Utlåtande i anledning av väckta motioner angående stopplikten vid huvudled. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 586 i första kammaren av herr Enarsson och herr Ohlsson, Ebbe, samt nr 738 i andra kammaren av herr Thylén m. fl.
1966-02-22 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1966:7, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående stopplikten vid huvudled. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 586 i första kammaren av herr Enarsson och herr Ohlsson, Ebbe, samt nr 738 i andra kammaren av herr Thylén m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1966
1
Nr 7
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående stopplikten
vid huvudled.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 586 i första kammaren av herr Enarsson
och herr Ohlsson, Ebbe, samt nr 738 i andra kammaren av herr Thylén
m. fl.
I motionerna hemställs »att riksdagen måtte besluta sådan ändring i
vägtrafikförordningen av den 28 september 1951 att varningstecken blir
obligatoriskt före stopptecken vid huvudled och placeras 200 m före stopptecknet
och att hastighetsbegränsning till 30 km/tim skall gälla på vägsträckan
från varningstecknet till huvudled».
Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet hänvisa till
motionen 11:738.
Gällande rätt
Enligt 48 § 1 mom. vägtrafikförordningen åligger det fordonsförare,
som ämnar passera eller eljest köra in på huvudled, att dessförinnan stanna
fordonet och lämna företräde åt fordon på huvudleden. Förare, som ämnar
kora in på motorväg, skall lämna företräde åt fordon på denna. Av momentets
andra stycke framgår att förare, som från parkeringsplats, fastighet,
tomt, äga eller annat dylikt område vill passera eller svänga in på väg,
skall lämna företräde åt fordon på vägen.
I 64 § 1 mom. VTF stadgas vidare att vid allmän väg, gata eller annan
allmän plats skall, där vägtrafikant bör göras uppmärksam på framförvarande
fara, anbringas varningsmärke. Har beträffande allmän väg, gata
eller annan allmän plats utfärdats lokal trafikföreskrift, avseende förbud
eller påbud för trafiken på vägen, eller har beträffande enskild väg sådan
föreskrift meddelats av myndighet, skall enligt 2 mom. föreskriften, om
så lämpligen kan ske, tillkännagivas genom förbudsmärke respektive påbudsmärke.
Enligt kungörelsen den 7 december 1951 angående vägmärken m. m.
innebär stopptecken förbud att med fordon korsa eller svänga in på huvudled
eller annan större väg utan att dessförinnan stanna (10 §). Till förberedande
upplysning om att föraren nalkas plats pa vägen, där förbudet tar
sin början, må användas förbudsmärke med därunder anbragt tilläggstavla,
angivande avståndet till den plats, som förbudet avser (12 §).
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 3 avd. Nr 7
8181 66
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1966
Märke som anbringas vid icke-huvudled till varning för korsning med
huvudled skall utgöras av en triangelformig tavla med nedåtriktad spets.
Under märket må anbringas tilläggstavla som anger avståndet till vägkorsningen
(5 §). Där icke annat betingas av förhållandena på platsen, skall
märket uppsättas på ett avstånd av 150—250 m från den plats, som märket
avser (4 §).
Historik
I sitt betänkande den 15 december 1954 (SOU 1954:38) behandlade
trafiksäkerhetsutredningen bl. a. frågan om skyldighet att stanna vid huvudled.
På anförda skäl föreslog utredningen en regel om skyldighet för fordonsförare
att alltid stanna före infart på huvudled. För det fall att generell
stoppskyldighet vid huvudled införes framhöll utredningen, ^tt s. k. stoppmärken
bör uppsättas icke endast där allmän väg löper ut i huvudled utan
även där så är fallet med enskild väg, å vilken främmande trafik förekommer
i större omfattning. Det erinrades om att enligt lydelsen av nuvarande
bestämmelse i 10 § punkt 15 vägmärkeskungörelsen är förare skyldig att
stanna sitt fordon omedelbart framför den punkt, där stoppmärke finnes
uppsatt. Utredningen sade sig känna till platser, där en fordonsförare, som
stannar vid märket, icke har någon sikt över huvudleden. För att undanröja
denna olägenhet borde enligt utredningens mening märket få den
ändrade innebörden, att det kommer att avse förbud att med fordon färdas
ut på den korsande eller anslutande vägen utan att först ha stannat; detta
möjliggör nämligen en större frihet vid valet av den lämpliga platsen för
märkets placering.
Vidare påpekade utredningen att enligt vägmärkeskungörelsen kan stoppmärket
anbringas icke endast vid korsning med huvudled utan även vid
korsning med annan större väg, men denna möjlighet har hittills blott begagnats
i ringa omfattning. Utredningen förordade för sin del, att man i
framtiden icke tvekar att uppsätta stoppmärken i sådana korsningar, som
befinnes särskilt kritiska på grund av skymd sikt eller stark trafik. Utredningen
fann det likaså angeläget, att domstolar och åklagare vid utmätande
av straff för underlåtenhet att stanna före infart på huvudled icke
betraktar en sådan underlåtenhet såsom en rutinmässig bagatellförseelse
utan vid straffmätningen tar hänsyn till de faror, som föraren åstadkommer
genom underlåtenhet att stanna.
I propositionen nr 172 år 1955, som i huvudsak grundade sig på det av
trafiksäkerhetsutredningen avgivna betänkandet, anförde departementschefen
följande i förevarande fråga.
Frågan om skyldighet för fordonsförare att stanna före infart på huvud
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 Ar 1966
3
led diskuterades redan i samband med tillkomsten av 1935 års vägtrafikstadga
och har sedan dess aldrig helt mist sin aktualitet. I allmänhet torde
den ifrågasatta bestämmelsen — vilken särskilt varmt förordas av motorförarorganisationerna
— ha betraktats såsom ett medel att förbättra
framkomligheten på huvudlederna. I det sammanhang, vari frågan nu aktualiserats,
har den emellertid helt erhållit karaktär av åtgärd till främjande
av trafiksäkerheten. Även i sådant hänseende kan åtskilliga argument anföras
såväl för som emot det av utredningen förordade stadgandet.
Till stöd för förslaget i denna del har främst åberopats att ett mycket
stort antal olyckshändelser orsakats av förarnas felaktiga åtgärder i vägkorsningar
samt att skyldigheten att stanna ger föraren tillfälle att bedöma
de risker han löper vid färd in på huvudleden och sannolikt minskar
hans benägenhet att taga den risk det innebär att söka föra upp fordonet
i en alltför liten lucka i trafiken på huvudleden. Vidare har åberopats, att
det överraskningsmoment, som ett plötsligt uppdykande fordon innebär
för den som färdas på huvudleden, lätt leder till panikartade åtgärder från
hans sida och därför vållar avsevärd risk för olyckor. Det har också sagts,
att en allmän stoppskyldighet även eljest ur flera synpunkter är en nödvändig
konsekvens av huvudledens absoluta företräde.
Å andra sidan har gjorts gällande farhågor för att en bestämmelse av nu
åsyftat innehåll i många fall icke kommer att efterlevas i praktiken. I
detta hänseende har särskilt åberopats, att flertalet vägfarande icke
ställer sig till efterrättelse de nuvarande bestämmelserna om skyldighet
att stanna å sådana platser, där stoppskyldighet påbjudits genom
särskilt trafikmärke. Vidare kan anmärkas, att det med den föreslagna bestämmelsen
i vissa fall, nämligen då trafiken på huvudleden är tät och
framgår med större hastighet, kan ställa sig svårt att över huvud komma
in på huvudleden, vilket i sin tur kan leda till trafikstockning på anslutande
bivägar.
Det allvarligaste argumentet mot den föreslagna bestämmelsen är likvisst
den omständigheten, att det vid vissa tunga transporter, speciellt vid
utdrivning av timmer, stundom kan bli mycket svårt för att icke säga
omöjligt att efterkomma densamma. Särskilt i Norrland framgår de viktigaste
vägarna ofta i anslutning till älvdalarna och kommer därigenom att
korsas av ett stort antal permanenta och tillfälliga skogsvägar, vilka ibland
löper i kraftigt medlut. Det kan stundom vara svårt eller omöjligt att bringa
en tyngre hästanspänd timmerfora att stanna vid passerandet av en väg
eller att, sedan den stannats, föra den över vägen. F. ö. kan ifrågasättas,
om en stoppskyldighet i dylika fall är lämplig ens ur huvudledstrafikens
synpunkt med hänsyn till risken för att förän blir slående på vägen.
Oaktat de argument, som sålunda kan anföras mot en bestämmelse om
skyldighet att stanna före infärd på huvudled, anser jag dock övervägande
skäl tala för bestämmelsen. Jag vill i detta hänseende särskilt framhålla,
att det stora flertalet motorförare är positivt inställda till densamma samt
att redan detta förhållande utgör en viss garanti för att den i allmänhet
kommer att efterlevas. Regeln torde minska risken för sammanstötningar
i korsning mellan huvudled och biväg samt på platser, där biväg eljest
ansluter till en huvudled. Detta är särskilt önskvärt ur den synpunkten, att
trafiken på huvudled oftast framgår med relativt stor hastighet och att
sammanstötning med fordon på huvudled därför ofta leder till allvarliga
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1966
skador. Vad nyss anförts om praktiska svårigheter för bestämmelsens tilllämpning
å vägar med mycket tät trafik torde numera beaktas på det sättet,
att de vägar inom tätare bebyggda områden, varest dylika svårigheter
främst gör sig gällande, endast undantagvis förklaras för huvudleder. Detsamma
bör gälla de vägar, över vilka timmertransporter förekommer i
avsevärd omfattning. För vissa sådana fall kan övervägas, om icke vägen
lämpligen bör under den säsong, då timmertransporter pågår, helt eller på
vissa sträckor nedklassas till icke-huvudled. Jag förutsätter givetvis, att
skogsnäringens och andra näringars intressen, vilka i många fall avsevärt
väger över det intresse, som kan påkalla stoppskyldighet vid huvudled,
kommer att tillbörligen beaktas av de tillämpande myndigheterna.
Under hänvisning till det anförda anser jag mig kunna förorda, att en
bestämmelse av den sakliga innebörd, utredningen föreslagit, intages i vägtrafikförordningen.
Vad utredningen anfört rörande önskvärdheten av att s. k. stoppmärken
uppsattes icke allenast där allmän väg löper ut i huvudled utan även där
så är fallet med enskild väg, å vilken främmande trafik förekommer i
större omfattning, kan jag i allo biträda. Speciellt med hänsyn till det nordiska
samarbetet på vägtrafikens område och till andra av Sverige ingångna
internationella förpliktelser är det av vikt att stoppskyldigheten konsekvent
Litmärkes. Likaledes delar jag utredningens uppfattning att stoppmärket
bör i större omfattning än hittills anbringas även vid trafikfarliga korsningar
av annan väg än huvudled.
Vad angår förhållandena i korsning av två huvudleder anser jag att hithörande
frågor bör lösas av vederbörande myndigheter från fall till fall.
Den av utredningen föreslagna ändringen av stoppmärkets innebörd
anser jag vara påkallad. Frågan kommer att tagas upp vid den översyn av
kungörelsen angående vägmärken som är omedelbart förestående.
Andra lagutskottet uttalade följande i sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 34 år 1955 i anledning av förenämnda proposition i vad den avsåg
frågan om skyldighet att stanna vid huvudled.
Enligt utskottets mening är det från såväl trafiksäkerhetssynpunkter
som från synpunkten att genomfartstrafiken bör flyta smidigt ett väsentligt
intresse, att regeln om företrädesrätt för trafiken på huvudled
respekteras. Införandet i vidsträckt omfattning av en stopplikt för den
som färdas in på huvudled är därför ett givet önskemål. Den hittillsvarande
ordningen, enligt vilken stopplikt kunnat föreskrivas av lokala
myndigheter, har enligt utskottets mening icke i tillräcklig grad tillgodosett
detta önskemål. Effektivast når man givetvis syftet genom en allmän
stopplikt före infart på huvudled. Mot en sådan stopplikt talar, att
regeln, i fall då sikten är fri och intet fordon nalkas, lätt kan komma att
te sig som onödig och att ett uppehållande av skyldigheten i dylika fall
kan medföra att respekten för regeln avtrubbas även i andra fall. Utskottet
vill till en början framhålla, att en regel om stopplikt givetvis
bör gälla där sikten är fri om fordon nalkas på huvudleden. Vill man angiva
detta genom stoppmärke, kommer man till samma resultat som genom
en allmän stopplikt. Man kan därför välja mellan att införa en allmän
stopplikt och att överlämna till den enskilde fordonsföraren att där sikten
är fri själv bedöma, om annalkande fordon kräver, att hans eget for
-
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1966
don stannas. Det sätt, på vilket förare i stor utsträckning för sina fordon
in på huvudled, synes här tala för att man icke kan lita alltför mycket
till att förarna själva skall respektera företrädesrätten på huvudleden.
Väsentliga fördelar står för övrigt att vinna även i de fall där trafikförhållandena
i och för sig icke nödvändiggör ett stopp för trafiksäker infart.
Genom regelns generella giltighet inskärpes vikten av att uppmärksamhet
ägnas och företräde lämnas åt trafiken på huvudleden. Önskvärt
vore att respekten för huvudleden så inskärptes, att stoppskyldigheten
iakttoges rent automatiskt, varvid den för övrigt icke längre skulle te sig
som onödig. Slutligen vill utskottet framhålla, att den föreslagna generella
regeln nu synes vara omfattad av ett så positivt intresse från motorförarnas
sida, att tillfället för regelns genomförande framstår som gynnsamt. Utskottet
vill därför tillstyrka den föreslagna regeln om generell stopplikt
före infart å huvudled. Motionen II: 613 avstyrkes alltså.
Utskottet förutsätter, att stoppskyldigheten konsekvent utmärkes, och
delar departementschefens mening att stoppmärken bör utsättas även där
enskild väg, på vilken främmande trafik förekommer i större omfattning,
löper ut i huvudled. Utskottet vill därjämte understryka vikten av att
stoppmärken i större omfattning än hittills anbringas vid trafikfarliga
korsningar av annan väg än huvudled. Utskottet ansluter sig till vad
departementschefen anfört om ändring av stoppmärkets innebörd och om
lösning från fall till fall av förhållandena i korsning mellan två huvudleder.
I sitt betänkande om vägmärken (SOU 1965:33 s. 117) föreslår Nordisk
vägtrafikkommitté bl. a. att stoppmärket II, A. 16 skall användas för att
ange för förare att han skall dels stanna, innan han färdas in på korsande
väg, som han närmar sig, dels ock därvid lämna företräde åt fordon, som
framförs på nämnda väg. Märket föreslås bli uppsatt endast då tillfarten
till den korsande vägen är särskilt farlig, i synnerhet då sikten är otillräcklig.
Utanför tättbebyggt område skall enligt förslaget märket till förberedande
upplysning föregås av märket I, 22 a, »förberedande upplysning om skyldighet
att lämna företräde». Märket behöver dock inte användas på vägar
av mindre betydelse, där hastigheten är låg. Märket avses skola placeras
på lämplig plats före korsningen. Det får inte anbringas annat än efter den
korsning som närmast föregår den med märket avsedda korsningen.
Betänkandet är för närvarande föremål för Kungl. Maj :ts överväganden.
Vidare må antecknas att Nordisk vägtrafikkommitté, som även har till
uppgift att utarbeta förslag till gemensam vägtrafiklagstiftning för Danmark,
Finland, Norge och Sverige, räknar med att under första halvåret
1966 avge betänkande om trafikregler (årets riksdagsberättelse s. 172).
Enligt uppgift kommer i betänkandet alt behandlas bl. a. reglerna för
korsande möte.
Slutligen må nämnas alt Kungl. Maj :t i propositionen nr ISO dr 1965
föreslår en ovillkorlig regel om skyldighet att lämna företräde åt fordon
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1966
som kommer från höger. Bestämmelsen föreslås träda i kraft den 3 september
1967. I propositionen framhåller departementschefen att det, om förslaget
genomförs, blir nödvändigt att vidta sådana åtgärder att trafiken inte
hämmas. Det torde få avgöras från fall till fall om detta skall ske genom att
den tvärgående trafiken genom vägmärke åläggs endast att lämna företräde
åt trafiken på större väg eller gata eller om den dessutom skall ha stoppskyldighet,
eventuellt genom att den större vägen eller gatan förklaras
för huvudled.
Propositionen behandlas av riksdagen under innevarande vårsession.
Utskottet
Fordonsförare som ämnar köra in på huvudled skall enligt bestämmelse
i VTF dessförinnan stanna fordonet och lämna företräde åt fordon på
huvudleden. Motionärerna framhåller att det ofta förekommer att sidovägstrafikant
närmar sig huvudleden med hög fart för att sedan tvärbromsa
vid stoppmärke. Huvudledstrafikanten kan under sådana omständigheter
inte bedöma om den andre uppmärksammat varningstecknet för
huvudled och den förre tvingas vidta åtgärder för att undvika kollision.
I syfte att undanröja dessa olägenheter föreslås att varningstecken blir obligatoriskt
före stopptecken vid huvudled och placeras 200 meter före detta
tecken samt att hastighetsbegränsning, 30 km/tim, skall gälla på vägsträckan
från varningstecknet till huvudled.
Enligt utskottets mening berör motionärerna här en fråga av väsentlig
betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt. För att säkerheten på huvudleden,
där trafiken bör flyta snabbt och smidigt, inte skall eftersättas bör förekommande
risk- och irritationsmoment från sidotrafiken i möjligaste mån
elimineras. Det är därför angeläget att söka avpassa regler så att den som
närmar sig huvudled successivt nedbringar hastigheten för att på så sätt
markera att han ämnar stanna.
Den i motionen berörda frågan om vägmärken före vägkorsning har
uppmärksammats i Nordisk vägtrafikkommittés betänkande om vägmärken
(SOU 1965:33). Däri behandlas bl.a. frågan om uppsättande av stoppmärken
och märken till förberedande upplysning härom. Sådana märken
avses skola placeras på lämplig plats före korsningen. Märket behöver
dock inte användas på vägar av mindre betydelse där hastigheten är låg.
Vad sålunda föreslagits och som övervägs inom Kungl. Maj :ts kansli synes
i huvusak tillgodose motionärernas önskemål om varningstecken. Vad beträffar
frågan om särskild hastighetsbestämmelse före vägkorsning vill
utskottet framhålla att Nordisk vägtrafikkommitté avser att under innevarande
halvår framlägga förslag till gemensamma nordiska trafikregler, bl.a.
i fråga om korsande möte. Enligt utskottets mening synes spörsmålet om
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1966 7
hastigheten före vägkorsning lämpligen böra bedömas i samband med den
utredning som sålunda är att vänta.
Ehuru utskottet sålunda anser motionerna vara förtjänta av beaktande
finner utskottet vid angivna förhållanden något riksdagens uttalande i
anledning av motionerna ej vara påkallat.
Utskottet får således hemställa,
att förevarande motioner, 1:586 och 11:738, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 22 februari 1966
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Svante Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson, Herbert Larsson
och Torsten Hansson*;
från andra kammaren: herr Nyberg, fru Torbrinlc*, herrar Grebäck,
Hedin, Svenning, fröken Anderson i Lerum, fru Ekroth och herr From.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.