Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående stopplikten vid huvudled. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 586 i första kammaren av herr Enarsson och herr Ohlsson, Ebbe, samt nr 738 i andra kammaren av herr Thylén m. fl.

1966-02-22 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1966:7, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående stopplikten vid huvudled. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 586 i första kammaren av herr Enarsson och herr Ohlsson, Ebbe, samt nr 738 i andra kammaren av herr Thylén m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1966

1

Nr 7

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående stopplikten

vid huvudled.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 586 i första kammaren av herr Enarsson

och herr Ohlsson, Ebbe, samt nr 738 i andra kammaren av herr Thylén

m. fl.

I motionerna hemställs »att riksdagen måtte besluta sådan ändring i

vägtrafikförordningen av den 28 september 1951 att varningstecken blir

obligatoriskt före stopptecken vid huvudled och placeras 200 m före stopptecknet

och att hastighetsbegränsning till 30 km/tim skall gälla på vägsträckan

från varningstecknet till huvudled».

Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet hänvisa till

motionen 11:738.

Gällande rätt

Enligt 48 § 1 mom. vägtrafikförordningen åligger det fordonsförare,

som ämnar passera eller eljest köra in på huvudled, att dessförinnan stanna

fordonet och lämna företräde åt fordon på huvudleden. Förare, som ämnar

kora in på motorväg, skall lämna företräde åt fordon på denna. Av momentets

andra stycke framgår att förare, som från parkeringsplats, fastighet,

tomt, äga eller annat dylikt område vill passera eller svänga in på väg,

skall lämna företräde åt fordon på vägen.

I 64 § 1 mom. VTF stadgas vidare att vid allmän väg, gata eller annan

allmän plats skall, där vägtrafikant bör göras uppmärksam på framförvarande

fara, anbringas varningsmärke. Har beträffande allmän väg, gata

eller annan allmän plats utfärdats lokal trafikföreskrift, avseende förbud

eller påbud för trafiken på vägen, eller har beträffande enskild väg sådan

föreskrift meddelats av myndighet, skall enligt 2 mom. föreskriften, om

så lämpligen kan ske, tillkännagivas genom förbudsmärke respektive påbudsmärke.

Enligt kungörelsen den 7 december 1951 angående vägmärken m. m.

innebär stopptecken förbud att med fordon korsa eller svänga in på huvudled

eller annan större väg utan att dessförinnan stanna (10 §). Till förberedande

upplysning om att föraren nalkas plats pa vägen, där förbudet tar

sin början, må användas förbudsmärke med därunder anbragt tilläggstavla,

angivande avståndet till den plats, som förbudet avser (12 §).

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 3 avd. Nr 7

8181 66

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1966

Märke som anbringas vid icke-huvudled till varning för korsning med

huvudled skall utgöras av en triangelformig tavla med nedåtriktad spets.

Under märket må anbringas tilläggstavla som anger avståndet till vägkorsningen

(5 §). Där icke annat betingas av förhållandena på platsen, skall

märket uppsättas på ett avstånd av 150—250 m från den plats, som märket

avser (4 §).

Historik

I sitt betänkande den 15 december 1954 (SOU 1954:38) behandlade

trafiksäkerhetsutredningen bl. a. frågan om skyldighet att stanna vid huvudled.

På anförda skäl föreslog utredningen en regel om skyldighet för fordonsförare

att alltid stanna före infart på huvudled. För det fall att generell

stoppskyldighet vid huvudled införes framhöll utredningen, ^tt s. k. stoppmärken

bör uppsättas icke endast där allmän väg löper ut i huvudled utan

även där så är fallet med enskild väg, å vilken främmande trafik förekommer

i större omfattning. Det erinrades om att enligt lydelsen av nuvarande

bestämmelse i 10 § punkt 15 vägmärkeskungörelsen är förare skyldig att

stanna sitt fordon omedelbart framför den punkt, där stoppmärke finnes

uppsatt. Utredningen sade sig känna till platser, där en fordonsförare, som

stannar vid märket, icke har någon sikt över huvudleden. För att undanröja

denna olägenhet borde enligt utredningens mening märket få den

ändrade innebörden, att det kommer att avse förbud att med fordon färdas

ut på den korsande eller anslutande vägen utan att först ha stannat; detta

möjliggör nämligen en större frihet vid valet av den lämpliga platsen för

märkets placering.

Vidare påpekade utredningen att enligt vägmärkeskungörelsen kan stoppmärket

anbringas icke endast vid korsning med huvudled utan även vid

korsning med annan större väg, men denna möjlighet har hittills blott begagnats

i ringa omfattning. Utredningen förordade för sin del, att man i

framtiden icke tvekar att uppsätta stoppmärken i sådana korsningar, som

befinnes särskilt kritiska på grund av skymd sikt eller stark trafik. Utredningen

fann det likaså angeläget, att domstolar och åklagare vid utmätande

av straff för underlåtenhet att stanna före infart på huvudled icke

betraktar en sådan underlåtenhet såsom en rutinmässig bagatellförseelse

utan vid straffmätningen tar hänsyn till de faror, som föraren åstadkommer

genom underlåtenhet att stanna.

I propositionen nr 172 år 1955, som i huvudsak grundade sig på det av

trafiksäkerhetsutredningen avgivna betänkandet, anförde departementschefen

följande i förevarande fråga.

Frågan om skyldighet för fordonsförare att stanna före infart på huvud
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 Ar 1966

3

led diskuterades redan i samband med tillkomsten av 1935 års vägtrafikstadga

och har sedan dess aldrig helt mist sin aktualitet. I allmänhet torde

den ifrågasatta bestämmelsen — vilken särskilt varmt förordas av motorförarorganisationerna

— ha betraktats såsom ett medel att förbättra

framkomligheten på huvudlederna. I det sammanhang, vari frågan nu aktualiserats,

har den emellertid helt erhållit karaktär av åtgärd till främjande

av trafiksäkerheten. Även i sådant hänseende kan åtskilliga argument anföras

såväl för som emot det av utredningen förordade stadgandet.

Till stöd för förslaget i denna del har främst åberopats att ett mycket

stort antal olyckshändelser orsakats av förarnas felaktiga åtgärder i vägkorsningar

samt att skyldigheten att stanna ger föraren tillfälle att bedöma

de risker han löper vid färd in på huvudleden och sannolikt minskar

hans benägenhet att taga den risk det innebär att söka föra upp fordonet

i en alltför liten lucka i trafiken på huvudleden. Vidare har åberopats, att

det överraskningsmoment, som ett plötsligt uppdykande fordon innebär

för den som färdas på huvudleden, lätt leder till panikartade åtgärder från

hans sida och därför vållar avsevärd risk för olyckor. Det har också sagts,

att en allmän stoppskyldighet även eljest ur flera synpunkter är en nödvändig

konsekvens av huvudledens absoluta företräde.

Å andra sidan har gjorts gällande farhågor för att en bestämmelse av nu

åsyftat innehåll i många fall icke kommer att efterlevas i praktiken. I

detta hänseende har särskilt åberopats, att flertalet vägfarande icke

ställer sig till efterrättelse de nuvarande bestämmelserna om skyldighet

att stanna å sådana platser, där stoppskyldighet påbjudits genom

särskilt trafikmärke. Vidare kan anmärkas, att det med den föreslagna bestämmelsen

i vissa fall, nämligen då trafiken på huvudleden är tät och

framgår med större hastighet, kan ställa sig svårt att över huvud komma

in på huvudleden, vilket i sin tur kan leda till trafikstockning på anslutande

bivägar.

Det allvarligaste argumentet mot den föreslagna bestämmelsen är likvisst

den omständigheten, att det vid vissa tunga transporter, speciellt vid

utdrivning av timmer, stundom kan bli mycket svårt för att icke säga

omöjligt att efterkomma densamma. Särskilt i Norrland framgår de viktigaste

vägarna ofta i anslutning till älvdalarna och kommer därigenom att

korsas av ett stort antal permanenta och tillfälliga skogsvägar, vilka ibland

löper i kraftigt medlut. Det kan stundom vara svårt eller omöjligt att bringa

en tyngre hästanspänd timmerfora att stanna vid passerandet av en väg

eller att, sedan den stannats, föra den över vägen. F. ö. kan ifrågasättas,

om en stoppskyldighet i dylika fall är lämplig ens ur huvudledstrafikens

synpunkt med hänsyn till risken för att förän blir slående på vägen.

Oaktat de argument, som sålunda kan anföras mot en bestämmelse om

skyldighet att stanna före infärd på huvudled, anser jag dock övervägande

skäl tala för bestämmelsen. Jag vill i detta hänseende särskilt framhålla,

att det stora flertalet motorförare är positivt inställda till densamma samt

att redan detta förhållande utgör en viss garanti för att den i allmänhet

kommer att efterlevas. Regeln torde minska risken för sammanstötningar

i korsning mellan huvudled och biväg samt på platser, där biväg eljest

ansluter till en huvudled. Detta är särskilt önskvärt ur den synpunkten, att

trafiken på huvudled oftast framgår med relativt stor hastighet och att

sammanstötning med fordon på huvudled därför ofta leder till allvarliga

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1966

skador. Vad nyss anförts om praktiska svårigheter för bestämmelsens tilllämpning

å vägar med mycket tät trafik torde numera beaktas på det sättet,

att de vägar inom tätare bebyggda områden, varest dylika svårigheter

främst gör sig gällande, endast undantagvis förklaras för huvudleder. Detsamma

bör gälla de vägar, över vilka timmertransporter förekommer i

avsevärd omfattning. För vissa sådana fall kan övervägas, om icke vägen

lämpligen bör under den säsong, då timmertransporter pågår, helt eller på

vissa sträckor nedklassas till icke-huvudled. Jag förutsätter givetvis, att

skogsnäringens och andra näringars intressen, vilka i många fall avsevärt

väger över det intresse, som kan påkalla stoppskyldighet vid huvudled,

kommer att tillbörligen beaktas av de tillämpande myndigheterna.

Under hänvisning till det anförda anser jag mig kunna förorda, att en

bestämmelse av den sakliga innebörd, utredningen föreslagit, intages i vägtrafikförordningen.

Vad utredningen anfört rörande önskvärdheten av att s. k. stoppmärken

uppsattes icke allenast där allmän väg löper ut i huvudled utan även där

så är fallet med enskild väg, å vilken främmande trafik förekommer i

större omfattning, kan jag i allo biträda. Speciellt med hänsyn till det nordiska

samarbetet på vägtrafikens område och till andra av Sverige ingångna

internationella förpliktelser är det av vikt att stoppskyldigheten konsekvent

Litmärkes. Likaledes delar jag utredningens uppfattning att stoppmärket

bör i större omfattning än hittills anbringas även vid trafikfarliga korsningar

av annan väg än huvudled.

Vad angår förhållandena i korsning av två huvudleder anser jag att hithörande

frågor bör lösas av vederbörande myndigheter från fall till fall.

Den av utredningen föreslagna ändringen av stoppmärkets innebörd

anser jag vara påkallad. Frågan kommer att tagas upp vid den översyn av

kungörelsen angående vägmärken som är omedelbart förestående.

Andra lagutskottet uttalade följande i sitt av riksdagen godkända utlåtande

nr 34 år 1955 i anledning av förenämnda proposition i vad den avsåg

frågan om skyldighet att stanna vid huvudled.

Enligt utskottets mening är det från såväl trafiksäkerhetssynpunkter

som från synpunkten att genomfartstrafiken bör flyta smidigt ett väsentligt

intresse, att regeln om företrädesrätt för trafiken på huvudled

respekteras. Införandet i vidsträckt omfattning av en stopplikt för den

som färdas in på huvudled är därför ett givet önskemål. Den hittillsvarande

ordningen, enligt vilken stopplikt kunnat föreskrivas av lokala

myndigheter, har enligt utskottets mening icke i tillräcklig grad tillgodosett

detta önskemål. Effektivast når man givetvis syftet genom en allmän

stopplikt före infart på huvudled. Mot en sådan stopplikt talar, att

regeln, i fall då sikten är fri och intet fordon nalkas, lätt kan komma att

te sig som onödig och att ett uppehållande av skyldigheten i dylika fall

kan medföra att respekten för regeln avtrubbas även i andra fall. Utskottet

vill till en början framhålla, att en regel om stopplikt givetvis

bör gälla där sikten är fri om fordon nalkas på huvudleden. Vill man angiva

detta genom stoppmärke, kommer man till samma resultat som genom

en allmän stopplikt. Man kan därför välja mellan att införa en allmän

stopplikt och att överlämna till den enskilde fordonsföraren att där sikten

är fri själv bedöma, om annalkande fordon kräver, att hans eget for
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1966

don stannas. Det sätt, på vilket förare i stor utsträckning för sina fordon

in på huvudled, synes här tala för att man icke kan lita alltför mycket

till att förarna själva skall respektera företrädesrätten på huvudleden.

Väsentliga fördelar står för övrigt att vinna även i de fall där trafikförhållandena

i och för sig icke nödvändiggör ett stopp för trafiksäker infart.

Genom regelns generella giltighet inskärpes vikten av att uppmärksamhet

ägnas och företräde lämnas åt trafiken på huvudleden. Önskvärt

vore att respekten för huvudleden så inskärptes, att stoppskyldigheten

iakttoges rent automatiskt, varvid den för övrigt icke längre skulle te sig

som onödig. Slutligen vill utskottet framhålla, att den föreslagna generella

regeln nu synes vara omfattad av ett så positivt intresse från motorförarnas

sida, att tillfället för regelns genomförande framstår som gynnsamt. Utskottet

vill därför tillstyrka den föreslagna regeln om generell stopplikt

före infart å huvudled. Motionen II: 613 avstyrkes alltså.

Utskottet förutsätter, att stoppskyldigheten konsekvent utmärkes, och

delar departementschefens mening att stoppmärken bör utsättas även där

enskild väg, på vilken främmande trafik förekommer i större omfattning,

löper ut i huvudled. Utskottet vill därjämte understryka vikten av att

stoppmärken i större omfattning än hittills anbringas vid trafikfarliga

korsningar av annan väg än huvudled. Utskottet ansluter sig till vad

departementschefen anfört om ändring av stoppmärkets innebörd och om

lösning från fall till fall av förhållandena i korsning mellan två huvudleder.

I sitt betänkande om vägmärken (SOU 1965:33 s. 117) föreslår Nordisk

vägtrafikkommitté bl. a. att stoppmärket II, A. 16 skall användas för att

ange för förare att han skall dels stanna, innan han färdas in på korsande

väg, som han närmar sig, dels ock därvid lämna företräde åt fordon, som

framförs på nämnda väg. Märket föreslås bli uppsatt endast då tillfarten

till den korsande vägen är särskilt farlig, i synnerhet då sikten är otillräcklig.

Utanför tättbebyggt område skall enligt förslaget märket till förberedande

upplysning föregås av märket I, 22 a, »förberedande upplysning om skyldighet

att lämna företräde». Märket behöver dock inte användas på vägar

av mindre betydelse, där hastigheten är låg. Märket avses skola placeras

på lämplig plats före korsningen. Det får inte anbringas annat än efter den

korsning som närmast föregår den med märket avsedda korsningen.

Betänkandet är för närvarande föremål för Kungl. Maj :ts överväganden.

Vidare må antecknas att Nordisk vägtrafikkommitté, som även har till

uppgift att utarbeta förslag till gemensam vägtrafiklagstiftning för Danmark,

Finland, Norge och Sverige, räknar med att under första halvåret

1966 avge betänkande om trafikregler (årets riksdagsberättelse s. 172).

Enligt uppgift kommer i betänkandet alt behandlas bl. a. reglerna för

korsande möte.

Slutligen må nämnas alt Kungl. Maj :t i propositionen nr ISO dr 1965

föreslår en ovillkorlig regel om skyldighet att lämna företräde åt fordon

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1966

som kommer från höger. Bestämmelsen föreslås träda i kraft den 3 september

1967. I propositionen framhåller departementschefen att det, om förslaget

genomförs, blir nödvändigt att vidta sådana åtgärder att trafiken inte

hämmas. Det torde få avgöras från fall till fall om detta skall ske genom att

den tvärgående trafiken genom vägmärke åläggs endast att lämna företräde

åt trafiken på större väg eller gata eller om den dessutom skall ha stoppskyldighet,

eventuellt genom att den större vägen eller gatan förklaras

för huvudled.

Propositionen behandlas av riksdagen under innevarande vårsession.

Utskottet

Fordonsförare som ämnar köra in på huvudled skall enligt bestämmelse

i VTF dessförinnan stanna fordonet och lämna företräde åt fordon på

huvudleden. Motionärerna framhåller att det ofta förekommer att sidovägstrafikant

närmar sig huvudleden med hög fart för att sedan tvärbromsa

vid stoppmärke. Huvudledstrafikanten kan under sådana omständigheter

inte bedöma om den andre uppmärksammat varningstecknet för

huvudled och den förre tvingas vidta åtgärder för att undvika kollision.

I syfte att undanröja dessa olägenheter föreslås att varningstecken blir obligatoriskt

före stopptecken vid huvudled och placeras 200 meter före detta

tecken samt att hastighetsbegränsning, 30 km/tim, skall gälla på vägsträckan

från varningstecknet till huvudled.

Enligt utskottets mening berör motionärerna här en fråga av väsentlig

betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt. För att säkerheten på huvudleden,

där trafiken bör flyta snabbt och smidigt, inte skall eftersättas bör förekommande

risk- och irritationsmoment från sidotrafiken i möjligaste mån

elimineras. Det är därför angeläget att söka avpassa regler så att den som

närmar sig huvudled successivt nedbringar hastigheten för att på så sätt

markera att han ämnar stanna.

Den i motionen berörda frågan om vägmärken före vägkorsning har

uppmärksammats i Nordisk vägtrafikkommittés betänkande om vägmärken

(SOU 1965:33). Däri behandlas bl.a. frågan om uppsättande av stoppmärken

och märken till förberedande upplysning härom. Sådana märken

avses skola placeras på lämplig plats före korsningen. Märket behöver

dock inte användas på vägar av mindre betydelse där hastigheten är låg.

Vad sålunda föreslagits och som övervägs inom Kungl. Maj :ts kansli synes

i huvusak tillgodose motionärernas önskemål om varningstecken. Vad beträffar

frågan om särskild hastighetsbestämmelse före vägkorsning vill

utskottet framhålla att Nordisk vägtrafikkommitté avser att under innevarande

halvår framlägga förslag till gemensamma nordiska trafikregler, bl.a.

i fråga om korsande möte. Enligt utskottets mening synes spörsmålet om

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1966 7

hastigheten före vägkorsning lämpligen böra bedömas i samband med den

utredning som sålunda är att vänta.

Ehuru utskottet sålunda anser motionerna vara förtjänta av beaktande

finner utskottet vid angivna förhållanden något riksdagens uttalande i

anledning av motionerna ej vara påkallat.

Utskottet får således hemställa,

att förevarande motioner, 1:586 och 11:738, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 februari 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Svante Kristiansson,

Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson, Herbert Larsson

och Torsten Hansson*;

från andra kammaren: herr Nyberg, fru Torbrinlc*, herrar Grebäck,

Hedin, Svenning, fröken Anderson i Lerum, fru Ekroth och herr From.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.