Utlåtande i anledning av väckt motion om skyldighet för gående att i mörker bära reflexanordning eller tänd lykta. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens första kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 230, av herr Svanström.
1966-02-22 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1966:6, Utlåtande i anledning av väckt motion om skyldighet för gående att i mörker bära reflexanordning eller tänd lykta. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens första kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 230, av herr Svanström.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966
1
Nr 6
Utlåtande i anledning av väckt motion om skyldighet för gående
att i mörker bära reflexanordning eller tänd lykta.
Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens första kammare
väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 230, av herr Svanström.
I motionen föreslås att riksdagen skall »besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om sådan ändring av vägtrafikförordningen att bestämd
skyldighet för gående att vid färd i mörker på icke upplyst väg bära reflexanordning
eller tänd lykta införes».
Beträffande motionens fullständiga innehåll får utskottet, i den mån
redogörelse ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen.
Gällande bestämmelser
Vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (VTF) innehåller i 60 §
särskilda bestämmelser för gående. Enligt 2 mom. sista stycket bör sålunda
den som under mörker färdas gående på väg, där tillfredsställande
belysning ej är anordnad och särskild gångbana ej finns, vara försedd
med tänd lykta eller reflexanordningar eller ock bära klädesplagg, som vid
belysning skarpt avtecknar sig mot omgivningen.
Frågans tidigare behandling
Bestämmelserna i 60 § VTF har icke närmare kommenterats vid förarbetena
till förordningen. Beträffande 60 § 2 mom. sista stycket, som infördes
genom förordning den 9 december 1960 på initiativ av 1960 års riksdag
att gälla fr. o. m. 1 januari 1961, må anföras följande.
1953 års trafiksäkerhetsutredning framhöll i sitt år 1954 avlämnade betänkande,
att fotgängare är den grupp av trafikanter, som drabbas hårdast
av påkörningsolyckor. Enligt utredningens mening var det lämpligast, att
fotgängarna mera allmänt bar med sig varningslykta eller begagnade något
reflekterande märke på sin klädsel. Utredningen föreslog därför, att 60 «§
VTF skulle tillföras ett nytt stycke av huvudsakligen rådgivande karaktär
och av innehåll, att gående, som använde cykelbana eller körbana, borde
bära en tänd lykta eller vara försedd med armbindel, skärp eller annan
anordning av reflekterande material eller ock bära något ljust klädesplagg
eller tygstycke eller vidtaga annan liknande åtgärd för att bli bättre synlig
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 6
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966
för andra trafikanter. Utredningen hemställde vidare, att Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande (NTF) måtte anmodas att upptaga spörsmålen
om bättre säkerhet för fotgängare under mörker till behandling. Utredningen
ansåg också, att föreskriften om att fotgängare, då gång- eller
cykelbana saknas, skall begagna yttersta delen av vägen, företrädesvis den
på högra sidan, skulle ändras så till vida att ordet »företrädesvis» utgick.
Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande framfördes från
flera håll tvivel på de sålunda föreslagna bestämmelsernas ändamålsenlighet.
Å andra sidan framfördes flera förslag i skärpande riktning.
I åtskilliga yttranden uttalades tvekan om lämpligheten av att belasta
VTF med bestämmelser av blott rådgivande karaktär. En remissinstans
fann att uppgiften att bibringa fotgängare insikt i hithörande ämnen bäst
fullgöres genom propaganda. I några yttranden påyrkades att den föreslagna
bestämmelsen om att gående bör medföra tänd lykta eller vara försedd
med anordning av reflekterande material eller bära ljust klädesplagg eller
tygstycke skulle omformuleras så att det klart framgick att dylik anordning
skulle medföras av varje gående. Ett antal remissinstanser ifrågasatte om
icke skyldigheten för fotgängare att gå på vägens högra sida borde i viss
omfattning straffsanktioneras.
I proposition nr 172 år 1955 förklarade föredragande departementschefen
att de föreslagna bestämmelserna, som ej var förenade med någon
straffsanktion, inte hade sin plats i VTF. Departementschefen fann det däremot
vara en angelägen uppgift för myndigheter och sammanslutningar,
som sysslade med trafiksäkerhetsfrågor, att bibringa allmänheten insikt
om den verkliga omfattningen av de faror, som är förenade med underlåtenhet
att iakttaga de av utredningen förordade försiktighetsmåtten.
I anledning av propositionen väcktes i riksdagen motionerna 1:506 och
11:626, i vilka hemställdes att Kungl. Maj :t måtte ta initiativet till att en
upplysningskampanj anordnades i syfte att redovisa riskerna för fotgängare
i mörker och att visa på de skyddsmöjligheter som erbjuder sig i form av
reflekterande material.
Andra lagutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 34,
över propositionen och de i ämnet väckta motionerna, att utskottet ansåg
en i nämnda motioner efterlyst upplysningskampanj lämpligen böra anförtros
åt Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, men att utskottet
ej fann det nödvändigt att hemställa, att Kungl. Maj :t tog initiativ
till en sådan kampanj.
I propositionen nr 69 till 1958 års A-riksdag framlades förslag till ändringar
i VTF m. m. I anledning av propositionen väcktes de likalydande
motionerna 1:341 och 11:433, i vilka föreslogs införande i VTF av en bestämmelse
av huvudsakligen rådgivande karaktär och av innehåll, att gående
som använder cykelbana eller körbana borde bära tänd lykta eller
vara försedd med armbindel, skärp eller annan anordning av reflekterande
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966 3
material eller ock bära något ljust klädesplagg eller tygstycke eller vidtaga
annan liknande åtgärd för att bli bättre synlig för andra trafikanter.
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen och motionerna i sitt
utlåtande nr 20, fann sig icke kunna tillstyrka motionerna och anförde.
Detta utskottets ställningstagande innebär dock icke på något sätt att
utskottet skulle anse att sådana åtgärder från fotgängarnas sida, som motionärerna
avser, icke skulle vara välmotiverade och till gagn för trafiksäkerheten.
Tvärtom vill utskottet kraftigt understryka angelägenheten av
att gående på olika sätt underlättar för andra trafikanter att upptäcka dem
under mörker. Utskottet vill också uttala sin uppskattning av det intresse
för dessa problem som under senare tid ådagalagts av bland andra klädesfabrikanter,
inte minst fabrikanter av barnkläder. Utskottet anser det dock
icke lämpligt att i vägtrafikförordningen intaga bestämmelser av den karaktär
som föreslagits. Problemet bör i stället lösas genom propaganda och
upplysning.
I de vid 1960 års riksdag väckta fristående motionerna 1:459 och 11:572
konstaterades att mörkerolyckorna varje år kräver ett stort antal offer
bland de gående. Det erinrades om att man för att minska dessa olycksrisker
bedriver propaganda i syfte att förmå fotgängarna att på mörk väg
vara försedda med lykta eller reflexer. Enligt motionärerna skulle en rekommenderande
bestämmelse i vägtrafikförordningen av sådan innebörd
avsevärt stödja och effektivisera den fortsatta propagandan. I anledning
därav föreslogs i motionerna att det i VTF skulle intagas en föreskrift av
innehåll att på väg utan belysning och utan gångbana gående efter mörkrets
inbrott borde vara utrustad med lykta eller på kläderna på lämpligt
sätt fastsätta reflexanordningar.
Vid remissbehandling av motionerna yppades delade meningar angående
det sålunda framlagda förslaget. Statens trafiksukerhetsrad ansåg, att en
rekommendation av föreslaget innehåll skulle bli utan betydelse för trafiksäkerhetspropagandan.
Ett betydligt verksammare medel för upplysningsverksamheten
borde enligt rådets mening vara siffror, som klart visade de
risker, som är förenade med att utan lykta eller reflexanordningar gå längs
en väg under mörker. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansåg, att eftersom
det redan fanns föreskrift med innebörd av rekommendation i avsnittet
beträffande gående i VTF, nämligen avseende sättet för fotgängare att sinsemellan
väja, några principiella betänkligheter inte behövde föreligga mot
motionärernas förslag. Då upplysningsarbetet för ökad trafiksäkerhet otvivelaktigt
skulle stödjas genom förslaget, tillstyrkte styrelsen bifall till detsamma.
Motororganisationernas samarbetsdelegation ansåg syftet med förslaget
behjärtansvärt men ställde sig tveksam till att en bestämmelse av
föreslagen innebörd infördes i VTF, eftersom efterlevnaden av densamma
inte skulle kunna övervakas. Enligt delegationen borde i stället ökad propaganda
tillgripas för att förmå gående att i mörker utrusta sig med lykta
eller reflexanordning.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966
I sitt utlåtande nr 63 år 1960 konstaterade andra lagutskottet till en början
att liknande frågor tidigare övervägts av statsmakterna, varvid uttalats
att bestämmelser av föreslaget innehåll icke hade sin plats i VTF, enär de
ej var förenade med någon straffsanktion, samt att problemet i stället borde
lösas genom propaganda och upplysning. Utskottet fortsatte.
De åtgärder från de gåendes sida som motionärerna avser skulle ulan
tvivel i väsentlig mån vara till gagn för trafiksäkerheten. Det är därför en
angelägen uppgift att upplysa fotgängarna om de risker, som är förenade
med att utan lykta eller reflexanordning gå längs en väg under mörker
samt om de medel som står dem till buds för att skydda sig för dylika risker.
Utskottet vill i detta sammanhang med tillfredsställelse konstatera, att
intensiv upplysning och propaganda förts i dessa avseenden, i synnerhet
från Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. Enligt utskottets
mening skulle emellertid de organisationer, som bedriver sådan verksamhet,
otvivelaktigt stödjas i sitt arbete om en bestämmelse av det slag motionärerna
förordat intages i författningen. Att som skäl häremot anföra
att en icke straffsanktionerad bestämmelse ej bör införas i vägtrafikförordningen
är icke bärande, enär förordningen redan nu innehåller bestämmelser
av enbart rådgivande karaktär, t. ex. föreskrifter att gående sinsemellan
bör väja åt vänster. Utskottet tillstyrker därför bifall till motionerna
i denna del.
Utskottet hemställde att riksdagen i anledning av motionerna måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening giva till känna vad utskottet
sålunda anfört om gående i mörker. Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Enligt en vid utlåtandet fogad reservation borde motionerna i förevarande
del icke föranleda någon riksdagens åtgärd. Reservanterna anslöt sig till
majoritetens motivering, såvitt avsåg de föreslagna bestämmelsernas betydelse
för trafiksäkerheten och vikten av upplysnings- och propagandaverksamhet.
Det följande avsnittet borde emellertid enligt reservationen haft
följande lydelse.
Enligt utskottets mening är det emellertid tveksamt, om en bestämmelse
av det slag motionärerna förordat bör intagas i författningen, innan man
gjort helt klart för sig vilka konsekvenser den kan få ur straffrättslig och
skadeståndsrättslig synpunkt. Härtill kommer att det måste bli synnerligen
svårt att i praxis dels ge en rimlig tolkning av ifrågavarande bestämmelse
och dels kontrollera efterlevnaden av densamma. Enligt utskottets uppfattning
bör man i stället såsom tidigare söka nå motionernas syfte genom
intensiv upplysning och propaganda.
I motionen 11:134- vid 1961 års riksdag hemställdes om riksdagens uttalande
att som ett led i strävandena att bekämpa mörkerolyckorna i trafiken
vägbanorna vid ut- och infarter till städer och tätorter måtte i ökad utsträckning
förses med särskilda gångbanor. Statens trafiksäkerhetsråd anförde
i remissyttrande över motionen bl. a. följande.
Som ett viktigt led i trafiksäkerhetsforskningen ingår undersökningar till
klarläggande av olycksorsakerna.---Av ett nyligen på trafiksäker
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966
5
hetsrådets uppdrag utfört arbete — Index för vägtrafikolyckor, del IV —
som utgör ett detalj studium av olyckstyper utom tättbebyggt område kan
utläsas, att av samtliga de fotgängarolyckor som inträffat utom tättbebyggt
område och i vilka motorfordon varit inblandade ca 25 % avsett fall, där
fotgängaren gått längs vägen, under det att ca 60 % av hela antalet av dessa
olyckor avsett fall där vederbörande korsat körbanan.
Motionen avstyrktes av de i ärendet hörda remissinstanserna under hänvisning
bl. a. till de kostnader som ett tillmötesgående av motionärens önskemål
skulle medföra. På statsutskottets hemställan (SU 153/1961) avslog
riksdagen motionen.
Vid 1964 års riksdag väcktes motionerna 1:346 och 11:398 med yrkande
om skyldighet att bära reflexer eller annat skydd vid färd under mörker,
där tillfredsställande belysning saknades. Tredje lagutskottet anförde i
sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 15 bl. a. att det för det dåvarande
var för tidigt att bedöma om den gällande bestämmelsen fått avsedd verkan.
Vidare påpekades att Nordisk vägtrafikkommitté inom ramen för
kommitténs uppdrag översåg reglerna för gående. Motionerna föranledde
icke någon riksdagens åtgärd.
Nordisk vägtrafikkommitté
Åt Nordisk vägtrafikkommitté har uppdragits att utarbeta förslag till gemensam
trafiklagstiftning för Danmark, Finland, Norge och Sverige. Enligt
uppgift är bl. a. bestämmelserna för gående föremål för kommitténs överväganden.
Av årets riksdagsberättelse framgår att utredningsarbetet beräknas
bli slutfört under första halvåret 1966.
Utskottet
Efter initiativ från riksdagen infördes i VTF fr. o. m. den 1 januari 1961
en bestämmelse av innehåll att den som under mörker färdas gående på
väg, där tillfredsställande belysning ej är anordnad och särskild gångbana
ej finns, bör vara försedd med tänd lykta eller reflexanordningar eller ock
bära klädesplagg, som vid belysning skarpt avtecknar sig mot omgivningen.
I förevarande motion hemställs nu om sådan ändring av bestämmelsen,
att den inte blott får rådgivande karaktär utan stadgar skyldighet för gående
att vid färd i mörker på icke upplyst väg bära reflexanordning eller
tänd lykta.
Med hänsyn till att mörkerolyckorna varje år kräver ett stort antal offer
bland de gående vill utskottet gärna instämma med motionärens syfte
alt på detta område öka trafiksäkerheten. Vad riksdagen emellertid anförde
år 1964 att det för det dåvarande var för tidigt att bedöma om bestämmelsen
fått avsedd verkan torde alltjämt gälla. Vidare avser Nordisk vägtrafik
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966
kommitté att under innevarande halvår framlägga förslag till gemensam
trafiklagstiftning för Danmark, Finland, Norge och Sverige. Inom kommittén
övervägs bl. a. bestämmelserna för gående. Då den av motionären
aktualiserade frågan lämpligen bör bedömas i samband med det sålunda
inom kort väntade förslaget anser utskottet att något uttalande från riksdagens
sida i anledning av motionen icke är påkallat.
Utskottet får således hemställa,
att förevarande motion, 1:230, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 22 februari 196(5
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Svante Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson, Herbert Larsson
och Torsten Hansson*;
från andra kammaren: herr Nyberg, fru Torbrink*, herrar Grebäck,
Hedin, Svenning, fröken Anderson i Lerum, fru Ekroth och herr From.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1966
660141
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.