han därvid dels att

domen vunnit laga kraft, dels att

han tagit fastigheten i besittning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

samt har pant eller borgen ställts hos

Konungens befallningshavande för

expropriationsersättningen jämte den

ränta, som kan komma att utgå enligt

55 §, anses fastigheten genom anmälningen

övergå till den exproprierande

med samma rätt som om expropriationen

fullbordats. I fråga om

betalning och uttagande av expropriationsersättning,

som slutligt fastställes

i målet, äga bestämmelserna

i 48 §, 50 § tredje stycket samt 52

och 53 §§ tillämpning.

41 §•

När anmälan enligt 40 § skett, skall

Konungens befallningshavande ofördröjligen

underrätta den domstol, där

expropriationsmålet är anhängigt.

Därjämte äger vad som är föreskrivet

i 58 % första och tredje styckena

motsvarande tillämpning.

36 §. 42 §.

Så snart dom i målet vunnit laga kraft, skall genom domstolens försorg till

den som för fastighetsregistret översändas det ena exemplaret av karta och

beskrivning, som enligt 26 § andra stycket må hava ingivits i målet, jämte

sådant utdrag av handlingarna i målet och domstolens dom, att därav framgår

vilket område som avses med expropriationen. Å kartan skall tecknas bevis,

att den legat till grund för expropriationen.

Har fastighet övergått till den exproprierande

enligt 40 §, skall expropriationsdomstolen,

så snart lagakraftägande

dom angående expropriationsersättningen

föreligger, underrätta

inskrivningsdomaren om det

belopp till vilket löseskilling en för fastigheten

slutligt bestämts.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr \7 år 1966

(Nuvarande lydelse)

48 §.

Expropriationsersättning skall nedsättas

hos Konungens befallningshavande

inom tre månader från det

dom i målet vunnit laga kraft. Avser

expropriationen upplåtelse av särskild

rätt, som medför allenast ringa

men, och prövas den, om fastigheten

besväras av sökt eller beviljad inteckning

för fordran eller jämlikt 11 kap.

2 § jordabalken kan häfta för ogulden

köpeskilling, uppenbarligen icke rubba

fordringsägarens säkerhet, äge

domstolen medgiva, att nedsättning

ej behöver äga rum. Har sådant medgivande

lämnats, göre den exproprierande,

i stället för att nedsätta

ersättningen, anmälan hos Konungens

befallningshavande och styrke

därvid, att expropriationsersättningen

guldits. Vad i denna lag är stadgat

om nedsättande av expropriationsersättning

skall i tillämpliga delar

gälla anmälan som nu sagts.

Vid nedsättning eller anmälan, varom

i första stycket förmäles, ingive

den exproprierande till Konungens

befallningshavande domen i målet

jämte bevis att och när den vunnit

laga kraft. När nedsättning äger

rum, skall den exproprierande tillika

ingiva gravationsbevis rörande fastigheten,

såframt ej förordnande enligt

35 § meddelats.

(Föreslagen lydelse)

48 §.

Expropriationsersättning skall nedsättas

hos Konungens befallningshavande.

Där fråga ej är om förskott

som avses i 36 eller 39 §, skall nedsättningen

äga rum inom tre månader

eller, om fastigheten tagits i besittning

av den exproprierande, inom

en månad från det dom eller beslut,

varom fråga är, vann laga kraft.

Avser expropriationen upplåtelse av

särskild rätt, som medför allenast

ringa men, och prövas den, om fastigheten

besväras av sökt eller beviljad

inteckning för fordran eller jämlikt

11 kap. 2 § jordabalken kan häfta

för ogulden köpeskilling, uppenbarligen

icke rubba fordringsägarens säkerhet,

äge domstolen medgiva, att

nedsättning ej behöver äga rum. Har

sådant medgivande lämnats, göre den

exproprierande, i stället för att nedsätta

ersättningen, anmälan hos

Konungens befallningshavande och

styrke därvid, att expropriationsersättningen

guldits. Vad i denna lag är

stadgat om nedsättande av expropriationsersättning

skall i tillämpliga

delar gälla anmälan som nu sagts.

Vid nedsättning eller anmälan, varom

i första stycket förmäles, ingive

den exproprierande till Konungens

befallningshavande domen eller beslutet

samt lagakraftbevis. När nedsättning

äger rum, skall den exproprierande

tillika ingiva gravationsbevis

rörande fastigheten, såframt ej

förordnande enligt 35 § meddelats.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

38 § (tredje stycket).

Vid nedsättningen ingive den exproprierande

till Konungens befallningshavande

domstolens beslut

ävensom gravationsbevis rörande fastigheten.

40 §.

Då nedsättning enligt 38 § skett,

skall uppgift å det nedsatta beloppet

av Konungens befallningshavande

ofördröjligen översändas till den domstol,

där expropriationsmålet är anhängigt.

Då vad i 48 § första stycket stadgas

blivit fullgjort, vare expropriationen

fullbordad och nye ägaren

berättigad att genast taga fastigheten

i besittning.

Då förskott nedsatts, skall uppgift

å det nedsatta beloppet av Konungens

befallningshavande ofördröjligen

översändas till den domstol, där expropriationsmålet

är anhängigt.

Då vad i 48 § första stycket stadgas

blivit fullgjort med avseende på

slutlig expropriationsersättning, vare

expropriationen fullbordad och nye

ägaren berättigad att genast taga

fastigheten i besittning.

Exproprierad fastighet---genom expropriationen.

Genom expropriation---samma fastighet.

50

Försummas vad i 48 § första stycket

är stadgat, och har ej den exproprierande

enligt medgivande av fastighetens

ägare eller stadgande i denna

lag tagit fastigheten i besittning, vare

expropriationsrätten förverkad.

Visar fastighetens

Varda de ---

Har den exproprierande enligt medgivande

av fastighetens ägare eller

stadgande i denna lag tagit fastigheten

i besittning utan nedsättande av

Försummas med avseende på slutlig

expropriationsersättning vad i

48 § första stycket är stadgat, och

har ej den exproprierande tagit fastigheten

i besittning, vare expropriationsrätten

förverkad.

Har den exproprierande tagit fastigheten

i besittning och försummas

med avseende på förskott enligt 37 §

eller slutlig expropriationsersättning

---om anteckningen.

■---nämnda handlingar.

52 8.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

11

(Nuvarande lydelse)

expropriationsersättningen, och försummas

vad i 48 § första stycket är

stadgat, må sakägare hos Konungens

befallningshavande påkalla uttagande

av den sakägaren tillkommande

ersättning.

Vid ansökning som i 51 § andra

stycket eller 52 § avses, skola fogas

domen i målet samt bevis att och

när densamma vunnit laga kraft-, och

skola utsökningslagens stadganden

om verkställighet av lagakraftägande

dom i tvistemål, varigenom betalningsskyldighet

blivit någon ålagd,

äga motsvarande tillämpning vid expropriationsersättningens

uttagande.

Har expropriationsersättningen inkommit

till Konungens befallningshavande,

vare expropriationen fullbordad.

(Föreslagen lydelse)

vad i 48 § första stycket är stadgat,

må sakägare hos Konungens befallningshavande

påkalla uttagande av

den sakägaren tillkommande ersättning.

§•

Vid ansökning, som i 51 § andra

stycket eller 52 § avses, skola fogas

domen eller beslutet samt lagakraftbevis;

och skola utsökningslagens

stadganden om verkställighet av lagakraftägande

dom i tvistemål, varigenom

betalningsskyldighet blivit

någon ålagd, äga motsvarande tilllämpning

vid expropriationsersättningens

uttagande.

Har den slutliga expropriationsersättningen

inkommit till Konungens

befallningshavande, vare expropriationen

fullbordad.

Bestämmelsen i 48 § tredje stycket

äger motsvarande tillämpning, när

förskott, som uttagits enligt 52 §,

inkommit till Konungens befallningshavande.

54 §.

Har den exproprierande tillträtt

fastigheten efter nedsättning enligt

38 §, och varder expropriationsersättningen

slutligt bestämd till högre belopp

än det nedsatta, gälle om nedsättande

av det överskjutande beloppet

vad i 48 § sägs, och äge vad i

49 §, 50 § tredje stycket samt 52

och 53 §§ är föreskrivet motsvarande

tillämpning. Bestämmes ersättningen

ej till högre belopp, görc den exproprierande,

sedan domen i målet vunnit

laga kraft, anmälan därom hos

Överstiger den slutliga expropriationsersättningen

icke vad som utgått

på grund av domstols beslut om förskott,

göre den exproprierande, sedan

domen i målet vunnit laga kraft,

anmälan därom hos Konungens befallningshavande;

och vare expropriationen

fullbordad, då sådan anmälan

skett. Anmälan kräves dock icke, om

fastigheten förut övergått till den exproprierande

enligt 40 §.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Konungens befallningshavande; och

vare expropriationen fullbordad, då

sådan anmälan skett.

Har domstolen---motsvarande tillämpning.

58 §.

---eller inteckningsboken.

Då expropriation

Utfaller, då intecknad egendom

tillträdes efter nedsättning jämlikt

38 § eller då en del av intecknad fastighet

eller en eller flera av gemensamt

intecknade fastigheter exproprieras

eller ock då särskild rätt till

intecknad fastighet genom expropriation

förvärvas, vid fördelning av ersättning

likvid å intecknings huvudstol,

åligger ock Konungens befallningshavande

att därom, sedan fördelningen

blivit godkänd eller vunnit

laga kraft, ofördröjligen göra anmälan

enligt vad nyss sagts och tilllika

insända fördelningslängden.

Utfaller, då en del av intecknad

fastighet eller en eller flera av gemensamt

intecknade fastigheter exproprieras

eller ock då särskild rätt

till intecknad fastighet genom expropriation

förvärvas, vid fördelning av

ersättning likvid å intecknings huvudstol,

åligger ock Konungens befallningshavande

att därom, sedan

fördelningen blivit godkänd eller vunnit

laga kraft, ofördröjligen göra anmälan

enligt vad nyss sagts och tilllika

insända fördelningslängden. Gäller

fördelningen förskott och har fastigheten

ej enligt 40 § övergått till

den exproprierande, äger vad sålunda

föreskrivits tillämpning även när i

annat fall likvid utfaller på intecknings

huvudstol.

Exproprieras del---för fastighetsregistret.

60 §.

Har överenskommelse om expropriationsersättning

blivit av domstolen

fastställd, gälle i tillämpliga delar

vad i 48—58 §§ stadgas. Skall

enligt överenskommelsen expropriationsersättning

ej utgå, göre den exproprierande,

i stället för att nedsätta

ersättning, anmälan hos Konungens

befallningshavande; och vare, då domen

vunnit laga kraft och sådan anmälan

blivit gjord, expropriationen

fullbordad.

Har överenskommelse om expropriationsersättning

blivit av domstolen

fastställd, gälle i tillämpliga delar

vad i 48—58 §§ stadgas. Skall

enligt överenskommelsen expropriationsersättning

ej utgå och har fastigheten

ej övergått till den exproprierande

enligt 40 §, göre den exproprierande,

i stället för att nedsätta ersättning,

anmälan hos Konungens befallningshavande;

och vare, då domen

vunnit laga kraft och sådan anmälan

blivit gjord, expropriationen fullbordad.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

(Nuvarande lydelse)

61 §.

Vill den, som genom ansökning om

stämning fullföljt anspråk på expropriation,

återkalla anspråket, göre

han anmälan därom till domstol, hos

vilken målet är anhängigt, och ingive

därvid bevis att han fullgjort vad i

62 § andra stycket sägs, eller vare

rättigheten till återkallelse försutten.

Över anmälan om återkallelse skall

motparten höras. Vad i 23 § stadgas

om anmälan till inskrivningsdomaren

och anteckning av expropriationsmål

äge, sedan domstolen skilt målet

från sig, motsvarande tillämpning beträffande

återkallelse.

Återkallelse må gälla hela den fastighet

expropriationsanspråket omfattar,

så ock någon del därav, om

ej genom expropriationen eller den

exproprierade delens användande den

återstående delen skulle lida synnerligt

men. Ej må återkallelse göras

i avseende å mark, som den exproprierande

tagit i besittning.

Har på grund av expropriationsanspråket

skada uppstått för sakägare,

vare, då återkallelse skett, den exproprierande

skyldig ersätta skadan.

Innan återkallelse göres, ställe den

exproprierande hos Konungens befallningshavande

pant eller borgen för

gäldande av skadeersättning som nu

är sagd.

(Föreslagen lydelse)

Vill den exproprierande, sedan han

ingivit ansökan om stämning, återkalla

expropriationsanspråket, göre

han anmälan därom till domstol, hos

vilken målet är anhängigt, och ingive

därvid, om tillstånd till expropriation

erhållits, bevis att han fullgjort

vad i 62 § andra stycket sägs, eller

vare rättigheten till återkallelse försutten.

Över anmälan om återkallelse

skall motparten höras. Vad i 23 §

stadgas om anmälan till inskrivningsdomaren

och anteckning av expropriationsmål

äge, sedan domstolen skilt

målet från sig, motsvarande tillämpning

beträffande återkallelse.

Återkallelse må gälla hela den fastighet

expropriationsanspråket omfattar,

så ock någon del därav, om ej genom

expropriationen eller den exproprierade

delens användande den återstående

delen skulle lida synnerligt

men.

Ej må återkallelse göras i avseende

å mark, som den exproprierande

tagit i besittning.

62 §.

Har på grund av expropriationsanspråket

skada uppstått för sakägare,

vare, då återkallelse skett, den exproprierande

skyldig ersätta skadan.

Vad nu sagts äger motsvarande tiUlämpning,

när domstolen skiljer målet

från sig med anledning av att tillstånd

till expropriation vägrats.

Exproprierande som erhållit tillstånd

till expropriation skall, innan

återkallelse göres, hos Konungens befallning

shavande ställa pant eller borgen

för gäldande av skadeersättning

som nu är sagd.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Den exproprierande vare pliktig

att, i den mån ej annat föranledes

av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken

stadgas, ersätta motparten

hans kostnader å expropriationsmålet,

vid expropriationsersättningens

fördelning och eljest i anledning

av expropriationen.

(Föreslagen lydelse)

63 §.

Beträffande återkallelse av talan

om expropriation, som väckts av fastighetens

ägare eller annan sakägare,

äger bestämmelsen i 61 § tredje stycket

motsvarande tillämpning. Om

återkallelse av ersåttningsyrkande,

som framställts i målet, gälla bestämmelserna

i 32 och 59 §§.

Den exproprierande vare pliktig

att, i den mån ej annat föranledes

av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken

stadgas, vidkännas å

ömse sidor uppkomna kostnader å

målet vid expropriation domstolen

ävensom vid expropriationsersättningens

fördelning och eljest i anledning

av expropriationen.

Beträffande skyldigheten att svara

för kostnad i expropriationsmål i högre

rätt gäller, med tillämpning i övrigt

av 18 kap. rättegångsbalken, att

den exproprierande, där ej annat föranledes

av 18 kap. 6 och 8 §§ samma

balk, alltid själv skall vidkännas

sina kostnader, så ock kostnad som

åsamkas motpart genom att den exproprierande

fullföljt talan.

Har exproprierad fastighet eller genom

expropriation förvärvad särskild

rätt ej kommit till användning för

det avsedda ändamålet eller dess användande

för ändamålet upphört och

är nämnda ändamål såvitt angår dylik

fastighet eller rätt att anse såsom

övergivet, eller användes fastighet eller

rätt som nyss sagts i väsentlig

§•

Har exproprierad fastighet eller genom

expropriation förvärvad särskild

rätt ej kommit till användning för

det avsedda ändamålet eller dess användande

för ändamålet upphört och

är nämnda ändamål såvitt angår dylik

fastighet eller rätt att anse såsom

övergivet, eller användes fastighet

eller rätt som nyss sagts i väsentlig

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

15

(Nuvarande lydelse)

omfattning för annat ändamål än det

avsedda, må fastigheten eller den

särskilda rätten lösas, därest talan

om dess avträdande instämmes inom

tjugo år från det expropriationen fullbordats.

Lösningsrätt tillkomme, när

hel fastighet exproprierats, den, som

närmast före expropriationens fullbordande

var fastighetens ägare, eller

hans rättsinnehavare och, om en del

av en fastighet exproprierats, ägaren

av den återstående delen samt, då

fråga är om särskild rätt, ägaren av

den fastighet, som därav besväras.

Har, efter

(Föreslagen lydelse)

omfattning för annat ändamål än det

avsedda, må fastigheten eller den

särskilda rätten lösas, därest talan

om dess avträdande instämmes inom

tjugo år från det expropriationen fullbordats.

Lösningsrätt tillkomme, när

hel fastighet exproprierats, den, som

närmast före expropriationens fullbordande

var fastighetens ägare, eller

hans rättsinnehavare och, om en del

av en fastighet exproprierats, ägaren

av den återstående delen samt, då

fråga är om särskild rätt, ägaren

av den fastighet, som därav besväras.

I fall, som avses i 40 §, gäller vad nu

sagts med avseende på tiden för fullbordande

av expropriation i stället

den tid, då anmälan enligt nämnda

lagrum skett.

stämningen yrkas.

74 §.

Vad i denna lag stadgas om ställande

av pant eller borgen gälle ej kronan

och ej heller landstingskommun,

stad, landskommun eller köping eller

kommunalförbund mellan sådana

kommuner.

101 §.

Har mark-----och tomtindelning.

Vill ej--------om skiljemän.

Vad ovan-------av området.

Expropriationen medföre---stadgade villkor.

I fall, som avses i 40 §, gälla bestämmelserna

i andra och tredje

styckena om tiden för fullbordande

av expropriation i stället den tid, då

anmälan enligt nämnda lagrum skett.

Vad i denna lag stadgas om ställande

av pant eller borgen gälle ej kronan.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

I mål, vari stämning utfärdats före ikraftträdandet, skall vid tilllämpning

av bestämmelsen i 32 § första stycket andra punkten hänsyn tagas även till

belopp som nedsatts på grund av föreskrift enligt 38 § i dess förut gällande

lydelse.

Har expropriationsersättning fastställts genom dom, som vunnit laga kraft

före den nya lagens ikraftträdande, tillämpas 48 § i sin äldre lydelse i fråga

om tid för vidtagande av åtgärd som anges i nämnda paragraf.

I mål, som avgjorts av expropriationsdomstol före nya lagens ikraftträdande,

tillämpas 67 § i sin äldre lydelse.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas, att 140 och 141 §§ byggnadslagen den 30 juni 19471

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

140 §.

Uppkommer i mål angående inlösen

av mark tvist om rätt eller plikt

att lösa, skola bestämmelserna i 37

och 38 §§ lagen om expropriation äga

tillämpning först sedan det genom

lagakraftägande dom blivit avgjort

att inlösen skall äga rum.

Bestämmelserna i

Är fråga om att mark som ingår

i tomt skall inlösas av anledning varom

förmäles i 46 eller 47 §, skall i

stället för bestämmelserna i 26 §

andra stycket lagen om expropriation

gälla, att till expropriationsdomstolen

skall ingivas karta med protokoll

rörande mätning av tomten enligt

bestämmelserna i 2 kap. lagen

om fastighetsbildning i stad; och

skall vad i 36 § lagen om expropriation

är stadgat om karta och beskrivning

i stället gälla karta och

protokoll som nu sagts.

Uppkommer i mål angående inlösen

av mark tvist om rätt eller plikt

att lösa, skola bestämmelserna i 36

och 37 §§ lagen om expropriation äga

tillämpning först sedan det genom

lagakraftägande dom blivit avgjort

att inlösen skall äga rum.

Är fråga om att mark som ingår

i tomt skall inlösas av anledning varom

förmäles i 46 eller 47 §, skall i

stället för bestämmelserna i 26 §

andra stycket lagen om expropriation

gälla, att till expropriationsdomstolen

skall ingivas karta med protokoll

rörande mätning av tomten enligt

bestämmelserna i 2 kap. lagen

om fastighetsbildning i stad; och

skall vad i 42 § lagen om expropriation

är stadgat om karta och beskrivning

i stället gälla karta och protokoll

som nu sagts.

141 §.

- i stadsplan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

1 Senaste lydelse av HO och Hl §§ se 1919: 666.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 saml. 3 avd. Nr 1)7

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr !ft år 1966

Motioner

I samband med propositionen har utskottet behandlat sex i anledning av

densamma väckta motioner, nämligen

I. de likalydande motionerna 1:752 av herr Nilsson, Ferdinand, m.jl. och

II: 923 av herr Johansson i Dockered m. fl., i vilka motioner hemställs »att riksdagen

vid behandlingen av proposition nr 73 måtte besluta att överinstans

må kunna tillerkänna expropriat ersättning för rättegångskostnader även när

han klagar och förlorar, samt att vederbörande utskott måtte ges i uppdrag att

utarbeta härför erforderlig författningstext».

II. de likalydande motionerna I: 753 av herr Stefanson, m. fl. och 11:922 av

herr Andersson i Örebro m. fl., i vilka motioner hemställs »att riksdagen måtte

vid sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 73

1. besluta sådant tillägg till den föreslagna lydelsen av 67 § andra stycket,

i expropriationslagen, att exproprianden skall vidkännas rättegångskostnad som

åsamkas motpart även när denne fullföljt talan, om särskilda skäl äro därtill,

2. uppdraga åt vederbörande utskott att utarbeta förslag till erforderlig ändring

i lagtexten».

III. de likalydande motionerna I: 754 av herr Sveningsson m. fl. och II: 924 av

herr Oskarson m. fl., i vilka motioner hemställs »att riksdagen måtte antaga det

vid Kungl. Maj:ts proposition nr 73 fogade förslaget till lag angående ändring i

lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation med den ändringen att 67 §

bibehåller sin nuvarande lydelse».

Inledning

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anför i propositionen inledningsvis

följande.

Genom den år 1960 tillsatta expropriationsutredningen1 pågår för närvarande

översyn av expropriationslagstiftningen. Utredningen är enligt sina direktiv

(riksdagsber. 1961:1 Ju 49) oförhindrad att framlägga delförslag. Sedan ut
-

1 Regeringsrådet V. Körlof, ordförande, riksdagsmannen S. Ekström (fr. o. m. den 22 februari

1965), f. borgarrådet J. Garpe, riksdagsmännen E. Grebäck, G. H. Hansson, K. Johansson och

B. Lundström samt f. d. riksdagsmannen kommunaldirektören O. W. Wiklund (t. o. m. 21 februari

1965). Experter advokaten M. Hernmarck, andre förbundsordföranden Å. Lindh, civilingenjören

O. Westin (fr. o. m. den 29 juni 1964) och stadsjuristen E. G. Westman.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

19

redningen år 1962 avgett ett första delbetänkande som lett till ny lagstiftning

om expropriation för sanering av historiskt eller kulturhistoriskt värdefull

bebyggelse, har utredningen den 16 juni 1964 avlämnat ett andra delbetänkande

med titeln »Förtida tillträde, expropriationskostnad m. m.» (SOU 1964:32).

Sistnämnda betänkande innehåller förslag till partiella reformer i lagen den 12

maj 1917 (nr 189) om expropriation samt till vissa följdändringar i byggnadslagen

den 30 juni 1947 (nr 385). Förslagen gäller i första hand tidpunkten för inledande

av rättegång i expropriationsmål, förtida tillträde och preliminär ersättning

i anledning av sådant tillträde, befogenhet för fastighetsägare och andra

ersättningsberättigade att väcka talan i expropriationsmål, äganderättsövergång

innan ersättningsfrågorna har avgjorts samt fördelningen av expropriationskostnaderna.

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgetts av Svea hovrätt, hovrätten

över Skåne och Blekinge, bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen,

försvarets civilförvaltning, järnvägsstyrelsen, kammarkollegiet,

lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, luftfartsstyrelsen, telestyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens naturvårdsnämnd,

statens institut för byggnadsforskning, överståthållarämbetet (efter hörande av

stadsfullmäktige i Stockholm), länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs och Norrbottens län, lagberedningen,

1963 års markvärdekommitté, markpolitiska utredningen, Svenska kommunförbundet,

Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Sveriges advokatsamfund,

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare,

Handelskamrarnas nämnd, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF),

Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund, Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen, Sveriges allmänna hypoteksbank,

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Landsorganisationen i Sverige (LO),

Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska vattenkraftföreningen, Näringslivets

byggnadsdelegation, Svenska kommunal tekniska föreningen, Sveriges

allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Svenska riksbyggen och Svenska

by ggherrefören ingen.

Av lantmäteristyrelsen har överlämnats yttranden från överlantmätarna i

Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs

och Norrbottens län, av överståthållarämbetet yttrande från stadsfullmäktige i

Stockholm, av länsstyrelsen i Gävleborgs län yttranden från stadsfullmäktige

i Bollnäs och kommunalfullmäktige i Iggesunds och Valbo kommuner, av länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län yttranden från stadskollegict i Göteborg

och kommunalnämnden i Stenungsunds kommun, av länsstyrelsen i Jönköpings

län yttranden från lantbruksdirektören, länsarkitekten, länsbostadsnämnden,

länsingenjören och vägförvaltningen i länet, drätselkammaren i Jönköping, stadsfullmäktige

i Vetlanda och kommunalfullmäktige i Rydaholms och Skärstads

kommuner, av länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden från länsarkitekten i länet,

stadsfullmäktige i Hälsingborg, Malmö, Trelleborg och Ystad samt Skånes

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr A7 år 1966

jordägareförbund, av länsstyrelsen i Norrbottens län yttranden från länsarkitekten

i länet, drätselkamrarna i Boden, Kiruna, Luleå och Piteå samt kommunalnämnden

i Gällivare kommun, av länsstyrelsen i Stockholms län yttranden från

drätselkamrarna i Solna och Södertälje samt kommunalnämnderna i Märsta,

Österhaninge och Österåkers kommuner samt av länsstyrelsen i Örebro län yttranden

från drätselkamrarna i Karlskoga och Örebro.

Vid yttrandena från överlantmätarna i Göteborgs och Bohus, Jönköpings och

Norrbottens län har fogats yttranden från lantmätare, verksamma såsom expropriationstekniker

inom respektive län, varjämte överlantmätaren i Gävleborgs

län angett, att han samrått i ärendet med de lantmätare i länet som innehar förordnanden

såsom expropriationstekniker.

De av stadskollegiet i Göteborg, stadsfullmäktige i Hälsingborg, Kiruna,

Malmö, Stockholm och Ystad samt drätselkamrarna i Karlskoga och Örebro

avgivna yttrandena har i sin tur åtföljts av yttranden från skilda tjänstemän

och organ inom städernas förvaltning.

Huvuddragen i nuvarande expropriationsregler

I denna del hänvisar utskottet till propositionen s. 20—25.

Allmänna synpunkter

Tidigare reformkrav och reformförslag

Under detta avsnitt redogöres endast för den fråga om kostnadsfördelning i

expropriationsmål som behandlades vid 1959 års riksdag. I övrigt hänvisas till

propositionen.

Vid nämnda riksdag yrkades i två motioner att riksdagen måtte hos Kungl.

Maj:t begära en översyn av ExL:s kostnadsregler (1:330 och 11:401). Motionerna

behandlades av tredje lagutskottet, som i sitt utlåtande (L3U 1959:19)

bl. a. ansåg sig kunna konstatera, att rådande system i fråga om rätten till kostnadsersättning

var förenat med allvarliga olägenheter. För det första kunde man

inte bortse från att systemet uppmuntrade till överklaganden och att det endast

i undantagsfall kunde fastslås, att ett överklagande skett av sådant okynne att

bestämmelserna i 18 kap. 6 § rättegångsbalken blev tillämpliga. Härigenom fördröjdes

expropriationen. För det andra medförde det rådande systemet en fördyring

för den expropriationsberättigade både beträffande frivilliga förvärv och

i fråga om sådana där expropriation måste tillgripas. För det tredje var risken

uppenbar att tyngdpunkten i rättegången försköts från underrätten till överrätterna,

vilket stred mot allmänna rättegångsprinciper.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Tredje lagutskottets utlåtande nr Ifl år 1966

Utskottet anförde vidare bl. a. följande.

En ersättningsregel som innebär att den nuvarande principen i 67 § expropriationslagen

skall gälla, såvida ej domstolen »med hänsyn till omständigheterna

finner skäligt att annorlunda förordna» har naturligtvis mycket som

talar för sig. Efter denna linje har problemet lösts — dock ej genomgående — i

väglagarna, byggnadslagen, strandlagen och naturskyddslagen. Det är icke uteslutet

att man med en sådan regel skulle ha de största möjligheterna att uppnå

ett »rättvist» resultat i varje särskilt fall. En regel som den senast diskuterade

lämnar å andra sidan parter och domstolar utan egentlig ledning, och det skulle

sannolikt dröja mycket länge innan en fast och vägledande praxis på området

hunnit utbilda sig. Icke heller denna väg att lösa problemet synes därför i första

hand böra komma i fråga.

Idealet synes vara en regel som å ena sidan tvingar fastighetsägaren att icke

överklaga utan skäl men å andra sidan tager tillbörlig hänsyn till den speciella

situation vari han genom expropriationen blivit försatt. Regeln bör vidare vara

enkel och möjliggöra för parterna att med någon grad av sannolikhet bedöma

utgången i förväg. Av nu gällande olika lagar med expropriationsrättsligt innehåll

synes ingen motsvara det uppställda idealet i så hög grad som 1950 års lag

om ersättning för mistad fiskerätt. Tillkommet år 1957 är dess system också det

modernaste. Det innebär i korthet den modifikationen av expropriationslagens

princip att fastighetsägaren får vidkännas sina egna rättegångskostnader i överrätt

om han klagar och förlorar.

Utskottet fann av bl. a. nämnda skäl motiverat att ExL:s kostnadsbestämmelser

ändrades beträffande i första hand rättegången i överrätt. I enlighet härmed

hemställde utskottet, att riksdagen måtte anhålla hos Kungl. Maj:t om en översyn

av ExL:s bestämmelser om rättegångskostnad. I en reservation till utlåtandet

avstyrkte sju av utskottets ledamöter bifall till motionerna. Reservanterna

framhöll särskilt betydelsen av nuvarande kostnadsregler i ExL såsom en

rättssäkerhetsgaranti. Riksdagen biföll utskottsmajoritetens hemställan (rskr.

1959: 229).

Departementschefen

Samhällsutvecklingen har medfört att allt större anspråk kommit att ställas

på det allmännas resurser när det gäller att trygga tillgången på mark och utrymme

för en rad viktiga ändamål och åtgärder, som syftar till att tillgodose

betydelsefulla gemensamma intressen. Särskilt inom de expanderande tätorterna

föreligger ett ständigt växande behov av mark för bostäder, affärs- och industrilokaler,

trafikleder, skolor och en mångfald andra anläggningar och inrättningar,

som hör samman med en välordnad tätbebyggelse. För de kommuner som inrymmer

sådana orter har det blivit en alltmera angelägen uppgift att söka tillgodose

dessa behov genom egna markförvärv och på så sätt bereda väg för en

sund och tillfredsställande bebyggelseutveckling. Också det omfattande arbetet

med att åstadkomma förnyelse av områden med äldre bebyggelse förutsätter ett

synnerligen aktivt kommunalt engagemang, inte minst i form av markförvärv för

att åstadkomma den nödvändiga samordningen mellan olika planerade åtgärder

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr Ift år 1966

och skapa förutsättningar för ett fortsatt ändamålsenligt utnyttjande av de områden,

som berörs av åtgärderna. Även i andra avseenden än de nu angivna gör

sig behovet av mark och utrymme för olika allmännyttiga ändamål gällande i

allt större utsträckning. Bl. a. kräver den växande motorfordonstrafiken nya och

bättre trafikleder och vidare växer behovet av utrymmen för fritidsområden

och fritidsanläggningar av skilda slag.

Som en följd av bl. a. de nu angivna förhållandena har expropriationslagstiftningen

fått en successivt ökande betydelse. Särskilt gäller detta i fråga om dess

roll som ett instrument för samhällsbyggandet. Flera reformer har under senare

år genomförts i syfte bl. a. att förbättra lagstiftningens användbarhet för detta

ändamål. 1949 års ändringar i ExL innebar en väsentlig utvidgning av kommunernas

befogenhet att ta i anspråk mark och utrymme för tätbebyggelse och

därmed sammanhängande anordningar. Den samtidigt genomförda omorganisationen

av domstolsförfarandet i expropriationsmål gav bl. a. ökade möjligheter

att få till stånd en jämn och tillförlitlig ersättningsbedömning. Vidare kan i

sammanhanget erinras om de ändringar, som tid efter annan vidtagits i byggnadslagstiftningens

inlösningsregler. Genom dessa ändringar har man bl. a. skapat

ökade möjligheter att få till stånd en rationell förnyelse av områden med

äldre bebyggelse.

De sålunda genomförda reformerna har otvivelaktigt medfört en förbättring

och modernisering av expropriationslagstiftningen. Hittills gjorda erfarenheter

tyder emellertid på att dessa reformer inte varit tillräckliga för att tillgodose det

växande behovet av ett effektivt instrument för markförvärv som ett led i samhällsbyggandet.

Från flera håll har lagstiftningen kritiserats. Man har bl. a. gjort

gällande, att förefintliga expropriationsbefogenheter inte är tillräckligt omfattande

och att värderingsreglerna brister i precision. I fråga om expropriationsförfarandet

har anmärkts, att det ofta är förenat med betydande tidsutdräkt, en

anmärkning som framstår som särskilt allvarlig mot bakgrund av att expropriation

inte sällan måste komma till användning, när det gäller att genomföra omfattande

och kostnadskrävande företag för nybebyggelse eller stadsförnyelse.

Man har vidare gjort gällande, att förfarandet medför onödiga kostnader, och att

gällande bestämmelser inte är utformade så, att de uppmuntrar till frivilliga uppgörelser.

Med hänsyn till bl. a. nu anmärkta förhållanden har det befunnits nödvändigt

att göra en översyn av expropriationslagstiftningen. Arbetet härmed pågår inom

expropriationsutredningen. I det nu föreliggande betänkandet föreslår utredningen

åtskilliga partiella reformer för att avhjälpa eller mildra olägenheter,

som följer av påtalade brister i lagstiftningen. Utredningen har framhållit, att

de framlagda förslagen gäller frågor, som kräver en skyndsam lösning och att

samtliga föreslagna åtgärder kan genomföras oberoende av hur de materiella,

processuella eller organisatoriska frågorna inom expropriationslagstiftningen kan

komma att lösas under det fortsatta utredningsarbetet.

De föreslagna åtgärderna tar i första hand sikte på bestämmelserna i ExL om

förhandstillträde och rättegångskostnad. I det alldeles övervägande antalet re
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

missyttranden har förslagen bemötts positivt och framkomna invändningar har

mestadels avsett detaljutformningen av de föreslagna bestämmelserna. Från

några håll har dock uttryckts farhågor för att partiella reformer av den innebörd,

som utredningen föreslagit, kan komma att åtminstone delvis föregripa en mera

allmän reform av lagstiftningen. Frågan om dessa farhågor kan anses välgrundade

låter sig naturligtvis inte definitivt besvaras utan en närmare detaljgranskning

av de särskilda bestämmelserna i förslaget. Redan i detta sammanhang kan

emellertid konstateras, att de föreslagna åtgärderna i stort sett låter sig väl inordnas

i det nuvarande regelsystemet. Det är möjligt att en eller annan detalj

kan komma att behöva ändras eller justeras i samband med en blivande allmän

översyn av lagstiftningen. Detta bör emellertid enligt min mening inte hindra

genomförandet av reformer, som i och för sig framstår som angelägna och brådskande.

Dessutom måste beaktas, att det komplex av frågor, som hänskjutits

till utredningen och som alltjämt återstår att behandla, inrymmer många komplicerade

problem, som fordrar ingående överväganden och delvis är av ömtålig

och grannlaga natur. Det måste därför med nödvändighet dröja åtskillig tid,

innan det slutliga resultatet av det återstående utredningsarbetet föreligger. Jag

anser med hänsyn härtill att de på denna punkt gjorda invändningarna inte bör

hindra en fortsatt prövning av de framlagda förslagen.

Bakom förslagen ligger bl. a. önskemålet att i åtskilliga avseenden få till stånd

en förenkling och effektivisering av expropriationsförfarandet. Vad gäller fastighetsägare

och andra sakägare har utredningen bl. a. eftersträvat en sådan ordning,

att dessa skall kunna få ut sin ersättning tidigare än som f. n. är möjligt.

I vad avser kommuner och andra, som begagnar sig av expropriation, präglas

förslagen av önskemålet att, så långt sig göra låter med hänsyn till befogade

anspråk från motsidan, tillgodose intresset av att expropriationsobjektet får tas i

anspråk utan onödigt dröjsmål. Utan att föregripa mitt ställningstagande till de

särskilda förslagen vill jag redan nu framhålla, att ett konsekvent genomförande

av de sålunda redovisade grundtankarna i förslaget synes mig väl ägnat att

avhjälpa åtskilliga brister i expropriationslagstiftningen.

Under remissbehandlingen har yppats farhågor för att nu föreslagna reformer

kan komma att i vissa avseenden innebära en ökad arbetsbelastning för expropriationsmyndigheterna

och därigenom försena slutresultatet. Härvid har

man bl. a. hänvisat till vad förslaget innehåller om befogenhet för domstol att

meddela upprepade förskottsbeslut och om förprövning i vissa fall av expropriationsansökningar.

Med anledning härav vill jag framhålla, att åtgärder i den

riktning utredningen föreslagit synes mig väl ägnade att avsevärt förenkla handläggningen

av förskottsfrågor och att dessutom skapa förutsättningar för ett ökat

antal överenskommelser mellan parterna. Såsom jag i det följande kommer att

närmare ange, synes det vidare möjligt att genom någon jämkning i utredningens

förslag komma fram till en lösning som innebär, att något behov av förprövning

av expropriationsansökningar inte uppkommer. Med hänsyn härtill finner jag att

de invändningar som förslagen mött i detta hänseende inte kan tillmätas någon

avgörande betydelse.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

Beträffande ett av de förslag utredningen lagt fram anser jag emellertid att

det kan anstå med en lagändring till den slutliga översynen av ExL. Det gäller

här utredningens förslag om en uttrycklig regel i 5 § ExL angående befogenhet

för Kungl. Maj:t att medge förlängning av den tid inom vilken talan skall

väckas. Denna fråga har inte något direkt samband med de ändringar som nu

närmast är i fråga för att förkorta handläggningstiderna för expropriationsmålen.

Av vad jag nu anfört framgår, att jag anser utredningens förslag — med nyss

angivet undantag — kunna efter erforderlig bearbetning läggas till grund för

lagstiftning.

Tidpunkten för inledande av rättegång i expropriationsmål

Departementschefen

Nuvarande ordning för expropriationsmålens behandling tillkom genom lagändring

år 1949. Handläggningen överlämnades då helt åt domstolar — i första

instans särskilda expropriationsdomstolar — vilka således även skulle ha att

bestämma expropriationsersättningen. Tidigare hade värderingsfrågan slutgiltigt

avgjorts av en särskild nämnd. Dennas beslut hade karaktär av skiljedom och

fick alltså inte överklagas annat än på huvudsakligen formella skäl. Enligt den

nya ordningen kan expropriationsmålen fullföljas till hovrätt och högsta domstolen.

Mot den nuvarande ordningen har framför allt anmärkts, att målen drar långt

ut på tiden. Det är självfallet ett allmänt intresse, att handläggningstiderna för

dessa mål kan göras så korta som möjligt. Enligt min mening bör därför alla

vägar prövas för att få till stånd en snabb handläggning utan att rättssäkerhetskravet

eftersätts. Expropriationsutredningen har i detta syfte framlagt förslag

till ett flertal ändringar. En av dessa ändringar innebär att den exproprierande

skall kunna väcka talan vid expropriationsdomstol redan innan tillståndsprövningen

avslutats hos Kungl. Maj:t. För att undvika att onyttiga rättegångar i

ersättningsfrågan kommer till stånd innan själva tillståndsfrågan avgjorts föreslår

utredningen, att talan skall få väckas endast efter medgivande av Kungl.

Maj :t.

Den tidsvinst som kan göras i ett expropriationsmål är som utredningen anfört

till fördel inte bara för den exproprierande utan också för motparten,

genom att den slutgiltiga ersättningen kan fastställas tidigare och därmed också

erläggas tidigare. En annan fördel med att kunna inleda rättegången i ett så

tidigt skede som möjligt anses ligga i att parterna får tillfälle att sammanträffa

inför domstolen och diskutera frågor som sammanhänger med den sökta expropriationen

innan de låst sig i sina ståndpunkter.

Utredningens förmodan att den nuvarande ordningen i flertalet fall inte medför

några påtagliga olägenheter kan möjligen inge föreställningen att behovet av

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

en ändring i nu ifrågavarande hänseende inte är så framträdande. Jag vill emellertid

framhålla — och det är tydligen också utredningens uppfattning — att

varje åtgärd som kan medföra ett snabbare förfarande är av betydelse. Visserligen

rör det sig här om ett begränsat antal mål men målen avser ofta företag av

stor betydelse, i vilka dröjsmål i förfarandet får betydande ekonomiska konsekvenser.

Utredningens förslag, att rättegång skall kunna inledas innan själva tillståndsfrågan

avgjorts om Kungl. Maj:t medger det, har godtagits av flertalet

av de remissinstanser, som uttalat sig i denna del. Av särskild betydelse

är att förslaget vunnit stöd på domarhåll. Mot förslaget har emellertid av

vissa remissinstanser anförts processekonomiska skäl. Både domstolen och parterna

anses komma att belastas med arbete och kostnader som senare visar sig

onyttiga. Såvitt jag kan finna visar emellertid de av utredningen lämnade

statistiska uppgifterna, att tillstånd till expropriation i ringa utsträckning söks

i andra fall än när grund för expropriation föreligger. Detta förhållande i förening

med risken för den exproprierande att få bekosta en onyttig rättegång ger

anledning anta att det ytterst sällan kommer att inträffa att en rättegång blir

onyttig, emedan expropriationstillstånd vägras. Skulle så bli fallet någon enstaka

gång får detta vägas mot den totala tidsvinst som kan göras med den

föreslagna ordningen. Från processekonomisk synpunkt kan därför enligt min

mening inte anföras några vägande skäl mot förslaget.

Men även invändningar av principiell natur har gjorts mot förslaget. I flera

remissyttranden påpekas risken för att Kungl. Maj:ts ställningstagande till

frågan om processmedgivande kan komma att binda den slutliga prövningen.

Detta anses särskilt betänkligt om medgivandet är grundat på en ensidig och

bristfällig utredning. Dessa synpunkter förtjänar enligt min mening beaktande.

Härutöver vill jag å ena sidan framhålla, att en någorlunda fullständig prövning

av tillståndsärendet måste göras, om inte skyldigheten att inhämta förhandsmedgivande

skall komma att framstå som meningslös. Å andra sidan finner

man då att tidsvinsten med den föreslagna ordningen blir liten.

Med hänsyn till det anförda bör enligt min mening inte införas en ordning

som förutsätter Kungl. Maj:ts medgivande till talans väckande. I stället bör,

som också förordats i några remissyttranden, möjligheten att väcka talan i förtid

stå öppen utan krav på lämplighetsprövning av Kungl. Maj:t eller annan myndighet.

Vad jag här tidigare anfört ger enligt min mening vid handen att man

inte torde behöva befara att en sådan ordning skall komma att missbrukas. Avstår

man från kravet på processmedgivande görs ytterligare en tidsvinst, eftersom

man inte behöver avvakta sådant medgivande innan talan kan väckas.

Jag förordar sålunda att utredningens förslag genomförs med den modifikationen,

att medgivande av Kungl. Maj:t inte fordras.

I ett remissyttrande har ifrågasatts om inte den exproprierande i här avsett

fall bör vara skyldig att ställa säkerhet för motparts rättegångskostnad, när det

finnes påkallat. Jag anser dock inte att det finns tillräckliga skäl att här avvika

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr J7 år 1966

från vanliga regler, särskilt som det ju i flertalet fall är staten eller kommun

som begär expropriation. Vidare har i ett remissyttrande förordats en särskild

bestämmelse om rätt för expropriat att för den händelse väckt talan förfaller få

ersättning inte bara för rättegångskostnader utan också för den skada han kan

ha lidit genom att rättegång inletts innan tillståndsfrågan avgjorts. Inte heller

en sådan bestämmelse anser jag erforderlig.

Någon befogenhet för fastighetsägare och andra sakägare att väcka talan

innan tillståndsfrågan avgjorts föreslås inte av utredningen. En remissinstans

har förordat en bestämmelse av sådan innebörd. Som utredningen anfört är

emellertid behovet av en sådan bestämmelse mindre framträdande och jag finner

mig därför inte böra frångå utredningsförslaget på denna punkt.

Den av utredningen förordade bestämmelsen har föreslagits få sin plats i ett

nytt femte stycke av 5 § ExL. Med det innehåll jag förordat är det inte lika

naturligt att ta in bestämmelsen i denna paragraf. Den synes hellre böra få sin

plats i det avsnitt av lagen som handlar om rättegång i expropriationsmål. Jag

förordar att den får inflyta i 21 §, som enligt utredningens förslag får ett delvis

nytt innehåll. Där bör sålunda föreskrivas, att talan i expropriationsmål får

väckas av den som sökt eller erhållit tillstånd till expropriation.

I anslutning till den föreslagna möjligheten att väcka talan innan tillstånd till

expropriation meddelats har utredningen föreslagit en bestämmelse i ett nytt

andra stycke av 27 § av innehåll att dom inte får meddelas i målet innan expropriationstillstånd

beviljats. En sådan bestämmelse synes överflödig, eftersom

det ändå torde stå klart att dom inte kan meddelas innan den grundläggande

förutsättning föreligger som består i att tillstånd beviljats.

Om expropriationsrätt inte beviljas, torde i allmänhet en vid domstol i förtid

väckt talan komma att återkallas. Om det inte sker, får efter allmänna regler

avgöras vilken verkan utgången i tillståndsärendet får på målet.

Innan tillstånd till expropriation meddelats, bör domstolen givetvis inte kunna

förordna om förhandstillträde eller om betalning av förskott på expropriationsersättningen.

Detta inverkar på utformningen av bestämmelserna i 36 och 37 §§.

Förhandstillträde och preliminär ersättning samt befogenhet för

sakägare att väcka talan i expropriationsmål

Departementschefen

När expropriationsförfarandet inletts kan det vara mycket angeläget för den

exproprierande att snabbt komma i besittning av expropriationsobjektet, som

i regel är en fastighet. Det står givetvis parterna fritt att avtala om förhandstillträde

men sådana överenskommelser är ofta inte möjliga att uppnå. Eftersom

expropriationsförfarandet inte sällan kräver lång tid, har regler införts som

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr Ifl år 1966

27

ger domstolen rätt att under vissa förutsättningar ge tillstånd till förhandstillträde.

Av hänsyn till de ersättningsberättigade sakägarnas intressen kan förhandstillträde

inte tillåtas utan en viss prövning och utan att domstolen uppställer

vissa villkor.

ExL:s regler om förhandstillträde kan inte bedömas utan att man tar hänsyn

till de verkningar som enligt särskilda bestämmelser eller sakens natur inträder

till följd av att tillträde ägt rum. Sålunda anses att uppskattningen av egendomens

värde skall hänföra sig till tiden för tillträdet om sådant ägt rum och

inte till tiden för domen. Detta anses gälla även när tillträdet grundas på frivillig

överenskommelse. Vidare gäller att en sakägare inte kan framställa

yrkande om nedsättning av preliminär ersättning i andra fall än då frågan om

förhandstillträde hänskjutits till domstols prövning. Om förhandstillträde skett

på grund av frivillig överenskommelse kan expropriaten alltså inte framtvinga

sådan ersättning.

Reglerna om förhandstillträde har utsatts för viss kritik. Bl. a. har gjorts gällande

att den exproprierandes intresse av att snabbt komma i besittning av

marken inte är tillräckligt tillgodosett. Det har också riktats anmärkningar

mot de regler som avser att skydda de ersättningsberättigades intressen.

Utredningens förslag innefattar ett flertal ändringar i frågor som äger samband

med förhandstillträde, men beträffande de förutsättningar som måste

vara uppfyllda för att förhandstillträde skall få ske föreslås inga nyheter av

principiell innebörd. Möjligheten att erhålla förhandstillträde skall liksom f. n.

stå öppen oberoende av expropriationsobjektets karaktär, och beslut i tillträdesfrågan

skall meddelas av domstolen.

De frågor som utredningen tar upp gäller dels befogenheten för sakägare att

väcka talan i expropriationsmål, dels kravet på besittningstagande som förutsättning

för rätt till preliminär ersättning, dels vissa frågor angående fastställandet

av preliminär ersättning och beloppet av sådan ersättning, dels vissa

detaljfrågor rörande förhandstillträde.

Som jag redan anfört kan tillträde ske på grundval av en frivillig överenskommelse.

Denna kan träffas redan innan den exproprierande väckt talan i

expropriationsmålet. Eftersom expropriaten inte har möjlighet att själv väcka

talan i målet får han i en sådan situation en mycket svag ställning. Sedan

den exproprierande väckt talan, har expropriaten inte heller möjlighet att under

rättegången få ut någon del av den blivande ersättningen. Genom att frivilligt

ge den exproprierande tillträde kommer expropriaten alltså i ett sämre

läge än om han vägrat. I det senare fallet kan han framställa yrkande om

preliminär ersättning och domstolen kan då föreskriva att sådan ersättning skall

nedsättas hos länsstyrelsen och att detta skall utgöra villkor för tillträdet.

Utredningen anser att den nyss beskrivna ordningen är otillfredsställande och

föreslår att talan i expropriationsmål, när fastigheten tagits i besittning, skall

få väckas inte bara av den exproprierande utan också av fastighetens ägare

eller annan sakägare vars rätt berörs av besittningstagandet. Bestämmelsen här
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

om tas upp i 21 § första stycket ExL. Den föreslagna bestämmelsen har fått

ett mycket gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen.

Enligt min mening innebär den föreslagna regeln en klar förstärkning av

expropriatens ställning. Den är också värdefull genom att den uppmuntrar till

uppgörelser i godo. Jag ansluter mig därför helt till utredningens förslag.

Även sedan domstolsförfarandet inletts kan det emellertid ta åtskillig tid innan

expropriationsersättningen blir tillgänglig för de ersättningsberättigade.

F. n. kan dessa inte komma i åtnjutande av någon del av denna ersättning annat

än genom beslut av domstolen i samband med tillstånd till förhandstillträde.

Utredningen anser att denna begränsning inte är befogad och föreslår därför

att möjligheten att utfå preliminär ersättning eller, med utredningens terminologi,

förskott vidgas så att varje besittningstagande i regel ger fastighetens ägare

och andra sakägare rätt att få förskott på den blivande expropriationsersättningen.

Bestämmelsen därom tas upp i 37 § ExL.

Remissbehandlingen har gett ett mycket starkt stöd även åt detta förslag och

jag ansluter mig till det.

När det gäller fastställandet av preliminär ersättning är det i övrigt framför

allt två frågor som utredningen behandlar. Den ena avser beräkningen av beloppet

och den andra gäller det förhållandet att preliminär ersättning, oavsett

processtidens längd, kan utdömas bara en gång. Det förslag som utredningen

stannar för innebär att domstolen får friare händer än nu när det gäller att

bestämma beloppet. Regeln om att beloppet skall motsvara lägst tre fjärdedelar

av det belopp, vartill domstolen preliminärt uppskattar expropriationsersättningen

slopas. Vidare föreslås att domstolen skall få möjlighet att utdöma

ytterligare belopp under processens gång. I syfte att förhindra att detta leder

till alltför stor olägenhet för domstolar och andra myndigheter, som har att ta

befattning med dessa frågor, föreslår utredningen bestämmelser som innebär att

domstolen inte får utdöma obetydliga belopp och inte heller får meddela nytt

beslut i sådana frågor som här avses förrän viss tid förflutit från ett tidigare

beslut. De nu återgivna reglerna tas upp i 36 och 37 §§ ExL. Förslagen har fått

ett positivt mottagande vid remissbehandlingen.

Utredningens förslag i denna del medför utan tvivel stora fördelar för sakägarna,

inte minst från likviditetssynpunkt. En stor fråga som inte kan få sin

lösning i detta sammanhang men som på grund av förslaget minskar i betydelse,

är den ofta diskuterade frågan om beaktande av penningvärdeförändringar, som

inträffar under tiden mellan tillträdet och den slutliga domen i målet. Förslaget

är vidare ägnat att främja uppgörelser i godo mellan parterna och ger vissa möjligheter

till en snabbare handläggning av tillträdesfrågorna. Samtidigt kan det

dock leda till upprepade framställningar om förskott och därigenom orsaka

domstolar och andra myndigheter visst ökat besvär. De regler som föreslagits i

avsikt att motverka sådana olägenheter synes emellertid tillräckliga.

På grund av vad nu anförts kan jag också i denna del i allt väsentligt ansluta

mig till utredningens förslag. Till detaljerna i förslaget, torde jag få återkomma

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Tredje lagutskottets utlåtande nr år 1966

i specialmotiveringen. I anledning av några remissyttranden vill jag dock redan

i detta sammanhang uttala att det synes varken lämpligt eller behövligt att i

lagen närmare reglera när förskott kan anses befogat.

En av de detaljfrågor om förhandstillträde som utredningen tagit upp är

närmast av redaktionell natur. F. n. föreskrivs i 37 § ExL att tillstånd kan lämnas

om det är av synnerlig vikt för den exproprierande att få ta fastigheten

i besittning innan expropriationen fullbordats. Utredningen anser att uttrycket

»synnerlig vikt» kan inbjuda till den tolkningen att förhandstillträde skall kunna

komma i fråga bara i undantagsfall. I praktiken är det emellertid enligt vad

utredningen framhåller mycket vanligt med förhandstillträde. I syfte att undanröja

risker för missförstånd samt onödiga tvister föreslår utredningen att som

förutsättning för tillträde anges att »skäl äro därtill».

Förslaget har lämnats utan erinran av nästan alla remissinstanser. Några har

dock gjort gällande att det föreslagna uttrycket ger expropriaterna ett minskat

rättsskydd.

Jag delar utredningens uppfattning att uttrycket »synnerlig vikt» ger en föreställning

om att förhandstillträde kan komma i fråga bara i undantagsfall och

att uttrycket på grund därav kan missuppfattas och leda till onödiga tvister.

I likhet med utredningen anser jag därför lämpligt att kravet på domstolsprövning

av frågan om den exproprierandes intresse att i förväg få tillträda expropriationsobj

ektet i stället kommer till uttryck genom en allmän regel av innebörd,

att domstolen äger tillåta sådant tillträde, när skäl föreligger. Med hänsyn

till den tämligen omfattande praxis, som numera hunnit utbildas på området,

och till den innebörd uttrycket har i andra likartade rättsregler, kan enligt min

mening inte befaras att omformuleringen skall misstolkas.

Enligt utredningens förslag — till vilket jag ansluter mig — skall förordnande

om förhandstillträde liksom hittills kunna meddelas beträffande fastighet eller

rättighet som omfattas av meddelat expropriationstillstånd. Detta innebär inte,

att förordnandet med nödvändighet måste omfatta hela expropriationsobjektet.

Möjlighet bör naturligtvis finnas, att anpassa förordnandets omfattning och

innehåll i övrigt efter vad som i varje särskilt fall finnes lämpligt och behövligt.

Med den utformning bestämmelserna om förhandstillträde fått i utredningens

förslag torde utan vidare stå klart, att sådan möjlighet föreligger.

Den andra mera detaljbetonade fråga som utredningen tar upp i detta sammanhang

gäller laga fardag för ägare eller annan som har sin bostad i byggnad

på fastigheten. Enligt den nu gällande ordningen får tillträdet inte bestämmas

till tidigare dag än den fardag som först inträffar sedan tre månader förflutit

från delgivningen. Detta innebär att domstolen är förhindrad ge tillstånd till

förhandstillträde till tidigare dag även om den exproprierande erbjuder bostadshavaren

annan bostad som i och för sig bör godtas.

Utredningen anser att regeln är alltför stel och föreslår att den helt avskaffas.

Nuvarande regel om skäligt rådrum anses tillräcklig också med tanke på denna

situation.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr år 1966

Förslaget har livligt tillstyrkts av flera remissinstanser. Endast en remissinstans

har avstyrkt förslaget och därvid uttalat att det innebär ett allvarligt

intrång i sakägarnas rättsskydd.

Enligt min mening är det inte en rimlig ordning att tillträdet när den exproprierande

ställt en godtagbar bostad till förfogande skall behöva uppskjutas enbart

i avvaktan på en laga fardag. Även i andra fall kan det vara olämpligt

att göra tillträdet beroende av laga fardag. Den av utredningen åberopade regeln

om skäligt rådrum får anses ge tillräckligt skydd. Bland de omständigheter som

måste beaktas vid tillämpningen ingår också tillgången på bostäder. Att införa

en uttrycklig regel om skyldighet för den exproprierande att ställa en bostad till

förfogande synes varken nödvändigt eller lämpligt. Jag biträder således även i

nu behandlat avseende utredningens förslag.

Vid remissbehandlingen har upptagits några frågor om ytterligare ändringar

när det gäller förhandstillträde. De berörda frågorna är emellertid av den speciella

natur att lösningen av dem bör kunna anstå till den slutliga översynen

av ExL.

I enlighet med vad jag nu anfört förordar jag att ExL:s bestämmelser om förhandstillträde

och ersättning i samband med sådant tillträde ändras i överensstämmelse

med vad utredningen föreslagit. Jag biträder också den av utredningen

föreslagna omredigeringen av hithörande bestämmelser och förordar i enlighet

härmed att nu behandlade bestämmelser får inflyta i 36—38 §§ ExL.

Såsom utredningen anfört föranleder förslagen också vissa följdändringar i 32,

48—50, 52—54 och 58 §§ ExL.

Kvalificerat förhandstillträde

Departementschefen

I det närmast föregående avsnittet behandlades förhandstillträde. Oavsett

grunden för sådant tillträde är expropriaten fortfarande ägare till fastigheten.

Äganderätten övergår till den exproprierande först i och med att expropriationen

fullbordas. Detta sker inte förrän ersättningsfrågorna i expropriationsmålet

blivit definitivt avgjorda och expropriationsersättningen nedsatts hos länsstyrelsen.

I och med att expropriationen fullbordas befrias fastigheten också från

de begränsade sakrätter — däribland panträtter — som tidigare vilat på den.

Det kan ibland innebära allvarliga olägenheter — särskilt när expropriationsfastigheten

skall ingå i ett saneringsföretag eller ensam eller tillsammans med

andra fastigheter användas för bostadsbebyggelse — att äganderättsövergången

uppskjuts och att eventuella panträtter står kvar i fastigheten till dess expropriationen

fullbordas. Den exproprierande kan inte få lagfart på fastigheten och

detta fördröjer i sin tur tillämnade fastighetsbildningsåtgärder, vidareöverlåtel
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 7 år 1966

ser och tomträttsupplåtelser. Vidare försvåras kreditgivningen till det byggnadsföretag,

som är avsett att komma till stånd, eftersom fastigheten inte kan intecknas

och belånas vare sig av den exproprierande eller av en senare ägare eller

tomträttshavare.

Mot den nu angivna bakgrunden har utredningen tagit upp frågan om en

komplettering av ExL med bestämmelser som gör det möjligt för den exproprierande

att förvärva äganderätt till expropriationsfastigheten redan innan

expropriationen fullbordats. Utredningen har funnit, att några avgörande invändningar

inte kan riktas mot ett system som innebär att fastigheten — befriad

från panträtter och andra begränsade sakrätter i samma utsträckning som

vid fullbordad expropriation — övergår till den exproprierande innan slutlig

dom föreligger i ersättningsfrågan. Eftersom det föreligger ett klart uttalat behov

av ett sådant system föreslår utredningen, att ExL kompletteras med regler

som tillgodoser detta behov.

I fråga om den lagtekniska konstruktionen av reglerna avvisar utredningen

tanken på att ändra nuvarande regler om förhandstillträde så, att äganderätten

alltid skulle komma att övergå redan vid förhandstillträdet. Den lösning som

föreslås, innebär i stället att det överlämnas åt domstolen att på yrkande av den

exproprierande avgöra om det finns skäl att låta den fastighet som skall exproprieras

övergå till den exproprierande med äganderätt innan lagakraftägande

dom föreligger angående expropriationsersättningen. Om sådana skäl är för

handen skall domstolen genom deldom lämna medgivande av nyss antydd innebörd.

Om tillträde inte redan skett och rätt till förhandstillträde inte heller föreligger

enligt tidigare förordnande av domstolen, skall domstolen också bestämma

tid och villkor för tillträde av fastigheten. Den exproprierande får sedan själv

avgöra om han vill begagna sig av medgivandet eller inte. Vill han begagna sig

därav skall han anmäla detta till länsstyrelsen. Innan han får göra sådan anmälan,

skall han dock ha tillträtt fastigheten och, om detta inte skett redan vid tillträdet,

dessutom ha ställt säkerhet för den blivande expropriationsersättningen.

När anmälan gjorts, övergår fastigheten i den exproprierandes ägo med samma

rätt som om expropriationen fullbordats. Detta innebär bl. a. att eventuella

fordringsinteckningar faller bort. Inteckningshavarna får i stället en rätt till

utdelning ur den blivande expropriationsersättningen.

Den nya formen för ianspråktagandet benämner utredningen kvalificerat

förhandstillträde, medan förhandstillträde enligt nuvarande ordning kallas enkelt

förhandstillträde. Huvudreglerna om kvalificerat förhandstillträde ingår

som 39—41 §§ i utredningens förslag till ändringar i ExL.

Utredningens uttalanden om behovet av en lagstiftning av det nu aktuella

slaget har fått ett mycket starkt stöd vid remissbehandlingen. Det starkaste stödet

kommer som väntat från kommunalt håll men också de allra flesta andra

remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till utredningens bedömningar i denna

del. De föreslagna åtgärderna tillgodoser ett sedan länge känt behov och det

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1+7 år 1966

är framför allt från samhällsbyggnadssynpunkt angeläget att lagstiftningen

ändras i den riktning utredningen föreslagit.

I fråga om den lagtekniska lösning som utredningen stannat för har vid

remissbehandlingen från en del håll uttalats vissa betänkligheter. I remissyttrandet

från hovrätten över Skåne och Blekinge föreslås en helt annan konstruktion

av lagreglerna än som föreslagits av utredningen. Hovrättens förslag innebär

i korthet att syftet med reformen i stället skall tillgodoses genom en utvidgning

av bestämmelserna i 34 § ExL om att ersättningsfrågor i vissa fall kan

hänskjutas till avgörande i särskild rättegång. Några remissinstanser har förordat

begränsning av fullföljd mot dom, varigenom kvalificerat förhandstillträde

medgetts, eftersom det annars kan uppstå onödig tidsutdräkt som förringar

värdet av reformen.

Frågan i vad mån det är möjligt, att nå det åsyftade resultatet genom en helt

ny konstruktion av reglerna — eventuellt på sätt som förordats av hovrätten

över Skåne och Blekinge — beror i hög grad på resultatet av den pågående

översynen av bl. a. de organisatoriska frågorna inom expropriationslagstiftningen.

När detta resultat föreligger kan ett mera definitivt ställningstagande

äga rum. I avbidan härpå bör utredningens förslag ligga till grund för konstruktionen

av reglerna.

Tydligt är att en uppkommen fråga om att fastigheten skall i förtid få övergå

i den exproprierandes ägo från processuell synpunkt måste betraktas som en del

av själva den sak expropriationsmålet gäller. Ett bifall till en begäran om

äganderättsövergång får såtillvida materiell innebörd, att det kan läggas till

grund för en verkställighetsåtgärd, som innebär att expropriationen fullbordas

utom i vad avser betalningen av den definitiva expropriationsersättningen. I

enlighet med vad utredningen föreslagit bör därför frågor av här avsedd art

avgöras genom dom, lämpligen betecknad som deldom (jfr 11 kap. 66 § 1 mom.

vattenlagen). Att införa regler som — utöver vad som annars gäller — begränsar

parts rätt att fullfölja talan mot sådan dom är enligt min mening inte tillrådligt.

Farhågorna att en ordning enligt vilken talan kan fullföljas på vanligt

sätt skall leda till olägenheter av någon betydelse synes mig överdrivna. I allmänhet

torde de frågor som uppkommer i här åsyftade sammanhang inte bli

av särskilt invecklad eller svårbedömd art och de torde mera sällan komma att

bli föremål för verklig tvist mellan parterna. Med hänsyn härtill och då man

vidare får räkna med att domstolarna kommer att ta tillbörlig hänsyn till den

ofta brådskande karaktären av hithörande frågor, kan man enligt min mening

utgå ifrån att definitiva avgöranden kommer att kunna träffas förhållandevis

snabbt. Det kan vidare övervägas att i gällande arbetsordningar för hovrätterna

och nedre justitierevisionen ta in särskilda föreskrifter om att mål av nu avsett

slag skall behandlas som förtursmål.

Även i övriga hänseenden anser jag den av utredningen föreslagna lagtekniska

konstruktionen lämplig och. ändamålsenlig. Särskilt förtjänar framhållas att en

lösning, sådan som den föreslagna, inte gör det nödvändigt med särskilda, för

s. 33 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966 33

nu aktuella fall avfattade föreskrifter om tillträde och förskott. Inte heller blir

det nödvändigt att i övrigt detaljreglera rättsförhållandena mellan parterna.

En betydelsefull fråga är i vad mån särskilda bestämmelser kan anses behövliga

med tanke på inteckningshavarnas intressen. I närmast föregående avsnitt

har jag förordat regler, som innebär en väsentlig utvidgning av domstolarnas

befogenhet att utdöma förskott på expropriationsersättning. Om dessa regler

genomförs blir följden, att inteckningshavarna framdeles kan tillgodoses på ett

mycket bättre sätt än som f. n. är möjligt i samband med förhandstillträde.

Genomförs utredningens förslag kommer visserligen deras panträtt i expropriationsfastigheten

— i den mån den inte redan tidigare fallit bort på grund av

utbetald förskottsersättning — att upphöra, när fastigheten övertas av den

exproprierande men i stället får de rätt till utdelning ur blivande expropriationsersättning

för vilken alltid skall finnas fullt betryggande säkerhet. Något mera

trängande behov av bestämmelser som syftar till att även på annat sätt än som

nyss angetts trygga inteckningshavarnas intressen kan inte anses föreligga.

Naturligtvis har jag vid detta bedömande utgått ifrån att avgörandet av återstående

ersättningsfrågor inte fördröjs oskäligt. Det torde utan vidare kunna

förutsättas att domstolarna beaktar detta krav och tillser att handläggningen

fortgår med tillbörlig skyndsamhet.

Bortsett från att en förpliktelse kan kvarstå för den exproprierande att betala

expropriationsersättning innebär den föreslagna ordningen, att kvalificerat förhandstillträde

till sina verkningar blir jämställt med fullbordad expropriation.

Andra fastighetsregistrerings- och inskrivningsåtgärder än sådana som normalt

vidtas i samband med expropriation kommer inte i fråga. Befintliga inteckningar

faller bort i samma utsträckning som vid en i vanlig ordning fullbordad expropriation

och inteckningshavarna har att i likhet med vad som då gäller hålla

sig till utgående expropriationsersättning. Några praktiska olägenheter eller tekniska

komplikationer torde därför inte behöva befaras med den föreslagna ordningen.

Vad beträffar de närmare förutsättningar, som bör gälla för att expropriationsfastighet

skall få tas i anspråk med här avsedd rätt, ansluter jag mig helt

till utredningens förslag. I enlighet härmed anser jag att det bör tillkomma domstol

att i varje särskilt fall pröva om det är av betydelse för den exproprierande

att förvärvet snarast genomförs. De synpunkter, som härvid bör anläggas,

överensstämmer i allt väsentligt med dem, som enligt vad jag anfört i det föregående,

bör beaktas i fråga om enkelt förhandstillträde.

I enlighet med vad jag nu anfört förordar jag, att i ExL införs bestämmelser

om kvalificerat förhandstillträde och att utredningens förslag därvid i allt

väsentligt läggs till grund. På sätt utredningen föreslagit bör de erforderliga bestämmelserna

i ämnet tas upp i 39—41 §§ ExL. Förslaget föranleder därjämte

vissa följdändringar i 54, 58, (JO, G8 och 101 §§.

3 — Bihang till riksdagens protokoll IDOG. 0 samt. 3 avd. Nr J/7

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.7 år 1966

Expropriationskostnaderna

Departementschefen

Den nuvarande regeln i 67 § ExL innebär att den exproprierande är skyldig

att ersätta motparten sådana kostnader i expropriationsmålet, som inte föranletts

av motpartens försumliga processföring, om kostnaden skäligen varit påkallad

för tillvaratagande av partens rätt. Denna regel har, bortsett från vissa

jämkningar som närmast är av redaktionell natur, gällt alltsedan tillkomsten

av ExL. Regeln fick emellertid en helt annan innebörd och betydelse genom 1949

års reform av expropriationslagstiftningen. Redan då ifrågasattes också om inte

expropriatens rätt till ersättning för kostnader i överrätt borde begränsas. Yrkanden

av liknande slag har därefter framförts vid flera tillfällen.

Kritiken mot den gällande ordningen går i korthet ut på att denna medför

att expropriationerna fördyras. Regeln i 67 § ExL anses ägnad att försvåra

frivilliga uppgörelser och uppmuntra till överklaganden. Därigenom försenas expropriationerna.

Processens tyngdpunkt påstås också kunna förskjutas från första

instansen till överrätterna. Å andra sidan har det alltid betonats, att expropriationsförfarandets

karaktär kräver en särskild reglering. Meningarna är emellertid

delade i frågan hur långt en sådan reglering bör gå.

Expropriationsutredningen har funnit att expropriaten i kostnadshänseende

bör behandlas något mera restriktivt än hittills. Utredningen har inriktat sig på

en bestämmelse som berättigar expropriaten till ersättning för rättegångskostnaderna

i första instansen oavsett utgången av målet men som gör det nödvändigt

för honom att ingående överväga om han skall fullfölja talan mot den lägre

rättens avgörande. Sålunda föreslås att den exproprierande, i den mån inte

annat föranleds av bestämmelserna i 18 kap. 6 och 8 §§ RB, alltid skall vidkännas

sina egna kostnader samt kostnader som åsamkats motpart till följd av

att den exproprierande ensam fullföljt talan men att i övrigt bestämmelserna i

18 kap. RB skall gälla.

Den kritik som under en lång följd av år riktats mot den nu gällande kostnadsregeln

kan enligt min mening inte avvisas. Det synes vara en utbredd uppfattning

att regelns innehåll är ägnat att leda till missförhållanden. Jag anser

också att en reform bör göras men denna bör ske med varsamhet och under beaktande

av de grundsatser som präglar svensk rätts inställning till tvångsavhändelser

över huvud.

Det är uppenbart att expropriaten även i fortsättningen bör utan några kostnader

få sin talan prövad i en instans. När det gäller kostnaderna i överrätt anser

jag i likhet med utredningen att en ordning bör eftersträvas som avhåller sakägare

från att utan fog föra talan mot avgörandet i den första instansen. Enligt

allmän mening torde den nu befintliga hänvisningen till 18 kap. 6 § RB inte

tillräckligt effektivt fylla en sådan funktion.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

Den lösning som utredningen stannat för innebär i princip att expropriaten

aldrig behöver betala den exproprierandes kostnader och att han får svara för

sina egna kostnader enbart när han själv klagat och förlorat. Förslaget överensstämmer

med den reglering som finns i lagen om ersättning för mistad fiskerätt

och i vattenlagen. Härutöver har utredningen diskuterat andra alternativ. Av

dessa torde endast ett böra allvarligt övervägas, nämligen det som förekommer

i bl. a. lagen om allmänna vägar, och som innebär att den exproprierande i princip

skall svara för samtliga kostnader i målet såvida inte rätten med hänsyn

till omständigheterna finner skäligt förordna på annat sätt.

Enligt vad som upplysts tillämpas den reglering som finns i lagen om allmänna

vägar i praktiken på ett sätt som överensstämmer med 67 § ExL i dess nuvarande

lydelse. I valet mellan de två nu berörda lösningarna bör avgörande vikt

fästas vid att utredningens lösning är klar och entydig och ger parterna möjlighet

att förutse hur kostnadsfrågan kommer att bedömas i skilda situationer. En

sådan lösning innebär vidare stora fördelar för expropriaten. Bortsett från fall

av rättegångsmissbruk o. d. behöver han aldrig betala motpartens kostnader och

han får sina egna kostnader ersatta inte bara när han klagar och vinner utan

även när den exproprierande ensam klagat. Regelns syfte att utgöra ett avhållande

moment vid övervägandena i fullföljdsfrågan framträder genom att expropriaten

löper risk att få stå sina egna kostnader när han klagar och förlorar.

Denna risk bör också ge expropriaten anledning att inte från början räkna med

en prövning i flera instanser utan koncentrera sin talan till den första instansen.

Pa grund av vad nu anförts anser jag att utredningens lösning i princip bör

accepteras.

En expert inom utredningen har föreslagit en komplettering av utredningens

förslag. Denna komplettering skulle innebära en rätt för överinstansen att i vissa

fall tillerkänna expropriaten ersättning för rättegångskostnader också när han

klagar och förlorar. Som motiv för en sådan regel åberopas, att de frågor som

förekommer till bedömande ibland är av så invecklad och för expropriaten svårbemästrad

natur att dennes fullföljd av talan kan ha varit motiverad även om

den inte leder till att talan vinner bifall. En del remissinstanser har tillstyrkt

detta förslag.

Även jag anser att vissa skäl talar för en bestämmelse av ungefär den innebörd

som nyss angetts. Att införa en sådan bestämmelse skulle emellertid —

som utredningen antytt —- i viss man innebära en återgång till den numera

övergivna principen om särskild kostnadsfördelning när saken varit »mörk och

tvivelaktig». Ett sådant steg torde inte böra tas endast på ett begränsat område

utan frågan bör bedömas i ett större sammanhang. Jag kan därför inte biträda

detta förslag.

En särskild fråga gäller kostnadsfördelningen när både expropriat och expropriant

fullföljt talan i högre rätt. Utredningen anser att det är i viss mån oklart

hur motsvarande fråga skall bedömas vid tillämpningen av exempelvis lagen

om ersättning för mistad fiskerätt. Frågan är om den exproprierande när han

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr Jj.7 år 1966

fullföljt talan alltid skall betala expropriatens samtliga kostnader, oavsett om

denne fullföljt talan eller inte, eller om denna påföljd skall drabba den exproprierande

bara när han ensam fullföljt talan. Utredningen har valt det sistnämnda

alternativet.

Utredningens förslag i nyssnämnda del har mött kritik vid remissbehandlingen.

Därvid har gjorts gällande bl. a. att expropriaten kommer i ett sämre läge än

den ersättningsberättigade i motsvarande situation vid tillämpning av lagen om

ersättning för mistad fiskerätt.

Såsom utredningen anfört lämnar kostnadsreglerna i lagen om ersättning för

mistad fiskerätt och vattenlagen i viss mån öppet, hur kostnaderna skall fördelas,

när parterna på ömse sidor fullföljt talan. När den princip som kommit

till uttryck i dessa kostnadsregler skall överföras till ExL, bör enligt min mening

klart anges hur kostnadsfrågan för expropriationsmålens del skall bedömas i

motsvarande situation. En lämplig och rimlig lösning synes mig därvid vara den,

som utredningen stannat för, eller att de allmänna reglerna i RB om rättegångskostnad

görs tillämpliga, dock med den begränsning som följer av att den exproprierande

alltid skall själv vidkännas egna kostnader. Jag anser sålunda utredningsförslaget

böra följas också på denna punkt.

Om de föreslagna ändringarna genomförs kommer detta att påverka kostnadsfördelningen

även i vissa andra mål än sådana som avses i 67 § ExL. Framför

allt kommer samma regler att gälla vid inlösen av mark enligt BL. Vid remissbehandlingen

har uttryckts önskemål om motsvarande ändringar också i vissa

andra lagar, bl. a. naturvårdslagen och väglagstiftningen. Motsvarande regler

anses också böra gälla för kostnadsfördelningen i vissa ersättningsmål enligt BL,

exempelvis mål om ersättning för gatumark. Dessa frågor torde få tas upp i

därför lämpligt sammanhang.

Övriga frågor

Tidsfristen för betalning av expropriationsersättning

Departementschefen

Reglerna för betalning av expropriationsersättningen bör självfallet vara sådana

att betalningen inte onödigt fördröjs. I synnerhet är det angeläget att betalningen

sker så snart som möjligt när egendomen i fråga redan tagits i besittning.

Jag ansluter mig därför till utredningens förslag om en förkortning av den

nu gällande tremånadersfristen i sådant fall. Den föreslagna tiden en månad har

lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Ett par remissinstanser har

ansett tiden för kort när den exproprierande är juridisk person och ersättningen

föranleder beslut av anslagsbeviljande organ. Jag anser det emellertid angeläget

att parterna såvitt möjligt medverkar till att expropriationsförfarandet inte drar

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

onödigt långt ut på tiden och det bör vara möjligt att i dylikt fall förbereda ärendet

så att betalning kan ske inom en månad från det domen vunnit laga kraft.

Jag biträder därför utredningens förslag på denna punkt.

Skyldigheten för expropriant att ställa säkerhet för

expropriationsersättning

Departementschefen

I likhet med flertalet remissinstanser ansluter jag mig till utredningens förslag

att kommun befrias från skyldighet att ställa säkerhet för ersättningsbelopp

enligt ExL. Bestämmelse härom bör som utredningen föreslår införas i 74 §.

Något praktiskt behov av en motsvarande regel för kyrklig kommun torde ej

föreligga. Bestämmelsen bör omfatta — förutom kronan — stad, köping, landskommun

och landstingskommun samt kommunalförbund mellan sådana kommuner.

Specialmotivering

Utskottet hänvisar härutinnan till propositionen s. 99—114.

Lagrådsgranskningen

Av lagrådets yttranden återges här endast de som avser 36 § och 67 § i propositionsförslaget.

36 §.

Enligt gällande bestämmelser i 37 § ExL krävs för domstolsförordnande om

förtida tillträde (enkelt förhandstillträde) att det är av synnerlig vikt för den

exproprierande att ta expropriationsobjektet i besittning innan expropriationen

fullbordats. Vid bestämmelsernas tillkomst framhölls att det måste föreligga ett

betydande behov för den exproprierande att tillträda marken genast för att han

skall kunna tillerkännas rätt till förtida tillträde.

I det till lagrådet nu remitterade lagförslaget upptas regler om enkelt förhandstillträde

i 36 § och om kvalificerat förhandstillträde i 39 §. Domstolen skall härvid

pröva vilken betydelse som kan tillmätas den exproprierandes intresse att i

förväg få tillträda expropriationsobjektet. Detta kommer i båda lagrummen till

uttryck genom en regel av innebörd att domstolen äger tillåta sådant tillträde

när skäl föreligger. Det tidigare uttrycket »synnerlig vikt» har sålunda utbytts

mot ett mera allmänt hållet stadgande. Förslaget överensstämmer på denna

punkt i huvudsak med ett av utredningen framlagt författningsutkast. Enligt

utredningens uppfattning kan den nuvarande formuleringen i 37 § ExL i viss

mån inbjuda till den tolkningen att förhandstillträde endast skulle kunna kom
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr --J7 år 1966

ma i fråga i utpräglade undantagsfall. I praktiken vore det emellertid mycket vanligt

med förhandstillträde. Regeln i fråga kan således, menar utredningen, i sin

nuvarande utformning föranleda missförstånd vilket i sin tnr kan leda till att

onödiga tvister uppkommer.

Under remissbehandlingen avstyrktes utredningens förslag på denna punkt

av Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund och ytterligare några remissinstanser.

Hovrätten erinrar om att utredningen icke åsyftat någon ändring i det tillämpningsområde

för institutet enkelt förhandstillträde som angavs vid den

nuvarande lagregelns tillkomst. Mot den av utredningen föreslagna formuleringen

kan invändas, framhåller hovrätten vidare, att den skulle kunna föranleda

en tolkning som inte tillräckligt beaktar sakägarnas intressen i frågan. Advokatsamfundet

hävdar att utredningens förslag innebär en väsentlig uppmjukning

av nuvarande regel och öppnar vidsträckta möjligheter för den expropriationssökande

att bara med kort varsel beröva markägaren dispositionsrätten till

hans egendom.

Såvitt lagrådet kan finna råder enighet om att vid båda formerna av förhandstillträde

tillbörlig hänsyn till expropriatsidans intressen kräver att rätten

till sådant tillträde — i överensstämmelse med vad som nu gäller — görs beroende

av att det för den exproprierande föreligger ett betydande behov av att

överta besittningen eller äganderätten innan ersättningsfrågorna definitivt avgjorts.

Enligt lagrådets uppfattning kommer denna förutsättning för reglernas

tillämpning icke till klart uttryck genom den i det remitterade förslaget valda

allmänna formuleringen »när skäl föreligger». Det i nuvarande lagtext förekommande

uttrycket »synnerlig vikt» täcker enligt lagrådets mening ganska väl

kravet på att ett betydande behov skall föreligga. I varje fall talar för ett bibehållande

av den nuvarande formuleringen att en tämligen omfattande praxis

utbildats på detta område varigenom lagregelns tillämpning i olika situationer

blivit närmare klarlagd. Det synes betydelsefullt att sambandet med denna

praxis bibehålls. Av särskild vikt torde detta vara, när man nu inför ett nytt

institut, kvalificerat förhandstillträde, som komplement till reglerna om enkelt

förhandstillträde. Det har nämligen i olika sammanhang understrukits att vid

domstolens prövning av frågan om förutsättningarna för kvalificerat förhandstillträde

är för handen de synpunkter som härvid bör anläggas i allt väsentligt

överensstämmer med dem som bör beaktas i fråga om enkelt förhandstillträde.

I enlighet med det anförda föreslår lagrådet att det nuvarande uttrycket »av

synnerlig vikt för den exproprierande» bibehålls i fråga om enkelt förhandstillträde

(36 §) och att samma formulering används beträffande kvalificerat förhandstillträde

(39 §).

67 §•

Den ändring som nu föreslås beträffande rättegångskostnaderna gäller väsentligen

expropriatens egna kostnader i högre instans.

När expropriaten har att ta ställning till om han skall fullfölja målet, kan

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Tredje lagutskottets utlåtande nr lft år 1966

ekonomiska hänsyn tala i olika riktning. Har förhandstillträde skett — något

som enligt utredningen ofta förekommer — kan en fullföljd innebära att en

del av löseskillningen kommer att stå ute mot en marknadsmässigt låg ränta

och att den slutliga utbetalningen sker i ett försämrat penningvärde. Å andra

sidan har expropriaten möjlighet att genom att utan egen kostnad fördröja

processen uppnå en överenskommelse med motparten, som denne eljest icke

skulle ha biträtt. Avgörande lär emellertid i regel bli vilken utgång av själva

saken som expropriaten anser sig kunna förvänta av en ytterligare domstolsbehandling.

Huruvida de nuvarande bestämmelserna utnyttjats otillbörligt har ej kunnat

klargöras. Obestridligen kan emellertid finnas viss risk härför. Den jämkning av

bestämmelserna som av denna anledning kan vara motiverad bör emellertid

såsom departementschefen framhållit äga rum med varsamhet.

Förslaget anknyter till den reglering som 1957 genomfördes i lagen om ersättning

för mistad fiskerätt och 1961 i vattenlagen. Enligt denna ordning skall den

ersättningsskyldige vidkännas den kostnad som åsamkas motparten i överinstansen

genom att den ersättningsskyldige fullföljt talan. I den nu föreslagna lagtexten

har detta ersatts med »ensam fullföljt talan». Lagtexten överensstämmer

härutinnan i sak med utredningens förslag. Anledningen till denna avvikelse

från förebilderna synes ha varit att utredningen eljest befarar en tolkning som

den icke vill biträda.

Härmed åsyftar utredningen det fall att talan fullföljts å ömse sidor. År 1957

uttalades av lagrådet att en uppdelning då får ske efter vad som av kostnaderna

kan anses hänföra sig till den enes eller den andres fullföljda talan. Uttalandet

torde ha godtagits. Utredningen finner emellertid att uttalandet ej är ägnat att

skapa full klarhet. Enligt utredningen skulle en ordalydelse motsvarande lagtexten

i de nämnda båda lagarna kunna ge upphov till den tolkningen att i

första hand den exproprierande har att betala samtliga de kostnader som skulle

ha uppkommit om han ensam fullföljt talan och att motparten endast bör stå

för merkostnaden.

Det är angeläget att framhålla att lagrådsuttalandet avser uppdelningen av

kostnaderna, dvs. om en viss kostnad som den ersättningsberättigade haft skall

anses orsakad av hans egen eller av motpartens fullföljd av talan. Uppdelningen

får ske efter mera allmänna överväganden och lagtexten lämnar ingen ledning

härvidlag. Vilken part som därefter skall bli ålagd att vidkännas kostnad som

sålunda funnits orsakad av den enes eller den andres fullföljd av talan är däremot

en annan fråga. För att komma till rätta med det tolkningsproblem som

utredningen anser föreligga har utredningen emellertid funnit nödvändigt att

ingripa reglerande i denna senare fråga.

Enligt regelsystemet i de lagar som stått som förebild kan den ersättningsberättigade,

när talan fullföljes å ömse sidor, i princip få viss rättegångskostnadsersättning

även om han förlorar och motparten vinner, nämligen i den mån hans

kostnad är orsakad av motpartens fullföljd av talan. Enligt förslaget kan där
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

emot icke utgå någon ersättning i sådant fall även om orsakssammanhanget är

fullt klart. Och detta gäller oavsett om expropriaten själv tagit initiativet till

att målet dragits under hovrättens prövning eller om han endast efter anslutningsvad

fullföljt talan.

Lagrådet anser att det saknas anledning att nu införa en annan reglering än

den som tidigare genomförts i de angivna lagarna. De omnämnda problemen

med kostnadsuppdelning — som icke torde vara på något sätt ovanliga när

fråga är om att bestämma rättegångskostnader — kan överlämnas till rättstillämpningen.

I varje fall beträffande lagen om ersättning för mistad fiskerätt lär

ha utbildat sig en viss praxis i hithörande hänseenden och kammarkollegiet har

i sitt remissyttrande framhållit att kollegiet icke funnit nämnda lags kostnadsregel

olämplig. Enligt lagrådets mening skulle även en på detta sätt utformad

regel om ersättningsskyldighetens fördelning tjäna det avsedda syftet att motverka

opåkallade överklaganden i expropriationsmål.

Lagrådet hemställer därför att ordet »ensam» utgår ur paragrafens sista

stycke.

I anledning av lagrådets yttranden anförde departementschefen följande.

I fråga om förutsättningarna för enkelt förhandstillträde liksom för kvalificerat

förhandstillträde användes i departementsförslaget uttrycket »när skäl

föreligga». Lagrådet har föreslagit, att det i nuvarande 37 § ExL förekommande

uttrycket »av synnerlig vikt för den exproprierande» i stället skall användas.

Vid remissen till lagrådet framhöll jag i anslutning till reglerna om enkelt förhandstillträde,

att det med hänsyn till bl. a. den tämligen omfattande praxis,

som numera hunnit utbildas på området, inte kunde befaras att den på förevarande

punkt vidtagna omformuleringen skulle komma att misstolkas. Någon

ändring av hittillsvarande praxis, vilken befunnits lämplig, var således inte

åsyftad. Jag delar lagrådets uppfattning om önskvärdheten av att sambandet

med hittillsvarande praxis upprätthålls beträffande såväl det enkla förhandstillträdet

som det föreslagna institutet kvalificerat förhandstillträde. Eftersom

det, såsom lagrådet antytt, kan vara tveksamt om detta samband tillräckligt

tydligt kommer till uttryck i den remitterade lagtexten anser jag mig kunna

godta lagrådets förslag beträffande 36 och 39 §§ ExL.

I enlighet med lagrådets uttalanden bör viss jämkning vidtas i 37 § i förslaget.

De synpunkter, som lagrådet anlagt i anslutning till återkallelsereglerna i 61

och 62 §§ ExL, torde likaledes böra beaktas. Med anledning härav föreslår jag

att 62 § ändras i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets förslag. Detta

förslag föranleder, som lagrådet anfört, också viss jämkning av ordalagen i 61 §

första stycket.

Kostnadsreglerna i 67 § ExL anknyter i den utformning de fått i det remitterade

förslaget nära till den reglering som förekommer i lagen om ersättning för

mistad fiskerätt och som också i viss utsträckning gäller enligt vattenlagen. Så

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

till vida föreslogs emellertid en avvikelse från nämnda reglering, att frågan om

sakägares rätt till ersättning för kostnader i högre rätt skulle bedömas helt efter

bestämmelserna i 18 kap. RB i det fall att talan fullföljts på ömse sidor. Som jag

anförde vid remissen till lagrådet ansåg jag den föreslagna avvikande regleringen

motiverad med hänsyn till att kostnadsreglerna i de båda lagar som tjänat som

förebild i viss mån lämnade öppet hur kostnadsfrågan skall bedömas i den nyss

angivna situationen. Med hänsyn till den belysning detta spörsmål fått genom

lagrådets uttalanden anser jag mig emellertid kunna frånträda min tidigare uttalade

uppfattning på denna punkt. Vad lagrådet anfört i fråga om utformningen

av 67 § bör sålunda godtas.

Utöver vad som framgår av det anförda torde i lagtexten böra vidtas vissa

redaktionella jämkningar.

Motionerna

I samtliga motioner, som väckts i anledning av propositionen, riktas kritik

mot propositionsförslaget endast i vad det avser rättegångskostnader.

Motionerna 1:752 och II: 923

Motionärerna framhåller till en början att reglerna om rättegångskostnaderna

enligt vad som framkommit ej kan anses ha medverkat till tidsutdräkt och oskäliga

kostnader annat än i undantagsfall. Den olägenhet, som härigenom uppkommit,

måste dock vara av underordnad betydelse i jämförelse med det intresse,

som föreligger för den absoluta majoriteten av expropriater att få sina problem

prövade. Däremot bör påpekas, framhåller motionärerna, att i viss utsträckning

tidsutdräkt förorsakas av de exproprierande själva genom dessas skötsel av

rättegångarna. Det förekommer således ofta att t. ex. kommuner vid anhängiggörande

av sin talan ej presterar ett utredningsmaterial, som är fullständigt, och

detta måste naturligtvis föranleda motåtgärder. Det torde ej råda någon tvekan

om att ett fullständigt och sakligt riktigt utredningsmaterial medverkar till en

snabb domstolsbehandling. Gör man en jämförelse med vad som förekommer i

vattenmål, där åtminstone de större sökandeföretagen framlägger allsidiga utredningar,

måste man konstatera att bristerna i expropriationsmålen kan vara väsentliga.

Det bör självfallet ligga i den exproprierandes intresse att redan från

början av en rättegång i detalj ange t. ex. vilka belopp, som erbjudes och grunderna

för beräkningarna. Nu förekommer tyvärr ofta att endast summabelopp

redovisas och det är då också naturligt, att motparten måste upplägga sin talan

med hänsyn härtill.

Motionärerna fortsätter.

En bidragande orsak till de ofta långvariga rättegångarna synes dessutom vara

det förhållandet, att expropriationsdomstolarna knappast fungerar som verkliga

specialdomstolar. Vissa av expropriationsdomstolarna handlägger mycket sällan

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr lf! år 1966

expropriationsmål och kan då naturligtvis ej få någon rutin. Vattendomstolarna,

som på ett helt annat sätt är specialiserade och vilkas domsområden är större än

expropriationsdomstolarnas, torde i sitt arbete ha visat att handläggningsordningen

kan koncentreras och att den praxis som framkommer är i hög grad vägledande

för parterna. Expropriationsdomstolarnas domsområden är relativt små.

Detta medför avgöranden, som även i likartade fall skiljer sig från varandra,

beroende på vilken domstol som handlägger målen. Härtill kommer att expropriationsprocessen

synes vara för omständlig och att mycket skulle vara att vinna

på att förfarandet gjordes likartat med det som förekommer i vattenmål.

Överrätter i expropriationsmål är hovrätterna. Det förekommer därför olika

avgöranden till och med såvitt avser grundläggande frågor t. ex. kapitaliseringsprocent.

I vattenmål utgör Vattenöverdomstolen mellaninstans. En fast praxis

kan där utvecklas.

De nu framhållna omständigheterna bör i första hand leda till en annan inställning

till problemet om rättegångskostnaderna än den i propositionen angivna

och bör dessutom beaktas vid den fortsatta överarbetningen av expropriationslagen.

Motionärerna framhåller vidare att det visserligen finns skäl som talar för att

expropriationslagens rättegångskostnadsregler anpassas efter vad som gäller enligt

vattenlagen. Mot detta talar dock det förhållandet att för närvarande processordningen

ej är så utformad, att det faktiska läget bör föranleda en direkt

anpassning. Så länge någon enhetlig praxis ej utbildats, och så länge expropriationsdomstolarna

ej kan anses vara verkliga specialdomstolar, måste det enligt

motionärerna vara riktigt att ur rättssäkerhetssynpunkt expropriaterna tillförsäkras

en bättre trygghet, som tar sig uttryck också i reglerna om rättegångskostnaderna.

I detta avseende bör därför gälla att avsteg från den föreslagna

huvudregeln skall få förekomma i så måtto, att överinstans, när så prövas skäligt,

må kunna tillerkänna expropriat ersättning för rättegångskostnader även

när han klagar och förlorar.

Motionerna I: 753 och II: 922

Motionärerna säger inledningsvis att de godtar departementschefens ståndpunkt

att den nuvarande regeln icke är tillfredsställande bl. a. därför att den

medför en risk för missbruk av rätten att överklaga samt även kan leda till att

tyngdpunkten i rättegången förskjuts från underinstans till överinstans. Motionärerna

fortsätter.

Samtidigt måste beaktas att det är ett väsentligt intresse från rättsskyddssynpunkt,

att den enskilde som blir utsatt för expropriation så långt möjligt får full

ersättning icke blott för den exproprierade egendomen utan också för sina rättegångskostnader.

Betydelsen av ett tillfredsställande rättsskydd växer mot bakgrund

av den utvidgning av expropriationsinstitutet som äger rum under senare

år och som kan väntas även i framtiden. Från denna synpunkt kan ifrågasättas

om inte den föreslagna regelns utformning leder till otillfredsställande resultat.

Om exempelvis fastighetsägaren överklagar underrättens dom och exproprianden

till bemötande av hans ändringstalan i hovrätten förebringar en vidlyftig utredning,

som kunnat förebringats redan i underrätten, kan detta förorsaka fastig
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

hetsägaren opåräknade kostnader i hovrätten för att anskaffa motbevisning.

Förlorar han målet i överinstansen kan han härigenom komma att få betala kostnaden

för denna motbevisning ehuru han, om materialet förebragts i underrätten,

skulle fått dessa kostnader ersatta.

Den nya regeln kan te sig otillfredsställande även i fall då hovrätten finner

bedömningen av målet vara synnerligen tveksam men stannar för att fastställa

underrättens dom. Skälighetshänsvn kan då tala för att fastighetsägaren får sin

kostnad helt eller delvis ersatt. En regel härom har som framgår av propositionen

sid. 93 föreslagits av en expert inom utredningen samt tillstyrkts av en hel

del remissinstanser. Departementschefen uttalar också att han anser vissa skäl

tala för cn bestämmelse av ungefär den angivna innebörden.

Rättsskyddssynpunkterna bör således beaktas bättre än vad som möjliggörs

genom den i propositionen föreslagna utformningen av 67 § i expropriationslagen.

Ett förbättrat rättsskydd kan enligt vår uppfattning åstadkommas genom att

andra stycket av ifrågavarande bestämmelse förses med ett tillägg av innebörd

att den exproprierande skall vidkännas rättegångskostnad som åsamkas motparten

även när den senare fullföljt talan, om särskilda skäl äro därtill.

Motionerna I: 754- och II: 924

Enligt motionärernas mening talar följande omständigheter mot en förändring

av gällande lagregel om rättegångskostnader i ExL.

1. Att expropriationsprocesserna ofta blir relativt tidskrävande beror på målens

komplicerade karaktär. De är i övervägande antal fall betydligt mer komplicerade

än allmänna tvistemål. Den statistiska undersökning som expropriationsutredningen

gjort beträffande mål som avgjorts av expropriationsdomstol under

tidsperioden 1952—58 och efter fullföljd sakprövats i högre rätt, bekräftar att så

är förhållandet. Undersökningen visar också att talan fullföljts till högre rätt i en

relativt stor del av målen. Det har emellertid inte kunnat klarläggas om den för

expropriaten förmånliga bestämmelsen om rättegångskostnad i 37 § expropriationslagen

medverkat härtill. Den förlängda processtiden kan exempelvis ofta

bero på att den exproprierande begärt anstånd att inkomma med yttrande vilket

ofta förekommer.

2. Expropriationsmålens invecklade sakfrågor gör att den enskilde ibland får

svårt att bedöma om målet fått en tillräckligt allsidig och grundlig behandling i

underrätten. Fullföljd kan därför ofta anses motiverad även om han inte vinner

bifall till sin talan. Det skulle därför vara obilligt att låta expropriaten själv

svara för sina kostnader.

3. Expropriationsmål är många gånger av avgörande betydelse för den enskildes

hela ekonomiska ställning eftersom tvisteföremålet ofta representerar stora

värden. Att fullföljdsfrekvensen är något högre än i allmänna tvistemål är därför

helt naturligt.

4. Den redovisade undersökningen av ändringsfrekvensen -— som av utredningen

inte ställts i relation till ändringsfrekvensen beträffande allmänna tvistemål

— utvisar, att det är av största betydelse att expropriationsmålen blir föremål

för prövning i högre instans. Dessutom bör påpekas att någon utpräglad

praxis i värderingsfrågor inte utbildats på samma sätt som t. ex. inom vattendomstolarna.

I vattenmålen är det relativt enkelt för parterna att bedöma hur

mellaninstansen, dvs. Vattenöverdomstolen, kommer att bedöma målet om det

hänskjutes dit. Mellaninstans för expropriationsmål är hovrätterna. Dessa saknar

cn fast praxis och det förekommer ibland situationer där man direkt kan

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

fastslå att den ena hovrätten tillämpar helt andra system än den andra. Detta

talar otvivelaktigt för att man inte skall företaga någon ändring så länge nuvarande

domstolsordning består.

5. Utredningen har inte kunnat visa att markägare och andra ersättningsberättigade

sakägare otillbörligt utnyttjat sin förmån av kostnadsfri rättegång i

överrätt. Kostnadsregeln kan därför inte åberopas som orsak till förlängd tidsutdräkt.

Utredningen synes ha förbisett att expropriaten i allmänhet har lika

stort intresse som den exproprierande att undvika en lång och tidsödande process.

Med hänsyn till den fortgående penningvärdeförsämringen torde den som

tvångsvis avhändes sin fasta egendom bedöma det som fördelaktigt att utan

dröjsmål få disponera expropriationsersättningen. Detta föranleder att expropriaten

noga överväger om han bör fullfölja sin talan.

6. Bestämmelserna och förhandstillträde och den föreslagna möjligheten till

övergång av äganderätten till expropriationsobjektet i ett tidigt skede av förfarandet

gör, att ändring av gällande kostnadsregel framstår som omotiverad

om — som propositionen gör gällande — ändringen motiveras med tids- och

kostnadsskäl.

Motionärerna framhåller slutligen att det vore mycket olyckligt om den rättsliga

bedömningen av expropriationsärenden i fortsättningen till stor del skulle

vara beroende av sakägarens ekonomiska ställning. Det strider mot självklara

demokratiska principer att ekonomiska faktorer skall få påverka eller utforma

den rättsliga prövningen. Särskilt vid expropriationsmål är de ekonomiska förutsättningarna

ofta mycket olika för expropriand och sakägare. Eftersom expropriation

i stor utsträckning drabbar villaägare och andra fastighetsägare i relativt

blygsamma ekonomiska omständigheter, synes ett genomförande av propositionens

förslag vad gäller rättegångskostnaderna leda till att expropriaten ofta

avstår från fullföljd på grund av ekonomiska skäl trots att underrättens handläggning

i och för sig kunde motivera fullföljd talan. Denna konsekvens av föreslagna

lagstiftning är enligt motionärernas mening betydligt allvarligare än om

den nu gällande kostnadsregeln i något enstaka fall skulle kunna antagas uppmuntra

till en förnyad prövning trots avsaknad av tungt vägande skäl härför.

Utskottet

Samhällsutvecklingen har medfört att allt större anspråk kommit att ställas

på det allmänna när det gäller att trygga tillgången på mark och utrymmen för

exempelvis bostäder, affärs- och industrilokaler, trafikleder, skolor och fritidsanläggningar.

Som en följd härav har expropriationslagstiftningen fått en successivt

ökande betydelse särskilt i fråga om samhällsbyggandet. Oaktat vissa reformer

under senare år genomförts i syfte bl. a. att förbättra lagstiftningens användbarhet

för detta ändamål har fortfarande vissa olägenheter ansetts vara

förenade med gällande bestämmelser på området. Med hänsyn härtill har det

befunnits nödvändigt att göra en översyn av expropriationslagstiftningen, och

arbetet härmed pågår inom expropriationsutredningen.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4-7 år 1966

45

I det andra av utredningen framlagda betänkandet föreslås vissa åtgärder,

som i första hand tar sikte på bestämmelserna i expropriationslagen om förhandstillträde

och ersättning i anledning därav samt rättegångskostnad. Bestämmelserna

syftar främst till att nedbringa de långa handläggningstiderna

vid expropriationsdomstolarna men avser också att i flera avseeenden tillgodose

expropriatens önskemål om ersättning på ett tidigare stadium av processen.

Det övervägande antalet remissinstanser har ställt sig positiva till förslagen och

de framkomna invändningarna avser med vissa undantag detaljutformningen

av förslagen. I propositionen upptas nu efter viss bearbetning samtliga de av

utredningen framlagda förslagen med undantag för en föreslagen regel om befogenhet

för Kungl. Maj:t att medge förlängning av den tid inom vilken talan

skall väckas. Innan utskottet redovisar och överväger de särskilda förslagen

vill utskottet inledningsvis framhålla som sin mening att förslagen synes som

helhet vara ägnade att skapa förenkling och effektivisering av expropriationsförfarandet

och på så sätt möjliggöra en minskning av den totala tidsåtgången härför.

De för sakägarna betydelsefulla rättssäkerhetssynpunkterna synes också

vara vederbörligen beaktade i sammanhanget.

I propositionen förslås till en början den ändringen att den exproprierande i

fråga om tidpunkten för inledande av rättegång i expropriationsmål skall i motsats

till vad nu gäller få möjlighet att väcka talan vid expropriationsdomstol

redan innan tillståndsprövningen avslutats hos Kungl. Maj:t. Syftet med bestämmelsen

är att få till stånd en snabbare handläggning vid expropriationsdomstolen

i brådskande expropriationsfall. Såsom departementschefen framhåller

torde den tidsvinst som på så sätt kan göras vara till fördel inte bara för den

exproprierande utan också för motparten genom att den slutgiltiga ersättningen

kan fastställas och erläggas tidigare än vad som nu är möjligt. Parterna får

också tillfälle att sammanträffa inför domstolen på ett tidigt stadium och därvid

diskutera frågor som sammanhänger med den sökta expropriationen innan

de låst sig i sina ståndpunkter. Med hänsyn till bl. a. det nu anförda tillstyrker

utskottet förslaget i denna del.

Eftersom expropriationsförfarandet inte sällan kräver lång tid har i ExL införts

regler som ger domstolen rätt att under vissa förutsättningar ge tillstånd

till förhandstillträde (enkelt förhandstillträde). Av hänsyn till de ersättningsberättigade

sakägarnas intressen medges inte förhandstillträde — om inte överenskommelse

träffas — utan en viss prövning och utan att domstolen uppställer

vissa villkor. Som en förutsättning för att tillstånd skall meddelas har bl. a.

det kravet uppställts att ianspråktagandet skall vara av synnerlig vikt för den

exproprierande. Såsom lagrådet framhåller innebär detta i enlighet med utbildad

praxis att det för den exproprierande skall föreligga ett betydande behov av

att överta besittningen av fastigheten innan ersättningsfrågorna definitivt avgjorts.

Vidare har som villkor uppställts att den exproprierande hos Konungens

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Tredje lagutskottets utlåtande nr Jj7 år 1966

befallningshavande ställer pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte

ränta.

Vid ett övervägande av frågan om att tillgodose den exproprierandes intresse

av att genom förhandstillträde snabbare få tillgång till marken måste några

nu rådande för sakägare oförmånliga omständigheter tas i beaktande. Sålunda

anses enligt avgöranden i högsta domstolen att uppskattningen av egendomens

värde skall hänföra sig till tiden för tillträdet om sådant ägt rum och inte

till tiden för domen. Detta anses gälla även när tillträdet grundas på frivillig

överenskommelse. Vidare gäller att en sakägare inte kan framställa yrkande om

''preliminär ersättning i andra fall än då frågan om förhandstillträde hänskjutits

till domstols prövning. Om förhandstillträde skett på grund av frivillig överenskommelse

kan expropriaten alltså inte framtvinga sådan ersättning. Slutligen

bör framhållas att talan i expropriationsmål, när fastigheten tagits i besittning,

f. n. bara får väckas av den exproprierande.

Redan innan den exproprierande väckt talan i expropriationsmålet kan tillträde

ske på grundval av en frivillig överenskommelse. Eftersom expropriaten

inte har möjlighet att själv väcka talan i målet får han i en sådan situation en

mycket svag ställning. Enligt utskottets mening är denna ordning inte tillfredsställande.

Utskottet ansluter sig därför till förslaget att i det fall fastigheten tagits

i besittning talan skall i expropriationsmålet få väckas inte bara av den exproprierande

utan också av fastighetens ägare eller annan sakägare vars rätt berörs

av besittningstagandet. Såsom departementschefen anför torde bestämmelsen

också vara värdefull genom att den kan uppmuntra till uppgörelse i godo.

Även sedan domstolsförfarandet inletts kan det emellertid ta åtskillig tid innan

expropriationsersättningen blir tillgänglig för de ersättningsberättigade.

F. n. kan dessa inte få ut någon del av denna ersättning annat än genom beslut

av domstolen i samband med tillstånd till förhandstillträde. För att förbättra

expropriatens ställning i detta hänseende föreslås i propositionen att domstol

skall kunna besluta om preliminär ersättning inte bara i samband med nyssnämnda

tillstånd utan också annars, när expropriationsobjektet tagits i besittning

av den exproprierande. Vidare föreslås vissa ändringar beträffande fastställlandet

av den preliminära ersättningen avseende dels beräkningen av beloppet

och dels det förhållandet att preliminär ersättning, oavsett processtidens längd,

kan utdömas bara en gång. Förslaget innebär att domstolen får friare händer

än nu när det gäller att bestämma beloppet. Regeln om att beloppet skall motsvara

lägst tre fjärdedelar av det belopp, vartill domstolen preliminärt uppskattar

expropriationsersättningen, slopas. Dessutom förslås att domstolen skall

få möjlighet att utdöma ytterligare belopp under processens gång. I syfte att

förhindra att detta leder till alltför stor olägenhet för domstolar och andra myndigheter,

som har att ta befattning med dessa frågor, föreslås i propositionen bestämmelser

som innebär att domstolen inte får utdöma obetydliga belopp och

inte heller får meddela nytt beslut i sådana här frågor förrän viss tid förflutit

från ett tidigare beslut.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966 47

Genom de föreslagna bestämmelserna om preliminär ersättning minskar betydelsen

av frågan om beaktande av de penningvärdeförändringar, som inträffar

under tiden mellan tillträdet och den slutliga domen i målet. Denna fråga om

penningvärdets fall under nämnda tid kommer för övrigt att närmare övervägas

av expropriationsutredningen under dess fortsatta arbete. Vidare synes förslagen

vara ägnade att främja uppgörelser i godo och ge möjligheter till snabbare

handläggning av tillträdesfrågorna. Med hänsyn till det sagda och till de regler

som föreslagits för att motverka att framställningar om förskott göres alltför

ofta biträder utskottet de nu berörda förslagen.

I detta sammanhang vill utskottet även beröra en fråga om laga fardag för

ägare eller annan som har sin bostad i byggnad på fastigheten. Enligt den gällande

ordningen får tillträdet inte bestämmas till tidigare dag än den fardag som

först inträffar sedan tre månader förflutit från delgivningen. I likhet med departementschefen

anser utskottet att denna bestämmelse bör kunna utgå. Det

torde inte vara erforderligt med annan bestämmelse än den som redan finns

om att tiden för tillträdet skall bestämmas så att ägare eller annan, vars rätt

berörs, får skäligt rådrum. Härigenom behöver inte tillträdet i en given situation

uppskjutas i avvaktan på en laga fardag när den exproprierande ställer en godtagbar

bostad till förfogande.

Bland de omständigheter som måste beaktas vid tillämpningen av nyssnämnda

bestämmelse om skäligt rådrum är självfallet tillgången på bostäder. Uppenbart

är att en expropriation kan för berörda fastighetsägare eller hyresgäster

innebära att de ställs inför stora svårigheter att anskaffa bostad. Med hänsyn

till den stelhet som skulle vara förbunden med en i propositionen diskuterad,

uttrycklig regel om skyldighet för den exproprierande att ställa en bostad till

förfogande, en regel som f. ö. icke heller återfinnes på andra liknande rättsområden,

anser utskottet en sådan bestämmelse icke böra komma ifråga som en lösning

av problemet. Skäl härtill är bl. a. att, såvitt utskottet har sig bekant, staten

och kommunerna såsom exproprianter i allmänhet visat stort tillmötesgående

då det gällt att anvisa nya bostäder. Utskottet vill emellertid i sammanhanget

kraftigt understryka nödvändigheten av att de exproprierande gör allt vad som

står i deras makt för att undanröja uppkommande bostadsproblem.

Som ett komplement till reglerna om enkelt förhandstillträde införs i propositionen

ett nytt institut benämnt kvalificerat förhandstillträde. Anledningen

härtill är att äganderätten i fråga om enkelt förhandstillträde övergår till den

exproprierande först i och med att expropriationen fullbordas. Detta sker inte

förrän ersättningsfrågorna i expropriationsmålet blivit definitivt avgjorda och

expropriationsersättningen nedsatts hos länsstyrelsen.

Särskilt när expropriationsfastigheten skall ingå i ett sancringsföretag eller

ensam eller tillsammans med andra fastigheter användas för bostadsbebyggelse

kan det ibland innebära allvarliga olägenheter att äganderättsövergången uppskjuts

och att eventuella panträtter står kvar i fastigheten till dess expropria
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Tredje lagutskottets utlåtande nr lft år 1966

tionen fullbordas. Den exproprierande kan inte få lagfart på fastigheten, och

detta fördröjer i sin tur tillämnade fastighetsbildningsåtgärder, vidareöverlåtelser

och tomträttsupplåtelser. Vidare försvåras kreditgivningen till det byggnadsföretag,

som är avsett att komma till stånd, eftersom fastigheten inte kan

intecknas och belånas vare sig av den exproprierande eller av en senare ägare

eller tomträttshavare.

Mot bakgrund av det nu anförda föreslås i propositionen bestämmelser som

gör det möjligt för den exproprierande att förvärva äganderätt till expropriationsfastigheten

redan innan expropriationen fullbordats. Den lösning som föreslås

innebär att det överlämnas åt domstolen att på yrkande av den exproprierande

avgöra om skäl föreligger härför. Liksom vid förtida tillträde krävs

att ianspråktagandet skall vara av synnerlig vikt för den exproprierande. Enligt

utskottets mening kan några avgörande invändningar inte riktas mot det föreslagna

systemet som innebär att fastigheten — befriad från panträtter och andra

begränsade sakrätter i samma utsträckning som vid fullbordad expropriation —

övergår till den exproprierande innan slutlig dom föreligger i ersättningsfrågan.

Utskottet ansluter sig därför till förslaget i denna del.

Vad slutligen beträffar ea-propriationskostnaderna så gäller enligt 67 § ExL

att i alla rättsinstanser den exproprierande är skyldig att, i den mån inte annat

föranleds av bestämmelserna i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken, ersätta

motparten hans kostnader i expropriationsmålet, vid expropriationsersättningens

fördelning och eljest i anledning av expropriationen. Hänvisningen till rättegångsbalken

innebär att ersättningsskyldigheten inte omfattar kostnad, som

motparten ådragit sig genom vårdslöshet eller försummelse (6 §), och inte heller

kostnad, som annars inte varit skäligen påkallad för att tillvarata partens rätt

(8 §)•

Mot bakgrund av den kritik som i olika sammanhang riktats mot kostnadsregeln

i 67 § ExL och som i stort gått ut på att regeln medför fördyringar och

förseningar av expropriationerna och därigenom en försvagning av expropriationsinstitutet

har utredningen diskuterat alternativa lösningar främst med

tanke på processen i överrätt.

Det har sålunda bl. a. övervägts att i fråga om rättegången i överinstans göra

rättegångsbalkens allmänna bestämmelser om kostnad i tvistemål helt tillämpliga.

En reform av denna innebörd ansågs emellertid gå längre än som påkallades

av syftet med lagändringen. Bl. a. skulle följden bli att en sakägare, som efter

klagan av den exproprierande får sin expropriationsersättning reducerad i högre

instans, regelmässigt skulle förpliktas att betala den exproprierandes kostnader

i överinstansen.

Åtskilliga fördelar skulle enligt utredningen kunna vinnas genom en regel som

innebär, att den exproprierande i princip skall svara för samtliga kostnader i

expropriationsmålet, om inte rätten med hänsyn till omständigheterna finner

skäligt förordna annat. Denna lösning, som valts i lagen om allmänna vägar

s. 49 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

49

och som även återfinns i flera andra lagar, innehåller ett sådant återhållande

moment, som utredningen ansåg önskvärt. Utredningen fann emellertid inte

heller denna lösning fullt tillfredsställande, eftersom en bestämmelse med detta

innehåll lämnar parter och domstolar utan egentlig ledning och det säkerligen

skulle dröja mycket länge, innan en fast och vägledande praxis hunnit utbilda

sig.

Utredningen har också övervägt det system, som återfinns i både lagen om ersättning

för mistad fiskerätt och vattenlagen och som innebär att sakägaren

får stå för sina egna kostnader endast för det fall att han klagar och förlorar.

En regel av motsvarande innebörd också för ExL:s vidkommande skulle enligt

utredningen tillgodose syftet att avhålla sakägare från att utan fog föra talan mot

den lägre rättens avgörande. Fastän regeln är stelare än den nyss berörda kostnadsbestämmelsen

i lagen om allmänna vägar bedömdes den erbjuda i stor utsträckning

samma fördelar som denna. Vid sidan härav ansågs den bl. a. ha

den förtjänsten att vara klar och entydig, och det blir möjligt för parterna att

förutse hur kostnadsfrågan kommer att bedömas i skilda situationer. Bortsett

från fall av rättegångsmissbruk o. d. enligt ovan angivna stadganden i rättegångsbalken

behöver expropriaten sålunda aldrig betala motsidans kostnader.

Sina egna kostnader får han ersatta inte bara när han själv klagar och vinner

utan också när den exproprierande klagat.

Utredningen föreslog att bestämmelsen i 67 § ExL skulle i sina huvuddrag

ändras i enlighet med det sist omförmälda. En av utredningens experter var

emellertid skiljaktig och ansåg att tillräckliga skäl för en ändrad lagstiftning

inte kunde sägas föreligga. Om en revision ändå ansågs nödvändig borde utredningens

förslag kompletteras med ett tillägg av innebörd att den exproprierande

skall svara för motpartens kostnader även i överinstans, om domstolen med hänsyn

till omständigheterna finner skäligt att så förordna.

I propositionen ansluter sig departementschefen i princip till utredningens

lösning och föreslår en bestämmelse av innebörd att beträffande skyldigheten

att svara för kostnad i expropriationsmål i högre rätt skall gälla, med tillämpning

i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att den exproprierande, där ej annat

föranleds av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken, alltid själv skall vidkännas

sina kostnader, så ock kostnad som åsamkas motport genom att den exproprierande

fullföljt talan.

På ovan närmare redovisade skäl riktas i motioner kritik mot propositionsförslaget

i denna del, och andra lösningar förordas. I motionerna I: 752 och

11:923 samt I: 753 och 11:922 biträder man sålunda det ovannämnda förslaget

till komplettering av propositinonsförslaget som en av utredningens experter förordat,

medan man i motionerna I: 754 och II: 924 hemställer om att nuvarande

regel skall bibehållas. Till stöd för motionsyrkandena i motionerna I: 753 och

II: 922 anförs bl. a. att den enskilde, som blir utsatt för expropriation, bör i

möjligaste mån tillerkännas full ersättning inte bara för den exproprierade

egendomen utan också för sina rättegångskostnader. Detta ter sig särskilt mo4

— Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 saml. 3 avd. Nr 47

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

tiverat i sådana fall då den exproprierande, sedan fastighetsägaren klagat, förebringar

vidlyftig utredning i hovrätten som måste bemötas eller hovrätten finner

att bedömningen av målet varit tveksam och stannar för underrättens dom.

Enligt de övriga motionerna anses vidare någon tillförlitlig praxis — i motsats

till vad som skett vid vattendomstolen och vattenöverdomstolen — inte ha utbildat

sig vid expropriationsdomstolarna och hovrätterna, och det kan därför

te sig nödvändigt att föra målet till högsta instans. Anledningen till att expropriationsprocesserna

blir så tidskrävande uppges bero på målens komplicerade

karaktär men även på att sökanden ofta inte — som i vattenmål — framlägger

fullständigt utredningsmaterial i första instans. Att bestämmelserna om rättegångskostnaderna

medverkat till de långa processtiderna anses ej vara klarlagt.

Det framhålles också att fastighetsägaren i allmänhet har lika stort intresse

som den exproprierande att undvika en lång och tidsödande process.

Riksdagen uttalade år 1959 att den idealiska regeln syntes vara den som å

ena sidan tvingade fastighetsägarna att inte överklaga utan skäl men å andra

sidan tog tillbörlig hänsyn till den speciella situation vari han genom expropriationen

blivit försatt. Regeln borde vidare vara enkel och möjliggöra för

parterna att med någon grad av sannolikhet bedöma utgången i förväg. Nu

nämnda synpunkter måste enligt utskottets mening vara väl tillgodosedda i

förevarande propositionsförslag. Detta är även ägnat att medverka till att

tyngdpunkten av processen förläggs till första instans, där expropriaten i princip

får sina kostnader ersatta. Vidare åstadkommer förslaget, som anknyter till

den reglering som 1957 genomfördes i lagen om ersättning för mistad fiskerätt

och 1961 i vattenlagen, att en viss uniformitet skapas på det tvångsrättsliga området.

Såvitt är för utskottet känt har tillämpningen av förevarande regel i dessa

lagar ej heller medfört sådana olägenheter som motionsvis förutskickas bli följden

av propositionsförslaget. Vad gäller de organisatoriska bristfälligheter som

i några motioner påstås vidlåda expropriationsdomstolarna vill utskottet endast

erinra om att expropriationsutredningen avser att utreda frågan om expropriationsväsendets

organisation. Slutligen anser utskottet att den i motionerna I: 752

och 11:923 samt 1:753 och 11:922 föreslagna kompletteringen av propositionsförslaget

av innebörd att expropriaten skulle få ersättning för rättegångskostnader

även när han klagar och förlorar i viss mån innebär en återgång till den

numera övergivna principen om särskild kostnadsfördelning när saken varit

»mörk och tvivelaktig». I likhet med departementschefen anser utskottet att en

sådan regel inte bör införas bara på ett begränsat område utan frågan bör i så

fall bedöms i ett större sammanhang.

Huruvida de nuvarande bestämmelserna utnyttjas otillbörligt har enligt utredningen

inte kunnat klargöras. Det torde dock vara mycket svårt att på ett

objektivt godtagbart sätt påvisa att sådant missbruk förekommit. Såsom lagrådet

framhållit torde emellertid viss risk för att sakägare otillbörligt utnyttjar

förmånen av kostnadsfri rättegång i överrätt obestridligen finnas. Med hänsyn

härtill och till den fördyring och försening som på detta sätt kan uppkomma

samt med beaktande av de synpunkter som nyss anförts ansluter sig utskottet,

s. 51 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966 51

med avstyrkande av samtliga motionsyrkanden, till propositionsförslaget i denna

del.

Mot de förslag i övrigt i propositionen, som här ovan icke närmare behandlats,

samt mot detaljutformningen av lagförslagen har utskottet ingen erinran.

På grund av vad sålunda anförts för utskottet hemställa,

att riksdagen måtte — med avslag å motionerna I: 752 och

II: 923, I: 753 och II: 922 samt I: 754 och II: 924 — bifalla

förevarande proposition nr 73.

Stockholm den 17 maj 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Svante Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Knut

Johansson*, Åkesson, Wirmark, Torsten Hansson, Ernulf och Ferdinand Nilsson*;
från

andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, Grebäck,

Hedin*, Svenning, Ekström i Iggesund och Hamrin i Kalmar.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

I. av herrar Ebbe Ohlsson, Åkesson, Ernidf, Ferdinand Nilsson, Nyberg,

Hedin och Hamrin i Kalmar, vilka ansett

a) att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar på s. 50 med orden

»Riksdagen uttalade» och som slutar på s. 51 med orden »denna del» bort ha

följande lydelse:

Den utformning som expropriationslagens rättegångskostnadsregel har kan

vara ägnad att uppmuntra till omotiverade överklaganden. Regeln kan också

leda till att tyngdpunkten i rättegången förskjuts från underinstans till överinstans.

Av bl. a. dessa skäl är en ändring av den nuvarande bestämmelsen

såvitt gäller överrättsprocessen motiverad.

Såsom departementschefen anför torde en reform på området böra ske med

varsamhet och under beaktande av de grundsatser som präglar svensk rätts

inställning till tvångsavhändelser över huvud. Den regel som skall ersätta den

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Tredje lagutskottets utlåtande nr J/.7 år 1966

nuvarande bestämmelsen bör sålunda utformas så att den i skälig omfattning

tillgodoser expropriatens behov av rättsskydd. Särskilt betydelsefullt är detta

mot bakgrunden av att den expanderande byggnadsverksamheten på olika områden

inom samhället medför ökat utnyttjande av expropriationsinstitutet.

Från dessa synpunkter kan det ifrågasättas om inte den föreslagna regelns

utformning i vissa fall leder till otillfredsställande resultat. Om exempelvis fastighetsägaren

överklagar underrättens dom och den exproprierande för att bemöta

hans ändringstalan i hovrätten förebringar en vidlyftig utredning, som

kunnat företes redan i underrätten, kan detta förorsaka fastighetsägaren opåräknade

kostnader i hovrätten för att anskaffa motbevisning. Förlorar han målet

i överinstansen kan han härigenom komma att få betala kostnaden för denna

motbevisning ehuru han, om materialet förebragts i underrätten, skulle fått

dessa kostnader ersatta. Den nya regeln kan te sig otillfredsställande även i fall

då expropriaten till följd av målets komplicerade natur, brist på vägledande

praxis eller av annat skäl haft berättigat intresse att fullfölja talan, och hovrätten

sedermera med tveksamhet fastställer underrättens dom. Särskilt obilligt

ter sig detta då någon eller några av domstolsledamöterna redovisar en skiljaktig

mening till förmån för den klagande. Skälighetshänsyn kan då tala för att fastighetsägaren

får sin kostnad helt eller delvis ersatt. En regel härom har såsom

ovan nämnts föreslagits av en expert inom utredningen samt tillstyrkts av

åtskilliga i sammanhanget betydelsefulla remissinstanser såsom Svea hovrätt,

försvarets civilförvaltning och länsstyrelsen i Stockholms län. Departementschefen

uttalar också vissa sympatier för en regel av ungefär den angivna innebörden.

På grund av det nu anförda bör enligt utskottets mening den i propositionen

föreslagna regeln kompletteras med en bestämmelse som främst i ovan berörda

fall bättre tillgodoser expropriatens rättsskydd. Detta torde kunna åstadkommas

genom ett tilllägg till förslaget av innebörd att den exproprierande må, när

särskilda skäl föreligger, förpliktas ersätta motparts kostnad även då motparten

fullföljt talan till den högre rätten och enligt 18 kap. 1 eller 4 § rättegångsbalken

själv skolat bära sin kostnad,

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med förklaring att förevarande proposition

nr 73 icke kunnat oförändrad bifallas, måtte i anledning av

motionerna 1:752 och 11:923, 1:753 och 11:922 samt 1:754

och II: 924 för sin del antaga de genom propositionen framlagda

förslagen med den ändringen att 67 § andra stycket

expropriationslagen erhåller följande såsom utskottets förslag

betecknade lydelse.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

(Kungl. Maj:ts förslag)

Beträffande skyldigheten att svara

för kostnad i expropriationsmål i

högre rätt gäller, med tillämpning i

övrigt av 18 kap. rättegångsbalken,

att den exproprierande där ej annat

föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§

samma balk, alltid själv skall vidkännas

sina kostnader, så ock kostnad

som åsamkas motpart genom att den

exproprierande fullföljt talan.

(Utskottets förslag)

Beträffande skyldigheten att svara

för kostnad i expropriationsmål i

högre rätt gäller, med tillämpning i

övrigt av 18 kap. rättegångsbalken,

att den exproprierande, där ej annat

föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§

samma balk, alltid själv skall vidkännas

sina kostnader, så ock kostnad

som åsamkas motpart genom att

den exproprierande fullföljt talan.

När särskilda skäl föreligga må den

exproprierande förpliktas ersätta motparts

kostnad även i fall då motparten

fullföljt talan till den högre rätten

och enligt 18 kap. 1 eller 4 § rättegångsbalken

själv skolat bära sin

kostnad.

II. av herr Ferdinand Nilsson, som ansett att det avsnitt av utskottets utlåtande

som börjar på s. 47 med orden »Bland de» och som slutar med orden

»uppkommande bostadsproblem» bort ha följande lydelse:

Bland de omständigheter som måste beaktas vid tillämpningen av nyssnämnda

bestämmelse om skäligt rådrum är självfallet tillgången på bostäder.

Uppenbart är att en expropriation kan för berörda fastighetsägare eller hyresgäster

innebära att de ställs inför stora svårigheter att anskaffa sig bostad.

Utskottet vill kraftigt understryka nödvändigheten av att de exproprierande

gör allt vad som står i deras makt för att undanröja uppkommande bostadsproblem.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1966:245 Skrivelse till Konungen i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag till lag angående ändring i stadgan om ersättning för riksdag smannauppdrage a1 i texten