Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ersättningen till markägare in. fl. för värdeminskning å fastighet på grund av planändring Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 735 av herr Sjönell in. fl.

1966-10-26 · 16 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1966:51, Utlåtande i anledning av väckt motion angående ersättningen till markägare in. fl. för värdeminskning å fastighet på grund av planändring Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 735 av herr Sjönell in. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år J966

1

Nr 51

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ersättningen till

markägare in. fl. för värdeminskning å fastighet på

grund av planändring

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare

väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 735 av herr Sjönell in. fl.

I motionen hemställs, ”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte

anhålla om utredning av frågan rörande ersättning i vissa fall till markägare

m. fl., då fastighet på grund av ändring av detaljplan enligt byggnadslagen

erhåller väsentligt minskade möjligheter till markutnyttjande och därigenom

undergår värdeminskning, enligt vad i motionen anförts .

Närmare redogörelse för motionens innehåll lämnas nedan.

Över motionen har utskottet på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat utlåtande från byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen samt länsstyrelserna

i Stockholms och Östergötlands län. På begäran av utskottet har

yttrande därjämte avgetts av Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet.

Länstyrelsen i Stockholms län har bifogat yttranden av länsarkitekten

och överlantmätaren i länet samt Stockholms förorters samarbetsförbund.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har bifogat yttrande av överlantmätaren

i länet.

Utskottet har även berett Sveriges fastighetsägareförbund tillfälle att yttra

sig över motionen. Något yttrande från förbundet har emellertid inte inkommit.

Gällande rätt

Planläggningen av marks användning för bebyggelse är enligt byggnadslagstiftningen

av två slag, nämligen översiktlig planläggning och detaljplanläggning.

Den översiktliga planläggningen inom kommun eller samhälle sker genom

upprättande av generalplan. Huvudsyftet med en generalplan är att

ange riktlinjerna för senare detaljplanering och att tjäna till ledning för

denna. Planen skall ange grunddragen för markens användning till olika

ändamål, såsom till tätbebyggelse, viktigare trafikleder och andra allmänna

platser (9 och 97 §§ byggnadslagen, nedan BL). Vidare kan i planen reserveras

mark såsom fritidsområde eller för tillgodoseende av särskilt stadsplaneändamål

som exempelvis allmän byggnad, begravningsplats eller id
1

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 51

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr Öl år 1966

rottsplats. Generalplan antas av kommunens fullmäktige. Den skall i första

hand vara endast vägledande men det finns möjlighet att ge planen eller

del därav rättsverkan genom fastställelse. Kommunerna begagnar sig dock

av möjligheten att få generalplan fastställd i mycket ringa omfattning.

Beslut om fastställelse medför bl. a. förbud att bygga i strid mot planen och

rätt för kommunen att lösa mark som erfordras för trafikled m. in. Fastställelse

ankommer på Kungl. Maj :t (10 och 97 §§ BL). Ändring av fastställd

generalplan må, om ändringen ej innefattar väsentlig avvikelse från

vad förut gällt, fastställas av länsstyrelsen.

Översiktlig planering kan vidare ske genom upprättande av regionplan.

Denna är avsedd för samordning av flera kommuners planläggning (3 §

BL). Regionplan skall upprättas, om för två eller flera städer, samhällen

eller landskommuner gemensam planläggning finnes böra i ett eller flera

hänseenden äga rum beträffande grunddragen för markens användning,

såsom i fråga om viktigare trafikleder, flygplats, områden för tätbebyggelse

och områden för friluftsliv samt anläggningar för vattenförsörjning och

avlopp (126 §). Regionplan fastställs av Kungl. Maj :t (131 §). Den är i princip

endast vägledande.

Detaljplanering av bebyggelsen sker genom stadsplan eller byggnadsplan

(2 § BL). Byggnadsverksamheten inom område som inte ingår i sådan plan

kan regleras genom utomplansbestämmelser (sistnämnda paragraf).

Stadsplan är i princip formen för detaljplanering i städer och stadsliknande

samhällen. Den kan emellertid även användas för större tätort på landet.

Stadsplanens uppgift är att närmare reglera bebyggelsen och användningen i

övrigt av den mark som ingår i planen (24 § BL). Planen skall dels utmärka

och till gränserna ange de för olika ändamål avsedda områden som

ingår i planen såsom byggnadskvarter, gator, torg, parker och andra allmänna

platser samt specialområden, dels innehålla de ytterligare bestämmelser

angående områdenas bebyggande eller användning i övrigt som finns erforderliga

(25 §). Stadsplanebestämmelser kan innehålla bl. a. stadganden

om kvarters användning för visst ändamål, om förbud mot bebyggande av

viss del av kvarter, om byggnadssätt, antal byggnader på tomtplats, byggnads

planyta och läge samt dess höjd och våningsantal. Stadsplan antas av

kommunens fullmäktige eller efter delegation av byggnadsnämnden. För

att bli gällande skall planen fastställas av länsstyrelsen (26 §). Planen skall

underställas Kungl. Maj :t bl. a. om den är av större omfattning eller eljest

av större allmän betydelse. Beträffande rättsverkningarna av stadsplan

gäller bl. a. att nybyggnad inte får företas i strid mot sådan plan; i vissa

fall kan dock dispens medges (34 §). Kommunen är enligt vissa regler skyldig

att iordningställa och till allmänt begagnande upplåta gator och allmänna

platser, som skall finnas enligt stadsplan. För att kunna fullgöra denna

skyldighet har kommunen rätt att lösa mark som är avsedd för sådant

ändamål (41 §).

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966

lhjggnadsplan kommer främst till användning för detaljplanering pa

landsbygden. Sådan plan skall upprättas när tätbebyggelse uppkommit eller

kan förväntas uppkomma inom nära förestående tid på viss ort och omständigheterna

inte föranleder till att stadsplan bör upprättas (107 § BL).

Byggnadsplan skall utmärka och till gränserna ange de för olika ändamål

avsedda områden som ingår i planen såsom byggnadsmark samt vägar och

andra allmänna platser. Erfordras särskilda bestämmelser angående områdenas

bebyggande eller användning i övrigt, skall sådana bestämmelser

intas i planen. Byggnadsplan är i regel betydligt enklare än stadsplan och

innefattar en mindre långtgående reglering. Plan antas av kommunalfullmäktige

eller — efter delegation — av byggnadsnämnden och fastställs av

länsstyrelsen (108 §). På samma sätt som gäller beträffande stadsplan får

nybyggnad inte företas i strid mot byggnadsplan (110 §). Anläggandet av

vägar och allmänna platser ankommer i princip på de enskilda markägarna.

Bestämmelserna om byggnadsplan kan i vissa fall göras tillämpliga även

inom städer.

Även utanför de områden, där tätbebyggelse uppkommit eller förväntas

uppkomma inom en nära framtid och för vilka instituten stadsplan och

byggnadsplan är avsedda, föreligger ej sällan behov av en reglering av bebyggelsen

åtminstone i form av generella föreskrifter. Detta behov kan

tillgodoses genom införandet av utomplansbestämmelser. Sådana utfäidas

av Kungl. Maj :t för riket i dess helhet eller viss del därav men äger tilllämpning

blott där särskilt förordnande härom meddelats (77 och 119 §§).

Bestämmelserna har intagits i 29 § byggnadsstadgan. De innehåller regler

för hur bebyggelsen skall vara utformad och avser bl. a. att förhindra att

tomtplatserna blir för trånga, att vatten- och avloppsfrågan försummas

och att hus läggs för nära enskild väg; vidare begränsas husens höjd samt

vånings- och lägenhetsantal. Förordnande att bestämmelserna skall tilllämpas

meddelas av kommunens fullmäktige eller efter delegation *

av byggnadsnämnden och fastställs av länsstyrelsen.

De ovan i korthet återgivna bestämmelserna begränsar på många sätt

markägares rådighet över sin mark. Detta har ansetts vara ofrånkomligt

för att åstadkomma ett välordnat samhällsbyggande. Flertalet av de ingrepp

som kan företagas enligt byggnadslagen eller med stöd av föreskrifter, som

meddelats i lagen, är ej förenade med rätt till ersättning. Markägarens skydd

ligger i den allmänna föreskriften i 4 § BL att vid planläggning såväl allmänna

som enskilda intressen skall tillbörligen beaktas. Är en plan i vissa

stycken så oförmånlig för en markägare att hans intressen måste anses lida

otillbörligt intrång, bör planen i denna del inte fastställas mot vederbörandes

bestridande, om det inte kan förutsättas att inlösen kommei till stand.

Undantagsvis kan fastställelse ändock ske men då under villkor att inlösen

verkställes inom viss kortare tid (45 § tredje stycket BL).

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr Öl år 1!)66

Under förarbetena till byggnadslagens föregångare stadsplanelagen uttalades,

att frågan hur stads inlösningsskyldighet rätteligen borde bestämmas,

var en av de ömtåligaste och mest svårlösta inom stadsplanelagstiftningen.

1916 års kommitté för revision av gällande bestämmelser angående

stadsplan och tomtindelning framhöll att detta väsentligen berodde av att

svaret ej stod att härleda ur enbart rättsliga grunder utan måste bestämmas

av vad som kunde i detta hänseende finnas skäligt och billigt. Då plan

och tomtindelning lades över en fastighet, medförde detta för jordägaren

såväl olägenheter som fördelar, de förra beroende av att marken ej fick bebyggas

med samma frihet som förut samt fördelarna härflytande ur det

högre värde byggnadsmarken fick som tomtmark. Det gällde alltså att finna

en anordning, som rimligt och skäligt avvägde olägenheter och fördelar,

så att jordägaren visserligen inte fick dragas med olägenheter utan motsvarande

fördelar men ej heller tillskyndades oförtjänt vinst på samhällets

bekostnad.

Den gällande lagen grundar sig på samma betraktelsesätt. I enlighet härmed

har markägare i stor utsträckning att finna sig i de inskränkningar i

förfoganderätten till marken, som följer av bestämmelserna i BL, utan

att fördenskull kunna påfordra inlösen eller resa anspråk på ersättning.

Är viss mark olämplig för samlad bebyggelse kan ägare sålunda ej få

ersättning, om han nekas att använda sådan mark för tätbebyggelse. Även

om marken i och för sig är lämplig att bebygga, föreligger ingen ersättningsrätt,

om vederbörande vägras dispens från det allmänna byggnadsförbud,

som råder till dess marken vid planläggning förklarats lämplig för samhällelig

bebyggelse. Han är vidare skyldig att rätta sig efter byggnadsföreskrifter

i fastställda generalplaner och detaljplaner och är även tvungen

att acceptera att byggnadsrätten i allmänhet inte kan fördelas lika, t. ex. i

proportion till arealen innehavd mark.

Om lagen sålunda till stor del bygger på att uppkommande olägenheter

för markägare får anses kompenserade genom de fördelar planläggningen

medför så föreligger dock i flera hänseenden skyldighet för kommunerna

att lösa mark eller utge ersättning för intrång. Bestämmelser om skyldighet

för stad att lösa mark, som på grund av innehållet i fastställd generalplan

eller stadsplan inte får användas för enskilt byggande har upptagits i 21

och 48 §§ BL. 21 § stadgar att om mark enligt fastställd generalplan skall

användas för annat ändamål än enskilt byggande och markens ägare till

följd härav kan nyttja marken endast på sätt som står i uppenbart missförhållande

till dess tidigare värde så är staden skyldig att lösa marken.

48 § har motsvarande innehåll beträffande mark som enligt stadsplan skall

användas för annat ändamål än enskilt byggande. Bestämmelserna gäller

på grund av hänvisning i 97 och 106 §§ även i fråga om fastställd generalplan

resp. stadsplan inom kommun på landet. Lösningsplikten grundas

främst på förbudet att bygga på gatumark och därmed likställd mark.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr ål är 11)66 5

Men också annan av sådan plan föranledd inskränkning i förfoganderätten

över mark — såsom bestämmelse om dess användning till allmän byggnad,

särskilt trafikområde, idrottsplats eller dylikt — kan under vissa förhållanden

innebära ett så stort intrång i den enskildes rätt att förfoga över marken,

att sakägaren skäligen bör kunna fordra att den inlöses. Bestämmelserna

i 21 och 48 §§ motsvaras för byggnadsplaneinstitutets del av 118 §.

Inskränkningar i rätten att förfoga över mark, som betingas av hänsyn

till försvaret, luftfarten eller atomkraftanläggningar kan liksom byggnadsförbud

av hänsyn till befintlig värdefull bebyggelse m. in. ge upphov till

ersättningsrätt (83, 86 och 122 §§).

Beträffande BL:s ersättningsregler i övrigt må nämnas följande. 22 §

stadgar rätt till ersättning för det fall att mark enligt fastställd generalplan

inte får användas för annan glesbebyggelse än för jordbrukets, fiskets,

skogsskötselns och därmed jämförligt behov och markens ägare till följd

härav kan nyttja marken endast på sätt som står i uppenbart missförhållande

till dess tidigare värde. 75 § avser det fall att utan sammanhang med

avträdande av mark skada uppstår för enskild i samband med genomförande

av stadsplan. Ersättningsrätt föreligger för skada till följd av att

område som varit avsett till allmän samfärdsel helt eller delvis anvands

för annat ändamål eller ändras till sitt höjdläge. Slutligen stadgas i 116 §

ersättning för det intrång markägare lider till följd av att han, innan

mark på grund av föreskrift i byggnadsplan tas i anspråk till väg eller

annan plats, inte kan utnyttja marken på det för honom fördelaktigaste

sättet.

Med avseende på inlösen av mark eller ersättning till markägare utan

samband med inlösen gäller med vissa modifikationer de allmänna bestämmelserna

i expropriationslagen (137 §).

Viss tidigare riksdagsbehandling

Frågan om översyn av byggnadslagens ersättningsregler har vid flera

tillfällen behandlats i riksdagen under senare tid. Här må hanvisas till

tredje lagutskottets utlåtanden nr 1954: 32, 1960: 16 och 1963: 35.

Det sistnämnda utlåtandet föranleddes av motioner (1:551 och 11:668)

vid 1963 års riksdag med begäran om en utredning bl. a. för att åstadkomma

en ökad rättssäkerhet på byggnadslagstiftningens område. I motionerna

uttalades att den grundläggande principen i byggnadslagen om att

vid planläggning såväl allmänna som enskilda intressen tillbörligen skall

beaktas icke lämnar tillräcklig ledning vare sig för myndigheterna eller

den enskilde. Motionärerna förklarade sig vidare anse att oklarhet föreligger

om ersättningsreglernas faktiska innehåll. De hävdade i övrigt bl. a.

att problemen fått ökad aktualitet enär kommunernas översiktsplanering

opaginerad Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966

företrädesvis sker genom generalplaner som inte fastställs, eller genom

planer som inte regleras i byggnadslagstiftningen.

I utlåtandet i anledning av motionerna anförde utskottet att även om

den enskilde markägarens intresse i vissa fall måste komma i strid med

det allmännas intresse vid samhällsplaneringen så framgick det dock avvad

flertalet remissinstanser anfört i ärendet att avvägningen mellan dessa

intressen i huvudsak var tillfredsställande och att en särskild utredning

om byggnadslagstiftningens ersättningsregler icke var påkallad. Spörsmålet

om den enskildes rättssäkerhet på detta område hörde för övrigt

enligt utskottets mening så nära samman med frågorna om själva metoderna

för översiktsplaneringen, att de ej heller lämpligen borde behandlas

för sig. Däremot kunde denna fråga aktualiseras i den kommitté som förväntas

bli tillsatt för att verkställa en allsidig utredning om planväsendet

och dess organisationsproblem.

Utskottet förordade i sin hemställan att motionerna icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Mot utlåtandet i den del, varom nu är fråga, reserverade sig tre ledamöter,

vilka ansåg att motionen borde bifallas.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I anledning av vad lantmäteristyrelsen anfört i sitt i det följande återgivna

remissvar om utredning angående täktverksamhet må här erinras

om att enligt 18 § naturvårdslagen med visst undantag täkt av sten, grus,

sand eller lera för annat ändamål än markinnehavarens husbehov ej må

ske utan länsstyrelsens tillstånd. Har tillstånd till täktverksamhet vägrats

eller förenats med föreskrifter och kan till följd härav marken användas

endast på sätt som står i uppenbart missförhållande till markens värde

vid lagens ikraftträdande, är ägaren enligt 29 § berättigad till ersättning

av kronan för den skada han härigenom lider. Lagens innehåll överensstämmer

med det i propositionen nr 1964: 148 föreslagna.

I sitt i anledning av propositionen jämte i ämnet väckta motioner avgivna

utlåtande (1964:41) anförde tredje lagutskottet bl a. följande

(s. 93 f).

Av skäl som utredningen närmare utvecklar kan de framtida ersättningsbeloppen

för hindrad täktverksamhet väntas bli avsevärda. Den osäkerhet

som kännetecknar beräkningarna härvidlag bör enligt utskottets

mening föranleda särskilda överväganden, så att täktregleringen ej kan

komma att äventyras av finansiella skäl. Möjligheterna att avgiftsbelägga

tillåten täktverksamhet torde sålunda förtjäna att vidare övervägas. Fall

kan vidare tänkas inträffa där en fyndighet berör flera fastigheter och en

enstaka fastighetsägares tillståndsansökan måste avslås, fastän från naturvårdssynpunkt

hinder ej skulle möta mot ett gemensamt uttag ur fyndigheten.

Ersättningsanspråk mot det allmänna skulle således i vissa fall

kunna tänkas utebli, om förutsättningar tillskapas för att tvångsvis genomdriva

ett gemensamt uttag. Utskottet erinrar om att närliggande

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr ål år 19GC,

exempel finnes i bysamfällighetslagen och i vattenlagens regler om dil<- ningssamfällighet. Frågan om att tvångsvis bilda samfälligheter for taktverksamhet

bör därför, såsom begärts i motionerna 1:822 och II: 1011, bil

föremål för utredning.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan att i skrivelse till

Kungl. Maj :t (nr 371) anhålla om utredning av frågan om bildande av

tvångssamfälligheter för täktverksamhet ävensom om vidare prövning av

spörsmålet om införande av täktavgift. Riksdagens skrivelse är beroende

på Kungl. Maj :ts prövning.

Förslag om översyn av byggnadslagstiftningen m. in.

Förslag om en översyn av byggnadslagstiftningen har på senare tid

väckts i olika sammanhang. Härom må nämnas följande.

Byggnadsstyrelsen har på uppdrag av Kungl. Maj :t genomfört en utredning

om bebyggelseplaneringens läge i kommunerna. Utredningen behandlar

såväl mark- som planfrågor och har publicerats i serien »Aktuellt

från byggnadsstyrelsen» (1964, del 2). Styrelsen kommer i sammanhanget

även in på frågan om behovet av ändringar i byggnadslagstiftningen. Enligt

styrelsens mening är tidpunkten nu inne för igångsättande av en utredning

om en mer genomgripande översyn av byggnadslagstiftningen.

Styrelsen anser att behov finns att närmare precisera den översiktliga bebyggelseplaneringens

roll i det allmänna planeringssystemet, vilket i sin

tur ånyo kan aktualisera den i olika sammanhang framförda tanken på

en utredning rörande samhällsplaneringens organisation. Med tanke på

behovet av översiktlig planering bl. a. inom kommunblocken bör reglerna

om regionplanering vidare överses. Bestämmelserna om generalplan anses

vara i behov av översyn i syfte att om möjligt ge denna planering ökad

fasthet. Skulle en utredning visa att generalplanen kan ges en fastare

form, är det tänkbart att bestämmelserna om detaljplan kan avsevärt förenklas.

Avgränsningen mellan stadsplan och byggnadsplan torde på nytt

böra omprövas och den starkt expanderande fritidsbebyggelsens speciella

planproblem övervägas. Erfarenheterna efter 1959 ars lagändring aktualiserar

frågan om inte utomplansbestämmelser lämpligen borde gälla generellt

för hela landet och möjligheterna för en mer planmässig reglering

av glesbebyggelsen bör övervägas.

Styrelsen anför också att om det blir en mera allmän översyn av byggnadslagstiftningen,

så är det sannolikt att de mångahanda bestämmelser

som tillkommit för att skydda enskild rätt även måste upptas till övervägande.

Utan att ta ställning till dessa ur många synpunkter ömtåliga och

svårlösta frågor anser sig byggnadsstyrelsen i varje fall kunna konstatera

att en del av de nuvarande bestämmelserna i hög grad bidragit till att

fördröja planärendenas behandling.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966

Närliggande frågor berörs även i det av bostadsutredningen i maj 1965

avgivna betänkandet »Höjd bostadsstandard» (SOU 1965:32).

Utredningen förordar, att det tillsätts en utredning för översyn av planinstituten.

Denna utredning bör bl. a. diskutera samordningen mellan

stadsplanering och husprojektering och klara ut principerna för gränsdragningen

mellan de statliga och de kommunala organens ansvar och

befogenheter. Utredningen anser att detta utredningsarbete bör vara skilt

från den översyn av byggnadslagstiftningen, som föreslagits av byggnadsstyrelsen.

Utredningen menar också, att det kan komma att visa sig lämpligt

att dela byggnadslagstiftningen i två komplex, en planeringslag med

tillhörande planeringsstadga och en byggnadslag med tillhörande byggnadsstadga.

I årets statsverksproposition, bil. 13: inrikesdepartementet (s. 199), anmäls,

att frågan om en översyn av byggnadslagstiftningen och planinstituten

prövas inom kommunikationsdepartementet.

I anledning av motioner vid årets riksdag med begäran om utredning

i fråga om de olika planinstituten och om planväsendets organisation uttalade

statsutskottet (utlåtande nr 38 s. 15) att en översyn av dessa frågor

länge framstått som behövlig. Utskottet ansåg sig emellertid med hänsyn

till det nyssnämnda pågående arbetet inom kommunikationsdepartementet

kunna utgå från att en utredning i ämnet skulle komma till stånd på

Kungl. Maj :ts initiativ. Utskottet föreslog därför att motionsyrkandena

inte skulle föranleda någon åtgärd. Detta blev även riksdagens beslut.

Här må även nämnas att riksdagens justitieombudsman i skrivelse till

Konungen den 30 juni 1966 anmält, att han för sin del funnit påkallat, att

frågan om införande av skydd för enskild markägare mot skadeverkningarna

av oskäligt långvariga, provisoriska byggnadsförbud görs till föremål

för utredning (jfr 15, 35, 97, 106 och 109 §§ BL).

Till slut kan nämnas att expropriationslagens ersättningsregler överses

av expropriationsutredningen.

Motionen

Motionärerna anför bl. a. att det i samband med modernisering eller ändring

av andra skäl av detaljplaner enligt byggnadslagen i betydande omfattning

inträffar, att enligt gällande plan medgivet markutnyttjande minskas

i högre eller mindre grad. Att en markägare i samband med att stadsplanen

för ett område moderniseras och förbättras får finna sig i en viss

nedskärning av tidigare medgivet markutnyttjande och därmed en viss värdeminskning

beträffande sin fastighet anses i princip inte föranleda någon

erinran, då medgivet markutnyttjande enligt åtskilliga äldre planer är så

intensivt, att en nedskärning kan vara nödvändig för att nutida krav på

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 är 1966

standard och utrymme i olika avseenden skall kunna tillgodoses. En minskning

av medgivet markutnyttjande och därmed av fastighetsvärdena finnei

sålunda motionärerna i betydande utsträckning både försvarlig och tolerabel

med hänsyn till de fördelar ur såväl allmän som enskild synpunkt som

ett minskat markutnyttjande kan medföra. Stundom kan det emellertid inträffa

att en planändring för vissa fastigheter innebär en så avsevärd minskning

av medgivet markutnyttjande och därmed även av fastighetsvärdena

att planändringen och dess konsekvenser för den enskilda markägaren ter

sig som en rättskränkning. Vidare kan konsekvenserna av en planändring

bli anmärkningsvärt olika för fastigheter inom samma planområde, beroende

på hur planändringen berör fastigheterna i fråga. Om en fastighet som

enligt gällande plan får utnyttjas för enskilt bebyggande genom en planändring

reserveras för t. ex. gatuändamål, blir staden förr eller senare lösenskyldig

beträffande densamma. Vid inlösen av fastigheten skall därvid dennas

värde beräknas i princip med beaktande av det markutnyttjande, som

var medgivet enligt den plan, som gällde före planändringen. Medgav den

äldre planen t. ex. bebyggelse med trevåningshus, skall fastighetsvärdet

således bestämmas med hänsyn härtill. Om en intilliggande fastighet efter

planändringen fortfarande får utnyttjas för enskilt bebyggande men det

medgivna markutnyttjandet — och därmed värdet av fastigheten — minskas

avsevärt, t. ex. genom att trevåningsbebyggelse ersättes med envåningsbebyggelse,

innehåller byggnadslagstiftningen inga regler på grund av vilka

markägaren eller annan skulle kunna få ersättning för den betydande värdeminskning

som drabbar fastigheten.

Motionärerna anser, att sådana konsekvenser av en planändring är stötande

för det allmänna rättsmedvetandet och kan för en enskild person få

ekonomiskt rent katastrofala följder. Om en fastighet nyligen förvärvats av

en ny ägare och därvid — såsom vanligen sker — betalats med hänsyn till

det markutnyttjande som gällande plan medger kan den nye ägaren komma

i en ekonomiskt mycket svår belägenhet. Samma gäller beträffande de

eventuella långivare som genom inteckningar i en fastighet, vars värde genom

en planändring kanske sjunker till en tredjedel av det tidigare fått

en säkerhet, som kanske plötsligt inte har något reellt värde. Huruvida ersättning

för skada, som enskild markägare eller annan kan lida på grund

av förhållanden av denna art, kan utgå på grund av allmänna rättsregler

finner motionärerna ovisst, då denna fråga veterligen inte prövats genom

någon prejudicerande dom.

I motionen anförs i det följande, att starka skäl får anses tala för att

markägare eller annan, som lider betydande skada på grund av planändring

innebärande ett avsevärt minskat medgivet markutnyttjande beträffande

fastighet, ersätts för sådan skada. Det synes vidare vara riktigt och rimligt,

att markägare in. fl. icke skall vara nödsakade att hänvända sig till allmän

domstol för att få sina ersättningsanspråk prövade och därvid behöva åbe
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966

ropa allmänna rättsregler. Ersättningsfrågorna synes i stället böra regleras

i anslutning till bestämmelser i den lagstiftning, vars tillämpning ger

upphov till ersättningskraven. Med hänsyn till kommunernas planmonopol

synes ifrågakommande ersättningar i regel böra gäldas av vederbörande

kommun. Ersättning synes icke böra ifrågakomma för smärre värdeminskningar

utan endast i sådana fall, då markägare till följd av planändring

kan utnyttja sin mark allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande

till markens tidigare värde.

Remissyttrandena

Motionen avstyrks av byggnadsstyrelsen, Svenska stadsförbundet, Svenska

kommunförbundet och Stockholms förorters samarbetsnämnd. Övriga remissorgan

anser att den väckta frågan inte bör utredas särskilt utan tas i

övervägande i samband med en allmän översyn av byggnadslagstiftningen

eller eljest i ett vidare sammanhang.

Byggnadsstyrelsen erinrar om att enligt 4 § BL vid planläggning såväl allmänna

som enskilda intressen skall tillbörligen beaktas. Denna bestämmelse

innebär bl. a. att fastställelse inte får meddelas i sådana fall där avvägningen

mellan de intressen som sålunda måste beaktas vid fastställelseprövningen

icke har skett på tillfredsställande sätt. Bestämmelsen har ansetts utgöra

tillräckliga garantier för att de enskilda intressena inte blir eftersatta. Styrelsen

framhåller, att fastställelse i många fall har vägrats, när den enskildes

byggnadsrätt har inskränkts mer än som med hänsyn till de föreliggande

förhållandena ansetts skäligt. Då det gällt att göra inskränkningar i den

byggnadsrätt som varit medgiven i en tidigare plan har givetvis stort avseende

måst fästas vid markens lämplighet i och för sig för det avsedda enskilda

ändamålet, den omfattning i vilken den fastställda planen blivit genomförd

samt frågan om planens genomförande längre varit realistiskt. Det förhållandet

anges ofta föreligga att en detaljplan alltjämt är gällande, ehuru dess

genomförande i avseende å bl. a. omfattningen av den medgivna byggnadsrätten

i dagens läge med dess skärpta krav på friytor för tillgodoseende

av skilda ändamål (parkering, lekplatser etc.) framstår såsom praktiskt sett

uteslutet. Att under sådana förhållanden medge ersättning till markägare

för en genom planändring förlorad byggnadsrätt, som redan kommit att

framstå som mera teoretisk än motsvarande en praktiskt genomförbar lösning,

är enligt byggnadsstyrelsens erfarenheter i de flesta fall omotiverat.

Risken är däremot stor att tillkomsten av en sådan ersättningsregel skulle

bidra till att konservera äldre olämpliga planer.

Byggnadsstyrelsen framhåller vidare, att i de fall, där en minskning av i

en stadsplan redan medgiven byggnadsrätt utgör ett ur allmänna plantekniska

synpunkter angeläget önskemål, en lämplig lösning ofta kan vara

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966

ll

att den nya stadsplanen fastställs under sådant villkor om inlösen som är

angivet i 45 § tredje stycket BL i fråga om sådan i planen ingående mark,

beträffande vilken reduceringen av byggnadsrätten framstår som orättvis

och oskälig mot den enskilde.

Införandet av eu sådan bestämmelse i byggnadslagstiftningen som den av

motionärerna ifrågasatta kan enligt byggnadsstyrelsens mening befaras bli

direkt hämmande för en riktig och ändamålsenlig utformning av detaljplanläggningen

och komma att medföra uppenbara risker för missbruk av rätten

att hänskjuta ersättningsfrågor till domstols prövning.

Även övriga remissinstanser som avstyrker motionen hänvisar till att

markägarnas intressen skall tillbörligen beaktas vid fastställelseprövningen.

Svenska stadsförbundet framhåller därutöver bl. a. att det i ett samhälle

oberoende av all offentlig planläggning ständigt pågår processer som kan

innebära att värdet på mark förändras uppåt eller neråt och erinrar vidare

om att byggnadslagstiftningen generellt sett intar en restriktiv hållning till

ersättningsfrågor av den aktuella karaktären. Oberoende därav kan det inte

föreligga någon skyldighet för samhället att ersätta en markägare för förluster

som i själva verket inte beror på den av samhället antagna planen

utan helt eller delvis på en allmän utveckling som planen återspeglar eller

vars rimliga krav den förutser och beaktar. Att hålla isär effekten av en

sådan allmän utveckling från andra verkningar av den kommunala planen

måste i många fall vara mycket svårt. Över huvud taget torde det inte vara

realistiskt att tänka sig att all kommunal planering skall vara förbunden

med sådana rättsverkningar att ersättningsanspråk kan resas på grund av

dess beräknade verkningar för mark i enskild ägo. Förbundet påpekar också

att ägandet av mark naturligen måste innebära ett visst mått av risktagande.

Förbundet anför vidare att det måste stöta på praktiskt sett oöverstigliga

svårigheter att medge skadestånd till sådana fastighetsägare som anser sig

ha lidit intrång genom den i en plan angivna bebyggelserätten. En konsekvens

av samhällets allmänna ansvar för sådana åtgärder som innebär

markvärdesänkande skulle för övrigt vara att samhället i de fall då bebyggelserätten

ökas eller en markvärdeökning eljest inträder genom planen

skulle tillgodoföras den inträdda markvärdestegringen.

Det må anmärkas, att fem ledamöter av stadsförbundets styrelse velat avstyrka

motionen med hänvisning till markvärdekommitténs arbete.

Överlantmätaren i Östergötlands län lämnar i sitt utlåtande exempel på

situationer, där det enligt hans mening knappast kan anses motiverat att

det allmänna lämnar ersättning för nedskärning av en tidigare byggnadsrätt.

Han anför i denna del följande.

Det torde förhålla sig så att fortfarande en del äldre stadsplaner förekomma,

där byggnadsrätten bestämmes av reglerna i 1874 års byggnadsstadga

och där alltså den formella byggnadsrätten är mycket stor. Även

andra äldre stadsplaner förekomma, som innehålla bestämmelser om bygg
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966

nadsrätt, som i dagens läge är helt orealistisk. Utvecklingen medför krav på

en helt annan stadsplanemässig miljö än tidigare. Därtill kommer att trafiken

och behovet av biluppställningsplatser ställer helt andra krav på utrymme

än tidigare. Det är därför på många håll aktuellt med en begränsning

av den byggnadsrätt, som formellt gäller på grund av numera omoderna

planer. I regel blir det här fråga om att utbyta en mera omfattande men

lågvärdig byggnadsrätt mot en mindre omfattande men högvärdig. Det är

därför inte säkert att en nedskärning av byggnadsrätten medför skada för

markägaren.

Fall kunna också förekomma där äldre planer numera äro orealistiska

till exempel på grund av att grundförhållandena icke medge vid planläggningen

avsedd bebyggelse, att de sanitära förhållandena icke äro tillfredsställande,

att kommunikationsförhållandena ändrats på ett avgörande sätt

eller att befolkningsutvecklingen i trakten blivit en annan än man tidigare

räknat med. I sådana fall kan det givetvis vara fullt motiverat att den tidigare

byggnadsrätten begränsas eller att en äldre plan helt upphäves.

överlantmätaren påpekar också, att den aktuella frågan bör ses i samband

med det förhållandet att den enskilde markägaren i allmänhet icke

alls eller endast i begränsad omfattning belastas med ersättning då byggnadsrätten

ökas inom tidigare planlagd mark.

Lantmäteristyrelsen anför att de återverkningar som beslut enligt byggnads-

eller naturvårdslagstiftningen angående tillåten användning av mark

för bebyggelse, täkt eller annat intensivt utnyttjande normalt får på berörda

och närbelägna fastigheters värde utgör svårbemästrade problem som

inte fullt ut reglerats. I åtskilliga fall där beslut direkt innebär inskränkningar

i den enskildes förfoganderätt finnes regler om ersättning i lagstiftningen.

I andra fall — inte minst då fråga är om indirekta verkningar av åtgärder

— saknas reglering i lag av rätten för markägare och innehavare av

begränsade sakrätter att erhålla ersättning för värdeminskning av mark.

Frågan om skälig fördelning av uppkommen värdeökning av mark i samband

med att tillstånd till tätbebyggelse lämnas regleras icke i byggnadslagstiftningen.

Styrelsen nämner som exempel de förhållanden som uppkommer

— framför allt inom landsbygdsområden — i samband med att exploatering

för tätbebyggelse tillåts i en trakt med splittrade äganderättsförhållanden,

där område för vilket fråga först väckts om detaljplan inte

sällan gynnas i fråga om exploateringsmöjligheterna. Mark som enligt detaljplan

skall användas för bebyggelse undergår sålunda en värdestegring

medan varje bebyggelse å omgivande område i regel utgör olämplig tätbebyggelse.

Likartade förhållanden kan uppkomma i samband med täktverksamhet.

Såsom motionärerna närmare utvecklat förekommer även i samband

med ändring av detaljplan för bebyggelse fall där frågan om rätten

till i och för sig befogade ersättningar är oklar.

I fortsättningen erinrar lantmäteristyrelsen bl. a. om att riksdagen i samband

med antagande av 1964 års naturvårdslag anhållit om utredning av

frågan om bildandet av tvångssamfälligheter för fältverksamhet. Styrelsen

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1906

framhåller, att den begärda utredningen avser en fråga som äger principiellt

samband med ersättningsfrågorna på bebyggelseregleringens område såväl

enligt naturvårdslagen som enligt byggnadslagen, exempelvis samexploateringsproblemen

såväl i stadsbebyggelsen som i fritidsbebyggelsen. Även

de frågor om ersättningar på grund av ändring av detaljplan enligt byggnadslagen

som den av motionärerna önskade utredningen avser synes äga

visst samband med ifrågavarande större frågekomplex. De erfarenheter

lantmäteristyrelsen vunnit i samband med planering och plangenomförande

ger vid handen att en utredning av nu ifrågavarande slag bör ske i ett

vidare sammanhang.

Länsstyrelsen i Östergötlands län erinrar om bestämmelsen i 4 § BL och

framhåller att man vid fastställelseprövning söker bevaka fastighetsägarnas

berättigade intressen. Länsstyrelsen påpekar emellertid att en förutsättning

härför som regel är att fastighetsägarna gjort erinran i planärendet

och anför att det givetvis föreligger risk för att fastighetsägare försummar

att bevaka sina intressen vid det utställelseförfarande som utgör ett

led i planändringen. Med hänsyn till bland annat att frågan om en planändring

medför värdeminskning till stor del beror på fastighetsägarnas

intentioner torde fastighetsägarnas intressen däremot ofta ej beaktas ex officio

vid planfastställelse. Värdeminskning på fastighet i följd av planändring

kan emellertid, anför länsstyrelsen, uppkomma ej endast genom minskad

exploateringsrätt utan även t. ex. genom att en trafikled framdras i

omedelbar närhet av fastigheten eller genom att t. ex. område, vilket enligt

fastställd plan avsetts till parkmark, efter planändring skall användas för

bebyggelse. Bortsett från de fall där 75 och 83 §§ byggnadslagen är tilllämpliga

torde markägarna enligt länsstyrelsens mening knappast ha möjlighet

att av domstol bli tillerkända ersättning för värdeminskning till följd

av planändring. Därest bestämmelser införs angående rätt till ersättning i

vissa fall för minskning av exploateringsrätten vid planändring, synes rätt

till ersättning böra stadgas även för värdeminskning i andra avseenden. Det

är emellertid enligt vad länsstyrelsen anför angeläget att eventuella ersättningsbestämmelser

utformas på sådant sätt, att de ej i onödan försvårar

i och för sig lämpliga planändringar och medför omfattande tvister angående

ersättningsskyldighet. Därest fastighetsägare medges rätt till ersättning

i anledning av planändring utöver vad som nu gäller, är det därför

angeläget, att detaljerade regler ges angående de fall, då ersättning skall

utgå och huru ersättning skall beräknas. Även om det enligt länsstyrelsens

erfarenhet torde vara mera sällan en planändring medför sådan värdeminskning

på en fastighet, att ägaren skäligen bör äga rätt till ersättning,

synes det önskvärt, att frågan görs till föremål för utredning. Då ersättningsfrågan

emellertid synes böra bedömas i samband med motsvarande

bestämmelser i annan lagstiftning synes det lämpligt, att frågan tas upp i

samband med en översyn av ersättningsbestämmelserna i byggnadslag, väg
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966

lag, naturvårdslag och expropriationslag. Ersättningsreglerna enligt nämnda

lagar bör nämligen enligt länsstyrelsens mening göras till föremål för övervägande

dels för åvägabringande av större enhetlighet, dels för komplettering

med närmare bestämmelser angående sättet för beräkning av ersättning

o. d.

Överlantmätaren i Stockholms län omnämner att det i ärenden om fastställelse

av planändring ofta förekommer en annan sorts krav än motionärerna

aktualiserat. Dessa krav sammanhänger med att olägenhet kan uppstå

för granntomter då byggnadsmöjligheten ökas. Det kan vara ökad hushöjd,

som tar bort en åtråvärd utsikt och därmed avsevärt kan förändra

fastighetens saluvärde. Det kan också vara breda förgårds- och trädgårdsområden

som genom planbestämmelser hållits fria från bebyggelse, men

efter planändring till större delen kan bebyggas. Sådan bebyggelse kan helt

förändra landskapsbilden och leda till avsevärda ändringar i fastighetsvärdena.

I regel medför den ökade bebyggelserätten ökade markvärden,

men för enstaka tomter kan motsatsen vara fallet. Överlantmätaren anser

det motiverat att de berörda ersättningsfrågorna närmare studeras.

Utskottet

Den gällande byggnadslagstiftningen begränsar på många sätt markägares

rådighet över sin mark. Flertalet av de inskränkningar i friheten att

bebygga marken som kan ske enligt denna lagstiftning är inte förenade med

rätt till ersättning. En markägare är sålunda bl. a. skyldig att utan ersättning

finna sig i sådana byggnadsföreskrifter i detaljplaner som avser

exempelvis byggnads planyta och läge samt dess höjd och våningsantal.

I motionen tas upp frågan om markägares rätt till ersättning då byggnadsrätten

enligt fastställd detaljplan inskränks genom planändring. Motionärerna

finner det i viss utsträckning motiverat att en markägare får

finna sig i att markutnyttjandet beskärs i samband med att en detaljplan

för ett område moderniseras, då utnyttjandegraden enligt åtskilliga äldre

planer är så intensiv att en nedskärning kan vara nödvändig för att nutida

krav på standard och utrymme i olika avseenden skall kunna tillgodoses.

Enligt motionärernas mening kan det emellertid ibland inträffa att en

planändring för vissa fastigheter innebär en så avsevärd minskning av

markutnyttjandet och därmed fastighetsvärdena att planändringen och

konsekvenserna därav för den enskilde ter sig som en rättskränkning.

Motionärerna hemställer att riksdagen i skrivelse till Ivungl. Maj:t skall

anhålla om utredning av frågan om ersättning till markägare m. fl. i sådana

fall, då fastighet på grund av ändring av detaljplan erhåller väsentligt

minskade möjligheter till markutnyttjande och därigenom undergår

värdeminskning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5t år 1966

Utskottet vill först erinra om den allmänna föreskriften i byggnadslagen

att vid planläggning såväl allmänna som enskilda intressen skall tillbörligen

beaktas. Är en plan i vissa stycken så oförmånlig för en markägare att hans

intresse måste anses lida otillbörligt intrång, bör planen i denna del inte

fastställas mot vederbörandes bestridande om det inte kan förutsättas att

inlösen kommer till stånd. Undantagsvis kan fastställelse ändock ske men

då under villkor att inlösen sker inom viss kortare tid. De granskande statliga

myndigheterna har här en svår uppgift som emellertid underlättas av

att under årens lopp en viss praxis utbildat sig till ledning för bedömningen.

I allmänhet torde även avvägningen mellan allmän och enskild rätt

i planfrågor vara tillfredsställande.

Som framhållits i såväl motionen som flera remissvar medger många

äldre detaljplaner en byggnadsrätt som i dagens läge med dess skärpta

krav på en god miljö och friytor för tillgodoseende av exempelvis behovet

av biluppställningsplatser är orealistisk. Även av andra skäl som t. ex. befolkningsutvecklingen

inom en kommun kan genomförandet av en fastställd

plan framstå som praktiskt sett uteslutet. I sådana fall kan det givetvis

vara naturligt och riktigt att byggnadsrätten vid en planändring begränsas.

Begränsningen har för övrigt i dessa fall inte sin yttersta orsak

i planen utan beror på den allmänna utveckling som planen återspeglar.

Att i sådana fall medge ersättning till markägare i anledning av att byggnadsrätten

begränsats kan inte anses vara motiverat. En synpunkt som

framförts i sammanhanget är även att konsekvensen av en regel om samhällets

ansvar för värdeminskning till följd av att byggnadsrätten minskas

synes vara att samhället bör tillgodoföras den vinst, som kan uppkomma

i de fall ett ökat markutnyttjande medges. Det har också påpekats, att

ägandet av mark naturligen måste innebära ett visst mått av risktagande.

Vissa skäl talar sålunda mot införandet av en bestämmelse av det slag

motionärerna ifrågasatt. Utvecklingen synes emellertid gå i den riktningen

att omvälvningarna i samband med planändringar blir allt större. Särskilt

framdragandet av större trafikleder i befintlig bebyggelse synes i vissa fall

medföra problem av en art som tidigare inte varit aktuella. Någon särskild

utredning av det i motionen aktualiserade spörsmålet synes dock, såsom

i flera remissyttranden framhållits, icke lämplig. Vid en sådan allmän översyn

av byggnadslagstiftningen, som i olika sammanhang påyrkats, kan

frågan emellertid upptagas till övervägande.

Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,

att förevarande motion, II: 735, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 oktober 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1966

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Knut

Johansson*, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson, Paul Jansson* och

Torsten Hansson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,

herrar Svenning, Hammarberg, From och Krönmark.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 6 6 0 0 3 2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.