Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder mot narkotikamissbruk.

1966-04-26 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

ABU 1966:37, Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder mot narkotikamissbruk.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 år 1966

1

Nr 37

Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder mot narkotikamissbruk.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna

I: 124 av herr Lundström m. fl. och 11: 168 av herr Ohlin m. fl. hemställes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär en parlamentarisk utredning

rörande de spörsmål, som aktualiseras av de senaste årens ökning

av narkotikamissbruket, med utredningsdirektiv särskilt inriktade på skyndsamma

åtgärder för att få till stånd en provisorisk vårdorganisation i avvaktan

på långsiktigare åtgärder av olika slag, ägnade att tränga tillbaka

narkotikamissbruket.

Motionärerna anför att narkotikaproblematiken starkt aktualiserats under

de senaste åren. En period omfattande mindre än tio år har enligt bedömningar

från polis, socialmyndigheter, medicinskt håll och övriga intresserade

medfört en väsentlig ökning av en rad former av narkotikamissbruk.

Särskilt har narkotikabruk i mer eller mindre starkt sammanhållna

grupper skapat ett narkotikaproblem av stigande omfattning.

Samhället ställs här inför ett dubbelsidigt problem. Det gäller dels att ge

hjälp och adekvat vård åt narkotikasjuka och dels att verksamt bidraga

till att försvåra och helst omöjliggöra vidare spridning av narkotikamissbruket.

Det synsätt som genomdrivits i fråga om alkoholsjukvård måste få behärska

även bedömningen av narkotikasjuka.

Genom att narkotikaproblematiken och därmed sammanhängande vårdbehov

går in i flera andra vårdområden, t. ex. kriminalvård och barna- och

ungdomsvård, kompliceras frågan om tillskapande av en särskild vård- och

behandlingsorganisation för narkotikasjuka. I Norge och Finland gäller

vederbörande nykterhetsvårdslag även narkomanerna. För en motsvarande

åtgärd även i vårt land, åtminstone till dess undersökningar och resurser

ger underlag för att skapa mera speciella vårdorgan, talar att nykterhetsvården

har de vårderfarenheter som rätt väl överensstämmer med de

erfarenheter man redan gjort av vård av narkotikasjuka. Mot att sammanföra

alkoholklientel med narkotikasjuka talar dock starkt att nykterhetsvården

redan för nuvarande uppgifter har otillräckliga resurser och otillfredsställande

vårdkvalitet och det förhållandet att narkotikafrågorna till

dominerande del ändå berör geografiskt starkt begränsade delar av landet.

På grund av den stora spridningsrisken beträffande narkotikamissbruk

är s. k. cpidemiologiska undersökningar angelägna. Sådana undersökning
1

Iiihang till riksdagens protokoll 1!)66. it samt. Nr 37

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 år 1966

ar kan ske t. ex. genom systematisk kontroll av vener. Kontroll avseende

klientel vid kriminalvårdsanstalter, ungdomsvårdsskolor och andra vårdinstitutioner,

eventuellt också inom skolhälsovården och vid militära läkarundersökningar

i aktuella områden kan måhända ge underlag för en vidare

bedömning.

Enligt uppgift pågår inom medicinalstyrelsen genom en grupp av läkarexperter

en kartläggning av narkotikaproblematiken. Frågan om motåtgärder

måste emellertid handläggas med största snabbhet. Det är angeläget

med lagstiftning och ordnad vård. T. ex. ännu oöppnade vårdutrymmen vid

karolinska sjukhusets klinik för alkoholsjukdomar skulle därvid kunna

användas. Specialavdelningar vid andra universitetssjukhus är också lämpligt.

Poliklinikverksamheten bör snarast komma i gång.

Motionärerna anför avslutningsvis följande.

Vi anser att narkotikaproblematiken i dag är så allvarlig och komplicerad,

att en statlig kommitté med parlamentariskt inslag bör tillsättas för

att snabbt utreda denna problematik i hela dess vidd. Därmed kunde medicinalstyrelsens

arbetsgrupp helt koncentrera sig på att göra en medicinsk

kartläggning, helst som specialgrupp under den föreslagna större utredningen.

Kommittén bör få i uppdrag att utan dröjsmål framlägga förslag till tillfälliga

förbättringar av vårdapparaten för narkotikasjuka. Det komplicerade

arbetet med översyn av lagstiftning, åtgärder för upplysning och forskning

samt tillskapande av en mera definitiv vårdorganisation kunde därefter

ta vid.

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motion II: 168.

Utskottet har inhämtat yttranden från rikspolisstyrelsen och medicinalstyrelsen.

Rikspolisstyrelsen anför följande.

I utlåtande till beredningsutskottet den 15 februari 1965 över motionen

II: 133 uttalade rikspolisstyrelsen att hl. a. vårdmöjligheterna för narkotikamissbrukare

måste ägnas uppmärksamhet. Motionen föranledde icke någon

riksdagens åtgärd. I skrivelse till Konungen den 19 maj 1965 framhöll rikspolisstyrelsen

bl. a. att det måste skapas vårdmöjligheter för narkotikamissbrukare.

Samtidigt uttalade styrelsen att den ser allvarligt på det problem

narkotikamissbruket numera utgör och hemställde att en utredning

skulle tillsättas med uppdrag att utreda problemet i hela dess vidd.

Den 18 juni 1965 tillkallade därefter medicinalstyrelsen en expertgrupp

för undersökning rörande narkotikamissbruket in. in. Denna expertgrupp

omorganiserades den 28 januari 1966, så att det i stället för expertgruppen

tillsattes en huvudkommitté med fyra undergrupper varav en för vårdfrågor.

Ordförande i denna är överläkaren L. Ljungberg, vilken förestår den

läkarmottagning för narkotikamissbrukare, som öppnades vid Stadshagspolikliniken

i Stockholm den 26 januari 1966.

Styrelsen framhåller att åtgärder således redan vidtagits för en översyn

av den i motionerna upptagna vårdfrågan.

Medicinalstyrelsen uttalar:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 år 1966 3

Medicinalstyrelsen tillsatte den 18 juni 1965 en expertgrupp för undersökning

rörande narkotikamissbruket och vilka åtgärder, som kunde vidtagas

med anledning härav. Styrelsen har därefter beslutat om en reorganisering

av expertgruppen och tillsatt en huvudkommitté (narkomanvårdskommittén)

och vissa subkomnrittéer (arbetsgrupper för socialmedicinska,

teknisk-diagnostiska, juridiska och vårdfrågor).

Såsom framgår av protokoll fört vid sammanträde den 10 januari 1966

å medicinalstyrelsen angående den öppna narkomanivården har förutom

pågående försöksverksamhet vissa åtgärder vidtagits eller förberetts för att

effektivisera vården av narkotikamissbrukare.

Medicinalstyrelsen har vidare genom en skrivelse till Stockholms stads

sjukvårdsstyrelse den 8 mars 1966 aktualiserat vissa frågeställningar och

önskemål som den tidigare expertgruppen rörande narkotikamissbruket

samt den nu verksamma narkomanvårdskommitténs arbetsgrupp för vårdfrågor

särskilt framhållit. Sålunda bör enligt styrelsens mening de i försöksverksamheten

hårdast engagerade läkarnas arbetsbelastning nedbringas,

verksamheten knytas fastare till något eller några av stadens sjukhus

och ett antal platser i sluten vård disponeras för narkotikamissbrukare. Vidare

har styrelsen i sin skrivelse understrukit vikten av att en tillfredsställande

kuratorsverksamhet ordnas samt att en noggrann journalföring och

registrering sker enligt enhetliga normer.

Enligt medicinalstyrelsens uppfattning har den nu arbetande narkomanvårdskommittén

med dess allsidiga sammansättning av experter av skilda

slag goda förutsättningar för att kunna framlägga förslag till lämpliga åtgärder.

Styrelsen finner därför för sin del ej påkallat att en parlamentarisk

utredning tillsättes för att utreda frågan om åtgärder mot narkotikamissbruket.

Utdrag av det i medicinalstyrelsens yttrande omförmälda protokollet den

10 januari 1966 är som bilaga fogat till detta utlåtande.

Utskottet

Motionärerna hemställer om en parlamentarisk utredning rörande de

spörsmål, som aktualiseras av de senaste åren ökning av narkotikamissbruket,

vilken utredning skulle särskilt inriktas på skyndsamma åtgärder fölen

provisorisk vårdorganisation i avvaktan på åtgärder på längre sikt.

Utskottet, som tidigare vid skilda tillfällen haft att behandla frågor rörande

narkotikamissbruket, särskilt bland de unga (se utskottets utlåtande nr

23/1961, nr 52/1964 och nr 9/1965), delar helt motionärernas uppfattning

att den utveckling som ägt rum under senare år i fråga om såväl antalet

missbrukare som formerna för missbruk ger anledning till oro och det är,

som utskottet i tidigare sammanhang framhållit, en samhällsangelägenhet av

största vikt att söka råda bot på dessa missförhållanden. Stor uppmärksamhet

bör således ägnas såväl frågorna om att genom skärpt övervakning, lagstiftning

och andra åtgärder effektivisera kampen emot den illegala distributionen

och hanteringen av narkotika som möjligheterna att åstadkomma

eu kvantitativt och kvalitativt tillfredsställande vårdorganisation.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 år 1966

På uppdrag av Kungl. Maj :t tillsatte medicinalstyrelsen i juni 1965 en expertgrupp

för att verkställa undersökning rörande narkotikamissbruket och

de åtgärder som kunde vidtagas mot detsamma. Gruppen var ursprungligen,

som också framhålles i motionerna, sammansatt av enbart medicinsk expertis

och dess uppgift var i första hand att företaga en kartläggning av narkotikaproblemen.

Sedan motionerna väcktes har emellertid expertgruppen undergått

en genomgripande omorganisation. Den består således numera av en

huvudkommitté, narkomanvårdskommittén, samt fyra subkommittéer,

nämligen en socialmedicinsk, en teknisk-diagnostisk och en juridisk grupp

samt en grupp för vårdfrågor. Till huvudkommittén och grupperna har knutits,

förutom läkarexpertis inom olika områden, bl. a. socialmedicin och biokemi,

representanter för domstolsväsendet, polismakten, kriminalvården,

apoteksväsendet och Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare. Av

de uppgifter utskottet erhållit beträffande kommitténs verksamhet framgår

bl. a. att vissa åtgärder föreslagits eller förberetts i syfte att effektivisera vården

av narkotikamissbrukare. Sålunda har kommittén exempelvis till behandling

upptagit ett förslag till dispensär för narkomaner, vilken avsetts

bli förenad med epidemiologisk forskning. Kommittén för vårdfrågor är vidare

engagerad i en improviserad läkarverksamhet för narkomaner som

startades i Stockholm våren 1965. Medicinalstyrelsen har i en skrivelse till

Stockholms stads sjukvårdsstyrelse i mars 1966 med anknytning till av vårdgruppen

framförda önskemål hemställt om ökade resurser för att kunna ge

denna verksamhet en fastare utformning.

Kommittén har således tagit och är beredd att taga ytterligare initiativ till

■omedelbara praktiska åtgärder för förbättring av vårdmöjligheterna. Den

nuvarande sammansättningen av kommittén med experter på olika områden

borgar vidare för att den skall kunna ge en allsidig belysning av de med

narkotikamissbruket sammanhängande problemen. Kännedomen om dessa

problem är i stor utsträckning bristfällig och genom kommitténs arbete kan

bl. a. sådant grundläggande kunskapsmaterial förväntas framkomma som är

oundgängligt för vidare överväganden om åtgärder på längre sikt.

Enligt utskottets mening torde de intressen som här är i fråga vara bäst

betjänta av att det pågående utredningsarbetet tills vidare får fortsätta och

utskottet anser sig icke böra nu förorda att någon ytterligare utredning tillsättes.

Utskottet får således hemställa,

att de likalydande motionerna I: 124 och II: 168 icke må

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 april 1966

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

NANCY ERIKSSON

s. 5 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 år 1966 5

Närvarande:

från f ö rs t a kammaren: herrar Sörlin, Eric Gustaf Peterson, Enarsson*,

Hellebladh, Oscar Carlsson, Hedlund*, Hiibinette, fru Elvy Olsson, herrar

Wååg och Johan Olsson*;

från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm*, herr Skoglösa, fru

Jäderberg, herrar Svensson i Kungälv*, Lundmark, Wikner*, Nilsson i

Bästekille, Svanberg, Johansson i Växjö*, Nilsson i Agnäs och From.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Eric Gustaf Peterson och fru Elvy Olsson samt herrar Johan Olsson,

Skoglösa och From, vilka ansett,

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar med orden »Kommittén

har således» och slutar med orden »ytterligare utredning tillsättes»

i stället bort innehålla följande text:

Utskottet — som anser att narkotikamissbruket kan komma att utvecklas

till ett av våra största sociala problem om icke kraftfulla åtgärder sätts

in snarast — finner att det är i hög grad önskvärt att utredning av åtgärder

mot detta missbruk sker under parlamentarisk medverkan. Genom parlamentarisk

medverkan ges möjligheter att lämna det organ som i sista hand

har att besluta om åtgärder, nämligen riksdagen, löpande information om

undersökningsresultaten. Vidare synes det uppenbart att värdefulla synpunkter

kan tillföras en utredning angående narkotikamissbruket om den

har parlamentarisk förankring.

Utskottet anser det emellertid inte nödvändigt att en särskild utredning

tillsättes för detta ändamål. Som utskottet ovan anfört har inom medicinalstyrelsen

tillsatts en huvudkommitté med fyra olika subkommittéer. Denna

kommitté kan lämpligen utökas med parlamentarisk representation, varvid

motionärernas syfte torde bli tillgodosett.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen med anledning av motionerna I: 124 och

II: 168 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att den

inom medicinalstyrelsen tillsatta narkomanvårdskommittén

förses med parlamentarisk representation.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 år 1966

Bilaga

Transumt av Kungl. Medicinalstyrelsens protokoll den 10 januari 1966 vid

överläggning angående den öppna narkomanivården

3 §■

Redogjorde poliklinikläkaren Åhström för pågående försöksverksamhet

inom den öppna vården. I anslutning härtill meddelade ordföranden, alt medicinalstyrelsen

lagt fram flera projekt i frågan, bl. a. rörande ett upptagningssjukhus

(Enskededalen) för alkoholister och narkomaner, samt att

styrelsen haft kontakt med Stockholms stads sjukvårdsstyrelse härom. Medicinalstyrelsens

skäl för stöd av verksamhet i öppen vård grundade sig

framförallt på uppfattningen att narkomaniproblemet icke kan lösas enbart

inom den slutna vården och att missbruket fått ökad omfattning inom

yngre åldersgrupper, som begagnar sig av narkotika av annan typ än tidigare

förekommande, varigenom en bättre prognos kunde förväntas. Vid den

efterföljande diskussionen betonades det svåra läge vari narkomanivården

befinner sig på grund av otillräckliga resurser och det särskilt tids- och vårdkrävande

klientel här är fråga om. Från flera håll framhölls att för en stor

del av patienterna är narkomanien endast ett av flera sjukdomssymtom.

Redaktören Hirschfeldt meddelade att Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare

hade vissa möjligheter att med hjälp av bl. a. bidrag från

Stockholms stads sjukvårdsstyrelse och Rädda barnen anställa en kanslist

och en kurator, varigenom läkarna inom försöksverksamheten skulle kunna

avlastas arbete. Av diskussionen framgick att försöksverksamheten i öppen

vård icke ansågs i längden kunna drivas utan tillgång till vårdplatser.

4 §•

Redogjorde socialläkaren Takman för ett av honom utarbetat utkast till

ett dispensärprojekt för narkotikamissbrukare. Under den följande diskussionen

föreslog medicinalrådet Sälde att den öppna vården skulle bedrivas

enligt ett dispensärsystem och den slutna vården ske vid en vårdavdelning

med en underläkare och 10—12 platser på vardera Långbro och Beckomberga

sjukhus. Verksamheten skulle samordnas och ledas av en för den öppna

och slutna vården gemensam läkare. Redaktören Hirschfeldt underströk

vikten av att även profylaktisk verksamhet bedrevs och framhöll att Riksförbundet

för hjälp åt läkemedelsmissbrukare i samarbete med Högerns

ungdomsdistrikt i Stockholm tryckt en broschyr som riktar sig till skolungdomen.

5 §•

Beträffande samarbetet med sluten vård och dennas resurser framhölls, att

sjukhusen hade mycket begränsade möjligheter till intagning av narkomaner

på grund av brist på vårdplatser och eftervårdsmöjligheter men framförallt

på grund av personalbrist, särskilt i fråga om läkare. Från kuratorshåll un
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37 år 1966 7

derströks, att de svåraste, psykiskt störda tablettmissbrukarna visat sig icke

vilja underkasta sig kontinuerlig vård på poliklinik, varför det var angeläget

att flera platser inom den slutna vården tillskapades för detta klientel. Överläkaren

Åmark, Långbro sjukhus, meddelade, att han upprättat en promemoria

till medicinalstyrelsen den 21 april 1965 angående sluten vård för

narkomaner med förslag till inrättande av en avdelning för vård av 10—12

patienter å enkelrum med en personal beräknad så att antalet samtidigt

tjänstgörande under dagtid och kvällstid uppgick till minst hälften av antalet

patienter på avdelningen. Inom avdelningen, som i princip avsågs vara

låst, skulle finnas lokaler för samvaro och arbetsterapi. Underläkaren Hellström

meddelade att man vid Beckomberga sjukhus diskuterat möjligheterna

att anskaffa särskilda lokaler för narkomanvård. I den polikliniska verksamheten

avsågs bl. a. ingå efterkontroll av centralt registrerade patienter.

Nyupptäckta fall skulle kunna läggas in på det egna sjukhuset och följas

upp. Professorn Ahnsjö omtalade, att han hos Stockholms sjukvårdsmyndighet

begärt personalförstärkning med bl. a. en tjänst som biträdande överläkare

för att kunna tillmötesgå de krav som ställdes på den barn- och ungdomspsykiatriska

kliniken å Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. Ordföranden

meddelade, att medicinalstyrelsen stöder en målsättning innebärande

poliklinikverksamhet med tillgång till sluten vård på åtminstone två

ställen i Stockholm. Styrelsen var beredd att på framställning medverka till

en förstärkning av antalet läkare vid Långbro och Beckomberga sjukhus för

denna verksamhet. Ordföranden utlovade att ta kontakt med Stockholms

sjukvårdsmyndigheter i denna fråga.

6 §■

Ordföranden meddelade att medicinalstyrelsen avsåg att omorganisera

den nuvarande narkotikakommittén genom att bilda arbetsgrupper för socialpsykiatriska,

juridiska, medicinskt-tekniska och vårdfrågor. Till medlemmar

av vårdgruppen föreslogs överläkarna Ljungberg (sammankallande

ledamot) och Rune Olsson, biträdande överläkaren Krantz, poliklinikläkaren

Åhström, barnpsykiatern Kihlbom, redaktören Hirschfeldt och skyddskonsulenten

Gabrielson. Frågorna rörande registrering och angående koordination

av behandlingsgruppens arbetsinsatser överlämnades till vårdgruppen

för framläggande av förslag.

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660034

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.