Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till hotellförordning jämte i ämnet väckt motion.

1966-11-02 · 35 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 32 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1966:53, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till hotellförordning jämte i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år W66

1

Nr 53

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till hotellförordning jämte i ämnet väckt motion.

Genom en den 29 april 1966 dagtecknad proposition, nr 124, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden velat inhämta riksdagens yttrande över vid propositionen

fogade förslag till hotellförordning.

Propositionens huvudsakliga innehåll

1917 års stadga angående hotell- och pensionatrörelse föreslås bli ersatt av

en hotellförordning. Som ett led i det år 1959 påbörjade arbetet med förenkling

av byggnadslagstiftningen överförs den nuvarande hotellstadgans byggnadstekniska

bestämmelser, som främst avser brandskydd, till byggnadsstyrelsens

anvisningar till byggnadsstadgan. Frågor om hotells beskaffenhet

med hänsyn till brandskydd och hälsovård prövas av byggnadsnämnden i

ärende om byggnadslov för hotellet samt av brandsyneförrättare och hälsovårdsnämnd

under rörelsens gång.

Enligt förslaget fordras liksom f. n. tillstånd att driva hotell- eller pensionatrörelse

som är avsedd att samtidigt ta emot minst nio gäster eller som

omfattar minst fem gästrum. Rörelse som är avsedd huvudsakligen för

uthyrning av stadigvarande bostad omfattas inte av förordningen. Däremot

blir den tillämplig på vissa rörelser som f. n. inte anses som hotell- eller

pensionatrörelse. Tillståndsprövningen avser sökandens personliga förutsättningar

att driva rörelsen på ett sätt som inte medför fara för allmän

ordning och säkerhet. Tillståndsmyndighet blir polismyndigheten. Den har

att kontrollera ordningen i hotell och pensionat.

Det nuvarande systemet för hotellgästers inskrivning samt för polisens

möjligheter att vid behov få kännedom om hotellgäster behålls i princip men

förenklas. Bl. a. innebär detta att bestämmelserna blir lika för medborgare i

alla de nordiska länderna.

Förordningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1967.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 53

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

Författningsförslaget

Det vid propositionen fogade författningsförslaget har följande lydelse.

Förslag

till

Hotellförordning

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse

1 §■

Med hotell- eller pensionatrörelse avses i denna förordning yrkesmässig

verksamhet med ändamål att tillhandahålla tillfällig möblerad bostad. Förordningen

är ej tillämplig när bostad tillhandahålles som ett led i verksamhet

för vård, tillsyn, utbildning eller uppfostran.

Med hotell eller pensionat avses i förordningen byggnad eller lägenhet,

vari hotell- eller pensionatrörelse drives.

Tillstånd m. m.

2 §■

Hotell- eller pensionatrörelse, som är avsedd att samtidigt mottaga minst

nio gäster eller som omfattar minst fem gästrum, får drivas endast av den

som har tillstånd av polismyndigheten i orten. Tillstånd meddelas för hotelleller

pensionatrörelse i viss byggnad eller lägenhet.

Tillstånd skall meddelas, om det icke finnes anledning antaga att den

som söker tillståndet skall driva rörelsen så att fara för allmän ordning och

säkerhet uppkommer. Tillstånd får ej meddelas den som är omyndig eller

i konkurstillstånd.

3 §.

Drives hotell- eller pensionatrörelse för vilken tillstånd fordras enligt 2 §

av bolag, förening eller annan samfällighet, skall föreståndare finnas för

rörelsen. Föreståndare får utses även av tillståndshavare som är enskild

person. Polismyndigheten äger ålägga sådan tillståndshavare att utse föreståndare,

om särskilda skäl föreligga.

Föreståndare skall vara godkänd av polismyndigheten. Utsedd föreståndare

skall godkännas om han ej är omyndig samt det icke finnes anled
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

ning antaga att lian skall utöva rörelsen så att fara för allmän ordning och

säkerhet uppkommer.

Godkänd föreståndare ansvarar i tillståndshavarens ställe för att rörelsen

utövas enligt föreskrifterna i denna förordning.

4 §•

För tillståndshavare, som själv förestår rörelsen, och för föreståndare

skall finnas ersättare. I fråga om ersättare äga bestämmelserna i 3 § andra

och tredje styckena motsvarande tillämpning.

5 §•

Ansökan om tillstånd att driva hotell- eller pensionatrörelse skall vara

skriftlig och åtföljas av

a) uppgift om sökandens fullständiga namn, firma och postadress samt,

om sökanden tidigare haft annat släktnamn, detta;

b) för sökande, som är enskild person, uppgift om födelsetid och yrke

eller titel samt bevis att han ej är omyndig eller i konkurstillstånd;

c) uppgift om fullständigt namn, födelsetid och yrke eller titel för den

som utsetts till föreståndare eller ersättare samt bevis att han ej är omyndig;

d) uppgift om belägenheten av den byggnad eller lägenhet där rörelsen

avses skola drivas, det största antal gäster som skall kunna mottagas samtidigt

och det största antal gästrum som rörelsen skall omfatta;

e) om byggnadslov meddelats för hotellet eller pensionatet, handlingar

som visa att så skett.

Beviljas tillstånd skall skriftligt bevis utfärdas. Har byggnadslov ej meddelats

och är ej uppenbart att det icke behöves, skall beviset innehålla

erinran om att byggnadslov kan fordras. Finnes ej godkänd ersättare eller,

i fall när föreståndare skall finnas enligt 3 §, godkänd föreståndare, skall

i beviset anges att tillståndet icke får utnyttjas förrän ersättare eller föreståndare

utsetts och godkänts. Avskrift av beviset skall tillställas byggnadsnämnden,

brandchefen och hälsovårdsnämnden.

Om godkännande av föreståndare eller ersättare skall skriftligt bevis

utfärdas.

6 §.

Om tillståndshavare avlider, försättes i konkurs eller förklaras omyndig,

får rörelsen fortsättas under högst ett år. Fortsättes rörelsen, skall föreståndare

enligt 3 § finnas för denna.

Om godkänd föreståndare ej redan finnes, skall inom två månader från

dödsfallet, första borgenärssammanträdet eller omyndighetsförklaringen

1*-—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 saml. 3 avd. Nr 53

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

ansökan göras om godkännande av föreståndare. Godkännes icke föreståndaren,

skall polismyndigheten lämna den som driver rörelsen tillfälle att

inom viss tid ansöka om godkännande av annan föreståndare. Godkännes

ej heller den andre föreståndaren, anses tillståndet ha upphört att gälla

tre veckor efter det att beslut i ärendet vann laga kraft.

Göres ej ansökan som avses i andra stycket inom föreskriven tid, anses

tillståndet för rörelsen ha upphört att gälla den dag då tiden utgick.

7 §•

Avgår eller avlider föreståndare som skall finnas enligt 3 § eller ersättare

eller återkallas godkännande av föreståndare eller ersättare, skall ansökan

om godkännande av ny föreståndare eller ersättare göras inom två månader.

Göres ej ansökan inom denna tid eller godkännes icke föreståndaren eller

ersättaren, äga bestämmelserna i 6 § andra och tredje styckena motsvarande

tillämpning.

8 §•

Upphör rörelsen, skall tillståndshavaren skriftligen anmäla det hos polismyndigheten.

Detsamma gäller om tillståndshavaren icke vill utnyttja tillståndet

eller hinder mot att börja rörelsen uppkommer. Polismyndigheten

skall återkalla tillståndet och underrätta byggnadsnämnden, brandchefen

och hälsovårdsnämnden härom.

Register

9 §.

Polismyndigheten skall föra register över de hotell- och pensionatrörelser

för vilka tillstånd meddelats. I registret skola göras anteckningar om

de beslut polismyndigheten meddelar i fråga om rörelsen. Rikspolisstyrelsen

bestämmer i övrigt hur registret skall föras.

Ordning och säkerhet

10 §.

Hotell- eller pensionatrörelse skall drivas så att den icke föranleder fara

för allmän ordning och säkerhet.

11 §•

Den som driver hotell- eller pensionatrörelse med tillstånd enligt 2 § skall

tillse aU elektrisk anläggning i hotellet eller pensionatet en gång varje år

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

undersökes av sakkunnig person. Bristfälligheter som anmärkas vid sådan

undersökning skola avhjälpas så snart det kan ske. Intyg om undersökning

och om avhjälpta bristfälligheter skall anskaffas och förvaras.

12 §.

Utrymnings vägar i hotell eller pensionat, där rörelse drives med tillstånd

enligt 2 §, skola anges genom tydliga markeringar. Sådan markering skall

vara lätt synlig från dörren till varje gästrum.

Gästkontroll

13 §.

Gäst skall vid ankomsten till hotell eller pensionat, där rörelse drives

med tillstånd enligt 2 §, avfordras uppgift om fullständigt namn, yrke eller

titel, födelsetid, hemort och medborgarskap eller nationalitet. Sådana uppgifter

skola förvaras i form av en gästförteckning, vari även skola antecknas

dagen för gästens ankomst och dagen för hans avflyttning.

Polismyndigheten äger förordna att från hotell- eller pensionatrörelse

i viss ort eller från viss rörelse anmälan skall göras till polismyndigheten

om svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk gäst på sätt och inom tid som

polismyndigheten bestämmer. Avser förordnandet rörelse för vilken tillstånd

ej meddelats enligt 2 §, gälla bestämmelserna i första stycket för

rörelsen.

Om ytterligare uppgifter som skola avfordras annan utländsk gäst och

om anmälan till polismyndigheten i fråga om sådan gäst gälla bestämmelserna

i utlänningskungörelsen den 4 juni 1954 (nr 457). Sådana uppgifter

skola antecknas i gästförteckningen.

14 §.

Vägrar gäst att lämna uppgift enligt 13 § eller finnes anledning antaga

att uppgift som han lämnat är oriktig, skall anmälan därom ofördröj ligen

göras hos polismyndigheten.

15 §.

Gästförteckning skall föras noggrant och på anfordran hållas tillgänglig

för polismyndigheten. Den skall förvaras under minst tio år från dagen för

den anteckning som senast införts. Förteckning för rörelse som upphör

skall lämnas till polismyndigheten.

För gästförteckning och för anmälan enligt 13 § andra stycket skall användas

blankett enligt formulär som rikspolisstyrelsen fastställer. Blanketter

tillhandahållas av polismyndigheten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

Ansvarsbestämmelser m. m.

16 §.

Till böter dömes den som

a) utan tillstånd driver hotell- eller pensionatrörelse som avses i 2 §;

b) driver hotell- eller pensionatrörelse utan godkänd föreståndare, när

sådan skall finnas, eller utan godkänd ersättare.

17 §.

Till böter eller, om omständigheterna äro försvårande, fängelse i högst

sex månader dömes

a) den som underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 13 §

andra stycket eller 14 § eller som vid fullgörande av sådan anmälningsskyldighet

lämnar oriktig uppgift;

b) gäst som i fall som avses i 13 § första eller andra stycket lämnar oriktig

uppgift;

om gärningen ej är belagd med straff i brottsbalken.

18 §.

Till böter, högst femhundra kronor, dömes den som underlåter att

a) fullgöra anmälningsskyldighet enligt 8 §;

b) enligt 11 § föranstalta om undersökning eller anskaffa eller förvara

intyg;

c) enligt 13 § avfordra gäst uppgift, förvara den i gästförteckning eller

göra anteckningar däri;

d) iakttaga bestämmelserna om gästförteckning i 15 § första stycket.

19 §.

Är tillståndshavare icke lämplig att driva rörelsen av den anledningen att

han upprepade gånger funnits skyldig till brott mot denna förordning eller

åsidosatt annan bestämmelse som gäller för rörelsen och trots anmaning

underlåtit att vidtaga rättelse inom skälig tid eller av annan anledning, skall

polismyndigheten återkalla tillståndet.

Är godkänd föreståndare eller ersättare icke lämplig att förestå rörelsen

av den anledningen att han upprepade gånger funnits skyldig till brott mot

denna stadga eller åsidosatt annan bestämmelse som gäller för rörelsen

och trots anmaning underlåtit att vidtaga rättelse inom skälig tid eller av

annan anledning, skall polismyndigheten återkalla godkännandet eller, om

särskilda skäl föreligga, återkalla tillståndet för rörelsen.

Innan tillstånd eller godkännande återkallas, skall den som beröres av

återkallelsen beredas tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan olägenhet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966 7

20 §.

Om det är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet,

äger polismyndigheten vid vite förbjuda hotell- eller pensionatrörelse, för

vilken icke fordras tillstånd.

21 §.

För att tillse att bestämmelserna i denna förordning iakttagas äger polismyndigheten

tillträde till hotell och pensionat.

22 §.

Talan mot polismyndighetens beslut enligt denna förordning föres hos

länsstyrelsen genom besvär.

Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos Konungen genom besvär.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967, då stadgan den 8 juni

1917 (nr 474) angående hotell- och pensionatrörelse skall upphöra att gälla.

Tillstånd enligt stadgan att driva hotell- eller pensionatrörelse gäller som

tillstånd enligt förordningen. Tillstånd som enligt 3 § i stadgan meddelats

föreståndare för hotell- eller pensionatrörelse, vilken drives av bolag, förening

eller annan samfällighet, anses som tillstånd för bolaget, föreningen

eller samfälligheten och som godkännande av föreståndaren.

Drives vid förordningens ikraftträdande rörelse för vilken fordras tillstånd

enligt förordningen och har tillstånd icke behövts enligt stadgan, får

rörelsen fortsättas till utgången av juni 1967 utan tillstånd. Sökes tillstånd

dessförinnan, får rörelsen fortsättas även därefter till dess tillståndsärendet

avgjorts slutligt.

Skall enligt förordningen ersättare för tillståndshavare eller föreståndare

finnas i hotell- eller pensionatrörelse som drives vid förordningens ikraftträdande,

får rörelsen fortsättas till utgången av juni 1967 utan ersättare.

Sökes godkännande av ersättare dessförinnan, får rörelsen fortsättas även

därefter till dess ärendet om godkännande av ersättare avgjorts slutligt.

Ärende om hotell- eller pensionatrörelse, vilket före förordningens ikraftträdande

anhängiggjorts hos länsstyrelse som första instans men icke slutligt

avgjorts av länsstyrelsen före ikraftträdandet, skall överlämnas till

polismyndigheten för vidare handläggning enligt förordningen.

Liggare och kortregister, som avses i 2 § 2 mom. tredje stycket stadgan,

eller avskrift därav skall länsstyrelsen sända till polismyndigheten.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse

som ersatts genom bestämmelse i förordningen, skall den nya bestämmelsen

tillämpas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

Motion

I samband med propositionen har utskottet behandlat en i anledning av

densamma inom riksdagens andra kammare väckt motion, nr 931, av herr

Björk i Göteborg.

I motionen hemställes »att vederbörande utskott vid behandlingen av propositionen

nr 124 måtte beakta motionens synpunkter».

De synpunkter som framförs i motionen är i huvudsak följande.

Motionären anför i fråga om gästkontrollen beträffande svenska gäster

att ambitionen bör vara att reducera uppgiftsskyldigheten till ett nödvändigt

minimum, sannolikt omfattande namn, födelsetid och hemort. Han

anser det svårbegripligt varför hänsyn till nordisk samordning skall framtvinga

krav på uppgift om medborgarskap även för svenska gäster och förklarar

att det inte borde vara praktiskt omöjligt att finna en ordning, varigenom

svenska gäster befrias från denna skyldighet. Motionären påpekar

vidare att formuleringen medborgarskap eller nationalitet är oklar och svårtolkad

och ifrågasätter vilken funktion kravet på uppgift om yrke eller titel

numera fyller. Om preciseringar av sistnämnda slag anses önskvärda kan

det enligt hans mening diskuteras om inte angivande av yrke är tillräckligt.

I fortsättningen anför motionären bl. a. att enligt departementschefens

uttalande i anslutning till 2 § i förordningen den som dömts för våldsbrott,

sedlighetsbrott, tillgrepps- eller förskingringsbrott i allmänhet bör vägras

tillstånd att driva hotellrörelse. Tolkad efter ordalydelsen anses denna kommentar

innebära att var och en som i sin ungdom dömts för något av de

nämnda brotten riskerar att för all framtid avstängas från möjligheten att

starta hotell- eller pensionatsrörelse. Motionären finner en mer nyanserad

kommentar vara önskvärd.

I anslutning till 10 § framhåller motionären att »fara för allmän ordning

och säkerhet» enligt departementschefens uttalande bl. a. inbegriper fara

för samhällsfarlig asocialitet. Med hänsyn till de vaga kriterier som uppställs

i lagen om samhällsfarlig anses det dock föreligga risk att stadgandet

försvårar bostadsproblemen även för grupper med måttligt asociala

tendenser. En liknande oklarhet anser motionären återfinnas i departementschefens

motivuttalanden till 2 § i författningsförslaget.

Propositionens tillkomst

Utskottet hänvisar till propositionen s. 9—11.

Gällande bestämmelser

Utskottet hänvisar till propositionen s. 12—16.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

Behov av en hotellförfattning

Vad beträffar turistutredningens förslag m. m. hänvisar utskottet till

propositionen s. 17—33.

Föredraganden

Inledning

Den gällande hotellstadgan kom till år 1917 och ändrades genomgripande

år 1932. Behov av nya bestämmelser om hotell förelåg redan när 1948 års

turistutredning tillsattes. Utredningen föreslog i sitt betänkande år 1951 en

helt ny hotellförfattning men någon sådan har inte kommit till stånd. Reformbehovet

har blivit än mer framträdande efter tillkomsten av en ny

hälsovårdsstadga år 1958, ny byggnadsstadga år 1959 samt ny brandlag och

brandstadga år 1962. I byggnadsstyrelsen pågår sedan en tid arbete med

särskilda, på byggnadsstadgan grundade anvisningar för hotell. Anvisningarna

beräknas bli färdiga under år 1966, och en översyn av hotellstadgan

har därför nu bedömts nödvändig. Mot denna bakgrund har i inrikesdepartementet

upprättats en promemoria angående ny lagstiftning om hotell och

pensionat. Promemorian, som är dagtecknad den 4 januari 1965, har remissbehandlats.

I yttranden över promemorian har från både myndigheter och

branschorganisationer vitsordats behovet av ny lagstiftning på detta område.

Jag ansluter mig till denna uppfattning och anser att det nu bör förutsättningslöst

prövas vilka särskilda författningsbestämmelser som behövs

i fråga om hotell och hotellrörelse. Jag vill förutskicka att denna prövning

måste innefatta författningstekniska överväganden samt att det därför blir

nödvändigt att i viss utsträckning gemensamt behandla frågor om behovet

av bestämmelser i skilda ämnen och om dessa bestämmelsers lämpligaste

placering i författningsmaterialet.

1917 års hotellstadga kan sägas ha i huvudsak fyra olika ändamål, nämligen

att skydda hotellgästerna och hotellpersonalen mot brandfara, att

skydda dem mot sanitär olägenhet, att sörja för god ordning i hotell samt

att underlätta polisens spaningsarbete. De tre förstnämnda ändamålen tillgodoses

enligt hotellstadgan i samband med att hotellrörelsen påbörjas genom

att myndigheterna kontrollerar byggnaden eller lokalen och den som

ämnar driva rörelsen. Under rörelsens gång kontrolleras enligt hotellstadgan

brandskyddet. För att tillgodose spaningsintresset finns i stadgan föreskrifter

som gör det möjligt för polisen att få kännedom om hotellgästerna.

Skydd mot brand och sanitär olägenhet

Huvuddelen av den gällande hotellstadgan består av bestämmelser om

brandskydd. De är av övervägande byggnadsteknisk art. I fråga om skyddet

mot sanitär olägenhet saknas däremot helt byggnadstekniska bestämmelser

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

i hotellstadgan. Den föreskriver härom bara att de sanitära förhållandena

skall vara tillfredsställande. Något utförligare bestämmelser i detta ämne

finns i hälsovårdsstadgan, men den upptar inte uttömmande byggnadstekniska

bestämmelser om skydd mot sanitär olägenhet i hotell.

Byggnad stekniska bestämmelser, som avser skydd mot brandfara och

sanitär olägenhet i byggnad i allmänhet, finns i byggnadsstadgan. De omfattar

även byggnader och lokaler som är avsedda för hotell eller pensionat.

Vid tillkomsten av 1959 års byggnadsstadga ansågs huvudparten av de byggnadsbestäminelser

som avser brandförsvar och hälsovård vara av så utpräglat

teknisk karaktär och byggnadstekniken på detta område underkastad

så snabba förändringar med hänsyn till utvecklingen att bestämmelserna

borde få sin plats i byggnadsstyrelsens anvisningar i stället för i författning.

I 1960 års anvisningar från byggnadsstyrelsen finns i enlighet härmed utförliga

sådana bestämmelser, vilka avser även hotellbyggnader. Härtill

kommer de blivande särskilda hotellanvisningarna.

Turistutredningen föreslog att alla erforderliga byggnadstekniska bestämmelser

om hotell skulle föras över till byggnadsstadgan och byggnadsstyrelsens

anvisningar. Detta tillstyrktes av ett stort antal remissinstanser,

däribland byggnadsstyrelsen och 1951 års byggnadsutredning vars förslag

ligger till grund för 1959 års byggnadsstadga. Samma ståndpunkt intas i

departementspromemorian och biträds i så gott som alla yttrandena över

den.

överförandet av hotellstadgans byggnadstekniska bestämmelser till byggnadsstyrelsens

anvisningar är ett led i de strävanden att förenkla byggnadslagstiftningen

som påbörjades i och med 1959 års byggnadsstadga och som

bl. a. innebär att byggnadsbestämmelser efter hand skall utmönstras ur

olika författningar i den mån det är möjligt. Byggnadsstyrelsens arbete med

särskilda anvisningar om hotell är en följd av de principer som ligger till

grund för byggnadsstadgan och har påbörjats oberoende av arbetet med en

ny hotellförfattning. Redan 1960 års anvisningar till byggnadsstadgan innehåller

åtskilligt som inte stämmer överens med hotellstadgans bestämmelser

eftersom dessa blivit föråldrade. Bl. a. gäller detta den brandtekniska klassindelningen,

som byggnadsstyrelsen behandlat i sin framställning år 1960.

Byggnadsstyrelsens nämnda hotellanvisningar föreligger nu i utkast. Enligt

vad jag inhämtat täcker de, tillsammans med byggnadsstadgans och

hälsovårdsstadgans bestämmelser, med några få undantag, som jag återkommer

till, allt det som f. n. föreskrivs i hotellstadgan om hur byggnad

och lokal för hotell skall vara beskaffade. Något hinder föreligger inte att i

anvisningar från byggnadsstyrelsen behandla även ämnen som reglerats på

annat ställe än i de egentliga byggförfattningarna (prop. 1959:168 s. 270).

I enlighet härmed innehåller det nämnda utkastet även motsvarigheter till

hotellstadgans bestämmelser om belysning samt alarm- och brandsläckningsanordningar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

Som framgår av departementspromemorian gäller bestämmelserna i byggnadsstadgan

— och därmed anvisningarna till den — uppförande och anordnande

av hotell oavsett om några planbestämmelser fastställts för området.

Det förutsätts dock att tillstånd för hotellrörelsen enligt hotellstadgan

fordras. I praktiken innebär detta att byggnadslov krävs och att byggnadsbestämmelserna

gäller för alla hotellbyggnader eller hotellokaler med mer

än fyra gästrum. Från denna synpunkt är det således inte något hinder mot

att flytta hotellstadgans byggnadsbestämmelser till byggnadsstyrelsens anvisningar.

I några remissyttranden påpekas emellertid att dessa anvisningar,

till skillnad mot hotellstadgans brandskyddsbestämmelser, inte har bindande

karaktär. Jag vill med anledning härav framhålla att de grundläggande

byggnadsbestämmelserna i 43 och 44 §§ byggnadsstadgan är bindande för de

myndigheter som beviljar byggnadslov och för de byggande. Vidare uttalades

vid byggnadsstadgans tillkomst (prop. 1959:168 s. 168) att huvudparten

av de regler som anses böra gälla för byggandet kunde utformas som råd och

anvisningar. Några andra bindande byggnadsföreskrifter om brandskydd än

de som finns i byggnadsstadgans nyssnämnda paragrafer har inte heller utfärdats.

För andra byggnader än hotell, exempelvis samlingslokaler och

varuhus, där brandskyddet har väl så stor betydelse, har 1960 års anvisningar

till byggnadsstadgan, vilka inte är bindande, kunnat tillämpas utan

olägenhet. På samma sätt regleras redan f. n. vad som med hänsyn till

hälsovården i hotell behövs i byggnadshänseende genom de icke bindande

anvisningarna från år 1960. I dessa anvisningar har byggnadsstyrelsen f. ö.

uttalat att de bör tillämpas så ensartat som möjligt och inte frångås utan

särskilda skäl. Skulle det visa sig att anvisningarna frångås på ett sådant

sätt att den enhetlighet som är önskvärd för ett rationellt byggande äventyras,

kommer styrelsen att föreslå Kungl. Maj :t att utnyttja sin befogenhet

enligt byggnadsstadgan att fastställa bindande föreskrifter.

Jag anser på grund av det anförda att möjligheterna att bevaka att brandskydd

och hälsovård i hotell tillgodoses i samband med att sådant byggs

eller anordnas inte minskas om hotellstadgans byggnadsbestämmelser förs

över till byggnadsstyrelsens anvisningar, även om dessa inte är bindande.

En sådan reform utgör ett led i arbetet på att förenkla byggnadslagstiftningen

och gör det lättare att anpassa byggnadsåtgärderna efter den tekniska

utvecklingen. De särskilda anvisningar för hotell som nu utarbetas i

byggnadsstyrelsen avses inte fullständigt reglera hotell utan kommer att

innehålla hänvisningar till styrelsens övriga anvisningar vilka är tillämpliga

även på andra byggnader. Ett vid remissbehandlingen framfört önskemål

om samling av alla hotellbestämmelser på ett ställe kan därför inte

tillgodoses utan dubblering av de byggnadstekniska bestämmelserna, något

som synes mindre lämpligt.

Några föreskrifter om fortlöpande besiktning av hotellrörelse från liälsovårdssynpunkt

finns inte i hotellstadgan. Tillsyn av de sanitära förhållan2*—

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 53

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

dena sker enligt hälsovårdsstadgan. Sedan hotellrörelse tagits i bruk kontrolleras

enligt hotellstadgan brandskyddet en gång om året genom dels

besiktning av polismyndigheten, ofta med biträde av brandmyndigheten,

dels särskild sakkunnigbesiktning av elektriska ledningar med tillhörande

anordningar. Till brandskyddskontrollen kan också hänföras hotellstadgans

bestämmelser om sotning.

Jag anser att hälsovårdskontrollen som hittills bör ske under hälsovårdsnämndens

ansvar. Det synes mig angeläget att med tillämpning på hotellen

understryka vad som anfördes vid hälsovårdsstadgans tillkomst om att

hälsovårdsnämnd är skyldig att öva tillsyn även utanför hälsovårdstätort.

Allteftersom hälsovårdsinspektörer anställs i kommunerna — något som

koinmunblockssamarbetet och tillkomsten av större kommuner kommer att

underlätta — kommer möjligheterna till sådan tillsyn att förbättras. Några

särskilda bestämmelser i en hotellförfattning om den fortlöpande hälsovårdskontrollen

anser jag således inte behövas.

I departementspromemorian föreslås att den fortlöpande tillsynen av

brandskyddet skall ske enligt brandlagstiftningens bestämmelser om brandsyn

och sotning. Förslaget lämnas utan erinran i de flesta remissyttrandena.

Jag vill till en början slå fast att det i fortsättningen inte bör ankomma på

polisen att fortlöpande kontrollera brandskyddet. I fråga om brandskyddet

är det utan vidare klart att hotellstadgans bestämmelser om sotning, som är

föråldrade, helt kan ersättas av brandstadgans och de kommunala brandordningarnas

bestämmelser, vilka redan f. n. gäller för hotell. Brandsyn sker

f. n. till följd av brandstadgan och statens brandinspektions anvisningar en

gång om året i alla hotell. Den brandsyn som förrättas av brandchefer eller

andra brandbefäl inbegriper viss kontroll av elektriska installationer. I

några yttranden hävdas emellertid att hotellstadgans bestämmelse om särskild

sakkunnigbesiktning av elektriska anläggningar bör behållas. Av yttrandena

drar jag slutsatsen att sådan besiktning inte kan undvaras. Kontrollen

av elektriska anläggningar i hotell avser också att skydda hotellgästerna

och personalen mot olyckshändelser till följd av bristfällig isolering,

kortslutning o. d. På grund härav anser jag det nödvändigt att behålla

den ifrågavarande bestämmelsen i en hotellförfattning, även om denna i

övrigt inte innehåller några brandskyddsbestämmelser.

I några yttranden, bl. a. statens brandinspektions, anses vissa i 8, 19 och

20 §§ hotellstadgan upptagna brandskyddsbestämmelser böra behållas i en

hotellförfattning. Förbunden i 8 § andra stycket, 19 § tredje stycket och 20 §

fjärde stycket mot förvaring av lättantändliga eller vid utrymning hinderliga

föremål på vissa platser gäller enligt brandlagen och brandstadgan i

alla byggnader. Överträdelse av sådana förbud medför i allmänhet inte

straff utan rättelse genom brandsyneföreläggande. Att i fråga om hotell

frångå denna ordning anser jag inte motiverat. Det i 20 § femte stycket

givna förbudet mot att handha vissa apparater så att brandfara uppkom
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

13

mer gäller redan enligt brandlagen och behövs därför inte hellei i en hotellförfattning.

Bestämmelser om förvaring av brandfarliga vätskor finns numera

i förordningen den 1 december 1961 (nr 568) om brandfarliga varor och

någon motsvarighet till 20 § sjätte stycket hotellstadgan behöver därför inte

behållas.

Jag anser således att föreskrifter i en särskild hotellförfattning inte behövs

i fråga om brandskydds- och hälsovårdskontroll i hotell i samband

med hotellverksamhetens början eller under verksamhetens gång utom i

fråga om besiktning av elektriska anläggningar.

Ordning och säkerhet

Den nuvarande hotellstadgan kräver att den som vill driva hotellrörelse

gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet samt i övrigt är lämplig. I

turistutredningens förslag och departementspromemorian samt i remissyttrandena

anses krav av denna art alltjämt böra uppställas.

God ordning i hotell har som framhålls i departementspromemorian betydelse

för bl. a. hotellgästernas trygghet till liv och hälsa. Åtskilliga ordningsföreskrifter

som behövs för hotell har i själva verket till syfte att

främja brandskydd och hälsovård. I dessa hänseenden bör ordningsintressena

enligt min mening tillgodoses enligt brand- och hälsovårdslagstiftningen,

på de sätt som jag redogjort för i det föregående. Fullständig garanti för att

bestämmelserna i denna lagstiftning efterlevs i den mån det ankommer på

hotellinnehavaren eller hotellföreståndare kan självfallet inte vinnas. Väsentlig

säkerhet härvidlag kan dock uppnås med en ordning som innebär

att hotellverksamhet får utövas endast av ansvarskännande och ordentliga

personer.

God ordning fordras även i det hänseendet att hotell inte får bli tillhåll

för kriminellt belastade eller andra asociala individer. Det är ett samhällsintresse

att hotell inte drivs på ett sätt som underlättar för sådana element

att leva i anonymitet. God ordning i hotell måste upprätthållas också som

ett medel att förhindra prostitution. Det bör således av den som driver eller

förestår hotell fordras att han utövar viss kontroll över gästerna. Även av

nu anförda skäl måste enligt min mening fordras ansvarskänsla och ordentlighet

av den som driver eller förestår hotellrörelse.

För hotellverksamhet är kännetecknande att gästrummen är tillgängliga

för hotellvärden och dennes personal. Med hänsyn härtill är det, som antytts

i några remissyttranden, ett ordnings- och säkerhetsintresse att det

finns möjlighet att hindra personer som kan antas vara mindre nogräknade

från att driva eller förestå hotellrörelse. För den oförvitlige hotellvärden

torde det inte vara någon allvarlig olägenhet att underkasta sig den kontroll

som är nödvändig från dessa synpunkter.

Jag finner således att intresset av ordning och säkerhet i hotell medför

att vissa krav fortfarande måste ställas på hotellvärdens person. Som anförs

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

i departementspromemorian har bestämmelser härom sin plats i en särskild

hotellförfattning. Vid utformningen av bestämmelserna bör beaktas att de

inte verkar konkurrenshindrande.

Gästkontroll

Jag övergår nu till att behandla den gästkontroll som innebär att hotellvärden

avfordrar gästerna vissa personuppgifter vilka på olika sätt hålls

tillgängliga för polisen, överensstämmande föreskrifter i hotellstadgan och

utlänningskungörelsen innebär att hotellgäster avfordras uppgift om namn,

yrke eller titel, födelsetid och hemort. Utlänningskungörelsens bestämmelser

är självfallet inte tillämpliga på svensk medborgare men inte heller på utlänning

som är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge. Är hotellgästen

utlänning, skall han avfordras uppgift om medborgarskap, den ort

där han senast uppehållit sig och vid avresa vart han närmast ämnar bege

sig. Detta föreskrivs för medborgare i de nordiska länderna i hotellstadgan

och för övriga utlänningar i utlänningskungörelsen. Utlänningskungörelsens

bestämmelser, som avser inte bara hotell utan all bostadsupplåtelse,

har till syfte att underlätta den s. k. inre utlänningskontrollen. Till följd

härav skall andra utlänningar än medborgare i de nordiska länderna avfordras

uppgifter också om inresedag och om tillstånd att vistas i Sverige,

Danmark, Finland eller Norge. Utlänningskontrollen innebär också att bostadsupplåtaren,

i detta sammanhang hotellvärden, inom ett dygn skall till

polisen anmäla utlänningens ankomst och överlämna de uppgifter som avfordrats

denne. I fråga om svensk samt dansk, finsk, isländsk eller norsk

hotellgäst regleras motsvarande anmälningsskyldighet för hotellvärd i hotellstadgan.

Skyldigheten inträder först efter särskilt förordnande av länsstyrelsen

beträffande hotell på viss ort eller visst eller vissa hotell.

Departementspromemorian utgår från att de nuvarande bestämmelserna

om gästkontrollen skall bestå i huvudsak oförändrade. Eftersom utlänningskungörelsen

inte kan reglera kontrollen av svenska hotellgäster anses behov

av en särskild hotellförfattning föreligga även i detta hänseende.

Polisens behov av att kunna utöva gästkontroll var ett av skälen för

tillkomsten av 1917 års hotellstadga och har vid promemorians remissbehandling

inte varit föremål för delade meningar. Jag anser att det i framtiden

liksom hittills är av stor betydelse för polisens spaningsverksamhet

att uppgifter finns att tillgå om vilka personer som vid en viss tidpunkt

bor eller bott på ett hotell. Från denna synpunkt bör gästkontrollen omfatta

alla gäster, oavsett om de är resande eller ej och oavsett nationalitet. Det är

därför nödvändigt att ålägga hotellvärdarna att avfordra gästerna sådana

uppgifter om deras identitet m. m. som behövs för spaningsändamål. Vidare

behövs föreskrifter som ger polisen tillgång till uppgifterna.

I en del remissyttranden över promemorian framställs önskemål om förenkling

av anmälningsförfarandet. Härmed avses skyldigheten enligt ut
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 196G

länningskungörelsen för bostadsupplåtare, även hotellvärdar, att lämna

polisen uppgifter om utomnordiska personer. Denna uppgiftsskyldighet är

som jag nämnt tidigare avsedd att underlätta den inre utlänningskontrollen

i allmänhet men tillgodoser också polisens spaningsintresse. Önskemålet om

förenkling måste i detta avseende enligt min mening därför prövas i samband

med utlänningskontrollen. Den övervägs f. n. av utlänningsutredningen,

och jag är därför inte beredd att i detta sammanhang föreslå någon ändring

i fråga om den hotellgästkontroll som sker enligt utlänningskungörelsens

bestämmelser om bostadsupplåtares skyldigheter. Inte heller det vid

remissbehandlingen framkomna önskemålet om enhetliga nordiska regler

för gästkontrollen bör prövas förrän utlänningsutredningens förslag framlagts.

Jag kan instämma i den vid remissbehandlingen uttalade uppfattningen

att de nuvarande svenska bestämmelserna om gästkontrollen är svåröverskådliga.

En viss förenkling kan enligt min mening ske genom att bestämmelserna

för svenska hotellgäster blir desamma som för hotellgäster från de

övriga nordiska länderna. Vidare bör dessa kategorier inte avfordras andra

gästuppgifter än sådana som enligt utlänningskungörelsen skall avfordras

även utlänningar från utomnordiska länder. Dessa förenklingar kan ske

genom att i nuvarande bestämmelser görs några smärre ändringar som inte

i nämnvärd mån minskar polisens möjligheter att utnyttja gästkontrollen

för spaningsändamål.

Eftersom vissa av de bestämmelser som enligt den föregående framställningen

behövs för gästkontrollen skall gälla även svenska medborgare,

kan denna inte regleras uteslutande i utlänningskungörelsen utan måste tas

upp också i en särskild hotellförfattning. I denna kan bestämmelserna om

gästkontroll göras tillämpliga på alla hotellgäster samt i fråga om ytterligare

bestämmelser för utomnordiska utlänningar hänvisas till utlänningskungörelsen.

Polisens hotellbesiktning

Bestämmelsen i 30 § i gällande hotellstadga om årlig besiktning genom

polismyndigheten avser endast kontroll av brandskyddet i hotell. Paragrafen

kan således inte läggas till grund för kontroll av ordningen i hotell med

avseende på hotellvärdens person eller gästerna. En befogenhet för polisen

att kontrollera hotell kan möjligen grundas på vissa bestämmelser i hotellstadgans

avdelning IV. Enligt 38 § är det sålunda straffbart att driva hotellrörelse

utan tillstånd. Den som driver tillståndsrörelse kan enligt 46 § skiljas

från rörelsens fortsatta utövande om han finnes inte vidare vara lämplig.

Om det är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning, säkerhet eller

sedlighet kan förbud att utöva rörelsen meddelas. Det kan därför vara nödvändigt

att kontrollera att villkoren för tillstånd följs, dvs. hur många

gästrum som finns samt hur många och vilka gäster som tas emot.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

Bestämmelser av nämnd art, som avser förseelser vid utövande av hotellrörelse,

i förening med polisens allmänna skyldighet enligt polisinstruktionen

att upprätthålla allmän ordning och säkerhet får anses innebära rätt och

plikt för polisen att företa erforderliga inspektioner av hotell ehuru med de

inskränkningar som följer av lagbestämmelser om husrannsakan, vilka jag

återkommer till. I några remissyttranden anses att en hotellförfattning bör

innehålla en särskild föreskrift om nämnda inspektioner. Jag vill framhålla

att en fortlöpande kontroll genom polisen — en kontroll som enligt vad jag

nämnt förut inte bör omfatta brandskydd och hälsovård — inte behövs i

fråga om alla hotell. Välskötta rörelser synes sålunda inte behöva kontrolleras

av polisen annat än på förekommen anledning och alltså inte fortlöpande.

Polisens resurser bör i stället koncentreras på de hotell där det finns

anledning anta att ordningen är bristfällig. Jag anser av dessa skäl inte

lämpligt med en särskild föreskrift om regelbunden hotellbesiktning av

polisen.

Den som utövar hälsovårdskontroll äger enligt 82 § hälsovårdsstadgan

tillträde till bostad och lokal. Enligt 25 § brandstadgan äger brandsyneförrättare

på samma sätt tillträde. I båda fallen gäller att tillsyn skall utföras

på sådant sätt att minsta möjliga olägenhet vållas allmänheten. För

hotell torde detta i allmänhet få anses innebära att hälsovårdskontroll och

brandsyn i gästrum bör ske när hotellgästen inte störs därav. En hotellgästs

vägran att omedelbart ställa rummet till förfogande för sådan tillsyn får därför

oftast respekteras.

Den kontroll av ordningen som enligt det förut anförda ankommer på

polisen torde i de flesta fall avse att anträffa hotellgästerna. Kontrollen

måste därför ske vid en tid, ofta på natten, när de kan väntas befinna sig i

det förhyrda rummet, samt omedelbart för att hindra att en gäst avlägsnar

sig och undandrar sig kontroll. Vägrar hotellgäst att i sådana fall öppna för

polisen, får tillträde f. n. beredas endast enligt reglerna om husrannsakan

i 28 kap. rättegångsbalken och 18 § lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om

straff för varusmuggling. Såvitt avser hotell innebär dessa regler i huvudsak

följande. För utredning om brott förövats får husrannsakan företas om

fängelse kan följa pa brottet. Är brottet ringare får husrannsakan för samma

ändamål ske endast i hotellrum, som brukar utgöra tillhåll för förbrytare

eller samhällsfarliga asociala personer. För eftersökande av den som skall

gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse vid

domstol får husrannsakan företas oberoende av brottets svårhetsgrad. Sådan

husrannsakan får beslutas av polisman, övrig husrannsakan skall beslutas

av undersökningsledare, åklagare eller domstol. Är fara i dröjsmål får dock

polisman besluta även i sådant fall.

De sålunda gällande bestämmelserna synes mig tillräckliga för de allra

flesta fall då polisen kan behöva omedelbart tillträde till hotellokaler. Det

bör inte komma i fråga att utvidga tillämpningsområdet för reglerna om

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år li)C>6

husrannsakan så atl den får företas i hotell för utredning om alla brott även

av ringa svårhetsgrad. I den mån särskilda villkor ställs upp för rätten att

driva hotellrörelse bör emellertid sörjas för att myndigheterna kan kontrollera

att dessa villkor uppfylls. Atl uraktlåtenhet härvidlag utgör ett brott,

som kan medföra endast bötesstraff och för vars utredande husrannsakan

inte får ske, hör inte utgöra något hinder. Polisen hör således genom en

särskild föreskrift tillförsäkras tillträdesrätt exempelvis för att kontrollera

antalet gästrum eller gäster eller att hotellvärden fullgör sina skyldigheter

med avseende på gästkontrollen. En sådan föreskrift har sin rätta plats i en

särskild hotellförfattning.

Klassificering av hotellrörelscr m. m.

Någon av offentlig myndighet företagen klassificering av hotell efter

storlek eller standard förekommer inte i vårt land. Även en verksamhet som

avser att i endast ett eller några få rum tillhandahålla bostad mot betalning

betecknas i gällande stadga som hotell- eller pensionatrörelse. Och varje

sådan rörelse får drivas under vilket namn som helst. Både turistutredningen

och departementspromemorian tar avstånd från en officiell klassificering

av hotellen efter standard. De flesta remissinstanser, både myndigheter

och branschorganisationer, har anslutit sig till denna uppfattning.

Som skäl anförs dels svårigheterna att i författning precisera de faktorer

som skulle ligga till grund för klassificering, dels den omfattande kontroll

som skulle behövas. Av yttrandena från en del branschorganisationer framgår

att deras egna åtgärder för att sprida kännedom om standarden i olika

hotell är tillräckliga från konsumentupplysningssynpunkt.

I frågorna om rätten att använda beteckningen hotell och om namnprövning

är meningarna mera delade. Turistutredningen ansåg att beteckningen

hotell borde förbehållas de rörelser för vilka tillstånd fordras och att

namnprövning borde införas samt fick stöd av flertalet remissinstanser som

yttrade sig i dessa frågor. I departementspromemorian anförs emellertid att

turistutredningens förslag inte bör genomföras. I yttrandena över promemorian

är meningarna mera delade i fråga om rätten att använda beteckningen

hotell. Branschorganisationerna och en länsstyrelse delar turistutredningens

mening, kommerskollegium, en länsstyrelse och ytterligare några

remissinstanser följer promemorian medan flertalet inte yttrar sig. Namnprövningen

har endast en förespråkare.

Jag anser att samhället bör öva inflytande på hotellens standard i den mån

det behövs med hänsyn till trygghet för liv, hälsa och egendom och till vissa

grundläggande krav på god ordning. Av min föregående framställning framgår

hur jag i stort anser att samhället bör fullgöra dessa uppgifter och vilka

slags bestämmelser som behövs härför.

Även om de fordringar samhället sålunda ställer på hotell är uppfyllda,

kan självfallet skötseln och standarden i övrigt växla högst avsevärt mellan

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

»lika hotell, önskemålen hos skilda kategorier hotellgäster i fråga om standard

och rumspriser måste uppenbarligen tillgodoses. Jag anser emellertid,

i likhet med den i stort sett samstämmiga meningen i denna fråga under

dess hittillsvarande behandling, inte lämpligt att samhället tar på sig ansvar

gentemot hotellgästerna när det gäller standarden i denna mening. Här liksom

på andra områden av näringslivet bör i stället konsumenternas intressen

tillgodoses genom en sund konkurrens. Någon officiell klassificering av

hotell bör således inte införas. På de skäl som anförs i departementspromemorian

vill jag inte heller föreslå någon sådan officiell klassificering, som

skulle bli en följd av prövning och godkännande av olika namn på hotell,

eller någon reglering av rätten att använda beteckningen hotell.

Tillämpningsområdet för en hotellförfattning

Vad beträffar turistutredningens förslag m. m. hänvisar utskottet till

propositionen s. 43—49.

Föredraganden

Enligt den gällande hotellstadgan är hotell- eller pensionatrörelse sådan

verksamhet som avser att åt resande eller andra mot betalning tillhandahålla

möblerad bostad, vare sig ensamt eller i förening med förplägnad. Även

den minsta rörelse som uppfyller dessa förutsättningar utgör hotell eller

pensionat. Hotellstadgans flesta bestämmelser är dock inte tillämpliga på

de minsta rörelserna. Turistutredningen föreslår i huvudsak samma kriterier

på hotell- eller pensionatrörelse som de nu gällande, och i yttrandena över

dess förslag diskuteras bara några smärre utvidgningar. I departementspromemorian

behålls det nuvarande och av turistutredningen föreslagna kriteriet

att bostaden skall vara möblerad. Vidare föreslås i likhet med utredningen

att verksamheten skall vara yrkesmässig. Nytt i promemorieförslaget

är det även i 24 § hälsovårdsstadgan upptagna kriteriet att bostaden är tillfällig.

Vid remissbehandlingen har anförts att den sålunda föreslagna definitionen

på hotell är svårtolkad. Ett stort antal exempel på tolkningssvårigheter

anförs i yttrandena.

Avgörande för de här behandlade frågorna är enligt min uppfattning de

särskilda intressen som skall tillgodoses med en lagstiftning på förevarande

område.

Till en början vill jag då erinra om att intresset av brandskydd i hotell

som jag föreslagit tidigare inte bör tillgodoses i en särskild hotellförfattning

utan i annan lagstiftning. Som jag nämnt i redogörelsen för gällande bestämmelser

anknyter emellertid vissa brandskyddsbestämmelser i byggnadsstadgan,

byggnadsstyrelsens anvisningar till denna och statens brandinspektions

anvisningar angående brandsyn till begreppet hotell eller pensionat.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966 li)

Framför allt är det betydelsefullt alt byggnadsbestäinmelserna gäller utanför

planlagt oinråde i fråga om vissa hotell. En utvidgning eller minskning av

vad som innefattas i begreppet hotell eller pensionat kan således återverka

bl. a. på skyldigheten att söka byggnadslov. Eftersom emellertid brandskyddet

inte skall tillgodoses enligt hotellförfattningen anser jag att det inte

finns anledning att i detta hänseende utforma den med hänsyn till önskemål

om att göra byggnadsbestäinmelserna tillämpliga i ökad utsträckning.

I fråga om hälsovårdsintresset saknar frågan om hotellförfattningens tilllämpningsområde

betydelse, eftersom bestämmelserna i 24 § hälsovårdsstadgan

avser inte bara hotell och pensionat utan också resanderum, vandrarhem

och annan dylik lokal, vari tillfällig bostad yrkesmässigt tillhandahålls

allmänheten.

Rent allmänt gäller att den som ämnar hyra bostad själv får ta reda på

vad han önskar veta om hyresvärden och om eventuella grannar och medhyresgäster.

Det är inte en samhällsuppgift att utöva någon auktorisation

i dessa hänseenden. För tillfälliga bostäder som det i regel är fråga om i

hotell gör sig speciella synpunkter gällande. Hyresgästen kan i allmänhet

inte i förväg förvissa sig om förhållandena i hotellet. Han är tvärtom enligt

sakens natur oftast nödsakad att beställa rum genom överenskommelse per

telefon eller post eller genom rumsförmedling. På grund härav bör han tillförsäkras

en möjlighet att räkna med att åtminstone vissa elementära krav

på ordning och säkerhet är uppfyllda.

Intresset att underlätta polisens spaningsverksamhet avser i detta sammanhang

framför allt gäster, som inte bor länge på samma hotell.

De intressen som skall tillgodoses föranleder mig på grund av det anförda

att i likhet med departementspromemorian förorda att endast verksamhet

med ändamål att tillhandahålla tillfällig bostad regleras i en särskild hotellförfattning.

I några remissyttranden har befarats svårigheter att avgöra

vad som är tillfällig bostad. Jag vill härtill framhålla att samma uttryck

förekommer i 24 § hälsovårdsstadgan för att ge uttryck åt det särskilda

behovet av sanitära åtgärder i bostäder som byter inneboende ofta. Som

tillfälliga bör enligt min mening inte anses t. ex. upplåtelser till studerande

per termin. I tveksamma fall bör till hotell- eller pensionatrörelse inte hänföras

upplåtelser för tid som är längre än de längsta normalt förekommande

semestertiderna, dvs. i stort sett upplåtelser för längre tid än en månad.

Avgörande bör vara den art av upplåtelser som rörelsen med hänsyn till

omständigheterna får anses huvudsakligen vara avsedd för.

Hyresregleringslagen gäller inte bostadsupplåtelse i sådan hotell- eller pensionatrörelse

för vilken fordras myndighets tillstånd. I några remissyttranden

nämns att hotellstadgan ibland används av hyresvärdar som vill undandra

sig hyreskontroll. Detta har varit möjligt bl. a. därför att stadgan inte

är begränsad till att avse tillfälliga bostadsupplåtelser. I den mån tillstånd

fordras för rätten att driva hotellrörelse — en fråga som jag behandlar i det

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

följande — åligger det självfallet tillståndsmyndigheten att i tillståndsärendet

pröva om det verkligen är fråga om sådan rörelse. Även i ärende

hos hyresregleringsmyndigheterna torde enligt vad som framhålls i yttrandena

en sådan prövning kunna ske i viss utsträckning. Har tillstånd för

rörelsen grundats på uppgifter om att den varit avsedd för tillfälliga rumsupplåtelser,

torde man inte vara bunden härav om det t. ex. i ärende om

hyresreglering visas att rörelsen faktiskt bedrivs så att rum hyrs ut för

mera stadigvarande bosättning. Den av mig föreslagna begränsningen till

upplåtelse av tillfällig bostad synes sålunda ägnad att avsevärt öka möjligheterna

att komma till rätta med obehöriga försök att undandra bostäder

från hyreskontroll.

Både i gällande hotellstadga och i de föreliggande förslagen förutsätts att

den bostad som upplåts skall vara möblerad. Kravet på möblering har emellertid

i promeinorieförslaget satts lägre än i gällande stadga så som den

tolkats. Innebörden härav blir framför allt att det stora antalet vandrarhem

som finns i vårt land blir att anse som hotellrörelser. I denna del har förslaget

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av alla remissinstanser utom

Svenska turistföreningen, som driver de flesta vandrarhemmen.

För tillgodoseende av ordningsintressena i samband med den bostadsupplåtelse

det här är fråga om saknar det enligt min mening i och för sig

betydelse om bostaden är möblerad eller inte. Så som begreppet möblerad

uttunnats i promeinorieförslaget skulle det lika gärna kunna slopas helt.

Det upptas f. ö. inte i 24 § hälsovårdsstadgan. Det synes mig emellertid

angeläget att inte avlägsna sig från de kriterier som i verkligheten gäller för

det alldeles övervägande antalet rörelser som det här är fråga om. Eftersom

det inte möter hinder att behålla kriteriet möblerad med den i promemorian

rekommenderade vidsträckta innebörden anser jag mig inte böra förorda

någon ändring på denna punkt.

Frågan om vandrarhemmens ställning bör självfallet inte lösas med utgångspunkt

i möbleringen. Som Svenska turistföreningen anfört är vandrarhemmen

av många olika typer. Redan i föreningens huvudmannaskap får

anses ligga en viss garanti för ordentlig skötsel. Jag anser emellertid att

de i många fall har sådan likhet med sedvanlig hotellrörelse att de inte bör

undantas från en hotellförfattnings tillämplighet. Att de flesta vandrarhem

är öppna endast sommartid utgör inte i och för sig skäl till annan bedömning.

I vad mån storleken får betydelse för tillämpligheten behandlar jag i

det följande för alla typer av hotellrörelser.

Det nuvarande kriteriet att bostad upplåts mot betalning utbyts i de föreliggande

törslagen mot alt upplåtelsen skall vara yrkesmässig. Syftet med

denna ändring är att från hotellbestämmelserna undanta dels verksamhet

som inte drivs affärsmässigt, dels enstaka bostadsupplåtelser och upplåtelser

för vissa kategorier, t. ex. anställda i visst företag.

De bestämmelser som avser att tillgodose ordningsintressena bör enligt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 ur VJC>C>

21

min mening inte göras tillämpliga på enstaka upplåtelser av tillfällig bostad

mot betalning. Exempel härpå är att privatpersoner i en ort vid särskilda

tillfällen, t. ex. kongresser, hyr ut rum i sina bostäder. Inte heller gör de

angivna ordningsintressena sig gällande i samband med semesterhem och

liknande anläggningar som ett företag driver för sina anställda eller sommarkolonier

som drivs av ungdomsorganisationer. Först när uthyrningen

sker mera planmässigt och vid flera tillfällen till olika hyresgäster behövs

den nämnda ordningskontrollen. Exempel härpå är uthyrning av s. k. resanderum.

Från ordningssynpunkt saknar det däremot betydelse om verksamheten

utgör bostadsupplåtarens huvudsysselsättning eller får anses som

en bisyssla. I och för sig saknar det också betydelse att verksamheten bedrivs

endast vissa delar av året, t. ex. under sommarsäsongen. Hyrs privatrum ut

genom förmedling av ett hotell eller av särskild turist- eller rumsförmedling,

är det likväl i allmänhet rummets hyresvärd som svarar för ordningen där.

Det är hans sätt att utöva verksamheten som bör avgöra rörelsens art.

Den verksamhet som således bör omfattas av ordningsbestämmelserna

beskrivs lämpligen med uttrycket yrkesmässig. De tolkningssvårigheter som

anförts vid remissbehandlingen torde med hänsyn till vad jag anfört inte

behöva bli alltför stora.

En verksamhet av det slag som jag nu har beskrivit kan drivas med bara

ett eller några få rum. Även den minsta rörelse blir således hotell- eller pensionatrörelse,

liksom i den gällande hotellstadgan. Frågan om i vilken utsträckning

författningsbestämmelser på förevarande område framdeles också

bör gälla för de minsta rörelserna hänger nära samman med frågan om

tillståndstvång för rätten att driva hotell- eller pensionatrörelse. Denna

fråga återkommer jag till senare.

Bostadsupplåtelse som utgör endast ett moment i sådan verksamhet som

vård, tillsyn, utbildning eller uppfostran omfattas f. n. inte av begreppet

hotell- och pensionatrörelse. Någon ändring härvidlag föreslås inte i departementspromemorian.

I många fall gäller det verksamheter som kontrolleras

av statlig eller kommunal myndighet, t. ex. sjukhem, elevhem, ungdomsvårdsskolor.

För dem behövs självfallet inte dessutom den kontroll

som en hotellförfattning skall möjliggöra. Vid remissbehandlingen har anmärkts

att vissa inrättningar av denna art i praktiken inte kunnat hänföras

till någon av de angivna typerna. Exempel härpå är vilohem och konvalescenthem.

S. k. patienthotell i anslutning till sjukhus kan också räknas hit.

Även om bostadsupplåtelsen i dessa fall är tillfällig och yrkesmässig synes

de ordningsintressen som motiverar särskilda hotellbestämmelser inte vara

särskilt framträdande. Ju närmare anknytningen är till den vårdande eller

undervisande delen i verksamheten, desto mindre skäl finns att anse denna

som hotell- eller pensionatrörelse. Om rörelsen inte blir underkastad tillsyn

av de myndigheter som utövar tillsyn på sjukvårdens område, bör den hänföras

till hotellrörclse, när villkoren i övrigt härför är uppfyllda. Vad som

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

anförs i departementspromemorian om konvalescenthem synes mig här

kunna tjäna till ledning vid bedömningen av gränsfall.

Tillståndstvång för hotellrörelse

Utskottet hänvisar i fråga om turistutredningens förslag m. m. till propositionen

s. 54—59.

Föredraganden

I det föregående har jag föreslagit att brandskydd och hälsovård i hotell

skall tillgodoses bl. a. genom byggnadslagstiftningen. Det innebär att kontroll

av hotellbyggnader och hotellokaler sker genom den förprövning som

sker i ärende om byggnadslov. Till denna del av hotellkontrollen återkommer

jag.

En särskild hotellförfattning bör som jag nämnt förut innehålla de bestämmelser

som behövs för att tillgodose vissa krav på ordning och säkerhet

i hotell. Den kontroll som fordras härför avser främst den person som driver

hotellrörelse samt hotellgästerna. Även i vissa andra hänseenden har jag

funnit en kontroll behövlig. Kontrollen kan i princip ordnas på skilda sätt.

När det gäller hotellvärden kan den ske innan rörelsen påbörjas. Man får då

en ordning med tillståndstvång. Kontrollen kan också begränsas till övervakning,

regelbunden eller sporadisk, av de rörelser som drivs. För att kontrollmyndigheten

skall få kännedom om rörelserna blir det i så fall nödvändigt

med anmälningsskyldighet. En kombination av de olika kontrollsystemen

kan också tänkas.

Kontrollen av hotellgästerna kan självfallet endast ske fortlöpande. Hur

den bör anordnas har jag redogjort för tidigare. Till därmed sammanhängande

frågor om hotelliggare återkommer jag i samband med detaljerna

i en hotellförfattning. Den kontroll som bör ske genom besiktning av polisen

har jag också behandlat förut. I fortsättningen av detta avsnitt ämnar jag

behandla endast frågorna om tillstånd och anmälan.

Enligt 1917 års hotellstadga fordras tillstånd för rätten att driva hotelleller

pensionatrörelse, som har minst fem gästrum eller är avsedd att ta emot

minst nio gäster samtidigt. En tidigare gällande skyldighet att anmäla igångsättning

av mindre hotell- och pensionatrörelser till polisen upphävdes år

1954 i samband med tillkomsten av den nya utlänningslagstiftningen. Även

de små rörelserna, för vilka inte behövs tillstånd, utgör enligt hotellstadgan

hotell- eller pensionatrörelser. Detta har emellertid inte någon större praktisk

betydelse, eftersom flertalet bestämmelser i stadgan inte är tillämpliga på

dem. Bestämmelserna i 4 och 34 §§ om utländsk resande samt i 46 § andra

stycket om vitesförbud mot utövande av rörelse omfattar dock även de små

rörelserna.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

Både i turistutredningens förslag och i departementspromemorian föreslås

att systemet med tillståndstvång skall bestå för de större rörelserna. I båda

förordas också skyldighet att anmäla igångsättning av de små rörelserna.

Turistutredningen anser vidare att endast tillståndsrörelserna bör hänföras

till hotell- eller pensionatrörelse, medan promemorian i detta avseende behåller

rådande ordning. I promemorian anförs som skäl för tillståndstvång

i huvudsak endast de ordnings- och säkerhetsintressen som påkallar förhandsprövning

av den som ämnar driva hotellrörelse. Vid remissbehandlingen

av promemorian har erinran mot systemet med tillståndstvång gjorts

endast av kommerskollegium och Svenska stadsförbundet.

Jag har i ett tidigare avsnitt av min framställning kommit fram till att

i den allmänna ordningens och säkerhetens intresse vissa särskilda krav

måste ställas på den som driver eller förestår hotellrörelse. De allmänna och

enskilda intressen som motiverar dessa krav har enligt min mening betydande

styrka. Det synes mig därför tveksamt om det är tillräckligt med ett

kontrollsystem som innebär endast att samhället genom sina myndigheter

i efterhand kan ingripa mot bristfälligt skötta hotellrörelser. Som framhålls

i något yttrande är det betydligt svårare att komma till rätta med missföihållanden

sedan en hotellrörelse väl börjat drivas.

Redan vid hotellstadgans tillkomst (se prop. 1917: 80 s. 25) stod det klart

att tillståndstvång skulle innebära en väsentlig inskränkning i näringsfriheten.

Föredragande departementschefen framhöll emellertid att avsikten

inte var att på något sätt hindra välfrejdade och laglydiga personer att forsörja

sig genom att driva hotellrörelse utan endast att utestänga dem vilkas

verksamhet på detta område kunde sägas utgöra en fara för allmän ordning,

säkerhet och sedlighet. Allmän enighet rådde om behovet av tillståndstvång.

Departementschefen fann att en inskränkning i näringsfriheten här var påkallad

och skulle medföra fördelar, under det att några olägenheter därav

knappast behövde befaras för lojala näringsidkare. Med hänsyn till vad jag

nyss anfört anser jag, i enlighet med föreliggande utredningsförslag som

de flesta remissinstanserna godtagit, att övervägande skäl alltjämt talar för

att tillståndstvånget behålls.

Vid tillkomsten av 1917 års hotellstadga stod det klart att tillstånd inte

kunde fordras för de minsta rörelserna. Samma inställning ligger till grund

för de båda föreliggande utredningsförslagen. Vid remissbehandlingen av

departementspromemorian har endast några få remissinstanser förordat tillståndstvång

för alla hotellrörelser.

Frågan om storleken av de hotellrörelser för vilka tillstånd skall fordras

hänger nära samman med promemorieförslaget om att återinföra anmälningsskyldighet

för de rörelser som inte omfattas av tillståndstvånget. Detta

förslag har behandlats endast av några få remissinstanser. De tre länsstyrelser

som yttrat sig häröver har avstyrkt en anmälningsskyldighet för de minsta

rörelserna. I detta hänseende är jag ense med dessa länsstyrelser. Den i

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

några yttranden föreslagna lösningen med tillståndstvång för vissa rörelser,

anmälningsskyldighet för andra och frihet för de minsta innebär att två

storleksgränser behöver dras. Av remissyttrandena framgår att följden

härav skulle bli så många gränsdragningsproblem att systemet skulle bli

alldeles för invecklat och medföra rättsosäkerhet. Jag förordar därför att

det nuvarande systemet behålls, dvs. tillståndstvång för vissa rörelser men

ingen anmälningsskyldighet.

Kraven på hotellvärdens person bör vara lika stränga i stora och små rörelser.

Detta behöver emellertid inte nödvändigt innebära att kontrollen

utlormas så att tillstånd fordras för dem alla. De skäl som anförts mot anmälningsskyldighet

för de små rörelserna utgör i än högre grad skäl mot tillståndstvång

för dem. Jag anser därför att det inte är anledning att sänka

gränsen för tillståndstvångets inträde från den nuvarande med fem rum eller

nio gäster till exempelvis tre rum eller fem gäster. Å andra sidan finner jag

det inte motiverat att höja gränsen till åtta rum eller tio gäster så som föreslagits

i promemorian. Dess förslag hänger nämligen samman med förslaget

om anmälningsskyldighet för de mindre rörelserna, vilket jag inte anslutit

mig till. Vid den avvägning som mot denna bakgrund kan göras saknas det

enligt min mening skäl att gå ifrån den nuvarande gränsen för tillståndstvångets

inträde, när gränsen skall sättas med hänsyn till det här behandlade

ordningsintresset.

Tillståndskravet har betydelse för tillämpligheten i vissa fall av byggnadsstadgan

och byggnadsstyrelsens anvisningar. Från byggnadsstyrelsen har

jag inhämtat att byggnadsanvisningarna för hotell inte lämpligen kan avse

mindre hotellrörelser än dem som har fem rum samt att anvisningarna måste

göras utförligare för hotell med mer än åtta rum. Redan enligt 32 § i den

nuvarande hotellstadgan görs en liknande skillnad mellan hotell av olika

storlek, och från byggnadsstyrelsen har upplysts att det inte medför någon

olägenhet med en motsvarande uppdelning i byggnadsanvisningarna för

hotell. Jag finner på grund härav att det med hänsyn till förhållandet mellan

byggnadslagstiftningen och en ny hotellförfattning inte möter något hinder

att behålla den nuvarande gränsen för tillstånd, dvs. fem rum eller nio

gäster.

På grund av det anförda föreslår jag att den gällande gränsen för tillståndsskyldighetens

inträde behålls.

Skyldigheten att avfordra gäster personuppgifter och anteckna dem på

sådant sätt att de kan hållas tillgängliga för polisen bör inte åligga de minsta

rörelserna om det inte förordnas för speciella fall. Skyldigheten bör som

hittills gälla endast för tillstandsrörelserna. Bestämmelser om polismyndighetens

tillträdesrätt och om förbud att driva rörelse bör omfatta även rörelser

som är så små att de inte fordrar tillstånd.

Mitt förslag innebär sålunda att även de minsta rörelserna som hittills

i författningen betecknas som hotell- eller pensionatrörelser samt att för
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

fattningsbestämmelscrna inte görs tillämpliga i samma man på större och

mindre rörelser.

Tillslåndsmyndighct

Vad beträffar tidigare utredningar in. in. hänvisar utskottet till propositionen

s. 63—69.

Före draganden

För att anordna hotell eller pensionat fordras f. n. i allmänhet dels byggnadsnämndens

lov i fråga om byggnaden eller lokalen, dels länsstyrelsens

tillstånd att däri driva hotell- eller pcnsionatrörelse. Länsstyrelsens prövning

omfattar inte bara sökandens person utan även byggnadens eller lokalens

beskaffenhet. I sistnämnda hänseende utgör länsstyrelseprövningen således

en överprövning av byggnadslovet. Denna ordning är en följd bl. a. av att

byggnadstekniska bestämmelser om hotell och pensionat från början varit

upptagna i hotell stadgan.

För att på detta område fullfölja arbetet med att förenkla byggnadslagstiftningen

har i departementspromemorian föreslagits att alla byggnadsbestämmelser

om hotell inryms i byggnadslagstiftningen och byggnadsstyrelsens

anvisningar till byggnadsstadgan. Detta förslag har jag biträtt. I promemorian

föreslås vidare att den byggnadstekniska prövningen skall uteslutande

göras enligt byggnadslagstiftningen och byggnadsanvisningarna,

dvs. av byggnadsnämnden i ärende om byggnadslov. Den tillståndsprövning

som behövs med hänsyn till ordningsintressena skall enligt promemorian

handhas av polismyndigheten. Vid remissbehandlingen har förslaget att helt

förlägga prövningen av hotellbyggnadens beskaffenhet till byggnadsnämnden

tilldragit sig huvudintresset. Ett betydande antal remissinstanser anför att

byggnadsnämnderna och de kommunala befattningshavare, som de kan

anlita, i många kommuner inte är kompetenta att avgöra de byggnadstekniska

frågor som angår brandskydd och hälsovård i hotell. I dessa remissyttranden

föreslås därför olika åtgärder för att säkerställa en sakkunnig

prövning, nämligen skyldighet för byggnadsnämnden att i byggnadslovsärendet

inhämta yttrande från olika statliga länsorgan, skyldighet att underställa

byggnadslovsbeslutet länsstyrelsens prövning samt behållande av

länsstyrelsen som tillståndsinyndighet i fråga om hotellbyggnadens eller

hotellokalens beskaffenhet.

De nämnda farhågorna är inte helt ogrundade. I en del kommuner saknar

byggnadsnämnderna tillgång till den tekniska sakkunskap som behövs. Detta

är emellertid en olägenhet som gäller inte bara de byggnadsärenden som

avser hotellbyggnader utan också ärenden angående andra byggnader. Den

mindre tillfredsställande prövning av ärenden om byggnadslov för hotell

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

som omvittnas i en del remissyttranden kan sannolikt delvis förklaras av att

byggnadsnämnderna i dessa fall ansett sig inte behöva vidta särskilda åtgärder

för att skaffa sig tillgång till teknisk sakkunskap eftersom länsstyrelsen

i vart fall haft att pröva även de byggnadstekniska frågorna i ärendet

om hotellrörelsetillstånd. Som framhålls i ett yttrande finns det emellertid

anledning att räkna med att byggnadsnämnderna gör vad de kan för att

förse sig med erforderlig sakkunskap om deras ansvar ökas. Möjligheterna

härtill blir större i samma mån som samarbetet i kommunblock byggs ut

och större kommuner bildas.

Även utanför byggnadsnämnden finns befattningshavare som skall anlitas

som sakkunniga i byggnadsärenden, nämligen brandchef och hälsovårdsinspektör.

Som påpekas i en del remissyttranden saknar dessa befattningshavare

på sina håll den tekniska sakkunskap som behövs. Den nya brandlagstiftningen

och det ökade interkommunala samarbetet har emellertid

medfört att brandchefer heltidsanställts i avsevärd utsträckning. Sådana

brandchefer besitter tillräcklig sakkunskap för att kunna biträda byggnadsnämnderna

i hotellbyggnadsärenden. Reformen på brandförsvarets område

innebär också förbättrad utbildning av de deltidsanställda brandcheferna.

På hälsovårdens område medför det kommunala samarbetet och tillkomsten

av större kommuner på liknande sätt att allt flera kvalificerade

hälsovårdsinspektörer anställs.

För att byggnadsnämnderna rätt skall kunna fullgöra sina uppgifter fordras

emellertid också att de verkligen utnyttjar den sakkunskap som finns

inom kommunen. Att nämnden anlitar sina egna befattningshavare är självfallet,

men det är också viktigt att brand- och hälsovårdsmyndigheterna bereds

tillfälle att medverka på ett tidigt stadium. Det är anledning att något

behandla samrådet mellan de kommunala myndigheterna innan den vid remissbehandlingen

väckta frågan om skyldighet att inhämta yttrande av

länsorgan tas upp.

Redan i samband med tillkomsten av 1958 års hälsovårdsstadga (prop.

1958: R 46 s. 112—113) framhölls vikten av att byggnadsnämnden så tidigt

som möjligt i ett byggnadsärende inhämtar hälsovårdsnämndens yttrande.

Inte minst från allmänhetens synpunkt ansågs det bättre att hälsovårdsnämnden

bereds möjlighet att förebygga förhållanden som kan orsaka sanitär

olägenhet än att nämnden i efterhand skall söka komma till rätta med

olägenheten. Enligt 1 § byggnadsstadgan åligger det byggnadsnämnden att

samarbeta med övriga myndigheter vilkas verksamhet berör nämndens arbetsområden

eller vilkas bedömanden är av betydelse för nämndens verksamhet.

Av förarbetena till denna bestämmelse (SOU 1957: 21 s. 202, prop.

1959: 168 s. 163, 184, 196, 302) kan utläsas att det ansetts ofrånkomligt

att vederbörande föredragande i byggnadsnämnden ser till att nämnden

får kännedom om bl. a. brandchefens och hälsovårdstjänstemannens synpunkter

på frågor inom deras verksamhetsområden. Vid tillkomsten av

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

1962 års brandlagstiftning anfördes härom (prop. 1962:12 s. 142) att det

visserligen kunde inträffa att brandchefen saknade byggnadsteknisk utbildning

men att detta inte borde utgöra anledning för byggnadsnämnden att

underlåta samråd med brandchefen. En sådan brandchef har nämligen

möjlighet att vända sig till högre brandteknisk sakkunskap.

Jag vill här tillägga alt byggnadsnämnd i ärende om byggnadslov för hotell

eller pensionat bör bereda polismyndigheten tillfälle att yttra sig, exempelvis

om den tilltänkta rörelsens belägenhet från ordningssynpunkt.

Vid byggnadsstadgans tillkomst (prop. 1959: 168 s. 196) ansågs att författningsbestämmelser

om byggnadsnämnds samråd med de länsmyndigheter,

som har med byggnadsväsendet att skaffa, t. ex. länsarkitekt, inte

skulle få någon större betydelse i praktiken. Föredragande departementschefen

utgick nämligen från att byggnadsnämnden alltid skulle komma att

tillmötesgå önskemål från sådana myndigheter att få framlägga sina synpunkter

för nämnden. På detta sätt kan således det i några remissyttranden

framställda önskemålet om utnyttjande av länsorganens sakkunskap tillgodoses

utan författningsbestämmelser om remisskyldighet, vilka skulle stå

i strid mot byggnadsstadgans bestämmelser om byggnadsnämndens verksamhet.

Jag vill i enlighet med vad som anfördes vid hälsovårdsstadgans tillkomst

(prop. 1958: B 46 s. 114), men med mera generell giltighet på förevarande

område, understryka vikten av att byggnadsnämnden inte ger dispens från

bestämmelser och anvisningar om hotell utan samråd med de sakkunniga

organen.

Att sådant samråd som jag här har beskrivit verkligen kommer till stånd

är enligt min mening en avgörande förutsättning för att byggnadsfrågorna

angående hotell skall föras över till handläggning av endast byggnadsnämnderna.

Beslut om beviljat byggnadslov för ett hotell kan inte överklagas av

företrädare för brand- och hälsovårdsintressena. Skulle byggnadsnämnden

åsidosätta eller försumma dessa intressen — vilket flera remissinstanser befarar

-—- kan brand- och hälsovårdsmyndigheterna emellertid ingripa med förelägganden

i efterhand enligt brandlagen och hälsovårdsstadgan. Med hänsyn

till den byggandes rättssäkerhet gäller den principen att ett av byggnadsnämnd

godkänt byggnadssätt inte bör ändras genom sådana förelägganden.

Såvitt gäller brandsyneförelägganden har emellertid ansetts (prop. 1962: 12

s. 142) att principens tillämpning förutsätter att brandteknisk sakkunskap

beretts tillfälle att i samband med byggnadsnämndens granskning särskilt

ta till vara brandsäkerhetsintresset. Byggnadsnämnden bör således inte försätta

den byggande i den situationen att han efter byggnadslovet kan bli

ålagd att utföra dyrbara ändringsåtgärder som kunde ha förebyggts genom

tidigt samråd med sakkunskap på brand- eller hälsovårdsområdet.

Farhågor beträffande byggnadsnämndernas kompetens yppades vid tillkomsten

av förordningen den 1 december 1961 (nr 568) om brandfarliga

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

varor (se prop. 1961: 173 s. 59, 63). Dessa farhågor ansågs emellertid överdrivna

och hindrade inte att byggnadsnämnderna gjordes till tillståndsmyndigheter

i ärenden om bl. a. förvaring, hantering och försäljning av olja och

andra brandfarliga varor.

Det förhållandet att bestämmelser om hotellbyggnader och hotellokaler

finns både i hotellstadgan och i byggnadsstadgan jämte anvisningarna till

denna har sannolikt i någon mån bidragit till sådan mindre tillfredsställande

handläggning av liotellbyggnadsärendcn som nämnts vid remissbehandlingen.

Om som jag föreslår alla byggnadstekniska bestämmelser om hotell

samlas i byggnadsstyrelsens anvisningar -— till yttermera visso i moderniserad

form — och sålunda införlivas med det komplex av bestämmelser som

ständigt tillämpas inom byggnadsverksamhetens alla områden, kan man

säkerligen räkna med att byggnadsnämndernas arbete med hotellärendena

kommer att underlättas. Föreskrifter och anvisningar om hotell kommer

inte att uppfattas som en genom speciallagstiftning föreskriven skärpning

på en del av byggnadsnämndens verksamhetsområde.

Det anförda har lett mig till uppfattningen att det för framtiden finns

tillräckliga förutsättningar att i enlighet med promemorieförslaget överlåta

den byggnadstekniska prövningen av hotellbyggnader och hotellokaler på

byggnadsnämnderna.

Härefter återstår frågan vilken myndighet som bör meddela tillstånd att

driva hotellrörelse. Prövningen skall enligt promemorieförslaget avse ordning

och säkerhet och främst inriktas på sökandens personliga lämplighet.

Förslaget innebär att det nuvarande provisoriet med länsstyrelsen som tillståndsmyndighet

ersätts med den även av domstolskommittén och polisberedningen

förordade ordningen att polismyndigheten beviljar tillstånd. Vid

remissbehandlingen har kommunförbunden uttalat sig för att någon kommunal

myndighet blir tillståndsmyndighet. I några yttranden anses att länsstyrelsen

bör ha denna funktion. De flesta remissinstanserna tillstyrker eller

lämnar utan erinran förslaget att polismyndigheten blir tillståndsmyndighet.

Rätten att driva hotellrörelse skall inte vara beroende av någon behovsprövning.

Endast sökandens person skall prövas. I dessa hänseenden föreligger

överensstämmelse med vad som gäller om rätten att utöva vissa andra

slag av näringar där sökandens personliga förhållanden har betydelse. För

att utröna sökandens personliga förhållanden behövs tillgång bl. a. till polisens

register. På grund av det anförda och vad som nämnts i promemorian

anser jag inte nödvändigt eller lämpligt att byggnadsnämnden eller annat

kommunalt organ blir tillståndsmyndighet. I valet mellan polismyndighet

och länsstyrelse förordar jag polismyndigheten. Polischefernas kvalifikationer

och besvärsrätten borgar för fullgod rättssäkerhet.

Med anledning av vad som anförts i vissa remissyttranden om kompetensgränser

mellan byggnadsnämnden och polismyndigheten vill jag framhålla

att det inte bör ankomma på polismyndigheten att pröva om hotell är så

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

.beläget och inrättat att utrymnings- och brandsläckningsanordningarna är

betryggande. Har genom byggnadslov fastslagits att en byggnad eller lokal

får användas som hotell, bör polismyndigheten inte med åberopande av dess

läge eller beskaffenhet kunna hindra att byggnaden eller lokalen används

för nämnda ändamål. En annan sak är att det ankommer på polismyndigheten

att pröva om en viss person på grund av olämplighet bör vägras eller

förbjudas att driva hotellrörelse i byggnaden eller lokalen.

Mot denna bakgrund synes den enskilde själv böra avgöra om han vill

söka byggnadslov före hotellrörelsetillstånd eller tvärtom. Polismyndigheten

bör som en serviceåtgärd underrätta sökande om att han kan vara skyldig

att söka byggnadslov.

Besiktningskostnad

Vad beträffar gällande bestämmelser m. m. hänvisas till propositionen

s. 74—76.

F öre dragan den

Med den ordning jag föreslagit i fråga om anordnande och drift av hotellrörelse

kommer en viss besiktning att utövas av byggnadsnämnden. Kostnadsfrågorna

bör därvid behandlas enligt bestämmelserna i byggnadslagstiftningen.

Brandsyn och hälsovårdskontroll sker utan kostnad för den

enskilde. Detsamma gäller den kontroll som polisen har att utöva i fråga om

hotellrörelser. I det föregående har jag funnit det nödvändigt att behålla den

nuvarande regelbundet återkommande besiktningen av elektriska anläggningar

i hotell. Vad jag anfört därvid ger vid handen att besiktningarna skall

utföras av särskild sakkunnig på detta område. Ifrågavarande fackmän är

enskilda företagare och ersättning måste således utges till dem för varje särskild

förrättning. För sådan ersättning bör alltjämt den svara som driver

hotellrörelsen.

Specialmotivering

I anledning av vad som anförts i den i ämnet väckta motionen må här

återges föredragandens uttalanden i anslutning till författningsförslagets

2, 10 och 13 §§. 2 § anger för vilka rörelser tillstånd fordras och villkoren

för tillstånd. 10 § stadgar att hotell- eller pensionatsrörelse skall drivas så

att den icke föranleder fara för allmän ordning och säkerhet. I 13 § meddelas

bestämmelser angående gästkontroll.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

2 §•

Föredraganden. En gränsdragning sådan som den förevarande medför som

framgår av remissyttrandena självfallet vissa tolkningssvårigheter. Vissa

av dem är lösta i departementspromemorian och jag ansluter mig till vad som

anförs där. I övrigt anser jag att antalet sängplatser, i form av fasta eller fristående

sängar, i första hand måste ligga till grund för bedömningen av det

antal gäster gästrummen och rörelsen är avsedd för. Att extrasängar finns

och ibland ställs till förfogande, exempelvis för barn, bör inte påverka bedömningen.

Visar det sig däremot under verksamhetens gång att sådana

sängplatser regelmässigt ställs till förfogande, kan det vara anledning att ompröva

tillståndsfrågan. Paragrafens lydelse ger vid handen att tillstånd kan

fordras även om inte alla gästrum är avsedda som tillfällig bostad. Det blir

i fall då rum hyrs ut till fasta gäster nödvändigt att med ledning av 1 § bedöma

om rörelsen som helhet är en verksamhet med ändamål att tillhandahålla

tillfällig bostad. I fråga om omöblerade rum kan jag, under erinran

om vad jag förut nämnt därom, ansluta mig till polismyndigheten i Malmö.

I fråga om s. k. uppackningsrum torde möbleringen och den faktiska användningen

i varje särskilt fall få avgöra om det skall anses som gästrum.

Tillstånd avser rörelse i viss byggnad eller hotellägenhet. Självfallet kan

ett tillstånd meddelas för en rörelse i flera byggnader eller lägenheter.

Av andra stycket, som behandlar villkoren för tillstånd, framgår att

tillstånd skall meddelas om det inte finns anledning anta att sökanden skall

driva rörelsen så att fara för allmän ordning och säkerhet uppstår. Prövningen

av hur sökanden kan antas komma att driva rörelsen görs av polismyndigheten.

Vid utredningen bör användas tillgängliga polisregister, som

ger upplysning om sökandens vandel. Den som dömts för våldsbrott, sedlighetsbrott

eller tillgrepps- eller förskingringsbrott bör i allmänhet vägras

tillstånd. Detsamma gäller den som dömts för olovlig försäljning av rusdrycker

eller narkotika eller som är samhällsfarligt asocial. Även andra

former av brottslighet eller asocialitet kan ge fog för antagandet att sökanden

kommer att driva hotellrörelse på ett sätt som medför fara för allmän

ordning och säkerhet. Är sökanden juridisk person kan det i undantagsfall

vara anledning att undersöka den eller de fysiska personer som står

bakom.

Även andra källor till upplysning om sökanden kan användas. Är sökanden

känd för att i annan verksamhet tredskas med att efterkomma myndigheternas

förelägganden att vidta sådana åtgärder som behövs för allmän

ordning och säkerhet, exempelvis till skydd för annans liv eller hälsa, kan

tillstånd vägras honom. Upplysningar av denna art bör givetvis beaktas även

när sökanden är juridisk person.

Prövningen skall inte omfatta behovet av den tillämnade hotell- eller pensionatrörelsen.

Inte heller skall sökandens utbildning eller ekonomiska

möjligheter att driva rörelsen prövas.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

10 §.

Paragrafen är tillämplig även på rörelse för vilken tillstånd inte behövs.

Fara för allmän ordning och säkerhet inbegriper fara för all slags brottslighet,

även sedlighetsbrott (jfr prop. 1964:128 s. 70), och för samhällsfarlig

asocialitet.

13 §.

Paragrafen är tillämplig på alla hotellgäster oavsett ålder, egenskap av

resande och nationalitet. I fråga om de uppgifter som skall avfordras gäst

föreligger följande avvikelser från 1917 års hotellstadga. Uppgift om födelsetid

skall avfordras även svensk gäst; den gällande stadgan innehåller bara

en rekommendation härom. Uppgift om nationalitet eller medborgarskap

skall avfordras också svensk gäst. Gällande stadga förutsätter att det alltid

på annat sätt kan konstateras att gästen är utlänning. Så torde numera knappast

vara fallet. Denna utvidgade uppgiftsskyldighet kan inte anses besvärande

för svenska gäster. Uppgift om födelseort fordras inte till skillnad mot

vad som gäller enligt 1917 års stadga. Uppgift härom behöver inte avkrävas

enligt utlänningskungörelsen. Spaningsintresset synes inte kräva att födelseorten

uppges. Den ort där gästen senast uppehållit sig behöver f. n. inte uppges

av svensk gäst. Medborgare i de övriga nordiska länderna har här befriats

från att lämna denna uppgift. Detsamma gäller uppgift om vart gäst

närmast ämnar bege sig när han lämnar hotellet. Genom de gjorda avvikelserna

från gällande hotellstadga blir bestämmelserna enhetliga för hotellgäster

från alla de nordiska länderna.

De uppgifter som enligt förevarande paragraf skall avfordras hotellgäst

skall också enligt utlänningskungörelsen avfordras utlänning som inte är

medborgare i något av de nordiska länderna. Beträffande sådan utländsk

hotellgäst gäller därutöver vad som föreskrivs i utlänningskungörelsen i

fråga om bostadsupplåtelse. Sådan gäst skall alltså också avfordras de i

47 § 1 mom. utlänningskungörelsen uppräknade uppgifterna om dagen för

inresa, den ort där han senast uppehållit sig och vistelsetillstånd.

Det har inte ansetts behöva utsägas särskilt att uppgifter om den som står

under annans vårdnad eller förmynderskap får avfordras vårdnadshavaren

eller förmyndaren.

Andra stycket är tillämpligt på alla sådana rörelser som avses i förordningen.

Förordnande enligt andra stycket bör meddelas endast i särskilda

fall, såsom då rikets säkerhet, utredning eller spaning vid svår brottslighet

eller särskilda förhållanden i gränsorter gör det nödvändigt. Det ankommer

på rikspolisstyrelsen att vid behov ange riktlinjer härför. Anmälningsskyldigheten

enligt utlänningskungörelsen avser inte den som inte fyllt sexton

år. Samma begränsning bör polismyndigheten kunna föreskriva i sitt förordnande.

Anmälningsskyldighet i fråga om gäster i hotellrörelser bereder inga

större svårigheter, eftersom uppgifterna enligt första stycket redan finns i

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

gästförteckningen. För de små rörelserna förutsätts för att en anmälningsskyldighet

skall kunna åläggas den som driver rörelsen att han är skyldig avfordra

gästerna de uppgifter som behövs, dvs. i allmänhet de uppgifter som

anges i första stycket. Nämnda skyldighet följer enligt andra stycket andra

punkten av förordnandet. För de ej tillståndskrävande rörelserna innebär

förordnandet att anmälningsskyldigheten blir förenad med skyldighet att

föra gästförteckning. Som jag strax kommer till kan de formulär som behövs

utformas så att detta inte innebär något nämnvärt besvär för den som driver

rörelsen.

De angivna reglerna gör det möjligt att ha en blankett för alla gästkategorier,

så anordnad att de uppgifter som skall avfordras endast medborgare

i annat än nordiskt land antecknas efter de uppgifter som skall avfordras

alla gäster. Blanketterna kan förvaras så att de bildar en gästförteckning,

som bör ersätta den hotelliggare som avses i 34 § gällande stadga. I den

män anmälan om gäster skall göras till polismyndigheten —- enligt 49 §

utlänningskungörelsen alltid i fråga om gäst från annat än nordiskt land

och efter förordnande enligt andra stycket i fråga om annan gäst — kan

genomslagskopia göras av blanketten. Det bör vara möjligt att anordna blanketter

som kan användas för uppgifter om deltagare i gruppresor. På rikspolisstyrelsen

bör ankomma att, med beaktande av vad som föreskrivs om

anmälan enligt utlänningskungörelsen, bestämma formulär till blanketter

för gästförteckning och närmare reglera hur anmälningsskyldighet skall

fullgöras.

De uppgifter, som avses i tredje stycket och som skall lämnas enligt utlänningskungörelsen,

skall som framgår av lydelsen föras in i gästförteckning

endast om sådan skall föras.

Utskottet

Den gällande hotellstadgan kom till år 1917. Den ändrades genomgripande

år 1932 men den har likväl sedan många år tillbaka ansetts vara i behov av

en omarbetning. Reformbehovet har blivit än mer framträdande efter tillkomsten

av en ny hälsovårdsstadga år 1958, ny byggnadsstadga år 1959 samt

ny brandlag och brandstadga år 1962. I förevarande proposition begärs riksdagens

yttrande över förslag till en helt ny hotellförordning.

Förslaget innebär bl. a. följande. Huvuddelen av hotellstadgan består av

bestämmelser om brandskydd. De är av övervägande byggnadsteknisk art.

Förslaget till ny förordning saknar helt dylika bestämmelser. Hotellstadgans

by§§nadstekniska bestämmelser förs i stället över till byggnadsstyrelsens

anvisningar till byggnadsstadgan. Den fortlöpande tillsynen över brandskyddet

avses skola ske enligt brandlagstiftningens bestämmelser om brandsyn

och sotning. Förslaget saknar även bestämmelser om skydd mot sanitär

olägenhet. Föreskrifter härom utöver dem som finns i byggnads- och hälso
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 ur 7.966 153

vårdslagstiftningen har ej ansetts vara erforderliga. Frågor om hotells

beskaffenhet med hänsyn till brandskydd och hälsovård skall sålunda i

fortsättningen prövas av byggnadsnämnden i ärende om byggnadslov för

hotellet samt av brandsynelorrättare och hälsovårdsnämnd under rörelsens

gång.

Med hotell- eller pensionalsrörelse avses i förslaget yrkesmässig verksamhet

med ändamål att tillhandahålla tillfällig möblerad bostad. Rörelse

som är avsedd huvudsakligen för uthyrning av stadigvarande hostad omfattas

sålunda inte av förordningen. Däremot blir den tillämplig på vissa

rörelser som f. n. inte anses som hotell- eller pensionatsrörelse. Hit hör bl. a.

vandrarhemmen. Liksom f. n. skall fordras tillstånd att driva hotell eller

pensionatsrörelse, som är avsedd att samtidigt ta emot minst nio gäster eller

som omfattar minst fem gästrum. Tillståndsprövningen, som skall avse

endast sökandens person, flyttas över från länsstyrelserna till polismyndigheterna.

Tillstånd skall meddelas om det inte finns anledning anta, att den

som söker tillstånd skall driva rörelsen så att fara för allmän ordning och

säkerhet uppkommer (2 §). I 10 § föreskrivs att hotell- eller pensionatsrörelse

skall drivas så att den icke föranleder fara av nämnt slag. Bestämmelserna

om gästkontroll ändras och förenklas i viss utsträckning. Ändringarna

innebär hl. a. att bestämmelserna blir lika för medborgare i alla

de nordiska länderna (13 §).

I motionen 11:931 hemställs att vissa däri anförda synpunkter måtte

beaktas. Dessa innebär i huvudsak följande. Föredragandens uttalande i

motiven till 2 § därom att den som dömts för våldsbrott, sedlighetsbrott eller

tillgrepps- eller förskingringsbrott i allmänhet bör vägras tillstånd att driva

hotell- eller pensionatsrörelse synes innebära att var och en som dömts för

något av de nämnda brotten riskerar att för all framtid avstängas från möjligheten

att starta sådan rörelse. Uttalandet i anslutning till 10 § av innebörd

att fara för allmän ordning och säkerhet inbegriper bl. a. fara för samhällsfarlig

asocialitet befaras vidare med hänsyn till de vaga kriterier som uppställts

i lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet i onödan försvåra

bostadsproblemen även för personer med måttligt asociala tendenser. I fråga

om gästkontrollen finner motionären det svårbegripligt varför hänsynen till

nordisk samordning skall framtvinga krav på uppgift om medborgarskap

även för svenska gäster. Han påpekar även att formuleringen »medborgarskap

eller nationalitet» är oklar och svårtolkad samt ifrågasätter huruvida

kravet på uppgift om yrke eller titel fyller någon uppgift.

Som departementschefen anfört är det ett ordnings- och säkerhetsintresse

att det finns möjlighet att hindra personer som kan antas vara mindre nogräknade

från att driva eller förestå hotellrörelse. Upplysningar om exempelvis

tidigare brottslighet spelar självfallet en stor roll för bedömande av

en sökandes pålitlighet och lämplighet för sådan verksamhet. Vid prövningen

bör emellertid hänsyn tas till samtliga omständigheter i det särskilda

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

fallet. Det bör sålunda, om omständigheterna i övrigt talar för att tillstånd

bör meddelas, vara möjligt att bortse från exempelvis en enstaka ringare

förseelse och i viss män även från mera allvarliga brott, som ligger långt

tillbaka i tiden. Det av motionären åsyftade uttalandet i anslutning till 2 §

i förslaget till förordning låter sig väl förena med vad utskottet nu anfört.

Någon egentlig motsättning mellan vad departementschefen uttalat och den

uppfattning motionären synes ha torde därför icke föreligga.

Stadgandet i 10 § avser att förebygga att hotellrörelse drivs så att fara för

bl. a. samhällsfarlig asocialitet uppkommer. Vad som förstås härmed får

bedömas mot bakgrunden av 1964 års lag om åtgärder mot samhällsfarlig

asocialitet. Denna lag ger möjligheter till ingripande då någon underlåter

att efter förmåga söka försörja sig hederligt samt för ett sådant asocialt liv

att uppenbar fara föreligger för allmän ordning och säkerhet. Det har inte

ansetts vara möjligt att i lagtext åstadkomma en precisering av de olika fall

då ingripande får ske. Motiven till lagen ger emellertid viss ledning för

bedömning av frågan vad som skall avses med samhällsfarlig asocialitet.

Hit hör bl. a. vissa former av prostitution. Av stadgandet i 10 § följer att den

som driver eller förestår hotell har att utöva viss kontroll över gästerna. Kan

det antas att gäst kommer alt utnyttja hotell på ett sätt, som medför fara för

samhällsfarlig asocialitet, torde vederbörande böra nekas tillträde. Saknas

skäl till sådant antagande torde i allmänhet hotellrum få hyras ut, även om

personen i fråga i och för sig är att anse som »samhällsfarligt asocial». Det

synes inte vara anledning att på förhand anta annat än att förordningen i

den aktuella delen kommer att tillämpas på ett tillfredsställande sätt.

I förslagets 13 § föreskrivs att gäst vid ankomsten till hotell eller pensionat,

där rörelse drivs med tillstånd, skall avfordras uppgift bl. a. om yrke

eller titel samt medborgarskap eller nationalitet. Utskottet ifrågasätter i

likhet med motionären huruvida uppgifter om titel eller yrke har någon

nämnvärd betydelse för polisens spaningsverksamhet. De flesta hotellgäster

torde å andra sidan finna kravet på uppgifter i detta hänseende föga betungande.

Frågan har samband även med önskemålet om likformighet med

den uppgiftsskyldighet som åvilar bostadsupplåtare på grund av föreskrifter

i utlänningskungörelsen. Utskottet finner därför inte skäl föreslå någon

ändring på denna punkt. Vad gäller föreskriften om uppgift beträffande

medborgarskap eller nationalitet torde denna vara att förstå så att för den

som har medborgarskap i något land uppgiften skall avse detta medborgarskap.

För den som saknar medborgarskap, d. v. s. är statslös, skall uppgiften

avse nationalitet. Viss tveksamhet kan givetvis uppkomma beträffande personer

med dubbelt medborgarskap eller statslösa, som har anknytning till

flera länder. Anledning att meddela särskilda föreskrifter beträffande sådana

tämligen sällsynta fall synes dock inte föreligga. Att kravet på uppgift om

medborgarskap eller nationalitet fått omfatta även svenska gäster torde ha

sin bakgrund bl. a. i att hotellpersonalen enligt utlänningskungörelsen har

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1!)66 35

att avfordra vissa utländska gäster en del särskilda uppgifter. Utförandet av

detta åliggande synes förutsätta att samtliga gästers medborgarskap eller

nationalitet klarläggs. Utskottet finner därför ej skäl att på denna punkt

föreslå någon ändring.

Ej heller utskottets granskning i övrigt av förslaget har givit anledning

till erinran.

Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,

a) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla

att riksdagen icke funnit anledning till erinran mot det

vid propositionen nr 124 fogade författningsförslaget; samt

b) att motionen II: 931 i vad den ej kan anses besvarad

genom vad utskottet ovan anfört och hemställt icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 november 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Svante Kristiansson,

Ebbe Ohlsson*, Erik Jansson*, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson och Torsten

Hansson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg*, fru Torbrink,

herrar Persson i Tandö, Johansson i öckerö, Bengtson i Solna, fröken

Anderson i Lerum och herr Larsson i Borrby.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1966:313 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående beslut om tillträde av nya ägolotter vid laga skifte. s. 1 i texten