Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skyldighet för gående att i mörker bära reflexanordning eller tänd lykta. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens första kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 230, av herr Svanström.

1966-02-22 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1966:6, Utlåtande i anledning av väckt motion om skyldighet för gående att i mörker bära reflexanordning eller tänd lykta. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens första kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 230, av herr Svanström.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966

1

Nr 6

Utlåtande i anledning av väckt motion om skyldighet för gående

att i mörker bära reflexanordning eller tänd lykta.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens första kammare

väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 230, av herr Svanström.

I motionen föreslås att riksdagen skall »besluta att i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställa om sådan ändring av vägtrafikförordningen att bestämd

skyldighet för gående att vid färd i mörker på icke upplyst väg bära reflexanordning

eller tänd lykta införes».

Beträffande motionens fullständiga innehåll får utskottet, i den mån

redogörelse ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen.

Gällande bestämmelser

Vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (VTF) innehåller i 60 §

särskilda bestämmelser för gående. Enligt 2 mom. sista stycket bör sålunda

den som under mörker färdas gående på väg, där tillfredsställande

belysning ej är anordnad och särskild gångbana ej finns, vara försedd

med tänd lykta eller reflexanordningar eller ock bära klädesplagg, som vid

belysning skarpt avtecknar sig mot omgivningen.

Frågans tidigare behandling

Bestämmelserna i 60 § VTF har icke närmare kommenterats vid förarbetena

till förordningen. Beträffande 60 § 2 mom. sista stycket, som infördes

genom förordning den 9 december 1960 på initiativ av 1960 års riksdag

att gälla fr. o. m. 1 januari 1961, må anföras följande.

1953 års trafiksäkerhetsutredning framhöll i sitt år 1954 avlämnade betänkande,

att fotgängare är den grupp av trafikanter, som drabbas hårdast

av påkörningsolyckor. Enligt utredningens mening var det lämpligast, att

fotgängarna mera allmänt bar med sig varningslykta eller begagnade något

reflekterande märke på sin klädsel. Utredningen föreslog därför, att 60 «§

VTF skulle tillföras ett nytt stycke av huvudsakligen rådgivande karaktär

och av innehåll, att gående, som använde cykelbana eller körbana, borde

bära en tänd lykta eller vara försedd med armbindel, skärp eller annan

anordning av reflekterande material eller ock bära något ljust klädesplagg

eller tygstycke eller vidtaga annan liknande åtgärd för att bli bättre synlig

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 6

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966

för andra trafikanter. Utredningen hemställde vidare, att Nationalföreningen

för trafiksäkerhetens främjande (NTF) måtte anmodas att upptaga spörsmålen

om bättre säkerhet för fotgängare under mörker till behandling. Utredningen

ansåg också, att föreskriften om att fotgängare, då gång- eller

cykelbana saknas, skall begagna yttersta delen av vägen, företrädesvis den

på högra sidan, skulle ändras så till vida att ordet »företrädesvis» utgick.

Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande framfördes från

flera håll tvivel på de sålunda föreslagna bestämmelsernas ändamålsenlighet.

Å andra sidan framfördes flera förslag i skärpande riktning.

I åtskilliga yttranden uttalades tvekan om lämpligheten av att belasta

VTF med bestämmelser av blott rådgivande karaktär. En remissinstans

fann att uppgiften att bibringa fotgängare insikt i hithörande ämnen bäst

fullgöres genom propaganda. I några yttranden påyrkades att den föreslagna

bestämmelsen om att gående bör medföra tänd lykta eller vara försedd

med anordning av reflekterande material eller bära ljust klädesplagg eller

tygstycke skulle omformuleras så att det klart framgick att dylik anordning

skulle medföras av varje gående. Ett antal remissinstanser ifrågasatte om

icke skyldigheten för fotgängare att gå på vägens högra sida borde i viss

omfattning straffsanktioneras.

I proposition nr 172 år 1955 förklarade föredragande departementschefen

att de föreslagna bestämmelserna, som ej var förenade med någon

straffsanktion, inte hade sin plats i VTF. Departementschefen fann det däremot

vara en angelägen uppgift för myndigheter och sammanslutningar,

som sysslade med trafiksäkerhetsfrågor, att bibringa allmänheten insikt

om den verkliga omfattningen av de faror, som är förenade med underlåtenhet

att iakttaga de av utredningen förordade försiktighetsmåtten.

I anledning av propositionen väcktes i riksdagen motionerna 1:506 och

11:626, i vilka hemställdes att Kungl. Maj :t måtte ta initiativet till att en

upplysningskampanj anordnades i syfte att redovisa riskerna för fotgängare

i mörker och att visa på de skyddsmöjligheter som erbjuder sig i form av

reflekterande material.

Andra lagutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 34,

över propositionen och de i ämnet väckta motionerna, att utskottet ansåg

en i nämnda motioner efterlyst upplysningskampanj lämpligen böra anförtros

åt Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, men att utskottet

ej fann det nödvändigt att hemställa, att Kungl. Maj :t tog initiativ

till en sådan kampanj.

I propositionen nr 69 till 1958 års A-riksdag framlades förslag till ändringar

i VTF m. m. I anledning av propositionen väcktes de likalydande

motionerna 1:341 och 11:433, i vilka föreslogs införande i VTF av en bestämmelse

av huvudsakligen rådgivande karaktär och av innehåll, att gående

som använder cykelbana eller körbana borde bära tänd lykta eller

vara försedd med armbindel, skärp eller annan anordning av reflekterande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966 3

material eller ock bära något ljust klädesplagg eller tygstycke eller vidtaga

annan liknande åtgärd för att bli bättre synlig för andra trafikanter.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen och motionerna i sitt

utlåtande nr 20, fann sig icke kunna tillstyrka motionerna och anförde.

Detta utskottets ställningstagande innebär dock icke på något sätt att

utskottet skulle anse att sådana åtgärder från fotgängarnas sida, som motionärerna

avser, icke skulle vara välmotiverade och till gagn för trafiksäkerheten.

Tvärtom vill utskottet kraftigt understryka angelägenheten av

att gående på olika sätt underlättar för andra trafikanter att upptäcka dem

under mörker. Utskottet vill också uttala sin uppskattning av det intresse

för dessa problem som under senare tid ådagalagts av bland andra klädesfabrikanter,

inte minst fabrikanter av barnkläder. Utskottet anser det dock

icke lämpligt att i vägtrafikförordningen intaga bestämmelser av den karaktär

som föreslagits. Problemet bör i stället lösas genom propaganda och

upplysning.

I de vid 1960 års riksdag väckta fristående motionerna 1:459 och 11:572

konstaterades att mörkerolyckorna varje år kräver ett stort antal offer

bland de gående. Det erinrades om att man för att minska dessa olycksrisker

bedriver propaganda i syfte att förmå fotgängarna att på mörk väg

vara försedda med lykta eller reflexer. Enligt motionärerna skulle en rekommenderande

bestämmelse i vägtrafikförordningen av sådan innebörd

avsevärt stödja och effektivisera den fortsatta propagandan. I anledning

därav föreslogs i motionerna att det i VTF skulle intagas en föreskrift av

innehåll att på väg utan belysning och utan gångbana gående efter mörkrets

inbrott borde vara utrustad med lykta eller på kläderna på lämpligt

sätt fastsätta reflexanordningar.

Vid remissbehandling av motionerna yppades delade meningar angående

det sålunda framlagda förslaget. Statens trafiksukerhetsrad ansåg, att en

rekommendation av föreslaget innehåll skulle bli utan betydelse för trafiksäkerhetspropagandan.

Ett betydligt verksammare medel för upplysningsverksamheten

borde enligt rådets mening vara siffror, som klart visade de

risker, som är förenade med att utan lykta eller reflexanordningar gå längs

en väg under mörker. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansåg, att eftersom

det redan fanns föreskrift med innebörd av rekommendation i avsnittet

beträffande gående i VTF, nämligen avseende sättet för fotgängare att sinsemellan

väja, några principiella betänkligheter inte behövde föreligga mot

motionärernas förslag. Då upplysningsarbetet för ökad trafiksäkerhet otvivelaktigt

skulle stödjas genom förslaget, tillstyrkte styrelsen bifall till detsamma.

Motororganisationernas samarbetsdelegation ansåg syftet med förslaget

behjärtansvärt men ställde sig tveksam till att en bestämmelse av

föreslagen innebörd infördes i VTF, eftersom efterlevnaden av densamma

inte skulle kunna övervakas. Enligt delegationen borde i stället ökad propaganda

tillgripas för att förmå gående att i mörker utrusta sig med lykta

eller reflexanordning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966

I sitt utlåtande nr 63 år 1960 konstaterade andra lagutskottet till en början

att liknande frågor tidigare övervägts av statsmakterna, varvid uttalats

att bestämmelser av föreslaget innehåll icke hade sin plats i VTF, enär de

ej var förenade med någon straffsanktion, samt att problemet i stället borde

lösas genom propaganda och upplysning. Utskottet fortsatte.

De åtgärder från de gåendes sida som motionärerna avser skulle ulan

tvivel i väsentlig mån vara till gagn för trafiksäkerheten. Det är därför en

angelägen uppgift att upplysa fotgängarna om de risker, som är förenade

med att utan lykta eller reflexanordning gå längs en väg under mörker

samt om de medel som står dem till buds för att skydda sig för dylika risker.

Utskottet vill i detta sammanhang med tillfredsställelse konstatera, att

intensiv upplysning och propaganda förts i dessa avseenden, i synnerhet

från Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. Enligt utskottets

mening skulle emellertid de organisationer, som bedriver sådan verksamhet,

otvivelaktigt stödjas i sitt arbete om en bestämmelse av det slag motionärerna

förordat intages i författningen. Att som skäl häremot anföra

att en icke straffsanktionerad bestämmelse ej bör införas i vägtrafikförordningen

är icke bärande, enär förordningen redan nu innehåller bestämmelser

av enbart rådgivande karaktär, t. ex. föreskrifter att gående sinsemellan

bör väja åt vänster. Utskottet tillstyrker därför bifall till motionerna

i denna del.

Utskottet hemställde att riksdagen i anledning av motionerna måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening giva till känna vad utskottet

sålunda anfört om gående i mörker. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Enligt en vid utlåtandet fogad reservation borde motionerna i förevarande

del icke föranleda någon riksdagens åtgärd. Reservanterna anslöt sig till

majoritetens motivering, såvitt avsåg de föreslagna bestämmelsernas betydelse

för trafiksäkerheten och vikten av upplysnings- och propagandaverksamhet.

Det följande avsnittet borde emellertid enligt reservationen haft

följande lydelse.

Enligt utskottets mening är det emellertid tveksamt, om en bestämmelse

av det slag motionärerna förordat bör intagas i författningen, innan man

gjort helt klart för sig vilka konsekvenser den kan få ur straffrättslig och

skadeståndsrättslig synpunkt. Härtill kommer att det måste bli synnerligen

svårt att i praxis dels ge en rimlig tolkning av ifrågavarande bestämmelse

och dels kontrollera efterlevnaden av densamma. Enligt utskottets uppfattning

bör man i stället såsom tidigare söka nå motionernas syfte genom

intensiv upplysning och propaganda.

I motionen 11:134- vid 1961 års riksdag hemställdes om riksdagens uttalande

att som ett led i strävandena att bekämpa mörkerolyckorna i trafiken

vägbanorna vid ut- och infarter till städer och tätorter måtte i ökad utsträckning

förses med särskilda gångbanor. Statens trafiksäkerhetsråd anförde

i remissyttrande över motionen bl. a. följande.

Som ett viktigt led i trafiksäkerhetsforskningen ingår undersökningar till

klarläggande av olycksorsakerna.---Av ett nyligen på trafiksäker
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966

5

hetsrådets uppdrag utfört arbete — Index för vägtrafikolyckor, del IV —

som utgör ett detalj studium av olyckstyper utom tättbebyggt område kan

utläsas, att av samtliga de fotgängarolyckor som inträffat utom tättbebyggt

område och i vilka motorfordon varit inblandade ca 25 % avsett fall, där

fotgängaren gått längs vägen, under det att ca 60 % av hela antalet av dessa

olyckor avsett fall där vederbörande korsat körbanan.

Motionen avstyrktes av de i ärendet hörda remissinstanserna under hänvisning

bl. a. till de kostnader som ett tillmötesgående av motionärens önskemål

skulle medföra. På statsutskottets hemställan (SU 153/1961) avslog

riksdagen motionen.

Vid 1964 års riksdag väcktes motionerna 1:346 och 11:398 med yrkande

om skyldighet att bära reflexer eller annat skydd vid färd under mörker,

där tillfredsställande belysning saknades. Tredje lagutskottet anförde i

sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 15 bl. a. att det för det dåvarande

var för tidigt att bedöma om den gällande bestämmelsen fått avsedd verkan.

Vidare påpekades att Nordisk vägtrafikkommitté inom ramen för

kommitténs uppdrag översåg reglerna för gående. Motionerna föranledde

icke någon riksdagens åtgärd.

Nordisk vägtrafikkommitté

Åt Nordisk vägtrafikkommitté har uppdragits att utarbeta förslag till gemensam

trafiklagstiftning för Danmark, Finland, Norge och Sverige. Enligt

uppgift är bl. a. bestämmelserna för gående föremål för kommitténs överväganden.

Av årets riksdagsberättelse framgår att utredningsarbetet beräknas

bli slutfört under första halvåret 1966.

Utskottet

Efter initiativ från riksdagen infördes i VTF fr. o. m. den 1 januari 1961

en bestämmelse av innehåll att den som under mörker färdas gående på

väg, där tillfredsställande belysning ej är anordnad och särskild gångbana

ej finns, bör vara försedd med tänd lykta eller reflexanordningar eller ock

bära klädesplagg, som vid belysning skarpt avtecknar sig mot omgivningen.

I förevarande motion hemställs nu om sådan ändring av bestämmelsen,

att den inte blott får rådgivande karaktär utan stadgar skyldighet för gående

att vid färd i mörker på icke upplyst väg bära reflexanordning eller

tänd lykta.

Med hänsyn till att mörkerolyckorna varje år kräver ett stort antal offer

bland de gående vill utskottet gärna instämma med motionärens syfte

alt på detta område öka trafiksäkerheten. Vad riksdagen emellertid anförde

år 1964 att det för det dåvarande var för tidigt att bedöma om bestämmelsen

fått avsedd verkan torde alltjämt gälla. Vidare avser Nordisk vägtrafik
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966

kommitté att under innevarande halvår framlägga förslag till gemensam

trafiklagstiftning för Danmark, Finland, Norge och Sverige. Inom kommittén

övervägs bl. a. bestämmelserna för gående. Då den av motionären

aktualiserade frågan lämpligen bör bedömas i samband med det sålunda

inom kort väntade förslaget anser utskottet att något uttalande från riksdagens

sida i anledning av motionen icke är påkallat.

Utskottet får således hemställa,

att förevarande motion, 1:230, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 februari 196(5

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Svante Kristiansson,

Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson, Herbert Larsson

och Torsten Hansson*;

från andra kammaren: herr Nyberg, fru Torbrink*, herrar Grebäck,

Hedin, Svenning, fröken Anderson i Lerum, fru Ekroth och herr From.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1966

660141

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.