Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående flygutbildningen m. m.

1966-04-14 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

ABU 1966:29, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående flygutbildningen m. m.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 år 1966

5

Nr 29

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående flygutbildningen

m. m.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna

I: 247 av herrar Stefanson och Lundberg och II: 317 av herr Werbro hemställes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller dels om åtgärder

för central flygutbildning av flyglärarpersonal därvid jämväl möjligheterna

att ge den grundläggande flygutbildningen mer säkerhetsbefrämjande

utformning bör beaktas, dels om prövning av frågan om allmänflygets landningsavgifter

på statliga flygplatser.

I motionerna framhålles att det s. k. allmänflyget, varmed avses mindre

flygplan hos klubbar, enskilda och företag, under de senaste sju, åtta åren

expanderat snabbt i vårt land. Mot 700 giltiga certifikat under första hälften

av 1950-talet finns nu omkring 4 000. Flygplansparken av mindre plan

har ökat från under 300 till över 600. Flygtiden har stigit från 40 000 flygtimmar

1953 till nu nära 200 000.

Den årliga besiktningen av de privata flygplanen kostar per plan 600—

700 kr., en avgift som enligt motionärerna kan ses som ett sätt att låta allmänflyget

bära en del av luftfartsverkets kostnader. För allmänflyget

förekommer ytterligare en avgift nämligen för landning på luftfartsverkets

fält, alltså i huvudsak trafikflygplatserna. Denna avgift har från

den 1 februari 1966 fördubblats till 500 kr. per år, vartill kommer parkeringsavgift

på 250 kr. KSAK, som är huvudorganisation för landets

omkring 100 flygklubbar, har gjort en hemställan till Kungl. Maj :t om att

den frivilliga flygkårens flygplan — till antalet 225 — måtte undantas från

de statliga landningsavgifterna. Motivet härför är att dessa plan ställts till

samhällets förfogande för sambands-, spanings- och radiakindikeringsuppgifter

i samverkan med civilförsvaret ävensom för skogsbrandbevakningen.

Motionärerna erinrar om att eu rad svåra olyckor inom allmänflyget de

senaste åren aktualiserat frågan om flygsäkerheten och påvisat behovet av

en förbättrad flygutbildning. I anslutning härtill anföres att det för att få

A-certifikat och rätt att flyga på egen hand inte krävs mer än 35 flygtimmar.

Frågan har väckts om inte en certifikatinnehavare borde avkrävas

ytterligare ett antal timmar i luften, innan han får rätt att ta med passagerare.

En A-certifikatinnehavare har inte utbildning för flygning utan sikt, och

starka skäl talar enligt motionärerna för att i den grundläggande flygutbildningen

inlägga nya moment, främst instrumentflygutbildning och radioutbildning.

Sedan några år har man enligt motionärerna från KSAK:s

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Allmänna beredningsutskottets utlåtande 28—29 år 1966

sida understrukit att alla dylika reformer först av allt förutsätter en bättre

flyglärarutbildning. Någon central utbildning av flyglärare förekommer

inte. Inte minst viktigt är att flyglärarna får psykologisk utbildning så att

de kan hindra att personer utan tillräckligt omdöme släpps ut som förare.

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motion I: 247.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från chefen för flygvapnet,

luf tf artsstyrelsen, Kungl. svenska aeroklubben (KSAK), Linjeflyg

AB och SAS. Yttrande har härjämte inkommit från Svenska privat- och

affärsflygföreningen (SPAF).

Flygvapenchefen biträder motionärernas uppfattning att starka skäl talar

för att i den grundläggande flygutbildningen inlägga nya moment,

främst instrumentflygutbildning och radioutbildning och att detta framför

allt förutsätter en bättre flyglärarutbildning. Det är, framhåller man, obestridligt

att förmåga att utföra instrumentflygning och radiokommunikation

i hög grad höjer flygsäkerheten.

Beträffande frågan om allmänflygets landningsavgifter på statliga flygplatser

hänvisas till en den 18 januari 1966 dagtecknad, till Konungen

ställd skrivelse i ämnet från flygförvaltningen efter samråd med chefen

för flygvapnet. I skrivelsen anlöres bl. a. att den senaste höjningen av landningsavgifterna

syntes obehövlig.

Luf tf artsstyrelsen framhåller att en markant stegring av haveristatistiken

inom allmänflyget i början av 1960-talet föranledde styrelsen att med början

under 1962 utarbeta ett senare kompletterat program, som syftade till

att med olika medel söka reducera den dominerande haveriorsaken —

förarfelen. Programmet omfattar: 1. Anordnande av kurser för vidareutbildning

av befintliga flyglärare; 2. Omarbetning av befintliga kursplaner

för utbildning av privatflygare; 3. Införande av strängare krav på flygskolorna;

4. Anordnande av teoriexamen och kontrollflygning i luftfartsstyrelsens

regi med sökande av privatfylgarcertifikat; 5. Utarbetande av

kompendium i läroämnet luftfartsbestämmelser; 6. Utarbetande av ny flyglärarhandbok;

7. Införande i privatflygarutbildningen av viss elementär

orienterande utbildning i instrumentflygning; samt 8. Undersökning om

möjligheter till central utbildning av flyglärare, då behov härför finnes.

Styrelsen påpekar vidare att intet stöd synes finnas för antagandet att

gruppen förare med mindre än 100 flygtimmar skulle vara särskilt utsatt

för haverier men att det vid enstaka haveritillfällen visat sig att föraren

haft ganska ringa erfarenhet av den flygplantyp han flög vid ifrågavarande

tillfälle eller att det varit långt uppehåll mellan flygningarna. Styrelsen

överväger därför bl. a. att införa ett krav att föraren skall ha utfört ett

föreskrivet minsta antal flygningar med en viss flygplanstyp under den

senaste tiden för att äga rätt att medföra passagerare.

Beträffande frågan om att införa en viss utbildning i instrumentflygning

i den grundläggande privatflygarutbildningen erinrar styrelsen om punkten

7 i det ovan angivna programmet och anför härutinnan vidare:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 2.9 år 1966

7

Av formuleringen i motionen bibringas man den uppfattningen att motionärerna

anser att varje privatflygare borde äga förmåga att flyga helt

utan sikt och enbart med hjälp av instrument. För att bibringa en förare

dylik förmåga krävs enligt nuvarande internationell och nationell praxis

förutom en icke obetydlig teoretisk utbildning en praktisk utbildning i instrumentflygning

om minst 30 flygtimmar. Fn dylik instrumentflygutbildning,

som till sin omfattning är av ungefär samma storlek som grundutbildningen

till privatflygarcertifikat, är praktiskt icke möjlig att införa

som ett obligatoriskt krav för alla privatflygare. Däremot har det bedömts

möjligt och ur säkerhetssynpunkt lämpligt att efter amerikansk förebild

kräva en viss elementär orienterande utbildning i instrumentflygning, som

skulle ge föraren förmåga att med instrumentens hjälp vända flygplanet

till motsatt kurs för att komma ur ett väder med dålig sikt som han ofrivilligt

råkat flyga in i. Denna utbildning skulle samtidigt syfta till att ge

iöraren respekt för svårigheterna att utföra instrumentflygning och för

riskerna att flyga i väder med nedsatt sikt och särskilt om" detta sker på

låg höjd, där risken tor kollision med marken eller terränghinder o. d. är

stor. En sådan begränsad instumentf^utbildning har emellertid visat sig

vara en kontroversiell fråga. Motståndarna anför bl. a. att många förare

kommer att lockas till att överskatta sin förmåga och avsiktligt ge sig in i

dåligt väder, med haverier som följd, varför det ansetts kunna befaras att

resultatet kan bli en stegrad haverifrekvens i stället för den avsedda sänkningen.

En dylik konsekvens torde emellertid kunna undvikas om utbildningen

genomföres på lämpligt sätt och av härför kompetenta flyglärare. Luftfartsstyrelsen

har därför ansett att innan sådan begränsad instrumentflygutbildning

kan infogas i den grundläggande flygutbildningen krävs vissa

förberedande åtgärder som tillgodoser detta önskemål. Anvisningar om

hur utbildningen skall genomföras har uppgjorts och avses ingå i den flyglärarhandbok,

som f. n. är under slutbearbetning inom luftfartsstyrelsen

och som kommer att innehålla dels allmänna pedagogiska anvisningar av

särskild betydelse vid flygutbildning och dels detaljerade instruktioner för

hur varje övning i luften skall utföras.

I motionen anföres vidare att även radioulbildning skulle öka flygsäkerheten

och att steget till att göra denna utbildning obligatorisk inte borde

vara långt. Detta är riktigt, men det bör i detta sammanhang observeras

att möjligheten att uppehålla radioförbindelse mellan flygplan och marken

är beroende av att markradiostationer finns inom räckhåll.

Vidare har behovet av att hålla radioförbindelse mellan flygplan och markstation

hittills icke varit så stort inom allmänflyget. Detta behov visar dock

en fortgående ökning. Tiden torde därför snart vara mogen för ett obligatoriskt

krav på radioutbildning.

Liksom i Sverige har man i USA funnit att haverifrekvensen inom allmäntiyget

icke är tillfredsställande, och att det bedömts nödvändigt att vidtaga

flygsäkerhetsfrämjande åtgärder. Vid sitt studium av hur USA angripit

detta problem har luftfartsstyrelsen funnit att man i USA koncentrerar

sina ansträngningar på att höja flyglärarnas standard, vilket torde

vara eu av de viktigaste åtgärderna för att få till stånd en standardhöjning

inom den grundläggande flygutbildningen och därmed en förbättrad flygsäkerhet.

Luftfartsstyrelsen har i skrivelse den 2.S april 1965 till skolöverstyrelsen

föreslagit att skolöverstyrelsen mätte vidtaga åtgärder för anord
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 år 1966

nande av en försökskurs för grundläggande utbildning av flyglärare och

att skolöverstyrelsen i sina anslagsäskanden för budgetåret 1966/67 måtte

begära härför erforderliga medel.

Luftfartsstyrelsen delar sålunda motionärernas uppfattning om behovet

av en central flyglärarutbildning.

Beträffande frågan om allmänflygets landningsavgifter på statliga flygplatser

anser sig styrelsen böra grunda sitt yttrande på det betänkande som

1963 års Iuftfartsutredning enligt uppgift inom kort kommer att framlägga

och finner därför tills vidare sig icke böra yttra sig i frågan.

KSAK upplyser beträffande frågan om utbildning av flyglärarpersonal

att skolöverstyrelsen i sina anslagsäskanden för 1966/67 begärde ett belopp

av 99 000 kr. för en försökskurs för utbildning av biträdande flyglärare

samt att Kungl. Maj :t icke i statsverkspropositionen upptagit yrkandet.

KSAK beklagar detta förhållande och understryker med stor skärpa motionärernas

hemställan i detta hänseende.

Beträffande allmänflygets landningsavgifter på statliga flygplatser finner

KSAK beslutet om höjning av dessa mycket olyckligt. Avslaget ökar KSAK:s

svårigheter att leda den statsnyttiga verksamhet som omfattas av skogshrandbevakning,

målflygning och verksamhet inom FFK:s ram. Denna

statsnyttiga verksamhet är till stor del grundad på idealitet och personliga

uppoffringar och det är alldeles uppenbart, att nya pålagor från statens

sida kan äventyra de enskilda insatserna och därmed verksamheten i dess

helhet. KSAK ser därför med stor glädje den föreliggande motionen och

hyser den förhoppningen att den måtte leda till ett för det statsnyttiga

allmänflyget positivt beslut.

Linjeflyg anför beträffande flygutbildningen bl. a.:

En väg, och en bra väg, att komma tillrätta med det ökade antalet flygolyckor

inom allmänflyget är enligt bolagets mening utan tvekan att förbättra

utbildningen. Motionärernas mening att man bör börja med tlyglärarna

delas av bolaget. Flygläraren skall ju inte enbart lära ut det manuella

flygandet, utan skall även uppfostra flygeleverna i omdöme, självkritik

och ansvar. Den föreslagna centraliserade utbildningen av flyglärarna bör

enligt bolagets mening ge förutsättningar för flygsäkerhetsförbättringar

genom att flygläraraspiranterna får tillgång till högt kvalificerade lärare,

enhetlig praktisk och teoretisk utbildning och därmed går ut från utbildningen

med goda kvalifikationer vilket kommer flygeleverna tillgodo.

t fråga om allmänflygets landningsavgifter anför bolaget bl. a.:

Om kravet på att luftfartsverket skall ha full kostnadstäckning för sin

verksamhet bibehålies, anser bolaget det vara ett rättvisekrav att samtliga

verksamhetsgrenar inom luftfarten påtager sig sina respektive delar av

kostnaderna. Den reguljära luftfarten har enligt bolagets mening en i hög

grad samhällsnyttig funktion att fylla, men belastas trots detta med avgifter

på gränsen av dess förmåga. Varje ökning av dessa avgifter, som troligen

skulle bli följden av att full kostnadstäckning ej togs ut av någon av flygverksamhetsgrenarna,

måste bolaget med kraft motsätta sig.----

Enligt bolagets mening talar inga skäl mot att allmänflyget generellt

skall svara för sin del av luftfartens kostnader så länge ett dylikt krav

s. 9 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 år 1966 9

kvarstår för trafikflyget med dess tveklöst samhällsnyttiga funktion.---

För Frivilliga flygkårens verksamhet, som bolaget inom parentes har den

största respekt för och anser vara en samhällelig beredskapsfunktion av

stort värde liksom för hjälpflyg och skogsbrandbevakning bör det finnas

rimligt utrymme för ersättningshöjningar som kompensation för de högre

avgifterna.

SAS har anmält att konsortiet icke anser sig ha anledning framföra synpunkter

på det spörsmål som framförts av motionärerna.

SPAF anför bl. a. att värdet av en centraliserad utbildning av flyglärare

kan diskuteras med hänsyn till de kostnader som en sådan måste medföra.

En mera ekonomisk lösning synes föreningen vara att satsa på statliga bidrag

till flyglärarkurser i flygskolornas regi.

Utskottet

I förevarande motioner hemställes dels om åtgärder för central flygutbildning

av flyglärarpersonal, därvid jämväl bör beaktas möjligheterna att

ge den grundläggande flygutbildningen mer säkerhetsbefrämjande utformning,

dels om prövning av frågan om allmänflygets landningsavgifter på

statliga flygplatser.

Vad först gäller yrkandet rörande allmänflygets landningsavgifter vill

utskottet erinra om att 1963 års luftfartsutredning i samband med sin översyn

av luftfartsverkets framtida ställning har att pröva riktlinjerna för

verkets avgiftspolitik, därvid också frågor om landningsavgifterna på de

statliga flygplatserna kommer att upptas till behandling. Enligt vad utskottet

erfarit kommer utredningen att under innevarande år redovisa sitt uppdrag.

Utskottet anser att resultatet av utredningens arbete bör avvaktas,

innan ifrågavarande landningsavgifter ånyo blir föremål för Kungl. Maj :ts

bedömande. Motionerna bör därför i denna del icke föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Beträffande yrkandet rörande flygutbildningen vill utskottet till en början

erinra om att antalet privatflygare som erhållit flygutbildning vid civila

flygskolor stadigt ökat under de senaste åren. Vid mitten av 1950-talet

uppgick antalet privatflygare med gällande certifikat (A-certifikat) till omkring

700 medan motsvarande antal vid det senaste årsskiftet översteg

3 900.

Detta ökade intresse för privatflyget har emellertid åtföljts av en markant

stegring av haverifrekvensen. Under åren 1963—1965 inträffade enligt tillgänglig

statistik sammanlagt 211 haverier inom privatflyget, varav 46 av

allvarlig art med skador på ombordvarande personer och på flygplanen.

Vid 15 av dessa haverier omkom sammanlagt 38 personer. Tendensen är

enligt utskottets mening oroväckande, och det framstår som en angelägen

samhällsuppgift att nedbringa olyckslrekvensen. Förarfelen torde utgöra

den dominerande haveriorsaken inom allmänflyget, och strävandena synes

därför i första hand böra inriktas på att höja standarden hos flygförarna.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 år 1966

Härvid kommer givelvis utbildningsfrågan i förgrunden. Åtskilligt bär under

de senaste åren gjorts i fråga om privatflygarnas såväl teoretiska som

praktiska utbildning. Sålunda har luftfartsstyrelsen bl. a. utarbetat ett särskilt

program syftande till att med olika medel reducera förekomsten av

förarfel, och åtskilliga beaktansvärda initiativ har också tagits av allmänflygets

egna organisationer. Det kan nämnas att därvid genomförts en effektivare

kontroll av förarnas teoretiska utbildning och att en ny form har

fastställts för praktiska flyg- och navigeringsprov, innebärande att proven

verkställs av utvalda kontrollförare i stället för såsom tidigare av vederbörande

lärare. Tiden synes emellertid nu vara mogen för att i den grundläggande

flygutbildningen inlägga helt nya moment såsom radio- och instrumentflygutbildning.

Beträffande instrumentflygutbildningen gäller f. n. att en privatflygares

behörighet medger rätt för honom att flyga endast under dager och i väder

med marksikt; han äger således icke befogenhet att flyga under sådana

förhållanden som kräver blindflygning. Det synes icke realistiskt med ett

obligatoriskt krav på att privatflygarna skall kunna flyga helt utan sikt

och enbart med hjälp av instrument; härför skulle fordras en för den enskilde

flygaren alltför betungande utbildning. Däremot synes böra övervägas

att kräva en viss elementär kunskap i instrumentflygning som skulle

ge föraren förmåga att med instrumentens hjälp vända flygplanet till

motsatt kurs för att komma ur ett väder med dålig sikt som han ofrivilligt

råkat flyga in i. Erinras må om att en dylik utbildning i begränsad utsträckning

redan meddelats av allmänflygets egna organisationer.

Behovet av radioförbindelse mellan flygplan och markstation gör sig alltmer

gällande också inom allmänflyget. Många privatflygare synes också

komplettera sin flygutbildning med radiokunskaper. Enligt utskottets mening

bör möjligheterna att göra radioutbildning obligatorisk nu övervägas.

Det må i sammanhanget framhållas att de moderna planen i allt högre

grad är utrustade för radio- och instrumentflygning.

Realiserandet av nu nämnda förslag till säkerhetsbefrämjande åtgärder

kräver emellertid tillgång på kvalificerade lärare. Med hänsyn härtill synes

det — som motionärerna och flertalet remissinstanser framhållit — naturligt

att i första hand koncentrera ansträngningarna på att höja flyglärarnas

standard. Angeläget är att flyglärarna erhåller god flygteknisk skicklighet

och goda teoretiska kunskaper om luftfartsbestämmelser, navigation,

meteorologi, aerodynamik, flygplanens och flygmotorernas konstruktion

och funktion etc. De bör självfallet också äga allmän fallenhet för pedagogiska

uppgifter. Härvid kommer förmågan att bibringa eleverna den noggrannhet

och planmässighet som krävs i samband med flygning i förgrunden.

Hur utbildningsverksamheten i detalj bör uppläggas är givetvis inte möjligt

för utskottet att här taga ställning till. Motionärernas förslag om cent
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 år 1966 11

raliserad utbildning med inrättande av en provisorisk flyglärarskola, som,

då närmare erfarenheter vunnits, skulle kunna ombildas till en mer permanent

institution, synes emellertid värt att prövas. Möjligheten att lämna

statligt stöd till befintliga flygskolor för anordnandet av kurser för flyglärare

bör också uppmärksammas, önskvärt är att vid utbildningens planläggning

samarbete kan etableras mellan berörda myndigheter som luftfartsstyrelsen

och skolöverstyrelsen och allmänflygets egna organisationer.

Utskottet anser det således vara befogat med en närmare granskning av

de frågor som aktualiserats i denna del av motionerna. Vad utskottet anfört

synes böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

Med hänvisning till det anförda får utskottet således hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 247 och II: 317

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte giva till känna vad utskottet

anfört.

Stockholm den 14 april 1966.

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

NANCY ERIKSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Möller*, Sörlin, Eric Gustaf Peterson,

Enarsson, Hellebladh, Svanström, Hedlund och Nyman, fru Hultell samt

herr Wååg;

från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, fru Jäderberg, herrar

Hamrin i Kalmar, Lundmark, Haglund, Rimås, Wikner, Nilsson i Bästekille,

Johansson i Växjö, fru Ekroth samt herrar Thylén och Josefson i

Arrie.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1966:163 Skrivelse till Konwngen i anledning av väckta motioner om flygutbildningen m. m. a1 i texten