Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner angående maximeringen av de direkta skatterna till stat och kommun och om vissa ändringar i förmögenhetsbeskattningen.

1966-03-17 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1966:19, Betänkande i anledning av väckta motioner angående maximeringen av de direkta skatterna till stat och kommun och om vissa ändringar i förmögenhetsbeskattningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1966

1

Nr 19

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående maximeringen av de direkta skatterna till stat

och kommun och om vissa ändringar i förmögenhetsbeskattningen.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,

av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:202 av herr Gösta Jacobsson m.fl. samt

11:376 av herrar Nordgren och Andersson i Örebro, vari hemställts, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning av frågan

om sådan ändrad avfattning av 1952 års förordning med bestämmelser om

begränsning av skatt i vissa fall, att den 80-procentiga reduktionsregeln

vid inkomst- och förmögenhetstaxeringen blir effektiv; samt

2) de likalydande motionerna 1:509 av herr Enarsson m.fl. samt 11:649

av herrar Ringaby och Petersson, vari hemställts, att riksdagen måtte

besluta

a) fastställa skattepliktsgränsen för förmögenhetsskatten till 125 000

kronor och antaga de ändrade skatteskalor, som föreslagits av allmänna

skatteberedningen, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta erforderlig

lagtext,

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära förslag till riksdagen om sådan

ändring i gällande bestämmelser i ämnet, att produktiva förmögenhetstillgångar,

som användes i den skattskyldiges förvärvsverksamhet, i rörelse

eller i jordbruk och skogsbruk, skall i viss omfattning befrias från förmögenhetsskatt

respektive upptagas bland tillgångarna till reducerat värde.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det

följande, hänvisa till motionerna 1:202 och 1:509.

Gällande bestämmelser

Förordningen med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall

Enligt förordningen den 6 juni 1952 (nr 410) med bestämmelser om begränsning

av skatt i vissa fall äger fysisk person och oskift dödsbo åtnjuta

avkortning av påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt eller restitution

av erlagd sådan skatt eller båda dessa förmåner i förening. Avkortningen

och restitutionen skall avse det belopp varmed påförd statlig

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 sand. Nr 19

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1966

inkomstskatt och förmögenhetsskatt samt allmän kommunalskatt, landstingsmedel

och tingshusmedel sammanlagt överstiger 80 procent av den enligt

förordningen om statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad med det

belopp varmed avdrag för allmänna skatter åtnjutits vid den ifrågavarande

taxeringen (den s. k. 80-procentregeln). Avkortningen och restitutionen får

dock aldrig inkräkta på de kommunala skatterna — allmän kommunalskatt,

landstingsmedel och tingshusmedel. Beträffande den statliga förmögenhetsskatten

får denna aldrig nedbringas till lägre belopp än som motsvarar den

skatt, som skall utgå på femtio procent av den skattepliktiga förmögenheten.

För att komma i åtnjutande av avkortning eller restitution skall den

skattskyldige inge särskild ansökan till länsstyrelsen i det län, inom vilket

han taxerats till statlig inkomstskatt för det ifrågavarande taxeringsåret,

eller — därest han taxerats till sådan skatt i Stockholm — till överståthållarämbetet.

Ansökan skall vara nämnda myndighet tillhanda före utgången

av kalenderåret näst efter taxeringsåret vid äventyr att avkortning

eller restitution inte må beviljas. Om förutsättningarna för åtnjutande av

avkortning eller restitution föreligger först efter utslag av kammarrätten

eller regeringsrätten, skall ansökningen inges inom ett år efter det kammarrättens

utslag vunnit laga kraft eller regeringsrättens utslag meddelats.

Enligt de ursprungliga bestämmelserna om skattebegränsning fick skattereduktionen

endast gå ut över den statliga inkomstskatten och inte såsom

nu även över viss del av den statliga förmögenhetsskatten. I proposition nr

359 till 1942 års riksdag uttalade föredragande departementschefen bl. a.,

att uppfattningen att förmögenheten såsom sådan medförde skattekraft oberoende

av inkomsten och att man inte kunde uppställa kravet, att en förmögenhetsskatt

alltid skulle kunna betalas ur inkomsten utan fick belasta

själva förmögenheten, lett till att alla förslag om maximering dittills avvisats

av statsmakterna. Denna uppfattning fann departementschefen visserligen

grundad i de fall, då belastningen av själva förmögenheten vore av

övergående natur, men att läget blev ett annat vid mycket stora förmögenheter

och då skattesatserna stigit till sådan höjd, att även vid normal avkastning

förmögenheten mera permanent behövde tas i anspråk för skattens

erläggande. Vid övervägande av det förslag till bestämmelser om skattebegränsning,

som propositionen innehöll, hade departementschefen inte

ansett riktigt att göra avsteg från principen, att skatt på förmögenhet kunde

utgå oberoende av inkomstens storlek. Den begränsning som föreslogs lämnade

därför den särskilda förmögenhetsskatten så till vida orubbad, att

denna under alla förhållanden skulle utgå, även om på grund därav skattebeloppet

inte kom att nedbringas till de 80 procent av den taxerade inkomsten,

som i övrigt föreslogs såsom maximum.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1966

3

Den nuvarande avfattningen av 80-procentregeln tillkom på förslag av

1949 års skatteutredning. Utredningen fann (SOU 1951:51 s. 250) att något

praktiskt hinder för att inbegripa den statliga förmögenhetsskatten i

det belopp, som enligt spärregeln skulle kunna avkortas eller restitueras,

inte syntes finnas. Enligt av utredningen inhämtade uppgifter från länsstyrelserna

hade 80-procentspärren på grund av ifrågavarande inskränkning

i vissa fall icke medgivit en begränsning av skatterna till 80 procent

av inkomsten. Då detta varit avsikten med spärren och denna avsikt utan

större olägenheter syntes kunna förverkligas genom att skattereduktionen

tilläts omfatta även förmögenhetsskatten, fanns enligt utredningens mening

skäl för en sådan utvidgning av de nuvarande bestämmelserna. Vid utvidgningen

måste dock fästas det villkoret, att förmögenhetsskatten icke därigenom

nedbringades till lägre belopp än som motsvarade skatten på 50

procent av den skattepliktiga förmögenheten. 80-procentspärren skulle

nämligen eljest i vissa fall leda till en rubbning av grunderna för den statliga

förmögenhetsskatten.

Att skatterestitutionen inte får överstiga ett belopp, motsvarande — förutom

kommunalskatten — skatten på 50 procent av den skattepliktiga förmögenheten,

sammanhänger med den i 9 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt

givna s. k. reduktionsregeln. Normalt skall såsom beskattningsbar

förmögenhet vid taxering till statlig förmögenhetsskatt upptagas

den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet. Om emellertid för fysisk

person eller oskift dödsbo den skattepliktiga förmögenheten överstiger

trettio gånger ett belopp, motsvarande summan av den skattskyldiges enligt

förordningen om statlig inkomstskatt fastställda sammanräknade nettoinkomst

för beskattningsåret, skall den beskattningsbara förmögenheten

utgöra detta belopp, dock minst femtio procent av den skattepliktiga förmögenheten.

Reduktionsregeln innebär, såsom framhölls vid dess tillkomst

(se SOU 1946:79 s. 194), att då den skattskyldiges sammanräknade nettoinkomst

understiger l2/3 procent av den skattepliktiga förmögenheten någon

ytterligare reduktion av förmögenhetsskatten inte erhålles.

Förordningen om statlig förmögenhetsskatt

Gällande bestämmelser om förmögenhetsskatten återfinnes i förordningen

den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt med däri senare

gjorda ändringar. Skattepliktig förmögenhet utgör enligt 2 § i förordningen

skillnaden mellan kapitalvärdet av tillgångar och kapitalvärdet av

skulder. I 3—5 §§ ges närmare regler för förmögenhetsberäkningen. Fastighet

upptas till taxeringsvärdet och lös egendom i regel till det värde, som

den kan anses ha betingat vid försäljning under normala förhållanden. Vad

särskilt angår lös egendom, som är avsedd för stadigvarande bruk i bl. a.

rörelse, skall sådan egendom värdesättas i enlighet med vedertaget affärs
-

2 B ihan g till riksdagens protokoll 1966. 7 sand. Nr 19

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1966

bruk inom det slag av verksamhet, däri egendomen är nedlagd. Såsom

affärsbruk i rörelse får enligt anvisningarna till 3 och 4 § § anses gälla, att

nämnda tillgångar upptas till anskaffningsvärdet, därå årliga avskrivningar

göres för utrangering, slitning och annan värdeminskning. Om avskrivningar

å dylika tillgångar inte verkställts eller ock gjorts i större

omfattning än som varit av förhållandena påkallat, skall vid värdesättningen

av tillgångarna hänsyn tagas härtill, så att vederbörliga avskrivningar

beaktas men tillika hålles inom skäliga belopp. Skulderna upptas

vid förmögenhetsberäkningen till sitt kapitalvärde, sådant detta var vid

beskattningsårets utgång. Häri inbegripes bl. a. oguldna, debiterade skatter,

såsom förmögenhetsskatten. I detta sammanhang må framhållas, att sålunda

påförd förmögenhetsskatt inte är avdragsgill vid taxeringen till

statlig inkomstskatt.

Den skattepliktiga förmögenheten utgör således nettoförmögenheten uträknad

enligt de i 3—5 §§ här ovan angivna reglerna. Den beskattningsbara

förmögenheten på grund av vilken förmögenhetsskatten uträknas enligt 10

och 11 §§ överensstämmer enligt 9 § med den skattepliktiga förmögenheten

utom för det fall att den här efteråt åberopade reduktionsregeln träder i

tillämpning.

Enligt den lydelse 10 § i förordningen fått genom beslut av 1965 års riksdag

utgår förmögenhetsskatt beträffande fysisk person, oskift dödsbo, utländskt

bolag och vissa familjestiftelser endast för beskattningsbara förmögenheter

överstigande 100 000 kronor. Skatten utgår enligt 11 § 1 mom.

efter en skiktskala, i vilken den lägsta skattesatsen, 8 promille, gäller för

den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 100 000

men icke 150 000 kronor, och den högsta skattesatsen, 18 promille, för den

del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 1 000 000 kronor.

För äkta makar beräknas beskattningsbar förmögenhet gemensamt,

och skattepliktsgränsen är för dem liksom för ensamstående bestämd till

100 000 kronor. Enligt stadgande i 11 § 2 mom. skall vissa föreningar,

samfund och samfälligheter erlägga förmögenhetsskatt med en och en halv

promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger

5 000 kronor. För fysisk person och oskift dödsbo gäller en bestämmelse i

9 § enligt vilken en reducering av förmögenhetsskatten sker vid ringa eller

ingen inkomst. Den beskattningsbara förmögenheten skall nämligen icke

beräknas högre än trettio gånger den sammanräknade nettoinkomsten,

dock minst till hälften av den skattepliktiga förmögenheten. Därvid ges

emellertid en särbestämmelse för bl. a. rörelseidkare.

Allmänna skatteberedningen föreslog i sitt betänkande Nytt skattesystem

(SOU 1964:25) att det skattefria bottenbeloppet skulle höjas från 80 000

till 125 000 kronor och att skatteuttaget i de olika förmögenhetsskikten

upp till 1 milj. kr. skulle minskas.

I proposition nr 14 till 1965 års riksdag anförde chefen för finansdepar
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1966 5

tementet i fråga om den då föreslagna ändringen i förmögenhetsskatteförordningen:
Nuvarande

skattefria bottenbelopp fastställdes år 1957. Levnadskostnadsindex

har sedan dess stigit med i runt tal 25 procent. Jag kan därför

tillstyrka, att detta bottenbelopp nu höjes i motsvarande män, dvs. till

100 000 kr. Härigenom skyddas de mindre förmögenheterna från att på

grund av den allmänna prisnivåns höjning bli påförda skatt. Anledning till

justering därutöver av förmögenhetsskatteskalan torde inte föreligga.

Frågornas tidigare behandling

Förordningen med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall

Bevillningsutskottet hade senast förra året att pröva motionsyrkande av

samma innehåll som i motionerna 1:202 och 11:376. I sitt av riksdagen

godkända betänkande nr 16/1965 avvisade utskottet yrkandet och erinrade

därvid om att enligt den särskilda reduktionsregeln i 9 § förordningen

om statlig förmögenhetsskatt den beskattningsbara förmögenheten — oavsett

om förmögenhetsavkastningen varit ringa eller ingen alls — inte fick

fastställas lägre än till hälften av den skattepliktiga förmögenheten. Detta i

sin tur sammanhängde med grunderna för den svenska förmögenhetsskattelagstiftningen,

som byggde på principen, att förmögenheten som sådan gav

viss skattekraft oberoende av inkomsten. Ett upphävande av den av motionärerna

påtalade begränsningsregeln kunde därför inte ske utan att man

rubbade grunderna för förmögenhetsbeskattningen.

Förordningen om statlig förmögenhetsskatt

Även frågan om det skattefria minimibeloppet för den statliga förmögenhetsskatten

och om undantagande från skatteplikt av produktiva förmögenhetstillgångar

i jordbruk och rörelse prövades av bevillningsutskottet

förra året. Utskottet avvisade i sitt betänkande nr 16/1965 motionsyrkanden

av motsvarande innehåll som i motionerna 1:509 och 11:649. Därvid framhöll

utskottet att den i proposition nr 14/1965 föreslagna höjningen av

det skattefria bottenbeloppet fick anses utgöra den angelägnaste reformen

på förmögenhetsskatteområdet. Utskottet ansåg det inte möjligt att för det

dåvarande gå nämnvärt utöver förslagen i propositionen. Genom höjningen

av det skattefria bottenbeloppet från 80 000 till 100 000 kronor kunde enligt

utskottets mening antagas att ägare av mindre förmögenheter i huvudsak

skulle komma att undgå bli påförda skatt till följd av den allmänna

prisnivåns höjning och till följd av de vid 1965 års allmänna fastighetstaxering

höjda fastighetsvärdena.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1966

Motionerna

Förordningen med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall

I motionerna 1:202 och 11:376 framhålles att det till 80-procentregeln

fogade villkoret att skatten inte får nedbringas till lägre belopp än som

motsvarar skatten på 50 procent av den skattepliktiga förmögenheten i

vissa fall leder till att 80-procentspärren inte blir effektiv. Detta är bl. a.

fallet i fråga om förmögenheter med låg avkastning, t. ex. jordbruksfastigheter

med höga taxeringsvärden. Det totala skattebeloppet kan därvid väsentligt

överstiga 80 procent av inkomsten och i det närmaste ta hela inkomsten

i anspråk. Den fortskridande penningvärdeförsämringen, vilken

efter hand avspeglat sig i höjda taxeringsvärden utan motsvarande ökning

av avkastningen, har medfört att spärregelns konstruktion i individuella

fall kan leda till en mer betungande beskattning än som varit av statsmakterna

avsedd. Bestämmelserna kan i de individuella fallen leda till påtagliga

orättvisor och få en rent konfiskatorisk effekt. Enligt motionärernas

mening bör en ändring kunna genomföras utan att förmögenhetsbeskattningens

grunder rubbas. Även svårigheterna med att skattereduktionen inte

får drabba de kommunala skatterna torde kunna undanröjas. För underlättande

av förfarandet bör övervägas införandet av en föreskrift, att 80-procentregeln

skall iakttagas av skattemyndigheterna ex officio och inte —

som nu — efter särskild ansökan av den skattskyldige.

Förordningen om statlig förmögenhetsskatt

I motionerna 1:509 och II:6i9 erinrar motionärerna om att allmänna

skatteberedningen med hänsyn till penningvärdeförsämringen sedan 1957

som ett provisorium förordat, att skattegränsen sattes till 125 000 kr., att

gälla fr. o. m. 1966 års taxering. Därjämte innefattade förslaget en ändring

i skatteskalan, så att denna skulle börja med en skattesats av 7 promille

och sluta som den nuvarande med en skattesats av 18 promille.

Enligt motionärernas mening talar övervägande skäl för att i överensstämmelse

med allmänna skatteberedningens förslag och i avvaktan på

beredningens slutliga förslag i ämnet skattepliktsgränsen höjes till 125 000

kr. och att samtidigt därmed de av skatteberedningen föreslagna mindre

justeringarna av skattesatserna i bottenskikten vidtages.

Som motivering för skrivelseyrkandet i motionerna anföres att i den

mån förmögenheten utgöres av produktiva tillgångar i den skattskyldiges

rörelse, jordbruk eller skogsbruk, det synes rimligt, att förmögenhetsvärdet

beräknas till ett nedsatt belopp eller att dylika förmögenhetstillgångar undantages

från skatteplikt. I annat fall blir skatten i realiteten en skatt på

produktionsmedlen. Genom den fortgående mekaniseringen inom industri,

handel, jordbruk och skogsbruk ställes — framhålles det i motionerna —

allt större krav på tillgång till kostnadskrävande maskinell utrustning, vil
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 dr 1966 7

ken även i mindre och medelstora företag kan uppgå till icke oväsentliga

värden.

Utskottet

Förordningen med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall

Enligt 1952 års förordning med bestämmelser om begränsning av skatt i

vissa fall äger fysisk person och oskift dödsbo åtnjuta avkortning eller restitution

av statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt, i den mån

de direkta statliga och kommunala skatterna sammanlagt överstiger 80 procent

av den vid taxeringen till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad

med avdraget för kommunala utskylder vid nämnda taxering, den s. k. 80- procentregeln. Genom skattereduktionen får emellertid inte den totala skatten

nedbringas till lägre belopp än som motsvarar — förutom de kommunala

skatterna — skatten på hälften av den skattepliktiga förmögenheten.

Utredningsyrkandet i motionerna 1:202 och 11:376 avser bl. a. en sådan

ändring av 80-procentregeln, att villkoret, att förmögenhetsskatten inte får

nedbringas till lägre belopp än som motsvarar skatten på hälften av den

skattepliktiga förmögenheten, borttas. Till stöd för yrkandet har motionärerna

anfört att 80-procentregeln i dess nuvarande utformning inte medger

den avsedda begränsningen av skatten. I synnerhet gäller detta skattskyldiga,

vilkas förmögenhet ger låg avkastning. Motionärerna anser det vidare

motiverat införa en föreskrift, enligt vilken 80-procentregeln skall iakttas

av skattemyndigheterna ex officio och inte — som nu — efter särskild ansökan

av den skattskyldige.

Den begränsningsregel mot vilken motionärerna vänder sig sammanhänger

med utformningen av den vid taxering till statlig förmögenhetsskatt

tillämpliga s. k. reduktionsregeln. Enligt denna kan i vissa fall, då den skattskyldige

har relativt liten inkomst, den beskattningsbara förmögenheten bestämmas

till ett i förhållande till den skattepliktiga förmögenheten på visst

sätt reducerat belopp. Därvid gäller emellertid att den beskattningsbara förmögenheten

får fastställas till lägst hälften av den skattepliktiga förmögenheten.

Förmögenhetsskatten får alltså inte genom tillämpning av 80-procentregeln

nedbringas till lägre belopp än som följer av den berörda reduktionsregeln

och detta i sin tur sammanhänger med att förmögenheten som sådan

anses ge viss skattekraft oberoende av inkomsten. Den omständigheten att

den årliga avkastningen är ringa eller ingen alls anses således inte motivera

hel befrielse från förmögenhetsskatt.

Av det anförda framgår att ett bifall till motionerna skulle kunna leda till

att grunderna för förmögenhetsbeskattningen rubbades. Härtill kommer att

skattereduktionen för att bli fullt effektiv måste omfatta också de kommunala

skatterna. Enligt utskottets uppfattning kan det inte uteslutas att

80-procentregeln, därest den tilläts inkräkta på de kommunala skatterna,

skulle kunna ha för vissa kommuner mindre gynnsamma verkningar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1966

På grund av det anförda och då tillämpningen av en bestämmelse av innehåll,

att 80-procentregeln skall av skattemyndigheterna iakttas ex officio,

skulle vara förenad med avsevärda taxeringstekniska svårigheter, kan utskottet

inte bifalla utredningsyrkandet i motionerna 1:202 och 11:376.

Förordningen om statlig förmögenhetsskatt

Vid föregående års riksdag höjdes minimibeloppet för den skattefria förmögenheten

från 80 000 kr. till 100 000 kr. I samband därmed väcktes

motionsyrkanden av samma innehåll som i motionerna 1:509 och II:649,d.v.s

en höjning av det skattefria bottenbeloppet till 125 000 kr. och en justering

av skatteskalorna. Utskottet avstyrkte i sitt betänkande nr 16/1965 dessa

yrkanden och uttalade därvid bl. a. att den i proposition nr 14/1965 föreslagna

höjningen av det skattefria bottenbeloppet fick anses utgöra den

mest angelägna reformen på förmögenhetsskatteområdet. Genom detta förslag

kunde enligt utskottets mening antas, att ägarna av mindre förmögenheter

i huvudsak skulle undgå skatt till följd av verkningarna av 1965 års

allmänna fastighetstaxering och höjningen av den allmänna prisnivån.

Utskottet kan ansluta sig till den av motionärerna uttalade uppfattningen

att en höjning av det skattefria bottenbeloppet för den statliga förmögenhetsskatten

och en justering av skatteskalorna i och för sig framstår som

motiverade. Utskottet är emellertid inte berett medverka till en skattereform,

som tar sikte uteslutande på förmögenhetsskatten i synnerhet som

motionärernas förslag — enligt vad utskottet erfarit — skulle innebära ett

skattebortfall på omkring 80 milj. kr.

Utskottet är heller inte berett att medverka till en sådan ändring av gällande

bestämmelser i förmögenhetsskatteförordningen att produktiva förmögenhetstillgångar

helt eller delvis befrias från förmögenhetsskatt.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 1:509 och 11:649.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:202 av herr Gösta Jacobsson

m. fl. samt 11:376 av herrar Nordgren och Andersson

i Örebro angående maximeringen av de direkta skatterna

till stat och kommun, ävensom

2) de likalydande motionerna 1:509 av herr Enarsson

m. fl. samt 11:649 av herrar Ringaby och Petersson om vissa

ändringar i förmögenhetsbeskattningen,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 mars 1966

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1966

9

Närvarande:

från första kammaren: herr John Ericsson, fröken Ranmark, herrar

Wärnberg, Elof sson, Tage Johansson, Lundström, Gösta Jacobsson, Erik

Filip Petersson, Enarsson och Paul Jansson; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Gustafson

i Göteborg, Vigelsbo, Engkvist, Eriksson i Bäckmora, Andersson i Essvik,

Forsberg, Larsson i Umeå och Wikner.

Reservationer

Beträffande förordningen med bestämmelser om begränsning av skatt i

vissa fall

1) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson och Magnusson i Borås, vilka —

under åberopande av innehållet i motionerna 1:202 och 11:376 — ansett,

att utskottet under punkten 1) bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna

1:202 av herr Gösta Jacobsson m. fl. samt 11:376 av herrar

Nordgren och Andersson i Örebro, måtte i skrivelse till

Kungl. Maj :t hemställa om utredning av frågan om sådan

ändrad avfattning av 1952 års förordning med bestämmelser

om begränsning av skatt i vissa fall, att den 80-procentiga

reduktionsregeln vid inkomst- och förmögenhetstaxeringen

blir effektiv.

2) av herrar Elof sson, Lundström, Erik Filip Petersson, Gustafson i Göteborg,

Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora och Larsson i Umeå.

Beträffande förordningen om statlig förmögenhetsskatt

3) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson och Magnusson i Borås, vilka —•

under åberopande av innehållet i motionerna 1:509 och 11:649 — ansett

att utskottet under punkten 2) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna

1:509 av herr Enarsson m. fl. samt 11:649 av herrar Ringaby

och Petersson måtte

a) antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 10 § och 11 § 1 mom. förordningen

den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt (nr 577)

Härigenom förordnas, att 10 § och 11 § 1 mom. förordningen den 26 juli

1947 om statlig förmögenhetsskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1966

10 §.

Fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra

statlig förmögenhetsskatt, därest den beskattningsbara förmögenheten

icke överstiger 125 000 kronor.

Ej heller--- 5 000 kronor.

11 §.

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt — — — familjestiftelse utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 200 000 kronor:

sju promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger

125 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

200 000 men icke 400 000 kr.:

525 kr. för 200 000 kr. och 10 °/oo av återstoden;

400 000 men icke 1 000 000 kr.:

2 525 kr. för 400 000 kr. och 14 °/oo av återstoden;

1 000 000 kr.:

10 925 kr. för 1 000 000 kr. och 18 % o av återstoden.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967, dock att äldre bestämmelser

alltjämt skola gälla i fråga om 1967 års taxering samt i fråga

om eftertaxering för år 1967 eller tidigare år.

b) hemställa om förslag till riksdagen om sådan ändring

i gällande bestämmelser i ämnet, att produktiva förmögenhetstillgångar,

som användes i den skattskyldiges förvärvsverksamhet,

i rörelse eller i jordbruk och skogsbruk skall

i viss omfattning befrias från förmögenhetsskatt respektive

upptagas bland tillgångarna till reducerat värde.

4) av herrar Elof sson, Lundström, Erik Filip Petersson, Gustafson i Göteborg,

Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora och Larsson i Umeå.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1966

660186

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.