Sök i Ratio Lex

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 är 1966

1966-11-17 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

ABU 1966:57, Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 är 1966

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 är 1966

1

Nr 57

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vården av och

lämpliga sysselsättningar för handikappade.

Till allmänna beredningsutskottet har hänvisats följande motioner angående

vården av handikappade:

1) De likalydande motionerna I: 338 av herr Carlssjon, Eric, samt. II: 411

av herrar Gustavsson i Alvesta och Gomér, vari. hemställes att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om inventering av lämpliga

sysselsättningar för handikappade i syfte att bereda dem en meningsfylld,

sysselsättning i produktionen.

2) De likalydande motionerna I: 633 av fröken Stenberg samt II: 786 av

herr Ringaby och fröken Wetterström, vari föreslås, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte hemställa att motionerna måtte överlämnas till

handikapputredningen, tillsatt den 30 juni 1965, att beaktas vid fullgörande

av utredningens uppdrag.

3) De likalydande motionerna 1:634 av herr Strandberg och II: 770 av

herr Carlshamre in. fl., vari föreslås

att riksdagen måtte i skrivelse till IvungJ. Maj :t hemställa att möjligheterna

till en totalinventering av de handikappade i samband med en

allmän obligatorisk hälsokontroll utredes,,

att frågan om stiftandet av en särskild vårdlag, inrymmande åldringsvård

och handikappvård, utredes genom socialpolitiska kommitténs försorg,

varvid frågan om inrättandet av kommunala vårdnämnder särskilt

beaktas,

att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt socialpolitiska kommittén, och utredningen

angående vården av handikappade att överväga huruvida inrättandet

av särskilda vårdcentraler för åldringar och handikappade bör åläggas

kommunerna,

samt att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt medicinalstyrelsen och socialstyrelsen

att utarbeta en entydig definition av begreppet handikappad och

ett lämpligt tillvägagångssätt för att bedöma huruvida den sjuke uppfyller

definitionens villkor.

Utskottet har upptagit motionerna till samtidig behandling.

I motionerna 1:338 och 11:411 anföres att de handikappade i dagens

läge är den grupp i samhället som har det sämst ställt och att samhället

måste medverka till att de handikappade erhåller en rimlig levnadsnivå.

I så stor utsträckning som möjligt bör enligt motionärerna de handikappade

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1966. 11 samt. Nr 57

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år 1966

anpassas till ett normalt liv och ges tillfälle till ett meningsfyllt arbete i

produktionen. Från såväl humanitär som ekonomisk synpunkt är det angeläget

att man utnyttjar den arbetskraftreserv som de handikappade utgör.

För att man skall kunna föra ut ett större antal av de handikappade i

produktionen är det lämpligt att man så snart som möjligt gör en inventering

av lämpliga sysslor för olika grupper av handikappade. Undersökningen

bör göras inom hela arbetsmarknaden. Man bör särskilt beakta

möjligheterna att bereda plats i det allmännas tjänst och därvid göra en

översyn av gällande bestämmelser för sådan anställning i syfte att undanröja

omotiverade hinder för partiellt arbetsföra och handikappade.

I motionerna 1:633 och 11:786 framhålles att vissa åtgärder vidtagits

under senare år för att förbättra förhållandena för de handikappade men

att åtskilligt återstår att göra på detta område, vilket bl. a. tillsättningen år

1965 av handikapputredningen ger uttryck för.

Motionärerna anser att handikapputredningens direktiv inrvmmer en råd

betydelsefulla frågeställningar men att vissa punkter återstår där kompletteringar

är erforderliga. Därefter anföres olika synpunkter på åtgärder som

anges vara av stor betydelse för att på det praktiska planet kunna uppfylla

målsättningen om utökade sysselsättningsmöjligheter för de handikappade.

Motionärerna anför därvid:

Enligt gjorda enkäter bland handikappade framgår att sysslolösheten ofta

kan innebära en lika stor påfrestning som själva handikappet. Detta utaör

ett tungt vägande skäl för att i väsentlig grad utöka insatserna i fråga om

sysselsättningsskapande åtgärder.

Även ur arbetsmarknadssynpunkt har i dag frågan om de handikappades

anpassning till arbetslivet hög prioritet.

I berört syfte bör en vidgad upplysningsverksamhet komma till stånd

som riktar sig till arbetsgivare inom både den enskilda och offentliga sektorn

— detta inte minst för att undanröja eventuella fördomar om de handikappades

arbetsförmåga.

När det gäller tjänster som kräver ett ringa mått av fysisk rörlighet bör

det vidare prövas i vilken utsträckning handikappade bör anlitas i första

hand.

För att underlätta anställningsmöjligheterna anser vi även att arbetsgivaren

på. lämpligt sätt bör kunna få ersättning för de kostnader som en

omdisposition av arbetsplatsen eventuellt kräver för att en handikappad

skall kunna anställas.

I motionerna I: 634 och II: 770 understrykes vikten av att verkningsfulla

åtgärder vidtages från samhällets sida för att hjälpa de handikappade till

meningsfull sysselsättning och återinträde i samhället.

Det borde enligt motionärerna vara en angelägen uppgift för medicinalstyrelsen

och socialstyrelsen att utarbeta en entydig definition av begreppet

handikappad.

Motionärerna framhåller vidare att det för närvarande inte föreligger

s. 3 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år 1066 3

någon säker kännedom om antalet handikappade i landet men att en sådan

kännedom är utomordentligt angelägen. En undersökning av antalet bör

för att ge maximal effekt ske i form av en totalinventering. En dylik inventering

bör också syfta till att klarlägga de handikappades livsvillkor,

arbetsförmåga, ekonomi, bostadsförhållanden, transportmöjligheter och förhållande

till omgivningen. Inventeringen bör åtföljas av en fortlöpande

registrering av de handikappade.

Det mest ändamålsenliga tillvägagångssättet för en inventering är en allmän

obligatorisk hälsokontroll. Samtidigt som man registrerar de handikappade

kan man då också spåra upp och förebygga eller lindra andra handikappande

sjukdomar. Möjligheterna till en obligatorisk hälsokontroll av

samtliga medborgare bör därför utredas.

Den nämnda inventeringen bör organiseras på länsplanet och redan nu

kan man inom primärkommunerna underlätta genomförandet av den ifrågasatta

hälsokontrollen genom lokal uppspåringsverlcsamhet.

Motionärerna framhåller vidare att förutsättningen för att den lokala

omvårdnaden och hjälpen till handikappade skall fungera är en rationell

samordning och effektiv planering av resurserna. Det är angeläget att särskilda

vårdnämnder inrättas i kommuner där möjlighet härtill finns. Dessa

nämnder bör förslagsvis handha ärenden angående åldringar och handikappade.

Vårduppgifterna bör regleras i en särskild lagstiftning, förslagsvis

kallad vårdlag. En utredning bör ske av dessa frågor och av frågan,

huruvida inrättandet av särskilda vårdenheter för åldringar och handikappade

bör vara en obligatorisk kommunal angelägenhet. Utredningsuppdragen

bör lämpligen kunna ges åt socialpolitiska kommittén och handikapputredningen.

Beträffande motiveringarna i övrigt får utskottet hänvisa till motionerna

II: 411, II: 786 och II: 770.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från socialstyrelsen,

medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och statens handikappråd.

Inkomna yttranden har såsom bilaga fogats till detta utlåtande.

Utskottet

I förevarande motioner föreslås vissa utredningar och andra åtgärder, vilkas

yttersta syfte är att de handikappade skall beredas förbättrade möjligheter

till meningsfyllt arbete.

Problemen rörande de handikappades inplacering i arbetslivet har under

senare tid ägnats ett ökat intresse av såväl staten som kommunerna, parterna

på arbetsmarknaden och olika organisationer m. fl. Detta har medfört

att insatserna för att skapa arbetsmöjligheter nu är större än tidigare och

1* —Bihang till riksdagens protokoll 1966. 11 samt. Nr 57

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år 1966

att ett omfattande utredningsarbete pågår i syfte att få underlag för ytterligare

effektivisering av åtgärderna på detta område.

Utskottet vill först något beröra ett par av de för de handikappades möjligheter

att hävda sig i förvärvslivet grundläggande frågorna om undervisningen

och arbetsanskaffningen.

Beträffande förskola och grundskola kan konstateras att för de psykiskt

utvecklingsstörda barnen redan finnes en speciell skolform — särskolorna,

för vilka landstingen är huvudmän. För vård och undervisning av fysiskt

handikappade barn har förra årets riksdag antagit riktlinjer samt bl. a. lagfäst

skyldighet för landstingen att anordna särskilda elevhem för inackordering

av barn från andra orter än skolorten. Den förra året tillkallade handikapputredningen

har enligt sina direktiv att handlägga bl. a. ett stort antal

frågor rörande de handikappades undervisning. I förevarande sammanhang

kan särskilt nämnas att utredningen skall pröva spörsmålet om anordnande

av vissa av staten bekostade platser av rikskaraktär för undervisning och

vård av svårt rörelsehindrade barn med komplicerade handikapp. Det må

vidare erinras om att förra årets riksdag fattat beslut om successivt införande

av en statlig, obligatorisk, tioårig grundskola för blinda, döva, Iiörseleller

talskadade barn ävensom om att möjligheter skall beredas sådana ungdomar

till frivillig utbildning på yrkesskole-, fackskole- och gymnasienivå.

Yrkesutbildningen har uppmärksammats av yrkesutbildningsberedningen

i dess betänkande I (SOU 1966: 3). Beredningen har analyserat problem och

möjligheter på området och gjort vissa uttalanden om målsättningen. Denna

bör således vara full utbildning i det yrke, som befunnits lämpligt i det enskilda

fallet. Är ett visst yrke möjligt att utöva trots handikappet bör utbildning

för detta yrke kunna ges. I största utsträckning bör, enligt beredningen,

utbildningen ske inom den ordinarie yrkesutbildningen, men där så inte är

möjligt bör andra utbildningsvägar finnas. Beredningens förslag är efter remissbehandling

under prövning av Kungl. Maj :t.

Frågan i vad mån speciella åtgärder krävs och kan genomföras för att

inom den ordinarie yrkesutbildningens ram bereda handikappade ungdomar

utbildning prövas av skolöverstyrelsen enligt Kungl. Maj :ts uppdrag.

Åt handikapputredningen har vidare uppdragits att i samråd bl. a. med

yrkesutbildningsberedningen och arbetsmarknadsstyrelsen särskilt pröva

spörsmålen beträffande yrkesutbildningen för de svårast handikappade.

Härvid skall, liksom i fråga om förskola och grundskola, behovet av utbildningsplatser

av rikskaraktär beaktas. Utredningen skall vidare bl. a. snarast

möjligt framlägga förslag till organisation av yrkesutbildningen för handikappade.

Vad slutligen gäller den även för de handikappade viktiga frågan om

vuxenutbildningen torde en samlad prövning komma att ske på grundval

av de förslag som avgivits av arbetsmarknadsutredningen, gymnasieutredningen

och yrkesutbildningsberedningen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år 1966 5

Vad beträffar inplaceringen av de handikappade på arbetsmarknaden vilt

utskottet, som nedan återkommer till vissa i motionerna berörda särskilda

frågor härom, allmänt framhålla att, i den mån resultat nås i strävandena att

ge de handikappade en god och till de enskilda individernas förutsättningar''

anpassad utbildning, allt större krav kommer att ställas på de organ som har

ansvaret för arbetsförmedlingen och arbetsvärden i vidare mening. Härvid

kommer närmast i åtanke sådana uppgifter som anordnande av träningsverkstäder

och s. k. skyddad verksamhet, utbyggnad av arbetsprövningen och

av den arbetspsykologiska verksamheten, yrkesvägledningen och yrkesanpassningen

m. in. Härtill kommer många andra spörsmål av vikt för de

handikappades möjligheter till yrkesutövning — ordnandet av lämpliga bostäder,

tekniska hjälpmedel, transporter mellan hemmet och arbetsplatsen

m. m. Ansvaret för de olika uppgifter som här berörts är fördelat mellan staten,

landstingen och kommunerna.

Den inledningsvis omnämnda ökade aktiviteten för att lösa problemen har

bl. a. lett till att årets riksdag genom godkännande av de i proposition nr 52

angående riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken m. m. framförda förslagen

i olika avseenden tillfört handikappvården väsentligt ökade resurser. Beträffande

vissa spörsmål finns ett rikt utredningsmaterial som fortfarande

är under prövning och ett omfattande utredningsarbete pågår. Utskottet får

beträffande dessa förhållanden hänvisa till de nämnda riksdagsbesluten,

till de föreliggande utredningarna och till direktiven för de pågående utredningarna,

bland vilka främst här bör nämnas handikapputredningen. Utskottet

är f. n. icke berett att i vidare mån än som framgår av vad nedan sägs

framlägga förslag om ytterligare initiativ till åtgärder eller utredningar.

Utskottet vill härefter taga upp vissa i motionsyrkandena och i motionernas

motiveringar framlagda synpunkter och förslag.

I motionerna har sålunda föreslagits inventeringar dels av de handikap^- pades antal och personliga förhållanden m. m. (1:634 och II: 770), vilken

inventering sagts böra ske genom en allmän hälsokontroll och dels av sysselsättningar

som är särskilt lämpade för handikappade (I: 338 och II: 411).

Utskottet får erinra om att motioner angående frågan om en allmän hälsokontroll

prövats senast av årets riksdag (allmänna beredningsutskottets utlåtande

nr 21/1966). Utskottet hänvisade bl. a. till att en viss försöksverksamhet

redan pågick och att en utvidgning av verksamheten kunde förväntas

i mån av ökade resurser. Enligt utskottets förslag lämnades motionerna

utan åtgärd av riksdagen. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att

en av riksdagen begärd allmän hälsokontroll av barn i fyraårsåldern enligt

vad som uppgivits kommer att försöksvis igångsättas i början av år 1967.

Vidare har handikapputredningen i uppdrag att utvidga och fullfölja eu av

socialpolitiska kommittén gjord undersökning angående kommunernas och

landstingens verksamhet inom handikappvården. Utredningen har nu genom

ett mycket omfattande och detaljrikt frågeformulär, som besvarats av alla

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år 1966

kommuner och landsting, fått uppgifter som ingående belyser exempelvis

sådana frågor som vilka hjälpmedel som står till buds för de handikappade

inom olika kommuner, i vad mån kommunerna äger kännedom om antalet

handikappade och deras hjälpbehov, åtgärder som kan behöva vidtagas för

att effektivisera vården, samarbetet kommunerna emellan och mellan dem

och landstingen etc. Materialet är under bearbetning och resultatet av undersökningen

avses skola framläggas under första halvåret 1967. Det kan också

erinras om att handikapputredningen har i uppdrag att i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen

och yrkesutbildningsberedningen systematiskt studera

olika yrken som grundval för en effektiv yrkesutbildning och yrkesvägledning.

Utskottet, som delar de i remissvaren anförda betänkligheterna emot de av

motionärerna föreslagna inventeringarna, anser resultaten av ovannämnda

undersökningar böra avvaktas och finner motionerna i förevarande delar

icke böra föranleda någon åtgärd.

I ett motionspar (I: 633 och II: 786) framföres önskemål om en vidgad

upplysningsverksamhet riktad till arbetsgivarna och med syfte att undanröja

eventuella fördomar om de handikappades arbetsförmåga. Utskottet delar

motionärernas uppfattning om vikten av sådan upplysning men vill

framhålla att denna angelägenhet ägnas stor uppmärksamhet av den närmast

ansvariga myndigheten, arbetsmarknadsstyrelsen. Det är enligt utskottets

mening angeläget, att styrelsen får goda resurser för ändamålet, men utskottet

finner det f. n. icke påkallat med någon särskild utredning i frågan. Utskottet

vill i detta sammanhang erinra om att vissa spörsmål rörande upplysnings-

och rådgivningsverksamheten skall prövas av handikapputredningen.

I motionerna I: 633 och II: 786 anföres vidare bl. a. att ersättning till arbetsgivare

bör kunna lämnas för åtgärder som han vidtager på arbetsplatsen

för att bereda arbete åt en handikappad. Utskottet får i denna fråga hänvisa

till att i arbetsmarknadskungörelsen (SFS 1966: 368, 60 §), gällande fr. o. m.

den 1 juli 1966, föreskrivits att till arbetsgivare vid anställning av handikappad

kan utgå bidrag till sådan särskild anordning som är nödvändig för att

den handikappade skall kunna utföra arbetet. Bidrag utgår med halva kostnaden,

dock högst 12 000 kronor för varje handikappad.

Vad gäller den i nyssnämnda motioner berörda frågan om anställning i

allmän tjänst får utskottet erinra om den i Kungl. Maj :ts cirkulär angående

anställningsvillkor m. m. för partiellt arbetsföra intagna regeln att staten

skall taga ledningen i strävandena att tillvarataga de partiellt arbetsföras

produktiva förmåga. Som framgår av ändringar i cirkuläret, senast i juli

innevarande år (SFS 1966:410), har villkoren för de partiellt arbetsföra i

olika avseenden förbättrats. Bl. a. har genom sistnämnda ändring föreskrivits

att partiellt arbetsför som vid anställningstillfället anses kunna fullgöra

normal arbetsprestation skall äga åtnjuta samma anställnings- och arbets
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr !>7 är 1966 7

villkor soin personer, vilkas hälsotillstånd icke företer några brister.

I motionerna I: 634 och II: 770 har anförts, alt en definition av begreppet

handikappad bör utformas. Som framgår bl. a. av remissyttrandena och

propositionen 1966/52 stöter det på synnerligen stora svårigheter att åstadkomma

en dylik, för alla sammanhang adekvat definition. Såvitt utskottet

kunnat bedöma torde den i bl. a. direktiven för handikapputredningen angivna

definitionen »personer som av fysiska eller psykiska skäl möter mera

betydande svårigheter i sin dagliga livsföring» få anses lämplig för utredningens

del. Det synes utskottet vidare kunna ifrågasättas om det icke är

mest ändamålsenligt att begreppet handikappad får vara i viss mån flexibelt,

så att det kan anpassas efter arten av och syftet med åtgärder som aktualiseras.

I motionerna I: 634 och II: 770 har vidare yrkats utredning om stiftande

av en särskild vårdlag för åldringsvård och handikappvård. I samma motioner

föreslås jämväl utredning av frågorna om inrättande av kommunala

vårdnämnder och vårdcentraler. Utskottet får beträffande dessa spörsmål

anföra, att frågan om en vårdlag övervägts av socialpolitiska kommittén. I

sitt nyligen avgivna slutbetänkande har emellertid kommittén på anförda

skäl förklarat, att den icke ansett sig böra framlägga förslag i ämnet men

starkt understrukit behovet av en vårdlag. Utskottet finner för sin del skäl

tala för att spörsmålet upptages till fortsatt prövning men har icke ansett

sig böra taga ställning till frågorna i vilken form detta bör ske eller vad

lagstiftningen bör innehålla. Det kan anföras att socialpolitiska kommitténs

principiella överväganden inneburit bl. a. att lagen i första hand borde förverkliga

tanken på en aktiv socialvård. Dessutom borde den genom att ange

de konkreta vårdåtgärderna bestämma den aktiva vårdens materiella innehåll,

d. v. s. det system efter vilken vården lämnas. Kommittén har vidare

erinrat om den i den allmänna debatten framförda tanken på lagstiftning

med anknytning till den s. k. familjevårdsprincipen med sikte på en enhetlig

lagteknisk reglering i form av en vårdbalk med bestämmelser som utformats

analogt med vad som skett i socialförsäkringssystemet socialbalken.

Vad gäller motionärernas förslag om vårdnämnder och vårdcentraler

får utskottet anföra att spörsmålen om den regionala vårdorganisationen

har ett nära samband med frågorna om vårdlagstiftning och om det nu aktuella

inrättandet av ett centralt vårdverk. I många landsting har redan inrättats

arbetsvårdsnämnder för bl. a. handikappvården. Vidare bedriver

landstingens centralstyrelser verksamhet för uppspårande och vård av psykiskt

utvecklingsstörda.

I nyssnämnda motioner har även behovet av samordning av resurserna

för handikappvården berörts. Utskottet får med anledning härav endast

erinra om att handikapputredningen har i uppdrag att pröva såväl frågan

om en bättre samordning av samhällets insatser som spörsmålet om samverkan

mellan myndigheterna.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år 1966

Det synes utskottet mot bakgrunden av det ovan anförda som om, delvis

sedan motionerna väckts, åtskilliga av de önskemål och synpunkter som

framförts i motionerna blivit eller kan förväntas bli tillgodosedda eller beaktade.

Kraven på ytterligare åtgärder från det allmännas sida i de av motionärerna

upptagna frågorna måste därför f. n. bli rätt begränsade. Utskottet

har emellertid som framgår av det ovan anförda bl. a. förordat en fortsatt

prövning av frågan om en vårdlag. Utskottet kan icke bedöma i vad mån

det för detta syfte kan vara nödvändigt att pågående kartläggning av de

handikappades förhållanden och behov slutföres eller om ytterligare grundläggande

utredningsmaterial erfordras men finner angeläget att prövningen

företages så snart tillräckligt underlag föreligger.

Utskottet hemställer,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 338 och II: 411,

1:633 och 11:786 samt 1:634 och 11:770 i skrivelse till

Kungl. Maj :t giver till känna vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 17 november 1966

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

NANCY ERIKSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sörlin, Enarsson, Hellebladh, Oscar

Carlsson, Hedlund, Nyman, Axel Kristiansson*, fru Hultell*, herrar Helge

Karlsson*, Wååg* och Sörenson;

från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, fru Jäderberg, herrar

Hamrin i Kalmar*, Dickson, Lundmark, Wikner, Larsson i Borrby, Nilsson

i Bästekille, fru Ekroth, herrar Andersson i Örebro och Josefson i Arrie.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr .17 år 1966

9

Bilaga

Remissyttranden

SOCIALSTYRELSEN

Huvudsyftet med samtliga remitterade motioner synes vara, att handikappade

om möjligt skall beredas meningsfyllt arbete i produktionen. Socialstyrelsen

delar denna uppfattning men torde ha en från motionärerna

något avvikande mening om bur detta mål skall uppnås.

Styrelsen vill erinra om att 1960 års arbetsmarknadsutredning i betänkandet

Arbetsmarknadspolitik (SOU 1965:9) har framlagt vissa förslag

till åtgärder för att underlätta handikappades inplacering å arbetsmarknaden.

Dessa förslag bör i första hand prövas. Det synes som om t. ex. en

upprustning av arbetsvärden skulle möjliggöra för arbetsmarknadsverket

att på ett mera effektivt sätt samla erfarenhet rörande sysselsättningar,

lämpliga för olika kategorier av handikappade, än vad som skulle vara

möjligt att göra genom en sådan riksomfattande inventering av sysslor och

tjänster, som föreslås i motionerna under punkt 1 ovan. Inventeringen

avstyrkes.

Till det i motionerna under punkt 2 diskuterade systemet med prioritering

till vissa sysslor av handikappade i förhållande till andra arbetstagare

ställer sig socialstyrelsen ytterst tveksam, emedan det skulle innebära ett

betydande avsteg från den över hela arbetsmarknaden tillämpade regeln

att bland sökande till viss syssla eller tjänst skall främst ifrågakomma den

för den uppgiften mest lämpade. Skulle visst slag av sysselsättning komma

att förbehållas visst slag av handikappade, kan för övrigt lätt den situationen

uppstå, att löneläget relativt sett försämras just för detta slag av arbete.

Tanken att arbetsgivare skall erhålla ersättning för särskilda anordningar

på arbetsplats, vidtagna i syfte att möjliggöra eller underlätta för handikappade

att utföra visst arbete vill socialstyrelsen däremot ansluta sig till och

starkt understödja.

I motionerna under punkterna 1 och 2 avhandlas behovet av viss upplysningsverksamhet

riktad till framför allt arbetsgivare. Socialstyrelsen hyser

den åsikten att dylik upplysningsverksamhet, både av allmän karaktär

och riktad till enstaka arbetsgivare, bäst bedrives av arbetsmarknadsverket

och till detta hörande lokala organisationer. I nu ifrågavarande hänseenden

torde motionerna därför icke behöva föranleda några särskilda åtgärder.

Vad beträffar den inventering och registrering av handikappade personer

som, enligt motionerna under punkt 3, borde utföras i samband med allmän

obligatorisk hälsokontroll, vill socialstyrelsen framföra följande synpunkter.

Resurser torde för närvarande saknas inom medicinalväsendet att genomföra

en allmän hälsokontroll. Veterligen räcker varken läkare eller annan

sjukvårdspersonal till för att tillgodose akut- och långtidssjukvården, än

mindre finns resurser för förebyggande åtgärder enligt motionärernas

förslag. Detta är alltså icke praktiskt genomförbart.

Enligt vad socialstyrelsen under hand inhämtat, förbereder 1965 års

handikapputredning en omfattande inventering av anordningar i kommu
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år 1966

nerna för handikappade. I samband därmed riktas vanligtvis uppmärksamheten

på de handikappade och deras olika behov. Att genomföra en särskild

registrering av handikappade personer utöver registrering i den form som

kan förekomma hos de lokala försäkringskassorna är knappast befogat

och skulle kunna uppfattas som diskriminerande. Verkställes kommunala

inventeringar av antalet handikappade, av arten av deras handikapp och

hjälpbehov etc, bör detta ske i samråd med försäkringskassa och uppgifterna

samlas hos kassan. Motionerna bör i nämnda hänseenden ej föranleda

någon särskild utredningsåtgärd.

Det torde vara obehövligt att, såsom föreslås i motionerna under punkt

3, uppdra åt socialpolitiska kommittén att utreda frågan om tillskapandet

av särskild vårdlag och om åliggande för kommunerna att ordna vårdmöjligheter.

Frågorna inrymmes under de direktiv, som redan givits socialpolitiska

kommittén, och de har veterligen varit föremål för överläggningar

inom kommittén.

Vad slutligen beträffar den utredning rörande definition av begreppet

handikappad och kriterier tör olika grader av handikapp får socialstyrelsen

hänvisa till att problemet är behandlat i betänkandet Social Omvårdnad av

Handikappade (SOU 1964:43). Skall försök göras till ytterligare bestämning

av begreppen bör detta i första hand uppdras åt handikapputredningen.

Därest ifrågavarande motioner i dagens läge över huvud taget bör föranleda

någon åtgärd bör dessa inskränkas till att motionerna överlämnas

till 1965 års handikapputredning för beaktande vid denna utrednings fortsatta

arbete. Avskrift av detta utlåtande överlämnas till socialdepartementet.

MEDICINALSTYRELSEN

Två statliga kommittéer har för närvarande i uppdrag att utreda handikappfrågor

nämligen socialpolitiska kommittén och den nyligen tillsatta

handikapputredningen. Styrelsen anser sig därför icke ha anledning att

närmare ingå på motionärernas olika synpunkter och förslag utan föreslår

att motionerna för övervägande överlämnas till nämnda kommittéer. Styrelsen

vill emellertid framhålla följande.

Vad arbetsplacering och sysselsättning för handikappade beträffar bör

man enligt styrelsens mening även i fortsättningen utgå från frivillighetsprincipen

och ej införa någon form av kvotsystem eller prioritering inom

den öppna marknaden. Under inga omständigheter bör man skapa särskilda

»handikappyrken». Erfarenheten visar att varje arbetsplacering måste ske

individuellt och i regel fordrar individuella anordningar eller hjälpmedel.

Vissa större industrier har härvidlag utfört omfattande arbetsplatsanalyser

för att kartlägga kraven i fråga om arbetsförmåga för olika slag av arbetsuppgifter.

Man har härigenom sökt kunna internt omplacera äldre arbetskraft

och i övrigt partiellt arbetsföra i för dem lämpliga arbetsuppgifter. I detta

arbete har industriläkarnas insatser varit betydande. En ytterligare systematisk

genomgång av olika arbetsuppgifter i samarbete mellan medicinsk

och teknisk expertis skulle kunna leda till ännu större klarhet om vilka sysselsättningar

som kan anpassas till olika slag av handikapp.

Det finns emellertid många handikappade, vilkas restarbetsförmåga är av

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år 106(1

sådan arl att ett krav på inplacering i den öppna arbetsmarknaden med

dess alltmer pressande fordringar på effektivitet, hög arbetstakt, allmän

stresstolerans och så vidare vore orealistisk och inhuman. Genom statsbidrag

till skyddade verkstäder i kommunal regi liksom stöd åt s. k. halvskyddad

verksamhet (samordnad med privata företag) kan denna grupp

erhålla meningsfylld sysselsättning. Styrelsen vill erinra om att styrelsen

i utlåtande den 10 maj 1965 över 1960 års arbetsmarknadsutrednings betänkande

»Arbetsmarknadspolitik» (SOU 1965:9) samt 25 februari 1966

över barnanstaltsutredningens betänkande II »Barn på anstalt» (SOU 1965:

55) uttalat sig för eu böjning av statsbidraget till verkstäder inom arbetsvärden.

Styrelsen vill även i fråga om möjligheterna till anställning i offentlig

tjänst erinra om att partiellt arbetsföra, som vid anställningstillfället anses

kunna fullgöra normal arbetsprestation, numera avses erhålla samma anställningsform

inom statlig och statsunderstödd verksamhet som personer,

vilkas hälsotillstånd icke företer några brister (SFS nr 252 år 1964).

Den efterlysta entydiga definitionen av begreppet handikappad kan svårligen

åstadkommas. Det måste göras en bedömning in casu särskilt i fråga

om gränsfallen. Styrelsen vill varna för en generalisering som lätt kan leda

tanken till de handikappade såsom en homogen grupp med samma utgångsläge.

Bakom detta begrepp döljer sig i stället alla sorters människor med

vitt skilda möjligheter och behov. Den begränsning som ordet handikapp

innebär måste alltid ses i förhållande till en viss funktion, rörelseförmåga,

begåvning, yrkesarbete, skolgång etc. Ingen människa torde i full utsträckning

kunna fylla kraven inom alla yrken; en arbetsplacering måste ske

med hänsyn till olika begränsningar i fråga om fysisk och psykisk kapacitet.

Normaliseringsprincipen, som är av grundläggande betydelse för dessa

frågor, innebär att man så långt som möjligt anpassar samhället (skolor,

offentliga byggnader, bostäder, transportmedel och så vidare) till de olika

behov som kan orsakas av såväl somat som psykiskt handikapp. Till sin

yttersta konsekvens innebär detta att man i en framtid kan räkna med en

minskning av gruppen handikappade i och med att många handikapp icke

längre utgör hinder för normal livsföring.

Frågan om allmän hälsokontroll har styrelsen nyligen behandlat i utlåtande

den 11 februari 1966 över motioner i ämnet (I: 102 och II: 144).

Att såsom nu föreslås i samband med en obligatorisk hälsokontroll göra

en totalinventering med registrering av de handikappade finner styrelsen

emellertid mindre tilltalande. Styrelsen delar i detta hänseende den ståndpunkt

som intagits av departementschefen i prop. nr 75 år 1965 angående

vissa frågor rörande vård och undervisning av rörelsehindrade barn m. m.

(sid. 69). Erforderlig kontakt med hjälpbehövande handikappade torde

kunna nås genom »uppsökande» verksamhet från de sociala organens sida.

Dessutom torde de aktuella förbättrade försäkringsförmånerna enligt lag

om allmän försäkring (höjning av invaliditetsersättning och vårdbidrag)

kunna förväntas befordra dylik kontakt.

Medicinalstyrelsen vill slutligen anföra att styrelsen sedan länge bedriver

ett kontinuerligt samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen beträffande samordningsfrågor

inom olika rehabiliteringsområden. För närvarande pågår

bland annat försök att samordna befintliga rehabiliteringsresurser mellan

sjukvård och arbetsvärd på landstings- och regionnivå. Medicinalstyrelsen

är av den uppfattningen att man i avvaktan på inrättande av nya medicinska

rehabiliteringskliniker kan åstadkomma en mer effektiv rehabilite
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år 1966

ringsverksamhet genom samordning och gemensamt utnyttjande av befintliga

resurser.

Styrelsen har i övrigt intet att anföra i anledning av motionerna.

ARBETSMARKNADSSTYRELSEN

Motionerna 1:338 och 11:411 om lämpliga sysselsättningar för handikapp

Förslaget om en inventering av lämpliga sysslor för olika grupper av

handikappade synes bygga på tanken att vissa yrken eller arbeten skulle

vara särskilt lämpade för en viss grupp av handikappade. Detta synsätt

har också fram till 1940-talet präglat samhällets åtgärder för utbildning av

handikappade. Styrelsen får här erinra om att man tidigare ansett att t. ex.

blinda skulle vara särskilt väl lämpade för borstbinderi och korgmakeri,

personer med förlamningar i benen skulle bli skräddare eller skomakare

osv. I modern arbetsvärd utgår man emellertid ej från handikappet utan

från individen. Det är i första hand personens intelligens- och anlagsmässiga

utrustning, fysiska och psykiska resurser som skall styra ett" yrkesval.

Härvid skall naturligtvis även ev. tidigare förvärvade kunskaper och erfarenheter

beaktas liksom läget på arbetsmarknaden.

Genom de hjälpmedel som arbetsförmedling och arbetsvård förfogar

över medicinsk kartläggning, psykotekniska anlagsprov, arbetsprövning

ges den handikappade sökanden en individualiserad rådgivning, som

syftar till att hjälpa honom eller henne att på bästa sätt ta till vara sina

förutsättningar. Hänsyn maste härvid tas till den begränsande inverkan

som handikappet kan ha.

Genom anpassningskurser, arbetsträning, yrkesutbildning eller omskolning

eller genom direkta, selektiva arbetsplaceringsåtgärder strävar man

efter att helt eliminera handikappet. Många gånger kan också tekniska

hjälpmedel kompensera handikappet — skjutmåtl och mikrometrar för

synskadade i verkstadsindustrin, stenografimaskin med punktskrift för

synskadade kontorsanställda, indikeringslampor som ersätter akustiska

signaler för hörselskadade osv.

Bioteknologiska åtgärder i syfte att anpassa maskiner och arbetsmiljö

till den handikappade är givetvis också av mycket stor betydelse. Hittills

har den statliga arbetsvärden ej haft medel för bestridande av kostnader

för dylika åtgärder i form av fasta anordningar på arbetsplatsen. Styrelsen

får erinra om att den i anslagsäskanden för budgetåret 1966/67 begärt medel

för täckande av hälften av sådana kostnader.

Inom arbetsvärden pågår ett målmedvetet arbete på att komma bort

från det gamla synsättet om att vissa yrken är särskilt lämpade för den

eller den gruppen av handikappade. Det finns inga »handikappyrken» lika

litet som det finns två synskadade, hörselskadade, rörelsehindrade etc, som

är varandra lika. De kan ha en gemensam medicinsk diagnos men omfattningen

av handikappet kan vara olika. Även om de skulle drabbas av

precis samma skada skulle deras förutsättningar att •— måhända med

samhällets hjälp — reda upp sin situation te sig helt olika beroende på

skillnader i intellektuella, fysiska och personlighet smässiga resurser, miljöförhållanden

m. m.

En riksomfattande inventering av lämpliga sysslor för handikappade kan

s. 13 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 är l!)66 13

lätt leda till att nya s. k. handikappyrken katalogiseras och därmed ytterligare

förankrar det gamla synsätt som tyvärr alltjämt finns kvar bland

eu del av allmänheten och arbetsgivarna att koppla ihop en viss handikappgrupp

med en viss typ av arbete.

Den avsevärda vidgningen av de handikappades sysselsättningsmöjligheter

under senare år har i huvudsak kunnat ske dels genom alt arbetsvärden

fått allt bättre hjälpmedel till sitt förfogande, dels genom den

ständiga kontakten mellan arbetsgivarna och arbetsförmedlingen och dess

arbetsvårdsexpeditioner. Enligt styrelsens uppfattning är det också genom

denna kontakt mellan arbetsgivare och arbetsförmedling-arbetsvård som

de handikappades möjligheter på arbetsmarknaden bäst tillvaratas. Det

är också dessa kontakter som i första hand ger erfarenheter om behovet

av nya utbildningsvägar eller -metoder, tekniska hjälpmedel m. m.

Trots senare års framsteg föreligger fortfarande stora brister i olika

avseenden. Det lovvärda syftet med motionerna tillgodoses enligt styrelsens

uppfattning bäst med att arbetsvärdens personalorganisation förstärks

samt att den erhåller de förbättrade hjälpmedel i form av olika arbetsvårdsåtgärder

varom styrelsen äskat i sina petita för kommande budgetår.

Styrelsen är väl medveten om betydelsen av punktvisa aktioner och stickprovsundersökningar

i syfte att finna nya utbildningsvägar m. m. och att

vidga de handikappades möjligheter på arbetsmarknaden. Upprepade sådana

aktioner och undersökningar har företagits och är ständigt föremål

för styrelsens uppmärksamhet.

Motionerna I: 633 och II: 786 angående vården av handikappade

Motionärerna anför:

1. En vidgad upplysningsverksamhet för anställning av handikappade

inom både den enskilda och offentliga sektorn bör komma till stånd.

2. Det bör prövas i vilken utsträckning handikappade i första hand bör

anlitas på tjänster, som kräver ett ringa mått av fysisk rörlighet.

3. För att underlätta anställningsmöjligheterna bör en arbetsgivare på

lämpligt sätt kunna få ersättning för de kostnader, som en omdisposition

av arbetsplatsen eventuellt kräver för att en handikappad skall kunna

anställas.

Motionärerna anhåller att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte

hemställa att motionerna måtte överlämnas till 1965 års handikapputredning,

att beaktas vid fullgörandet av utredningens uppdrag.

I anslutning till punkt 1 får styrelsen erinra om den upplysningsverksamhet

som styrelsen bedriver genom egna publikationer, f. n. främst på Platsjournalen,

genom olika folders, som riktar sig till arbetsgivarna och genom

artiklar och reportage i olika tidningar och fackorgan. De handikappade

som en värdefull arbetskraftstillgång belyses från olika utgångspunkter

med jämna mellanrum i de stående arbetsmarknadsinslagen i radio. Även

televisionen har vid olika tillfällen uppmärksammat hithörande frågor.

Styrelsen har under årens lopp framställt en del filmer, som belyser

yrkesmässig rehabilitering och vilkas syfte har varit att visa hur handikappade

genom lämpliga arbetsvårdsåtgärder kan bli fullgod arbetskraft.

Dessa filmer lånas kostnadsfritt ut till konferenser och kurser etc. En

av dem har också visats i televisionen. F. n. är ytterligare en film under

planering.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år 1966

Såväl styrelsen som länsarbetsnämnderna anordnar med jämna mellanrum

konferenser, vilka som regel också bevakas av nyhetsorgan.

Arbetsmarknadsverkets personal medverkar i betydande omfattning i

av andra myndigheter, organisationer in. fl. anordnade kurser och konferenser

etc. om de handikappades problem. Styrelsen vill också erinra om

de riksomfattande annonskampanjer som genomförts under senare år.

Det anförda speglar arbetsmarknadsverkets aktivitet i fråga om upplysningsverksamhet.

Mycket betydelsefulla insatser görs även av andra myndigheter,

föreningar och organisationer in. fl. samt av olika nyhetsorgan

och facktidskrifter etc. som på egna initiativ tar upp dessa frågor. En

fortsatt och vidgad upplysningsverksamhet om de handikappades användbarhet

på arbetsmarknaden krävs emellertid. Styrelsen hälsar därför alla

åtgärder på detta område med tillfredsställelse.

Punkt 2 behandlades redan av kommittén för partiellt arbetsföra, som

avvisade tanken på någon form av kvotsystem eller reservering av vissa

tjänster eller sysselsättningar för handikappade. Dåvarande arbetsmarknadskommissionen

instämde helt i kommitténs uppfattning. De gångna

årens erfarenheter har ej gett skäl till ändring av denna ståndpunkt.

Enligt styrelsens mening måste all rehabilitering gå ut på att göra den

handikappade så attraktiv som möjligt som arbetskraft. Om vissa arbetsplatser

reserveras för någon särskild grupp handikappade, skulle arbetsgivarna

många gånger känna sig vara i ett tvångsläge. Detta skulle lätt

kunna skapa en ovilja att anställa handikappade över huvud utöver det

ålagda antalet. Många arbetsgivare har redan så många anställda som

på grund av sjukdom, ålder eller skada blivit partiellt arbetsföra att man

lätt kunde fylla de platser, som skulle reserveras för partiellt arbetsföra,

med egna arbetstagare. Eftersom ett åläggande lätt uppfattas som en börda

är risken i sådant fall stor att handikappade arbetstagare skulle betraktas

mer som en belastning än som värdefulla medarbetare.

För den enskilde handikappade, som blev anställd genom någon form

av antydda åtgärder, skulle situationen troligen många gånger bli psykologiskt

betungande. Han skulle som exempel kanske ej uppleva anställningen

som erhållen tack vare de arbetsmässiga kvalifikationerna utan på

grund av handikappet.

I vad som ovan angivits som punkt 3 har motionärerna pekat på en väg

för de handikappades införande i arbetslivet, som styrelsen helt ansluter sig

till. Styrelsen har också i anslagsäskande för budgetåret 1966/67 tagit

upp frågan om bidrag för särskilda fasta anordningar på arbetsplatsen till

arbetsgivare, som anställer partiellt arbetsföra och där sådana anordningar

är nödvändiga för att en arbetsplacering skall kunna komma till stånd.

Styrelsen vill här också peka på det statliga bidrag med 2:—/arbetstimme

som utgår till företag i öppna marknaden som anordnar s. k. halvskyddade

avdelningar. Styrelsen har i sina petita yrkat på en höjning till 3: —/arbetstimme,

vilken höjning bedöms som nödvändig för att en mycket angelägen

utbyggnad av denna sysselsättningsform skall kunna komma till stånd.

Den under denna punkt av motionärerna berörda frågan är sålunda redan

aktualiserad av styrelsen.

Motionerna I: 63b och II: 770 angående vården av handikappade

Motionärerna yrkar bl. a., att Kungl. Maj :t måtte uppdraga åt medicinalstyrelsen

och socialstyrelsen att utarbeta en entydig definition av begreppet

s. 15 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år li)66 15

handikappad och ctl lämpligt tillvägagångssätt för att bedöma huruvida

den sjuke uppfyller definitionens villkor.

Styrelsen får erinra om att långt ifrån alla handikappade är sjuka

människor. En synskadad, döv, rörelsehindrad etc. är visserligen handikappad

men är i många fall fullt frisk.

Styrelsen får vidare påminna om att kommittén för partiellt arbetsföra

definierade begreppet partiellt arbetsför som en person, vilken på grund

av fysiska eller psykiska arbetshinder eller social belastning bär eller väntas

kunna få svårare än andra att erhålla eller behålla ett förvärvsarbete. Denna

definition, som är vedertagen i officiellt svenskt språkbruk, ansluter sig

nära till den Internationella arbetsorganisationens rekommendation (nr 99

angående arbetsvärd för partiellt arbetsföra) men är dock vidare i det att

den klart utsäger, att även det handikapp som en social belastning utgör

inbegripes.

STATENS HANDIKAPPRÅD

Motionerna I: 338 och II: ill samt I: 633 och II: 786

I motionerna I: 338 och II: 411 framhålles bl. a., att de handikappade bör

ges tillfälle till meningsfullt arbete i produktionen, och i motionerna I: 633

och II: 786 sägs att sysslolöshet för handikappade ofta kan innebära lika

stor påfrestning som själva handikappet. I samtliga motioner framhålles

också att det även från arbetsmarknadssynpunkt är angeläget att den arbetskraft

som de handikappade representerar blir mera utnyttjad.

över huvud taget finns det ett betydande antal människor i arbetsför ålder

som icke i nämnvärd grad ägnar sig åt förvärvsarbete. I yngre åldrar

beror detta till stor del på att allt fler ägnar sig åt studier. Men begränsas

uppmärksamheten till åldrarna 25—64 år kan konstateras följande:

Gifta

Ej gifta

Ej gifta

Gifta

män

män

kvinnor

kvinnor

Andel i % som ej ens hade halvtids-

74,2

arbete utom hemmet november 1960

3,3

14,8

35,0

Andel i % som hade förtidspension

eller sjukbidrag januari 1961......

1,5

8,2

10,5

1,0

Enligt folkräkningen 1960 var det av de gifta männen endast 3,3 % som

ej ens hade halvtidsarbete. Som man kan se av den redovisning för januari

1961, sålunda två månader senare, som verkställts av riksförsäkringsverket,

var nästan hälften av dessa invalidpensionärer. Även de återstående utgjordes

säkerligen till huvudsaklig del av personer som var utsatta för handikapp

av något slag, somatiskt eller mentalt, delvis kanske alkoholsjukdom — men

icke i den utsträckning att de lyckats få förtidspension.

För de icke gifta männen var båda siffrorna mångdubbelt högre. Det var

sålunda så många som 15 % i åldern 25—64 år som icke ens hade halvtidsarbete

och därav hade 8 % förtidspension. Den stora skillnaden beror

naturligtvis bara till en del på att det är »hälsosamt att vara gift». Väsentligen

återspeglar den säkerligen de större svårigheterna för handikappade,

bl. a. av ekonomiska skäl, att bilda familj. För icke gifta kvinnor var frekven
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år 1966

sen av förtidspensionärer ännu något högre än för icke gifta män — nära

11 %.

Även bland kvinnorna visade de gifta ett avsevärt lägre tal (1 %). Att

gifta kvinnor till större delen icke har förvärvsarbete är ett välbekant fak
-

tum, men vad som behöver uppmärksammas mer är, att så många som 35 %

av de icke gifta kvinnorna i åldern 25—64 år inte ens hade halvtidsarbete.

Sedan 1960 synes förvärvsarbetsfrekvensen ha märkbart stigit för gifta

kvinnor, medan för övriga här nämnda grupper denna frekvens i varje fall

inte tycks ha undergått någon ökning.

Inom dessa övriga grupper (män samt icke gifta kvinnor) fanns 1960 inte

mindre än 270 000 personer i åldern 25—64 år som icke hade förvärvsarbete

ens på halvtid. Inskränker man sig till åldersgruppen 25—59 år blir talet

185 000. Även den siffran måste betecknas som hög.

Det övervägande flertalet av dessa var icke gifta. I mycket stor utsträckning,

särskilt vad gäller männen, måste det vara fråga om handikappade

personer. För kvinnor inverkar dessutom andra förhållanden. En del av dem

har barn att sköta lät vara att just det inte sällan tvingar dem ut på arbetsmarknaden.

I andra fall kan det vara fråga om s. k. hemmadöttrar som

tvingas avstå från förvärvsarbete för alt sköta åldriga föräldrar. Kvinnor

som under lång tid varit isolerade från arbetsmarknaden på grund av olika

vårduppgifter i hemmen får senare ofta svårt att komma ut i förvärvsarbete.

Dessutom kan de skrankor som hindrar kvinnorna på arbetsmarknaden inverka,

liksom kvinnornas i genomsnitt sämre utbildning och vidare den

lägre yrkesambition som kvinnor ofta bibringas genom uppfostran. Men även

för kvinnornas del måste förekomsten av handikapp i" synnerligen många

fall vara en faktor.

Det skulle vara av stort värde om — t. ex. vid de arbetskraftsstatistiska

undersökningar som görs — det kunde verkställas en ingående utredning

av dessa förhållanden. Ty i betraktande av den brist på arbetskraft som råder

behövs en kartläggning som ger närmare kunskap om karaktären och

strukturen hos de stora arbetskraftsresurser som nu väsentligen är outnyttjade.

Det är vår övertygelse att resultatet av en sådan utredning skulle sporra

till mera effektiva åtgärder för att få ut de handikappade på arbetsmarknaden.

I motionerna I: 338 och II: 411 föreslås en inventering av lämpliga sysselsättningar

för handikappade. Vi vill bestämt avstyrka en sådan åtgärd. Den

skulle endast leda till att vissa yrken skulle få namn om sig att vara

»handikappyrken», och med hänsyn till de stora olikheterna i de handikappades

möjligheter blev resultatet att vi finge en ny begränsande lista av yrken,

sannolikt med en underrepresentation av nya och expanderande sysselsättningar.

Detta skulle medföra, att de handikappade blev fastlåsta vid ett

orealistiskt litet antal positioner i arbetslivet. Det vore med andra ord ett

steg tillbaka till den tid då det ansågs vara speciellt lämpligt för t. ex. blinda

att syssla med borstbinderi. En lista över »handikappyrken» skulle ge ytterligare

näring åt fördomar rörande de handikappades begränsningar.

Om vi sålunda är bestämda motståndare till ett stationärt »register av

handikappyrken» vill vi däremot förorda att arbetsvärden ges ökade resurser

för att uppspåra arbetsuppgifter, i synnerhet nya arbetsuppgifter, som passar

för olika typer av handikappade och för olika individer bland de handikappade.

Inte minst det sista är viktigt, ty de handikappade är sinsemellan olika

på många sätt — inte bara så att handikappen är av skilda slag och inten
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år 7.966''

17

sitet utan även på grund av individuella olikheter som föreligger alldeles

oavsett handikappen. I detta dynamiska arbete gäller det att utnyttja de resultat

som kan vinnas genom forskning bl. a. i ergonomi och arbelsfysiologi.

Det är så mycket mer angeläget att detta utvecklings- och arbetsforskningsarbete

intensifieras, eftersom automation och andra tekniska och strukturella

förändringar lätt kan medföra att tidigare arbetsuppgifter som varit

lämpliga för de handikappade försvinner.

I motionerna I: 633 och II: 411 föreslås bl. a., att arbetsgivare på lämpligt

sätt bör kunna få ersättning för de kostnader som en omdisposition av arbetsplatsen

eventuellt kräver för att en handikappad skall kunna anställas.

I detta vill vi varmt instämma. AMS har i sina petita ett stående önskemål

om särskilda bidrag för sådana ändamål, men hittills har statsmakterna

icke velat beakta vad AMS härutinnan anfört — lika litet som man beaktat

önskemålet om ökade timbidrag vid anställning av vissa handikappade i

halvskyddat arbete. Vi vill bestämt förorda att statsmakterna på ett mer

generöst sätt än hittills tar hänsyn till de av AMS framförda synpunkterna

på sådana frågor som vi tror är av stor betydelse när det gäller att få ut

många handikappade i arbetslivet.

Vi ställer oss däremot tveksamma till tanken att prioritera vissa arbetsuppgifter

för handikappade. Detta skulle motsvara det kvotsystem som tilllämpas

i vissa andra länder och som torde vara ägnat att minska det positiva

intresset på arbetsplatserna för att använda handikappade. I vårt land har

man tidigt avvisat detta system och i stället hävdat, att handikappade genom

utbildning och kompensering av handikappen med tekniska hjälpmedel

in. m. skall rustas att konkurrera om tjänster på samma villkor som andra

arbetssökande. Inte minst utbildningen är ofta avgörande. Och den bör inte

inriktas på att ge första bästa jobb utan ge de handikappade reella möjligheter

att hävda sig också när det gäller avancemang. Ty svagt utbildad arbetskraft,

särskilt när det dessutom tillkommer ett handikapp, blir alltid

värst utsatt. Till det viktiga hör också att man motverkar den negativa

prioriteringen som beror på tanklöshet — och ibland fördomar — och att

man söker uppamma ett positivt intresse och dessutom stöder detta intresse

med sådana bidrag till ändringsarbeten o. d. på arbetsplatserna som nyss

berörts. Det kan t. ex. gälla en ramp som gör en arbetsplats tillgänglig, en

toalettdörr som behöver vidgas, en anordning i interiören eller på maskinen

som får göras lite annorlunda etc.

Av mycket stor betydelse är också att arbetsvärden får tillräckligt antal

tjänstemän med praktisk arbetsledarutbildning och kännedom om förhållandena

på arbetsplatserna. Det måste finnas väsentligt mer folk inom arbetsvärden

som har denna kunskap och erfarenhet samt därjämte förmåga

att på ett positivt sätt introducera den handikappade arbetskraften hos arbetsgivarna.

I dessa motioner betonas även behovet av en vidgad upplysningsverksamhet

riktad till arbetsgivare inom både den enskilda och offentliga sektorn —

detta icke minst för att undanröja eventuella fördomar mot de handikappade.

Också på denna punkt vill vi varmt instämma. Vi vill emellertid tilllägga

att upplysningen även bör rikta sig till arbetsledare och arbetskamrater,

ty även deras opinion är ofta avgörande för möjligheterna att i ökad utsträckning

utnyttja handikappade i arbetslivet. Det gäller för övrigt inte

bara att motverka fördomar utan som nyss framhölls också att söka få fram

ett positivt intresse för saken på arbetsplatserna. Ty med detta intresse kommer

det också fram idéer som ger resultat.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år 1966

Motionerna 1: 634 och II: 770

Vi instämmer i att det vore värdefullt att få till stånd en definition av

handikappbegreppet. En sådan definition erfordras dels som stöd för de

handikappinventeringar som det talas om i motionen och dels som underlag

för samhällets åtgärder för de handikappade. Emellertid är det uppenbart

att gränsen mellan handikappade och icke handikappade alltid måste

bli flytande. De allra flesta människor har sin funktionsförmåga nedsatt i

något avseende, men det är endast när dessa begränsningar är så hindrande

att det erfordras speciella åtgärder, t. ex. i form av tekniska hjälpmedel,

socialförsäkring, rehabilitering, bostadsanordningar, samhällsplanering etc.

för att en människa skall kunna fungera i samhället, som man synes böra

betrakta henne som handikappad. Även med en sådan definition varierar

gränsen efter vad man anser om samhällets plikt att ge hjälp. Det finns

ytterligare definitionsfrågor som kan behöva diskuteras. I konsekvens med

att alkoholism och narkomani alltmer betraktas som sjukdomar kan det

måhända vara motiverat att anse kroniska alkoholister och narkomaner

vara handikappade. Samma kan sägas om de socialt missanpassade liksom

om dem som gjort sig skyldiga till väsentliga lagöverträdelser och har

svårigheter att utan särskild hjälp finna en plats i samhället.

Huvudsaken enligt vår mening är att en definition blir praktiskt användbar

för de syften som nyss antytts och att den ger uttryck för en benägenhet

att ge stöd åt alla som verkligen är i behov av särskilda åtgärder på grund

av handikapp. Vi finner det rimligt att frågan anförtros åt handikapputredningen.

Motionens yrkande på en totalinventering av antalet handikappade finner

vi i så måtto angeläget att det säkerligen behövs en vida bättre kartläggning

av förekomsten av handikapp än som hittills åstadkommits. Vi tror emellertid

inte att det räcker med en enda inventering även om den kan ge en

utgångspunkt. Vad som erfordras är nämligen en ständigt fortlöpande

kartläggning, ty endast en sådan kan ge någon garanti för att de samhälleliga

hjälpåtgärderna verkligen når alla handikappade.

Problemen med fortlöpande inventeringar av detta slag är emellertid

många. Målet kan nås på flera vägar. En av utgångspunkterna, som också

nämns i motionen, är de hälsokontrollundersökningar av alla barn i 3—4- årsåldern varom förslag framlagts av HCK och vilket lett till viss försöksverksamhet

som med all makt bör fullföljas. Men eftersom handikapp ofta

gör sig gällande först vid vuxen ålder behövs ytterligare hälsoundersökningar

för andra åldersgrupper. Detta är bl. a. en fråga om utredningsresurser

för ändamålet. På samma sätt utgör de s. k. 90-dagarsundersökningarna

i försäkringskassorna en viktig utgångspunkt — men även

här framträder det hinder som representeras av knappheten på utredningsresurser

inom både sjukvård och arbetsvärd.

Under senare år har vissa landsting och kommuner på andra vägar sökt

åstadkomma handikappinventeringar, huvudsakligen grundade på uppgifter

från olika organ och befattningshavare inom socialvård, socialförsäkring,

arbetsvärd, sjukvård etc. Dessa inventeringar torde dock icke i något fall

fullständigt täcka hela fältet, delvis därför att uppmärksamheten väsentligt

inriktas på vissa grupper, vanligen fysiskt handikappade. Endast för vissa

s. 19 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 år 19

särskilda grupper, t. ex. utvecklingsstörda barn i Västernorrlands län, synes

föreligga uppgifter som är någorlunda fullständiga.

Erfarenheten av dessa lokala inventeringar synes sålunda vara att det

krävs eu utvecklad metodik om de skall kunna bli någorlunda fullständiga.

Av detta skäl kan det starkt ifrågasättas om primärkommunerna bar kapacitet

att utföra dem annat än när det gäller vissa klart avgränsade grupper,

t. ex. svårt rörelsehindrade, blinda och döva. I all synnerhet kan man hysa

tveksamhet beträffande glesbygdskommunernas möjligheter att göra fullständiga

inventeringar. Och denna fråga är i sammanhanget viktig eftersom

handikappfrekvensen synes vara högst just i glesbygderna — säkerligen

väsentligen beroende på att de handikappade i mindre grad än andra

flyttar in till städerna.

Det enda någorlunda färska material av större »hållfasthet» som föreligger

är den redovisning av förtidspensionärer i januari 1961 som lämnats

av riksförsäkringsverket. Denna redovisning bör med det snaraste upprepas,

helst för tiden kring årsskiftet 1965/66 så att jämförelser med resultatet

av folkräkningen i slutet av 1965 kan göras, önskemålet är emellertid då

att förtidspensionärerna icke som i föregående redovisning grupperas enbart

efter sjukdomar och handikapporsaker utan därjämte om möjligt även

efter arten och graden av funktionsrubbningarna.

Om också detta material i och för sig är värdefullt, så är dock även det

bara partiellt. Frågan om metoderna för en inventeringsverksamhet som

syftar till fullständighet bör närmare övervägas, i första hand genom

handikapputredningen. Med hänsyn till uppgiftens svårighet torde såväl

medicinsk som statistisk expertis böra konsulteras. Efter en sådan planläggning

bör man givetvis snarast möjligt komma i gång med åtgärder som

syftar till en så fullständig kartläggning av förekomsten av handikapp som

möjligt. Av vikt är att man härvid eftersträvar inte bara antalsuppgifter

som tillåter fördelning efter kön, ålder, region etc., utan att man dessutom

får en bild av hur de handikappade fördelar sig efter handikappens karaktär

och svårighetsgrad m. m. Förekomsten av kombinerade handikapp måste

också belysas. Sådana grupperingar bör främst inriktas på att återge arten

av funktionsrubbningar oavsett orsaken till handikappet.

Även under de bästa betingelser kan dock bristande utredningsresurser

och annat hindra att det fullständiga resultatet nås så snabbt som skulle

vara önskvärt. Frågan är då om man icke dessutom bör söka på en genväg

komma fram till en preliminär uppfattning av handikapproblemets storlek

och struktur.

I Danmark har år 1962 företagits en stickprovsundersökning avseende

10 000 hushåll, utvalda så att de kunde anses representativa. I dessa

hushåll undersöktes förekomsten av handikapp på sådant sätt att besökare

sorterade alla hushållsmedlemmar i tre grupper, nämligen de som uppenbarligen

icke hade något fysiskt handikapp, de som möjligen var fysiskt

handikappade och de som säkerligen hade något fysiskt handikapp. För

de senare två grupperna införskaffade utredningens läkare journalhandlingar

och dylikt. På grundval av resultaten beräknades att Danmark skulle

ha 176 000 fysiskt handikappade i åldern 15—61 år, bosatta utanför institution,

häri inräknat svårt hörselskadade (6 000) och synskadade (4 500).

»översatt» till en folkmängd av Sveriges storlek skulle det betyda ca

300 000. Det handikappbegrepp som då låg till grund sträckte sig vida över

invalidbegreppet, ty 80 % av männen och 33 % av kvinnorna var i förvärvsarbete.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Allmänna teredniagautskottet». utlåtande nr 52 år 1966.

Denna danska undersökning, som utfördes av SociaLforskningsinstiiutet

i Köpenhamn, innehåller eu omfattande metodisk beskrivning. Den synes

böra studeras närmare. Det är mycket möjligt att det skulle vara av

siort värde att. få till; stånd, eu liknande undersökning i Sverige, dock med

komplettering vad gäller de psykiskt handikappade vilka här utgör ca 40 %

av alla förtidspensionärer, och måhända med en delvis annan uppläggning

även i andra avseenden.

Vad gäller frågan om vårdlag är att märka att socialpolitiska kommittén

inom en nära framtid lär komma att framlägga förslag i detta ämne.

Innan så skett vilt vi icke närmare taga ställning till frågan. Det kan

förtjäna erinras om att på ett område, nämligen för psykiskt utvecklingsstörda,

redan finns en vårdlag som enligt föreliggande nytt förslag (SOU

1966,: 9) kommer att ytterligare förbättras. I detta fall finns också ett

särskilt organ, landstingens centralstyrelser, som, — enligt det nya förslaget

— i ökad utsträckning får sig anförtrodd uppgiften att driva eu

uppspårande verksamhet i syfte att biträda alla de handikappad» varom

bär är fråga med sådan undervisning, vård eller andra omsorger som

erfordras
-

ESSELTE «8. STHLM 06

014841

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1966:351 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om vården av och lämpliga sysselsättningar för handi - kappade. a1 i texten