Sök i Ratio Lex

Bevillningsutskottets betänkande nr 51 är 1960

1966-11-15 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1966:51, Bevillningsutskottets betänkande nr 51 är 1960

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 51 är 1960

1

Nr 51

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående rätten till avdrag vid beskattningen för

ökade levnadskostnader vid tjänsteresor i enskild

tjänst in. m.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,

av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 498 av herr Bengtson m. fl. och 11:651

av herr Svensson i Vä m. fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte begära utredning och förslag beträffande så långt

möjligt enhetliga bestämmelser i beskattningshänseende i fråga om traktamenten,

flyttningskostnader och bilkostnader till och från arbetsplatsen,

2) de likalydande motionerna 1:518 av herr Lundström och 11:640 av

herr Mihlfors m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring

av gällande anvisningar till kommunalskattelagen att avdrag för

extra levnadsomkostnader i samband med korttidsförrättning, som varat

mer än en dag, medgives för den faktiska tid förrättningen varat och inte

efter antalet övernattningar, ävensom att vederbörande utskott måtte utarbeta

härför erforderlig lagtext.

1 enlighet med utskottets hemställan i memorial nr 48 har riksdagen vid

vårsessionen beslutat uppskjuta behandlingen av föreliggande motioner till

innevarande års höstsession.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det

följande, hänvisa till motonerna 1:498 och 1:518.

Gällande rätt

Ökade levnadskostnader

Genom beslut av 1963 års vårriksdag (Bev.utsk. bet. nr 43) genomfördes

viktiga förändringar på lönebeskattningens område. Dessa tillkom i syfte

att förenkla lönebeskattningen och att åstadkomma större likställighet i

skattehänseende mellan statsanställda och andra.

Enligt tidigare gällande rätt gjordes i beskattningshänseende en åtskillnad

mellan statliga kostnadsersättningar och sådana ersättningar som utgick i

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 7 samt. Nr 51

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 51 år 1966

kommunal eller enskild tjänst. Statliga ersättningar deklarerades inte som

inkomst, och avdrag fick inte heller göras för sådana kostnader som översteg

ersättningen. I fråga om kommunal och enskild tjänst redovisades uppburen

ersättning som inkomst, och de omkostnader, som skulle därmed bestridas,

avräknades såsom omkostnader i tjänsten. Om därvid ersättningen

inte förslog till kostnadernas gäldande, fick bristen fråndragas intäkten i

övrigt. Härvid gällde dock, att om det kunde antagas, att den anvisade ersättningen

beräknats med hänsyn till vad som skäligen kunde anses normalt

åtgå till täckande av de omkostnader, som skulle därmed bestridas, större

avdrag än som svarade mot den anvisade ersättningen medgavs allenast

om det kunde visas, att på grund av särskilda förhållanden ersättningen

varit otillräcklig för sådana skäliga omkostnader. Å andra sidan antogs

i dylikt fall ofta, att den anvisade ersättningen i sin helhet åtgått till de

omkostnader, för vilka den avsetts, utan att särskild utredning i detta

avseende behövde lämnas. Avdrag med samma belopp som den anvisade

ersättningen medgavs i regel i de fall, då ersättningen inte översteg vad

som av staten i motsvarande fall anvisades. Sistnämnda regel (den s. k.

likställighetsregeln) var inte tvingande och tillämpades i praxis mycket

ojämnt. Sålunda ansågs i taxeringsmål rörande avdrag för ökade levnadskostnader

skattskyldiga i kommunal eller enskild tjänst ofta böra styrka

sina kostnader för att komma i åtnjutande av avdrag. För kostnader som

uppkom vid endags- eller kortare förrättningar ansågs i fråga om sådana

skattskyldiga avdragsrätt endast i undantagsfall kunna komma i fråga.

Denna ojämnhet i behandlingen av å ena sidan statliga och å andra sidan

övriga traktamenten berodde sannolikt i viss mån på svårigheten att avgöra

hur stort motsvarande statliga traktamente skulle ha varit. Särskilt

gällde detta traktamenten som utgick på grund av kollektivavtal, vilka

avsevärt varierade — såväl i fråga om statliga som andra — de olika avtalen

emellan.

Den olika behandlingen av traktamenten kritiserades i motioner i riksdagen,

i framställningar till Ivungl. Maj :t och i den skatterättsliga debatten.

Därvid påtalades särskilt det orättvisa i alt traktamenten, som utgavs av

kommuner och enskilda i huvudsaklig överensstämmelse med de regler

som gällde för de statliga traktamentena och under i övrigt samma betingelser

som dessa, helt eller delvis beskattades, medan motsvarande statliga

traktamtenten var helt skattefria.

Genom de nya bestämmelserna har vissa icke statliga traktamenten jämställts

med de statliga. Detta gäller sådana, som utbetalas av kommuner,

hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser. Även traktamenten som utbetalas

av andra offentliga institutioner än de nu nämnda kan förklaras

jämställda med statliga traktamenten. Förutsättningen för en sådan förklaring

torde vara att institutionens traktamenten i allt väsentligt utges

efter de grunder som gäller för statsanställda och att dess räkenskaps- och

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets betänkande nr 51 är 1966

redovisningshandlingar är underkastade offentlig granskning av liksievisionsverket

eller liknande myndighet.

1 övrigt innebär de nya reglerna, vilka återfinns i anvisningarna till 33 §

kommunal skattelagen, i huvudsak att skattskyldigs ökade levnadskostnader

vid tjänsteresor utanför den vanliga verksamhetsorten, utan närmare

utredning, anses ha uppgått till belopp motsvarande av honom uppburet

traktamente, dock högst till ett s. k. normalbelopp, vilket förutsättes motsvara

högsta dygnstraktamente enligt statens allmänna resereglemene, och

som fastställes av riksskattenämnden för varje kalenderår. Riksskattenämnden

bär i meddelande nr 7/1905 p. 3 beslutat att normalbeloppet föi

kalenderåret 1906 skall utgöra 00 kronor och att härav 29 kronor skall

avse kostnader för bostad.

För rätt till avdrag med fullt normalbelopp kräves att fråga är om korltidsförrättning,

d. v. s. förrättning, som föranleder övernattning utanför

den ordinarie verksamhetsorten, och där vistelsen på en och samma främmande

ort inte överstiger 15 dygn. Vid s. k. långtidsförrättning, där vistelsen

på en och samma ort överstiger denna tidsgräns, är schablonavdraget

från och med det sextonde dygnet maximerat till tre femtedels normalbelopp.

Även vid förrättningar utan samband med övernattning utom

hemmet (endagsförrättningar) föreligger enligt de nya reglerna en allmän

rätt till avdrag. Schablonavdraget är i fråga om dessa förrättningar

maximerat till eu femtedels normalbelopp, om den skattskyldige varit

borta hemifrån mer än fyra men högst tio timmar. Vid längre endagsförrättningar

utgör schablonavdraget två femtedels normalbelopp. — I fråga

om korttidsförrättning gäller enligt särskild föreskrift i punkt 3 andra stycket

av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen att den skall »anses

hava varat det antal dygn som motsvarar antalet övernattningar».

En enkel fråga av herr Christenson i Malmö vid 1964 års riksdag, huruvida

finansministern var villig medverka till sådan omedelbar ändring av

traktamentsbeskattningsreglerna, att vid resa, som omfattat två dygn och

en mellanliggande natt, avdrag kunde medges med belopp motsvarande

summan av helt dygnstraktamente och helt dagtraktamente eller del därav,

besvarades av finansministern nekande (Andra kammarens protokoll den

4 mars 1964 § 2). Finansministern framhöll därvid olämpligheten av att

vidta ändring av regler, vilka ännu inte hunnit tillämpas i praktiken. En

sådan ändring skulle medföra en väsentlig ökning av den omfattande uppgiftsskyldighet

som schablonbeskattningen medförde för arbetsgivarna.

Härtill kom att avdragsberäkningen enligt de nya reglerna inte skedde för

varje enskild resa utan för samtliga resor under året i en och samma arbetsgivares

tjänst. Härigenom kom — menade finansministern — en utjämning

av för- och nackdelar till stånd. Finansministern underströk också

att varje skattskyldig kunde yrka att, i stället för schablonavdrag, få avdrag

för sina verkliga merkostnader under tjänsteresorna.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 51 år 1966

Flyttningskostnader

Före 1964 års taxering gällde beträffande flyttningskostnader i huvudsak

följande. Ersättningar som utgick till statens tjänstemän var i skattehänseende

likställda med statliga traktamenten. Däremot intog rättstillämpningen

en något avvikande hållning då fråga var om avdrag för flyttningskostnad

som annan än statstjänsteman ådragit sig. Avdrag medgavs sålunda

ej, då en i enskild tjänst anställd preson erhöll anställning i företag

på annan ort än den där han tidigare var bosatt, oaktat det bidrag till täckande

av flyttningskostnader, som han erhållit av den nya arbetsgivaren,

upptagits såsom skattepliktig intäkt för honom. Däremot medgavs avdrag

— under förutsättning att bidrag från arbetsgivaren upptagits såsom skattepliktig

intäkt — när anställda hos ett företag nödgades flytta på grund av

att arbetsgivaren flyttat företagets verksamhet till annan ort än tidigare. 1

övrigt torde ha gällt att avdrag medgavs då flyttning skett i samma arbetsgivares

tjänst åtminstone då flyttningen inte var beroende av befordran

eller motsvarande.

Genom beslut av 1963 års riksdag infördes i 32 § kommunalskattelagen

eu bestämmelse om skattefrihet för alla flyttningskostnadsersättningar i

den mån dessa inte utgått med väsentligt högre belopp än som gäller för

befattningshavare i statens tjänst. Under förarbetena till lagstiftningen uttalade

chefen för finansdepartementet att han ansåg det angeläget att den

skiljaktiga behandlingen av å ena sidan statsanställda och å andra sidan

övriga anställda undanröjdes. Han hyste dock starka betänkligheter mot en

generell avdragsrätt för flyttningskostnader. Man kunde nämligen enligt

hans mening inte bortse från att dessa kostnader i och för sig var att betrakta

som levnadskostnader. En generell avdragsrätt kunde heller inte

anses motiverad för undanröjande av olikheten i beskattningshänseende

eftersom en statsanställd, som inte uppburit ersättning, inte hade rätt till

avdrag för sina kostnader.

Genom ett stadgande, att ersättning för flyttningskostnader inte var skattepliktig

åstadkoms inte endast reell utan även formell likställighet mellan

statsanställda och andra.

Resor till och från arbetsplatsen

I punkt 4 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen föreskrivs

att skattskyldig äger rätt att avdra skälig kostnad för resor till och från

arbetsplatsen, där denna varit belägen på sådant avstånd från hans bostad,

att han behövt anlita och även anlitat särskilt fortskaffningsmedel. Den

nämnda anvisningspunkten i kommunalskattelagen har kvarstått i oförändrat

skick alltsedan år 1928. Med uttrycket skälig kostnad avses enligt förarbetena

till lagstiftningen (jfr departementschefens uttalanden i prop.

1920: 191 och 400) regelmässigt kostnaden för billigaste färdmedel.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 51 är 1966 5

Då såsom skälig kostnad ansetts kostnaden för billigaste färdsätt var

praxis tidigare synnerligen restriktiv när det gällde avdrag för resor med

bil mellan bostad och arbetsplats. Den ökade bilismen medförde dock att

de skattskyldiga i allt större utsträckning använde bil för sina resor till och

från arbetsplatsen och därvid framställde krav på att kostnaderna föi dessa

resor skulle få räknas som en avdragsgill skälig kostnad. Taxeringsmyndigheterna

ställde sig i början tveksamma till dessa yrkanden, särskilt med

hänsyn till den gängse uppfattningen att avdrag som regel skulle grundas

på kostnaderna vid begagnande av billigaste möjliga färdsätt. Bedömningen

blev av naturliga skäl olikartad. I detta läge fyllde de av riksskattenämnden

utfärdade första anvisningarna i ämnet (nr 1/1958 p. 2) ett påtagligt behov

och bidrog i väsentlig mån till större enhetlighet i i ättstillämpningen

än vad tidigare varit fallet. Skäligt avdrag för kostnad för resor med bil

mellan bostad och arbetsplats ansågs i de nämnda anvisningarna utgöra

en krona 70 öre för körd mil. Anvisningarna erhöll med tillämpning fr. o. in.

1962 års taxering så till vida ändrad lydelse (nr 1/1962 p. 2) att såsom skäligt

avdrag för ifrågavarande bilkostnader borde anses eu krona 80 öre för

körd mil. Beräkningen grundades på viss av riksrevisionsverket tillhandahållen

utredning angående genomsnittlig kostnad per mil vid körning med

bil av »typen Volkswagen». I de nya anvisningarna intogs också den rekommendationen

att, om avståndet mellan bostaden och arbetsplatsen var

osedvanligt stort, och avdraget, därest det beräknades i enlighet med anvisningarna,

skulle bli oproportionerligt högt särskilt i förhållande till

tjänsteinkomstens storlek, avdrag borde medgivas allenast med ett i skälig

män reducerat belopp. Denna rekommendation godtogs av regeringsrätten

(jfr RA 1962 not. Fi 314).

Enligt de nu gällande anvisningarna i ämnet (nr 7/1965 p. 4) bör skäligt

avdrag för bilkostnader medges, om vägavståndet mellan bostaden och arbetsplatsen

uppgår till minst en halv mil samt om användandet av bil. i

stället för allmänt kommunikationsmedel regelmässigt medför en tidsvinst

av minst en och en halv timme sammanlagt för fram- och återresan.

Vid beräkningen av tidsvinsten skall hänsyn bl. a. tagas till tid för uppsökande

av parkeringsplats och till trafikintensitet. Vidare bör för skattskyldig

med flera fasta arbetsplatser eller med flera arbetspass per dygn

som tidsvinst anses den sammanlagda tidsvinsten per dygn genom användandet

av bil för resorna. Skattskyldig, som i sin tjänst regelmässigt använder

bil, bör medges avdrag för ifrågavarande bilkostnader oavsett avstånd

och tidsvinst. Likaså bör, om allmänt kommunikationsmedel saknas,

skattskyldig, som använder bil för resor mellan bostad och arbetsplats,

medgivas skäligt avdrag för bilkostnader oavsett tidsvinsten, under förutsättning

att avståndet mellan bostaden och arbetsplatsen upgår till minst

två kilometer. Som skäligt avdrag för bilkostnad bör i regel anses två kronor

för körd mil intill 1 000 mil per år och en krona 20 öre för mil för

körsträckor däröver. Den omständigheten, att den skattskyldige eventuellt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 51 år 1966

använder större bil för ifrågavarande resor, medförande att hans kostnader

av denna anledning blir högre än de angivna beloppen, bör regelmässigt

inte medföra, att avdrag medges med större belopp. Vid samåkning bör

avdraget i skälig mån reduceras. Om skattskyldig på grund av ålder, sjukdom,

lyte eller liknande anledning är nödsakad att använda bil för färd till

och från arbetet bör avdrag, oavsett avstånd eller tidsvinst, medges med

vad av de totala faktiska bilkostnaderna under året belöper på resorna till

och från arbetsplatsen. Avslutningsvis understryker riksskattenämnden att

de gjorda uttalandena inte har avseende på frågan om avdrag för kostnader

för egentliga tjänsteresor med bil.

De nu gällande riksskattenämndsanvisningarna har — i vad avser begränsning

av avdraget vid körsträckor överstigande 1 000 mil — tillämpats

av regeringsrätten bl. a. i ett år 1964 avgjort mål gällande 1960 års taxering

(jfr RÅ 1964 not. Fi 520).

Enligt kungörelsen den 12 december 1952, nr 780, angående resekostnadsersättning

vid tjänsteresa med egen bil in. in. i dess nu gällande lydelse

(SFS 356/1966) utgår ersättning för hållande av egen bil i tjänsten

efter en i förhållande till ökad våglängd fallande skala. Ersättningen varierar

i fråga om mindre bil (tjänstevikt under 1 100 kg) mellan 46 öre och

23 öre per kilometer. I fråga om större bil utgör ersättningen högst 66 öre

och lägst 29 öre per kilometer.

Frågornas tidigare behandling

Ökade levnadskostnader

I motioner till 1965 års riksdag framställdes yrkanden om ändring av

gällande bestämmelser rörande avdrag för ökade levnadskostnader vid

tjänsteresor. Därvid framhölls bl. a. att de nya schablonbestämmelserna inte

tog någon hänsyn till det förhållandet, att resan kan ha varat fler dagar

än nätter. Den skattskyldige tvingades, om han ville erhålla avdrag för alla

sina merkostnader, att verifiera kostnaden. Härigenom kom den legala

schablonen att förlora sin betydelse för stora grupper anställda. En annan

olägenhet förenad med den legala schablonen var att det ofta var svårt att

vid övernattningar pressa in hotellkostnader inom den ram som enligt

riksskattenämndens anvisningar var avsedd för dylika kostnader. Härigenom

blev maximibeloppet för dygnstraktamente otillräckligt. Läget skulle

— menade motionärerna — förbättras, om kostnader av denna art kunde

behandlas för sig. Även i vissa andra avseenden ledde reglerna emellanåt

till mindre tillfredsställande resultat.

Bevillningsutskottet avstyrkte motionerna i sitt av riksdagen godkända

betänkande nr 19. Utskottet vitsordade därvid att den i anvisningarna till

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets betänkande nr Öl är 1966

33 § komniunalskattelagen intagna bestämmelsen att eu korttidsförrattning

skall anses ha varat det antal dygn, som motsvarar antalet övernattningar,

kan innebära att eu skattskyldig inte vid alla resor kominer att

uppbära fullt dygnstraktamente för de dygn han vistas utom hemorten

och att hans kostnader för enstaka förrättningar således inte kommer att

täckas av erhållna traktamenten. Enligt utskottets mening var dessa förhållanden

knappast en önskvärd följd av det nya avdragssystemet. Å andra

sidan kunde — menade utskottet — knappast undvikas att en schablonregel,

för att vara lättillämpad, fick verkningar som trån vissa synpunkter

tedde sig mindre önskvärda. Detta låg i schablonens natur. Utskottet ansåg

sig trots det på många håll rådande missnöjet med de nya reglerna

inte berett medverka till ändringar i en lagstiftning om vars tillämpning

i praktiken man hade så ringa erfarenhet. De nya reglerna måste enligt

utskottets mening från arbetstagarsynpunkt innebära väsentliga förbättringar

inte minst därigenom att den diskriminering av kommunal- och

privatanställda tjänstemän som äldre bestämmelser innebar numera i väsentlig

mån upphävts. Utskottet hänvisade till att det stora flertalet arbetstagare,

d. v. s. de som inte uppbär traktamenten enligt traktamentsklass

A i statens allmänna resereglemente numera i normalfallen inte behöver

spara sina kostnadsverifikationer och att de dessutom fått en allmän rätt

till avdrag även vid endagsförrättningar.

Flyttningskostnader

Vid 1963 års riksdag hade bevillningsutskottet att ta ställning till motionsyrkanden

om en generell rätt till avdrag för flyttningskostnader, oavsett

om ersättning för sådana kostnader utgått eller ej.

Utskottet avstyrkte yrkandena (bet. nr 43/1963). Utskottet framhöll därvid

att den föreslagna regeln om skattefrihet för flyttningskostnadsersättningar

torde ha dikterats av hänsyn till svårigheten att i det enskilda fallet

bedöma om en flyttningskostnad skall anses som kostnad för intäkternas

förvärvande eller som levnadskostnad. Den omständigheten att en arbetsgivare

utgivit flyttningskostnadsersättning innebar i viss mån en garanti

för att flyttningen hade sådant samband med tjänsten att avdrag

kunde anses berättigat.

Utskottet fann förslaget om skattefrihet vara förenat med avsevärda fördelar

från enkelhetssynpunkt och erinrade om att enligt stadgande i 20 §

kommunalskattelagen skattskyldig är berättigad att vid beräkning av inkomsten

från särskild förvärvskälla åtnjuta avdrag för alla omkostnader

under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande. I den

mån en flyttningskostnad i det enskilda fallet verkligen framstod som en

sådan omkostnad och inte som en levnadskostnad, borde — menade utskottet

_ beskattningsmyndigheterna vara oförhindrade att med tillämpning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 51 år 1966

av nämnda bestämmelse medge avdrag för flyttningskostnad oberoende av

om flyttningskostnadsersättning utgått eller ej.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Resor till och från arbetsplatsen

I motioner till 1965 års riksdag framhölls att de avdrag som enligt riksskattenämnden

borde medges för kostnader för bilresor mellan bostad och

arbetsplats inte täckte de verkliga kostnaderna. Därför borde enligt en

högerpartimotion riksskattenämndens anvisningar ändras så, att avdrag

kunde medges med »maximalt belopp» även i de fall då antalet körda mil

per år översteg 1 000 mil, medan enligt en centerpartimotion grunderna för

avdrag för resor till och från arbetsplatsen borde omprövas.

Bevillningsutskottet avstyrkte yrkandena i sitt av riksdagen godkända

betänkande nr 20. Utskottet framhöll därvid bl. a. att bilkostnadsavdraget

— genom att avdraget för resor mellan bostad och arbetsplats enligt kommunalskattelagen

begränsades till belopp motsvarande skälig kostnad —

var underkastat en diskretionär prövning. Det var enligt utskottets mening

inte minst från taxerings- och förenklingssynpunkt till fördel, att reglerna

om avdrag för bilresor till och från arbetsplatsen så långt möjligt

schabloniserades. Enligt utskottets mening bidrog de av riksskattenämnden

utfärdade anvisningarna otvivelaktigt till större enhetlighet i rättstillämpningen

och de var därför av stort värde för såväl de skattskyldiga

som taxeringsmyndigheterna. Härtill kom att anvisningarna medgav skattskyldig,

som i sin tjänst regelmässigt använde bil, rätt till avdrag för bilkostnader

vid färd till och från den fasta arbetsplatsen, oavsett om villkoren

i övrigt för sådant avdrag var uppfyllda. Utskottet underströk vidare att

riksskattenämndens anvisningar inte var för taxeringsmyndigheterna ovillkorligen

bindande. De var avsedda att ge upplysning om hur bilkostnadsavdraget

»i regel» borde beräknas, vilket innebar att taxeringsnämnderna

var oförhindrade att beräkna avdraget på annat sätt än enligt anvisningarna.

Motionerna

Ökade levnadskostnader

I motionerna I: 498 och 11: 651 framhåller motionärerna, att i fråga om

traktamenten riksdagen uttalat, att de, därest de icke överstiger beloppen

i statens resereglemente, skall vara fria från beskattning. Trots att denna

självklara regel borde gälla, finns det taxeringsnämnder som beräknar, att,

då vederbörande lever på traktamenten, kostnader för mat inte utgår i hemmet

och att därför inte hela traktamentsbeloppet bör vara skattefritt. Med

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 51 år 1960 9

hänsyn till att det inte kan vara dyrare för den ene än för den andra att

leva på annan plats, bör givetvis bestämmelserna vara lika för alla. traktamenten,

som inte överstiger de i statens resereglemente föreskrivna, bor därför

inte beskattas vare sig helt eller delvis.

Enligt motionerna 1: 518 och II: 640 medför den i anvisningarna till *1.5 §

kommunalskattelagen intagna föreskriften att korttidsförrättningar skall

anses ha varat det antal dygn som motsvarar antalet övernattningar påtagliga

orättvisor. En resa som påbörjats på morgonen en dag och avslutas

först sent på kvällen nästföljande dag anses ha varat blott ett dygn och

berättigar alltså till avdrag för endast ett normalbelopp. Normalbeloppets

maximum blir på detta sätt för lågt.

Av bevillningsutskottets skrivning i bet. nr 19/1965 tår anses framgå,

alt utskottet, därest ytterligare erfarenhet skulle visa att schablonreglerna

leder till missförhållanden, är berett att ändra sitt ståndpunktstagande och

sålunda föreslå en lagändring. Ytterligare ett år har nu gått, och erfarenheterna

under detta år har klart utvisat att reglerna i många fall leder

till uppenbara missförhållanden. Särskilt hårt drabbas personer som i sin

tjänst ofta har att utföra korttidsförrättningar.

Flyttningskostnader

Motionärerna i motionerna 1:498 och 11:651 framhåller att i fråga om

flyttningskostnader stor oklarhet torde råda om vad som bör beskattas.

Om någon erhåller flyttningsbidrag av arbetsgivare, arbetsförmedling e. d„

torde han ofta bli beskattad för bidraget. Om en tjänsteman måste flytta

på grund av anvisad anställning på annan plats erhåller han i regel avdrag

förflyttningskostnader. Samma bör givetvis gälla för privat- eller kommunalanställda.

Givetvis bör samma bestämmelser gälla för alla kategorier

av anställda.

Resor till och från arbetsplatsen

I motionerna I: 498 och 11: 651 framhålles att riksskattenämndens anvisningar

i fråga om avdrag för kostnader för bilresor mellan bostad och arbetsplats

inte är bindande för taxeringsmyndigheterna. Det är naturligtvis

viktigt, att vissa möjligheter finns till anpassning efter omständigheterna

i det enskilda fallet. Större enhetlighet borde dock eftersträvas. Särskilt

bör uppmärksammas, att anställda i statlig tjänst torde erhålla avdrag för

bilkostnader i enlighet med det statliga resereglementet, varvid avdragen

i de flesta fall torde bli väsentligt högre än för arbetstagare i enskild och

kommunal tjänst.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 51 år 1966

Utskottet

Ökade levnadskostnader

Enligt punkt 3 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen äger

skattskyldig, som i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verksamhetsorten,

rätt att åtnjuta avdrag inte blott för resekostnaderna utan även för

den ökning i levnadskostnaderna som han fått vidkännas till följd av resan.

Vid 1963 års vårriksdag infördes i nämnda anvisningspunkt en regel av

innebörd att den avdragsgilla ökningen i levnadskostnaderna vid tjänsteresor

skall anses ha uppgått till det belopp den skattskyldige erhållit i traktamente

av sin arbetsgivare, dock högst till ett av riksskattenämnden för

varje kalenderår fastställt s. k. normalbelopp, vilket förutsättes motsvara

högsta dygnstraktamente enligt statens allmänna resereglemente. För avdrag

med helt normalbelopp krävs att fråga varit om s. k. korttidsförrättning,

dvs. vistelsen på en och samma plats skall inte ha överstigit 15 dygn

i följd. Vid tjänsteförrättningar utan samband med övernattning (endagstörrättningar)

och vid sådana förrättningar som föranleder vistelse på en

och samma ort under längre tid än 15 dygn (långtidsförrättningar) medges

i regel avdrag med reducerat belopp, varierande mellan en och tre

femtedelar av helt normalbelopp. Vidare gäller att vid korttidsförrättningar

resan skall anses ha varat det antal dygn, som motsvarar antalet övernattningar.

Normalbeloppet utgör för kalenderåret 1966 (riksskattenämndens

meddelanden nr 7/1965 p. 3) 66 kronor. Härav skall 29 kronor anses

utgöra kostnader för bostad.

I motionerna I: 498 och II: 651 framhåller motionärerna, att traktamenten,

som inte överstiger de av staten anvisade beloppen, skall vara skattefria.

Trots detta finns det taxeringsnämnder, som anser, att skattskyldiga

under resor kan spara av sina normala levnadskostnader på bostadsorten,

och som därför återför en del av traktamentet till beskattning. Med hänsyn

till att det inte kan vara dyrare för den ene än för den andre att leva på

annan plats bör bestämmelserna tillämpas lika för alla.

Motionärerna i motionerna I: 518 och II: 640 kritiserar bestämmelsen att

avdraget för ökade levnadskostnader vid korttidsförrättning inte beräknas

efter den faktiskt använda tiden utan är helt beroende av antalet övernattningar.

Denna regel leder enligt motionärernas mening till påtagliga

orättvisor i de fall resan varat flera dagar än nätter. Personer, som i sin

tjänst ofta har att utföra korttidsförrättningar, drabbas av en inte avsedd

extra skattebörda, vilket skapar mycket stark irritation hos såväl arbetsgivarna

som de anställda. Motionärerna yrkar sådan lagändring, att avdrag

för kostnader under korttidsförrättning kan beräknas efter den faktiska tid

förrättningen varat.

Schablonregeln i fråga om avdrag för ökade levnadskostnader under

tjänsteresor innebär att skattskyldiga, vilka uppbär ett traktamente, som

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillningsutskottets betänkande nr f>1 är 1966

inte är högre än det i traktainentsklass A i statens allmänna resereglemente

upptagna beloppet, skall — utan närmare utredning — erhålla avdrag

för kostnader under tjänsteresor med belopp motsvarande traktamentet.

Någon beskattning av i hemmet inbesparade levnadskostnader skall sålunda

inte ske i de falt då vederbörande skattskyldigs dygnskostnad under

resor inte överstiger dygnstraktamentet enligt traktainentsklass A i nämnda

reglemente. I den mån sådan beskattning förekommit vid 1965 eller

senare års taxering torde detta ha skett i direkt strid mot nu gällande avdragsregler.

1 samband med att propositionen med förslag till nya regler rörande

traktamentsbeskattningen behandlades av bevillningsutskottet år 1963 uttalades

i väckta motioner farhågor för att schablonregeln om avdrag för

ökade levnadskostnader skulle komma att innebära att belopp, som rätteligen

utgjorde arbetsinkomst, skulle bli obeskattade. Motionärerna framhöll

att traktamentena enligt då gällande kollektivavtal väsentligt understeg

traktamentet enligt traktainentsklass A i statens allmänna resereglemente.

Det kunde därför befaras att man genom en lagregel, som medgav skattskyldiga

rätt att — utan närmare prövning — erhålla avdrag med belopp

motsvarande högsta statliga traktamente, skapade ett direkt intresse för de

skattskyldiga att få en omfördelning till stånd mellan lön och traktamente.

Bevillningsutskottet avstyrkte bifall till motionerna (bet. nr 43/1963) under

åberopande bl. a. av att arbetsgivarnas möjligheter att höja traktamentena

begränsades av hänsyn till sådana anställda, som inte kunde erhålla

traktamenten. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Den begränsningsregel i fråga om korttidsförrättningar, som innebär, att

sådana förrättningar skall anses ha varat det antal dygn som motsvarar

antalet övernattningar, torde ha tillkommit i syfte att så långt möjligt förenkla

avdragsberäkningen i fråga om denna säkerligen mycket ofta förekommande

typ av resor. Som bevillningsutskottet uttalade år 1965 i sitt

av riksdagen godkända betänkande nr 19 kan givetvis en tillämpning av

schablonregeln leda till att en skattskyldig för enstaka korttidsförrättningar

inte kommer att tillgodoföras avdrag med belopp motsvarande hela det

av honom uppburna traktamentet. En naturlig följd av schabloniseringen

är att avdragen i vissa fall blir knappa men i andra fall för stora. Enligt

utskottets uppfattning torde schablonavdraget vid korttidsförrättning i

normalfallen väl täcka den ökning av de normala levnadskostnaderna som

en skattskyldig kan åsamkas på grund av sådan förrättning. Därest så inte

skulle vara fallet har den skattskyldige alltid möjlighet att yrka och få

avdrag med den verkliga kostnaden genom att styrka eller göra sannolikt

att han under beskattningsåret haft större merkostnader vid korttidsförrättningar

än som svarar mot traktamentet.

Enligt utskottets uppfattning måste schablonreglerna i vart fall från arbetstagarsynpunkt

anses innebära väsentliga fördelar. Förutom en allmän

rätt till avdrag vid korttidsförrättningar med 66 kronor per dygn under den

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets betänkande nr 51 år 1966

enda förutsättningen att traktamentet uppgått till nämnda belopp har

samtliga skattskyldiga vid 1967 års taxering motsvarande rätt till avdrag

vid långtidsförrättning med 40 kronor per dygn, vid endagsförrättning som

varat mer än tio timmar i följd med 26 kronor och vid endagsförrättning som

varat mer än fyra men högst tio timmar i följd med 13 kronor. Utskottet

vilt i sammanhanget än en gång understryka att schablonavdraget är avsett

att täcka endast den ökning av de normala levnadskostnaderna, som

den skattskyldige åsamkas till följd av resan. Om hänsyn tas till det förhållandet

att i varje fall ogift skattskyldigs levnadskostnader på den normala

verksamhetsorten otvivelaktigt reduceras, då han vistas på annan ort, måste

enligt utskottets uppfattning schablonavdragen bedömas som mycket

förmånliga. Härtill kommer att arbetstagare i ett stort antal fall inte är

deklarationsskyldig för erhållna traktamenten och således utan vidare erhåller

avdrag med hela traktamentsbeloppet. Detta gäller då traktamentena

under ett år inte överstiger 500 kronor eller då — oaktat traktamentena

överstiger sistnämnda belopp — antalet förrättningsdagar, för helt år räknat,

inte är fler än 24. Enligt vad utskottet erfarit kan det antal arbetstagare,

vilka inte behöver uppge traktamenten till beskattning, komma att

ytterligare ökas. Enligt en inom finansdepartementet utarbetad promemoria

med förslag till ändring av 37 § 2 mom. tredje stycket taxeringsförordningen

(Stencil Fi 1966:6) skall arbetsgivare med förhållandevis stort

antal anställda kunna efter ansökan erhålla dispens från den mera detaljerade

uppgiftsskyldighet som annars åligger honom. Förutsättningen härför

är enligt förslaget att inte endast ett låtal av personalen företar tjänsteresor

och att även omständigheterna i övrigt talar för en lindring i uppgiftsskyldigheten.

I likhet med vad som gäller beträffande traktamenten,

som sammanlagt inte överstiger 500 kronor eller som avser högst 24 dagar på

ett år, bör enligt förslaget deklarationsplikt inte föreligga i fråga om traktamenten,

vilka utbetalats av arbetsgivare, som erhållit sådan dispens. Proposition

på grundval av nämnda promemoria är avsedd att föreläggas 1967

års riksdag. Utskottet vill mot bakgrunden härav understryka vikten av att

arbetsgivarna inte genom en generell uppräkning av traktamentena skapar

orättvisa mellan olika kategorier av skattskyldiga och föranleder att belopp,

som i själva verket utgör lön, blir obeskattade.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet sig inte kunna biträda vare

sig lagstiftningsyrkandet i motionerna 1:518 och 11:640 eller utredningsyrkandet

i motionerna I: 498 och II: 651 i nu förevarande del.

Flyttningskostnader

I motionerna 1:498 och 11:651 framhåller motionärerna att i fråga om

flyttningskostnader stor oklarhet torde råda om vad som bör beskattas.

Utskottet vill med anledning härav framhålla att samtliga flyttningskostnadsersättningar

fr. o. m. 1964 års taxering är skattefria i den mån de

inte utgått med väsentligt högre belopp än som gäller för befattningsha
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Bevillningsutskottets betänkande nr 51 år 1906

vare i statens tjänst. Detta innebär att eu eventuell beskattning endast kan

avse den del av flyttningskostnadsersättningen, som utgått efter förmånligare

grunder än de för nämnda befattningshavare gällande. Av föiarbetena

till lagstiftningen (prop. 120/1963 s. 70) framgår att endast mera

väsentliga avvikelser från motsvarande statliga törmån bör föranleda beskattning.

Om skattskyldig vid 1964 eller senare års taxering beskattats för

flyttningskostnadsersättning i dess helhet har detta således skett i strid

mot gällande bestämmelser.

1963 års bevillningsutskott uttalade i anledning av motionsyrkanden om

införande av en generell avdragsrätt för flyttningskostnader också i sådana

fall, då särskild ersättning inte utgått (bet. nr 43/1963), att åtskilliga skäl

talade för ett bifall till motionärernas förslag men att en sådan lagändring

knappast kunde genomföras med hänsyn till svårigheten att i det enskilda

fallet avgöra om en flyttningskostnad utgjorde en kostnad för intäkternas

förvärvande eller en levnadskostnad. Den omständigheten att flyttningskostnadsersättning

utgått innebar enligt utskottets uppfattning en viss

garanti för att en flyttning hade sådant samband med tjänsten att avdrag

kunde anses berättigat. I den mån en flyttningskostnad i det enskilda fallet

verkligen hade sådant samband, borde emellertid enligt utskottets uppfattning

—- även om flyttningskostnadsersättning inte utgått - avdrag

kunna medges enligt den allmänna regeln i 20 § kommunalskattelagen om

skattskyldigs rätt att vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla

avräkna alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas

förvärvande och bibehållande.

Det anförda innebär enligt utskottets mening att någon olikformighet i

fråga om den skattemässiga behandlingen av flyttningskostnader inte behöver

uppkomma, om gällande bestämmelser rätt tillämpas.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna I: 498 och II: 651 i förevarande

del.

Resor till och från arbetsplatsen

Utskottet har slutligen att ta ställning till utredningsyrkandet i motionerna

1:498 och 11:651 avseende enhetliga skatteregler i fråga om kostnader

för bilresor till och från arbetsplatsen.

Enligt gällande bestämmelser äger skattskyldig rätt till sådant avdrag

med belopp motsvarande »skälig kostnad». Till ledning för taxeringsmyndigheterna

har riksskattenämnden i detta hänseende meddelat anvisningar,

enligt vilka avdrag för bilkostnader vid resor mellan bostad och arbetsplats

under vissa betingelser bör medges efter två kronor för körd mil intill

1 000 mil per år och efter en krona 20 öre för mil, när körsträckan

överstiger 1 000 mil om året.

1965 års bevillningsutskott, som hade att pröva ett yrkande av samma

innebörd som det i motionerna 1:498 och 11:651 framställda, uttalade

bl. a. att de av riksskattenämnden utfärdade anvisningarna otvivelaktigt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Bevillningsutskottets betänkande nr 51 år 1966

bidrog till större enhetlighet i rättstillämpningen och att de därför var av

stort värde för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna.

Utskottet instämmer i detta uttalande och vill för egen del understryka

att någon principiell skillnad i den skattemässiga behandlingen av å ena

sidan statsanställdas och å andra sidan privatanställdas bilresor till och

från arbetsplatsen inte föreligger. De ersättningar som utgår till statstjänstemän

för hållande av bil i tjänsten avser sålunda i princip endast

egentliga tjänsteresor. För sådana resor äger även privatanställda rätt till

avdrag enligt helt andra normer än som gäller för resor till och från arbetsplatsen.

Enligt utskottets uppfattning torde riksskattenämndens rekommendationer

innebära att flertalet skattskyldiga får kompensation vid beskattningen

för »skälig kostnad» för resor till och från arbetet. Riksskattenämnden

har tagit särskild hänsyn till sådana skattskyldiga som i sin

tjänst regelmässigt använder bil. Dessa får nämligen avdrag för bilkostnader

för resor mellan bostaden och arbetsplatsen oavsett avstånd och

tidsvinst. Vidare har riksskattenämnden särskilt beaktat sådana fall, då

allmänt kommunikationsmedel saknas och då vederbörande skattskyldig

på grund av ålder, sjukdom, lyte eller liknande anledning är nödsakad använda

bil till och från arbetet. Om i enstaka fall tillämpningen av den av

riksskattenämnden anvisade schablonen skulle leda till ett materiellt otillfredsställande

resultat torde beskattningsmyndigheterna vara oförhindrade

att beräkna bilkostnadsavdraget på annat sätt än enligt anvisningarna.

Dessa är nämligen inte för taxeringsmyndigheterna ovillkorligen bindande

utan endast avsedda att ge upplysning om hur bilkostnadsavdraget »i

regel» bör beräknas.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna I: 498 och II: 651 jämväl

i nu berörda del.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:498 av herr Bengtson

m. fl. och 11:651 av herr Svensson i Vä in. fl. angående

rätten till avdrag vid beskattningen för traktamenten m. in.,

samt

2) de likalydande motionerna I: 518 av herr Lundström

och II: 640 av herr Nihlfors in. fl. angående rätten till avdrag

vid beskattningen vid tjänsteresa i enskild tjänst,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 november 1966

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bevillningsutskottets betänkande nr 51 år 1966

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken

Hanmark, herrar Stefanson*, Wärnberg, Tage Johansson, Lundström,

Enarsson och Ottosson; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Vigelsbo, Engkvist,

fru Nettelbrandt, herrar Andersson i Essvik, Forsberg, Carlsson i

Västerås*, Carlstein, Öhvall och Börjesson i Falköping,

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservation

av herrar Stefanson, Lundström, Enarsson, Ottosson, Magnusson i Borås,

Vigelsbo, fru Nettelbrandt, herrar öhvall och Börjesson i Falköping, vilka

ansett,

dels att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar på s. 11 med »Den

begränsningsregel» och slutar på s. 12 med »förevarande del», bort ha följande

lydelse:

»Den begränsning i fråga om korttidsförrättning som innebär, att sådana

förrättningar skall anses ha varat det antal dygn som motsvarar antalet

övernattningar, torde ha tillkommit i syfte att så långt möjligt förenkla

avdragsberäkningen i fråga om denna säkerligen mycket ofta förekommande

typ av resor. Utskottet har emellertid uppmärksammat den starka kritik

som riktats mot schablonregeln.

Såsom påpekats i motionerna har schablonmetoden vissa uppenbara

olägenheter. Särskilt hårt drabbas personer som i sin tjänst har att utföra

korttidsförrättningar, som börjar på morgonen en viss dag och slutar på

kvällen någon av de påföljande dagarna. Frekvensen av detta slag av

förrättningar kan för åtskilliga personer vara mycket stor.

Avdragsberäkningen sker inte för varje enskild resa utan för samtliga

resor under året i en och samma arbetsgivares tjänst. Härigenom skulle,

har det sagts, en utjämning av för- och nackdelar komma till stånd. Förutsättningen

för riktigheten av denna utjämningssynpunkt är emellertid,

som TCO framhållit i en skrivelse till finansministern den 1 februari 1966,

att frekvensen av »fördelaktiga» och »ofördelaktiga» resor är ungefär lika

stor. I en av TCO gjord enkät bland tjänstemannaklubbarna vid ett större

antal företag visas att den från avdragssynpunkt ofördelaktiga typen av resor

är betydligt vanligare än den andra typen. I enkäten frågades bl. a.

vilken typ av resor med övernattning som var vanligast inom företagen.

Svaren kan sammanfattas på följande sätt.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 51 år 1966

Antal företag med huvudsakligen:

dag—natt—dagresor ............................................ 84

natt—dag—nattresor............................................ 9

annan typ av resor.............................................. 43

Totalt 136

Den av TCO gjorda enkäten understryker således motionärernas krav.

Det kan visserligen hävdas, att en skattskyldig alltid har möjlighet att

yrka och få avdrag med den verkliga kostnaden genom att styrka eller

göra sannolikt att han under beskattningsåret haft större merkostnader vid

korttidsförrättningar än som svarar mot traktamentet. Denna utväg torde

emellertid i vad avser korttidsförrättningar knappast kunna användas i

praktiken. Det är orimligt att begära att den skattskyldige i sådana fall

skall kunna förebringa kvitton på alla de utgifter han haft vid resor under

året.»

dels att utskottet under punkten 2 bort hemställa,

att riksdagen — i anledning av de likalydande motionerna

1:518 av herr Lundström och 11:640 av herr Nihlfors

m. fl. — måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära förslag

om sådan ändring av gällande anvisningar till kommunalskattelagen

att avdrag för ökade levnadskostnader i

samband med korttidsförrättning, som varat mer än en

dag, medgives för den faktiska tid förrättningen varat och

inte efter antalet övernattningar.

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 6 60028

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.