Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. in., i vad propositionen hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, jämte i ämnet väckta motioner.

1966-12-06 · 112 sidor, varav 82 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 82 av 112 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1966:57, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. in., i vad propositionen hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

1

Nr 57

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. in., i

vad propositionen hänvisats till lagutskott och behandlats

av tredje lagutskottet, jämte i ämnet väckta

motioner.

Genom en den 30 september 1966 dagtecknad proposition, nr 128, vilken

såvitt avser lag om vissa gemensamhetsanläggningar och lag om förmånsrätt

för fordringar enligt samma lag hänvisats till lagutskott och i övrigt

till bankoutskottet, har Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen

bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll föreslagit riksdagen, såvitt

nu är i fråga, att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om vissa gemensamhetsanläggningar och

2) lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

Propositionen har i angivna delar behandlats av tredje lagutskottet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar

med syfte att reglera frågor om samverkan mellan fastigheter för

utförande, underhåll och drift av anläggningar, som är av stadigvarande

betydelse för fastigheterna. Som exempel anges i förslaget parkeringsanläggningar,

förbindelseleder, gårdsutrymmen, lekplatser, anordningar till skydd

mot grundvatten, ledningar, värmeanläggningar och tvättstugor.

Meningen är, att det skall bli möjligt att skapa ett i princip oupplösligt

samband mellan anläggningen och de anslutna fastigheterna. En sådan

fastighet får alltså inte överlåtas eller ens säljas exekutivt utan att

delaktigheten i anläggningen följer med. I första hand avses, att ett frivilligt

samgående skall få starkare rättsverkningar än f. n. I vissa fall skall

fastighet dock kunna anslutas även utan ägarens samtycke. Utrymme för

anläggningen skall också under vissa förutsättningar kunna tas i anspråk

tvångsvis. Förslaget innehåller vidare närmare bestämmelser om de berörda

fastighetsägarnas inbördes rättigheter och skyldigheter i övrigt.

För prövning av att förutsättningarna för att inrätta en gemensamhetsanläggning

föreligger föreslås en förrättningsform, som i åtskilliga hänseenden

påminner om förrättningar enligt lagstiftningen om fastighetsbild
1

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 57

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

ning och om enskilda vägar. Byggnadsnämnden får ett avgörande inflytande

på frågan om anläggningen skall komma till stånd.

När det gäller bedrivandet av den gemensamma verksamheten organiseras

fastighetsägarna i en samfällighet. Reglerna för den har utformats

efter mönster av de bestämmelser som gäller liknande sammanslutningar

enligt t. ex. vattenlagen och lagen om enskilda vägar. Flera betydelsefulla

förenklingar föreslås emellertid.

För att få medel till verksamheten skall samfälligheten ha rätt att taxera

ut bidrag från delägarna. Samfälligheten skall i viss omfattning äga åtnjuta

förmånsrätt för fordran på bidrag före inteckningar i delägarnas

fastigheter. Reglerna härom är sammanförda i en särskild förmånsrättslag.

De nya bestämmelserna föranleder följdändringar i lagstiftningen om banker

och vissa andra kreditinrättningar.

I detta sammanhang föreslås också regler för lån från sparbanker och

jordbrukets kreditkassor mot säkerhet av företagsinteckning. Förslaget är

föranlett av den nya lagstiftningen om företagsinteckning.

Samtliga förslag avses träda i kraft den 1 januari 1967.

Motioner

Utskottet har i samband med propositionen behandlat följande i anledning

av densamma väckta motioner, nämligen

A. likalydande motionerna I: 766 av herr Alexanderson m.fl. och II: 940

av herr Tobé m.fl., i vilka motioner hemställs

I. att riksdagen måtte i anledning av proposition nr 128 för sin del besluta
A.

att 1 § första stycket andra punkten i lagförslaget skall erhålla lydelsen

»Lagen gäller dock ej anläggning, vars inrättande gemensamt för två

eller flera fastigheter kan enligt särskilda bestämmelser prövas av domstol

eller annan myndighet»,

B. att 17 § i lagförslaget utformas i enlighet med 17 § i lagrådets förslag

samt att i följd härav även bestämmelserna i 21 § om byggnadsnämndens

talerätt utformas i enlighet med lagrådets förslag till 21 §, samt

C. att i 19 § intages en bestämmelse i enlighet med 19 § andra stycket i

lagrådets förslag om rätt till kostnadsersättning för sakägare mot vilken

riktas anspråk om upplåtelse av utrymme för anläggning,

II. att vederbörande utskott måtte utarbeta erforderlig författningstext,

däribland erforderlig redaktionell justering i 18 § och eventuellt även andra

lagrum, samt

III. att riksdagen måtte understryka behovet av kompetent och välutbildad

förrättningspersonal samt uttala att en snar översyn av lagen är

önskvärd.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1 !)(>(>

B. likalydande motionerna 1:767 av herr Jansson, Erik, och 11:938 av

herr Hammarberg, i vilka motioner på närmare angivna skäl förordas »att

det allmännas intresse av alt en gemensamhetsanläggning kommer till stånd

skall få inverkan på bedömningen av frågan om synnerlig vikt» och »att

förrättningsmännen får skyldighet att inhämta byggnadsnämndens åsikt om

vilka fastigheter för vilka det ur allmän synpunkt kan vara av synnerlig

vikt att bli anslutna», samt hemställs att »dels ovanstående synpunkter beaktas

vid behandlingen av propositionen, dels ock att vederbörande utskott

närmare utformar de ändringar i lagtexten som kan erfordras».

C. likalydande motionerna 1:768 av herr Åkerlund m.fl. och 11:939 av

herr Ringaby m.fl., vilka motioner hänvisats till lagutskott och behandlats

av tredje lagutskottet i motsvarande delar som propositionen och i

vilka hemställs »att riksdagen, med avslag å Kungl. Maj :ts proposition

nr 128, i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte uttala att nytt förslag till lag

om gemensamhetsanläggningar måtte, med beaktande av de i motionen

framförda synpunkterna, framläggas i samband med kommande förslag om

ny jordabalk».

Beträffande skälen för motionärernas yrkanden hänvisas, i den mån

redogörelse ej lämnas nedan, till motionerna 1:767, 11:939 och 11:940.

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen, såvitt nu är i fråga, har följande

lydelse

1) Förslag

till

Lag

om vissa gemensamhetsanläggningar

Härigenom förordnas som följer.

Grundläggande bestämmelser

1 §•

Efter prövning vid förrättning enligt denna lag kan inrättas för två

eller flera fastigheter gemensam anläggning av stadigvarande betydelse för

dem, såsom parkeringsanläggning, förbindelseled, gårdsutrymme, lekplats,

anordning till skydd mot grundvatten, ledning, värmeanläggning eller tvätt
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

stuga (gemensamhetsanläggning). Lagen gäller dock ej anläggning för vattenförsörjning

eller avlopp och ej heller anläggning, vars inrättande gemensamt

för två eller flera fastigheter kan enligt särskilda bestämmelser

prövas av domstol eller annan myndighet.

Lagens bestämmelser om fastighet äga motsvarande tillämpning på

tomträtt, som är inskriven, och på sådan rätt till ofri tomt i stad som utgör

fast egendom. Som ägare anses innehavaren av rättigheten. I fråga

om upplåtelse av utrymme för anläggning och ersättning med anledning

därav likställes område, som ej ingår i fastighetsindelningen, med fastighet.

Den som innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag

besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande utan att

äganderätten tillkommer någon anses vid lagens tillämpning som fastighetens

ägare.

2 §•

I gemensamhetsanläggning deltaga de fastigheter vilkas ägare äro ense

därom.

Fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan skall deltaga oberoende av

ägarens samtycke, om ägaren till annan fastighet, som är belägen inom

sådant område och skall deltaga, yrkar det och anläggningen är av synnerlig

vikt för ändamålsenligt utnyttjande av vardera fastigheten. Fastighet

inom stadsplan eller byggnadsplan skall vidare deltaga, om ägaren yrkar

det och anläggningen är av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga

utnyttjande.

Föreligga enligt vad ovan sagts förutsättningar för inrättande av gemensamhetsanläggning

för två eller flera fastigheter, kan ägaren till annan

fastighet få denna ansluten till anläggningen, om ökad kostnad eller annan

olägenhet, som är av betydelse, icke därigenom uppstår för någon av de

andra fastigheterna.

3 §•

För gemensamhetsanläggning behövligt utrymme skall vid förrättningen

bestämmas i fastighet för vilken anläggningen är avsedd eller i annan

fastighet och är därigenom att anse som upplåtet för anläggningen. Utrymmet

får tagas i anspråk utan hinder av den rätt till fastigheten som kan

tillkomma annan.

Utan fastighetsägarens medgivande får annat utrymme ej bestämmas än

som fordras med hänsyn till sådan fastighet som kan anslutas enligt 2 §

andra stycket och ej heller utrymme tagas i anspråk i fastighet som därigenom

skulle åsamkas betydande olägenhet, utan att anläggningen behöves

för bebyggelse, som är av större omfattning eller eljest av väsentlig

betydelse från allmän synpunkt, och anläggningen icke kan utföras på

annat sätt utan att kostnaden ökas avsevärt.

Det i andra stycket föreskrivna kravet på medgivande från fastighetsägaren

gäller även innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än

rätt för fordran i den mån hans rätt beröres av upplåtelsen.

4 §•

För upplåtelse i fastighet av utrymme för gemensamhetsanläggning samt

för annat intrång, som orsakas fastigheten genom anläggningens utförande

eller begagnande, skall ersättning utgå till fastighetens ägare. Motsvarande

rätt till ersättning tillkommer innehavare av annan särskild rätt till

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 är 1966 5

fastigheten än rätt för fordran. Även annan skada som genom upplåtelsen

uppkommer för ägaren eller för innehavaren av rättigheten skall ersättas.

5 §■

De fastigheter för vilka gemensamhelsanläggning inrättas utgöra en

samfällighet för anläggningens utförande, underhåll och drift.

Fastighet tillkommande rätt till anläggningen, rätten i samfälligheten

däri inbegripen, hör till fastigheten.

6 §•

Gemensamhetsanläggning skall förläggas och utföras på sådant sätt att

dess ändamål kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan oskälig

kostnad. Åtgärd för att underlätta framtida tillbyggnad eller ökat utnyttjande

av anläggningen får vidtagas, om åtgärden föranleder endast ringa

ökning av kostnaden.

Anläggning får ej inrättas i strid mot fastställd plan eller bestämmelser

för markens bebyggande eller så att ändamålsenlig bebyggelse eller lämplig

planläggning försvåras.

7 §•

Kostnaderna för gemensamhetsanläggnings utförande, underhåll och drift

skola fördelas mellan ägarna till de fastigheter, som äro anslutna till anläggningen,

efter andelstal, bestämda enligt vad som är skäligt med hänsyn

till det behov som beräknas bli tillgodosett för varje fastighet genom

anläggningen. Andelstalet för varje fastighet fastställes vid förrättningen.

Kan genom mätning eller på liknande sätt bestämmas i vilken omfattning

anläggningen under viss tid utnyttjats för varje fastighet, äger dock samfälligheten,

om särskilda skäl icke föranleda annat, besluta att underhållsoch

driftskostnader som belöpa på nämnda tid skola fördelas efter varje

fastighets utnyttjande av anläggningen.

Vid förrättningen skall bestämmas i vad mån bidrag till kostnaderna

skall kunna utgå ur de anslutna fastigheterna med sådan förmånsrätt som

avses i lagen den 1966 (nr ) om förmånsrätt för fordringar

enligt denna lag. Sådan förmånsrätt får fastställas att i varje ansluten

fastighet gälla intill belopp, som motsvarar den ökning av fastighetens värde

anslutningen beräknas medföra, dock högst vad som belöper på fastigheten

av den beräknade kostnaden för anläggningens utförande och längst under

den tid anläggningen med sedvanligt underhåll kan antagas bevara sitt värde

väsentligen oförminskat.

Övergår fastighet till ny ägare, svarar denne, utom i fall som anges i

26 § första stycket, icke för bidrag som förfallit till betalning före den

bestämda tillträdesdagen eller, om han inropat fastigheten på exekutiv auktion,

före försäljningsdagen.

8 §•

Gemensamhetsanläggning skall brukas i överensstämmelse med sitt ändamål

och de närmare förskrifter som meddelas för att vinna detta. Kan

anläggning ej helt tillgodose de anslutna fastigheternas behov, skall begränsning

av deras rätt att utnyttja anläggningen bestämmas efter andelstalen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

9 §•

Därest rörande fastighet träffas överenskommelse om eller lämnas medgivande

till åtgärd som avses i denna lag, skall avgörandet vid förrättningen

grundas härpå. Vad nu sagts gäller dock ej i den mån åtgärden strider

mot beslut i fråga som avses i 17 § andra stycket eller bestämmelse i 7 §

andra stycket åsidosättes och ej heller i det fall att fastigheten häftar för

fordran eller annan rättighet, såvida innehavare av sådan fordran eller

rättighet icke samtycker till åtgärden eller denna är väsentligen utan betydelse

för hans rätt.

Förrättning

10 §.

Framställning om förrättning göres av ägaren till fastighet, som uppges

vara i behov av den med framställningen avsedda anläggningen, eller av

byggnadsnämnden.

Vid förrättningen får talan föras av ägaren till fastighet, som saken kan

angå. I fråga om fastighet, i vilken utrymme för anläggningen kan bli upplåtet,

äger även innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än rätt

för fordran föra talan i den mån hans rätt beröres.

11 §•

Framställning om förrättning göres skriftligen hos länsstyrelsen i det

län där fastighet, som saken kan angå, är belägen.

I framställningen skall anges den anläggning som avses bli inrättad.

Är det uppenbart, att framställningen icke kan upptagas till prövning,

skall den omedelbart avvisas.

12 §.

Avvisas ej framställning om förrättning, förordnar länsstyrelsen förrättningsman.

Till förrättningsman utses person, som äger den kunskap och erfarenhet

som uppdraget kräver samt även i övrigt är lämplig till detta.

13 §.

Om förrättningsmannen finner, att medverkan av gode män behöves,

eller om sakägare påkallar sådan medverkan och oskäligt dröjsmål icke

föranledes därav, skall förrättningsmannen biträdas av två gode män.

Dessa utses av förrättningsmannen bland dem som äro valda till nämndemän,

ägodelningsnämndemän eller gode män vid lantmäteriförrättningar.

Gode männen behöva dock ej deltaga i handläggningen beträffande fråga

av förberedande natur eller i åtgärd under förrättningen, för vilken deras

medverkan uppenbart saknar betydelse.

Deltaga gode män, äga bestämmelserna i det följande om förrättningsman

motsvarande tillämpning på honom jämte gode männen, om annat ej

framgår.

Bestämmes att gode män skola medverka, rubbas icke därigenom vad

som dessförinnan beslutats eller verkställts under förrättningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 dr 19GG

14 §.

Förrättningsmannen skall utreda vilka som äro sakägare och i förrättningsprotokollet

anteckna dem och de förhållanden på vilka deras ställning som

sakägare grundas.

15 §.

Förrättningen sker vid sammanträde med sakägarna. Åtgärder av förberedande

art få dock vidtagas och beslut meddelas i annan ordning än

vid sammanträde. Förekomma ej stridiga intressen i saken eller är det

uppenbart att anläggningen icke kan tillåtas, fordras ej sammanträde.

Vid sammanträde skola sakägarna erhålla tillfälle att utveckla sin talan

och förebringa utredning, som är av betydelse för de vid sammanträdet

behandlade frågorna.

Sammanträde hålles där fastigheterna äro belägna men får, när det

kan ske utan olägenhet, hållas på annan plats.

16 §.

Förrättningsmannen skall söka åstadkomma överenskommelse mellan

sakägarna. Sådan överenskommelse skall upprättas skriftligen samt undertecknas

av sakägarna och bestyrkas av förrättningsmannen. Den skall

fogas vid förrättningsprotokollet.

17 §.

Föreligga från andra synpunkter än som avses i 6 § andra stycket förutsättningar

för att inrätta gemensamhetsanläggning, skall förrättningsmannen,

innan saken slutligen prövas, hänskjuta ärendet till byggnadsnämnden

för prövning enligt angivna lagrum. Förrättningsmannen skall

därvid lämna byggnadsnämnden uppgift om de fastigheter för vilka anläggningen

är avsedd samt sådan beskrivning av anläggningen med angivande

av läge, storlek och beskaffenhet i övrigt som fordras för nämndens

bedömande.

Finner byggnadsnämnden, att hinder mot anläggningen ej möter enligt

6 § andra stycket, skall nämnden lämna medgivande till anläggningen.

Även om denna strider mot plan eller bestämmelser för markens bebyggande,

får sådant medgivande lämnas, när särskilda skäl föreligga och byggnadsnämnden

äger medge avvikelse från planen eller bestämmelserna enligt

vad som i allmänhet gäller.

Talan mot beslut, varigenom byggnadsnämnden vägrat medgivande till

anläggningen eller vid sådant medgivande fogat villkor som innefattar avvikelse

från förrättningsmannens förslag, föres hos länsstyrelsen genom

besvär. Länsstyrelsen äger icke mot byggnadsnämndens mening medge

anläggningen i strid mot fastställd generalplan eller stadsplan.

18 §.

Har medgivande enligt 17 § helt eller delvis vägrats eller möter annat

hinder mot anläggningens inrättande, skall förrättningsmannen så snart

det kan ske besluta att inställa förrättningen. Föreligga förutsättningar

för att inrätta anläggningen, skall saken avgöras genom anläggningsbeslut.

I anläggningsbeslut skall anges

1. anläggningens läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt;

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

2. de fastigheter för vilka anläggningen är gemensam;

3. utrymme som upplåtes för anläggningen;

4. ersättning för upplåtelse av utrymme och för annat intrång genom

anläggningens utförande eller begagnande;

5. ersättning för annan skada som genom upplåtelsen uppkommer för

ägaren till fastigheten eller innehavare av annan särskild rätt till denna

än rätt för fordran;

6. varje ansluten fastighets andelstal;

7. det belopp för vilket förmånsrätt får åtnjutas i varje fastighet och

den tid under vilken det får ske;

8. för den händelse anläggningen skall vara av begränsad varaktighet,

den tid under vilken den skall bestå;

9. om med anläggningens utförande skall kunna anstå mer än fem år

från den dag beslutet vinner laga kraft, den tid inom vilken anläggningen

senast skall vara utförd.

19 §.

Förrättningsmannen och särskilt tillkallad sakkunnig äga erhålla ersättning,

innefattande skäligt arvode och gottgörelse för behövliga kostnader.

Gode männen äga erhålla ersättning enligt de bestämmelser som gälla för

gode män vid lantmäteriförrättningar. Ersättningarna utom arvode till förrättningsmannen

skola när det påfordras utges i förskott av den som gjort

framställning om förrättningen.

Förrättningskostnaderna skola, om anläggningsbeslut meddelas, bäras

av ägarna till de anslutna fastigheterna efter varje fastighets andelstal.

Inställes förrättning, skola kostnaderna betalas av den som gjort framställning

om förrättningen eller, om byggnadsnämnden påkallat förrättningen,

av kommunen. När det är skäligt på grund av särskilda omständigheter,

få kostnaderna dock fördelas på annat sätt.

Beslut i fråga som avses i denna paragraf meddelas i samband med anläggningsbeslutet

eller beslutet om förrättningens inställande. Beträffande

förskott kan beslut meddelas även under förrättningen.

20 §.

Bestämmelserna i 2 kap. 2 g första stycket, 4, 8, 9 och 11 §§, 3 kap. 1 §,

2 § första stycket och andra stycket första punkten, 3 och 4 §§, 6 § första

stycket, 8, 9 och 13 §§, 16 kap. 2 § samt 18 kap. 3 § första stycket lagen

den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet äga motsvarande

tillämpning på förrättning enligt denna lag.

Utöver den rätt som enligt 2 kap. 11g lagen om delning av jord å landet

tillkommer förrättningsmän och sakkunniga äga dessa, i den mån det behöves

för förrättningens utförande, erhålla tillträde till byggnad, som beröres

av förrättningen.

Om anläggningsbeslut eller beslut om förrättningens inställande icke

meddelas vid sammanträde, skall det meddelas på tid och plats som tillkännagivits

vid sammanträde eller varom sakägarna underrättats skriftligen

eller i annan ordning som bestämts vid sammanträde. Detsamma

gäller beslut, beträffande vilket besvärstiden räknas från dagen för beslutets

meddelande. Beslutet skall innehålla underrättelse om vad som skall

iakttagas för fullföljd av talan. Om anläggningsbeslut skall förrättningsmannen

omedelbart underrätta byggnadsnämnden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år l!)6f>

21 §.

Talan mot beslut, som meddelats av förrättningsman, iöres genom besvär

hos den ägodelningsrätt inom vars domkrets fastigheterna äro belägna

eller, om fastigheterna ligga inom skilda domkretsar, hos den av ägodelningsrätterna

inom vars domkrets huvuddelen ligger. Mot beslut, varigenom

jäv mot förrättningsman ogillats, föres dock talan hos ägodelningsdomaren.

Klagande skall inkomma med besvärsinlaga till ägodclningsdomaren

inom trettio dagar från den dag då anläggningsbeslutet eller beslutet

om förrättningens inställande meddelades eller, när under förrättningen

meddelats beslut, varigenom jäv mot förrättningsman ogillats eller sakkunnig

tillkallats eller fråga om förskjutande av ersättning till förrättningsman

eller sakkunnig prövats, från den dag då detta beslut meddelades.

Byggnadsnämnden äger föra talan mot anläggningsbeslut på den grund

att beslutet strider mot avgörande i fråga som avses i 17 § andra stycket.

I fråga om förfarandet i målet och talan mot beslut som meddelas i detta

gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet beträffande avslutad

jorddelningsförrättning eller, om talan avser beslut om ogillande av jäv

mot förrättningsman, bestämmelserna i 21 kap. 29 § andra stycket och

50 § lagen om delning av jord å landet. Mot ägodelningsrätts beslut i dit

fullföljd fråga om tillkallande av sakkunnig får talan ej föras.

Samfällighet

22 §.

Samfällighet förvaltas av fastighetsägarna efter vad de gemensamt bestämma.

När fastighetsägare begär det, skola fastighetsägarna genom beslut på

sådan samfällighetsstämma som anges nedan utse styrelse för handhavande

av samfällighetens angelägenheter samt antaga firma, under vilken

verksamheten skall bedrivas, ävensom bestämma den ort där styrelsen

skall ha sitt säte. Styrelsen skall bestå av en eller flera ledamöter. Firman

skall uttrycka samfällighetens ändamål och vara lämplig i övrigt samt

tydligt skilja sig från andra förut anmälda eller registrerade firmor. Styrelsens

säte skall förläggas till ort inom det län där fastigheterna eller

huvuddelen av dem är belägen. Beslutet skall anmälas till länsstyrelsen

i det län där samfällighetens styrelse skall ha sitt säte. Vid anmälan skall

fogas styrkt avskrift av det stämmoprotokoll som upptager beslutet samt

av anläggningsbeslutet jämte bevis, att detta vunnit laga kraft eller ändå

skall lända till efterrättelse. När anmälan behörigen skett, kan samfälligheten

förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. Endast styrelsen äger

därefter företräda samfälligheten i förhållande till tredje man. Beträffande

samfälligheten gälla i övrigt bestämmelserna i 23—34 §§.

23 §.

Fastighetsägarna äga skilja styrelseledamot från hans uppdrag före utgången

av den tid för vilken han blivit utsedd. Skiljande från styrelseuppdrag,

val av ny styrelseledamot och annan ändring i förhållande som

tidigare anmälts skola anmälas till länsstyrelsen.

Styrelsen äger utse särskild firmatecknare, om fastighetsägarna ej beslutat

annat. Bemyndigande att teckna firma kan av styrelsen återkallas

opaginerad Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

när som helst. Styrelsen skall till länsstyrelsen anmäla särskilt utsedd

firmatecknare och återkallelse av bemyndigande att teckna firma.

24 §.

Det åligger styrelsen att i överensstämmelse med fastighetsägarnas beslut,

i den mån dessa icke strida mot lag eller mot anläggningsbeslutet,

utöva de befogenheter som tillkomma samfälligheten i förhållande till fastighetsägarna,

ombesörja arbete som fordras för samfälligheten, tillse att

de förmåner som samfälligheten har till uppgift att bereda fastighetsägarna

komma dessa till godo utan att någon fastighetsägare missgynnas, uttaga

fastighetsägarnas bidrag, låta föra samfällighetens räkenskaper enligt vad

som i allmänhet gäller om bokföring och i övrigt handha samfällighetens

angelägenheter.

Som styrelsens beslut gäller den mening om vilken de flesta röstande

förena sig vid sammanträde. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning

och gäller i andra frågor den mening som biträdes av ordföranden vid

sammanträdet.

Styrelseledamot äger ej taga befattning med angelägenhet, vari han äger

ett väsentligt intresse som strider mot samfällighetens.

25 §.

Om fastighetsägarna ej besluta annat, uttaxeras deras bidrag genom att

styrelsen årligen upprättar och på samfällighetsstämma ger fastighetsägarna

del av debiteringslängd, upptagande det belopp som skall uttaxeras, vad

därav belöper på varje fastighetsägare och tiden för inbetalningen.

Förslå ej tillgängliga medel till betalning av klar och förfallen skuld för

vilken samfälligheten svarar, åligger det styrelsen att ofördröj ligen upprätta

och på stämma ge fastighetsägarna del av särskild debiteringslängd samt

att omedelbart uttaga vad som fordras.

Försumma styrelsens ledamöter vad som åligger dem enligt andra stycket,

äro de solidariskt ansvariga för skulden. Är försummelsen uppenbar,

skall länsstyrelsen på borgenärens yrkande förordna syssloman att debitera

och uttaga erforderligt belopp. Även om sådan försummelse ej föreligger,

skall syssloman förordnas när det fordras för att förmånsrätt för skulden

enligt lagen om förmånsrätt för fordringar enligt denna lag skall kunna

göras gällande. Om förmånsrätt kunnat göras gällande på borgenärens föranstaltande,

får bidrag som utgått med förmånsrätt ej sammanblandas med

andra tillgångar i samfälligheten eller tagas i mät för annan borgenärs

fordran. Syssloman äger av samfälligheten uppbära arvode, som bestämmes

av länsstyrelsen.

26 §.

Kan bidrag, som påförts ägare till fastighet enligt 25 §, ej uttagas hos

honom, fördelas bristen mellan övriga fastighetsägare i förhållande till deras

inbördes bidragsskyldighet. För brist från fastighet, som övergått till ny

ägare annorledes än genom försäljning på exekutiv auktion, är dock den

nye ägaren ansvarig före ägarna till övriga fastigheter, om bidraget förfallit

till betalning inom ett år före den bestämda tillträdesdagen och icke kan

utgå med förmånsrätt i fastigheten enligt lagen om förmånsrätt för fordringar

enligt denna lag. Bristen fördelas genom ny debiteringslängd. Inbetalas

bidraget senare helt eller delvis från den fastighet, vars ägare det påförts

i debiteringslängd enligt 25 §, skall det influtna beloppet tillgodoräknas

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 är 1966

ägarna till de fastigheter, från vilka bristen täckts, i förhållande till vad

som nlgått från varje fastighet.

Anser fastighetsägare att uttaxering eller fördelning ej överensstämmer

med lag eller med beslut som fattats med stöd därav, äger han väcka talan

om rättelse inom fyra veckor från den dag då dehiteringslängden framlades

på stämma.

Om rätten ej i samband med talan som avses i andra stycket förordnar

annat, får debiterat och till betalning förfallet belopp uttagas enligt utsökningslagens

bestämmelser om fordran för vilken betalningsskyldighet ålagts

genom dom som äger laga kraft.

27 §.

Fastighetsägares rätt att deltaga i handhavandet av samfällighetens angelägenheter

utövas på samfällighetsstämma.

Den som underlåtit att i rätt tid fullgöra sin bidragsskyldighet får deltaga

i förhandlingarna men äger ej rösträtt, innan han fullgjort vad han

eftersatt.

Fastighetsägare eller annan får icke, själv eller genom ombud eller som

ombud, deltaga i behandling av angelägenhet, vari han äger ett väsentligt

intresse som strider mot samfällighetens.

28 §.

Fastighetsägarna kallas till samfällighetsstämma av styrelsen. I kallelse

skall anges vilka ärenden som skola behandlas samt tid och plats för stämman.

Kallelse skall ske i så god tid före stämman att fastighetsägarna erhålla

skäligt rådrum.

Finnes ej styrelse eller underlåter styrelsen att utfärda kallelse till stämma

i enlighet med vad som kan ha bestämts därom, skall länsstyrelsen på

anmälan av fastighetsägare utlysa stämman. Om minst en femtedel av samtliga

röstberättigade fastighetsägare, med uppgift om de ärenden som skola

behandlas, hos styrelsen påfordrar att stämma hålles, skall styrelsen inom

en vecka utfärda kallelse. Sker det ej, skall länsstyrelsen på anmälan av

fastighetsägare utlysa stämma.

På fastighetsägares begäran skall förrättningsmannen i samband med

förrättningens slutförande hålla sammanträde med fastighetsägarna för

utseende av styrelse. Sådant sammanträde anses som stämma. Beslut som

fattas därvid gäller dock endast under förutsättning att anläggningsbeslutet

vinner laga kraft eller ändå skall lända till efterrättelse.

29 §.

Varje röstberättigad fastighetsägare, som själv eller genom ombud är

närvarande på samfällighetsstämma, äger rösträtt i förhållande till det för

hans fastighet bestämda andelstalet. Dock får ej någons röstetal överstiga

en femtedel av det sammanlagda röstetalet för samtliga på stämman närvarande

röstberättigade fastighetsägare.

Som stämmans beslut gäller den mening som erhållit det högsta röstetalet

utom i fall för vilka fastighetsägarna bestämt annat. Vid lika röstetal

avgöres val genom lottning och gäller i andra frågor den mening som

biträdes av de flesta röstande eller, vid lika antal röstande, av stämmans

ordförande.

Över beslut som fattas på stämma skall genom styrelsens försorg föras

protokoll, vilket skall hållas tillgängligt för fastighetsägarna senast två

veckor efter stämman.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

30 §.

Styrelsen är skyldig att på samfällighetsstämma lämna de upplysningar

om samfällighetens verksamhet som fastighetsägare begär och som kunna

vara av betydelse för fastighetsägarna.

Oavsett om för samfälligheten meddelats särskilda bestämmelser angående

revision, äger fastighetsägare, som hos styrelsen påkallar granskning

av samfällighetens böcker, räkenskaper eller andra handlingar, få del av

dessa på lämpligt sätt.

31 §.

Anser styrelseledamot eller fastighetsägare, att beslut som fattats på samfällighetsstämma

icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot

lag eller mot anläggningsbeslutet, äger han vid rätten föra talan mot stämmobeslutet.

Grundas talan på att beslutet icke tillkommit i behörig ordning

eller att det eljest kränker endast fastighetsägares rätt, skall talan väckas

inom fyra veckor från beslutets dag vid påföljd att beslutet eljest är gällande.

När talan väckts, äger rätten förordna att beslutet tills vidare ej får verkställas.

Dom, varigenom stämmobeslut upphävts eller ändrats, gäller även för

fastighetsägare som ej fört talan.

32 §.

Angående skyldighet för styrelseledamot eller annan som ägt företräda

samfälligheten eller revisor eller fastighetsägare att ersätta skada, som han

tillskyndat samfälligheten, fastighetsägare eller tredje man, samt angående

talan om sådan ersättning äger vad som för motsvarande fall är föreskrivet

i fråga om ekonomisk förening tillämpning.

33 §.

Skall styrelse utses men har det ej skett eller har styrelseledamot avgått

eller hans uppdrag i annat fall upphört och är styrelsen ej ändock beslutför,

äger länsstyrelsen, på yrkande av någon vilkens rätt är beroende av att

behörig styrelse finnes, förordna syssloman att antingen ensam eller jämte

de styrelseledamöter som kunna finnas handha samfällighetens angelägenheter

och företräda samfälligheten såsom styrelse.

Handhas samfällighetens angelägenheter på sådant sätt att anläggningen

icke kan utnyttjas i den omfattning anläggningsbeslutet anger, äger länsstyrelsen

på begäran av fastighetsägare förordna syssloman att omhänderha

förvaltningen. Sådant förordnande får meddelas endast om fastighetsägaren

visar att stämmobeslut påkallats i syfte att åstadkomma rättelse

utan att sådan likväl kommit till stånd inom skälig tid. Underlåtes åtgärd,

som fordras för att undvika betydande skada eller olägenhet, kan likväl

syssloman förordnas omedelbart, om stämmobeslut ej kan avvaktas med

hänsyn till sakens brådskande beskaffenhet.

Syssloman äger av samfälligheten uppbära arvode, som bestämmes av

länsstyrelsen.

34 §.

Kallelse och annat meddelande anses ha kommit till fastighetsägares

kännedom, om handlingen avlämnats på posten i betalt brev, ställt till

fastighetsägarens vanliga adress eller till hans fastighet om annan adress

ej är känd.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 är 1966

Verkställighet in. in.

13

35 §.

Beslut, soin meddelats av förrättningsman och som vunnit laga kraft,

tar med iakttagande av bestämmelserna i del följande verkställas såsom

lagakraftvunnen dom.

Ha besvär anförts mot anläggningsbeslut, äger rätten förordna, att beslutet

utan hinder av den förda talan skall lända till efterrättelse från dag,

som rätten bestämmer med iakttagande av att fastighetsägare eller annan

vars rätt beröres får skäligt rådrum. Sådant förordnande får meddelas

endast på yrkande av någon som ställer betryggande säkerhet för den ersättning,

som kan komma att bestämmas utöver vad anläggningsbeslutet

föreskriver, jämte ränta samt för det skadestånd, som han kan bli skyldig

att utge, om beslutet ändras på annat sätt.

Förordnande enligt andra stycket får meddelas utan huvudförhandling.

Innan förordnande meddelas, skola sakägarna erhålla tillfälle att yttra sig.

Rätten skall i samband med målets avgörande pröva, om förordnandet alltjämt

skall bestå. Talan mot ägodelningsrätts beslut under rättegången i fråga

som avses här föres särskilt. Mot hovrätts beslut i fråga angående förordnande

enligt andra stycket får talan ej föras.

36 §.

Ersättning enligt 4 § skall erläggas inom tre månader efter det att anläggningsbeslutet

vann laga kraft. Har enligt 35 § andra stycket törordnats,

att anläggningsbeslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd talan,

skall den däri bestämda ersättningen erläggas inom tre månader efter

det att förordnandet vann laga kraft. Om ersättningen slutligt bestämmes

till högre belopp, gäller om erläggande av det överskjutande beloppet vad

som är föreskrivet i första punkten här ovan. Erlägges ersättning efter tid

som nu angivits eller, om tillträde skett tidigare, efter tiden härför, skall

därjämte utges sex procent årlig ränta, i förra fallet från den bestämda

tidens utgång och i senare fallet från tillträdesdagen. Ersättning, ränta

däri inbegripen, utges till den ersättningsberättigade, om annat ej följer

av andra stycket nedan.

Om fastighet på vilken anläggningen skall inrättas häftar för fordran,

skall förrättningsmannen eller, när anläggningsbeslutet meddelats av domstol,

denna förordna att sådan ersättning som enligt 4 § utgår för upplåtelse

av utrymme till anläggningen och annat intrång genom anläggningens utförande

eller begagnande jämte ränta skall nedsättas hos länsstyrelsen för

fördelning. Detta gäller dock icke, om ersättningens utbetalande till den

därtill berättigade medgivits av samtliga fordringshavare eller är väsentligen

utan betydelse för dem. I fråga om ordningen för och verkan av fördelningen

äga bestämmelserna om upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt

enligt lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation motsvarande

tillämpning. Har förordnande om nedsättning meddelats men fördelning

ännu ej skett, utgör förordnandet ej hinder mot utbetalning till den ersättningsberättigade,

om medgivanden från fordringshavarna företetts hos

länsstyrelsen.

Innan ersättning till fullo erlagts i föreskriven ordning, får upplåtet utrymme

ej tillträdas utan medgivande av den vilkens rätt beröres. Har enligt

35 § andra stycket förordnats, att anläggningsbeslut skall lända till efter
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

rättelse utan hinder av förd talan, fordras för tillträde att den i detta beslut

bestämda ersättningen erlägges. Vad sålunda erlagts får sedermera ej återkrävas.

37 §.

Har inom ett år efter det att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft ersättningen

för upplåtet utrymme ej till fullo erlagts i föreskriven ordning och

har ej heller någon som i beslutet tillerkänts sådan ersättning begärt verkställighet

av beslutet i denna del, är beslutet förfallet.

Anläggningsbeslutet är likaledes förfallet, om anläggningen ej utförts

inom fem år efter det att beslutet vunnit laga kraft eller inom den längre

tid som bestämts i anläggningsbeslutet. Vid förrättning, som begärts före

tidens utgång, får dock anstånd med anläggningens utförande medges för

ytterligare högst fem år. Tid för talan mot beslut i fråga som avses här

räknas från dagen för beslutet.

Erlagd ersättning får ej återkrävas på den grund att anläggningsbeslutet

förfallit till följd av bestämmelse här ovan.

38 §.

Angående anläggningsbeslut, som vunnit laga kraft eller som ändå skall

lända till efterrättelse, skall anteckning göras i fastighetsboken för varje

fastighet som beröres av beslutet. Har beslutet förfallit eller av annan anledning

upphört att gälla, skall även detta på anmälan antecknas.

Verkan av ändrade förhållanden

39 §.

Inträda, sedan anläggningsbeslut vunnit laga kraft, ändrade förhållanden

av beskaffenhet att i väsentlig mån inverka på fråga, som avgjorts genom

beslutet, kan frågan prövas vid ny förrättning.

Vid den nya förrättningen får vid bedömande av fråga om fastighets

fortsatta anslutning till anläggningen eller om minskning av fastighets andelstal

hänsyn ej tagas till sådan ändring av fastighetens bebyggelse eller

användning som kan antagas ha skett i syfte att erhålla utträde eller nedsättning

av fastigheten åvilande bidragsskyldighet.

År vid den nya förrättningen endast fråga om ändring, som icke påverkar

bebyggelsens utformning eller markanvändningen i övrigt, får frågan avgöras

utan att byggnadsnämndens medgivande enligt 17 § inhämtas.

40 §.

Beslutas ändring angående vilka fastigheter som skola vara anslutna

till anläggning och är den till anläggningen knutna samfälligheten sådan

att den kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, skall prövas, huruvida

den skall bestå med den jämkning som ändringen medför eller om den

skall upplösas.

41 §.

Anslutes fastighet till befintlig anläggning, är fastighetens ägare enligt vad

som bestämmes vid förrättningen skyldig att, lika med övriga fastighetsägare,

efter andelstal bidraga till betalningen av samfällighetens förbindelser

i den mån dessa icke överstiga värdet av anläggningen och tillgångarna i

samfälligheten. Är värdet högre än beloppet av samfällighetens förbindelser,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 är 1966

är fastighetens ägare skyldig att till övriga fastighetsägare utge på fastigheten

belöpande andel av skillnaden. Vid prövningen skall anläggningens

värde uppskattas med hänsyn till kostnaden för anläggningens utförande

efter skäligt avdrag för förslitning och minskad användbarhet.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, om andelstalet för fastighet

som redan är ansluten höjes.

42 §.

Förklaras fastighet ej längre skola vara ansluten till anläggning, skall

fastighetens ägare enligt vad som bestämmes vid förrättningen befrias från

skyldighet att tillsammans med övriga fastighetsägare efter andelstal bidraga

till betalningen av samfällighetens förbindelser till den del dessa icke

överstiga värdet av anläggningen och tillgångarna i samfälligheten. I den

mån samfällighetens förbindelser överstiga nämnda värde eller om brist uppkommer

genom att bidrag till dessa eller i första punkten avsedda förbindelser

ej kunna uttagas hos annan fastighetsägare, har ägaren till fastigheten

dock även efter det att dess anslutning till anläggningen upphört samma

betalningsansvar som dessförinnan. Är värdet av anläggningen och tillgångarna

i samfälligheten högre än samfällighetens förbindelser, är fastighetens

ägare berättigad att erhålla på fastigheten belöpande andel av skillnaden.

Vid tillämpningen av detta stycke skall anläggningens värde uppskattas enligt

bestämmelserna i 41 §.

Sker utdebitering hos ägare till fastighet, som ej längre är ansluten till

anläggningen, skall han kallas till stämma vid vilken debiteringslängden

framlägges. Beträffande honom gälla de på ägare till ansluten fastighet tilllämpliga

bestämmelserna i fråga om behörighet att klandra uttaxeringen och

förpliktelse att erlägga debiterat belopp.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning, om andelstalet

för fastighet som redan är ansluten sänkes.

43 §.

Förutom i fall som avses i 40 § skall samfällighet upplösas, om anläggningsbeslutet

förfallit eller tiden för anläggningens bestånd utgått eller förordnande

meddelats om att anläggningen skall upphöra.

Samfällighet, som är sådan att den kan förvärva rättigheter och ikläda sig

skyldigheter, får ej upplösas, innan all dess skuld blivit betald eller de medel

som fordras för betalningen blivit nedsatta i förvar hos länsstyrelsen. Om

tillgångarna överstiga skulderna vid samfällighetens upplösning, skall överskottet

enligt beslut på samfällighetsstämma skiftas mellan fastighetsägarna

efter vad som finnes skäligt. Skiftas samfällighetens tillgångar, innan all

skuld blivit betald eller nedsättning skett, svara fastighetsägarna för skulden

solidariskt såsom för egen skuld. I samband med samfällighetens upplösning

får kallelse sökas på dess okända borgenärer. Därvid äga de i förordningen

den 4 mars 1862 (nr 10 s. 1) om tioårig preskription och om

kallelse å okända borgenärer meddelade bestämmelserna om sådan kallelse

motsvarande tillämpning.

När samfällighet som avses i andra stycket upplösts, skall fastighetsägare

eller annan som haft att ombesörja skifte anmäla detta till länsstyrelsen och

lämna denna styrkt avskrift av skifteshandlingen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Vid tillämpning av 2 § jämställes avstyckningsplan med byggnadsplan,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

2) Förslag

till

Lag

om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa

gemens amhetsanläggningar

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har ägare till fastighet påförts bidrag till samfällighet enligt 25 eller

26 § lagen den 1966 (nr ) om vissa gemensamhetsanlägg
ningar,

äger samfälligheten, när anläggningsbeslutet vunnit laga kraft, ur

fastigheten i vems hand den än är njuta betalning för bidraget med samma

förmånsrätt som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild

ränteägare för avgäld av fast egendom, i den mån bidraget faller inom det

belopp och förmånsrätten göres gällande inom den tid som fastställts i anläggningsbeslutet.

Har ägaren påförts flera bidrag och överstiga dessa sammanlagt

nämnda belopp, äger tidigare påfört bidrag företräde framför senare

påfört. Förmånsrätten skall anses ha gjorts gällande inom den i anläggningsbeslutet

angivna tiden, såframt yrkande om förmånsrätt framställts

vid exekutiv försäljning av fastigheten i anledning av utmätning, som

skett före tidens utgång, eller under konkurs på grund av ansökan, som

gjorts dessförinnan.

2 §•

Har samfälligheten upptagit lån eller eljest iklätt sig förbindelse, skall

med styrelsens samtycke borgenären på yrkande antecknas som innehavare

av fordringen i fastighetsboken för varje i samfälligheten ingående fastighet,

dock högst till belopp, för vilket samfälligheten får åtnjuta förmånsrätt

enligt 1 §. Därefter får såvitt avser belopp, som svarar mot fordringen,

samfällighetens förmånsrätt göras gällande endast av syssloman, som enligt

lagen om vissa gemensamhetsanläggningar på borgenärens begäran

förordnats att uttaga medel till betalning av klar och förfallen skuld. Förmånsrätt

får ej åtnjutas till större andel av det i anläggningsbeslutet medgivna

beloppet i var och en av fastigheterna än som motsvarar vad som

belöper på fastigheten av fordringens belopp. Efter medgivande av borgenären

får förmånsrätt göras gällande utan hinder av att syssloman ej förordnats

enligt vad nu sagts.

För flera borgenärer får anteckning ej ske till högre sammanlagt belopp

i varje fastighet än som fastställts i anläggningsbeslutet. Yrkas sådan anteckning

av flera borgenärer samtidigt, njuta de lika rätt.

3 §•

Har vid försäljning av fastighet på exekutiv auktion yrkats betalning

med förmånsrätt för bidrag, skall när auktionen vunnit laga kraft det belopp

intill vilket förmånsrätt får åtnjutas i fastigheten minskas med bidragets

belopp. Efter anmälan av auktionsförrättaren skall inskrivningsdomaren

göra anteckning därom i fastighetsboken.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år W66

Samfällighetens styrelse äger med samtycke av den som är antecknad

i fastighetsboken som borgenär besluta, att det belopp intill vilket förmånsrätt

får åtnjutas skall minskas med en viss, för alla fastigheter lika

stor andel, minst en femtedel, av det ursprungliga beloppet för varje fastighet.

Sedan anteckning om sådant beslut på begäran av styrelsen gjorts i

fastighetsboken, gäller minskningen i fråga om bidrag som påföres därefter.

4 §•

Lagens bestämmelser om fastighet äga motsvarande tillämpning på

tomträtt som är inskriven och på sådan rätt till ofri tomt i stad som utgör

fast egendom. Såvitt angår tomträtt gäller dock förmånsrätten efter

den förmånsrätt som tillkommer jordägaren för avgäld.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Inledning

Departementschefen anför inledningsvis följande.

Under de senaste årtiondenas bebyggelseutveckling har i allt större omfattning

inrättats vissa anläggningar, som är avsedda att tjäna flera fastigheter

gemensamt, såsom parkeringsanläggningar, utfartsvägar inom byggnadskvarter,

gårdsutrymmen, lekplatser, ledningar och värmeanläggningar.

Behovet av samverkan har uppkommit såväl vid exploatering av obebyggda

områden som vid sanering av bebyggelsen i tätorternas centrala delar. Det

har aktualiserats av den stadsbyggnadstekniska utvecklingen över huvud

och framför allt av de numera höga kraven på rationellt utnyttjande av tillgänglig

mark. Av väsentlig betydelse är också, att stora kostnadsbesparingar

ofta kan vinnas genom samverkan. Det anses emellertid, att gällande

lagstiftning inte tillfredsställande löser de olika problem som uppkommer

vid ett samgående av detta slag. Det allmänna har inte något ansvar

för att de ifrågavarande anläggningarna inrättas och vidmakthålls såsom

förhållandet är med exempelvis gator och andra allmänna platser. Anläggningarna

faller även utanför tillämpningsområdet för den speciallagstiftning

som gäller på vissa områden, såsom vattenlagens bestämmelser om

vattenreglerings- och dikningssamfälligheter, lagstiftningen om enskilda

vägar m. fl.

Behovet av särskilda bestämmelser bär under senare år uppmärksammats

i flera sammanhang. Lagberedningen har sålunda behandlat frågan

dels preliminärt i en promemoria år 1952, som sändes ut på remiss, och

dels i sitt år 1960 avgivna förslag till jordabalk m. m. (SOU 1960: 24—26).

Sistnämnda förslag innehåller i 22 kap. bestämmelser om samfällighetsrätt

och samfällighetsavtal. De tar uteslutande sikte på frivilliga överenskommelser

om samverkan mellan fastigheter. Bestämmelserna har upptagits i

19 kap. i det reviderade förslag till jordabalk som avlämnades av jordabalksutredningen

år 1963 (SOU 1963:55). Jag avser att inom kort anmäla ett

2 Bihang till riksdagens protokoll 1066. 9 samt 3 and. Nr 57

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

förslag på grundval av detta. Ämnet har vid skilda tillfällen behandlats även

från bl. a. saneringssynpunkt i samband med reformarbetet på byggnadslagstiftningens

område. Frågor om samverkan mellan fastigheter har sålunda

berörts i anslutning till andra utredningsuppdrag av 1942 års stadsplaneutredning

i betänkande år 1945 (SOU 1945: 15), av bostadssociala utredningen

i betänkande år 1947 (SOU 1947: 26), av byggnadsstyrelsen och bostadsstyrelsen

i gemensamt betänkande år 1954 (SOU 1954:31) och av

1951 års byggnadsutredning i betänkande år 1957 (SOU 1957:21). 1 den

män förslag till bestämmelser framlagts i dessa sammanhang har bestämmelserna

till skillnad från de av lagberedningen föreslagna även innehållit

möjlighet alt tvinga fastighetsägare att ansluta sig till en gemensamhetsanläggning.

Förslagen har inte lett till lagstiftning.

Frågan om gemensamhetsanläggningar togs på nytt upp av byggnadsstyrelsen,

Iantmäteristyrelsen, byggnadsutredningen, 1954 års fastighetsbildningskommitté

och Svenska stadsförbundet i gemensam framställning den

13 juni 1958 till chefen för kommunikationsdepartementet om utredning

av vissa frågor inom byggnadslagstiftningen och angränsande rättsområden.

I framställningen påpekades behovet av lagstiftning angående vissa,

särskilt inom stadsplaneområden aktuella frågor om servitut och annan

markupplåtelse liksom angående sådana gemensamma anläggningar som

anordnas på annat sätt än genom kommuns försorg, t. ex. gemensam gård,

lekplats, parkeringsplats och värmecentral. Näringslivets byggnadsdelegation

och Sveriges fastighetsägareförbund anförde i gemensam skrivelse den

28 juli 1958 vissa synpunkter i ämnet och förklarade sig instämma i syftet

med framställningen. Ivungl. Maj :t beslöt den 19 december 1958, att skrivelserna

skulle överlämnas till fastighetsbildningskommittén för att behandlas

i samband med dess uppdrag att utreda frågan om ny fastighetsbildningslagstiftning

och därmed sammanhängande spörsmål. Kommittén fann lämpligt

att i ett särskilt avsnitt av utredningsarbetet behandla problemen angående

gemensamhetsanläggningarna och avgav år 1963 betänkande i ämnet

med förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m. (SOU 1963:

23). Av kommittén utarbetade förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar

och till lag om förmånsrätt för fordringar enligt nyssnämnda lag

torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgivits av Svea hovrätt,

hovrätten över Skåne och Blekinge, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Stockholms, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Örebro samt Västernorr - lands län, bankinspektionen, bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

Iantmäteristyrelsen, statens institut för byggnadsforskning, vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen, lagberedningen, expropriationsutredningen,

parkeringskommittén, 1962 års fritidsutredning, Svenska stadsförbundet,

Svenska kommunförbundet, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostads
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 ur 1960

kreditkassan, Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund,

Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska kommunaltekniska

föreningen, Sveriges lantmätareförening, Svenska arkitekters

riksförbund, Föreningen Sveriges stadsarkitekter, Svenska väg- och vattenbyggares

riksförbund, Svenska teknologföreningen, Sveriges allmännyttiga

bostadsföretag (SABO), Svenska riksbyggen, Hyresgästernas sparkasse- och

byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. (HSB:s riksförbund), Handelskamrarnas

nämnd, Sveriges advokatsamfund och Föreningen för samhällsplanering.

Näringslivets byggnadsdelegation, som också beretts tillfälle att

yttra sig, har avstått därifrån under hänvisning till vad vissa andra remissinstanser

anfört.

Av överståthållarämbetet har överlämnats yttrande från stadskollegiet i

Stockholm, av länsstyrelsen i Stockholms län yttranden från länsarkitekten,

överlantmätaren, vägförvaltningen, länsingenjören i Stockholms och Gotlands

län samt Stockholms stads och läns bostadsnämnd, av länsstyrelsen i

Östergötlands län yttranden från överlantmätaren, länsbostadsnämnden,

länsläkaren, länsingenjören och byggnadsnämnden i Norrköping, av länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län yttranden från överlantmätaren, länsarkitekten,

stadskollegiet i Göteborg, drätselkammaren i Uddevalla samt

kommunalnämnderna i Partille och Södra Sotenäs kommuner, av länsstyrelsen

i Örebro län yttranden från länsarkitekten, överlantmätaren samt

byggnadsnämnderna i Örebro och Karlskoga, av länsstyrelsen i Västernorrlands

län yttranden från länsarkitekten, överlantmätaren, vägförvaltningen,

stadsfullmäktige i Härnösand och Sundsvall, kommunalfullmäktige i Njurunda

kommun samt kommunalnämnden i Själevads kommun, av lantbruksstyrelsen

yttranden från lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen

i Stockholms län och stad samt i Södermanlands, Malmöhus, Hallands,

Göteborgs och Bohus ävensom Västerbottens län samt av lantmäteristyrelsen

yttranden från överlantmätarna i 22 län.

Jag anhåller nu att få ta upp frågan om lagstiftning rörande vissa gemensamhetsanläggningar

till behandling.

Möjligheter enligt gällande rätt att genomföra samverkan mellan fastigheter

Utskottet hänvisar i denna del till propositionen s. 30—37.

Allmän motivering

I propositionen redogöres för huvudgrunderna i fastighetsbildningskommitténs

förslag och remissyttrandena däröver å s. 37—91. Utskottet hänvisar

till propositionen i dessa delar.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

Departementschefen

Allmänt

Våra dagars bebyggelseutveckling präglas i åtskilliga hänseenden av nya

värderingar både i fråga om markens användning för skilda ändamål och

beträffande sättet att realisera dessa ändamål. Framför allt ställer tätbebyggelsen

ökade krav på att tillgänglig mark utnyttjas rationellt. Detta medför

ökat behov av planläggning och av större möjligheter att få fastställda

planer snabbt genomförda. Även inom glesbebyggelse framtvingar näringslivets

strukturomvandling och befolkningsomflyttningen från landsbygd till

tätorter en förändrad syn på frågan, hur fastighetsbeståndet bör vara beskaffat

för att utnyttjas på bästa sätt.

Ett utmärkande drag i utvecklingen är, att fastigheterna i högre eller

lägre grad blir beroende av varandra och av tillgången till nyttigheter, som

inte står till buds inom de egna gränserna. En strävan till samverkan över

fastighetsgränserna gör sig gällande som medför behov av fasta anläggningar

för gemensamt bruk vid sidan av de anordningar som inrättas genom

kommunens försorg, såsom gator, andra allmänna platser, allmänna

vatten- och avloppsanläggningar m. fl. Sådana gemensamhetsanläggningar

som nu är i fråga utgör inte någon nyhet utan har förekommit sedan

gammalt både i städerna och på landsbygden. Intresset av gemensamhetsanläggningar

har emellertid på senare tid blivit starkare än tidigare och

kommit att inriktas på ändamål som tidigare mera sällan tillgodosågs genom

samgående. Företeelsen torde få ses som en följd av den stadsbyggnadstekniska

utvecklingen över huvud och framför allt de ökade kraven på

rationellt utnyttjande av tillgänglig mark. Genom samverkan kan också

vinnas betydande kostnadsbesparingar.

Behovet av samverkan gör sig gällande både vid nyexploatering av obebyggd

mark och vid sanering av redan bebyggda områden framför allt i

städer och andra tätorter. En viktig grupp av gemensamhetsanläggningar

inom tätbebyggelse betingas av biltrafikens utveckling. Inom byggnadskvarteren

behövs ofta gemensamma utfarter från de särskilda tomterna

till gatunätet liksom förbindelser mellan tomterna inbördes. Vidare är

parkeringsproblemet särskilt aktuellt. Efterfrågan på uppställningsplatser

för bilar har stigit i en utsträckning som inte på långt när motsvaras av

tillgången på parkeringsplatser och garage. Parkeringsfrågan utreds för närvarande

i hela sin vidd genom den år 1960 tillsatta parkeringskommittén

men bör uppmärksammas även i förevarande sammanhang. Ett annat betydelsefullt

ändamål som kan vara ägnat att främjas genom samverkan

är anordnande av lekplatser för barnen. Behovet av sådana platser avskilda

från utrymmen för trafik och parkering kan göra det nödvändigt

med anläggningar som är gemensamma för flera fastigheter. Andra be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

‘21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 ur 1

hov som lämpligen kan tillgodoses genom samverkan är gårdsutrymmen

för olika ändamål, såsom för mattpiskning, vädring av kläder eller vila

och rekreation eller för att främja goda ljusförhållanden eller liknande

önskemål.

Även ledningar av olika slag är ofta till nytta för liera fastigheter samtidigt.

Gemensamma ledningar för vattenförsörjning, avlopp, elektricitet

och liknande ändamål förekommer sedan länge. De är i regel anordnade

genom det allmännas försorg. På senare tid har emellertid i stor utsträckning

tillkommit gemensamma ledningar även i enskild regi. Tunnlar

(kulvertar) för ledningar av olika slag anordnas också genom samgående

mellan flera fastigheter. De förläggs ofta till utrymmet under gata. Vanliga

gemensamma anläggningar är vidare sådana för värme och varmvatten.

Andra exempel utgör tvättstugor, basluanläggningar, ventilationssystem och

kylanläggningar. Där bebyggelse sker under grundvattennivån uppkommer

särskilda problem i den mån källarlokaler eller andra djupt liggande utrymmen

inte kan hållas torra genom permanent bortpumpning av grundvatten,

dag- eller dräneringsvatten. Anordningar för att isolera sådana utrymmen

från vattnet utförs ofta gemensamt för flera fastigheter.

Vid sidan av nu nämnda typer, vilka så gott som uteslutande är hänförliga

till tätbebyggelse, kan nämnas sådana till landsbygden hänförliga anläggningar

som lagrings- och torkutrymmen, maskincentraler m. m. för jordbruket,

liksom elektriska anläggningar, badhus och bryggor.

Gemensamhetsanläggningar av de slag jag nu hav nämnt är av stor praktisk

och ekonomisk betydelse. Det är därför angeläget att rättsordningen

innehåller för sådana anläggningar lämpade regler, vilka motsvarar de krav

som skäligen bör uppställas för att tillgodose allmänna och enskilda intressen.

Som framgår av kommitténs framställning torde gällande rätt på

detta område inte uppfylla sådana krav. Detta synes ha lett till att gemensamhetsanläggningar

inte har kommit till stånd i önskvärd omfattning och

till att i den mån anläggningar har inrättats tillämpningssvårigheter och

risk för rättsförluster har uppkommit. Enligt kommittén föreligger ett

starkt behov av nya, mera tidsenliga regler, avsedda att lösa de särskilda

problem som uppkommer vid samverkan av här ifrågavarande slag. Denna

uppfattning har vunnit allmän anslutning under remissbehandlingen och

jag vill också för egen del ansluta mig därtill.

Den av kommittén föreslagna regleringen synes i väsentliga delar innefatta

en realistisk avvägning mellan allmänna och enskilda intressen på detta

område. Förslaget har också bemötts övervägande positivt under remissbehandlingen,

och kommitténs lösningar av huvudfrågorna har godtagits

av det stora flertalet remissinstanser. Jag anser förslaget väl ägnat att

läggas till grund för lagstiftning.

I några remissyttranden har anförts betänkligheter mot att en lagstiftning

om gemensamhetsanläggningar genomförs före tillkomsten av en ny

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

jordabalk. Jag kan inte dela denna uppfattning. Nu förevarande förslag hai

utarbetats fristående från jordabalksförlaget och tillgodoser ett starkt behov.

Önskemål om att lagstiftningen kommer till stånd utan dröjsmål har också

framförts av åtskilliga remissinstanser. Jag anser det därför inte tillrådligt

att avvakta jordabalksförslagets genomförande. Inte heller av hänsyn till

nya regler om fastighetsbildning eller om parkering finner jag ett uppskov

påkallat. Jag ansluter mig vidare till kommitténs uppfattning, att varken

ändringar i byggnadslagstiftningen eller jämkningar i andra offentligrättsliga

regler, som är av betydelse för inrättande av gemensamhetsanläggningar,

behöver ske i detta sammanhang. Till de problem angående gemensamma

utfarter som bär behandlats av fastighetsbildningskommittén i betänkandet

»Nya medel för plangenomförande» (SOU 1963: 78) och som bär berörts i

några remissyttranden över det nu aktuella betänkandet får jag anledning

återkomma i annat sammanhang.

I fråga om lagstiftningens föremål synes till en början allmän

enighet råda om att den nya regleringen inte skall avse vare sig sådana

anläggningar som det allmänna bär ansvaret för eller sådana som omfattas

av redan gällande speciallagstiftning. Däremot råder delade meningar i frågan,

om en ny lagstiftning skall som kommittén har föreslagit göras tillämplig

på alla slag av gemensamhetsanläggningar i övrigt eller om den skall begränsas

till vissa särskilt angivna typer. I några remissyttranden har sålunda

ifrågasatts, om inte lagstiftningen borde inskränkas till ett fåtal anläggningstyper,

för vilka en reglering framstår som särskilt angelägen.

Vid bedömande av denna fråga måste beaktas, att flertalet typer av anläggningar

som förekommer inom tätorterna redan nu torde betraktas som

mer eller mindre oumbärliga för stora delar av bebyggelsen där. Tanken

att generellt utsträcka det allmännas ekonomiska ansvar till gemensamhetsanläggningar

av nu förevarande slag är enligt min mening inte realistisk.

Även om utvecklingen skulle leda till ökade kommunala åtaganden rörande

vissa anläggningstyper, synes en lagstiftning av nu ifrågavarande karaktär

inte kunna undvaras inom överskådlig tid. När det gäller att närmare bestämma

tillämpningsområdet möter betydande svårigheter att göra en angelägenhetsgradering

av skilda anläggningstyper och användningsområden.

De anläggningar som kommer i fråga är nämligen av skiftande slag och behovet

varierar med hänsyn både till ändamålet och till de berörda fastigheternas

läge, beskaffenhet och användning. Det snabba tekniska framåtskridandet

kan på kort tid medföra helt nya typer av anläggningar och

samtidigt ändrade värderingar i fråga om sådana som redan finns. Som

exempel kan nämnas anläggningar för fritidsverksamhet. Sådana anses

numera erforderliga i en helt annan utsträckning än för endast några år

sedan. Om tillämpningsområdet begränsas till vissa särskilt angivna typer

av anläggningar, får man räkna med att utvecklingen kommer att föranleda

behov av tid efter annan återkommande lagändringar. Jag anser därför att

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år Hd! t i

någon inskränkning i det av kommittén föreslagna tillämpningsområdet

inte bör ske. Det bakom nyssnämnda remisskritik liggande intresset att eu

anläggning inte blir underkastad mera långtgående regler än som är nödvändigt

synes kunna tillgodoses genom en differentiering av bestämmelserna

på lämpligt sätt. Jag vill också erinra om de ytterligare möjligheter till

samverkan som skapas genom det nya institutet samfällighetsrätt enligt det

förslag till jordabalk som jag inom kort kommer att anmäla för remiss till

lagrådet.

Även kommitténs ståndpunkt att inte föreslå någon inskränkning i lagstiftningens

regionala tillämplighet har med endast få undantag godtagits

av remissinstanserna. Att lagstiftningen skall vara tillämplig inom tätbebyggelse

kan det inte råda någon tvekan om. Ett visst behov av lagregler

torde som kommittén anfört finnas även för områden med glesbebyggelse,

låt vara att det inte är lika starkt där som inom tätbebyggelse. Att intressegemenskapen

mellan fastigheterna i allmänhet är mindre framträdande i

glesbygderna har beaktats genom att reglerna där föreslås bli mindre långtgående.

Förslaget innebär sålunda, att anläggningar utom detaljplaneområden

skall kunna inrättas endast efter frivillig överenskommelse. Härigenom

reduceras avsevärt betydelsen av de invändningar som grundas på att

jordbrukets anläggningar fullgör helt andra funktioner än övriga hithörande

typer och att reglerna för dem bör medge eu smidigare anpassning

till ändrad produktionsinriktning än kommittéförslaget möjliggör. Att märka

är vidare, att förslaget även i denna del har tillstyrkts av det övervägande

antalet remissinstanser, av vilka flera uttryckligen har framhållit betydelsen

av ett starkt sakrättsskydd även för gemensamhetsanläggningar inom

jordbruket. Med hänsyn härtill finner jag det inte lämpligt att från lagstiftningens

tillämpning utestänga någon kategori av fastighetsägare som

önskar en gemenskap med de rättsverkningar, främst i sakrättsligt hänsenende,

som förslaget innebär. Inte heller anser jag de erinringar bärande soin

tar sikte på att förslaget skulle på ett olämpligt sätt föregripa erforderlig

planläggning. Jag vill här hänvisa till de vidsträckta möjligheter förslaget

ger samhället att förhindra anläggningar som är olämpliga från allmän

synpunkt.

I fråga om lagstiftningens föremål vill jag i övrigt peka på det av kommittén

föreslagna kravet, att anläggningen skall vara av stadigvarande betydelse

för två eller flera fastigheter. De ändamål anläggningarna är avsedda

att tjäna sammanfaller väsentligen med dem som nu utmärker servitutet

och som enligt lagberedningens förslag till jordabalk skall kunna tillgodoses

genom servitut eller det nya institutet samfällighetsrätt. Även för dessa

rättigheter liksom vissa andra därmed jämförliga särskilda rättigheter är

utmärkande att de skall tjäna ändamål av stadigvarande betydelse för fast

egendom. Av särskilt intresse i detta sammanhang är den av lagberedningen

föreslagna samfällighetsrätten. Som redan har framgått sammanfal
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

ler tillämpningsområdet för samfällighetsrätten i jordabalksförslaget till väsentliga

delar med tillämpningsområdet för den nu ifrågavarande lagstiftningen

om gemensamhetsanläggningar. Vissa skiljaktigheter föreligger dock

mellan de båda förslagen. Främst märks, att jordabalksförslaget avser enbart

frivillig samverkan och sålunda har uteslutande privaträttslig karaktär.

Kommitténs förslag är visserligen också av privaträttslig natur men har

dessutom vissa offentligrättsliga inslag, framför allt genom det inflytande

som tillerkänns byggnadsnämnden. Lagberedningens samfällighetsinstitut

förutsätter inte för sin tillämpning någon objektiv materiell prövning genom

något det allmännas organ. Delaktigheten i företaget kan därför inte garanteras

ligga med bästa rätt i de anslutna fastigheterna utan får det förmånsrättsläge

som i varje särskilt fall kan tillkomma den på grund av inskrivning.

I dessa hänseenden erbjuder kommitténs förslag en mera omfattande

och långtgående reglering. Nämnda skiljaktigheter förlänar de båda

instituten olika karaktär. Fastän de till stor del är avsedda att tjäna samma

syften torde de komma att behövas vid sidan av varandra. Flertalet

skiljaktigheter mellan förslagen i delar där överensstämmelse bör kunna

råda, såsom i fråga om de associationsrättsliga bestämmelserna om samfällighet,

kan elimineras. Jag finner det därför inte behöva befaras att

rättsreglerna, såsom uttalats i vissa yttranden, blir alltför komplicerade

och svåra att överblicka genom att två regelkomplex kommer att gälla vid

sidan av varandra.

Såvitt angår lagstiftningens allmänna karaktär har flertalet remissinstanser

biträtt kommitténs förslag till en övervägande privaträttslig

reglering.

Från några håll har under remissbehandlingen emellertid anförts, att behovet

av sådana anläggningar som förslaget avser bör tillgodoses genom det

offentligas försorg. Även om det inte kan uteslutas att förutsättningar för

ett vidgat kommunalt engagemang kan vara för handen i några fall, är

enligt min mening tiden inte mogen för en lagstiftning som generellt ålägger

kommunerna att ombesörja eller ekonomiskt svara för gemensamhetsanläggningar

av hithörande slag. En sådan lagstiftning torde inte heller vara

påkallad från den synpunkten att anläggningarna annars inte kan förväntas

komma till stånd i tillräcklig omfattning eller med nöjaktig garanti för den

fortsatta verksamheten. Farhågor i denna riktning vinner inte stöd i erfarenheterna

från den samverkan som redan bedrivs utan stöd av särskilda

regler eller från tillämpningen av gällande samverkansregler inom speciallagstiftningen

på vissa närbesläktade områden. Visserligen medför den föreslagna

lagstiftningen i många fall betydligt större krav på delägarna än som

nu vanligen ställs i fråga om deras ekonomiska ansvar. Riskerna för rättsförluster

kan emellertid som framgår av kommitténs förslag motverkas genom

särskilda anordningar. Jag vill därför även i denna del biträda kommitténs

ståndpunkt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 dr 1!)C>6

Förslagets utformning på privatråttslig grund innebär emellertid inte, att

viktiga allmänna intressen lämnas utan beaktande. Som jag redan har

nämnt utmärks förslaget av vissa offentligrätlsliga drag. Jag vill också helt

allmänt ansluta mig till tanken, alt fråga om inrättandet av eu gemensamhetsanläggning

prövas vid särskild förrättning efter en noggrann avvägning

mellan allmänna och enskilda intressen. Det gäller att tillgodose de enskilda

fastighetsägarnas behov av samgående på sådant sätt att det är

förenligt med viktiga allmänna intressen. Denna inriktning hos förslaget

motsägs inte av den betydelse förslaget kan få som medel att genomföra

bebyggelseplanering och därmed även sanering av äldre byggnadsbestånd.

Förslagets betydelse för saneringsändamål bör dock inte överskattas. Endast

i begränsad omfattning torde nämligen saneringssyftet kunna tillgodoses

enbart genom inrättande av gemensamhetsanläggning. Däremot

kan pekas på de stora fördelar som förslaget medför såtillvida som det

allmännas insatser i åtskilliga fall kan avsevärt inskränkas, t. ex. genom

att markinlösen enligt 45 § byggnadslagen kan undvikas. Kommunens

resurser kan därigenom komma andra angelägna ändamål till godo. Men

även för den enskilde torde anslutning till en gemensamhetsanläggning

oftast framstå som ett gynnsamt alternativ till tvångsinlösen från det

allmännas sida.

I några yttranden har vidare påpekats risken för en övervältring från

kommunerna på de enskilda fastighetsägarna av ansvaret för vissa gemensamhetsanläggningar.

En sådan övervältring skulle kunna ske t. ex. genom

att stadsplanerna utformas med mycket stora byggnadskvarter och endast

ett fåtal gator, så att det blir nödvändigt med ett större nät av enskilda förbindelseleder

inom kvarteren än som är normalt. Härtill vill jag framhålla,

att en sådan plan kan vara mindre väl förenlig med byggnadslagstiftningen

och att därför vid fastställelseprövningen särskild uppmärksamhet bör

ägnas åt berörda frågeställning. Att tendenser i angivna riktning framträder

kan inte uteslutas, och fastighetsägarna inom området kan därför

ibland få särskild anledning att bevaka sina intressen. Varken detta förhållande

eller den omständigheten att prövningen i ärende om planfastställelse

kan bli mera maktpåliggande bör enligt min mening förhindra

förslagets genomförande. Ofta träffas för övrigt avtal mellan markägaren

och kommunen om exploateringen i de här aktuella fallen.

Någon anledning att för närvarande utöver kommitténs förslag ge det

allmänna medel att tvångsvis genomdriva sådana gemensamhetsanläggningar

som de enskilda skall bära det fulla ekonomiska ansvaret för anser

jag inte föreligga. I den mån en lösning efter de av kommittén uppdragna

riktlinjerna visar sig otillräcklig står expropriation eller inlösen enligt

byggnadslagen till buds.

Beträffande den lagtekniska utformningen ansluter jag mig

till kommitténs ståndpunkt att erforderliga bestämmelser bör upptas i en ny

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

fristående lag. Jag finner det också lämpligt att frågorna om förmånsrätt

för fordran på bidrag från de till en gemensamhetsanläggning anslutna fastigheterna

skiljs ut från övriga bestämmelser och behandlas i en lag för sig i

överensstämmelse med vad som tidigare har skett i liknande lagstiftningsfrågor.

Den sakrättsliga konstruktionen

Av kommitténs utredning och remissbehandlingen framgår att avsaknaden

av sakrättslig anknytning mellan en gemensamhetsanläggning och de

därtill anslutna fastigheterna utgör en av bristerna i gällande rätt. Garantier

bör därför skapas för att anläggningen står till de berörda fastigheternas

förfogande så länge behov föreligger. Kommitténs förslag innebär också, att

den sakrättsliga anknytningen får sådan styrka att sambandet mellan anläggningen

och de anslutna fastigheterna inte kan brytas annat än om en

objektiv prövning visar att tillräckliga skäl inte längre finns för gemenskapens

upprätthållande. Detta möjliggörs genom att anläggningens inrättande

sker på grundval av prövning och beslut vid förrättning av därtill förordnad

förrättningsman. Rätten till utrymme för den gemensamma anläggningen

får liksom andra servitutsrättigheter som tillskapas genom förrättning,

t. ex. jorddelningsservitut och rätt till enskild väg, bästa rätt i den fastighet

på vilken anläggningen är belägen. Varje ansluten fastighets delaktighet

i den gemensamma anläggningen med därtill knutna rättigheter och

skyldigheter är vidare enligt den föreslagna lagen förenad med äganderätten

till fastigheten och kvarstår sålunda även efter fastighetens försäljning på

exekutiv auktion. Till denna regel ansluter sig särskilda bestämmelser om

att de bidrag till företaget som åvilar delägarna i samfällighet, vilken är

organiserad som juridisk person, häftar vid resp. fastigheter med förmånsrätt

enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, dvs. med rätt framför inteckningar.

Dessa sakrättsliga verkningar ger varje delägare trygghet för att

den krets av fastigheter som bildar det ekonomiska underlaget för anläggningen

i princip står kvar för framtiden. Därmed elimineras bl. a.

risken för en oförutsedd ökning av bidragsskyldigheten. Tillgången till

den gemensamma anläggningen är i förening med en sådan stark sakrättslig

anknytning ägnad att stärka delägarnas möjligheter att utnyttja

sina fastigheter som kreditobjekt. Eftersom fastigheterna kan förutsättas

i allmänhet stiga i värde genom anläggningens inrättande, skapas utrymme

för kredit som i regel åtminstone motsvarar kostnaderna för uppförande

av den gemensamma anläggningen. Med en sådan lösning av det

sakrättsliga problemet förenar förslaget vissa regler till skydd för den

som bär begränsad rätt till fastigheten. Det krävs sålunda antingen att de

förpliktelser som en anslutning medför är väsentligen utan betydelse för

sådan rättshavares rätt eller att han godkänner anslutningen. Förslaget

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr ~>7 år 1966 27

upptar därjämte regler om publicitet angående gemensamhetsbildningen

genom anteckning i fastighetsboken. Spekulanter på fastigheterna och tilltänkta

långivare får därigenom erforderliga upplysningar för sin prövning

av fastighetens värde som överlåtelse- eller kreditobjekt.

Flertalet remissinstanser har biträtt kommitténs förslag i dessa delar. De

invändningar som har kommit till uttryck i remissyttrandena går främst ut

på att risk föreligger för att det gemensamma företaget missköts eller att anläggningen

till följd av den snabba tekniska utvecklingen blir föråldrad och

oekonomisk. Farhågor av detta slag bör emellertid inte överdrivas och de

motsägs också av erfarenheterna från samverkan på angränsande specialreglerade

områden. Visserligen kan sådana anläggningar som det nu är

fråga om många gånger bli betydligt mera kapitalkrävande än t. ex. en

gemensam väg, men de risker som kan följa därav torde ha blivit tillbörligt

beaktade genom särskilda bestämmelser till skydd för delägarminoriteten.

Jag vill också erinra om de möjligheter som finns till omprövning av

företaget vid ny förrättning, när ändrade förhållanden inträder. Helt torde

väl de anmärkta riskerna inte kunna undvikas. En viss mindre risk måste

emellertid enligt min mening godtas med hänsyn till de väsentliga fördelar

från allmän och enskild synpunkt som normalt står att vinna med ett

samgående i hithörande angelägenheter. Jag ansluter mig därför liksom

flertalet remissinstanser till kommitténs förslag i denna del.

I några yttranden förordas sådan differentiering av sakrättsskyddet att

mindre komplicerade fall, där i regel frivillig uppgörelse kan nås, får följa

enklare regler, utformade lämpligen i överensstämmelse med jordabalksförslaget.

Genom inskrivning eller genom förbehåll vid överlåtelse skulle

för dessa fall en begränsad sakrättslig verkan kunna åstadkommas utan förrättning.

En sådan ordning skulle emellertid innebära, att man fick två

system av väsentligt olika innehåll både i fråga om de materiellträttsliga

reglerna och beträffande reglerna om förfarandet. Detta synes göra lagstiftningen

onödigt komplicerad. Jag vill också påpeka att en förrättning

i okomplicerade fall kan genomföras både snabbt och enkelt. Enligt min

mening finns därför inte skäl att komplettera kommitténs förslag med särskilda

regler för nyssnämnda fall. När frivillig överenskommelse kan träffas

och en begränsad sakrättsverkan anses till fyllest torde för övrigt det

samfällighetsinstitut som jag ämnar föreslå i jordabalken med fördel kunna

användas.

Behovet av tvångsregler

Det är självfallet önskvärt, att inrättandet av en gemensamhetsanläggning

grundas på en överenskommelse mellan alla berörda fastighetsägare.

Med hänsyn till de många olika intressen som kan göra sig gällande här

måste man emellertid räkna med att fullständig samstämmighet inte kan

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 dr 1966

uppnås i alla lägen, där ett samgående objektivt sett ter sig fördelaktigt

för alla berörda parter. Det synes olägligt om en från allmän synpunkt

ändamålsenlig bebyggelseutveckling skulle hindras endast därför att någon

fastighetsägare av oförstånd eller av mer eller mindre ovidkommande

skäl motsätter sig ett samgående som är till nytta både för honom själv

och för andra. Bestämmelser torde därför böra införas som gör det möjligt

att i vissa fall inrätta en gemensamhetsanläggning även när enighet

inte kan uppnås. Tvångsregler av detta slag bör emellertid inte gå längre

än som fordras för att de skall tillgodose enskilda intressen. De skall således

inte syfta till att främja önskemål från det allmännas sida som går

därutöver. Något det allmännas organ eller annan utomstående skall t. ex.

inte kunna framtvinga en anläggning som vissa enskilda fastighetsägare

ensamma skall svara för. En tvångsreglering bör för att vara effektiv avse

både möjligheten att ta i anspråk utrymme som fordras för en gemensamhetsanläggning

och möjligheten att ansluta en fastighet till anläggningen.

I det förra hänseendet har kommittén föreslagit regier enligt vilka en servitutsrätt

skall kunna upplåtas för att säkra erforderligt utrymme för anläggningen.

Sådana regler har motsvarighet i gällande speciallagstiftning på

angränsande områden och är behövliga även här. I likhet med flertalet remissinstanser

ansluter jag mig i huvudsak till kommitténs förslag i denna

del. Frågan om en fastighets anslutning mot ägarens bestridande bör som

kommittén och flertalet remissinstanser förordat bedömas med hänsyn till

anläggningens betydelse för fastigheten. Anslutningsfrågan bör vidare lösas

enhetligt för samtliga anläggningstyper. En differentiering av regeln

med hänsyn till varje särskild typs angelägenhetsgrad synes varken behövlig

eller möjlig. Av vad jag tidigare anfört torde framgå, att jag avvisar

tanken på ett kommunalt ansvar för dessa gemensamhetsanläggningar

som ett generellt alternativ till tvångsregler av förevarande slag.

Kommittén har föreslagit en begränsning av tvångsanslutningsreglernas

tillämplighet till områden med stadsplan eller bvggnadsplan. Mot denna begränsning

har i några jitranden framförts invändningen, att den är för snäv

med hänsyn till att detaljplanläggningen för närvarande inte hinns med

inom alla områden, innan behovet av gemensamhetsanläggningar inträder.

Inom glesbebyggelse torde emellertid behovet av ett samgående endast sällan

vara så framträdande att en fastighetsägare bör kunna tvinga in en annan

i en gemensamhet som avses här. En begränsning synes därför erforderlig.

Att, som föreslås i några yttranden, därvid anknyta till begreppet

tätbebyggelse torde emellertid ge en alltför oklar gränsdragning i

detta sammanhang, eftersom begreppet tätbebyggelse är knutet just till

nödvändigheten av särskilda anordningar för att tillgodose gemensamma behov.

Den av kommittén föreslagna och av flertalet remissinstanser godtagna

lösningen att anknyta till stadsplan eller bvggnadsplan synes däremot

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets tillåtande nr 57 år 196(1

innebära en både sakligt tillfredsställande och klar avgränsning, som jag vill

ansluta mig till.

Kommittén har vidare föreslagit, att tvångsanslutning inte lår ske utan

att förslag därom framställs eller biträds av ägare till annan fastighet,

som skall anslutas till anläggningen. På denna punkt råder delade meningar

bland remissinstanserna. I några yttranden åberopas behovet av rättsskydd

för den enskilde till stöd för krav på majoritet av berörda fastighetsägare

för att en tvångsanslutning skall få ske. Jag vill bär liksom flera remissinstanser

erinra om de av kommittén påpekade svårigheterna att fullt

godtagbart ange hur en majoritet skall beräknas. Vidare kan ett majoritetskrav

lätt leda till att de sakliga skälen för en tvångsanslutning blir undanskymda

och i stället vunnen majoritet uppfattas som avgörande. För den

enskildes rättsskydd torde det vara av större vikt att en objektiv prövning

sker av de materiella villkoren för tvångsanslutning. Jag biträder därför i

likhet med flertalet remissorgan kommitténs förslag i denna del. Däremot

kan jag, som redan torde ha framgått, inte ansluta mig till det i några yttranden

framförda önskemålet, att en tvångsanslutning skall kunna ske utan

att någon av de övriga fastighetsägarna önskar det. En sådan bestämmelse

skulle komma i strid med den övervägande privaträttsliga karaktär reglerna

bör äga.

Prövningsförfarandet

De sakrättsliga verkningar som enligt det förut sagda bör följa med en

gemensamhetsanläggning liksom möjligheterna till tvångsanslutning förutsätter

en prövning genom myndighet. I likhet med kommittén och flertalet

remissinstanser anser jag att denna prövning bör ske vid en offentlig förrättning

i överensstämmelse med vad som nu gäller på angränsande områden.

Denna prövningsform torde vara den lämpligaste även för hithörande

frågor. I några remissyttranden uttalas dock farhågor för att tillräckligt

antal förrättningsmän med erforderlig kompetens inte skall stå till förfogande.

Dessa farhågor torde vara överdrivna. Som förrättningsmän kommer

i första hand i fråga lantmätare, mätningsmän och andra som är förordnade

för fastighetsbildningsåtgärder. De har i regel förvärvat omfattande

erfarenhet från andra liknande förrättningar, t. ex. enligt lagen om

enskilda vägar, och torde snart bli förtrogna med de nya problem som den

nu ifrågavarande lagstiftningen medför. Jag ansluter mig därför till kommitténs

förslag. Jag anser också liksom kommittén, att samtliga uppkommande

frågor av privaträttslig natur bör prövas vid förrättningen och att

inte några spörsmål, t. ex. om upplåtelse av utrymme för anläggningen

eller om ersättning för sådan upplåtelse, skall hänskjutas till expropriationsdomstol

eller annan instans. Den i förslaget upptagna möjligheten att

föra talan mot förrättningen hos ägodelningsrätten innebär en ytterligare

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

garanti för att rättssäkerhetssynpunkterna blir beaktade. Inte heller vill

jag förorda att, som ifrågasatts under remissbehandlingen, reglerna differentieras

så att frivilliga överenskommelser kan få åsyftad sakrättsverkan

utan förrättning men efter fastställelse av inskrivningsdomaren.

Att jag således helt biträder kommittéförslaget i förevarande del hindrar

inte att jag anser, att den kritik som har förts fram vid remissbehandlingen

bör beaktas så långt möjligt inom ramen för förslaget. I enlighet med vad

lantmäteristyrelsen anfört bör sålunda för att stärka förrättningsmännens

kompetens råd och anvisningar utarbetas och kurser anordnas. Det torde

kunna förväntas, att en enkel och praktisk förrättningsmetodik utvecklas

allteftersom erfarenheter vinns.

Enligt kommittéförslaget får byggnadsnämnden ett bestämmande inflytande

på förrättningen såtillvida att den kan hindra att den sökta anläggningen

kommer till stånd. Däremot kan den inte framtvinga en anläggning.

Denna ståndpunkt har godtagits av flertalet remissorgan. Även jag anser angeläget

att byggnadsnämnden i egenskap av företrädare för kommunens bebyggelsepolitiska

strävanden erhåller ett starkt inflytande på prövningen.

De möjligheter byggnadslagstiftningen tillhandahåller är som kommittén

närmare har utvecklat inte till fyllest.

Från en del håll bär dock gjorts gällande, att byggnadsnämnden tilldelas

en alltför passiv roll. Det har också under remissbehandlingen anförts,

att byggnadsnämndens ställning enligt förslaget är alltför stark. I samband

därmed har bl. a. sagts, att nämnden på vissa orter saknar kompetent

personal för att bedöma hithörande frågor. Jag finner för min del

att kommitténs avvägning på denna punkt bör godtas. Gemensamhetsanläggning

bör inte kunna framtvingas mot alla berörda fastighetsägares

vilja. Inte heller finns det skäl att generellt inskränka nämndens inflytande

eller att begränsa dess medbestämmanderätt till vissa planområden

eller till anläggningar utanför jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig

näring. Med en sådan begränsning skulle nämndens möjligheter att påverka

bebyggelseutvecklingen bli alltför beskurna. En senare planläggning

skulle kunna föregripas och strävandena att åstadkomma en från

allmän synpunkt lämplig tätbebyggelse skulle kunna motverkas.

I överensstämmelse med vad som har framhållits i några remissyttranden

vill jag betona vikten av att prövningen samordnas med planläggningsarbetet.

Det är sålunda av betydelse, att man vid utformning av sådan detaljplan

som förutsätter inrättande av gemensamhetsanläggning beaktar

möjligheterna att få planen genomförd inom skälig tid även såvitt det gäller

denna anläggning. Redan vid planläggningsarbetet bör därför undersökas

vilka förutsättningar som finns för anläggningens inrättande. En sådan

samordning kan ske utan stöd av lagbestämmelser. En sammankoppling

även i formellt hänseende torde däremot f. n. inte kunna ske, eftersom

s. 31 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1!)(i(l 31

en sådan ordning skulle komma i konflikt med viktiga allmänna principer

i byggnadslagstiftningen.

Under remissbehandlingen har också berörts frågan om samordning mellan

inrättandet av gemensamhetsanläggning och fastighetsbildningen. Behovet

av en ifrågasatt anläggning hänför sig ofta inte till den gällande fastighetsindelningen

utan till en planerad sådan. Självfallet måste i sådant

fall hänsyn tas till den planerade ändringen av fastighetsindelningen. Även

en sådan samordning kan enligt min mening ske utan särskilda lagregler.

Förrättningar för gemensamhetsanläggningens inrättande och för fastighetsbildningen

bör kunna genomföras parallellt, ofta av samma förrättningsman.

Att införa regler om formell sammankoppling av förrättningarna

möter däremot med nuvarande fastighctsbildningslagstiftning stora

svårigheter. Frågan kan komma i ett annat läge, om en ny fastighetsbildningslagstiftning

medför att fastighetsbildning till skillnad från vad som

nu gäller alltid skall ske vid förrättning. Jag är inte beredd att nu förorda

en ändring av förslaget på denna punkt. Inte heller anser jag mig i nuvarande

läge kunna biträda ett under remissbehandlingen framfört förslag,

att beslut om inrättande av gemensamhetsanläggning skall kunna göras

beroende av att viss ändrad fastighetsindelning kommer till stånd.

Förvaltningsformer

För omhänderhavande av en gemensamhetsanläggning har kommittén

föreslagit två alternativa förvaltningsformer — huvudmannaförvaltning

och samfällighetsbildning. Av dessa är den senare formen den vanliga inom

speciallagstiftningen. Erfarenheterna från närbesläktade rättsområden av

denna förvaltningsform är goda. Den bör också med en lämplig differentiering

av reglerna i huvudsaklig överensstämmelse med de av kommittén

givna riktlinjerna kunna i önskvärd mån anpassas till de skiftande behov

som här kan uppkomma i olika fall. I likhet med flertalet remissinstanser

ansluter jag mig därför i huvudsak till kommitténs förslag angående samfällighetsbildning.

Med huvudmannaalternativet har kommittén velat för frivilligfallen tillhandahålla

en lösning som medger de berörda fastighetsägarna stor valfrihet

när det gäller att närmare anordna förvaltningen. Åtminstone för

okomplicerade fall innebär denna form för andra deltagande parter än

huvudmannen normalt inte annan kontinuerlig medverkan än att de fullgör

sin bidragsskyldighet mot huvudmannen. Även i denna del har förslaget

lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. I åtskilliga remissyttranden

har dock framförts starka erinringar mot huvudmannaalternativet.

För att mer än en förvaltningsform skall anses påkallad bör enligt min

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

mening fordras, att det beträttande olika slags gemensamhetsanläggningar

kan föreligga skilda behov och önskemål av sådan styrka att de motiverar

väsentligt skilda förvaltningsformer. Det av mig biträdda förslaget till samfällighetsbildning

öppnar emellertid möjlighet att anordna förvaltning genom

samfällighet på sådant sätt, att det i praktiken nära nog överensstämmer

med huvudmannaalternativet. Styrelsen för samfälligheten kan sålunda

bestå av en enda person och möjlighet finns att besluta att stämma

skall hållas med flera års mellanrum. Ordningen behöver alltså inte bli

särskilt betungande. Ännu friare är möjligheterna att anordna förvaltning

genom samfällighet, om denna inte ges karaktär av juridisk person. Samfällighetsinstitutet

synes därför i erforderlig omfattning kunna tillgodose

behovet av smidiga regler i förevarande hänseende.

En olikhet mot samfällighetsalternativet som kan böra beaktas är, att

vid huvudmannaförvaltning anläggningen tillhör enbart huvudmannens fastighet,

medan den vid samfällighetsbildning tillhör samtliga anslutna fastigheter.

Denna olikhet synes dock ej ha någon större praktisk betydelse

med hänsyn till den starka sakrättsliga anknytning som enligt kommitténs

förslag skall gälla även vid huvudmannaalternativet. De anslutna fastigheternas

kreditvärden torde sålunda inte påverkas av om den ena eller

andra formen kommer till användning. Från denna synpunkt står alltså

inte någon fördel att vinna med huvudmannaförvaltning.

Avtal om förvaltning genom huvudman innebär, att fastighetsägarnas

rättigheter och skyldigheter i detalj blir fastlagda från början och i princip

blir oförändrade under hela tiden för företagets bestånd. Kommittéförslaget

uppställer stränga förutsättningar för att avtalet skall få upphävas eller

ändras. Det kan emellertid ifrågasättas om fördelarna av att samverkansfrågorna

sålunda blir slutgiltigt reglerade redan vid företagets igångsättande

uppväger de olägenheter som följer av svårigheterna att få en ändring

till stånd, när ändrade förutsättningar har inträtt. Eftersom avtalet påverkar

fastigheternas kreditvärden, kan dessa olägenheter också drabba

inteckningshavare och likställda rättsägare. Den osäkerhet som sålunda är

förenad med huvudmannainstitutet torde vara ägnad att minska dess praktiska

betydelse. Även i andra hänseenden anses olägenheter följa med huvudmannaformen.

Kommittéförslaget erbjuder en viss garanti för företagets

skötsel genom möjligheten att få syssloman förordnad för förvaltningen.

Värdet härav kan emellertid bli tämligen skenbart till följd av svårigheter

för sysslomannen att få medel till företaget och arvode för sitt uppdrag.

Dessa svårigheter, som blir särskilt framträdande i händelse av huvudmannens

konkurs, kan medföra obenägenhet att åta sig uppdrag som

syssloman. Särskilda problem uppkommer vidare vid omprövning av avtalet

om förvaltning genom huvudman, framför allt om det blir nödvändigt

att övergå från sådan förvaltning till samfällighetsbildning. För sådant

fall fordras vissa regler om skyldighet för samfälligheten att utge er
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1956

:$3

sättning till huvudmannen med anledning av anläggningens övertagande

från denne. Dessa bestämmelser synes komplicerade och kan befaras ge

anledning till svårbedömda tvister. Konsekvenserna av alt anläggningen

upphör att vara tillbehör till huvudmannens fastighet och i stället blir

tillbehör till de i samfälligheten ingående fastigheterna kan också vara

svåra att överblicka. Anläggningens övergång kan också medföra förändringar

i finansieringsmöjligheterna, exempelvis genom uppsägning av löpande

lån för räntehöjning eller annan förändring av villkoren.

En under remissbehandlingen påpekad fördel som skulle kunna vinnas

genom huvudmannaförvaltning är att därmed kan förenas möjlighet för

kommun att inträda som huvudman även när kommunen inte äger någon

av de berörda fastigheterna. En sådan ordning torde emellertid inte böra

komma i fråga, eftersom den skulle strida mot det privaträttsliga syftet

med den ifrågavarande lagstiftningen och dessutom nödvändiggöra avsteg

från dess regler om sakrättsliga verkningar.

Med hänsyn till att några nämnvärda fördelar sålunda inte står att vinna

med alternativet huvudmannaförvaltning anser jag att lagstiftningen

inte bör betungas med denna form vid sidan av samfällighetsbildning. Som

jag antytt kan fastighetsägarna dock inom samfällighetsbildningens ram

träffa överenskommelse som i praktiken ger nära nog samma resultat som

huvudmannaförvaltning. En sådan överenskommelse kan naturligtvis också

innebära, att en kommun ombesörjer förvaltningen och detta även om kommunen

inte äger någon av de berörda fastigheterna.

Jag finner inte behov föreligga att, som föreslagits i ett remissyttrande,

införa en särskild beteckning för samfällighet enligt den nya lagen.

Finansieringsfrågan

För sådan samverkan som avses här krävs att erforderliga medel kan

anskaffas till anläggningens utförande och övriga med företaget förenade

kostnader. Kommittéförslaget ger därför i överensstämmelse med samfällighetslagstiftningen

på angränsande områden samfälligheten rätt att uttaxera

erforderliga medel från delägarna. Samfälligheten äger också inom

ramen för sina uppgifter ta upp lån och ingå andra förbindelser. Det ankommer

i sista hand på delägarna att infria dessa. Av betydelse är självfallet

att betryggande säkerhet kan skapas för att delägarna fullgör sin

skyldighet att betala förfallna bidrag.

Kommittéförslaget innebär inte bara att delägarna skall svara personligen

för sin bidragsskyldighet utan också att fullgörandet av denna skyldighet

säkerställs genom pant- och förmånsrätt i de anslutna fastigheterna

enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, dvs. med rätt framför inteckningar. Förslaget

att de anslutna fastigheterna skall tjäna som säkerhet för bidragsskyldigheten

har knappast föranlett några invändningar. Däremot har det

3 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 saml. 3 avd. Nr 57

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

sätt på vilket problemet lösts i förslaget blivit utsatt för stark kritik på sina

håll. De allra flesta remissinstanserna och bland dem samtliga de företrädare

för fastighetskreditinrättningar som yttrat sig har dock i allt väsentligt

biträtt förslaget.

Som alternativ till kommitténs förslag framförs en ordning med vanlig

inteckningssäkerhet. Sådan säkerhet kan utnyttjas genom att varje delägare

överlämnar inteckning i sin fastighet till samfälligheten och denna

i sin tur använder inteckningen som säkerhet för lån hos tredje man. Separatbelåning

kan också tänkas ske sålunda, att varje delägare själv tar

lån mot inteckning och därefter överlämnar de upplånade medlen till samfälligheten.

Båda dessa tillvägagångssätt står till buds utan att särskilda

lagregler i ämnet fordras. En förutsättning är dock i normala fall, att de

anslutna fastigheternas kreditvärden har ökats genom anläggningens tillkomst.

Säkerhet genom inteckningar kan i princip alltid komma till användning,

när delägarna är ense om att tillhandahålla sådan i tillräcklig omfattning.

Företrädesvis torde detta tillvägagångssätt bli aktuellt vid exploatering

av obebyggd mark som från början är i en ägares hand. I andra fall kan

det möta svårigheter att få garantier för att inteckningssäkerhet tillhandahålls

i erforderlig omfattning. Som kommittén antytt är det över huvud

inte möjligt att skapa effektiva sanktioner vid delägares underlåtenhet att

lämna sådan säkerhet. Inte heller kan någon form av tvångsinteckning tillgripas,

eftersom det skulle nödvändiggöra djupgående ingrepp i centrala

regler inom intecknings- och utsökningsrätten och kräva ett omfattande

utredningsarbete, något som inte kan komma i fråga i detta jämförelsevis

begränsade sammanhang. Det synes därför inte återstå annat än att pröva

utvägen med särskild förmånsrätt framför intecknad gäld i enlighet med

kommitténs förslag.

De principiella invändningar som har gjorts mot denna lösning får vägas

mot behovet av en effektiv reglering. I detta hänseende är situationen enligt

min mening sådan att ändamålet med den föreslagna lagstiftningen inte

kan vinnas utan att de särskilda fastigheternas bidragsskyldighet säkerställs

med en pant- och förmånsrätt i fastigheterna framför inteckningar.

En från något håll framförd tanke på att i stället utnyttja kommunal kredit

eller borgen synes i nuvarande läge inte genomförbar. Vidare uppfyller

den av kommittén föreslagna ordningen enligt min mening de krav som

rimligen kan ställas på hänsyn till inteckningshavare och andra rättsägare.

Förmånsrätten har sålunda begränsats dels till ett på visst sätt bestämt

högsta belopp för varje ansluten fastighet och dels till att gälla en viss

längsta tid. Beloppet är så bestämt att den nedflyttning i förmånsrättsläge

som drabbar redan beviljade inteckningar kompenseras av den värdeökning

som gemensamhetsanläggningen kan beräknas medföra för de anslutna

fastigheterna. Tiden är så avpassad att nämnda värdeökning kan beräknas

bestå under hela denna tid. Genom dessa begränsningar och den publicitet

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 är HHiti 35

som föreslås i form av anteckning i fastighetsboken torde tillbörlig hänsyn

till innehavare av begränsad rätt till fastigheten vara iakttagen.

Mot förslaget har invänts, att det skulle väsentligt avvika från systematiken

i gällande förmånsrättsordning och alt det med hänsyn till pågående

omarbetning av förinånsrätlsreglerna i 17 kap. handelsbalken inte bör genomföras

nu. Härtill vill jag säga, att den föreslagna förmånsrätten ej är

uttryck för någon ny princip utan är av samma slag som den som nu tillkommer

vissa fordringar och andra förmåner enligt 17 kap. 6 § första stycket

handelsbalken. Den synes utan svårighet kunna inpassas i gällande

systematik. Den ifrågavarande lagstiftningen är avsedd att tillgodose ett

starkt praktiskt behov och kan inte anstå i väntan på den pågående översynen

av förmånsrättsordningen. Med smärre jämkningar i kommittéförslaget

— till vilka jag återkommer i specialmotiveringen — torde förmånsrättskonstruktionen

även kunna utan svårighet samordnas med gällande

utsökningsrättsliga bestämmelser.

Vad angår den under remissbehandlingen anmärkta risken för att de

kalkyler som läggs till grund för bestämmandet av gränserna för förmånsrättens

utövning visar sig felaktiga vill jag erinra om vad jag tidigare sagt

med anledning av de olägenheter som har ansetts följa av förslagets sakrättsliga

verkningar över huvud.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört ansluter jag mig i allt väsentligt till

den av kommittén föreslagna regleringen av förmånsrätten. Vissa jämkningar

synes dock böra ske. När det gäller begränsningen till visst högsta

belopp har kommittén föreslagit, att för varje ansluten fastighet gränsen

skall bestämmas till vad som belöper på fastigheten av den beräknade kostnaden

för anläggningens utförande. Jag är ense med kommittén om en

sådan begränsning. Men i likhet med några remissinstanser anser jag, att regeln

hör kompletteras med en föreskrift om att beloppet inte i något fall

får överstiga den beräknade ökningen av fastighetens värde.

Någon ytterligare begränsning av förmånsrätten, så att den skulle få

avse enbart kostnader för anläggningens utförande, torde inte vara påkallad

av hänsyn till inteckningshavarnas säkerhet. En sådan ytterligare

begränsning torde inte heller vara praktiskt genomförbar. På denna punkt

ansluter jag mig till kommittén.

Under remissbehandlingen har också påtalats olägenheterna av att maximibeloppet

består oförändrat under förmånsrättens hela giltighetstid. Jag

vill instämma i de synpunkter som därvid har anförts om angelägenheten av

att gränsen för förmånsrättens utövning inte görs mera vidsträckt än nödvändigt.

I den mån behovet av förmånsrätten minskar eller bortfaller genom

inbetalningar av bidrag till företaget bör motsvarande kreditutrymme

kunna av fastighetsägaren utnyttjas för andra ändamål. Även för inteckningshavarna

är den av kommittén föreslagna ordningen till nackdel, i det

att deras säkerhet kommer i sämre läge än nödvändigt. Förhållandet kan

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

leda till att fastigheten vid exekutiv auktion måste säljas till det lägre pris

som bestäms med utgångspunkt från att förmånsrättsbeloppet till fullo

motsvaras av gäld. En försäljning skulle därför kunna leda till en oskälig

vinst för köparen på inteckningshavarnas eller — om köpesumman förslår

till deras förnöjande — säljarens bekostnad.

Olika metoder för att komma till rätta med problemet har diskuterats i

remissyttrandena. En metod bygger på en i förväg gjord uppdelning av förmånsrättsbeloppet

i årliga avbetalningar och leder således till successiv

minskning i överensstämmelse med t. ex. lagen den 14 juni 1929 (nr 164)

om kronans förmånsrätt för avdikningslån. Denna metod tillåter emellertid

inte att förmånsrättsbeloppet minskas i takt med den ekonomiska utvecklingen

inom samfälligheten. Den har vidare den olägenheten att den inte

medger samfällighetens borgenärer att med utnyttjande av förmånsrätten

ta ut hela fordringsbeloppet på en gång. Ett annat system går ut på att förmånsrättsbeloppet

minskas successivt enligt en fastställd avskrivningsplan.

En sådan ordning förefaller alltför stel och torde ofta medföra behov av

omprövning vid ny förrättning. En begränsning slutligen till endast ett år,

som också har föreslagits på något håll, kan som kommittén har framhållit

inte komma i fråga.

En framkomlig väg synes emellertid vara att samfälligheten får möjlighet

att låta förmånsrätten upphöra etappvis, varom anmälan görs för varje

gång hos inskrivningsdomaren. Den enskilda delägaren blir visserligen

med en sådan ordning bunden av majoritetens uppfattning men torde ha

goda möjligheter att påverka de övriga delägarna åtminstone i sådana fall

då samfällighetens kreditbehov minskar väsentligt. Att majoriteten här blir

bestämmande står i överensstämmelse med vad som gäller i andra frågor.

För att förmånsrätten skall få avlyftas bör fordras, att åtgärden inte avser

bara småbelopp eller vidtas i strid mot grundprinciperna i den föreslagna

förmånsrättslagen. Vissa förutsättningar bör därför uppställas för att ett

beslut om avveckling skall få giltighet och föranleda anteckning i fastighetsboken.

Till dessa detaljfrågor vill jag återkomma i specialmotiveringen.

Specialmotivering

Den följande framställningen avser i huvudsak endast de bestämmelser

som med hänsyn till motionerna ansetts böra särskilt belysas. Paragrafnumren

hänför sig till propositionsförslaget.

Förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar

1 §

Kommittén anför bl. a. å s. 110, rörande lagens tillämplighet beträffande

vatten- och avloppsanläggningar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 är 1960 ''51

I fråga om vallen- och avloppsanläggningar erinrar kommittén om att

det vid tillkomsten av 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

rådde delade meningar om lagens tillämpningsområde och att lagen

kom att omfatta i huvudsak endast de större anläggningar som omhänderhas

av kommun eller också av annan, om anläggningen med hänsyn till bebyggelsens

omfattning, de sanitära förhållandena och omständigheterna i

övrigt prövas vara av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Vad angår

sådana gemensamma anläggningar för vatten och avlopp som faller utanför

tillämpningsområdet för 1955 års lag anser kommittén det visserligen i

och för sig önskvärt att anläggningarna blir föremål för en rättslig reglering.

Det måste emellertid enligt kommittén beaktas, att statsmakterna ganska

nyligen har funnit tillräckliga skäl för att särskild lagstiftning beträffande

anläggningar av denna typ saknas och att det därefter inte synes ha framkommit

något som föranleder ändring i denna ståndpunkt. Ett förslag som omfattar

även vissa slags vatten- och avloppsanläggningar skulle vidare, menar

kommittén, komma i konflikt med bestämmelser på centrala vattenrättsliga

områden. Alldeles bortsett från de olägenheter som kunde uppstå därigenom

skulle vatten- och avloppsanläggningarnas hänförande till förslaget under

alla omständigheter nödvändiggöra ett omfattande utredningsarbete i vattenrättsligt

avseende, som knappast kan komma i fråga i detta sammanhang.

Med hänsyn till det anförda avstår kommittén från att i detta sammanhang

reglera sådana gemensamma vatten- och avloppsanläggningar

som faller utanför 1955 års lag. I den mån servisledningar eller andra komplement

inte anses tillhöra en vatten- och avloppsanläggning, bör däremot

enligt kommittén hinder inte möta mot en samverkan enligt förslagets regler.

Ett flertal remissmyndigheter — bland dem Svea hovrätt, länsstyrelsen i

Stockholms län, lantmäteristyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, lagberedningen,

Sveriges lantmätareförening, Svenska väg- och vattenbyggares

riksförbund och Svenska teknologföreningen —- påpekar behovet av lagreglering

i fråga om sådana anläggningar för vattenförsörjning och avlopp som

inte är reglerade i 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

(s. 116). Lantmäteristyrelsen anser de skäl som kommittén har anfört

för att frågor rörande gemensamma vatten- och avloppsanläggningar inte

skall kunna regleras av den nu föreslagna lagen inte övertygande. Så är

fallet beträffande uttalandena, att konflikt skulle uppstå med bestämmelser

på centrala vattenrättsliga områden och att ett omfattande utredningsarbete

i vattenrättsligt avseende skulle nödvändiggöras. De vatten- och

avloppsanläggningar som lämpligen bör tas med i nu förevarande sammanhang

aktualiserar knappast andra vattenrättsliga frågekomplex än dem

som bör ha beaktats vid 1955 års lagstiftning. Vid tillkomsten av denna

lagstiftning ansågs en avsevärd risk föreligga för felbedömningar och därmed

för felinvesteringar i sådana anläggningar inom glesbygden. Med hänsyn

härtill ansågs lagreformen böra begränsas till att gälla i huvudsak endast

de större anläggningarna. Sedan mitten av 1950-talet har väsentligt ändrade

utvecklingstendenser framträtt beträffande bebyggelsen på landsbygden.

Härtill har främst bidragit den starkt ökande efterfrågan på fritids
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

bostäder. Med hänsyn till omfattningen av fritidsbebyggelsen och eftersom

ett kommunalt engagemang otvivelaktigt många gånger kan vara förenat

med betydande svårigheter synes mycket kunna vinnas genom införande av

privaträttsliga regler av nu förevarande beskaffenhet.

I flertalet av nyssnämnda yttranden förordas likaledes, att det under lagstiftningsfrågans

vidare behandling övervägs att utvidga den föreslagna

lagen till att omfatta även de nu ifrågavarande vatten- och avloppsanläggningarna.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser sig dock med hänsyn till

de av kommittén redovisade synpunkterna inte böra framställa något direkt

yrkande i denna riktning men föreslår att frågan blir föremål för vidare

utredning. Inte heller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser sig kunna ta

ställning till frågan, om en lösning bör ske genom komplettering av 1955

års lag — vilket enligt styrelsen måhända ligger närmast till hands — eller

genom utvidgning av den nu föreslagna lagen eller på annat sätt. Styrelsen

säger sig vilja förorda att frågan om en reglering av de mindre gemensamhetsanläggningarna

för vatten och avlopp ytterligare övervägs i lämpligt

sammanhang och om möjligt inom en inte alltför lång tid. Länsingenjören

i Östergötlands län anser, att avsaknaden av bestämmelser av ifrågavarande

slag inte har någon större betydelse men att om så skulle bli fallet frågan

måhända bör lösas genom ändring i speciallagarna för vattenfrågor.

Departementschefen (s. 121) anför i berörda frågor följande.

Vad därefter gäller avgränsningen gentemot redan specialreglerade anläggningar

ansluter jag mig till den utformning kommittén har gett regeln

i andra stycket. Beträffande sådana enskilda vatten- och avloppsanläggningar

som inte omfattas av lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

torde ytterligare erfarenheter böra avvaktas innan frågan om deras anordnande

blir löst genom enhetlig lagstiftning. En sådan kräver särskilda överväganden.

Det fordras sålunda en ingående undersökning, om de nu aktuella

bestämmelserna om gemensamhetsanläggningar i och för sig är lämpade

även för dessa anläggningar och på vilket sätt bestämmelserna kan

inpassas i det vattenrättsliga regelsystemet. Ett utredningsarbete av detta

slag skulle på ett olyckligt sätt fördröja genomförandet av nu föreliggande

förslag.

Åtskilliga remissinstanser anser det önskvärt att flera o 1 i 1ca anläggningar

skall kunna inrättas vid en och samma

förrättning (s. 168). Till denna grupp hör lantmäteristyrelsen, överlantmätaren

i Värmlands län, Svenska stadsförbundet och Sveriges lantmätareförening,

vilka också förutsätter att sådan gemensam handläggning

kan ske enligt förslaget. Sveriges fastighetsägareförbund, Svenska kommunaltekniska

föreningen och Svenska teknologföreningen anser ifrågavarande

möjlighet böra komma till klart uttryck i lagtexten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1!)(i(!

Departementschefen (s. 170) framhåller att dessa önskemål är väl beaktansvärda

men särskilda bestämmelser om sådan gemensam handläggning

skulle enligt hans mening komplicera lagtexten ntan att så mycket

skulle kunna vinnas därmed. Hinder föreligger inte mot att behandla flera

anläggningsprojekt gemensamt när detta är ändamålsenligt, fastän det får

ske vid formellt skilda förrättningar. Det är självfallet tvärtom lämpligt

att förrättningar som berör samma fastigheter handläggs parallellt av samma

förrättningsman. Om förhållandena är sådana att en anläggning utgör

en nödvändig förutsättning för en annan, torde anläggningarna ofta kunna

betraktas som en enda anläggning. Det är t. ex. fallet när en parkeringsanläggning

kräver anslutande tillfart. Departementschefen anser sig sålunda

inte beredd att i detta sammanhang föreslå särskilda regler om kumulation

av förrättningar.

2 §

Departementschefen (s. 131). Som jag har anfört i den allmänna motiveringen

är det självfallet önskvärt, att inrättandet av en gemensamhetsanläggning

grundas på överenskommelse mellan berörda fastighetsägare.

Den föreslagna lagen har också främst till ändamål att främja frivillig samverkan.

För samgående på frivillig väg är det i princip tillräckligt att gemensamhetsanläggningen

uppfyller de krav som ställs i 1 §. Som jag

har sagt bör det emellertid också finnas möjlighet att tvångsvis ansluta

en fastighet till en gemensamhetsanläggning. För en sådan anslutning

bör krävas starka skäl. En betydande skärpning av villkoren enligt 1 §

bör därför göras för sådant fall. Kommittén har i huvudbestämmelsen

om tvångsanslutning — första stycket i paragrafen — föreslagit, att anläggningen

skall vara av synnerlig vikt för den ifrågavarande fastighetens

ändamålsenliga utnyttjande. Detta villkor ansluter sig nära till motsvarande

krav i 10 § första stycket lagen om enskilda vägar. Det har godtagits av flertalet

remissinstanser, och jag finner mig också kunna godta det. Om den

närmare innebörden har kommittén utvecklat vissa synpunkter, som enligt

min mening bör vara vägledande för tillämpningen. Jag anser det alltså liksom

kommittén riktigt, att man i princip bör kräva både att fastigheten har

ett verkligt behov av den nyttighet som avses med anläggningen och att

samgåendet medför en väsentlig besparing av kostnaderna för att tillgodose

detta behov. Eftersom kravet på synnerlig vikt förekommer även i lagen om

enskilda vägar, kan vid tillämpningen erhållas viss ledning av den praxis

som har utbildats i anslutning till nämnda lag. Med hänsyn till att den föreslagna

lagstiftningen omfattar anläggningar av mycket skiftande slag blir

det emellertid också nödvändigt att i tillämpningen ge förutsättningen för

tvångsanslutning en differentierad innebörd. Detta betingas även av andra

faktorer. Möjligheterna att tvångsvis genomföra samverkan torde sålunda

i allmänhet vara mera gynnsamma beträffande obebyggd mark än när det

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1066

gäller redan bebyggda fastigheter. För att en sådan fri prövning skall kunna

godtas måste under alla omständigheter fordras en betryggande marginal

mot felkalkyler. Att detta iakttas är av särskild vikt för att förhindra, att en

fastighet påtvingas en anslutning vars ekonomiska konsekvenser den inte

kan bära. Däremot är den tillfälliga ägarens ekonomi i princip ovidkommande.

Skulle utredningen ge anledning till antagande att ägaren inte kan bidra

till det gemensamma företaget, kan det dock även vara skäl att ompröva

uppgjorda kalkyler.

Om den mark som berörs av det gemensamma företaget har blivit föremål

för planläggning, måste planen beaktas. En fastställd plan kan sålunda påverka

bedömandet av frågorna, på vilket sätt en fastighet bör utnyttjas och

vilket behov av tillgång till gemensamhetsanläggning fastigheten har. Ibland

kan planen också mera direkt ange eller åtminstone förutsätta en anläggning

med viss lokalisering och utformning. Att planläggningen på detta sätt får

ett starkt inflytande på gemensamhetsbildningar är enligt min mening

angeläget och gör den nu aktuella lagstiftningen till ett betydelsefullt medel

för plangenomförande. De möjligheter som härigenom erbjuds för en plans

realiserande måste beaktas vid själva planläggningsarbetet.

Detta minskar emellertid inte betydelsen av förrättningsmannens prövning,

vilken bör vara formellt fristående i förhållande till planläggningsförfarandet.

En fastställd plans verkan bör liksom annars i huvudsak vara begränsad

till att hindra bebyggelse som är olämplig från allmän synpunkt.

Planens fastställande erbjuder därför inte någon säkerhet för att den medgivna

bebyggelserätten blir fullt utnyttjad. Mot bakgrund härav synes det

för närvarande inte möjligt att tillgodose de i några remissyttranden framförda

önskemålen, att det alltid bör utgöra en garanti för en gemensamhetsanläggnings

tillkomst att anläggningen har medgivits eller förutsatts i planen.

För att så skall kunna ske måste gemensamhetsbildningen såväl materiellt

som formellt inordnas i planläggningsproceduren. Detta kräver en

omdaning av byggnadslagstiftningen, som inte kan komma i fråga i detta

sammanhang.

Av det sagda följer, att det inte finns anledning att som har ifrågasatts i

något remissyttrande föreskriva skyldighet för byggnadsnämnden att i

planärende av hithörande slag utfärda kallelser i vidare mån än som gäller

för närvarande.

Enligt vad jag har anfört i den allmänna motiveringen ansluter jag

mig till kommitténs förslag att begränsa tillämpningsområdet för bestämmelserna

om tvångsanslutning till fastigheter inom stadsplan och byggnadsplan.

Denna begränsning har i ett remissyttrande föranlett tvekan, om regeln

bör gälla utan modifikationer även när endast en del av fastigheten

ligger inom detaljplaneområdet. Med hänsyn bl. a. till att en gemensamhetsanläggning

skall inrättas för fastigheter enligt gällande fastighetsindelning

bör enligt min mening ett sådant fall i princip inte föranleda något avsteg

opaginerad Kontrollera mot PDF

41

Tredje lagutskottets utlåtande nr .57 år

från regelns tillämpning på fastigheten i dess helhet. Vid prövningen av

anslutningsfrågan får givetvis hänsyn las till den helydelse för fastigheten

i dess helhet som den inom planområdet belägna delen har.

Under remissbehandlingen har yrkats, att med fastställd stadsplan skall

likställas av ålder gällande stadsplan. Härtill vill jag nämna, att bestämmelsen

i 79 § första stycket andra punkten stadsplanelagen den 29 maj 1931

—- vilket lagrum alltjämt gäller enligt 159 § byggnadslagen — torde innebära

att nu ifrågavarande lagstiftning blir tillämplig på sådan stadsplan

som består av ålder.

Kommittén har ägnat stor uppmärksamhet åt frågan, om en anläggning

i vissa fall bör ges sådan omfattning att den kan tjäna även fastigheter, för

vilka behovet kan väntas bli aktuellt först om någon tid. Att behovet av en

gemensamhetsanläggning uppkommer samtidigt för alla fastigheter som

lämpligen bör anslutas därtill är ingalunda säkert. Regeln i paragrafens

första stycke medger emellertid inte att en fastighet tvångsansluts utan att

kravet på synnerlig vikt är uppfyllt redan vid tiden för prövningen. Särskilda

regler krävs för att man med sikte på framtiden skall kunna tillvarata

fördelarna av en lämplig överdimensionering.

Kommittén har föreslagit en bestämmelse i andra stycket som möjliggör,

att en fastighet kan tvångsanslutas även när anläggningen kan väntas

inom nära förestående tid bli av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga

utnyttjande. Därutöver fordras enligt kommittéförslaget att anläggningen

inte utan avsevärd merkostnad eller olägenhet kan utbyggas annat

än i ett sammanhang. Detta förslag har med enstaka undantag godtagits

av remissinstanserna. Den överdimensionering av anläggningen som blir

en följd av att till densamma ansluts även sådana fastigheter som nu

nämnts kan enligt min mening inte anses gå längre än som är nödvändigt

och rimligt. Jag biträder därför kommitténs förslag i denna del.

Att utsträcka möjligheten till tvångsanslutning även till fastigheter, om

vilka inte ens kan sägas att anläggningen blir av synnerlig vikt inom nära

förestående tid, ter sig mera tveksamt. För sådana fall ligger tanken på en

successiv utbyggnad, som beslutas vid ny förrättning med stöd av 39 § i förslaget,

i allmänhet närmare till hands. Om det står utom tvivel att en omedelbar

anslutning under alla förhållanden kommer att bli till avsevärd nytta

för en fastighet, synes man emellertid inte böra avstå från fördelarna av

en överdimensionering som täcker även den fastighetens behov. En förutsättning

bör dock vara, att den omedelbara anslutningen inte medför en

oskälig belastning för fastigheten. Kommitténs förslag innehåller en bestämmelse

om anslutning även i detta fall. Bestämmelsen innebär, att

tvångsanslutning av en fastighet skall kunna ske, om den är till uppenbar

fördel för fastigheten och därav föranledd kostnad inte är oskäligt betungande

med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft. Förslaget har godtagits

av flertalet remissinstanser. Jag vill också ansluta mig till en sådan be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

stämmelse. Även här bör en första förutsättning vara, att anläggningen inte

utan avsevärd merkostnad eller olägenhet kan byggas ut annat än i ett sammanhang.

Dessutom bör som kommittén också menar kravet på anläggningens

betydelse för fastigheten sättas ännu högre än i de tidigare behandlade

fallen. Det är emellertid tveksamt om den av kommittén föreslagna lagtexten

ger tydligt uttryck för en sådan skärpning. Det av kommittén föreslagna

kravet på uppenbar fördel kan som påpekas i ett remissyttrande uppfattas

som ett lägre krav än det som ligger i det för de tidigare behandlade fallen

föreskrivna villkoret om synnerlig vikt för fastigheten. Ett klarare uttryck

för vad som avses torde erhållas med en lydelse, enligt vilken det är uppenbart

att anslutningen senare blir av synnerlig vikt för fastigheten. Jag förordar

en jämkning av lydelsen i enlighet härmed.

Enligt tredje stycket i kommitténs förslag fordras ytterligare för tvångsanslutning,

att ägaren till åtminstone någon fastighet som skall ingå i företaget

önskar åtgärden. I ett remissyttrande har förordats en skärpning av

denna bestämmelse så, att förslaget om anslutning måste ha framställts

eller biträtts av ägare till fastighet för vars ändamålsenliga utnyttjande anläggningen

är av synnerlig vikt. En sådan skärpning är enligt min mening

onödigt långtgående och bör inte ske. Det bör vara tillräckligt, att den fastighet

vars ägare framställer eller biträder förslag om annan fastighets tvångsanslutning

kan anslutas med stöd av 17 § tredje stycket, dvs. enligt egen

önskan. För tydlighets skull vill jag framhålla, att den nu behandlade regeln

inte utgör hinder mot att en fastighet med ägarens samtycke ansluts enligt

första eller andra stycket utan annan fastighetsägares medverkan.

Det i kommittéförslagets tredje stycke föreskrivna villkoret är gemensamt

för första och andra styckenas fall. Det synes vara att föredra att detta betydelsefulla

villkor kommer till uttryck redan i första stycket, så att samtliga

förutsättningar för det där behandlade huvudfallet av tvångsanslutning

kan utläsas direkt av första stycket. Andra stycket får därmed tydligare karaktär

av undantagsregel. Som ett tredje stycke följer därefter hänvisningen

i kommittéförslagets fjärde stycke. I enlighet härmed har 2 § utformats i

departementsförslaget. Vissa redaktionella jämkningar har samtidigt företagits.

Med anledning av vad som har anförts i ett remissyttrande vill jag slutligen

påpeka, att den föreslagna lagstiftningen avses kunna bli tillämplig

inte bara på anläggningar som utförs med stöd av de nya reglerna utan

även på anläggningar som har tillkommit i annan ordning. Självfallet betyder

detta inte, att fastighetsägare, som ingått överenskommelse om en

äldre anläggning, alltid måste finna sig i att hans fastighet ansluts enligt

lagen eller att nya fastigheter kommer att ingå i gemenskapen.

Lagrådet anför (s. 339) följande.

I överensstämmelse med vad lagrådet anfört vid lagens rubrik förordar

opaginerad Kontrollera mot PDF

43

Tredje lagutskottets utlåtande nr .77 år 1966

lagrådet, att paragrafen måtte inledas med ett första stycke, däri anges att

gemensamhetsanläggning må efter prövning vid förrättning inrättas lör

fastigheter, vilkas ägare är ense därom eller för vilka skyldighet att det

taga följer av bestämmelserna nedan i paragrafen.

Enligt första stycket i det remitterade förslaget gäller, att tvångsanslutning

får påkallas icke blott av ägare till fastighet, som kan bli tvångsansluten,

utan även av fastighetsägare, som på egen önskan äger få sin fastighet

ansluten enligt 17 § tredje stycket. Förutsättning för anslutning i

sistnämnda fall är, att anslutningen icke kan antagas medföra ökad kostnad

eller annan olägenhet av betydelse för övriga fastigheter som skall ingå i

företaget. Intet krav ställes på att anläggningen skall vara av synnerlig

vikt för ändamålsenligt utnyttjande av fastigheten; det räcker att anläggningen

är av sådan betydelse för denna som avses i 1 § första stycket.

Ej heller fordras att fastigheten är belägen inom område med stadsplan

eller byggnadsplan. Av första stycket i förevarande paragraf synes

vidare framgå, att gemensamhetsanläggning kan komma till stånd

även om endast en av fastigheterna kan tvångsanslutas. Den angivna

regleringen medför, att fastighetsägare, som vill få en gemensamhetsanläggning

till stånd med anslutning av hans fastighet, ehuru anläggningen icke

är av synnerlig vikt för denna, kan vinna sitt syfte, sa snart någon enda

fastighet finns som kan tvångsanslutas enligt denna paragraf. En sådan

ordning är icke tillfredsställande. För en fastighet, som kan anslutas enligt

17 § tredje stycket, kan behovet av anläggningen vara förhållandevis ringa,

och på grund härav och med hänsyn till de i 6 § föreslagna reglerna om

skyldighet att deltaga i kostnaderna för anläggningens utförande, underhåll

och drift kan ägaren i många fall deltaga utan risk att belastas med kännbara

kostnader. Den tvångsanslutna fastighetens ägare kan då tvingas att

ensam svara för huvudparten av kostnaderna. Det skydd för denne fastighetsägare,

som ligger i kravet att anläggningen skall vara av synnerlig

vikt för hans fastighet, synes i detta fall icke tillräckligt. Den föreslagna

regleringen torde för övrigt icke vara nödvändig. Det torde sällan förekomma,

att en gemensamhetsanläggning är särskilt angelägen, om den är av synnerlig

vikt för blott en fastighet. Och är anläggningen av sådan vikt för två

eller flera fastigheter, torde i regel kunna påräknas, att yrkande om tvångsanslutning

framställes av ägare till fastighet, som kan tvångsanslutas. Lagrådet

förordar på grund härav, att gemensamhetsanläggning icke skall kunna

komma till stånd tvångsvis, om icke minst två fastigheter kan tvångsanslutas,

samt att behörighet att påkalla tvångsanslutning icke skall tillkomma

annan än den, vilkens egen fastighet kan tvångsanslutas.

Vid bifall till vad lagrådet sålunda hemställt kan förslagets bestämmelser

i första stycket upptagas i ett nytt andra stycke med innehåll att fastighet

inom område med stadsplan eller byggnadsplan är skyldig att deltaga i

gemensamhetsanläggning, om ägaren till annan fastighet inom sådant om
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

44 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

råde yrkar det samt anläggningen är av synnerlig vikt för ändamålsenligt

utnyttjande av vardera fastigheten.

Förslaget uppställer jämförelsevis stränga villkor för tvångsanslutning

av fastighet; det kräves att anläggningen skall vara av synnerlig vikt

för ändamålsenligt utnyttjande av fastigheten. Helt naturligt gäller som

huvudregel, att detta villkor skall vara uppfyllt redan vid tidpunkten för

anläggningens tillkomst. Från denna regel stadgar emellertid förslaget

vissa undantag. Sålunda skall i vissa fall, då en överdimensionering av anläggningen

anses önskvärd för att tillgodose ett för vissa fastigheter förutsett

men ännu ej inträtt behov av anläggningen, anslutning av sådan

fastighet kunna framtvingas, fastän anläggningen först framdeles blir av

synnerlig vikt för fastigheten. Förslaget ger härvid skilda regler för det fall

att villkoret om synnerlig vikt kan antagas bli uppfyllt inom nära förestående

tid och det fall att så först senare blir förhållandet.

Det är naturligtvis från ekonomisk synpunkt ofta önskvärt, att en gemensamhetsanläggning

redan från början kan dimensioneras så, att den utan

tillbyggnad förmår betjäna även de fastigheter, vilka med en större grad

av säkerhet kan antagas framdeles få behov av anläggningen. Om ägaren

till sådan fastighet själv anser det med sina intressen förenligt att omedelbart

ansluta fastigheten till anläggningen, bör därför hinder häremot ej

uppställas. En regel om tvångsanslutning i dylika fall synes däremot förenad

med stora vanskligheter. Förslaget bygger ju på den principen, att en

anslutning till företaget skall medföra en förmån för fastigheten av minst

sådan storlek att den uppväger de kostnader för företaget som kommer att

åvila fastigheten. Emellertid kan, åtminstone för en tid, belastningen på fastigheten

bli större än värdeökningen, om fastigheten ingår i företaget, ehuru

den ännu ej har något behov av anläggningen. Då kostnaderna ej till fullo

motsvaras av någon ökning av belåningsunderlaget, kan särskilda svårigheter

uppstå att finansiera den på fastigheten belöpande kostnaden för

anläggningens utförande. Den möjligheten kan ej heller uteslutas, att anläggningen

ej såsom antagits kommer att bli av synnerlig vikt för fastighetens

ändamålsenliga utnyttjande; på sätt i ett remissyttrande framhållits

kan så tänkas bli fallet särskilt i tider med en snabb teknisk utveckling.

Anslutningen till anläggningen skulle i sådant fall kunna medföra

en avsevärd förlust för fastighetens ägare och innebära risk för inteckningshavarna.

Och vad särskilt angår driftskostnaderna för anläggningen

måste det som regel framstå som obilligt att belasta en fastighet därmed

för en längre tid, under vilken den ej har någon nytta av anläggningen.

De vanskligheter som sålunda är förbundna med en tvångsanslutning av

fastighet innan något behov av anläggningen inträtt för fastigheten är självfallet

större ju mer avlägsen tidpunkten härför beräknas vara. Enligt lagrådets

mening är dessa vanskligheter i de fall, när anslutningen ej ens inom

en nära förestående tid kan antagas bli av synnerlig vikt för fastigheten, så

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 är WGG

betydande att mot fastighetsägarens vilja en anslutning ej bör kunna framtvingas.

Tvekan kan däremot råda beträffande de fall, när anslutningen

kan antagas bli av synnerlig vikt inom den närmaste framtiden, k örsiktigheten

synes dock bjuda, att ej heller i dessa fall framtvinga en anslutning

— som ju kan bli till skada för fastighetens ägare — med mindre behovet

är så aktuellt alt fastigheten redan i och med anläggningens inrättande kan

sägas ha avsedd nytta av densamma. För sist angivna fall — vilka att döma

av förslagets motivering ansetts hänförliga under undantagsstadgandet i paragrafens

andra stycke — fordras emellertid icke någon särregel. I dessa

fall får huvudregeln i första stycket anses tillämplig; denna måste nämligen

anses ha den innebörden att, om behov att utnyttja anläggningen visserligen

ännu icke inträtt men är att förvänta inom kort, anläggningen redan

vid sin tillkomst är av synnerlig vikt för fastigheten och anslutningsskyldighet

således föreligger.

Med hänsyn till det anförda förordar lagrådet, att andra stycket i det remitterade

förslaget utgår.

I ett tredje stycke i paragrafen bör såsom angivits vid lagens rubrik upptagas

en motsvarighet till regeln i 17 § tredje stycket första punkten i det

remitterade förslaget om förutsättningarna för att en fastighet på önskan

av dess ägare skall vinna anslutning till en anläggning.

I anledning av lagrådets uttalanden i förevarande hänseenden uttalar

departementschefen följande (s. 384).

Som lagrådet förordat bör 2 § omfatta även fall av frivillig samverkan

mellan fastighetsägare. Paragrafen torde böra inledas med en regel härom.

Därefter bör regleras det fall av tvångsanslutning som innebär att en fastighet

kan anslutas till anläggningen utan ägarens samtycke. Slutligen bör

upptas det fallet att någon vill få sin fastighet ansluten oavsett om övriga

deltagande fastigheters ägare går med på det. I fråga om möjligheterna till

tvångsanslutning i förstnämnda fall har lagrådet förordat vissa begränsningar

i förhållande till det remitterade förslaget. Jag delar lagrådets uppfattning,

att en gemensamhetsanläggning sällan kan betraktas som särskilt

angelägen, om den är av synnerlig vikt för bara en fastighet. Det av lagrådet

förordade kravet på att anläggningen skall vara av sådan vikt för minst två

fastigheter innebär ett något ökat skydd för den enskilde utan att fördenskull

verkligt önskvärda anläggningar torde behöva hindras. Det kan också

vara ett rimligt krav att yrkande om fastighets tvångsanslutning får framställas

endast av ägaren till sådan fastighet som kan anslutas tvångsvis.

Huvudregeln om tvångsanslutning bör därför utformas i huvudsak enligt

lagrådets förslag. Med denna ändrade avfattning bör införas en kompletterande

föreskrift, som ger klart uttryck åt att, som jag anförde i lagrådsremissen,

fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan skall med ägarens

samtycke kunna utan annan fastighetsägares medverkan anslutas, om anläggningen

är av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga utnyttjande.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

Tilläggsregeln torde kunna utformas så, att fastighet inom stadsplan eller

byggnadsplan skall delta, om ägaren yrkar det och anläggningen är av synnerlig

vikt för fastighetens ändamålsenliga utnyttjande.

När det gäller överdimensioneringsfallet bör reglerna utformas så att angelägna

överdimensioneringar inte motverkas. I fråga om det fall då en anläggning

inte blir av synnerlig vikt för en fastighet förrän efter avsevärd

tid kan emellertid en tvångsanslutning av fastigheten stundom te sig vansklig.

Med hänsyn till vad lagrådet utvecklat härom anser jag mig kunna frånträda

min tidigare intagna ståndpunkt i denna del. Blir kravet på synnerlig

vikt uppfyllt för en fastighet inom den närmaste framtiden, är det däremot

fullt rimligt att ansluta fastigheten redan från början, även om ägaren inte

samtycker till åtgärden. Det torde här exempelvis bli fråga om fall, då eif

flertal fastigheter skall exploateras i ett sammanhang men byggnaderna färdigställs

i etapper inom några års förlopp. Även den fastighet som blir bebyggd

sist bör då kunna tvångsanslutas till en anläggning, som är avsedd

för samtliga fastigheter, redan i samband med att den första etappen färdigställs.

Skyldigheten att redan från början bidra till åtminstone anläggningskostnaden

uppvägs här av den särskilda besparing som vinns genom att

anläggningen på en gång byggs ut till hela sin kapacitet. Med hänsyn till att

frågan huruvida synnerlig vikt föreligger måste bedömas inte enbart efter

dagsläget utan på längre sikt anser jag det emellertid knappast behövligt

med en uttrycklig bestämmelse om anslutning i detta fall. Jag biträder därför

lagrådets förslag att paragrafens andra stycke utgår.

3 §

Kommittén (s. 138) föreslår som huvudregel i paragrafens andra stycke,

att utrymme inte får upplåtas så, att därigenom kan antas uppkomma betydande

olägenhet för fastighet som avses med upplåtelsen. Kommittén anför

i anslutning härtill följande.

Att olägenheten skall vara betydande innebär enligt kommittén, att markägaren

bör få acceptera ett intrång, som håller sig inom rimliga gränser.

Vidare framhåller kommittén, att olägenheten skall vara en omedelbar

följd av anläggningens inrättande. Ordet »därigenom:» markerar, att kausalsammanhang

fordras mellan upplåtelsen och intrånget. Om fastighetsägarens

rådighet begränsas till följd av något annat förhållande, t. ex.

ingripande av hälsovårdsnämnd eller av detaljplan eller dess genomförande,

är regeln inte tillämplig. Vad särskilt beträffar planfallet framgår

av planen vilka inskränkningar som skall gälla i fråga om bebyggelse

eller användning. Om inrättandet av en anläggning på visst sätt äger stöd

i planen, saknar förrättningsmannen enligt kommittén anledning att själv

i sak pröva om företagets verkningar bör tillåtas. Hans bedömande kan

då inskränkas till att konstatera att de begränsningar i ägarens rådighel

som följer av planen inte blir överskridna.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Tredje lagutskottets utlåtande nr ål år 1 !)!><>

Bestämmelsen innebär vidare, att endast skadeverkningar som drabbar

den fastighet på vilken anläggningen, skall inrättas eller vars mark annars

fordras för densamma skall beaktas. Att även ta hänsyn till anläggningens

verkningar på andra fastigheter skulle medföra särskilda komplikationer

och som regel inte heller motsvara samma starka behov som en skyddsregel

till förmån för de av anläggningen mera omedelbart berörda fastigheterna.

Utomstående fastighets intressen tillgodoses i viss utsträckning för

övrigt genom regeln i 5 § om sättet för anläggningens förläggande och utförande.

I den mån ytterligare behov av rättsskydd i något fall skulle

uppkomma kan talan härom föras vid domstol på grund av allmänna

grannelagsrättsliga principer.

En spärregel enligt det anförda innebär enligt kommittén i de flesta

fall en rimlig avgränsning av det men som en anläggning bör tillåtas

medföra. I vissa situationer kan regeln emellertid tänkas förhindra även

verkligt angelägna gemensamhetsföretag, för vilka ingen annan lösning

står till buds än en sådan som innefattar ett långtgående ingrepp. Hänsynen

till allmänna och enskilda intressen kan här motivera ett starkare ingrepp

än nyssnämnda regel medger. Detta gäller särskilt vissa saneringsfall,

då saneringsmogen fastighet är till hinder för företagets genomförande

i önskad utsträckning. Även om en gemensamhetsanläggning på fastigheten

praktiskt taget skulle utplåna dennas bebyggelse, kan det i vissa

situationer vara motiverat att fastighetsägarens intresse får vika. I åtskilliga

sådana fall kan spärregeln leda till att man nödgas avstå från

den lämpligaste lokaliseringen av anläggningen. Hänsynen till en saneringsmogen

byggnad kan sålunda medföra att en ytterst angelägen gemensamhetsanläggning

antingen inte kan komma till stånd eller också måste

lokaliseras på ett sätt som föranleder betydligt högre kostnader för företaget.

Att detta inte innebär en ändamålsenlig reglering är enligt kommittén

uppenbart. En undantagsregel krävs därför. För att ett ingrepp

skall få ske med vidsträcktare verkningar än som är tillåtna enligt huvudregeln

bör enligt kommittén ytterligare krävas att ett starkt allmänt intresse

talar för att anläggningen kommer till utförande. Detta är särskilt

motiverat, om ingreppet kan leda till att en byggnad totalt utplånas och

fastigheten efter upplåtelsen inte lämpligen kan utnyttjas för vare sig

det ursprungliga ändamålet eller annat ändamål. Det bör enligt kommitténs

mening i allmänhet vara fråga om en anläggning som är avsedd för

en mera omfattande bebyggelse och som motsvarar ett verkligt angeläget

behov för denna. Men även i vissa andra situationer kan det allmännas

intresse göra sig gällande, t. ex. när sådan bebyggelse av något mindre

omfång som har behov av anläggningen är av betydelse för vissa särskilda

samhällsfunktioner, tillgodoseendet av trafiksäkerheten, brandskyddet etc.

För nu nämnda situationer föreslår kommittén en undantagsbestämmelse,

enligt vilken upplåtelse av utrymme för anläggningen får ske trots

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 • Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

att betydande olägenhet kan antas uppkomma, om företaget prövas erforderligt

för bebyggelse som är av större omfattning eller eljest av betydelse

från allmän synpunkt. Dessutom fordras, att anläggningen inte

kan utan avsevärd ökning av kostnaderna utföras på sätt som medför

mindre olägenhet än nu har sagts. Genom denna undantagsregel bör det

enligt kommittén vara möjligt att komma till rätta med ifrågavarande

saneringsproblem i alla sådana situationer då problemet över huvud lämpligen

bör lösas i detta sammanhang. Att mera generellt på detta sätt utnyttja

en lagstiftning om gemensamhetsanläggningar i saneringssyfte är

däremot enligt kommittén inte lämpligt. I stället bör andra utvägar användas,

t. ex. expropriation eller ändrad tomtindelning.

Departementschefen anför bl. a. följande (s. 144).

Kommittén har som huvudvillkor för upplåtelse uppställt, att därigenom

inte kan antas uppkomma betydande olägenhet för fastigheten. Detta villkor

synes innefatta en lämplig begränsning och har också godtagits av flertalet

remissinstanser. Jag biträder förslaget i denna del.

Flertalet remissinstanser delar också kommitténs mening, att denna regel

inte kan göras helt undantagslös. När det gäller anläggningar för sådan

bebyggelse till vilken starka allmänna intressen hänför sig — antingen därför

att den är mera omfattande eller därför att den skall tillgodose viktiga

allmänna funktioner — vill det också synas som om ett ovillkorligt

hävdande av huvudregeln skapar alltför små möjligheter att åstadkomma

en ändamålsenlig bebyggelseutveckling. Om i ett sådant fall omständigheterna

dessutom är sådana att den ifrågasatta lösningen är den praktiskt

sett enda utvägen, torde den enskilde rättsägarens intressen böra vika. Jag

ansluter mig därför i princip till kommitténs förslag även såvitt det medger

upplåtelse i en sådan situation. För att tydligare utmärka, att det allmänna

intresset i dessa undantagsfall måste vara av en betydande styrka

förordar jag den jämkningen av den av kommittén föreslagna lydelsen i

andra stycket att, frånsett det fall då företaget krävs för bebyggelse av

större omfattning, företaget skall fordras för annan bebyggelse av väsentlig

betydelse från allmän synpunkt.

Kommittén (s. 137) avvisar tanken på att tillerkänna markägaren rätt att

påkalla att hela fastigheten inlöses, dvs. en rätt motsvarande den som tillkommer

honom enligt 12 § första stycket expropriationslagen och 24 §

lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar. En sådan lösning är enligt

kommittén förenad med åtskilliga olägenheter. Den rimmar dessutom illa

med det förhållandet att nämnda bestämmelse i expropriationslagen inte är

tillämplig i fråga om inlösen enligt byggnadslagen av mark som ingår i

stadsplan (141 § första stycket byggnadslagen). Även själva behovet av en

sådan inlösenregel kan enligt kommittén starkt ifrågasättas, eftersom markägaren

erhåller gottgörelse för inte bara den rättighet han upplåter utan

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1066

även annat intrång på fastigheten liksom för personlig skada till följd av

upplåtelsen. Detsamma gäller innehavare av begränsad sakrätt i fastigheten.

Kommitténs avvisande hållning till tanken att låta markägaren i vissa fall

påkalla totalinlösen av fastigheten kritiseras i några yttranden (s. 143). Hovrätten

över Skåne och Blekinge menar att, om fastigheten blir praktiskt

taget oanvändbar för annat ändamål, det torde bli omöjligt att sälja den.

Även om fastighetsägaren får ersättning för ekonomisk förlust kvarstår

en uppenbar olägenhet för honom, om man tvingar honom att behålla äganderätten

till en fastighet som han varken kan använda eller sälja. Hovrätten

vill därför med tanke på sådana fall då fastighet på grund av upplåtelse av

utrymme för gemensamhetsanläggning tillskyndas betydande olägenhet förorda

en motsvarighet till inlösenreglerna i 12 § första stycket expropriationslagen

och 24 § lagen om allmänna vägar. Regler av detta slag förordas också

av lagberedningen. Beredningen finner det vara ovisst om den föreslagna lagstiftningen

innehåller garantier motsvarande dem som har motiverat att

stadgandet i 12 § första stycket expropriationslagen inte har gjorts tillämpligt

på inlösen enligt byggnadslagen. Även expropriationsutredningen ifrågasätter

om den föreslagna lagstiftningen inte bör innehålla motsvarighet

till nämnda stadganden och åberopar därvid, att befogenheten att tvångsvis

ta i anspråk utrymme enligt förslaget inte är begränsad till områden

som omfattas av byggnadslagens inlösenregler. Uppkommande olägenheter

är — i den mån de över huvud kan förutses — stundom av sådan art att

de svårligen kan kompenseras genom en penningersättning. Expropriationsutredningen

förklarar sig emellertid vara medveten om att införandet av

bestämmelser av antytt innehåll skulle komma att måhända avsevärt komplicera

lagstiftningen. Med hänsyn till frågans betydelse bör hithörande

problem likväl uppmärksammas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Parkeringskommittén anser motiveringen till förslaget i denna de! inte vara

helt övertygande och ifrågasätter, om marklösen inte bör kunna påfordras

i undantagsfall. Eu liknande uppfattning framförs av överlantmätaren i

Värmlands län. Svenska försäkringsbolags riksförbund finner det rimligt

att möjlighet öppnas till inlösen av fastighet, som har upplåtits i större omfattning.

I samma riktning uttalar sig Sveriges fastighetsägareförbund, som

framhåller att en totalinlösen av marken visserligen skulle i ekonomiskt

hänseende bli mera betungande för företaget men att, om intrånget i

övrigt är betydande, även den ersättning som enligt förslaget skall utges

till markägaren måste bli avsevärd.

Departementschefen (s. 147) anför i inlösenfrågan följande.

Den här förut behandlade undantagsregeln om möjlighet att ta i anspråk

utrymme även när betydande olägenhet kan antas uppkomma för fastigheten

aktualiserar den av kommittén och flera remissinstanser diskuterade

4 Bihang till riksdagens protokoll 1066. 9 saml. 3 avd. Nr 57

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

frågan, om fastighetsägare bör få rätt att påkalla inlösen, när fastigheten

drabbas av ett mera betydande intrång. En bestämmelse härom kan motiveras

av att det är oskäligt att tvinga en fastighetsägare att behålla en fastighet,

som i fortsättningen får väsentligt inskränkt användning. Bestämmelser

om rätt för fastighetsägare att påkalla inlösen av fastighet, när ett

ingrepp föranleder synnerligt men vid fastighetens nyttjande, finns på åtskilliga

håll i lagstiftningen. Sådan rätt föreligger sålunda enligt 12 § första

stycket expropriationslagen och 9 kap. vattenlagen. Vidare finns bestämmelser

härom i t. ex. 24 § lagen om allmänna vägar och 26 § naturvårdslagen.

Även byggnadslagen innehåller vissa bestämmelser om lösningsplikt

(21 och 48 §§). Som regel kommer lösningsplikten enligt de nämnda bestämmelserna

att åvila det allmänna eller också enskilda subjekt med betydande

resurser. I nu förevarande sammanhang är förhållandena andra.

En lösningsplikt här skulle åvila enskilda fastighetsägare i skiftande ekonomiska

förhållanden. Den kan bli väsentligt mera betungande än som svarar

mot deras behov av utrymme och som står i proportion till företaget.

Svåra överväganden med hänsyn till enskilda intressen på ömse sidor blir

nödvändiga. Detta gör det mycket tveksamt om en bestämmelse om lösningsplikt

bör införas. Härtill kommer att en sådan regel torde få praktisk

betydelse endast inom områden med stadsplan eller byggnadsplan. Endast

där torde nämligen komma i fråga att tillämpa undantagsregeln om att

utrymme för en gemensamhetsanläggning får tas i anspråk trots att betydande

olägenhet uppkommer. Vidare är det huvudsakligen endast där som

det kommer i fråga att ta i anspråk utrymme mot fastighetsägarens bestridande.

Till jämförelse kan nämnas, att den som äger mark som är avsedd

för enskilt bebyggande men som blir underkastad bebyggelseinskränkning

genom planläggning saknar rätt att påkalla inlösen av marken. Sådan inskränkning

kan ske t. ex. genom en planbestämmelse, som förbjuder att marken

bebyggs så att det hindrar tillkomsten av en gemensamhetsanläggning.

När det gäller inlösen enligt byggnadslagen av mark inom stadsplan saknas

också rätt att påkalla utvidgning av ianspråktagandet till att omfatta återstoden

av fastighet. Enligt 141 § byggnadslagen är nämligen 12 § första stycket

expropriationslagen inte tillämpligt inom stadsplan. Skälet härtill är att planen

antas medge en ändamålsenlig användning av all mark inom stadsplaneområdet

och att i regel även vad som kan återstå av fastighet efter

expropriation kan få sådan användning att den inte blir onyttig. I fråga om

en gemensamhetsanläggning som har stöd i stadsplan skulle alltså införandet

av en lösningsplikt för delägarna i det gemensamma företaget komma i

strid med nyssnämnda princip. Inom byggnadsplan saknas regler om inlösen.

De skäl som uppbär bestämmelsen i 141 § byggnadslagen bör emellertid

äga motsvarande betydelse beträffande anläggning som har stöd i byggnadsplan.

Vad nu sagts om anläggning som har stöd i stadsplan eller byggnadsplan

kan visserligen inte anföras i fråga om en anläggning som inte

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

är förutsatt i planen. Det torde dock kunna antas att, om en anläggning

inom planområdet fordrar stort utrymme eller i övrigt kan föranleda betydande

olägenhet för den berörda fastigheten, den i allmänhet har blivit uppmärksammad

i planen. Om detta likväl inte har skett, bör förrättningsmannens

bedömande enligt förevarande paragraf och byggnadsnämndens prövning

utgöra ett godtagbart skydd för fastighetsägarens berättigade intressen.

Med hänsyn till det sagda bör enligt min mening inte f. n. införas

någon bestämmelse om rätt att påkalla inlösen av fastighet eller fastighetsdel.

Såvitt gäller frågan om begränsning i möjligheten att göra upplåtelser

med hänsyn till tidigare upplåtna särskilda rättigheter till fastigheten,

förordar lagrådet (s. 342) en avvikelse från det remitterade förslaget.

Lagrådet uttalar följande.

I sistnämnda hänseende må anföras att, när tvångsupplåtelse skall ske

mot fastighetsägaren, den utan vidare skall gälla även mot innehavare av

särskild rätt till fastigheten. Förutom fastighetens ägare kan då innehavare

av särskild rätt till fastigheten, dock ej innehavare av rätt för fordran, enligt

8 § föra talan vid förrättningen och därvid göra gällande exempelvis att

förutsättning för tvångsupplåtelse ej föreligger. Fastighetsägaren och, med

angivna undantag, innehavare av särskild rätt till fastigheten är således likställda.

Är åter fråga om frivillig upplåtelse, synes enligt 3 § medgivande

krävas blott av fastighetsägaren. Kommer överenskommelse med denne om

upplåtelse till stånd, får det med stöd härav tillkomna förrättningsbeslutet

verkan även mot innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än rätt

för fordran. Innehavare av sådan rätt torde vid förrättningen väl äga föra

talan om ersättning, men han kan ej förhindra en av fastighetsägaren medgiven

upplåtelse. Detta skall gälla, även om de eljest stadgade villkoren för

tvångsupplåtelse ej föreligger. Enligt lagrådets mening är det otillfredsställande,

att innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än rätt för fordran

sålunda göres beroende av fastighetsägarens förfogande. Lagrådet hemställer

därför, att förevarande paragraf ges sådan avfattning att därav framgår,

att frivillig upplåtelse förutsätter medgivande av, utom fastighetsägaren,

även innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än rätt för fordran.

Departementschefen (s. 385) förklarar i anledning av lagrådets uttalande

att paragrafen borde omarbetas i huvudsaklig överensstämmelse med vad

lagrådet föreslagit. Härigenom klarläggs, att frivillig upplåtelse av utrymme

kan ske oavsett om betydande olägenhet för fastigheten kan antas uppkomma

därigenom. Den av lagrådet förordade regeln, att frivillig upplåtelse

förutsätter medgivande även av innehavare av annan särskild rätt till fas
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

tigheten än rätt för fordran, torde liksom den föreslagna regeln om rätt

att föra talan böra begränsas till sådana fall då den särskilda rättigheten

berörs av upplåtelsen.

12 §

Under denna paragraf, som innehåller bestämmelser om förordnande av

förrättningsman, intages här från den allmänna motiveringen i propositionen

uttalanden av remissmyndigheter och departementschefen i frågan om

behovet av ytterligare vägledning för förrättningsmänncns

verksamhet.

Remissyttranden (s. 80):

För att de angelägna och ekonomiskt betydelsefulla problem som kan

uppkomma vid förrättningarna skall få så goda lösningar som möjligt och

för att förrättningsverksamheten skall kunna bedrivas rationellt och med

betryggande säkerhet torde det enligt lantmäteristyrelsen vara erforderligt,

att vissa föreskrifter eller i varje fall råd och anvisningar utfärdas till ledning

för förrättningsmännen. Detta framhålls som speciellt önskvärt i fråga

om förfarande och värderingsfrågor. Vidare är det enligt styrelsen angeläget,

att förrättningsmännen hos ett centralt organ kan få tillgång till service

i olika avseenden, t. ex. beträffande frågor som kräver speciell sakkunskap.

Eftersom den föreslagna lagen är att anse som ett viktigt komplement till

fastighetsbildningsinstituten enligt gällande lagstiftning, är lantmäteristyrelsen

beredd att medverka beträffande utarbetandet av erforderliga råd och

anvisningar, önskvärdheten av kompletterande anvisningar till förrättningsmännen

framhålls även av överlantmätarna i Blekinge och Kristianstads

län, Svenska kommunaltekniska föreningen, Svenska väg- och vattenbyggares

riksförbund, Svenska teknologföreningen och SABO.

Departementschefen (s. 102) uttalar att — för att stärka förrättningsmännens

kompetens — råd och anvisningar bör utarbetas samt kurser anordnas.

Det torde enligt departementschefen kunna förväntas, att en enkel

och praktisk förrättningsmetodik utvecklas allteftersom erfarenheter vinns.

13 §

Denna paragraf innehåller bestämmelser om biträde av gode män

vid förrättning.

Kommittén (s. 176). Kommittén anser det önskvärt, att lekmannainflytandet

får visst utrymme vid förrättningsprövningen. I överensstämmelse

med vad som gäller på vissa andra områden föreslås därför, att förrättningsinstansen

i vissa fall skall kunna förstärkas med två gode män. Som

sådana skall anlitas de som är valda att tjänstgöra som gode män vid förrättningar

för fastighetsbildning. Därigenom vinns, att värdefulla erfarenheter

från ett närbesläktat rättsområde kommer förrättningsprövningen till

godo, samtidigt som särskilda regler och val av gode män kan undvaras.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

Medverkan av gode män är enligt kommittén inte påkallad eller ens

ändamålsenlig vid alla förrättningar eller i alla skeden av förrättningen.

Gode männens deltagande bör inriktas på de materiellträttsliga frågorna

och särskilt de verkligt tvistiga spörsmålen. Att dra upp en klar gräns för

deras medverkan går dock inte. Kommittén har valt att lösa frågan efter

mera allmänna riktlinjer. Avgörande bör enligt kommittén i första hand

vara, om deltagandet påkallas av förrättningsmannen eller av sakägare.

Är det förrättningsmannen som anser det erforderligt med gode män, bör

de tillkallas utan ytterligare villkor. Att ge även sakägare en oinskränkt

rätt att påfordra gode mäns deltagande anser kommittén däremot inte

möjligt. Förslaget innehåller, att sakägare inte kan påkalla gode mäns

biträde, om oskäligt dröjsmål skulle föranledas därav. Vidare får sakägare

inte påfordra medverkan av gode män beträffande frågor av förberedande

natur eller sådan åtgärd under förrättningen beträffande vilken det är

uppenbart att deras medverkan skulle sakna betydelse.

I andra stycket förklaras,- att vad som sägs om förrättningsman i det

följande skall, när gode män deltar, äga motsvarande tillämpning på dem.

Om det först under förrättningens gång bestäms att gode män skall medverka,

rubbas inte därigenom vad som har beslutats eller verkställts dessförinnan

under förrättningen. Föreskrift därom upptas i ett tredje stycke.

Remissyttrandena (s. 177). Överlantmätaren i Östergötlands län anser,

att gode männen bör i överensstämmelse med vad som gäller enligt lagen

om enskilda vägar kunna utses även bland nämndemän och ägodelningsnämndemän.

Svenska försäkringsbolags riksförbund förordar, att gode männen

får utses med beaktande av det enskilda ärendets beskaffenhet utan begränsning

till viss krets av personer.

I fråga om villkoret att oskäligt dröjsmål inte får föranledas av gode

mäns medverkan påpekar Svea hovrätt, att motsvarighet därtill saknas i

exempelvis 2 kap. 1 § jorddelningslagen och 20 § lagen om enskilda vägar.

Hovrätten menar, att det aldrig torde behöva föranleda större omgång att

tillkalla gode män. Villkoret bör därför enligt hovrätten utgå. Av samma

mening är överlantmåtaren i Jönköpings län.

Sveriges fastighetsägareförbund anser, att av sakägarna framförda förslag

till gode män inte bör frångås utan att särskilda skäl föranleder därtill.

I varje fall synes det förbundet kunna föreskrivas, att förrättningsmannen

vid utseendet av gode män skall ta skälig hänsyn till önskemål

av sakägare. Hyresgästernas riksförbund anser en lämpligare ordning

än den av kommittén föreslagna vara att förrättningsmannen biträdes av

två personer, som med hänsyn till ärendets karaktär utses av byggnadsnämnden.

Departementschefen (s. 177). Enighet synes råda om att gode män skall

kunna biträda vid förrättningen. Jag finner också en sådan ordning lämplig.

Kommittén har föreslagit, att gode männen skall utses bland dem som är

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

valda att tjänstgöra som godemän vid förrättningar för fastighetsbildning.

Detta har av ett par remissinstanser ansetts innebära en för snäv begränsning

av den krets ur vilken gode männen kan tas. Kommittén har inte närmare

angivit skälen för sin begränsning, som avviker från motsvarande reglering

i lagen om enskilda vägar. Att som föreslås i ett yttrande avstå från

all begränsning av personkretsen är enligt min mening att gå för långt med

tanke på de krav som måste ställas på gode männen i fråga om både insikter

och vana att tjänstgöra som förrättningsman. Däremot torde såsom förordas

i ett annat yttrande kretsen böra utvidgas till att omfatta även nämndemän

och ägodelningsnämndemän. Därigenom vinns överensstämmelse med lagen

om enskilda vägar och större säkerhet för att en förrättning inte blir fördröjd

till följd av brist på lämpliga gode män. I likhet med kommittén anser

jag det lämpligt att gode männen utses av förrättningsmannen och inte av

t. ex. byggnadsnämnden, vilket har föreslagits i ett remissyttrande. För att

handläggningen skall kunna fortgå så smidigt som möjligt bör förrättningsmannen

vara fri i sitt val av gode män. Detta hindrar dock inte att han såvitt

möjligt tar hänsyn till sakägarnas önskemål.

Liksom kommittén anser jag att gode män bör medverka så snart förrättningsmannen

finner att det behövs. Kommittéförslaget innehåller också

rätt för sakägare att påkalla biträde av gode män. Två undantag gäller

dock. Det ena är att förrättningsmannen skall kunna avvisa ett yrkande

om biträde av gode män, om oskäligt dröjsmål föranleds därav. Mot detta

undantag har under remissbehandlingen gjorts invändning från ett par

håll. För egen del finner jag en skyldighet för förrättningsmannen att i alla

lägen tillkalla gode män på sakägares begäran kunna föra för långt. Man

bör inte bortse från risken att eu sådan begäran kan oskäligt fördröja förrättningen.

För att undvika sådana olägenheter finner jag mig böra godta

kommitténs förslag på denna punkt. Det är dock tydligt att bestämmelsen

måste tillämpas med försiktighet. I regel torde en framställning om biträde

av gode män inte behöva föranleda dröj smål med förrättningen annat än

när den görs under eller helt kort före ett sammanträde. Men även om dröjsmål

sålunda förorsakas, är det ingalunda säkert att det kan betraktas som

oskäligt. För att så skall vara fallet måste i allmänhet ett klart illojalt

syfte antas föreligga. Det andra undantaget, som avser frågor av förberedande

natur eller åtgärder för vilka medverkan av gode män uppenbart

saknar betydelse, har inte föranlett erinran under remissbehandlingen.

Jag biträder förslaget även i denna del. Regeln torde dock böra gälla också

för det fall att förrättningsmannen tagit initiativ till medverkan av gode

män. Jag förordar, att lydelsen jämkas i enlighet härmed.

Även i övrigt ansluter jag mig till vad kommittén har föreslagit i förevarande

paragraf.

Lagrådet (s. 345). Enligt förevarande paragraf — i lagrådets paragraflöljd

13 § — skall i vissa fall gode män medverka vid förrättning. Till god

s. 55 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år tt)C>(> 55

man skall kunna utses bl. a. den som är vald till god man vid förrättningar

för fastighetsbildning. Härmed torde avses gode män, som valts enligt

6 kap. 4 § lagen om fastighetsbildning i stad eller 2 kap. 6 § lagen om

delning av jord å landet. I 18 § första stycket innehåller det remitterade

förslaget hl. a., att gode män skall erhålla ersättning enligt de bestämmelser

som gäller för gode män vid förrättningar för fastighetsbildning. Vad

som härmed åsyftas torde vara bestämmelserna i kungörelsen den 30 november

1962 angående ersättning till gode män vid lantmäteriförrättningar.

Lagrådet hemställer med hänsyn till det anförda, att uttrycket

förrättningar för fastighetsbildning i förevarande paragraf utbytes mot

ordet lantmäteriförrättningar. Motsvarande ändring bör göras i 18 §.

I första stycket sista punkten sägs, att gode män icke skall deltaga i handläggningen

beträffande fråga av förberedande natur eller åtgärd under törrättningen,

för vilken deras medverkan uppenbart saknar betydelse. Avfattningen

kan anses giva vid handen, att hinder skall föreligga mot gode mäns

deltagande i sådan handläggning och att gode män, som biträder vid ett

sammanträde, alltså skall avträda, om handläggning av sagda slag skulle

äga rum. Detta torde ej vara avsett. Lagrådet hemställer, att ordet skola

ersättes med behöva.

Lagrådet föreslår härutöver vissa redaktionella jämkningar.

17 §

Enligt 14 § kommittéförslaget skall förrättningsmannen göra en förbedande

utredning om förutsättningarna för den sökta anläggningen och om

han inte finner hinder möta mot företaget hänskjuta ärendet till byggnadsnämnden.

I 15 § samma förslag meddelas bestämmelser om byggnadsnämndens

prövning.

Kommittén (s. 183). Den första uppgiften under förfarandet bör vara att

få till stånd en preliminär inventering av skilda yrkanden och uppslag till

lösningar. I enlighet härmed stadgas i 14 § första stycket, att förrättningsmannen

skall efter överläggning med sakägarna utreda förutsättningarna

för inrättande av den sökta anläggningen. Denna undersökning skall i första

hand avse en fullständig kartläggning av de olika faktorer som kan inverka

på bedömandet enligt förslagets allmänna materiella regler. Förrättningsmannen

har emellertid skyldighet att under utredningsarbetet få belyst

även det material som har betydelse för byggnadsnämndens vetorätt. Om i

god tid sådana hinder mot företaget beaktas som kan komma att uppställas

av byggnadsnämnden, kan förrättningsmannen och saltägarna vinna

avsevärda besparingar i fråga om tid och kostnader genom att förbereda

alternativa lösningar.

Enligt kommitténs mening är det av största vikt, att den preliminära utredningen

sker i nära samverkan med sakägarna. Överläggningar med dessa

anges i lagtexten som en obligatorisk skyldighet för förrättningsmannen.

Några närmare regler om det sätt på vilket sakägarnas deltagande bör an
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

ordnas meddelas inte utöver den allmänna föreskriften i 12 § om förhandlingsordningen

vid sammanträde. Förrättningsmannen har således stor

frihet att gestalta sättet för sakägarnas medverkan efter vad som i det enskilda

fallet är ändamålsenligt.

Förrättningsmannens utredning kan, erinrar kommittén, ge till resultat

antingen att han anser hinder föreligga mot anläggningens inrättande eller

att han finner anläggningen böra komma till stånd. I det förstnämnda fallet

skall han enligt 16 § första stycket inställa förrättningen så snart det kan

ske. Förutsättning är dock, att hinder föreligger enligt förslagets inledande

allmänna bestämmelser. Föreligger däremot hinder enbart av anledning,

som det tillkommer byggnadsnämnden att beakta, bör förrättningsmannen

inte äga inställa förrättningen utan nämndens hörande och mot

dess uppfattning. Även om han i regel kan förutsättas ha god kännedom

om de aktuella planläggningsfrågorna och liknande frågor, kan inte bortses

från möjligheten, att han och byggnadsnämnden har skilda uppfattningar

i konkreta frågor. Skulle det visa sig, att förrättningsmannen anser

hinder mot företaget möta från plansynpunkt men att byggnadsnämnden

har motsatt åsikt, är det inte rimligt att förrättningsmannen kan förhindra

en anläggning som bör tillåtas med hänsyn till de inledande materiella

reglerna i förslaget.

Om förrättningsmannen anser anläggningen böra komma till stånd, skall

han sammanfatta och redovisa utredningens resultat. Har sakägarna träffat

överenskommelse i uppkommande frågor, bör förrättningsmannen redovisa

denna (jfr 17 §). I annat fall skall han framlägga sitt eget bedömande

i saken. Syftet med redovisningen är att ge byggnadsnämnden erforderligt

underlag för dess prövning. Kommittén anser lämpligt att utredningsresultatet

i allmänhet får karaktären av ett regelrätt förslag om anläggningens

inrättande, i vilket intas även de närmare villkor som enligt

lagstiftningen skall fastställas för företaget. I 14 § andra stycket föreskrivs

därför att, om hinder mot företaget inte föreligger enligt de tidigare

bestämmelserna i förslaget, förrättningsmannen har att hänskjuta ärendet

till byggnadsnämnden för inhämtande av medgivande enligt 15 § och

att därvid överlämna förslag till företagets anordnande. Sådant förslag kan

enligt kommittén innehålla antingen en bestämd utformning av företaget

eller också alternativa lösningar.

I fråga om de krav som bör ställas på innehållet i förrättningsmannens

förslag bör enligt kommittén den naturliga utgångspunkten vara, att förslaget

skall innehålla så mycket som fordras för att byggnadsnämnden

skall kunna ta ståndpunkt till det. Att utredningen skall vara fullständig

är visserligen av betydelse för det fortsatta förrättningsförfarandet men bör

inte föranleda, att det avgivna förslaget redovisar även sådana rent privaträtlsliga

frågeställningar — t. ex. bidragsskyldighetens fördelning —

som saknar betydelse för nämndens bedömning. Inte heller synes det på
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år

kallat att kräva en beskrivning av byggnadstekniska eller liknande detaljer

i fråga om anläggningar, för vilkas utförande byggnadslov fordras. Väl

kan det i många fall vara lämpligt att frågan om byggnadslov prövas i

samband med nämndens bedömande enligt de bär föreslagna reglerna, och

under förutsättning att utredningen är fullständig i båda dessa hänseenden

möter inte heller hinder alt ärendena upptas till behandling samtidigt.

Härigenom undgås den risk som annars kan föreligga, nämligen att byggnadsnämnden

vägrar byggnadslov sedan den en gång lämnat sitt medgivande

till anläggningen enligt nu ifrågavarande lagstiftning. I andra

situationer kan det emellertid befinnas mindre lämpligt att belasta utredningen

rörande samverkansfrågorna med detaljerade byggnadstekniska

undersökningar. Kommittén finner sig med hänsyn till de i hög grad skiftande

fall som kan uppkomma inte böra förorda några lagbestämmelser om

gemensam behandling vid byggnadsnämnden av båda ärendena. På grund

av det anförda förordar kommittén i fråga om innehållet av förrättningsmannens

förslag endast föreskriften, att förslaget skall innehålla uppgift

om de fastigheter för vilka anläggningen är avsedd samt sådan beskrivning

av anläggningen med hänsyn till läge, storlek och beskaffenhet i övrigt

som kan anses erforderlig för nämndens bedömande.

Kravet på förslag till byggnadsnämnden anses inte behöva upprätthållas,

när förrättningsmannen själv bedömer läget så att nämnden kommer

att vägra medgivande. Till bestämmelserna i andra stycket fogas ett stadgande

med denna innebörd. Där förutsättningar för byggnadsnämndens

medgivande enligt förrättningsmannens mening saknas, bör det enligt kommittén

vara tillräckligt, att han till nämnden överlämnar utredningsresultatet

i befintligt skick och därvid på lämpligt sätt klargör anledningen

till sitt ställningstagande. Skulle nämnden i något fall ha annan mening

än förrättningsmannen, bör denne dock vara skyldig att på anmaning

av nämnden upprätta vederbörligt förslag.

Byggnadsnämndens uppgift bör enligt kommittén vara att i fråga om

det föreslagna anläggningsföretaget bevaka de synpunkter nämnden vanligen

har att anlägga. I första hand skall nämnden tillse, att företaget inte

kommer i strid med gällande byggnadslagstiftning och med stöd därav

fastställda planer eller meddelade bestämmelser om bebyggelsen inom det

berörda området. Av särskild betydelse är härvid stadsplan eller byggnadsplan.

Att en anläggning står i överensstämmelse med gällande detaljplan

är emellertid inte tillräckligt. Ofta är planen nämligen föråldrad och föremål

för omarbetning som ännu inte resulterat i planändring. Det kan då

inte vara rimligt att lämna den fortgående utvecklingen utan beaktande.

Även när det är fråga om tätbebyggelse på ännu inte planlagd mark fordras

ett bevakande från det allmännas sida av att anläggningsföretaget utformas

på ändamålsenligt sätt. Kommittén föreslår som huvudregel i 15 §

första stycket, att om anläggningens inrättande inte strider mot fastställd

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

plan eller bestämmelser, som gäller för markens bebyggande, och inte

heller annars föranleder från allmän synpunkt olämplig bebyggelse eller

markanvändning i övrigt, byggnadsnämnden skall lämna medgivande till

företaget.

Självfallet är det, anför kommittén vidare, önskvärt att byggnadsnämndens

prövning enligt förevarande förslag så långt möjligt samordnas med

den prövning som skall ske enligt byggnadslagstiftningen av byggnadsnämnden

eller annan byggnadsreglerande myndighet. Det måste vara angeläget

att förhindra att exempelvis en anläggning tillåts enligt förevarande

paragraf men byggnadslov senare vägras. Att obligatoriskt sammankoppla

de båda prövningarna bör emellertid enligt kommittén inte komma i fråga.

För att vinna överensstämmelse med de krav som gäller enligt byggnadslagstiftningen

anser kommittén förslaget böra kompletteras med en motsvarighet

till de dispensmöjligheter som föreligger enligt nämnda lagstiftning.

I 15 § första stycket föreslås sålunda en bestämmelse, att om företaget

strider mot fastställd plan eller byggnadsreglerande bestämmelser,

byggnadsnämnden kan lämna medgivande, när särskilda skäl är därtill.

Sådana särskilda skäl föreligger enligt kommittén när dispens från något

i byggnadslagstiftningen upptaget förbud har meddelats av byggnadsnämnden

eller annan myndighet, t. ex. länsstyrelsen. I tveksamma situationer kan

det ofta vara lämpligt att nämnden avvaktar slutligt avgörande om dispens.

Annars kan nämnden genom samråd med den andra myndigheten i allmänhet

få tillräckligt underlag för att självständigt pröva dispensfrågan.

Om de angivna förutsättningarna inte är uppfyllda, skall byggnadsnämnden

vägra medgivande. Hinder föreligger inte att förbinda ett medgivande

med inskränkande villkor. Denna möjlighet torde kunna bli av

praktisk betydelse för att vinna tid. Förrättningsmannen behöver då inte

göra upp och till nämnden överlämna ett nytt förslag. Det förutsätts dock,

att villkorligt medgivande kommer till användning bara i sådana fall då

utsikter till undanröjande av det påtalade hindret verkligen föreligger.

För att förvissa sig härom kan det ofta vara lämpligt att nämnden samråder

med förrättningsmannen, innan den meddelar sitt beslut.

Kommittén anser det erforderligt med särskilda regler om rätt att överklaga

byggnadsnämndens beslut. Bestämmelserna om det kommunala besvärsinstitutets

inskränkning till särskilda besvärsgrunder blir härigenom

inte tillämpliga. Omprövning bör kunna ske av avgörandet i hela dess vidd.

En oinskränkt möjlighet till fullföljd kan emellertid föranleda vissa olägenheter.

De dubbla besvärsvägar som blir följden av att såväl byggnadsnämndens

som förrättningsmannens beslut kan överklagas är sålunda ägnade att i

viss mån komplicera och fördröja prövningsförfarandet. Enligt kommittén

kan det inte möta betänkligheter att avskära besvärsrätten, när nämnden

har lämnat ett medgivande, som helt överensstämmer med förslaget. Om

nämnden däremot har vägrat att lämna medgivande, utgör detta ett absolut

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 19(1(1

hinder mot den föreslagna gemensamhetsanläggningen. Det kan då inte

komma i fråga att avskära besvärsrätt för rättsägare, som avgörandet

går emot. Detsamma bör gälla ett medgivande, som bar förbundits med

inskränkande villkor innebärande avvikelse från förrättningsmannens förslag.

Enligt det anförda stadgas i andra stycket av 15 §, att talan mot

byggnadsnämnds beslut får föras, om nämnden har vägrat medgivande till

företaget eller vid sådant medgivande fogat villkor som innefattar avvikelse

från förrättningsmannens förslag.

I överensstämmelse med byggnadslagstiftningens regler föreslår kommittén,

att besvär över byggnadsnämndens beslut skall anföras hos länsstyrelsen.

Särskilda regler om besvärstid är enligt kommittén inte erforderliga.

Besvärstiden är därmed normalt tre veckor, räknat från det klaganden

fick del av beslutet. Kommittén hänvisar här till lagen den 4 juni

1954 (nr 355) om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut.

Kommittén menar, att besvär över länsstyrelsens beslut bör anföras hos

Kungl. Maj :t, men föreslår inte någon bestämmelse härom.

Även länsstyrelsen har befogenhet att när särskilda skäl är därtill lämna

medgivande, trots att företaget strider mot fastställd plan eller bestämmelser

som gäller för markens bebyggande. För att så skall få ske krävs

enligt kommittén i princip att vederbörande myndighet enligt byggnadslagstiftningen

har meddelat dispens från gällande förbud eller i allt fall att

sådan dispens kan med säkerhet påräknas. En kompletterande regel anses

emellertid påkallad med tanke på ett speciellt fall. 1 syfte att säkerställa

kommunernas s. k. planmonopol upptar 71 § 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan

en föreskrift, enligt vilken klagan inte får föras över byggnadsnämnds

beslut varigenom medgivande till avvikelse från fastställd

generalplan eller stadsplan har vägrats, vederbörande dock obetaget att

söka medgivande till åtgärden hos Kungl. Maj :t. För att samordna den föreslagna

lagen med byggnadslagstiftningen när det gäller skyddet för det

kommunala planmonopolet inför kommittén i paragrafens andra stycke

en motsvarighet till nämndens vetorätt enligt byggnadsstadgan. Den föreslagna

bestämmelsen lyder, att i den mån byggnadsnämndens beslut grundats

på att företaget skulle strida mot fastställd generalplan eller stadsplan,

länsstyrelsen inte får med frångående av byggnadsnämndens mening

medge företaget. Stadgandet hindrar inte under alla omständigheter

länsstyrelsen från att ändra överklagade beslutet. Om länsstyrelsen finner

skäl till viss ändring, som byggnadsnämnden i avgivet yttrande samtycker

till, kan det inte anses att länsstyrelsen frångår byggnadsnämndens

mening. Kommittén erinrar vidare om att nämndens vetorätt är begränsad

till länsstyrelsens handläggning. Det möter inte hinder för Kungl. Maj :t

vid prövning av länsstyrelsens beslut att medge ett företag, som strider

mot fastställd generalplan eller stadsplan, trots att byggnadsnämnden

inte har velat lämna något medgivande. I denna del överensstämmer förslaget

med 71 § byggnadsstadgan.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

Remissyttranden (s. 186). Som nämnts i anslutning till 12 § anser lagberedningen,

att den där upptagna möjligheten att handlägga förrättning

utan sammanträde, när stridiga intressen inte förekommer, formellt strider

mot 14 § första stycket, enligt vilket förrättningsmannens utredning

skall ske efter överläggning med sakägarna.

Stadskollegiet i Göteborg och byggnadsnämnden i Örebro ifrågasätter,

om det inte med hänsyn till önskvärdheten av en aktiv kommunal markpolitik

och därmed följande behov av insyn i och inflytande på prisbildningen

på mark kan vara lämpligt att kommunens fastighetsförvaltande

organ hörs av förrättningsmannen angående ersättningar för markupplåtelser

oavsett om kommunen är sakägare eller inte.

I fråga om skyldigheten att inhämta byggnadsnämnds

medgivande och utformningen av nämndens vetorätt

godtas förslaget av flertalet remissorgan.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar sålunda att, fastän byggnadsnämndens

prövning kan medföra viss tungroddhet i förfarandet, fördelen

med en kommunal medverkan genom byggnadsnämnden är tillräckligt betydelsefull

för att motivera en bestämmelse om skyldighet att inhämta

nämndens medgivande.

Sveriges fastighetsägareförbund finner det i någon mån tveksamt om

en förhandsprövning av byggnadsnämnden fordras men framhåller vissa

fördelar med den föreslagna ordningen. Förbundet har kommit till att

en prövning på förhand av byggnadsnämnden skulle kunna vara av värde

för fastighetsägare, för vilka ett besked från byggnadsnämnden enligt 15 §

skulle komma att utgöra ett slags klarsignal. För att bestämmelserna i 15 §

skall fylla sin funktion torde man emellertid böra utgå ifrån att bvggnadsnämndens

medgivande enligt detta lagrum bör kunna uppfattas som

ett förhandsbesked att byggnadslov kommer att lämnas till företaget, i den

mån detta står i huvudsaklig överensstämmelse med förrättningsmannens

enligt 14 § upprättade förslag. Medgivande enligt 15 § bör då, menar förbundet,

också kunna utgöra ett förhandsbesked om att hinder inte heller

kommer att föreligga med hänsyn till möjligen uppkommande frågor om

fastighetsbildning. Även överlantmätaren i Gävleborgs län anser att det,

när byggnadsnämnden lämnar medgivande, under alla omständigheter bör

vara fullt klarlagt, att hinder inte senare uppkommer i sådant avseende som

byggnadsnämnden eller annan myndighet har att pröva. Bl. a. bör, menar

överlantmätaren, länsstyrelsens dispens ha inhämtats, när sådan fordras.

Stadskollegiet i Göteborg framhåller att, eftersom byggnadsnämndens medgivande

till en gemensamhetsanläggning i realiteten kommer att utgöra ett

förhandsbesked om eventuellt erforderligt byggnadslov, det synes nödvändigt

att nämndens bedömningar i de båda fallen samordnas. Enligt byggnadsstyrelsen

kan en omständlig och tidsödande procedur bli följden av

besvär över såväl byggnadsnämndens som förrättningsmannens beslut. Sty
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 ur 1066 (31

relsen delar dock kommitténs uppfattning, att det inte torde vara möjligt

att slopa någon av dessa processvägar.

Svenska riksbyggen menar, att kommitténs synpunkter i kommentaren

till 15 § bör tillämpas med försiktighet. De slutliga anvisningarna till byggnadsnämnden

bör utformas så, att nämnden för sitt slutliga ställningstagande

ändå bör vara beroende av samfällighetens möjligheter att finansiellt

och förvaltningsmässigt genomföra utbyggnaden.

En avvisande hållning mot den föreslagna ordningen för byggnadsnämndens

medverkan kommer till synes i lantmäteristyrelsens yttrande.

Enligt styrelsen talar starka skäl för att förrättningsmannens ansvar beträffande

bevakningen av allmänintressena vid förrättningen bör vara av

samma karaktär som vid en fastighetsbildningsförrättning. Ett ärende av

det slag som avses i lagförslagets 15 § första stycket första punkten bör i

vart fall inte behöva hänskjutas till byggnadsnämnden. En dubbelprövning

skulle innebära ett tungt förfarande och medföra risk för förseningar. Bedömningen

av huruvida en begärd fastighetsbildning strider mot plan eller

bestämmelser angående markens bebyggande och användning eller eljest

kan föranleda från allmän synpunkt olämplig bebyggelse eller markanvändning

har ju i princip vid fastighetsbildningsförrättning ansetts kunna

anförtros förrättningsmannen. Denne samråder därvid normalt med byggnadsnämnden

och, om så av särskilda skäl synes erforderligt, länets planmyndigheter.

Dessutom underrättas byggnadsnämnden obligatoriskt om

förrättningssammanträdena och har stora möjligheter att där göra sina

synpunkter och erinringar gällande. Ett likartat förfaringssätt bör vara

det ändamålsenligaste i fråga om förrättning för gemensamhetsanläggning.

Därjämte utgör nämndens byggnadslovsprövning en särskild garanti för

att de synpunkter nämnden har att företräda blir beaktade. Ofta torde dock

denna prövning, som avser även detaljerna i utförandet, inte kunna utan

olägenheter samordnas tidsmässigt med en prövning enligt förslagets 15 §.

Om det likväl skulle anses att en anordning med medgivande av byggnadsnämnden

bör lagfästas, bör enligt styrelsen beaktas att en dubbelprövning

på sätt kommittén har föreslagit synes mera befogad när ett företag strider

mot plan eller bestämmelser av angiven art än i övriga fall. Den särskilda

prövningen som i sådant fall måste ske, kan nämligen i ej oväsentlig mån

vara beroende av frågor om ändring av plan eller upprättande av ny plan

för det aktuella området. Företag av gemensamhetskaraktär på landsbygden

torde många gånger vara av den natur att i samband med deras inrättande

erforderliga anläggningar och anordningar kan åstadkommas utan att

plantekniska frågor och därmed sammanhängande problem uppkommer.

Det måste då anses oegentligt, att byggnadsnämnden skall lämna sitt medgivande.

En begränsning av de fall då byggnadsnämndens medgivande

fordras bör sålunda i allt fall ske. Styrelsen anser att begränsningen bör

ske till det i 15 § första stycket andra punkten berörda fallet, när företaget

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 7966

strider mot plan eller vissa bestämmelser. Lantmäteristyrelsens uppfattning

delas i allt väsentligt av överlantmätarna i Stockholms, Jönköpings,

Kronobergs, Malmöhus, Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län, Riksförbundet

landsbygdens folk, Svenska kommunaltekniska föreningen, Sveriges

lantmätareförening och Svenska teknologföreningen.

HSB:s riksförbund föreslår en bestämmelse, att remiss av anläggningsförslag

till byggnadsnämnd inte behöver ske, om förrättningsmannen finner

det vara uppenbart att några invändningar från plansynpunkt inte kan

anföras mot anläggningens inrättande. Även överlantmätaren i Malmöhus

län menar, att reglerna om byggnadsnämndens prövning bör väsentligt uppmjukas.

Han anser det i allt fall inte nödvändigt att nämnden skall förpröva

sådan gemensamhetsanläggning för vars utförande byggnadslov inte fordras.

Liknande synpunkter anför överlantmätarna i Östergötlands och Jönköpings

län samt Svenska kommunaltekniska föreningen. Sveriges lantbruksförbund

påpekar, att byggnadsnämnden för närvarande inte har någon befattning

med jordbrukets anläggningar utanför planlagda områden, och

anser det därför obefogat att här införa en skyldighet att beträffande jordbruksföretag

inhämta nämndens godkännande.

Handelskamrarnas nämnd framhåller, att sökande till byggnadslov har

ett på äganderätt eller dispositionsrätt grundat anspråk på att erhålla

byggnadslov, om laga hinder däremot inte möter. Visserligen kan byggnadsnämnden

genom byggnadsförbud förhindra markens utnyttjande enligt

gällande stadsplan, men de fall då byggnadsförbud får tillgripas är noggrant

preciserade i lagstiftningen, och genom tidsbegränsande regler har

också garantier uppställts till skydd för den enskildes rätt. Lagförslaget innebär

i sistnämnda hänseenden ett avsteg från hittillsvarande rättsprinciper,

som är så vittsyftande att det inte kan godtas. Självfallet kan en gemensamhetsanläggning

inte få komma till stånd, om den befinnes strida

mot gällande detaljplanering. Det bör därför ankomma på vederbörande

förrättningsman att konstatera, att så inte är fallet. Om det kan anses tillräckligt

med ett sådant konstaterande eller om frågan bör underställas

byggnadsnämndens prövning lämnas därhän. Men om byggnadsnämnden,

trots att anläggningen inte strider mot fastställda planer eller bestämmelser,

anser den »ur allmän synpunkt olämplig», bör detta inte få medföra

att nämnden vägrar medgivande till företaget i annan ordning än som i

allmänhet gäller i fråga om byggnadslov. Prövningen bör sålunda ha karaktär

av hinderslöshetsprövning. Finner byggnadsnämnden därvid att gällande

detaljplan bör ändras och byggnadsförbud utfärdas, bör också detta

ske i den ordning byggnadslagstiftningen föreskriver. Handelskamrarnas

nämnd förordar, att förslagets 15 § utformas i överensstämmelse därmed.

Liknande synpunkter anför Svea hovrätt och lagberedningen, som framhåller

att någon allmän prövningsrätt utöver vad som följer av byggnadslagstiftningen

inte bör tillkomma byggnadsnämnden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 ur 1 !)(>(> (S3

Atl byggnadsnämnden, om företaget strider mot plan eller bebyggelsereglerande

bestämmelser, skall få lämna medgiv a n de när s ii rski Id

a skäl är därtill, kritiseras av Svea hovrätt, länsstyrelsen och överlantmätaren

i Östergötlands län, länsstyrelsen och överlantmätaren i Göteborgs

och Iiohus län, överlantmätarna i Jönköpings, Värmlands och Gävleborgs

län samt lagberedningen. De anser att i detta fall medgivande bör ankomma

på eller frågan underställas myndighet, som är behörig att företa

motsvarande prövning enligt byggnadslagstiftningen. Föreningen Sveriges

stadsarkitekter uttalar, att stadgandet förefaller omotiverat och att, om

kommitténs avsikt skulle vara att just för gemensamhetsanläggningar tillförsäkra

nämnden rätt att frångå stadsplanen i vidsträcktare avseenden än

byggnadslagen förutsätter, föreskrift därom bör meddelas genom ändring

i byggnadslagstiftningen.

Lagberedningen erinrar om byggnadsstadgans föreskrifter i 57 § att, om

åtgärd för vilken byggnadslov söks enligt bestämmelse i lag eller författning

dessutom är beroende på tillstånd av annan myndighet, byggnadsnämnden

skall hänvisa vederbörande att söka sådant tillstånd. Vidare har

nämnden i vissa fall att liänvända sig till länsstyrelsen för att erhålla för

prövningen erforderliga upplysningar. Behov av dessa bestämmelser finns

uppenbart även enligt förslaget.

Länsarkitekten i Örebro län anser det önskvärt att samfällighet kan bilda

fristående tomt. Lagförslaget bör därför även medföra ändring i fastighetsbildningslagen

och byggnadslagen på så sätt att tomt skall kunna bildas

utan belägenhet vid gata och utan att vara avsedd för bebyggande. Överlantmätaren

i Gävleborgs län ifrågasätter, om det i 33 § byggnadsstadgan

uppställda kravet att varje i tomtindelning ingående fastighet skall ha erforderlig

förbindelse med gata anses fyllt genom att tomterna ges utfart

via en tänkt gemensam väg inom kvarteret. På liknande sätt kan fråga uppkomma

om tillämpning av bestämmelsen om väg i 19 kap. 12 § första

stycket jorddelningslagen när det gäller avstyckning av tomtplats inom

byggnadsplan. Sådana frågor fordrar enligt överlantmätaren en närmare utredning.

Även byggnadsnämnden i Karlskoga menar, att byggnadslagen

och fastighetsbildningslagen saknar de mot förevarande lagförslag svarande

föreskrifter som skulle kunna göra det till fullo användbart. Skall t. ex.

gemensamhetsanläggningar av skilda slag genomföras helt i överensstämmelse

med bestående stadsplan och fastighetsindelning torde enligt byggnadsnämnden

svårigheter i många fall kunna uppstå för anläggningarnas

rationella utformning, bl. a. på grund av att byggnad för sådant ändamål

inte kan uppföras över tomtgräns.

Länsläkaren i Östergötlands län föreslår föreskrift om att byggnadsnämnd

skall inhämta hälsovårdsnämnds yttrande, innan medgivande till

företaget lämnas.

Den i 15 § andra stycket andra punkten intagna bestämmelsen om viss

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

begränsning av länsstyrelsens prövningsrätt kritiseras

av Handelskamrarnas nämnd. Nämnden kan inte acceptera, att länsstyrelsen

inte skulle äga pröva besvär över ett av byggnadsnämnden vägrat medgivande

till en gemensamhetsanläggning i de fall då nämnden gör gällande

att företaget skulle strida mot fastställd generalplan eller stadsplan. Den

omständigheten att 71 § 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan innehåller

en föreskrift om att klagan inte får föras över byggnadsnämnds beslut, varigenom

medgivande till avvikelse från fastställd generalplan eller stadsplan

har vägrats, kan sålunda inte åberopas i förevarande sammanhang. Riktigheten

av byggnadsnämndens motivering måste kunna prövas.

Överlantmätaren i Gotlands län anser bestämmelsen rimligen böra gälla

även fastställd byggnadsplan, även om formuleringen därigenom kommer

att avvika från föreskriften i 71 § 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan.

Departementschefen (s. 191). Kommitténs förslag innebär, att förrättningsmannen

i en första etapp skall utreda förutsättningarna för den sökta

anläggningen. Ändamålet med denna utredning är närmast att den skall

tjäna som underlag för byggnadsnämndens prövning. Enligt förslaget krävs

nämligen för att en anläggning skall få komma till stånd, att byggnadsnämnden

lämnar sitt medgivande till företaget. Leder utredningen till att

förrättningsmannen anser hinder föreligga mot anläggningen, skall han inställa

förrättningen så snart det kan ske. Bestämmelse därom finns i 16 §

första stycket andra punkten i kommitténs förslag. Men anser han att

anläggningen bör komma till stånd, skall han enligt 14 § andra stycket

överlämna ärendet till byggnadsnämnden för prövning. Denna prövning

sker i princip från de synpunkter byggnadsnämnden vanligen har att anlägga

med hänsyn till byggnadslagstiftningen och utfärdade bestämmelser

angående bebyggelsen inom det berörda området. Om byggnadsnämnden

finner, att anläggningens inrättande inte strider mot fastställd plan eller

meddelade bestämmelser för markens bebyggande och inte heller annars

föranleder bebyggelse eller markanvändning i övrigt som är olämplig från

allmän synpunkt, skall byggnadsnämnden enligt 15 § första stycket lämna

medgivande till anläggningen. Även om denna strider mot plan eller bestämmelser

som nyss har nämnts, kan medgivande lämnas när särskilda

skäl föreligger. Denna ordning för frågans behandling förutsätter, att förrättningsmannens

preliminära utredning innehåller så mycket som fordras

för att byggnadsnämnden skall kunna företa sin prövning. Kommittén har

ansett det lämpligt att förrättningsmannens utredning utmynnar i ett förslag

till företagets anordnande. Detta förslag skall enligt föreskrift i 14 §

andra stycket innehålla uppgift på de fastigheter som anläggningen är avsedd

för och sådan beskrivning av anläggningen till läge, storlek och beskaffenhet

i övrigt som kan anses erforderlig för nämndens bedömande.

Anser förrättningsmannen, att förutsättningar saknas för byggnadsnämn
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Tredje lagutskottets utlåtande nr f>7 år 1966

dens medgivande, behöver lian dock inte upprätta sådant förslag utan kan

överlämna sin utredning i det skick han finner lämpligt. Ilan måste dock

under alla förhållanden hänskjuta frågan till byggnadsnämndens prövning

så snart ban inte finner hinder föreligga enligt bestämmelserna i förslagets

inledande paragrafer eller bestämmelserna för frivilligfallen i 17 §.

Vägrar byggnadsnämnden helt eller delvis medgivande till anläggningen,

skall förrättningsmannen efter omständigheterna inställa förrättningen eller

lämna nytt förslag till byggnadsnämnden. Lämnar byggnadsnämnden medgivande

utan villkor, skall förrättningsmannen på grundval av medgivandet

företa slutlig prövning av frågan om anläggningens inrättande och meddela

beslut därom. Sådant beslut benämns i förslaget anläggningsbeslut och

skall ha visst innehåll enligt bestämmelser i 16 §.

Den av kommittén sålunda föreslagna ordningen för ärendets prövning

har godtagits av flertalet remissinstanser. I åtskilliga remissyttranden har

emellertid invänts, att den är onödigt omständlig genom den särskilda prövning

som skall ske hos byggnadsnämnden. Det har därvid anförts, att det

liksom vid fastighetsbildningsförrättningar och andra liknande förrättningar

borde räcka med förrättningsmannens prövning även i de hänseenden

byggnadsnämnden skall bevaka. Nämndens intressen anses kunna bli

tillräckligt beaktade genom att nämnden liksom vid andra förrättningar

får tillfälle att framföra sina synpunkter under förrättningens gång och

dessutom äger besvärsrätt. I synnerhet den omständigheten att byggnadsnämndens

beslut om vägrat medgivande får överklagas enligt bestämmelse

i 15 § andra stycket anses kunna föranleda fördröjning av ärendets handläggning

och därmed stora olägenheter, eftersom ett snabbt förfarande

ofta är påkallat i dessa sammanhang.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen anser jag det angeläget

att byggnadsnämnden får ett starkt inflytande på prövningen av hithörande

ärenden. Detta krav är enligt min mening till fullo uppfyllt genom den av

kommittén föreslagna ordningen för byggnadsnämndens medverkan. Jag

vill hålla med remisskritiken om att önskemålen att förhindra anläggningar

som strider mot det allmännas intresse av en lämplig utformning av bebyggelsen

och en ändamålsenlig markanvändning över huvud i viss utsträckning

kan tillgodoses genom de möjligheter till kontroll byggnadslagstiftningen

erbjuder. Kravet på byggnadslov kan väl anses innefatta ett

effektivt skydd för det allmännas intresse i många fall, eftersom åtskilliga

gemensamhetsanläggningar torde vara hänförliga till byggnader i byggnadslagstiftningens

mening. Men den planpolitiska kontrollen kommer enligt

min mening att med en sådan ordning insättas på ett alltför sent stadium.

Detta medför risk för att det ofta omfattande och kostsamma förrättningsarbetet

inte leder till åsyftat resultat därför att erforderligt byggnadslov

för anläggningen senare vägras. Med anledning härav torde, såsom

också kommittén har menat, byggnadsnämndens medverkan böra påkallas

5 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 and. Nr 57

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

redan i samband med förrättningen och samordnas med förrättningsprövningen

på sådant sätt att förrättningsresultatet kommer att stå i överensstämmelse

med nämndens ståndpunkt. Att ge byggnadsnämnden samma

ställning som vid fastighetsbildningsförrättningar är enligt min mening inte

tillräckligt i förevarande sammanhang. Från nämnden bör kunna krävas

ett besked i sådana former att någorlunda säker garanti erhålls för att

nämnden vid den efterföljande prövningen angående byggnadslov ställer sig

positiv till företaget. Alla anläggningar är visserligen inte av den karaktär

att byggnadslov krävs, men antalet torde vara tillräckligt stort för att motivera

en ordning som i praktiken innebär att byggnadsnämndens beslut

kan uppfattas som ett förhandsbesked om att byggnadslov kommer att meddelas.

Full säkerhet i detta hänseende kan dock inte erhållas. Den utredning

som underställs byggnadsnämndens prövning behöver nämligen inte

vara så fullständig och detaljerad som fordras i ett ärende om byggnadslov.

Att ställa lika höga krav på den preliminära utredning som det här

är fråga om skulle i många fall fördyra och fördröja förfarandet avsevärt.

Förhållandena torde vara alltför skiftande för att ett allmänt krav på

fullständighet i nämnda hänseende skall anses motiverat. Av dessa skäl

bör inte heller som det har förordats från något håll under remissbehandlingen

byggnadsnämndens prövning enligt förevarande förslag fastare

samordnas med prövningen angående byggnadslov eller därav påkallade

ändringar i byggnadslagstiftningen göras.

Mot en närmare samordning mellan förslaget och byggnadslagstiftningen

talar även att det här är fråga om delvis andra problem än som behandlas i

nämnda lagstiftning. Till en början kan erinras om det redan berörda förhållandet

att en gemensamhetsanläggning inte alltid kräver byggnadslov.

Men även när sådant fordras är det i första hand inte fråga om själva utförandet

av anläggningen utan om det förstadium som gemensamhetsbildningens

konstituerande innebär. Byggnadsnämndens prövning enligt förslaget

uppbärs därför inte alltid av samma syfte som byggnadslagstiftningens

bestämmelser. Som exempel kan nämnas, att en vägran att lämna medgivande

till en gemensamhetsanläggning kan grundas på andra allmänna

synpunkter än sådana som utgör giltig anledning att avslå ansökan om

byggnadslov. Här är närmast fråga om ett fritt bedömande av företagets

förenlighet med det allmännas intresse i bebyggelsesammanhang, sådant det

kommer till uttryck inte bara i fastställda planer utan även i kommunens

bebyggelsepolitiska strävanden över huvud. Särskilda regler fordras därför

som i formellt avseende bör hållas åtskilda från byggnadslagstiftningen.

Å andra sidan anser jag att en samordning i materiellt hänseende självfallet

bör åstadkommas så långt möjligt. Vid tillämpning av den av kommittén

föreslagna dispensregeln bör i väsentliga delar gälla de av kommittén

angivna riktlinjerna för bedömandet av frågan, huruvida särskilda skäl talar

för ett medgivande. Eftersom nämndens uppgift är att bevaka allmänna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr ål år 10(16 07

synpunkter på bebyggelseutformning och markanvändning över huvud,

måste i bedömandet också anses ingå ett hänsynstagande till att gemensamhetsanläggningens

utförande enligt särskilda bestämmelser är beroende på

tillstånd av annan myndighet. Det kan därför vara lämpligt, alt nämnden

samråder med sådan myndighet eller avvaktar dess heslut i vederbörlig ordning.

Någon motsvarighet till bestämmelserna i 57 § byggnadsstadgan torde

inte behöva införas i förslaget. Utan stöd av särskild föreskrift synes byggnadsnämnden

också böra inhämta yttrande från hälsovårdsnämnden, när

det finnes lämpligt.

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen bör bestämmelsen

om byggnadsnämndens prövning inte begränsas till vissa områden

eller till bebyggelse eller anläggningar av visst slag. Jag är inte heller

beredd att i enlighet med vad som har förordats från några håll under remissbehandlingen

föreslå eu begränsning sålunda, att kravet på nämndens

medgivande inte skall gälla andra fall än sådana då anläggningen strider mot

plan eller bebyggelsereglerande bestämmelser.

På grund av det anförda finner jag mig kunna godta de av kommittén

föreslagna bestämmelserna i 14 § andra stycket om förrättningsmannens

skyldighet att inhämta byggnadsnämndens medgivande och formerna härför

liksom också — låt vara med viss modifikation — bestämmelserna i 15 §

första stycket angående omfattningen av nämndens vetorätt. Den i kommitténs

förslag upptagna dispensregeln ger byggnadsnämnden möjlighet att

lämna medgivande även när motsvarande dispens enligt byggnadslagstiftningen

ankommer på Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen. Som påpekas i flera

remissyttranden, får detta anses mindre lämpligt. Bestämmelsen bör därför

begränsas till de fall då nämnden har dispensrätt även annars. I övriga situationer

bör dispens sökas hos vederbörande myndighet enligt vanliga regler.

Vidare vill jag med anledning av vad som har anförts i ett remissyttrande

påpeka, att nämnden inte har att bedöma en samfällighets ekonomiska möjligheter

att genomföra företaget i vidare mån än att nämnden bör tillse att

anläggningen är försvarlig från samhällsekonomisk synpunkt. Det närmare

bedömandet tillhör förrättningsmannens prövning.

Vad närmare angår den utredning genom förrättningsmannens försorg

som skall föregå byggnadsnämndens prövning kan jag i allt väsentligt ansluta

mig till vad kommittén anfört härom i sitt betänkande (s. 162—164).

Som kommittén har framhållit är det av betydelse att förrättningsmannen

håller nära kontakt med sakägarna och bedriver förrättningen huvudsakligen

i form av förhandlingar med dessa. Enligt 12 § skall också förrättningen

som regel ske vid sammanträde med sakägarna. Som förut berörts

fordras dock inte sammanträde i alla situationer. Enligt 12 § kan

sammanträde sålunda undvaras bl. a. när stridiga intressen inte förekommer

i saken. Med hänsyn härtill hör den av kommittén i 14 § första stycket

föreslagna lydelsen, enligt vilken förrättningsmannens utredning skall ske

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

efter överläggning med sakägarna, jämkas. För bättre överensstämmelse

med 12 § förordar jag, att 14 § första stycket får den lydelsen att förrättningsmannen

skall utreda förutsättningarna för att inrätta den sökta anläggningen

och därvid i lämplig omfattning överlägga med sakägarna.

I ett remissyttrande har förordats, att förrättningsmannen skall från kommunens

fastighetsförvaltande organ inhämta upplysningar till grund för bestämmandet

av ersättning enligt 4 §. Jag finner inte anledning att meddela

särskild föreskrift härom. Förrättningsmannen har frihet att här liksom

i andra hänseenden utnyttja alla de upplysningskällor som står till buds.

Av den föregående redogörelsen framgår, att förrättningsmannen efter

sin preliminära utredning skall inställa förrättningen så snart det kan ske,

om han finner hinder möta mot företaget. I annat fall skall han enligt 14 §

andra stycket hänskjuta ärendet till byggnadsnämnden. Bestämmelsen om

att han skall inställa förrättningen är i kommitténs förslag intagen i 16 §,

där den finns som andra punkt i första stycket. Anledningen till denna placering

torde vara att kommittén har velat i 16 § samla alla bestämmelser om

förrättningsmannens avgöranden i huvudsaken. Enligt min mening är det

dock naturligare att 14 § lämnar besked om vad förrättningsmannen skall

göra, om han redan efter sin preliminära utredning anser hinder möta mot

förrättningen. Det synes nämligen vara en fördel att där få besked om vad

förrättningsmannen skall vidta för åtgärd både när han anser hinder möta

mot förrättningen och när han anser att så inte är fallet. Jag förordar därför,

att nyssnämnda bestämmelse i 16 § flyttas till 14 § andra stycket. I enlighet

härmed upptar departementsförslaget som första punkt i andra stycket

av 14 § bestämmelsen, att om hinder mot anläggningens inrättande möter

enligt bestämmelserna i det föregående eller i 17 § — dvs. i frivilligfallen

— förrättningen skall inställas så snart det kan ske. Som andra punkt

följer därefter bestämmelsen, att förrättningsmannen i annat fall skall hänskjuta

ärendet till byggnadsnämnden för prövning enligt 15 § och därvid

lämna förslag till anläggningens anordnande.

Tredje punkten är oförändrad i sak. Enligt fjärde punkten i kommitténs

förslag kan förrättningsmannen underlåta att uppgöra särskilt förslag, om

enligt hans mening förutsättningar saknas för byggnadsnämndens medgivande.

För att undvika att bestämmelsen inger föreställningen att ärendet

i sådant fall över huvud inte behöver hänskjutas till byggnadsnämnden har

ordet uppgöra ersatts med ordet lämna. I övrigt har vissa redaktionella jämkningar

skett.

Beträffande innehållet i 15 § vill jag utöver vad jag har anfört i det föregående

uttala, att jag i sak ansluter mig till kommitténs förslag i 15 § andra

stycket angående talan mot byggnadsnämndens beslut. Jag biträder även

vad kommittén har anfört om behovet av inskränkning i länsstyrelsens

prövningsbefogenhet, när anläggningen strider mot fastställd generalplan eller

stadsplan, för att överensstämmelse skall vinnas med 71 § 1 mom. andra

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1 !)(>(! 09

stycket byggnadsstadgan. Den av kommittén föreslagna lydelsen av andra

punkten ger emellertid intryck av alt länsstyrelsens prövningsrätt är begränsad

så snart byggnadsnämnden funnit anläggningen strida mot fastställd

generalplan eller stadsplan. Detta är dock inte meningen. Inskränkningen

bör innebära endast att länsstyrelsen inte äger mot nämndens mening

medge anläggningens inrättande i strid mot planen. Jag förordar, att lydelsen

jämkas i enlighet härmed. Jag anser det inte böra komma i fråga att nu

utvidga bestämmelsen till att omfatta även byggnadsplan.

I anslutning till 15 § har några remissinstanser framfört önskemål om

vissa följdändringar i byggnadslagstiftningen och reglerna om fastighetsbildning.

Behovet av en mera genomförd samordning med förstnämnda lagstiftning

bör enligt min mening prövas i samband med eu allmän översyn

av byggnadslagen och byggnadsstadgan. I samband med den pågående fastighetsbildningsreformen

kan vissa frågor böra tas upp som har anknytning

till detta reformarbete. Även med oförändrade regler på dessa områden kan

man nöjaktigt komma till rätta med uppkommande svårigheter. Det i 33 §

byggnadsstadgan uppställda kravet, att varje i tomtindelning ingående fastighet

skall ha erforderlig förbindelse med gata, torde få anses uppfyllt, om

en gemensam utfartsväg anordnas inom kvarteret. I själva verket förhåller

det sig så att just nämnda föreskrift i byggnadsstadgan ofta utgör ett avgörande

skäl för att en sådan väg bör inrättas. Kravet att styckningsdel skall

äga rätt till nödiga vägar får likaså anses uppfyllt, om inom stadsplan väg

inrättas gemensamt för fastighet motsvarande styckningsdelen och andra

fastigheter. Som förut har framhållits är förslaget inte tillämpligt på väg

utom stadsplan. Där gäller i stället lagen om enskilda vägar. Vad slutligen

angår de svårigheter som har antagits uppkomma genom förbudet mot byggande

över tomtgräns vill jag framhålla att det i princip torde saknas anledning

att åsidosätta detta förbud vid gemensamhetsanläggning lika väl som

beträffande annan byggnad. Även om det således bör eftersträvas, att en

inom byggnadskvarter planerad anläggning i dess helhet förläggs inom en

enda tomt, torde man inte kunna undvara en möjlighet att låta anläggningen

sträcka sig över flera tomters områden när speciella omständigheter föreliaser.

Vad nu sagts får anses äga motsvarande tillämpning på andra förbudsregler

i byggnadslagstiftningen.

Lagrådet (s. 345). I 14 § första stycket stadgas, att förrättningsmannen

skall utreda förutsättningarna för den sökta anläggningen och därvid i

lämplig omfattning överlägga med sakägarna. Att detta skall gälla torde

vara klart även utan uttrycklig bestämmelse. Sakägarnas rätt att yttra sig

i samband med förrättningsmannens utredning torde för övrigt framgå

redan av 12 § andra stycket i förslaget. Lagrådet hemställer, att första

stycket i 14 § utgår.

Vad i 14 § andra stycket upptages om inställande av förrättning bör över
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

flyttas till 16 § — enligt lagrådets paragrafföljd 18 § — vilken reglerar förrättnings

avslutande i Övriga fall.

Genom förevarande båda lagrum har byggnadsnämnden tillagts befogenhet

att med bindande verkan för förrättningsmannen bestämma, att gemensamhetsanläggning

ej må inrättas. Som förutsättning för denna byggnadsnämndens

vetorätt gäller, att byggnadsnämnden finner anläggningen strida

mot fastställd plan eller bestämmelser för markens bebyggande eller i

övrigt föranleda bebyggelse eller markanvändning som är olämplig från allmän

synpunkt. Förslaget i denna del innebär — utom att prövningen från

viss synpunkt utbrytes till behandling i särskild ordning — att när fråga

är om gemensamhetsanläggning planmyndigheternas prövningsrätt utsträckes

utöver vad som eljest gäller enligt byggnadslagstiftningen. Sålunda skall

enligt förslaget även anläggning inom sådana områden på landsbygden, där

byggnadslov eljest som regel ej kräves, inordnas under planmyndigheternas

kontroll. Vidare skall prövningsrätten omfatta jämväl sådana anläggningar

som ej är hänförliga till byggnader i byggnadslagstiftningens mening. Och

slutligen innebär förslaget, att byggnadsnämnden ges befogenhet att avgöra

frågan om en gemensamhetsanläggnings inrättande ej endast från de synpunkter

nämnden har att anlägga enligt byggnadslagstiftningen utan även

från ett mera allmänt betraktelsesätt eller mot bakgrunden av — som det

heter i lagtexten — huruvida anläggningen föranleder bebyggelse eller markanvändning

som är olämplig från allmän synpunkt.

Vad sålunda i remissen förordats överensstämmer i allt väsentligt med

fastighetsbildningskommitténs förslag i ämnet. Till stöd för sitt förslag

framhöll kommittén egentligen endast, att byggnadsnämnden såsom företrädare

för det allmännas intresse med avseende å markens användning

borde tillerkännas ett avgörande inflytande på frågor om gemensamhetsanläggningars

inrättande. Förutom allmänna uttalanden av denna innebörd

anförde kommittén icke några särskilda skäl för att i fråga om just gemensamhetsanläggningar

byggnadsnämndens prövningsrätt borde få ett

mer vidsträckt tillämpningsområde och vara mer vittsyftande än enligt

byggnadslagstiftningen. Även föredragande departementschefen betonar

vikten av att byggnadsnämnden erhåller ett starkt inflytande på prövningen

av frågor om gemensamhetsanläggningar samt framhåller, att denna prövning

icke alltid uppbures av samma syfte som byggnadslagstiftningens bestämmelser,

varför särskilda regler vid sidan av dessa vore erforderliga.

Några skäl i sak för den föreslagna, i förhållande till byggnadslagstiftningen

mera vidsträckta prövningsrätten lämnas dock ej. Några sådana skäl torde

det också vara svårt att finna. Ett sådant skäl skulle kunna tänkas vara,

att en gemensamhetsanläggning skulle i högre grad än en för en enda fastighet

avsedd anläggning öva inflytande på blivande markanvändning och

bebyggelse. Bärkraften av detta skäl, som under förarbetena icke närmare

belysts, är dock enligt lagrådets åsikt icke sådan att den motiverar den

föreslagna särbehandlingen av gemensamhetsanläggningar. Har förslaget

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1DGG

däremot sin grund i att den inarkpolitiska kontrollen över huvud anses

behöva skärpas, bör därför erforderliga bestämmelser införas i byggnadslagstiftningen

och ej i en speciallagstiftning för elt särskilt slag av byggnadsföretag.

Härtill kommer, att byggnadsnämndens prövningsrätt, i den

män den går utöver byggnadslagstiftningens regler, i förslagets lagtext är

mycket vagt utformad. Någon säker ledning för prövningsrättens närmare

innebörd lämnas ej heller i motiven. Departementschefen anför, att det

här är »närmast fråga om ett fritt bedömande av företagets förenlighet

med det allmännas intresse i bebyggelsesammanhang, sådant det kommer

till uttryck inte bara i fastställda planer utan även i kommunens bebyggelsepolitiska

strävanden över huvud». I ett annat sammanhang antydes,

att nämnden bör tillse att anläggningen är försvarlig från samhällsekonomisk

synpunkt. Även efter dessa och övriga uttalanden av departementschefen

kvarstår intrycket, att lagregeln är oklar till sin innebörd och därmed

ägnad att föranleda rättsosäkerhet.

Såsom förut nämnts innebär förslaget vidare, att den byggnadsnämnden

anförtrodda prövningen skall ingå som ett led i förrättningsförfarandet.

Skälet till denna ordning är, att den planpolitiska kontrollen skall kunna

ske på ett så tidigt stadium som möjligt, så att kostnader och arbete icke

nedlägges på ett projekt, som senare visar sig från plansynpunkt icke kunna

genomföras. Detta skäl är beaktansvärt; det bör självfallet i görligaste

mån undvikas, att en myndighet vid sin prövning finner ett företag böra

komma till stånd, medan en annan myndighet senare finner hinder mot

genomförande möta. Allvarliga olägenheter är emellertid förbundna med

den föreslagna samordningen av den judiciella och den planpolitiska prövningen.

Till en början märkes, att det måste bli mycket svårt att draga en

klar skiljelinje mellan förrättningsmannens och byggnadsnämndens kompetens.

Som exempel må nämnas, att förrättningsmannen har att pröva förutsättningen

för tvångsanslutning av fastighet — huruvida gemensamhetsanläggningen

är av synnerlig vikt för ändamålsenligt utnyttjande av fastigheten

— men att frågan om en gemensamlietsanläggnings betydelse för en

fastighet självfallet måste komma under bedömning även vid avgörandet

av anläggningens tillåtlighet från plansynpunkt. Vidare må framhållas, att

den särskilda prövningen av byggnadsnämnden är ägnad att föranleda betydande

omgång och tidsutdräkt; under tiden innan frågan om gemensamhetsanläggningens

tillåtlighet avgjorts genom beslut som vunnit laga

kraft måste förrättningen vila. Beslut av byggnadsnämnden kan överklagas

till länsstyrelsen och därifrån till Kungl Maj :t. Motsvarande olägenheter

inträffar ånyo, om talan mot förrättningen fullföljes, vilket kan ske i

första hand till ägodelningsrätten och därifrån till hovrätten och högsta

domstolen. Kompetenskonflikterna avser då domstolen och byggnadsnämnden.

Och för domstolen gäller samma regler som för förrättningsmannen i

fråga om skyldighet att underställa ärendet byggnadsnämndens prövning.

Detta innebär, att domstol — eller efter återförvisning förrättningsmannen

opaginerad Kontrollera mot PDF

72 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

— i många fall är förhindrad att vidtaga ändring i meddelat anläggningsbeslut

utan att frågan ånyo prövas av byggnadsnämnden och eventuellt av

högre instanser. Om en fastighetsägare söker ändring i ett anläggningsbeslut

med yrkande att hans fastighet ej skall tvångsanslutas till anläggningen,

torde sålunda hans talan — frånsett det fall att domstolen finner någon

anläggning över huvud ej böra komma till stånd — ej kunna vinna bifall

med mindre nämnden i nytt beslut lämnat samtycke till den genom fastighetens

uteslutning ändrade anläggningen samt detta beslut vunnit laga kraft.

Och motsvarande torde gälla, om ägare av viss fastighet fullföljer talan

med yrkande att annan fastighet skall tvångsanslutas. Ett förslag, som innebär

en sådan processuell oformlighet, anser sig lagrådet icke kunna tillstyrka.

Självfallet bör eljest tillämpad planpolitisk kontroll gälla även i fråga

om gemensamhetsanläggningar. Om man ej, på grund av därmed förenade

olägenheter, vill låta med prövningen från plansynpunkt helt anstå till dess

byggnadslov sökes, synes icke någon annan utväg stå till buds än att efter

mönster av jorddelningslagstiftningen låta frågan om anläggningens tilllåtlighet

från plansynpunkt i första hand prövas av de organ som handhar

prövningen i övrigt av frågan om anläggningens inrättande. Denna väg har

anvisats av lantmäteristyrelsen och ett flertal andra remissinstanser. Någon

fara för att planmyndigheternas synpunkter med en sådan ordning icke skulle

bli i tillbörlig grad beaktade synes ej föreligga. Naturligtvis skulle det åligga

förrättningsmannen att före ärendets avgörande inhämta yttrande från

byggnadsnämnden, och det kan förutsättas att detta endast i undantagsfall

komme att frångås. Vidare skulle nämnden ha behörighet att överklaga

beslut om gemensamhetsanläggningens inrättande. Och självfallet skulle

avgörandet vid den judiciella prövningen ej vara formellt bindande för den

slutliga bedömningen vid sökande av byggnadslov i enlighet med bestämmelserna

i byggnadslagen. Genom en lösning efter dessa linjer skulle enligt

lagrådets mening i stort sett vinnas samma fördelar som enligt det remitterade

förslaget, medan de med det senare förbundna olägenheterna väsentligen

skulle undvikas.

På grund av det anförda får lagrådet föreslå, att bland de grundläggande

bestämmelserna upptages ett stadgande av innebörd att gemensamhetsanläggning

icke må inrättas utan planpolitisk prövning. Denna prövning

bör — i anslutning till vad som gäller enligt 15 § av förslaget — i

första hand gå ut på att gemensamhetsanläggning ej får inrättas i strid

mot fastställd plan eller bestämmelser för markens bebyggande. Men vidare

bör prövningen taga sikte på att anläggningen ej försvårar en ändamålsenlig

bebyggelse eller lämplig planläggning; i princip överensstämmer en sådan

prövning med vad som gäller enligt 19 kap. 13 § jorddelningslagen. Stadgandet,

som torde infogas i 6 § enligt lagrådets paragrafföljd, bör alltså uppta
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

73

Tredje lagutskottets utlåtande nr ål år 1066

ga, att gemensamhetsanläggning ej må inrättas i strid mot fastställd plan

eller bestämmelser för markens bebyggande eller så att ändamålsenlig bebyggelse

eller lämplig planläggning försvåras. Vidare bör i en särskild paragraf,

lämpligen 17 § enligt lagrådets paragrafföljd, stadgas skyldighet för

förrättningsmannen att inhämta yttrande från byggnadsnämnden. Sådan

skyldighet bör finnas, när från andra än planpolitiska synpunkter förutsättningar

föreligger för att inrätta en anläggning. I samma paragraf bör föreskrifter,

nära anslutande sig till dem som upptages i 14 § i det remitterade

förslaget, meddelas om de uppgifter förrättningsmannen har att lämna byggnadsnämnden,

när yttrande inhämtas. Slutligen bör i den paragraf som reglerar

rätten att föra talan mot förrättningsmannens beslut — 21 § i lagrådets

paragrafföljd — stadgas rätt för byggnadsnämnden att föra talan mot

anläggningsbeslut för prövning av frågan huruvida reglerna om planpolitisk

kontroll iakttagits.

Efter lagrådets uttalanden anför departementschefen följande (s. 386).

När det gäller de i 74 och 15 §§ upptagna bestämmelserna om byggnadsnämndens

medverkan — enligt lagrådets paragrafföljd 17 § — har lagrådet

kritiserat förslaget både på grund av att nämndens prövningsrätt utsträcks

utöver vad som annars gäller enligt byggnadslagstiftningen och på grund

av att olägenheter anses förbundna med den föreslagna samordningen av

den judiciella och den planpolitiska prövningen.

Om jag till en början bortser från skillnaden mellan en formell beslutanderätt

för byggnadsnämnden och en rätt för nämnden att enbart yttra sig

kan jag inte se någon avgörande olikhet mellan det remitterade förslaget

och den ordning som gäller t. ex. enligt 19 kap. 13 § lagen om delning av jord

å landet eller 4 § andra stycket lagen om enskilda vägar. Den bevakning av

planpolitiska synpunkter som byggnadsnämnden företar vid förrättning

enligt sistnämnda lagar är sålunda inte heller begränsad till en liinderslöshetsprövning

av den art som den vilken föregår beviljande av byggnadslov,

utan den har liksom här ett vidare syfte. Beträffande förutsättningarna för

att en gemensamhetsanläggning skall tillåtas med hänsyn till allmänna intressen

anser jag de i remissen gjorda uttalandena alltjämt vägledande.

Att någon inskränkning ej skett till tätbebyggelse eller till anläggningar,

som är att anse som byggnader i byggnadslagstiftningens mening, beror på

angelägenheten av att inte en senare planläggning föregrips eller motverkas.

Har en gemensamhetsbildning ägt rum, kan den erfarenhetsmässigt liksom

servitutsbildning i många fall hindra eller försvåra genomförandet av en

sådan planläggning och en lämplig tätbebyggelse. Den oklarhet som enligt

lagrådet utmärker förslaget är enligt min mening i allt fall inte större än

den som kan föreligga med avseende på motsvarande regler inom andra områden,

t. ex. nyssnämnda bestämmelser i jorddelningslagen och lagen om

enskilda vägar. Med hänsyn till de skiftande förhållandena torde det knap
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

past vara möjligt att mera konkret än som skett i förslaget bestämma det

område inom vilket det allmännas intresse skall tillgodoses. Att även samhällsekonomiska

synpunkter skall beaktas vid överväganden i planfrågor

anser jag uppenbart.

Som jag förut framhållit, är det angeläget, att byggnadsnämnden får

ett starkt både reellt och formellt inflytande över det sätt på vilket gemensamhetsbildningar

sker. En rätt för nämnden att framföra synpunkter

vid förrättningen eller att avge yttrande till förrättningsmannen är enligt

min mening inte till fyllest. De olägenheter som enligt lagrådet är förenade

med den föreslagna samordningen av den judiciella och den planpolitiska

prövningen synes överdrivna. Någon egentlig kompetenskonflikt

mellan förrättningsmannen och byggnadsnämnden behöver knappast riskeras,

eftersom vardera av dem har det avgörande inflytandet inom sitt

område. Att förrättningen får vila i avvaktan på byggnadsnämndens prövning

torde normalt inte behöva medföra någon mera avsevärd tidsutdräkt.

Risken för överklagande av nämndens avgöranden lärer inte heller böra

tillmätas alltför stor vikt i detta hänseende.

Av det anförda framgår, att jag i princip inte är beredd att frångå min

tidigare intagna ståndpunkt i fråga om vetorätt för byggnadsnämnden. I

själva verket kan denna anordning även för den enskilde fastighetsägaren

bli mera fördelaktig än den av lagrådet förordade. Ett medgivande av

nämnden får nämligen en stark faktisk verkan i det senare byggnadslovsärendet

och torde i praktiken -— såvitt gäller de förhållanden som prövats

i det tidigare ärendet — innebära en garanti för att byggnadslov meddelas.

Men framför allt ter sig vetorätten i förevarande situation som ett smidigare

och för den enskilde mindre betungande medel för bebyggelsepolitisk

kontroll ån de mera omfattande nybyggnadsförbud som det allmänna

säkerligen skulle anse sig böra tillgripa i annat fall. Jag vill emellertid

inte motsätta mig lagrådets förslag att uttryckssättet i den materiella

regeln om byggnadsnämndens prövning bringas i närmare överensstämmelse

med vad som gäller i liknande sammanhang och att regeln förs över

till det avsnitt som innehåller grundläggande bestämmelser, enligt lagrådets

paragrafföljd 6 § andra stycket. Vid den omarbetning av lagtexten

som blir nödvändig på grund härav bör vissa förenklingar kunna göras,

särskilt genom att kravet på upprättande av ett formellt förslag av förrättningsmannen

efterges. Även utan bestämmelser om sådant särskilt förslag

och om befrielse i visst fall från skyldighet att upprätta detta torde man

kunna räkna med att förrättningsmannen på lämpligt sätt konkretiserar

frågeställningarna, när han hänskjuter ärendet till byggnadsnämnden. Som

följd härav synes även den i 16 § första stycket i det remitterade förslaget

föreskrivna valrätten för förrättningsmannen mellan att inställa förrättningen

och att lämna nytt förslag till nämnden böra slopas.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966 75

19 §

1 paragrafen, meddelas bestämmelser om förrättningskostnad

e r.

Kommittén (s. 208). Den av länsstyrelsen utsedde förrättningsmannen

bör enligt kommittén erhålla skälig ersättning av sakägarna för sitt arbete

med uppdragets fullgörande och för resekostnader och andra utlägg. Detsamma

bör gälla den som anlitas som sakkunnig vid förrättningen.

I fråga om gode män anser kommittén lämpligt att ersättning utgår enligt

de bestämmelser som gäller för gode män vid förrättningar för fastighetsbildning.

Övriga kostnader kan avse utredning, som har införskaffats av förrättningsmannen,

eller kallelser eller annat som fordras för att förrättningen

skall kunna genomföras, allt i den mån de inte täcks av den ersättning som

tillkommer förrättningsmannen. Enligt kommittén skall även dessa kostnader

betalas av sakägarna.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén regler om i vilka fall sakägarna

skall svara för förrättningskostnad. Motsättningsvis följer av dessa

regler, att sakägare liksom i allmänhet vid förrättningar av jämförbar karaktär

inte är berättigad till ersättning för sådana kostnader som han själv

har haft för utredning eller arbete med talans väckande eller utförande.

Behovet av en regel om rätt till sådan ersättning blir, menar kommittén,

mindre framträdande med hänsyn till att erforderliga utredningar enligt

förslaget skall verkställas genom förrättningsmannens försorg. En bestämmelse

av detta slag skulle för övrigt enligt kommittén kunna medföra

frestelse för sakägarna att i alltför stor omfattning själva föranstalta om

utredningar, vilket skulle medföra risk för kraftig stegring av förrättningskostnaderna.

Från denna princip skulle enligt kommittén möjligen kunna göras undantag

för sådan sakägare som representerar fastighet för anläggningens inrymmande.

Eftersom upplåtelse av utrymme har karaktär av expropriation,

är det inte otänkbart att i överensstämmelse med expropriationslagen tillerkänna

sådan sakägare ersättning för kostnaderna i denna del. Men om fastigheten

samtidigt skall vara ansluten till det gemensamma företaget, uppkommer

enligt kommittén svårigheter att i kostnadshänseende skilja mellan

frågan om upplåtelsen och övriga frågor vid förrättningen. En rätt till

ersättning för kostnaderna skulle för övrigt, menar kommittén, inte kunna

få annat än begränsad tillämpning och egentligen komma att avse endast

utredningskostnader för ersättning enligt 4 §. När det gäller anläggningens

lokalisering och upplåtelsens omfattning uppstår kostnader även för övriga

sakägare, och en rätt till kostnadsersättning för ägare till fastighet, varifrån

upplåtelsen sker, skulle kunna på ett otillbörligt sätt gynna denne. Men även

i fråga om storleken av ersättning enligt 4 § är situationen mindre jämför
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

76

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

bär med expropriation än med vissa andra fall av tvångsingripande, där den

enskilde inte är berättigad till ersättning för sina kostnader. Kommittén

påpekar särskilt, att de tvångsmöjligheter som föreligger enligt förslaget

kan utnyttjas inte bara mot den ersättningsberättigade utan även mot ersättningsskyldig,

vilkens fastighet ansluts mot hans bestridande. Det synes

kommittén inte tillfredsställande att göra skillnad mellan dessa båda.

Remissyttranden (s. 210):

Att sakägarnas egna kostnader för utredning och utförande

av talan vid förrättningen inte skall ersättas enligt förslaget kritiseras i

några yttranden. Mot kommitténs uttalande, att situationen här är mindre

jämförbar med expropriation än med vissa andra fall av tvångsingripande

där den enskilde inte är berättigad till ersättning för sina kostnader, vänder

sig Svea hovrätt och anför, att situationen tvärtom är mycket nära jämförbar

med vanliga typer av expropriation. Ägaren till fastighet, från vilken utrymme

kan komma att tas i anspråk, lär inte kunna åtnöjas med den utredning

som förrättningsmannen kan förebringa utan måste i allmänhet vara

verksam för att införskaffa utredning såväl för bedömande av frågan om

utrymme bör tas i anspråk från hans fastighet som angående vilken ersättning

som i sådant fall bör utgå. I allt fall får part, som fullföljer talan mot

förrättningsmannens beslut, i rättegången själv i stor utsträckning svara för

utredningen. Hela förfarandet kan lätt snedvridas om inte erforderlig utredning

förebringas redan vid förrättningen. Både ägaren till fastigheten och

innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt bör enligt hovrätten

vara berättigade till ersättning för kostnader som uppkommit för dem vid

förrättningen. Svårigheterna att särskilja dessa kostnader från andra kostnader

i anledning av förrättningen bör inte överskattas. Det av kommittén

åberopade skälet att en sådan reglering är orättvis mot övriga sakägare, är

enligt hovrättens mening inte bärande.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller önskvärdheten av att

den som, utan att själv få någon nytta av en gemensamhetsanläggning,

tvingas upplåta utrymme åt sådan tillerkänns rätt att av samfälligheten erhålla

ersättning för kostnader vid förfarandet och förordar en regel motsvarande

67 § expropriationslagen. Av samma uppfattning är lagberedningen,

Sveriges fastighetsägareförbund och Svenska väg- och vattenbyggares

riksförbund. I fråga om kostnader för utredning angående ersättning enligt

4 § anser även expropriationsutredningen, att en regel som inte under några

omständigheter medger kostnadsersättning stundom kan leda till stötande

resultat.

överlantmätaren i Örebro län förordar också en bestämmelse motsvarande

67 § expropriationslagen. Viss skälighetsprövning bör dock kunna ske i

fråga om ersättning till anlitat biträde. Svenska teknologföreningen under
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år l!)(i(>

stryker, att tvångsupplåtelse enligt förslaget är ett så kraftigt ingrepp i den

enskilda äganderätten att fastighetsägaren med fog kan göra gällande att

han inte skall behöva belastas med kostnader för att kunna bevaka sina intressen.

Det bör därför speciellt i sådana fall ankomma på förrättningsmannen

att göra en så allsidig och grundlig utredning som möjligt. Även Stockholms

läns och stads hushållningssällskap menar, att det knappast är skäligt

att en fastighetsägare skall behöva betala hela kostnaden för sådana utredningar

som han i viss mån blivit tvingad att utföra. Huvuddelen eller förslagsvis

75 procent bör betalas av den gemensamma anläggningens intressenter.

Departementschefen (s. 212):

Skyldigheten att utge ersättning för förrättningskostnad begränsas enligt

kommitténs förslag till i första hand ersättningar till förrättningsmän

och sakkunniga samt till kostnader för kallelser och annat som fordras

för förrättningen. Att kostnader av detta slag skall ersättas av sakägarna

har vid remissbehandlingen inte föranlett någon invändning. Däremot har

i åtskilliga remissyttranden förordats, att även vissa sakägare skall äga

rätt till ersättning för kostnader med anledning av förrättningen. Sådan

rätt anses sålunda böra tillkomma sakägare, som representerar fastighet

i vilken utrymme önskas upplåtet.

Vissa skäl synes väl tala för att sådan sakägare får rätt till ersättning

för nedlagda kostnader. Detta gäller i synnerhet när fastigheten inte skall

anslutas till gemensamhetsanläggningen. Situationen har då vissa likheter

med expropriation. Det förefaller emellertid inkonsekvent att sådan

sakägare skall äga rätt till kostnadsersättning men den som blir föremål

för anspråk på tvångsanslutning enligt 2 § inte skall äga samma rätt. I

fråga om sådan fastighet som även skall anslutas till företaget uppkommer

svårigheter att urskilja den del av kostnaden som belöper på upplåtelsen.

För flertalet fall torde inte heller finnas behov av en kostnadsregel,

eftersom förrättningsarbetet i princip har karaktär av officialutredning

genom förrättningsmannens försorg.

Med hänsyn till det anförda är jag inte beredd att här frångå den vid

liknande förrättningar gällande principen, att sakägare inte äger rätt till

ersättning för kostnader vid förrättningen.

Lagrådet (s. 350):

Jämlikt 3 § kan under vissa förutsättningar för gemensamhetsanläggning

erforderligt utrymme tagas i anspråk emot ägarens vilja. Enligt expropriationslagstiftningen

gäller, att den som tvingas avstå mark är berättigad att,

åtminstone i första instans, erhålla gottgörelse för sina kostnader för tillvaratagande

av sin rätt till ersättning för marken. Den föreslagna tvångs
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

rätten för tillgodoseende av gemensamhetsanläggnings behov av utrymme

är snarlik rätten till ianspråktagande enligt expropriationslagstiftningen.

Tillräcklig anledning att låta den mot vilken tvångsrätten riktas i kostnadshänseende

intaga en helt annan ställning än expropriat torde ej föreligga;

avgörande betydelse torde icke kunna tillerkännas det förhållandet

att förrättningsmannen ex officio skall söka införskaffa utredning i ärendet.

I fråga om gemensamhetsanläggningar avgöres emellertid, i motsats

till vad som är fallet vid expropriation enligt expropriationslagen, frågan

om tvångsrätt över huvud får tillgripas vid samma förfarande som spörsmålet

om ersättningens storlek. Då det torde vara svårt att särskilja kostnaderna

för de båda frågorna, torde rätten till gottgörelse för kostnader

böra avse båda leden. Vidare måste den, mot vilken anspråk på upplåtelse

av utrymme riktas utan att anspråket vinner bifall, likställas med den som

ålägges att upplåta utrymme. Vad nu sagts bör gälla även när fråga är om

upplåtelse av utrymme i fastighet som skall ingå i anläggningen; ersättningen

bör dock självfallet ej avse andra kostnader än sådana som hänföra

sig till själva ianspråktagandet.

Enligt remissprotokollet skulle det förefalla inkonsekvent, att nu avsedda

sakägare skulle äga rätt till kostnadsersättning men icke den som bleve

föremål för anspråk på tvångsanslutning till anläggningen. En viss principiell

skillnad förefinnes dock mellan de båda grupperna; de förra utgöres

ju av sakägare som i egenskap av upplåtare står utanför den intressegemenskap

som anläggningen skall tjäna.

På grund av det anförda får lagrådet föreslå en regel av innehåll att sakägare,

mot vilken riktas anspråk på upplåtelse av utrymme för anläggning,

är i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken

stadgas berättigad till ersättning för sina kostnader i anledning härav.

Departementschefen (s. 387).

Vad lagrådet i anslutning till 18 § i det remitterade förslaget — enligt

lagrådets paragrafföljd 19 § föreslagit om rätt för sakägare till ersättning

för egna kostnader vid förrättningen kan jag inte biträda. Införandet

av en sådan rätt ter sig mindre angeläget med hänsyn till förrättningens

karaktär av officialförfarande och skulle, som jag förut påpekat, också

leda till vissa inkonsekvenser. Man bör här följa den allmänna principen

i förrättningssammanhang — även när det är fråga om tvångsförvärv av

rätt till mark — nämligen att sakägare inte har rätt till ersättning för sina

kostnader.

I fråga om de kostnadsbestämmelser som avses skola tillämpas

vid ägodelningsrätten och i överinstanserna må följande

avsnitt ur propositionen redovisas.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

Kommittén (s. 219):

I fråga om förfarandet vid ägodelningsrätten och talan mot dess beslut

skall enligt tredje stycket i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat

angående klagan över avslutat laga skifte. Detta innebär att vissa regler

i 21 kap. jorddelningslagen blir tillämpliga. Vidare kommer på grund av

hänvisning i 21 kap. 1 § tredje stycket nämnda lag rättegångsbalkens bestämmelser

i vissa delar att tillämpas.

Remissyttranden (s. 220):

Svea hovrätt påpekar, att genom hänvisning till jorddelningslagens bestämmelser

bl. a. allmänna bestämmelser om ersättning för rättegångskostnad

blir tillämpliga i rättegången. Hovrätten ifrågasätter, om inte ägare till

fastighet, från vilken utrymme upplåtits, liksom också innehavare av nyttjanderätt

eller annan särskild rätt till fastigheten bör — efter mönster från

expropriationslagstiftningen — oavsett utgången som huvudregel erhålla

ersättning för sina kostnader i anledning av upplåtelsen. Av samma mening

är hovrätten över Skåne och Blekinge och lagberedningen.

Departementschefen (s. 221):

Vad slutligen angår frågan om ersättning för kostnader i målet vid ägodelningsrätten

och i överinstanserna innebär kommittéförslaget, att sakägare

får sådan ersättning enligt allmänna regler om rättegångskostnad.

Någon skillnad görs inte mellan å ena sidan ägaren och innehavare av

begränsade rättigheter till fastighet, som blir föremål för upplåtelse av utrymme,

och å andra sidan övriga sakägare. I sistnämnda hänseende råder

överensstämmelse med den ståndpunkt jag har tagit till regleringen i 18 §

om kostnader med anledning av förrättningen.

36 §

Kommittén (s. 258):

I fråga om sättet för ersättningens betalning bör enligt

kommittén erforderliga regler utformas med hänsyn till bestämmelserna

om själva ersättningsskyldigheten. Enligt dessa tillkommer rätt till ersättning

för upplåtet utrymme omedelbart, förutom ägaren till den fastighet

varifrån upplåtelsen sker, endast innehavare av nyttjanderätt, servitut eller

annan särskild rätt till fastigheten men inte innehavare av sakrättsligt

skyddad fordringsrätt. Sådan innehavare är i stället hänvisad till gottgörelse

ur den ersättning som tillkommer markägaren. I fråga om uppdelning

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

av utgående ersättningar mellan den omedelbart berättigade samt innehavare

av fordringsinteckningar och därmed jämställda bör enligt kommittén

vanliga expropriationsrättsliga principer tjäna som utgångspunkt för

regleringen.

Nedsättning av ersättningsbeloppet hos länsstyrelsen är enligt

kommittén motiverat endast när innehavare av fordringar kan lida förlust

genom att ingreppet minskar fastighetens värde så, att fordringshavarna

kan antas inte med säkerhet få betalt för sina fordringar vid exekution. Är

situationen sådan att samtliga fordringshavare önskar behålla sin betalningsrätt

i fastigheten eller kan det annars på objektiva skäl konstateras,

att någon förlustrisk inte uppkommer, finns inte anledning att tvinga vederbörande

att ta emot betalning. En betalning före förfallotiden kan nämligen

i många fall medföra nackdelar för borgenären. Därtill kommer, att

nedsättning och fördelning hos länsstyrelsen alltid innebär en mera omständlig

procedur än betalning direkt.

Kommittén anser sig därför inte kunna godta ett system med obligatorisk

nedsättning. Att som frågan är löst i 20 och 21 §§ lagen om allmänna

vägar låta de ersättningsskyldiga på eget ansvar pröva i vilka fall värdeminskning

kan antas uppstå och nedsättning därför bör företas är enligt

kommittén inte heller tänkbart på förevarande område. Enligt lagen om

allmänna vägar är den ersättningsskyldige pliktig att ersätta förlust för

fordringshavarna till följd av att nedsättning inte skett. Ansvaret för en

felbedömning kan med en sådan ordning bli mycket tyngande för de anslutna

fastighetsägarna. Kommittén finner mest ändamålsenligt att överlämna

prövningen åt förrättningsmannen. Häftar fastigheten på grund av

inteckning eller på annan grund för fordran, skall förrättningsmannen därför

enligt paragrafens andra stycke förordna att ersättning, som inte utgör

gottgörelse för personlig skada, jämte ränta skall betalas genom beloppets

nedsättande hos länsstyrelsen för fördelning. Detta skall dock inte gälla, om

samtliga fordringshavare medger att ersättningen betalas ut till den därtill

berättigade eller utbetalningen är väsentligen utan betydelse för dem. När

anläggningsbeslutet meddelas av domstol, ankommer motsvarande prövning

på denna. Belopp, som enligt det sagda inte skall nedsättas, utbetalas

enligt första stycket direkt till den ersättningsberättigade. Kommittén har

genom lagtextens avfattning velat utmärka, att direktbetalning skall vara

huvudregel och företas så snart förrättningsmannen inte meddelat förordnande

av annan innebörd.

Departementschefen (s. 261):

I fråga om det sätt på vilket ersättningen skall betalas bör huvudregeln

lämpligen ta sikte på den situation som blir den vanligaste och som medger

den enklaste lösningen. Med hänsyn till att upplåtelse enligt huvudregeln

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Tredje lagutskottets utlåtande nr Öl är 1966

i 3 § skall ske så att betydande olägenhet inte uppkommer, torde nedsättning

i flertalet fall inte vara sakligt motiverad. Man synes därför böra undvika

den omgång som nedsättningsförfarandet innebär och de olägenheter

som det medför för borgenärerna genom att dessa måste ta emot förtidsbetalning.

Jag biträder därför den av kommittén föreslagna och av remissinstanserna

med endast ett undantag godtagna ordningen, att direktbetalning

skall vara huvudregel. Nedsättning skall alltså förutsätta ett särskilt

beslut därom. Sådant skall meddelas sedan det beträffande skuldbelastad

fastighet bär konstaterats, att upplåtelsen medför risk för att fastighetens

kreditvärde försämras. Denna oskadlighetsprövning synes böra ske efter

samma riktlinjer som vid överenskommelse enligt 17 §. Anledning torde

saknas att som förordats i ett par remissyttranden uppställa strängare krav

bär än enligt nyssnämnda paragraf. Inte heller anser jag det påkallat att till

skillnad från vad som gäller i andra liknande sammanhang fordra oskadlighetsprövning

även när fordringshavarna har lämnat medgivanden till att ersättningen

får betalas ut till den eller de ersättningsberättigade. År en inteckning

gällande även i annan fastighet, som dessutom besväras av inteckningar

med sämre rätt, torde oskadlighetsprövning inte behöva ske med hänsyn

särskilt till den rätt som tillkommer dessa särinteckningshavare.

Lagrådet (s. 361):

Enligt andra stycket behöver nedsättning icke äga rum, om ersättningens

utbetalande till den därtill berättigade är väsentligen utan betydelse för

fordringshavarna. Departementschefen har i anslutning till denna regel uttalat,

att beslut om nedsättning skulle meddelas sedan det beträffande

skuldbelastad fastighet hade konstaterats att upplåtelsen medförde risk för

att fastighetens kreditvärde försämrades. Enligt lagrådets mening är med

detta uttalande icke uttömmande angivet i vilka fall nedsättning skall ske.

Lagrådet anser, att den angivna regeln bör givas den innebörden att nedsättning

skall äga rum ej endast när utredningen ger vid handen att risk

av betydelse för inteckningshavarna föreligger utan även när det icke blivit

klarlagt att någon sådan risk ej föreligger.

38 §

Paragrafen föreskriver anteckning i fastighetsboken om anläggningsbeslut.

(Propositionen s. 264—265.)

Kommittén. Med hänsyn främst till de ifrågavarande anläggningarnas

ofta avsevärda betydelse ur fastighetskreditens synvinkel anser kommittén

ofrånkomligt, att behovet av publicitet tillgodoses genom att anläggningsbeslutet

blir antecknat i fastighetsbok. Uppgift om beslutet kommer

då också att inflyta i gravationsbevis. En bestämmelse om anteckning i fastighetsboken

föreslås därför i förevarande paragraf.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 and. Xr 57

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

Sådan anteckning bör enligt kommittén inte få ske, förrän den eftersträvade

sakrättsliga effekten verkligen inträder. Bestämmelsen förutsätter

därför, att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft eller ändå får verkställas.

Remissyttrandena: Lagberedningen påpekar, att någon inskrivning inte

kommer att ske enligt förslaget, när fastighet utträder, men att det bör stå

fastighetens ägare fritt att inge beslut enligt 42 § till inskrivningsdomaren

för erforderliga anteckningar.

Överlantmätaren i Älvsborgs län anser det oklart, om något exemplar av

förrättningshandlingarna kommer att tillföras inskrivningsdomarens arkiv.

överlantmätarna i Kronobergs, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län

samt Svenska kommunaltekniska föreningen anser, att gemensamhetsbildning

bör antecknas även i fastighetsregister. Åsikten delas av lantmäteristyrelsen,

som emellertid anser sig inte f. n. böra framlägga förslag i ämnet

utan hänvisar till pågående utredning angående fastighetsregister.

Departementschefen. I likhet med remissinstanserna biträder jag kommitténs

förslag, att anteckning skall göras i fastighetsboken om anläggningsbeslut.

Bestämmelsen innebär, att anteckning skall ske om varje anläggningsbeslut,

således både det ursprungligen meddelade och nytt sådant

som kan tillkomma senare med anledning av förändring i de anslutna fastigheternas

krets eller av väsentligt ändrade förhållanden i övrigt. Därigenom

kommer således anteckning att ske även i det fall som berörts i ett

remissyttrande, nämligen att en fastighet utträder ur samfälligheten.

Om anläggningsbeslut förfaller eller det av annan anledning upphör att

gälla, bör på anmälan göras anteckning i fastighetsboken även om detta. Jag

förordar att en särskild bestämmelse tillfogas härom.

Närmare bestämmelser om sådana anteckningar bör utfärdas av Kungl.

Maj :t.

Motionerna

I: 766 och 11: 940

Motionärerna framhåller inledningsvis att samhällsutvecklingen medfört

ett ökat behov av sådana för flera fastigheter gemensamma anläggningar,

som avses med den nya lagen om gemensamhetsanläggningar. Genom denna

underlättas anordnandet av sådana anläggningar i hög grad. Visserligen

medför lagförslaget att vissa nya åtgärder med tvångsmoment kan komma

att tillgripas mot enskilda fastighetsägare. Dessa tvångsmoment måste

dock accepteras mot bakgrund av förslagets allmänna samhällsnytta. Mo
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1960 83

tionärerna tillstyrker därför i princip all förslaget läggs till grund för lagstiftning.

Motionärerna understryker dock att risk kan föreligga att lagen på sina

håll kan komma att medföra viss övervältring av ansvaret för anläggningar

av allmänt intresse från kommunerna till enskilda rättssubjekt. Det är givet

att kommunerna även i fortsättningen måste ha ett vittgående ansvar för

sådana anläggningar som t. ex. trafikleder och parkeringsanordningar. Motionärerna

förordar därför att lagens verkningar härvidlag följes med uppmärksamhet.

Även om motionärerna sålunda i stort accepterar lagförslaget har de vissa

erinringar på följande punkter. Motionärerna anför.

Enligt lagförslaget skall lagen icke vara tillämplig på anläggning

för vattenförsörjning och avlopp. Detta anser vi vara mindre

tillfredsställande. Ett stort antal vatten- och avloppsanläggningar står

utanför tillämpningsområdet för 1955 års VA-lag. Det torde icke sällan uppstå

situationer — särskilt i samband med exploatering av markområden för

fritidsbebyggelse — där det vore önskvärt att lagen kunde tillämpas för

vattenförsörjnings- och avloppsändamål. Sådana ändamål torde för närvarande

huvudsakligen tillfredsställas genom att kommunen i samband med

fastställande av byggnadsplan ålägger markexploatören att ordna vattenförsörjning

och avlopp. Frivilliga avtal med fastighetsägare förekommer

också. Anläggningarna kan sedan överlåtas på tomtplatsägarna eller av dem

bildad intresseförening. Servitutsvägen kan de olika fastigheternas rätt tillgodoses.

Emellertid ger nuvarande lagstiftning inte någon möjlighet att till

de olika fastigheterna binda en skyldighet att i fortsättningen bidra till drift,

underhåll och förnyelse av vatten- och avloppsanläggningarna. Inte heller

går det nu att tvångsvis ansluta fastigheter till en sådan samfällighet. Det

vore en klar fördel om lagen kunde göras tillämplig även på anläggningar av

ifrågavarande slag.

Det förtjänar att understrykas att även departementschefen varit medveten

om detta behov men låtit frågan falla med hänvisning till att enligt

hans mening ytterligare erfarenheter och överväganden är nödvändiga innan

denna fråga löses genom lagstiftning. Vi kan för vår del inte dela departementschefens

uppfattning härvidlag, utan anser att en rättslig reglering

av vattenförsörjnings- och avloppsfrågorna bör ske i samband med den

nya lagen om gemensamhetsanläggningar. Det bör understrykas att sedan

denna fråga diskuterades i samband med tillkomsten av 1955 års lag om

vatten- och avloppsanläggningar — varvid de av oss åsyftade mindre vatten-

och avloppsanläggningarna undantogs från lagens tillämpningsområde

— har nya synpunkter framkommit som motiverar en rättslig reglering

också av detta slag av gemensamhetsanläggningar. Vi syftar härvid främst

på den under senare år alltmer tilltagande fritidsbebyggelsen — ibland omfattande

hundratals tomtplatser. Även fastighetsbildningskommittén har uttryckt

att det är önskvärt att ifrågavarande anläggningar blir föremål för

rättslig reglering men undantar dem i alla fall från att omfattas av lagförslaget

med i stort sett samma motivering som departementschefen.

Enligt vår mening löses spörsmålet enklast på så vis att orden »anläggning

för vattenförsörjning eller avlopp och ej heller» i sista meningen i 1 §

första stycket utgår.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

Den medverkan och det inflytande som byggnadsnämnden enligt

propositionen skall ha i samband med bildandet av gemensamhetsanläggningar

har enligt motionärerna inte fått en tillfredsställande utformning.

Enligt 17 § lagförslaget skall förrättningsmannen i regel innan saken slutligen

prövas hänskjuta ärendet till byggnadsnämndens prövning. Byggnadsnämnden

har att ta ställning till om anläggningens inrättande står i strid

mot fastställd plan eller bestämmelser för markens bebyggande eller försvårar

ändamålsenlig bebyggelse eller lämplig planläggning. Byggnadsnämnden

sättes härigenom in som en mellankommande instans, vars beslut vid besvär

kan överprövas i särskild ordning. Förfarandet skiljer sig från vad som

gäller enligt fastighetsbildningslagstiftningen där också intim kontakt måste

hållas med byggnadsnämnden. Nämnden får där ett avgörande inflytande

genom att den får tillfälle att bevaka varje förrättning där planintresse föreligger.

Denna anordning har visat sig fungera tillfredsställande.

Den föreslagna konstruktionen medför enligt motionärerna svårigheter i

samordningen mellan den judiciella prövningen -— som i första instans

verkställes av förrättningsmannen — och den planpolitiska —- som görs av

byggnadsnämnden i första instans. Såsom lagrådet har anmärkt blir det

svårt att dra upp klara skiljelinjer mellan förrättningsmannens och byggnadsnämndens

kompetens. Lagrådet har lämnat ett belysande exempel på

detta.

Motionärerna framhåller vidare att risk finns för för stor omgång och

tidsutdräkt samt fortsätter.

Förrättningen kan icke fullföljas innan lagakraftvunnet beslut föreligger.

Byggnadsnämndens beslut överklagas i administrativ ordning hos länsstyrelse

och Kungl. Maj :t. I fall av sådant överklagande måste förrättningen

vila. Särskilt för en fastighetsägare som motsätter sig en föreslagen

gemensamhetsanläggning kan det vara frestande att på detta sätt förhala

ärendet. Förrättningsmannens beslut däremot överklagas hos ägodelningsrätt,

hovrätt och högsta domstolen. Även vid överprövningen kan

kompetenskonflikter uppstå. Lagrådet har sagt sig icke kunna tillstyrka

ett förslag som innebär en sådan processuell omformlighet.

Lagrådet går i stället på den lösning som föreslagits av lantmäteristyrelsen

och ett flertal andra remissinstanser. Denna väg innebär att man — efter

mönster från jorddelningslagstiftningen — lägger planprövningen på de organ

som har att pröva själva anläggningens inrättande. Därvid har förrättningsmannen

att inhämta byggnadsnämndens yttrande. Det kan förutsättas

att byggnadsnämnden får rätt att överklaga beslut om inrättande av gemensamhetsanläggning.

Ett stadgande om planpolitisk prövning skulle införas

i lagen.

Detta förfarande stämmer i princip väl med vad som gäller enligt 19 kap.

13 § jorddelningslagen och motsvarande regler i fastighetsbildningslagen för

stad.

Departementschefen anser själv att någon avgörande materiell olikhet

inte föreligger mellan hans förslag och det förfarande som gäller enligt

jorddelningslagen 19 kap. 13 §. Man kan då enligt vår mening fråga sig

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

varför etl nytt förfarande skall behöva införas i stället för att tillämpa

det förfarande som ligger närmast till liands och som dessutom medlör

mindre omgång och tidsutdräkt.

Vi vill därför förorda att lagen på denna punkt utformas så som lagrådet

föreslagit.

Motionärerna framhåller härefter att enligt 19 § i lagförslaget skall töirättningskostnaderna,

om anläggningsbeslut meddelas, bäras av

ägarna till de anslutna fastigheterna efter varje fastighets andelstal. Varje

sakägare skall bära sin utredningskostnad. En sakägare är alltså icke

berättigad till ersättning för kostnader för egen utredning eller eget arbete

med talans väckande och utförande. Motionärerna anför i anslutning

härtill följande.

Inte ens en sakägare som representerar fastighet på vilkens område anläggningen

inrymmes och som icke är ansluten till densamma har rätt

till ersättning för de utredningskostnader han kan ha haft. Upplåtelse av

utrymme för gemensamhetsanläggning har karaktär av expropriation. Det

hade därför enligt vår mening varit rimligt om sakägare — i överensstämmelse

med expropriationslagen — hade fått ersättning för sina utredningskostnader.

Kommittén var också inne på dessa tankegångar men avvisade

dem med hänsyn till att det enligt kommitténs mening skulle bli besvärligt

att i kostnadshänseende göra skillnad mellan frågan om upplåtelsen och

andra frågor i samband med förrättningen för vilka kostnader uppstår

också för övriga sakägare. Ett antal remissinstanser — däribland Svea hovrätt

och hovrätten över Skåne och Blekinge samt lagberedningen - har ansett

att ersättning bör utgå till sakägare som tvingas upplåta mark för

gemensamhetsanläggning. Svea hovrätt finner att de argument som kommittén

anfört mot en sådan ordning inte bör överskattas eller icke är

bärande. Bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge samt lagberedningen

föreslår att ersättning skall utgå enligt en regel motsvarande 67 § expropriationslagen.

Även lagrådet är av liknande mening. Lagrådet anser att den föreslagna

tvångsregeln för tillgodoseende av gemensamhetsanläggningens behov av

utrymme är snarlik rätten till ianspråktagande enligt expropriationslagstiftningen.

Tillräcklig anledning att låta den mot vilken tvångsrätten riktas

i kostnadshänseende intaga en helt annan ställning än expropriat torde

ej föreligga. Lagrådet utvecklar ytterligare sin argumentation samt föreslår

en regel av innebörd, att sakägare mot vilken riktas anspråk på

upplåtelse av utrymme för anläggning är — i den mån ej annat föranledes

av stadgandena i rättegångsbalken 18 kap. 6 och 8 §§ — berättigad till ersättning

för sina kostnader i anledning härav.

Vi kan i allt väsentligt dela de åsikter som härvidlag framförts av bl. a.

lagrådet och förordar att regeln utformas enligt lagrådets och ej propositionens

förslag.

I fråga om den i 3 § tredje stycket intagna bestämmelsen om medgivande

från innehavare av särskild rätt, i den mån hans

rätt berörs av gemensamhetsanläggning, framhåller motionärerna att den

utformning som tredje stycket nu fått kan föranleda den tolkningen att

medgivande av innehavare av sådan särskild rätt skulle erfordras även

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

om han icke åsamkades någon olägenhet. Enligt motionärernas mening borde

medgivande av särskild rättsinnehavare erfordras blott när denne åsamkas

olägenhet.

I anslutning till departementschefens uttalande (s. 170) om att det väl

kan tänkas att man parallellt handlägger förrättningar för olika gemensamhetsanläggningar,

som har beröring med varandra, men att det inte

skulle vara medgivet att i en förrättning meddela beslut för mer än en

anläggning, anför motionärerna följande. I praktiken kan det mycket väl

tänkas att förrättningen börjar på grund av en framställning, som har en

vidsträckt omfattning, men att man under handläggningen finner det lämpligt

och möjligt att uppdela anläggningen i flera. Det borde då enligt vår

uppfattning finnas möjlighet att uppdela förrättningen i flera

utan att behöva börja om från början igen.

I 36 § andra stycket stadgas att nedsättning för fördelning mellan

fordringsägare skall ske av ersättning som utgår till fastighet på vilken

anläggning skall inrättas. Det förefaller motionärerna egendomligt att

inte även ersättning till annan fastighet, exempelvis för förlorad eller inskränkt

servitutsrätt, skall nedsättas.

Enligt motionärerna kan, då en anläggning skall göras på en främmande

fastighet, mycket väl uppkomma sådana situationer som i expropriationslagen

regleras i 12 §, d. v. s. ömsesidig utvidgning av expropriation.

Det kan enligt deras mening finnas behov av sådana regler

även i en lagstiftning om gemensamhetsanläggningar.

Vad motionärerna anför om verkan och tolkning av 3 § tredje stycket,

förrättningsförfarandet, 36 § andra stycket och behovet av regler om utvidgning

av inlösen föranleder ej nu några direkta ändringsförslag från

motionärerna. De uppger sig ha blott önskat påvisa att förevarande lagstiftning,

trots det osedvanligt grundliga förberedelsearbetet, kan behöva överses

sedan den fått verka en tid.

Slutligen tillfogar motionärerna att den nya lagstiftningen ställer stora

krav på förrättningsmännens kompetens och utbildning.

Motionärerna understryker vikten av att kurser o. d. anordnas för

förrättningsmännen.

I: 767 och II: 938

I anslutning till bestämmelserna i 2 § i lagen om gemensamhetsanläggningar

framhåller motionärerna att lagstiftningen har den allmänna karaktären

av övervägande privaträttslig reglering. Därför skall uttrycket

»synnerlig vikt» i första hand förstås så att tvångsansluten fastighet dels

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

skall ha ett verkligt behov av gemensamhetsanläggningen, dels får ekonomiska

fördelar som icke är obetydliga. Motionärerna erinrar om att det i

motiven till paragrafen klart utsagts, att en fastställd stadsplan kan tå stor

betydelse för frågan om »synnerlig vikt» föreligger eller mte. Det bor

alltså vara möjligt att vid upprättande av nya detaljplaner räkna med att

dessa skall kunna genomföras med ett visst användande av gemensamlietslagens

tvångsregler. Den omständigheten att en plan utformats så att den

förutsätter en gemensamhetsanläggning kan alltså få en avsevärd betydelse

för frågan om »synnerlig vikt». Motionärerna fortsätter.

Alla vet vi emellertid att detaljplanläggningen i detta land släpar efter

och detta gäller inte minst inom saneringsområden. Planläggningen bar ju,

bl. a. på grund av bostadsbristen, mest varit koncentrerad på nyexploaterade

områden. Detta har bidragit till att bostadsstandarden inom s. k. saneringsområden

på sina ställen ytterligare försämrats, ntan att man därför

överallt behöver ta till uttrycket »förslumning». Det är troligen heller inte

möjligt för planläggningsorganen att inom överskådlig tid vinna kapplöpningen

med den fortgående försämringen av standarden inom saneringsområdena,

d. v. s. hinna med att göra nya stadsplaner inom alla områden

som kan behöva saneras.

Med hänsyn till vad som nu sagts synes det inte oberättigat att tilltora

frågan om »synnerlig vikt» ännu en bedömningsgrund. Att man därvid

närmast tänker på saneringsområdena är naturligt eftersom det är välbekant,

att låg utrymmesstandard ofta råder inom äldre bostadskvarter

med avseende på gemensamma anläggningar, exempelvis lekplatser och biluppställningsplatser.

I många fall skulle en sa enkel saneringsåtgärd som

borttagande av gårdsstaket och en samordning av uppställningsplatser kunna

medföra en betydande förbättring av boendestandarden inom slutna,

äldre bostadskvarter.

Det förordas, att 2 § utformas så, att det framgår att det allmännas

intresse av att en gemensamhetsanläggning kommer till stånd skall

få inverkan på bedömningen av frågan om »synnerlig vikt». Då det närmast

torde ankomma på byggnadsnämnden att bedöma allmänintresset

synes det lämpligt, att förrättningsmännen får skyldighet att inhämta

byggnadsnämndens åsikt om vilka fastigheter för vilka det ur allmän synpunkt

kan vara av synnerlig vikt att bli anslutna. Den nämnda skyldigheten

synes kunna inskrivas i 17 §. En sådan ändring skulle något bredda

byggnadsnämndens inflytande, som enligt propositionens lagtextförslag

(17 § jämförd med 6 §) närmast inskränker sig till en kontroll av att anläggning

»____ej inrättas i strid mot fastställd plan eller bestämmelser

för markens bebyggande eller så att ändamålsenlig bebyggelse eller lämplig

planläggning försvåras.»

Det ökade inflytande som byggnadsnämnden skulle erhålla genom den

förordade ändringen kan enligt motionärerna knappast vara stridande mot

rättssäkerheten. Som förut antytts är det ofta å ena sidan fråga om relativt

små ekonomiska insatser från fastighetsägaren medan å andra sidan

en ganska enkel gemensamhetsanläggning kan medföra betydande vinster

— som kanske inte direkt kan mätas i pengar — men som ändå är av

opaginerad Kontrollera mot PDF

88 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 7966

synnerlig vikt för både den enskilde och det allmänna, nämligen förbättrad

miljö och boendestandard samt ökad trevnad. Motionärerna säger avslutningsvis

att man kan utgå ifran att den nya lagen — som verkligen är

efterlängtad — kommer att utnyttjas och tillämpas under förtroendefullt

samarbete mellan ansvarskännande parter: fastighetsägare, byggnadsnämnd

och förrättningsmän.

I: 768 och II: 939

Motionärerna anför inledningsvis följande i fråga om förslaget till gemensamhetsanläggningar.

Ehuru lagförslaget i första hand säges syfta till att underlätta och skapa

en bättre rättslig grund för frivilligt samgående mellan enskilda fastighetsägare

innefattar förslaget likväl så långtgående och ingripande regler

om tvångsvis anslutning i gemensamhetsföretag av enskilda fastighetsägare,

att förslaget inte kan sägas vara en övervägande privaträttslig reglering.

I själva verket kan förslaget sägas vilja tillskapa en helt ny form av

expropriationsrätt där en enskild fastighetsägare kan tvinga sina grannar

att avstå fast egendom och att deltaga ekonomiskt i gemensamhetsanläggningar

av de mest skilda slag. Vidare innebär förslaget att byggnadsnämnderna

skall få vittgående befogenheter i fråga om gemensamhetsanläggningarnas

tillkomst och utformning.

Sedan motionärerna framhållit att förslaget under remissbehandlingen

blivit föremål för åtskillig kritik, bl. a. från Svea hovrätt, lagberedningen

och handelskamrarnas nämnd, samt hävdat att lagberedningens allmänna

kritik av förslaget bör tillmätas särskild betydelse bl. a. med hänsyn till att

beredningen är sysselsatt med översyn av förmånsrättsordningen, anföres

följande.

Remissinstansernas kritik riktar sig särskilt mot tvångsmomenten i

förslaget. Även om ett visst mått av tvång torde vara ofrånkomligt för att

uppnå syftet med lagstiftningen, kan inte accepteras att en gemensamhetsanläggning

skall kunna framtvingas om blott en fastighetsägare är positivt

inställd. En så vittgående lagstiftning kan enligt vår uppfattning inte

godtagas. För en tvångsanslutning måste krävas något slag av majoritet

bland de berörda fastighetsägarna. Härom anför departementschefen (prop.

s. 101), att det är svårt att finna ett godtagbart system för hur en majoritet

skall beräknas och att ett majoritetskrav lätt leder till att de sakliga skälen

lör en tvångsanslutning bli undanskymda. Däremot finner departementschefen

att tvångsanslutning inte får ske såvida inte någon av fastighetsägarna

önskar detta. Skälet härför vore, att en sådan bestämmelse skulle

komma i strid med den övervägande privaträttsliga karaktär reglerna bör

ha. Vi har svårt att förstå, att kravet på en enda fastighetsägares positiva inställning

till genomförandet av en gemensamhetsanläggning är till fyllest

för att lagstiftningen skall få karaktär av övervägande privaträttslig reglering.

Naturligtvis behöver och får de sakliga skälen för en tvångsanslutning

inte bli undanskymda genom att en majoritetsregel dessutom tillskapas.

De kommunala befogenheterna tar sig enligt förslaget uttryck framför

allt i det inflytande på tillkomsten av gemensamhetsanläggningar och deras

s. 89 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr Öl är l''J60 89

utformning som byggnadsnämnderna avses få. Enligt 10 § i lagförslaget

kan framställning om förrättning göras av byggnadsnämnd. Enligt 0 § 2 st.

jfrd med 17 § 2 st. har byggnadsnämnderna tillagts eu nära nog fri prövningsrätt,

då det gäller tillkomsten av gemensamhetsanläggningar.

Enligt vår mening rimmar inte de vidsträckta befogenheter, som här tilllägges

byggnadsnämnderna med de privaträttsliga syften förslaget har att

tillgodose. Den ovan nämnda fria prövningsrätten, som tillkommer byggnadsnämnderna,

utgör enligt vår uppfattning ett klart avsteg från hittillsvarande

rättsprinciper på byggnadslagstiftningens område. Denna lagstiftnings

grundtanke får anses vara att sökande till byggnadslov har ett rättsanspråk

att erhålla byggnadslov, om laga hinder däremot inte möter. Visserligen

kan byggnadsnämnderna genom byggnadsförbud förhindra markens

utnyttjande enligt gällande stadsplan, men de fall då byggnadsförbud får

tillgripas är noggrant preciserade i lagstiftningen, och genom tidsbegränsade

regler har också garantier uppställts till skydd för den enskildes rätt.

Häremot står i förevarande förslag byggnadsnämndernas fria prövningsrätt.

I den mån gällande föreskrifter i byggnadslagstiftningen inte skulle anses

vara till fyllest för tillvaratagande av det allmännas intresse i förevarande

fall får enligt vår uppfattning denna lagstiftning kompletteras. Departementschefens

hänvisning till enskilda intressen för den föreslagna ordningen

är inte övertygande.

Motionärerna framhåller härefter att bl. a. den omständigheten att ingripandet

även avser fastigheter för vilka anläggningen inte medför någon

nytta gör det angeläget att de föreslagna tvångsmedlen kommer i fråga

endast då det är oundgängligen erforderligt och om den enskilde hålls

helt skadeslös. Dessa förutsättningar tillgodoses enligt motionärerna inte i

förslaget. Sålunda kan fastighetsägare inte påkalla inlösen av fastigheten,

även om den genom förrättningen blir praktiskt taget värdelös och omöjlig

att sälja.

Ett åberopande av allmänt intresse för genomförande av gemensamhetsanläggningar

finner motionärerna principiellt felaktigt. Härigenom förtas

förslagets avsedda karaktär av övervägande privaträttslig reglering. För tillgodoseende

av det allmännas intressen bör de härför avsedda instituten

anlitas, såsom expropriation, ändrad tomtindelning m. in.

Motionärerna framhåller vidare att om det verkligen föreligger ett allmänt

intresse, så får det antagas att det allmänna också använder de tvångsmöjligheter,

som står till buds genom t. ex. expropriationslagen. Motionärerna

vill även peka på det förhållandet att en fastighetsägare, på vars mark

gemensamhetsanläggning skall inrymmas, inte skall kunna få sina kostnader

vid förrättningar ersatta. Detta gäller t. o. in. när hans egen fastighet

ej skall delta i anläggningen.

Motionärerna framhåller avslutningsvis följande.

För att främja tillkomsten av gemensamhetsanläggningar fordras även

enligt vår mening ett visst mått av tvång. I det nu föreliggande förslaget

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

har emellertid detta tvång fått en sådan styrka att man kan tala om en

ny form för expropriation. Allvarlig remisskritik har också riktats häremot,

och erinringar har gjorts även i andra avseende utan att dessa beaktats i

propositionen. Förslaget bör därför bl. a. av rättssäkerhetsskäl bli föremål

för omarbetning. En sådan omarbetning bör ske i sådan takt att en

samordning av kommande förslag till jordabalk, innefattande ett kapitel

om samfällighetsrätt, kan av riksdagen behandlas gemensamt med lagstiftning

om gemensamhetsanläggningar.

Utskottet

Genom förevarande proposition framläggs förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar

och lag om förmånsrätt för fordringar enligt

samma lag. Samtidigt föreslås bl. a. följdändringar i lagstiftningen om

banker och vissa andra kreditinrättningar. Tredje lagutskottet har för behandling

tilldelats de två förstnämnda lagförslagen.

Under senare år har behovet av särskilda bestämmelser om gemensamhetsanläggningar

uppmärksammats i flera sammanhang. Sålunda har lagberedningen

behandlat frågan dels i en promemoria år 1952 och dels i sitt

år 1960 avgivna förslag till jordabalk m. m. (SOU 1960:24—26). Sistnämnda

förslag tar emellertid uteslutande sikte på frivilliga överenskommelser

om samverkan mellan fastigheter. Bestämmelserna har upptagits

i det reviderade förslag till jordabalk som avlämnades av jordabalksutredningen

år 1963. Departementschefen avser att lägga fram förslag i ämnet

inom ramen för jordabalksförslaget. Fråga om samverkan mellan fastigheter

har också vid skilda tillfällen behandlats från bl. a. saneringssynpunkt

i samband med reformarbetet på byggnadslagstiftningens område.

De härvid i betänkanden framlagda förslagen, som även innehållit moment

av tvångsmässig innebörd, har inte lett till lagstiftning.

Även inom riksdagen har frågan varit föremål för uppmärksamhet. Sålunda

uttalade tredje lagutskottet år 1959 i sitt av riksdagen godkända utlåtande

nr 26 rörande förslaget till ändrad byggnadslagstiftning att det

förelåg ett mycket starkt behov av bestämmelser, som gjorde det möjligt

att gemensamt för ett eller flera kvarter anordna vissa gemensamma anläggningar.

Utskottet framhöll att det inte torde vara någon tvekan om att

lagstiftningen här företedde en brist som med det snaraste måste fyllas.

Syftet med det ifrågavarande förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar,

som grundar sig på fastighetsbildningskommitténs i ämnet

framlagda förslag (SOU 1963: 23), är att få till stånd en reglering av sådana

frågor om samverkan mellan två eller flera fastigheter, som avser utförande,

underhåll och drift av vissa anläggningar av stadigvarande betydelse.

Som exempel anges i förslaget parkeringsanläggningar, förbindelseleder,

gårdsutrymmen, lekplatser, anordningar till skydd mot grundvatten,

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 ur 1966

ledningar, värmeanläggningar och tvättstugor. Enligt de huvudprinciper, pa

vilka förslaget vilar, avses att inrättande av anläggning i törsta hand hör

grundas på överenskommelse mellan de berörda fastighetsägarna. Kan

enighet inte uppnås föreligger vissa möjligheter till tvångsanslutning. Utrymme

för anläggningen skall också under vissa förutsättningar kunna tas

i anspråk tvångsvis. Anläggningen skall vara sakrättsligt knuten till de fastigheter,

för vilka den är gemensam, och den skall, liksom de rättigheter

och skyldigheter som följer med den, vara oupplösligt törbunden med fastigheterna

så länge anläggningen består. En fastighet far således inte övei - låtas eller ens säljas exekutivt utan att delaktigheten i anläggningen följer

med.

För prövning av frågor om inrättande av en gemensamhetsanläggning

föreslås en förrättningsform, som i åtskilliga hänseenden påminner om förrättningar

enligt lagstiftningen om fastighetsbildning och om enskilda vägar.

Byggnadsnämnden, som i sammanhanget beaktar planpolitiska synpunkter,

får ett avsevärt inflytande på frågan om anläggningen skall komma

till stånd.

När det gäller bedrivandet av den gemensamma verksamheten organiseras

fastighetsägarna i en samfällighet. Reglerna för den har utformats efter

mönster av de bestämmelser som gäller liknande sammanslutningar enligt

t. ex. vattenlagen och lagen om enskilda vägar.

För att få medel till verksamheten föreslås samfälligheten få rätt att uttaxera

bidrag från delägarna. Samfälligheten skall i viss omfattning äga

åtnjuta förmånsrätt för fordran på bidrag före inteckningar i delägarnas

fastigheter. Reglerna härom är sammanförda i den nämnda, särskilda förmånsrättslagen.

I motionerna 1: 768 och II: 939 hemställs om avslag å propositionen samt

riksdagens uttalande att nytt förslag i ämnet måtte framläggas i samband

med kommande förslag om ny jordabalk. Till stöd för yrkandet anför motionärerna

bl. a. följande. Trots förslagets syfte att underlätta och skapa

en bättre rättslig grund för frivilligt samgående mellan enskilda fastighetsägare

innefattar förslaget så långtgående och ingripande regler om tvångsvis

anslutning i gemensamlietsföretag av enskilda fastighetsägare att förslaget

inte kan anses vara en övervägande privaträttslig reglering. I själva

verket tillskapas genom förslaget en helt ny form av expropriationsrätt,

som dock saknar så viktiga inslag som regler om inlösen och ersättning till

sakägare för kostnader vid förrättning ävensom bestämmelser om majoritetsbeslut

för tvångsanslutning. Det i propositionen åberopade allmänintresset

för genomförande av gemensamhetsanläggning är enligt motionärerna

principiellt felaktigt. För tillgodoseende av sådant intresse bör härför

avsedda institut såsom expropriation och ändrad tomtindelning anlitas.

Byggnadsnämnderna uppges vidare få alltför vittgående befogenheter i fråga

om anläggningarnas tillkomst och utformning. Den fria prövningsrätt,

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

som tillägges nämnderna, utgör ett klart avsteg från hittillsvarande rättsprinciper

på byggnadslagstiftningens område. I den mån gällande föreskrifter

på detta område inte anses till fyllest för tillvaratagande av samhällsintresset

bör denna lagstiftning kompletteras.

Utskottet vill till en början erinra om att till följd av den snabbt fortskridande

utvecklingen på de byggnads- och trafiktekniska områdena behovet

av samverkan under senare år har gjort sig gällande både vid nyexploatering

av obebyggd mark och vid sanering av redan bebyggda områden.

Kraven på ett rationellt markutnyttjande och strävandena att genom

samverkan minska kostnaderna för såväl enskilda som för kommunerna

understryker ytterligare behovet. Detta framträder särskilt inom de större

tätorterna men har även sin obestridliga betydelse inom de mindre orterna.

Eftersom gemensamhetsanläggningar av de slag som omfattas av lagförslaget

är av stor praktisk och ekonomisk betydelse är det angeläget att rättsordningen

innehåller för sådana anläggningar lämpade regler, som motsvarar

de krav som skäligen bör uppställas för att tillgodose allmänna och

enskilda intressen. Gällande rätt torde emellertid inte uppfylla sådana

krav på området.

Enligt nuvarande ordning kan gemensamhetsanläggningar komma till

stånd genom avtal mellan intresserade fastighetsägare. I den mån frivillig

överenskommelse inte kan uppnås är emellertid möjligheten till samverkan

stängd. Men även om överenskommelser kan träffas medför nuvarande

ordning vissa olägenheter. En med stöd av avtalet uppförd anläggning är

sålunda i regel tillbehör till den fastighet på vilken den är belägen och kan

inte utan vidare användas som säkerhet för andra lån än sådana som upptas

av nämnda fastighets ägare själv. Avtal av dylikt slag får i princip inte

heller verkan mot ny ägare till en i företaget ingående fastighet utan åtagande

av denne. Viss sakrättslig verkan genom inteckning kan emellertid

erhållas genom servituts- eller nyttjanderättsavtal. Eftersom nyttjanderättsavtalets

användbarhet i stadsbebyggelse är inskränkt genom föreskriften

att avtalet i regel inte är bindande för längre tid än 25 år har i praktiken

servitutsavtal i stället tillgripits. Sådant avtal har den fördelen att

rätten att utnyttja en med stöd av servitutsavtalet uppförd anläggning på

annans mark blir tillbehör till den härskande fastigheten. Servitutsavtalets

rättsverkningar är emellertid begränsade bl. a. i så måtto att möjligheterna

att ålägga den tjänande fastighetens ägare positiva prestationer är mycket

små och att regler för att lösa det inbördes förhållandet mellan flera

servitutsberättigade saknas. Beträffande servitut som bildas vid jorddelningsförrättning

framträder enligt gällande rätt i huvudsak samma svårigheter

som vid avtalsservitut. Ej heller tomtindelning eller samfällighetsbildning

enligt bysamfällighetslagen erbjuder godtagbara lösningar. Vad

slutligen angår tomträttsinstitutet, som i praktiken visat sig i vissa fall

kunna erbjuda en användbar lösning, är dess tillämpningsområde begränsat

s. 93 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år l!t(>6 93

till i princip sådana fastigheter som tillhör kronan eller kommun eller eljest

är i allmän ägo.

Det nn framlagda förslaget om gemensamhetsanläggningar sammanfaller

till väsentliga delar med tillämpningsområdet för den i anslutning

till jordabalk sreformen föreslagna samfällighetsrätten. Vissa skiljaktigheter

föreligger dock. Sålunda avser sistnämnda förslag endast frivillig

samverkan, varför tvångsregler saknas. Förslaget om gemensamhetsanläggningar

har i motsats till jordabalksförslaget vissa offentligrättsliga inslag,

framför allt genom det inflytande som tillerkänns byggnadsnämnden. Samfällighetsrätten

förutsätter inte för sin tillämpning någon objektiv materiell

prövning genom något det allmännas organ. Delaktigheten blir vidare

inte såsom enligt propositionsförslaget oupplösligt förbunden med de anslutna

fastigheterna utan får det förmånsrättsläge som i varje särskilt fall

kan tillkomma den på grund av inskrivning.

Det nu anförda ger sålunda vid handen att en rättslig reglering på området

är erforderlig även om förslag i fråga om frivillig samfällighetsrätt

inom en relativt snar framtid kommer att föreläggas riksdagen. Oaktat det

aktuella propositionsförslaget om gemensamhetsanläggningar får till vissa

delar anses svårtillgängligt och sannolikt kommer att bereda vissa svårigheter

i tillämpningen, synes förslaget ägnat att i huvudsak fylla de brister

som vidlåder gällande rätt i förevarande hänseende. Det med lagförslaget

förenade tvångsmässiga inslaget i en i princip privaträttslig lagstiftning

måste enligt utskottet accepteras mot bakgrunden av förslagets allmänna

samhällsnytta. Skäl föreligger icke att avvakta jordabalksförslaget. Förslaget

bör därför som förutsatts träda i kraft den 1 januari 1967.

Enligt utskottets mening måste dock den framtida tillämpningen av lagen

noga uppmärksammas särskilt i vissa nedan av utskottet närmare behandlade

frågor. Utskottet vill i detta sammanhang peka på risken — genom

ändrad stadsplanemetodik — för övervältring på fastighetsägarna av

visst ansvar för anläggningar, som hittills brukat bekostas av det allmänna,

t. ex. lekplatser och vissa trafikleder. Departementschefen har också antytt

att tendenser i sådan riktning inte kan uteslutas och att fastighetsägarna

därför ibland kan få särskild anledning att bevaka sina intressen.

Vad härefter gäller förslaget till lag om förmånsrätt för fordringar enligt

förevarande lag om vissa gemensamhetsanläggningar så innebär detta förslag

att delägarna inte bara skall svara personligen för sin bidragsskyldighet

utan också att fullgörandet av denna skyldighet säkerställs genom pantoch

förmånsrätt i de anslutna fastigheterna enligt 17 kap. 6 § handelsbalken,

dvs. med rätt framför inteckningar. Förslaget att de anslutna fastigheterna

skall tjäna som säkerhet för bidragsskyldigheten föranleder ingen

invändning. Däremot har det sätt på vilket vissa problem lösts i förslaget

utsatts för stark kritik, inte bara av lagrådet utan även av lagberedningen,

som för närvarande är sysselsatt med att reformera reglerna om förmåns
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

rätt i 17 kap. handelsbalken. Inte heller utskottet anser sig ha blivit övertygat

om att lagen fått den lämpligaste utformningen. Med hänsyn härtill

torde utvecklingen på området böra följas med uppmärksamhet och vid behov

leda till revidering.

Mot bakgrund av det sagda tillstyrker utskottet — med avstyrkande av

motionerna I: 768 och II: 939 i motsvarande delar — bifall till propositionsförslagen

om lag om vissa gemensamhetsanläggningar och lag om förmånsrätt

för fordringar enligt samma lag.

Utskottet övergår härefter till behandling av de särskilda avsnitt i förslaget

om gemensamhetsanläggningar som omfattas av motionsyrkanden

eller som ändå ansetts böra beröras. Kungl. Maj :ts förslag och departementschefens

uttalanden i propositionen föranleder därutöver inte något yttrande

från utskottets sida.

1 §. Från lagens tillämpningsområde undantas alla anläggningar för

vattenförsörjning och avlopp. Större anläggningar, som omhänderhas av

kommunen eller eljest förklarats för allmänna, faller under 1955 års lag om

allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Någon rättslig reglering av motsvarande

slag finns inte beträffande mindre vatten- och avloppsanläggningar.

Frågan prövades i samband med införandet av 1955 års lag men i ämnet

framlagt förslag föll på den grunden att en avsevärd risk för felbedömningar

ansågs föreligga i fråga om dessa anläggningar.

I motionerna I: 766 och 11:940 yrkas sådan ändring av paragrafen att

lagen om gemensamhetsanläggningar kommer att omfatta även de mindre

vatten- och avloppsanläggningarna.

Såsom motionärerna framhåller har fritidsbebyggelsen alltmer ökat i

omfattning och kan i särskilda fall bestå av hundratals tomtplatser. För

fritidsbebyggelse torde vatten- och avloppsfrågorna för närvarande ofta

lösas på så sätt att kommunen i samband med fastställande av byggnadsplan

ålägger markexploatören att ordna vattenförsörjning och avlopp. Frivilliga

avtal mellan fastighetsägare förekommer också. Anläggningarna kan

sedan överlåtas på ägarna eller av dem bildad intresseförening. Genom

stiftande av servitut kan de olika fastigheternas rätt tillgodoses. Nuvarande

lagstiftning medger emellertid inte att med de berörda fastigheterna förenas

en skyldighet att i fortsättningen bidra till drift, underhåll och förnyelse

av vatten- och avloppsanläggningarna. Det är inte heller möjligt att

tvångsvis ansluta fastigheter till sådan anläggning.

Med hänsyn till den starkt expanderande fritidsbebyggelsen och de problem

beträffande vatten och avlopp som följer därmed är det enligt utskottets

mening angeläget att förevarande spörsmål snarast möjligt får

en tillfredsställande lösning. Fastighetsbildningskommittén ansåg det också

i och för sig önskvärt att anläggningarna blev föremål för en rättslig

reglering men avstod från att pröva frågan under hänvisning till statsmakternas

ställningstagande i samband med införandet av vatten- och

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 ur 1966

avloppslagen och det förhållandet all ett förslag i ämnet kunde komma

i konflikt med centrala vattenrältsliga områden, vilket i sin tur skulle

nödvändiggöra ett omfattande utredningsarbete. Det hinder som tidigare

ansetts ligga däri att risk för felbedömningar i fråga om de mindre anläggningarna

kunde föreligga i de särskilda fallen torde enligt utskottets

mening inte kunna åberopas om det i nu föreliggande lagstiftning föieslagna

offentliga prövningsförfarandet göres tillämpligt. Utskottet är emellertid

inte berett att i detta sammanhang ta ställning till den närmare utformningen

av lagregler i ämnet. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att

snarast möjligt utreda frågan. Vad sålunda anförts torde böra ges Kungl.

Maj :t till känna.

Av paragrafen framgår att gemensamhetsanläggningar enligt ifrågavarande

lag inrättas efter prövning vid förrättning. Normalt kommer en

sådan att avse en enda anläggning. Enligt departementschefen föreligger

dock inte hinder mot att behandla flera anläggningsprojekt gemensamt när

detta är ändamålsenligt, fastän det får ske vid formellt skilda förrättningar.

Motionärerna i motionerna I: 766 och II: 940 påpekar i anledning härav att

det i praktiken mycket väl kan tänkas att förrättningen börjar på grund

av en framställning med vidsträckt omfattning men att det under handläggningen

visar sig lämpligt och möjligt att få anläggningen uppdelad i

flera. Enligt motionärernas uppfattning borde det finnas möjlighet att

uppdela förrättningen i flera utan att man tvingas påbörja en ny sådan.

Av vad departementschefen anfört framgår, att i vissa fall anläggningar

kan ha så nära samband med varandra att de kan betraktas som en enda

anläggning och därför behandlas vid samma förrättning. Det i motionerna

berörda fallet synes avse det förhållandet, att en sådan förrättning som

ursprungligen avser ett omfattande projekt senare, t. ex. pa grund av att

förutsättningarna för anslutning eller delaktighet befinnes variera beträffande

olika delar av projektet, bör uppdelas på flera. Enligt utskottets mening

synes det vara helt i enlighet med grunderna för lagstiftningen att så

sker.

2 §. I förevarande paragraf återfinnes lagens regler om tvångsanslutning.

Enligt dessa skall fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan delta i gemensamhetsanläggningar

oberoende av ägarens samtycke, om ägaren till

annan fastighet, som är belägen inom sådant område och som skall delta,

yrkar det och anläggningen är av synnerlig vikt för ändamålsenligt utnyttjande

av vardera fastigheten. Vidare äger fastighet inom nämnda planområden

delta om ägaren påkallar det och anläggningen är av synnerlig

vikt för fastighetens ändamålsenliga utnyttjande.

I motionerna 1:767 och 11:938 framhålls att detaljplaneringen släpar

efter inte minst vad gäller saneringsområdena. Detta har bidragit till att

bostadsstandarden inom sådana områden på sina ställen ytterligare för
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

sämrats. Inom överskådlig tid torde man inte heller få fram stadsplaner

tillräckligt snabbt inom områden som behöver upprustas. Motionärerna vill

därför att även det allmännas intresse av att en gemensamhetsanläggning

kommer till stånd skall få inverkan på bedömningen av frågan om »synnerlig

vikt». Då det närmast ankommer på byggnadsnämnden att bedöma

allmänintresset föreslås att förrättningsmännen får skyldighet att inhämta

by&Snaclsnämndens åsikt om vilka fastigheter det från allmän synpunkt

kan vara av synnerlig vikt att få anslutna. Motionärerna har närmast i tankarna

fastigheter i sådana äldre bostadskvarter, som utmärks av låg utrymmesstandard

beträffande exempelvis lekplatser och biluppställningsplatser.

I många fall skulle enligt motionärerna en så enkel saneringsåtgärd

som borttagande av gårdsstaket och samordning av uppställningsplatser

kunna medföra en betydande förbättring.

Enligt departementschefen skall tvångsregler av förevarande slag inte

gå längre än som fordras för att de skall tillgodose enskilda intressen.

De skall således inte syfta till att främja önskemål från det allmännas sida

som går därutöver. Något det allmännas organ eller annan utomstående

skall t. ex. inte kunna framtvinga en anläggning som vissa enskilda fastighetsägare

ensamma skall svara för. Förslagets utformning på privaträttslig

grund innebär emellertid inte att viktiga allmänna intressen lämnas

utan beaktande. Sålunda tillerkännes exempelvis, såsom nedan beröres,

byggnadsnämnden ett avsevärt inflytande. Vidare skall vid den offentliga

förrättningen de enskilda fastighetsägarnas behov av samgående tillgodoses

på sådant sätt att det är förenligt med allmänna intressen. Denna

inriktning hos förslaget överensstämmer också med den betydelse förslaget

kan få som medel att genomföra bebyggelseplanering och därmed även sanering

av äldre byggnadsbestånd.

Utskottet vill vidare erinra om departementschefens uttalande om att,

därest fastighet som berörs av det gemensamma företaget blivit föremål

för planläggning, planen måste beaktas. En sådan plan kan på så sätt

påverka bedömandet av frågorna på vilket sätt en fastighet bör utnyttjas

och vilket behov av tillgång till gemensamhetsanläggning fastigheten har.

Ibland kan planen också mera direkt ange eller åtminstone förutsätta

en anläggning med viss lokalisering och utformning.

Det offentligrättsliga inslaget i förevarande lagstiftning är sålunda

markerat på flera sätt. Enligt utskottets mening bör det också komma till

uttryck vid förrättningen i form av ett förtroendefullt samspel mellan

förrättningsman, byggnadsnämnd och sakägare i syfte att nå en från allmän

synpunkt så tillfredsställande utformning av anläggningen som möjligt.

De i motionerna anförda synpunkterna torde härvid, eftersom sådana

av motionärerna ifrågasatta åtgärder oftast är ur objektiv synvinkel till

väsentlig nytta för såväl det privata som det allmänna intresset, kunna

beaktas i erforderlig omfattning. Genom den initiativrätt som tillagts bygg
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 är 1966

nadsnämnden enligt 10 § har nämnden möjlighet att redan på ett tidigt

stadium få sina synpunkter härvidlag framförda. Nämnden kan givetvis

också sedan under förrättningen eller vid sin behandling av ärendet enligt

17 § framföra sina önskemål om tillgodoseende av förevarande allmänna

intresse genom alt exempelvis förbinda sitt medgivande med särskilda villkor.

3 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om upplåtelse av utrymme för

gemensamhetsanläggning. Upplåtelsen sker inte med äganderätt utan med

en begränsad rätt av servitutskaraktär. Utan medgivande från fastighetsägaren

får annat utrymme inte bestämmas än som fordras med hänsyn

till sådan fastighet som kan anslutas enligt bestämmelserna om anslutning

i 2 § andra stycket och ej heller utrymme tas i anspråk i fastighet som

därigenom skulle åsamkas betydande olägenhet. Oaktat upplåtelsen medför

sådan olägenhet får utrymme ianspråktas om anläggningen behövs för bebyggelse

som är av större omfattning eller eljest av väsentlig betydelse

från allmän synpunkt och anläggningen inte kan utföras på annat sätt

utan att kostnaden ökas avsevärt. Det föreskrivna kravet på medgivande

från fastighetsägaren gäller enligt paragrafens tredje stycke även innehavare

av annan särskild rätt till fastigheten än rätt för fordran i den mån

hans rätt berörs av upplåtelsen.

Enligt motionerna I: 766 och 11:940 skulle den utformning som tredje

stycket fått kunna föranleda den tolkningen att medgivande av innehavare

av ifrågavarande särskilda rätt skulle erfordras även om han inte åsamkades

någon olägenhet.

Genom begränsningen i tredje stycket till sådana fall då den särskilda

rättigheten berörs av upplåtelsen bortfaller kravet på medgivande från sådana

rättsinnehavare som helt saknar beröring med upplåtelsen, exempelvis

på den grunden att upplåtelsen är lokaliserad till ett för rättsinnehavaren

ovidkommande område. För övriga rättsinnehavare liksom för fastighetsägare,

vilka är skyldiga att i princip tåla att utrymme tas i anspråk även

om de förorsakas olägenhet, krävs medgivande av ägare och rättsinnehavare

först när olägenheten är att anse som betydande och förutsättningar

för tillämpning av undantagsreglerna ej är förhanden. Motionerna I: 766

och II: 940 får härigenom anses besvarade i denna del.

Den berörda undantagsregeln om möjlighet att ta i anspråk utrymme

även när betydande olägenhet kan antas uppkomma för fastigheten har

under ärendets behandling i kommittén och hos Kungl. Maj :t aktualiserat

frågan om fastighetsägare bör få rätt att påkalla inlösen, när fastigheten

drabbas av ett mera betydande intrång. I motionerna I: 766 och

II: 940 samt I: 768 och II: 939 har också avsaknaden av inlösenregler

framhållits som en brist i lagförslaget.

Enligt departementschefen skulle en lösningsplikt här för enskilda fastighetsägare,

vilka befinner sig i skiftande ekonomiska förhållanden, bli

7 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 aud. Nr 57

s. 98 Kontrollera mot PDF

98 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

väsentligt mera betungande än som svarar mot deras behov av utrymme

och som står i proportion till företaget. Svåra överväganden med hänsyn

till enskilda intressen på ömse sidor skulle bli nödvändiga. Departementschefen

framhåller vidare att inlösenregler också saknas på likartade rättsområden.

Sålunda saknar den som äger mark som är avsedd för enskilt

bebyggande men som blir underkastad bebyggelseinskränkning genom

planläggning rätt att påkalla inlösen av marken. Sådan inskränkning torde

kunna ske t. ex. genom en planbestämmelse, som förbjuder att marken

bebyggs så att det hindrar tillkomsten av en gemensamhetsanläggning. När

det gäller inlösen enligt byggnadslagen av mark inom stadsplan saknas

också rätt att påkalla utvidgning av ianspråktagandet till att omfatta återstoden

av fastighet. Inlösenregler saknas vidare inom byggnadsplan. Å

andra sidan finns inom den tvångsrättsliga lagstiftningen åtskilliga exempel

på regler av innebörd att tvinga exploatören att inlösa en fastighet som

i fortsättningen får väsentligt inskränkt användning. Här kan hänvisas till

expropriationslagen, vattenlagen, lagen om allmänna vägar och naturvårdslagen.

Även byggnadslagen innehåller vissa bestämmelser om lösningsplikt

(21 och 48 §§). Till stöd för att motsvarande bestämmelser borde

införas även i förevarande lag om gemensamhetsanläggningar, som ju

innehåller bestämmelser om att även en utanför företaget stående fastighetsägare

kan mot sin vilja tvingas avstå mark, kan anföras bl. a. det

förhållandet att uppkommande olägenheter kan — i den mån de över

huvud är möjliga att förutse — vara av sådan art att de svårligen kan

kompenseras genom en penningersättning. Införes inlösenregler i förevarande

lagstiftning må dock framhållas att särskilda regler måste övervägas

i fråga om bl. a. äganderättsövergång, fastighetsbildning och nedsättning.

Departementschefen har vid sina överväganden funnit att någon bestämmelse

om rätt att påkalla inlösen av fastighet eller fastighetsdel inte

f. n. bör införas. Utskottet ansluter sig till denna uppfattning men understryker

mot bakgrund av det ovan anförda vikten av att utvecklingen på

området följs med uppmärksamhet.

9 §. I enlighet med lagrådets förslag till utformning av förevarande paragraf

föreslår utskottet en ändring i propositionsförslaget av redaktionell

natur.

12 §. Förevarande lagstiftning ställer stora krav på förrättningsmännens

kompetens och utbildning. I likhet med motionärerna i motionerna

1:766 och 11:940 vill utskottet därför understryka vikten av att kurser

anordnas i erforderlig omfattning. Såsom lantmäteristyrelsen anfört med

instämmande av departementschefen bör även råd och anvisningar utarbetas.

13 §. Under vissa förutsättningar skall förrättningsmannen biträdas av

två gode män. Dessa utses av förrättningsmannen bland dem som är valda

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 är 196G

till nämndemän, ägodelningsnämndemän eller gode män vid lantmäteriförrätlningar.

För att handläggningen skall fortgå så smidigt som möjligt

har förrättningsmannen ansetts höra vara obunden i sitt val av gode män.

Utskottet vill dock understryka vikten av att förrättningsmannen i möjligaste

mån tar hänsyn till sakägares önskemål.

17 §. Genom förevarande lagrum har byggnadsnämnden tillagts befogenhet

att med bindande verkan för förrättningsmannen bestämma, att gemensamhetsanläggning

inte får inrättas. Som förutsättning för denna byggnadsnämndens

vetorätt gäller att nämnden finner att anläggningen strider mot

fastställd plan eller bestämmelser för markens bebyggande eller att ändamålsenlig

bebyggelse eller lämplig planläggning försvåras. Möter ej hinder

mot anläggningen i berörda hänseenden skall nämnden lämna sitt

medgivande till anläggningen. Sådant medgivande får också lämnas när

särskilda skäl föreligger och nämnden äger medge avvikelse från planen

eller bestämmelserna enligt vad som i allmänhet gäller.

I motionerna I: 766 och II: 940 föreslås att byggnadsnämnden inte skall

avge ett särskilt beslut utan i stället ett yttrande i fråga om den planpolitiska

prövningen. Motionärerna framhåller att propositionsförslaget i denna

del medför svårigheter inte bara i samordningen mellan den judiciella

och den planpolitiska prövningen utan även i fråga om ett tillgodoseende

av kravet på klara skiljelinjer mellan förrättningsmannens och byggnadsnämndens

kompetens. Vidare föreligger risk för stor omgång och tidsutdräkt

genom att byggnadsnämndens beslut kan överklagas i administrativ

ordning hos länsstyrelse och Kungl. Maj :t, under vilken tid förrättningen

vilar. Motionärerna erinrar också om att lagrådet med belysande exempel

påvisat olägenheten härav och sagt sig inte kunna tillstyrka ett förslag som

innebär en sådan processuell oformlighet som det föreliggande förslaget

såvitt nu är i fråga. Nämndens intresse anses enligt motionärerna kunna

bli tillräckligt beaktade genom att nämnden avger yttrande i den planpolitiska

frågan och dessutom äger besvärsrätt.

Såsom departementschefen framhåller är det angeläget att byggnadsnämnden

i sin egenskap av företrädare för kommunens bebyggelsepolitiska

strävanden får ett starkt inflytande på prövningen av hithörande ärenden.

Det torde därför inte vara till fyllest med en rätt för nämnden att

framföra synpunkter vid förrättningen eller att avge yttrande till förrättningsmannen.

Till en början bör framhållas som angeläget att nämnden

avger ett besked i sådana former att någorlunda säker garanti erhålls för

att nämnden vid den efterföljande prövningen om byggnadslov ställer sig

positiv till företaget beträffande de förhållanden som prövats. Detta är av

vital betydelse för den enskilde fastighetsägaren. Vad härefter gäller den i

motionerna påtalade kompetenskonflikten mellan förrättningsmannen och

byggnadsnämnden så behöver en sådan knappast befaras eftersom vardera

av dem har det avgörande inflytandet inom sitt område. Risken för att en

opaginerad Kontrollera mot PDF

100 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

sakägare överklagar nämndens avgöranden i förhalande syfte lär inte

heller böra tillmätas alltför stor vikt i detta hänseende. Besvärsrätten enligt

förslaget är nämligen inskränkt till det fall då nämnden vägrat medgivande

eller fogat till medgivandet villkor som innefattar avvikelse från

förrättningsmannens förslag. Vid nu angivna förhållanden tillstyrker utskottet

propositionen såvitt gäller byggnadsnämndens befogenheter. Motionsyrkandena

avstyrks i motsvarande del.

I fråga om byggnadsnämndens möjligheter att i övrigt tillgodose det allmännas

intresse hänvisas till vad utskottet anfört under 2 §.

19 §. I förevarande lagrum återfinns regler om i vilka fält sakägarna

skall svara för förrättningskostnad. Motsättningsvis följer av dessa bestämmelser

att sakägare inte är berättigad till ersättning för sådana kostnader

som han själv haft för utredning eller arbete med talans väckande

eller utförande. Detta gäller såväl för fastighetsägare som deltar i anläggningen

som för ägare till helt utomstående fastighet, vars mark ianspråktas

för anläggningen.

I motionerna I: 766 och II: 940 yrkas att lagförslaget kompletteras med

en regel av innebörd att sakägare mot vilken riktas anspråk på upplåtelse

av utrymme för anläggning skall vara — i den mån ej annat föranleds

av stadgandena i rättegångsbalken 18 kap. 6 och 8 §§ — berättigad till ersättning

för sina kostnader i anledning härav. Till stöd för yrkandet åberopar

motionärerna främst den omständigheten att upplåtelse av utrymme

för gemensamhetsanläggning har karaktär av expropriation och att det

därför är rimligt att sakägare kan få ersättning för nedlagda, egna kostnader

för tillvaratagande av sin rätt vid förrättningen.

Enligt expropriationslagstiftningen gäller att den som tvingas avstå

mark är berättigad att, åtminstone i första instans, få ersättning för nyssnämnda

kostnader. Eftersom den föreslagna tvångsrätten för tillgodoseende

av gemensamhetsanläggnings behov av utrymme har viss likhet med motsvarande

rätt enligt expropriationslagen talar vissa skäl för att åtminstone

sakägare, som representerar fastighet i vilken utrymme önskas upplåtet

men som inte skall anslutas till anläggningen, borde vara berättigad till

ersättning för nedlagda kostnader. Såsom departementschefen framhåller

förefaller det emellertid inkonsekvent att sådan sakägare skall äga rätt

till ersättning men inte den som tvångsansluts enligt 2 §. Det borde också

i fråga om sådan fastighet som sist nämnts uppkomma svårigheter att

urskilja den del av kostnaden som belöper på upplåtelsen. Vidare torde det

ofta inte finnas behov av en kostnadsregel eftersom förrättningsmannen

i tjänsten verkställer erforderliga utredningar. Vid bifall till motionerna

är risken också påtaglig för onödiga utredningar medförande stegring av

förrättningskostnaderna.

Med hänsyn till det sålunda anförda ansluter sig utskottet till propositionen

i denna del och avstyrker därför förevarande motionsyrkande.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1066

36 §. För upplåtelse i fastighet av utrymme för gemensamhetsanläggning

samt för annat intrång, som orsakas fastigheten genom anläggningens

utförande eller begagnande, skall enligt 4 § ersättning utgå till fastighetens

ägare. Motsvarande rätt till ersättning tillkommer enligt samma lagrum

innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än rätt för fordran. Om

fastighet på vilken anläggningen skall inrättas häftar för fordran skall

förrättningsmannen förordna att sådan ersättning skall med vissa undantag

nedsättas hos länsstyrelsen för fördelning (36 § andra stycket). I fråga

om ordningen för och verkan av fördelningen äger bestämmelserna om upplåtelse

av nyttjanderätt eller servitutsrätt enligt expropriationslagen motsvarande

tillämpning.

I motionerna 1:766 och 11:940 framhålls såsom otillfredsställande att

lagen inte medger tolkningen att ersättning till annan fastighet, exempelvis

för förlorad eller inskränkt servitutsrätt, skall nedsättas.

Enligt expropriationslagstiftningen gäller att fordringsinteckningshavare

inte har något självständigt anspråk mot den exproprierande utan får nöja

sig med att få del av expropriationsersättningen för fastigheten. För andra

särskilda rättigheter skall dock i regel ersättning utgå oberoende av ersättningen

för fastigheten. Om denna regel skulle tillämpas utan undantag

skulle dock därav kunna följa att t. ex. en servitutsrätt, som hade sämre

rätt än en inteckning, blev fullt ersatt, medan fastighetens genom servitutet

förminskade värde inte förslog till betalning av inteckningen. En sådan

situation har därför i expropriationslagen (57 § andra stycket) reglerats

på så sätt att fordringsägaren får, i den mån det krävs för att fullt gälda

hans fordran, betalning som om fastigheten inte vore besvärad av nämnda

rätt, och ersättningen för rättigheten minskas i motsvarande mån. Detta

innebär att ersättning till fastighet, som inte berörs av ianspråktagandet i

vidare mån än att exempelvis en servitutsrätt går förlorad, inte kommer

att nedsättas till förmån för inteckningshavare i denna fastighet. Motsvarande

gäller på grund av ovan berörda hänvisning även enligt lagen om

vissa gemensamhetsanläggningar. Givetvis kan nu nämnda förfarande leda

till att inteckningshavare i den utomstående, i servitutsfrågan härskande

fastigheten blir lidande på så sätt att ersättning i första hand utgår till

fordringsägare i den fastighet på vilken anläggningen inrättas. Frågan om

ökat skydd för dessa förstnämnda inteckningshavare torde dock, eftersom

motsvarande förhållande gäller även inom expropriationslagstiftningen,

icke böra upptas till närmare överväganden annat än i ett vidare sammanhang.

Genom det anförda får förevarande motioner i denna del anses vara

besvarade.

38 §. Med hänsyn till främst de ifrågavarande anläggningarnas ofta avsevärda

betydelse ur fastighetskreditens synvinkel har i paragrafen föreskrivits

att anläggningsbeslut skall antecknas i fastighetsbok. Skäl torde

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

även kunna anföras till förmån för uppfattningen att anteckning också

bör ske så snart förrättningsman utsetts. För en spekulant på fastighet

som beröres av en tilltänkt anläggning vore det självfallet av värde att få

ett besked härom. Å andra sidan kan ytterligare fastigheter komma med i

bilden sedan förrättningsman utsetts och denne skulle då vid varje sådant

tillfälle lämna meddelande till inskrivningsdomaren. Frågan bör enligt

utskottets mening följas med uppmärksamhet.

På grund av det sålunda anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna 1:768 och II:

939, såvitt däri yrkats avslag på förevarande förslag till

lag om vissa gemensamhetsanläggningar och lag om förmånsrätt

för fordringar enligt samma lag;

B. att riksdagen, med förklaring att förevarande proposition

såvitt nu är i fråga icke kunnat oförändrad bifallas,

måtte med avslag å motionerna

a) I: 766 och II: 940 samt

b) I: 767 och II: 938,

såvitt däri yrkats ändring i lagen om gemensamhetsanläggningar,

för sin del antaga de genom propositionen framlagda

förslagen till lag om vissa gemensamhetsanläggningar

och lag om förmånsrätt för fordringar enligt samma lag

med den ändringen att 9 § i förstnämnda lag erhåller följande

såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag)

Därest rörande fastighet träffas

överenskommelse om eller lämnas

medgivande till åtgärd som avses i

denna lag, skall avgörandet vid förrättningen

grundas härpå. Vad nu

sagts gäller dock ej i den mån åtgärden

strider mot beslut i fråga som

avses i 17 § andra stycket eller

bestämmelse i 7 § andra stycket

åsidosättes och ej heller i det fall

att fastigheten häftar för fordran

eller annan rättighet, såvida innehavare

av sådan fordran eller rättighet

icke samtycker till åtgärden

eller denna är väsentligen utan betydelse

för hans rätt.

(Utskottets förslag)

Därest rörande fastighet träffas

överenskommelse om eller lämnas

medgivande till åtgärd som avses i

denna lag, skall avgörandet vid förrättningen

grundas härpå. Vad nu

sagts gäller dock ej i den mån åtgärden

strider mot beslut i fråga

som avses i 17 § andra stycket eller

bestämmelse i 7 § andra stycket

åsidosättes och ej heller i det fall

att fastigheten häftar för fordran

eller annan rättighet, såvida icke

innehavare av sådan fordran eller

rättighet samtycker till åtgärden eller

denna är väsentligen utan betydelse

för hans rätt;

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1066

C. att riksdagen, måtte i anledning av motionerna I: 766

och II: 940 i skrivelse giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet

ovan anfört i fråga om de mindre vatten- och avloppsanläggningarna;

samt

I). att följande motioner, nämligen

1. I: 766 och II: 940,

2. I: 767 och II: 938, samt

3. 1:768 och 11:939, såvitt nu är i fråga,

i vad de ej kan anses besvarade genom vad utskottet ovan

anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 6 december 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Svante Kristiansson,

Erik Jansson, Herbert Larsson, Lidgard, Torsten Hansson, Ernulf och

Ferdinand Nilsson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg*, fru

Torbrink, herrar Grebäck, Bengtson i Solna, Tobé och Hammarberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

Vid A i utskottets hemställan

I. av herrar Lidgard och Bengtson i Solna, vilka ansett

a) att utskottets utlåtande från och med det avsnitt som börjar på s.

93 med »Det nu anförda» och slutar på s. 94 med »samma lag» bort ha

följande lydelse:

Vad sålunda anförts visar att en rättslig reglering på området erfordras.

För att nå det syfte som avses med lagstiftningen om gemensamhetsanläggningar

anser också utskottet att ett visst mått av tvång är ofrånkomligt.

Utskottet anser emellertid i likhet med nu ifrågavarande motionärer

att lagförslaget innefattar så långtgående och ingripande tvångsåtgärder

mot enskilda fastighetsägare att det i nuvarande utformning inte kan godtagas.

Förslaget har också vid remissbehandlingen utsatts för åtskillig kritik

bl. a. av Svea hovrätt och lagberedningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

104 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

Lagberedningen anser sålunda att behovet av samverkan i avsevärd mån

kan tillgodoses genom institutet samfällighetsrätt i 22 kap. av lagberedningens

förslag till jordabalk. Lagberedningen framhåller bl. a.

Fastighetsbildningskommitténs förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar

går mycket längre och öppnar möjligheter att i tätorterna

tvångsansluta fastigheter till gemensamhetsföretag. Detta är otvivelaktigt

ett svårbemästrat område. Lhuru kommittén på ett målmedvetet sätt sökt

övervinna svårigheterna, måste lagberedningen helt allmänt konstatera, att

lorslaget ej verkar övertygande. Beredningen vill framhålla, att förslaget

omfattar små och stora anläggningar utan egentlig åtskillnad i vidare mån

än att förvaltningsformerna erbjuder vissa möjligheter till variationer. Bei

edningen vill framställa fragan, om man icke beträffande smärre anläggningar

borde kunna reda sig utan tvångsåtgärder. Beträffande stora anläggningar

tramstår åter tvångsingripanden som betänkliga, åtminstone

så som kommittén utformat sina förslag. Det förefaller också som om kommittén

gått alltför lätt förbi de stora praktiska besvärligheter som måste

vara förenade med den föreslagna ordningen.

Bei edningen anser även alt det i lagtekniskt hänseende synes nödvändigt

att jordabalkens regler blir primära och speciallagstiftningen kompletterande.

Utskottet delar denna uppfattning.

Utskottet kan inte acceptera det i propositionen framförda förslaget att

en gemensamhetsanläggning skall kunna framtvingas om blott en enda av

flera fastighetsägare är positivt inställd. Enligt utskottets uppfattning måste

för en tvångsanslutning något slag av majoritet bland de berörda fastighetsägarna

krävas.

De principiellt mest ingripande tvångsåtgärderna innefattas emellertid

i förslagets tredje paragraf, enligt vilken för en gemensamhetsanläggning

får tas i anspråk utrymme även i fastighet som icke själv får nytta av anläggningen.

Enligt andra stycket av nämnda paragraf må visserligen utrymme

inte tagas i anspråk i fastighet »som därigenom skulle åsamkas

betydande olägenhet», men därtill fogas den undantagsbestämmelsen att om

anläggningen »behövs för bebyggelse, som är av större omfattning eller

eljest av väsentlig betydelse från allmän synpunkt» så kan tvångsupplåtelse

ändock krävas.

Utskottet vill inte bestrida att något slags tvångsförfarande stundom kan

vara befogat för att ta i anspråk utanför anläggningen befintlig mark. Den

omständigheten bl. a. att ingripandet avser fastigheter för vilka anläggningen

inte medför någon nytta gör det angeläget att sådana tvångsmedel kommer

i fråga endast då så är oundgängligen erforderligt och om den enskilde

hålles helt skadeslös. Dessa önskemål tillgodoses icke enligt förslaget. Visserligen

skall fastighetens ägare bli berättigad till ersättning för upplåtelse

och utrymme och för annat intrång som orsakas av anläggningens uppförande

och begagnande, men däremot kan fastighetsägaren icke påkalla

inlösen av fastigheten även om den genom förrättningen blir praktiskt

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Tredje lagutskottets utlåtande nr 67 år 1966

taget oanvändbar för annat ändamål och på så sätt omöjlig att sälja. Utskottet

anser att tillbörligt rättsskydd icke berelts den enskilde så länge

inlösenrätt saknas.

Enligt 10 § kan framställning om förrättning göras av byggnadsnämnden.

Utskottet vill ifrågasätta om byggnadsnämnden bör få denna rätt med

hänsyn till att nämnden icke deltar i den slutliga kostnaden med någon del.

Med den auktoritet byggnadsnämnden besitter kan nämndens initiativ lätt

få en offentligrättslig prägel och därigenom inge berörda fastighetsägare

den uppfattningen att förrättningen göres enbart för att tillgodose ett allmänt

samhälleligt intresse med i huvudsak bortseende från den enskilde

fastighetsägarens och hans hyresgästers behov. En enskild fastighetsägare

kan då ha svårt att hävda sina egna intressen. Utskottet anser att de vidsträckta

befogenheter som tillagts byggnadsnämnderna rimmar illa med de

privaträttsliga syften förslaget har att tillgodose.

Då utskottet även har att behandla förslaget till lag om förmånsrätt för

fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar vill utskottet

erinra om att lagberedningen — som för närvarande är sysselsatt med

översyn av förmånsrättsordningen — riktat stark kritik mot förslaget. Beredningen

anser bl. a.:

Förslaget är utomordentligt ingripande och bryter med alla hittills tilllämpade

regler. Att över huvud införa en ny förmånsrätt med den föreslagna

prioriteten är vanskligt. Så mycket betänkligare är saken, när förslaget

är så lösligt och så svajande till sina verkningar som här är fallet.

Härtill kommer, att det virrvarr som nu utmärker 17 kap. 6 § HB jämte

därtill anslutande lagar bort utredas och ordnas innan saken ytterligare

förvärras. Den nya förmånsrätten är i sak vida riskablare för inteckningshavare

o. a. än de nuvarande mera blygsamma rättigheter som njuter sagda

förmånsställning.

Utskottet delar den i motionerna I: 768 och II: 939 framförda kritiken

mot föreliggande lagförslag om gemensamhetsanläggningar och anser liksom

motionärerna att förslaget inte kan godkännas i föreliggande skick.

Bl. a. av rättssäkerhetsskäl bör förslaget bli föremål för omarbetning. En

sådan omarbetning bör ske i sådan takt att en samordning av kommande

förslag till jordabalk, innefattande ett kapitel om samfällighetsrätt, kan

behandlas gemensamt med lagstiftningen om gemensamhetsanläggningar

eller i varje fall i sådan ordning att nämnda samordningsbehov vederbörligen

beaktas. Propositionen såvitt nu är i fråga bör sålunda avslås.

Av det anförda framgår att utskottet i förevarande sammanhang inte har

anledning att i sak behandla övriga motioner, vilka avser ändringar i

Ivungl. Maj :ts nu föreliggande förslag.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna I: 768 och

II: 939 och med avslag på propositionen nr 128, såvitt nu

är i fråga, i skrivelse till Ivungl. Maj :t hemställa att nytt

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

förslag till lag om gemensamhetsanläggningar m. m. måtte,

med beaktande av vad utskottet anfört, framläggas på sätt

ovan närmare berörts i anslutning till kommande förslag

om ny jordabalk.

Vid B i utskottets hemställan

II. av herrar Alexanderson, Ernulf och Tobé, vilka i fråga om byggnadsnämndens

befogenheter, (17 §) in. m., ansett

a) att utskottets utlåtande från och med det avsnitt som börjar på s.

99 med »Såsom departementschefen» och slutar på s. 100 med »motsvarande

del» bort ha följande lydelse:

Propositionsförslaget om gemensamhetsanläggningar innebär att byggnadsnämndens

prövningsrätt utsträckes utöver vad som eljest gäller enligt

byggnadslagstiftningen. Sålunda skall även anläggning inom sådana områden

på landsbygden, där byggnadslov eljest som regel inte krävs, inordnas

under planmyndighetens kontroll. Vidare skall prövningsrätten omfatta

också sådana anläggningar som inte är hänförliga till byggnad i byggnadslagstiftningens

mening. Från principiell synpunkt är det föga tillfredsställande

att byggnadsnämndens befogenheter vidgas genom införande av regler

i förevarande sammanhang. Om ändring anses böra ske på området, bör

erforderliga bestämmelser införas i byggnadslagstiftningen.

Det framlagda förslaget medför vidare risk för konflikter i fråga om

förrättningsmannens och byggnadsnämndens kompetens. Som exempel kan

nämnas att förrättningsmannen har att pröva förutsättningen för tvångsanslutning

av fastighet under det att frågan om en gemensamhetsanläggnings

betydelse för en fastighet måste komma under bedömning även vid

avgörandet av anläggningens tillåtlighet från plansynpunkt. Såsom motionärerna

framhåller är den särskilda prövningen av byggnadsnämnden även

ägnad att föranleda omgång och tidsutdräkt, eftersom förrättningsmannen

inte kan meddela sitt beslut förrän byggnadsnämndens beslut i fråga om

anläggningens tillåtlighet vunnit laga kraft. Och besvär mot nämndens beslut

kan föras ända upp till Kungl. Maj :t i de fall byggnadsnämnden vägrat

medgivande till anläggningen eller vid sådant medgivande fogat villkor

som innefattar avvikelse från förrättningsmannens förslag. Möjligheten till

kommunalbesvär torde också stå öppen. Motsvarande olägenheter kan uppkomma

om talan mot förrättningen fullföljs till ägodelningsrätt och eventuellt

vidare till hovrätt och högsta domstolen. För domstolen gäller nämligen

samma regler som för förrättningsmannen i fråga om skyldighet att

underställa ärendet byggnadsnämndens prövning i den mån annan lösning

ifrågasättes än vad byggnadsnämnden förut medgivit. Detta innebär att

domstolen — eller efter återförvisning förrättningsmannen —■ i många fall

är förhindrad att vidta ändring i meddelat anläggningsbeslut utan att frå
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

gan ånyo prövas av byggnadsnämnden och eventuellt högre administrativa

instanser.

Med hänsyn till de sålunda med förslaget från såväl principiell som processuell

synpunkt förenade olägenheterna bör en annan ordning väljas.

Lämpligen bör efter mönster från jorddelningslagens 19 kap. 13 § införas

bestämmelser av innehåll att frågan om anläggningars tillåtlighet från plansynpunkt

skall prövas av det organ som handhar prövningen i övrigt av

frågan om anläggningens inrättande, d. v. s. i detta fall förrättningsmannen.

Som lagrådet framhåller torde någon fara för att planmyndigheternas

synpunkter med en sådan ordning inte skulle tillbörligt beaktas ej föreligga.

Ytterligare garantier i detta avseende erbjuder reglerna om byggnadslovstvång.

För att tillgodose nämndens synpunkter bör bestämmelser införas

om att nämnden skall underrättas om första sammanträdet, vilket

föranleder eu komplettering av lagtexten i 20 § lagen om vissa gemensamhetsanläggningar,

och att förrättningsmannen har att före ärendets avgörande

inhämta yttrande från nämnden. Utskottets förslag föranleder

följdändringar i 9 §, 18 § första stycket, 21 § andra stycket och 39 § tredje

stycket nyssnämnda lag.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna 1: 766 och II: 940,

såvitt nu är i fråga, måtte för sin del antaga förslaget till

lag om vissa gemensamhetsanläggningar med sådana ändringar

att nedanstående paragrafer erhåller följande såsom

utskottets förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj.ts förslag)

9

Därest rörande fastighet träffas

överenskommelse om eller lämnas

medgivande till åtgärd som avses i

denna lag, skall avgörandet vid förrättningen

grundas härpå. Vad nu

sagts gäller dock ej i den mån åtgärden

strider mot beslut i fråga

som avses i 17 § andra stycket eller

bestämmelse i 7 § andra stycket åsidosättes

och ej heller i det fall att fastigheten

häftar för fordran eller annan

rättighet, såvida innehavare av

sådan fordran eller rättighet icke

samtycker till åtgärden eller denna

är väsentligen utan betydelse för

hans rätt.

(Utskottets förslag)

§•

Därest rörande fastighet träffas

överenskommelse om eller lämnas

medgivande till åtgärd som avses i

denna lag, skall avgörandet vid förrättningen

grundas härpå. Vad nu

sagts skall dock ej gälla i den mån

bestämmelse i 6 § andra stycket eller

7 § andra stycket åsidosättes och ej

heller i det fall att fastigheten häftar

för fordran eller annan rättighet,

såvida icke innehavare av sådan

fordran eller rättighet samtycker

till åtgärden eller denna är väsentligen

utan betydelse för hans rätt.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

17 §.

Föreligga från andra synpunkter

än som avses i 6 § andra stycket

förutsättningar för att inrätta gemensamhetsanläggning,

skall förråttningsmannen,

innan saken slutligen

prövas, hänskjuta ärendet till

byggnadsnämnden för prövning enligt

angivna lagrum. Förrättningsmannen

skall därvid lämna byggnadsnämnden

uppgift om de fastigheter

för vilka anläggningen är avsedd

samt sådan beskrivning av anläggningen

med angivande av läge,

storlek och beskaffenhet i övrigt

som fordras för nämndens bedömande.

Finner byggnadsnämnden, att

hinder mot anläggningen ej möter

enligt 6 § andra stycket, skall nämnden

lämna medgivande till anläggningen.

Även om denna strider mot

plan eller bestämmelser för markens

bebyggande, får sådant medgivande

lämnas, när särskilda skäl föreligga

och byggnadsnämnden äger medge

avvikelse från planen eller bestämmelserna

enligt vad som i allmänhet

gäller.

Talan mot beslut, varigenom byggnadsnämnden

vägrat medgivande

till anläggningen eller vid sådant

medgivande fogat villkor som innefattar

avvikelse från förrättningsmannens

förslag, föres hos länsstyrelsen

genom besvär. Länsstyrelsen

äger icke mot byggnadsnämndens

mening medge anläggningen i strid

mot fastställd generalplan eller

stadsplan.

Föreligga från andra synpunkter

än som avses i 6 § andra stycket

förutsättningar för att inrätta gemensamhetsanläggning,

skall förrättningsmannen,

innan saken slutligen

prövas, inhämta yttrande från

byggnadsnämnden huruvida med

hänsyn till bestämmelserna i angivna

lagrum hinder finnes mot anläggningens

inrättande.

Förrättningsmannen skall därvid

lämna byggnadsnämnden uppgift om

de fastigheter för vilka anläggningen

är avsedd samt sådan beskrivning

av anläggningen med angivande av

läge, storlek och beskaffenhet i övrigt

som fordras för nämndens bedömande.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 ur 1966

109

(Kungl. Maj-.ts förslag)

18

Har medgivande enligt 17 § helt

eller delvis vägrats eller möter annat

hinder mot anläggningens inrättande,

skall förrättningsmannen

så snart det kan ske besluta att inställa

förrättningen. Föreligga förutsättningar

för att inrätta anläggningen,

skall saken avgöras genom

anläggningsbeslut.

I anläggningsbeslut —--—--

(Utskottets förslag)

§•

Möter binder mot anläggningens

inrättande, skall förrättningsmannen

så snart det kan ske besluta att

inställa förrättningen. Föreligga förutsättningar

för att inrätta anläggningen,

skall saken avgöras genom

anläggningsbeslut.

— vara utförd.

20 §.

Bestämmelserna i 2 kap. 2 § första

stycket, 4, 8, 9 och 11 §§, 3 kap.

/ §, 2 § första stycket och andra

stycket första punkten, 3 och 4 §§,

6 § första stycket, 8, 9 och 13 §§, 16

kap. 2 § samt 18 kap. 3 § första

stycket lagen den 18 juni 1926 (nr

326) om delning av jord å landet

äga motsvarande tillämpning på förrättning

enligt denna lag.

Utöver den —- -— ----av förrättningen.

Om anläggningsbeslut---— —■ -— underrätta byggnadsnämnden.

Bestämmelserna i 2 kap. 2 § första

stycket, 4, 8, 9 och 11 §§, 3 kap.

/—4 §§, 6 § första stycket, 8, 9 och

13 §§, 16 kap. 2 § samt 18 kap. 3 §

första stycket lagen den 18 juni

1926 (nr 326) om delning av jord å

landet äga motsvarande tillämpning

på förrättning enligt denna lag.

21 §.

Talan mot------beslut

Byggnadsnämnden äger föra talan

mot anläggningsbeslut på den

grund att beslutet strider mot avgörande

i fråga som avses i 17 § andra

stycket.

I fråga------------

meddelades.

Byggnadsnämnden äger föra talan

mot anläggningsbeslut på den

grund att bestämmelsen i 6 § andra

stycket åsidosatts.

- ej föras.

39 §.

Inträda, sedan-----— ny förrättning.

Vid den--— —--åvilande bidragsskyldighet.

Är vid den nya förrättningen en- Är vid den nya förrättningen endast

fråga om ändring, som icke på- dast fråga om ändring, som icke

verkar bebyggelsens utformning el- påverkar bebyggelsens utformning

ler markanvändningen i övrigt, får eller markanvändningen i övrigt, får

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

frågan avgöras utan att byggnads- frågan avgöras utan att yttrande innämndens

medgivande enligt 17 § hämtas från byggnadsnämnden,

inhämtas.

III. av herrar Alexanderson, Ernulf, Ferdinand Nilsson, Grebäck och

Tobé samt — i andra hand — av herrar Lidgard och Bengtson i Solna, vilka

i fråga om ersättning till sakägare för nedlagda kostnader vid förrättningen

(19 §) ansett

a) att utskottets utlåtande från och med det avsnitt som börjar på s.

100 med »Enligt expropriationslagstiftningen» och slutar med »förevarande

motionsyrkande» bort ha följande lydelse:

Enligt expropriationslagstiftningen gäller att den som tvingas avstå mark

är berättigad att, åtminstone i första instans, erhålla gottgörelse för sina

kostnader för tillvaratagande av sin rätt till ersättning för marken. Då den

föreslagna tvångsrätten för tillgodoseende av gemensamhetsanläggnings behov

av utrymme är snarlik rätten till ianspråktagande enligt expropriationslagstiftningen

bör motsvarande regler som finns i denna lagstiftning

införas i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Det bör i sammanhanget

också framhållas att likartade bestämmelser finns i vattenlagen att

tillämpa redan vid syneförrättning för exempelvis vattenreglering. Sålunda

är annan sakägare än delägare enligt 10 kap. 79 § tredje stycket vattenlagen

berättigad till ersättning för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning

i målet eller eljest för bevakande av sin rätt vid sådan förrättning.

Någon anledning att frånkänna sakägaren rätt till ersättning på den

grunden att förrättningsmannen ex officio skall söka införskaffa utredning

i ärendet anser utskottet inte föreligga.

Utskottet ansluter sig vidare till vad lagrådet förordat därom att ersättning

skall utgå även för tillvaratagandet av sakägares rätt i frågan om tvångsrätt

över huvud får tillgripas. Såsom lagrådet vidare framhållit måste den,

mot vilken anspråk på upplåtelse av utrymme riktas utan att anspråket

vinner bifall, likställas med den som åläggs att upplåta utrymme. Vad nu

sagts bör gälla även när fråga är om upplåtelse av utrymme i fastighet som

skall ingå i anläggningen. Ersättningen bör dock självfallet ej avse andra

kostnader än sådana som hänföra sig till frågan om själva ianspråktagandet.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 766 och II: 940

i denna del måtte för sin del antaga förslaget till lag om

vissa gemensamhetsanläggningar med sådan ändring att

19 § erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade

lydelse:

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år VJtiti

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

19 §•

Förrättningsmannen och---—--om förrättningen.

Sakägare, mot vilken riktas anspråk

på upplåtelse av utrymme för

anläggning, är i den mån ej annat

förantedes av vad i 18 kap. 6 och 8

§§ rättegångsbalken stadgas berättigad

till ersättning för sina kostnader

i anledning härav.

Förrättningskostnaderna och kostnad

som avses i andra stycket skola,

om anläggningsbeslut meddelas,

bäras av ägarna till de anslutna fas
-

Förrättningskostnaderna skola,

om anläggningsbeslut meddelas, bäras

av ägarna till de anslutna fastigheterna

efter varje fastighets andelstal.

Inställes förrättning, skola kostnaderna

betalas av den som gjort

framställning om förrättningen eller,

om byggnadsnämnden påkallat förrättningen,

av kommunen. När det

är skäligt på grund av särskilda omständigheter,

få kostnaderna dock

fördelas på annat sätt.

tigheterna efter varje fastighets andelstal.

Inställes förrättning, skola

kostnaderna betalas av den som gjort

framställning om förrättningen eller,

om byggnadsnämnden påkallat

förrättningen, av kommunen. När

det finnes skäligt på grund av särskilda

omständigheter, få kostna
-

derna dock fördelas på annat sätt.

Beslut i ■— —----under förrättningen.

IV. av herrar Ferdinand Nilsson och Grebäck, vilka i fråga om ikraftträdandebestämmelser

för de lagförslag varom här är fråga ansett

a) att utskottet bort uttala följande:

I remiss till lagrådet den 11 februari 1966 av förslag till ny jordabalk

betonar justitieministern sambandet mellan blivande lagstiftning om samfällighetsrätt

och andra lagstiftningsfrågor som därmed har samband. Uppenbart

är att ett bedömande av nu föreliggande ärende i samband med

en blivande jordabalk framstår som naturligt. Emellertid är behovet av en

lagstiftning på området redan nu av sådan praktisk betydelse särskilt för

nya bebyggelseområden i större eller mindre samhällen liksom vid sanering

av äldre att beslut i ärendet icke bör fördröjas.

Föreliggande lagförslag är dock i flera hänseenden behäftat med uppenbara

brister. Lagråd och lagberedning har starkt kritiserat delar därav.

Även i förevarande utlåtande påtalas att vissa delar är svårtillgängliga och

att svårigheter torde föreligga att praktiskt tillämpa vissa lagens bestämmelser.

Utskottet anser sig också beträffande olika avsnitt böra framhålla

nödvändigheten att med uppmärksamhet följa lagens tillämpning och praktiska

konsekvenser. En översyn av denna lag inom en nära framtid synes

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

helt ligga i linje med utskottets sätt att bedöma den. En sådan översyn med

stöd av vunna erfarenheter och utvecklingen på närliggande lagstiftningsområden

tryggas bäst genom att såsom på andra och betydelsefulla områden

skett lagen beslutas få giltighet för viss tid, varefter ett förbättrat lagförslag

kan framkomma. Det framstår såsom lämpligt att tidpunkten härför

förlägges till den tid då förslag till ny jordabalk skall föreligga. Enligt

vad som inhämtas torde detta kunna beräknas ske inom en tidrymd av

ungefär tre år.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte för sin del — vid bifall till förslaget

till lag om vissa gemensamhetsanläggningar och lag

om förmånsrätt för fordringar enligt samma lag — vidtaga

sådan ändring att ikraftträdandebestämmelsen för

vardera lagen får följande lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967 och gäller till och med den

30 juni 1970.

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660032

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1966:377 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 19 tf 2 s. 2 i texten