Sök i Ratio Lex

Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1366

1966-11-03 · 8 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 5 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1966:53, Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1366

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1366

1

Nr 53

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av riksdagens år

1365 församlade revisorers berättelse angående verkställd

granskning av statsverket m. in., såvitt berättelsen

hänvisats till bevillningsutskottet, jämte i ämnet

väckt motion.

Berättelsen har, såvitt avser §§ 18, 21, 22, 23 och 24, hänvisats till bevillningsutskottet.

1 enlighet med utskottets hemställan i memorial nr 48 har riksdagen beslutat

uppskjuta behandlingen av förevarande paragrafer i berättelsen till

innevarande års höstsession.

Vad riksdagens revisorer anfört under ifrågavarande paragrafer har av

finansdepartementet ej utsänts på remiss.

l:o) Handläggningen av ärenden rörande ersättning för skadade postförsändelser
Under

Kommunikationsdepartementet, § 18, har revisorerna redogjort för

vissa iakttagelser i fråga om handläggningen av ärenden rörande ersättning

för skadade postförsändelser (Del I s. 116—120).

Utskottet. Revisorerna har framhållit, att av poststyrelsen under 1964 utanordnade

ersättningsbelopp för förlust, som uppkommit till följd av att inrikes

postförsändelser förkommit eller skadats, uppgick till cirka 438 000

kr. Huvuddelen därav eller omkring 418 000 kr. hänförde sig till paket som

inte assurerats eller rekommenderats. Revisorerna har upplyst att, då skadefall

inträffar, postanstalten på adressorten — i samverkan med mottagaren

och avsändaren — upprättar ett protokoll, varefter ersättningsärendet

överlämnas till poststyrelsens reklamationskontor, som efter prövning tillställer

den skadelidande det tillerkända beloppet. Enligt revisorernas mening

kan ifrågasättas om den handläggning av ersättningsärendena som

sålunda tillämpas är under alla förhållanden motiverad och ändamålsenlig.

Handläggningen av ärenden rörande ersättning för smärre skador borde —

menar de — kunna överlåtas till vederbörande postmästare. I samband med

en sådan delegering bör också frågan om den juridiska rätten till utbetalat

belopp uppmärksammas.

Enligt vad utskottet erfarit har den decentralisering av ersättningsärendenas

handläggning, som revisorerna förordar, redan kommit till stånd.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 7 samt. Nr 53

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1966

Från och med den 1 juni 1966 äger således postmästare liksom stationsmästare

av första graden, d. v. s. föreståndare för större postexpedition, behörighet

att handlägga sådana ärenden, där ersättningskravet är ostridigt.

Utskottet vill vidare erinra om att frågan huruvida skadeersättning skall

tillfalla avsändare eller adressat numera avgörs efter prövning i varje särskilt

fall.

Vid angivna förhållanden anser utskottet sig kunna begränsa sig till att

vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

2:o) Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden

Under Finansdepartementet, § 21, har revisorerna redogjort för vissa iakttagelser

angående skatteuppbörden m. in. (Del I s. 137—139).

Utskottet. Revisorerna har redogjort för dels den ordinarie uppbörden av

preliminär A- och B-skatt under uppbördsåret 1964/65 samt kvarstående

skatt enligt 1964 års taxering, dels ock resultatet av restindrivningen t. o. m.

utgången av år 1964 av preliminär B-skatt för uppbördsåren 1958/59—

1963/64 samt kvarstående skatt enligt 1957—1962 års taxeringar.

Av redogörelsen framgår bl. a. att under uppbördsåret 1964/65 A-skatt

influtit med 14 o 13 milj. kr. och B-skatt med 3 658 milj. ler., innebärande

— jämfört med närmast föregående uppbördsår — en ökning av A-skatten

med 2 001 milj. kr. och av B-skatten med 127 milj. kr. Resultatet av den

ordinarie uppbörden av preliminär B-skatt för uppbördsåret 1964/65 innebär

en förbättring i förhållande till närmast föregående uppbördsår med

0,09 procent. I fråga om resultatet av den ordinarie uppbörden av den kvarstående

skatten enligt 1964 års taxering anges att inflytandeprocenten uppgick

till 83,52, medan motsvarande tal enligt 1963 års taxering var 83,76.

Den kvarstående skatten enligt 1965 års taxering beräknas uppgå till omkring

1 974 milj. kr. och den överskjutande preliminära skatten till omkring

1 265 milj. kr. Jämfört med de uppgifter som vid motsvarande tidpunkt förra

året förelåg i fråga om 1964 års taxering har den kvarstående skatten

ökat med ca 610 milj. kr. och överskottsskatten minskat med 196 milj. kr.

Den kvarstående skattens andel i den slutliga skatten har sedan föregående

års taxering ökat från 8 till 10 procent.

I anslutning till de sålunda lämnade uppgifterna har revisorerna erinrat

om den omorganisation av exekutionsväsendet som trätt i kraft den 1 januari

1965 och som innebär — förutom en avsevärd minskning av antalet utmätningsmansdistrikt

— en övergång från manuell till maskinell bokföring.

Med hänsyn till den korta tid under vilken reformen hunnit verka och till

de initialsvårigheter som varit förbundna med dess genomförande har revisorerna

inte ansett sig böra underkasta indrivningsresultatet någon mera

ingående bedömning utan endast framfört synpunkter på den framtida utformningen

av uppbördsstatistiken.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 53 ur 1966 3

Vid sådant förhållande anser utskottet si^ kunna begränsa sig till att

vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

3:o) Uppbörd och indrivning av kvarstående skatt

Under Finansdepartementet, § 22, har revisorerna berört vissa frågor i

samband med uppbörd och indrivning av kvarstående skatt (Del I s. 160—

163).

I den vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet hänvisade

motionen 11:75 av herr Sjöholm bar hemställts, »alt riksdagen måtte besluta

att hos Kungl. Maj :t begära översyn och ändring av bestämmelserna i

fråga om restföringen av kvarstående skatt i syfte att sådan skatt skall restföras

i allenast en post efter utgången av andra uppbördsterminen».

Som motivering för yrkandet har anförts bl. a. följande. Förstatligandet

av exekutionsväsendet fr. o. m. den 1 januari 1965 innebar bl. a. att utmätningsmansdistrikten

blev avsevärt större. Vidare erhålles restlängden post

för post å ett s. k. blankettset innefattande bl. a. s. k. centralregisterkort och

indrivningskort, av vilka det förra skall ingå i ett för samtliga för indrivning

beroende medel omfattande centralregister och det senare utgöra arbetskort

för vederbörande kronoassistent, som har att verkställa den exekution

som kan påfordras. Antalet kort avseende restförd kvarstående skatt

är synnerligen stort vid varje enskild kronofogdemyndighet, och på grund

härav har vissa administrativa problem uppstått, som påkallar en snar lösning.

De ovan nämnda blankettseten översändes till kronofogdemyndigheterna

ordnade efter uppbördsdistrikt och debetsedelsnummer. Centralregistret

måste givetvis vara ordnat i alfabetisk ordning. Ett synnerligen tidsödande

och improduktivt sorteringsarbete måste sålunda utföras vid kronofogdemyndigheten

efter erhållandet av varje ny uppbördstermins restförda

poster. Tillfälligt anställd personal har i många fall måst användas

för detta sorteringsarbete, vilket dels krävt extra kostnader, dels medfört

att kravet på noggrannhet måste eftersättas. Det är sålunda i hög grad

eftersträvansvärt alt detta sorteringsarbete reduceras till det oundgängligen

nödvändiga. Det effektivaste och radikalaste medlet torde enligt motionärens

mening vara att föranstalta om att obetald kvarstående skatt restföres

på en termin i stället för som för närvarande på två terminer.

Den antydda förändringen skulle innebära en förenkling, en besparing

och eu effektivisering i hela den kedja av myndigheter som har att taga befattning

med skatters restföring. För såväl lokala skattemyndigheter som

postverkets skatteavdelningar skulle i delta avseende en reducering av arbetsinsats

och kostnader med i princip hälften uppnås. Inbesparingen på

grund av minskad blankettåtgång torde enbart den bli mycket betydande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1966

Förändringen torde kunna ske utan märkbar olägenhet i något avseende.

Den fråga som måste avgöras är huruvida restföringen av hela det kvarstående

skattebeloppet skall ske efter utgången av första eller andra uppbördsterminen.

Väljer man andra terminen uppstår en viss försening av

indrivningsarbetet beträffande första terminens poster med därav föranledd

ränteförlust för statsverket. Å andra sidan innebär en föreskrift om

att andra terminens delbelopp omedelbart skall förfalla till betalning, därest

vederbörande skattskyldig försummar att betala första terminens delbelopp

i rätt tid, en skärpning av gällande regler. Motionären har för sin

del stannat för att förorda restföring efter andra terminen. Den ränteförlust

som må kunna uppstå överträffas helt visst vida av den inbesparing

som systemet skulle medföra. Statsverket skulle därutöver kunna kompensera

ränteförlusten med att den särskilda restavgiften å restförd skatt _

f. n. 4 procent — höjdes något.

Förslaget innebär att kvarstående skatt liksom för närvarande skall erläggas

under årets två första uppbördsterminer men att restföring av ej

erlagda belopp skall ske endast efter utgången av den andra terminen, varvid

det sammanlagda obetalda beloppet för båda terminerna sammanslås till

en restförd post.

Utskottet. Enligt 28 § uppbördsförordningen skall kvarstående skatt, som

inte uppgår till minst fem kr., inte erläggas. Om skattens belopp uppgår till

högst 50 kr. förfaller skatten i dess helhet till betalning under uppbördsterminen

i mars månad året näst efter taxeringsåret, överstiger skattebeloppet

50 kr. skall skatten erläggas med lika belopp under uppbördsterminerna

i mars och maj månader under samma uppbördsår. Uppgår den

kvarstående skatten till udda krontal skall det belopp som förfaller till betalning

under uppbördsterminen i maj avjämnas till närmast lägre hela antal

kronor och det belopp som skall erläggas under uppbördsterminen i mars

höjas i motsvarande mån. Om den kvarstående skatten uppgår till 101 kr.

skall således 51 kr. betalas i mars månad och 50 kr. i maj månad.

Revisorerna framhåller, att uppbörden av kvarstående skatt och indrivningen

av restförd skatt ofta kräver arbetsinsatser och administrationskostnader,

som inte synes stå i rimlig proportion till storleken av de medel som

genom åtgärderna kan tillföras det allmänna. Enligt deras mening bör såväl

den beloppsgräns, vid vilken kvarstående skatt nu inte utkräves, som den

beloppsgräns, över vilken skatten f. n. skall uppdelas på två terminer, omprövas.

Vidare bör — framhåller revisorerna — riskerna för restföring och

indrivning av poster på en krona slutgiltigt undanröjas genom att exempelvis

udda krontal avrundas till närmast högre eller avjämnas till närmast

lägre krontal, varigenom samma skattebelopp kommer att förfalla till betalning

under båda uppbördsterminerna. Ytterligare en framträdande olägenhet

med den nuvarande kvarskatteuppbörden sammanhänger enligt reviso
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år W6(> 5

rernas uppfattning med att utebliven betalning av sådan skatt, som är uppdelad

på två terminer, resulterar i två skilda ärenden, oaktat den skattskyldige

är en och samma person. Denna olägenhet skulle kunna elimineras

om man införde regler av innebörd exempelvis att första uppbördsterminens

delbelopp — vid utebliven betalning — uppfördes på restlängd först sedan

också andra uppbördsterminen gått till ända.

I motionen II: 75 framförs synpunkter av liknande art. Motionären framhåller,

att förstatligandet av exekutionsväsendet inneburit bl. a. att utinätningsmansdistrikten

blivit avsevärt större. EU tidsödande och improduktivt

sorteringsarbete måste utföras vid kronofogdemyndigheten efter erhållandet

av varje ny uppbördstermins restförda poster. Det effektivaste medlet

att reducera detta sorteringsarbete till det oundgängligen nödvändiga synes

enligt motionären vara att restföringen av icke erlagda kvarskattebelopp

sker efter utgången av den andra uppbördsterminen, varvid det sammanlagda

obetalda beloppet för båda terminerna sammanslås till en restförd

post.

Utskottet finner de av revisorerna och motionären framförda synpunkterna

värda beaktande. Av uppbördsutredningens betänkande »Uppbördsfrågor»

(SOU 1965:23 s. 226) framgår att av de skattskyldiga, som på

grund av 1962 års taxering påfördes kvarstående skatt, cirka 270 000, hade

att erlägga skatten vid ett betalningstillfälle, medan 225 000 skattskyldiga

hade en kvarstående skatt på mellan 50 och 90 kr. För inte mindre än

1 171 000 skattskyldiga uppgick den kvarstående skatten till 100 kr. och

däröver. Dessa uppgifter avser visserligen endast ett år men av desamma

torde likväl framgå att arbetet med uppbörd och indrivning av kvarstående

skatt är både omfattande och tidskrävande.

Uppbördsutredningen har i sitt förenämnda betänkande föreslagit en höjning

av den beloppsgräns, vid vilken kvarstående skatt inte skall erläggas,

till 25 kr. Enligt utskottets mening talar starka skäl också för en begränsning

av restföringen av icke erlagd kvarstående skatt till en uppbördstermin.

Indrivningsarbetet skulle sannolikt avsevärt förenklas om första uppbördsterminens

delbelopp, om det inte inbetalades i rätt tid, kunde uppföras i

restlängd först sedan även andra uppbördsterminen gått till ända.

Riksrevisionsverket har i skrivelse den 28 februari 1966 till samtliga länsstyrelser

föreskrivit, att dessa i sina räkenskaper skall avkorta respektive

uppdebitera de belopp av kvarstående skatt som — till följd av att skatteanvisningar

förväxlats — under uppbördsterminen i mars influtit för litet

respektive under uppbördsterminen i maj influtit för mycket såsom slutlig

skatt med redovisning i uppbördsredogörelsen på titeln Skattebelopp under

fem kronor, som inte skall restitueras respektive erläggas. Genom en

sådan bokföringsmässig reglering i länsstyrelsernas räkenskaper kommer

visserligen restföring och indrivning av poster på en krona att förhindras.

Någon avsevärd lättnad från administrativ synpunkt innebär emellertid inte

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1966

ett sådant system. Enligt utskottets mening är det, särskilt med hänsyn till

den förestående omläggningen till ADB-behandling inom uppbörds- och indrivningsverksamheten,

angeläget att förutsättningar skapas för att upphörd

och indrivning av kvarstående skatt kan ske smidigt och utan onödig

omgång. Sannolikt skulle stora fördelar kunna vinnas om uppbörden av

kvarstående skatt kunde begränsas till den andra uppbördsterminen. Å andra

sidan talar vissa skäl emot en sådan åtgärd. Sålunda skulle t. ex. åtgärden

innebära ett gynnande av de skattskyldiga, som erlägger preliminär

B-skatt. Enligt utskottets mening är emellertid såväl frågan om en koncentrering

av kvarskatteuppbörden som det av revisorerna och motionären

framförda önskemålet om restföring av all icke erlagd kvarstående skatt

efter utgången av den andra uppbördsterminen värda att prövas. Uppbördsutredningens

betänkande är för närvarande föremål för Kung]. Maj :ts prövning.

Proposition på grundval av betänkandet är enligt uppgift avsedd att

föreläggas 1967 års riksdag. Utskottet förutsätter att Kung], Maj :t därvid

också har uppmärksamheten riktad på de av revisorerna och motionären

aktualiserade spörsmålen.

Med det anförda anser utskottet sig ha besvarat motionen II: 75.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet

a) omförmäla, att vad revisorerna anfört under förevarande

§ 22 icke föranleder någon erinran från utskottets

sida; samt

b) hemställa, att motionen 11:75 av herr Sjöholm måtte,

i den mån den icke kan anses besvarad genom vad utskottet

ovan anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

4:o) Särskild fastighetsdeklaration

Under Finansdepartementet, § 23, har revisorerna behandlat vissa frågor

rörande särskild fastighetsdeklaration (Del I s. 164—188).

Utskottet. Revisorerna har undersökt frågan dels på vad sätt kontroll sker

av att den i 12 § 2 mom. kommunalskattelagen och 175 § 1 mom. taxeringsförordningen

föreskrivna skyldigheten att avlämna särskild fastighetsdeklaration

fullgöres, dels vilka möjligheter som står till buds för att åstadkomma

en effektivisering av denna kontroll. I sådant syfte har revisorerna

från överståthållarämhetet och samtliga länsstyrelser infordrat uppgifter

beträffande den nuvarande kontrollen, särskilt i fråga om kommuner med

omfattande bebyggelse för fritidsändamål.

Revisorerna framhåller, att de inkomna svaren utvisar, att de medel för

kontroll som nu står till buds på många håll betraktas som otillräckliga eller

opraktiska och att i övervägande antalet svar framförts önskemål om en förbättring

av kontrollmöjligheterna. Enligt revisorernas uppfattning bör en

sådan förbättring företrädesvis åstadkommas genom ett vidgat samarbete

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 53 är It)HG 7

mellan de kommunala organ, som meddelar byggnadstillstånd, och taxeringsnämnderna

samt genom en ökad upplysningsverksamhet via massmedia

och annorledes i frågor rörande särskild fastighetsdeklaration.

Utskottet delar denna uppfattning och vill för sin del understryka att eu

effektiv kontroll av att fritidsbyggnad blir åsatt taxering också förutsätter

ett nära samarbete mellan taxeringsnämnden i vederbörande skattskyldigs

hemortskommun och taxeringsnämnden i den kommun, där byggnaden är

belägen.

Vad i ärendet förevarit har utskottet velat för riksdagen

omförmäla.

5:o) Handläggningen av vissa ärenden hos prövningsnämnden

Under Finansdepartementet, § 24, har revisorerna berört frågan om handläggningen

av vissa ärenden hos prövningsnämnden (Del I s. 189—193).

Utskottet. Revisorerna hav granskat i vilken utsträckning förfarandet med

remiss till ordförande i taxeringsnämnd tillämpas beträffande besvärsärenden

samt ärenden avseende framställningar till prövningsnämnd om avdrag

för nedsatt skatteförmåga. Av den verkställda undersökningen framgår att

endast ungefär halva antalet prövningsnämnder regelmässigt eller så gott

som regelmässigt använder remissförfarande. Enligt revisorernas uppfattning

är skiljaktigheterna härutinnan mellan prövningsnämnderna större än

som rimligen kan förklaras av vissa naturliga variationer dem emellan i

fråga om remissfrekvensen. En utvidgad användning av förfarandet med

remiss till taxeringsnämnderna skulle — framhåller revisorerna -— kunna

verksamt bidraga till att åstadkomma snabbhet och säkerhet i utredningsverksamheten

och därmed motverka den i många fall påtagliga anhopningen

av ärenden i slutet av verksamhetsåret.

Utskottet ansluter sig till den av revisorerna uttalade uppfattningen att

remiss till ordförande i taxeringsnämnd i många fall kan vara ändamålsenlig

från flera synpunkter. Enligt 77 § taxeringsförordningen skall vid ett

ärendes handläggning i prövningsnämnden »när det icke finnes överflödigt,

yttrande infordras från taxeringsnämndens ordförande». Frågan huruvida

remiss bör ske skall sålunda avgöras efter prövning i varje särskilt fall. Av

lagtextens utformning torde framgå att remiss alltid bör tillämpas, när ordföranden

kan förväntas tillföra utredningen i målet något av värde.

Vad i ärendet förevarit har utskottet velat för riksdagen

omförmäla.

Stockholm den 3 november 1966

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

opaginerad Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 53 år 1966

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Tage Johansson, Lundström*,

Gösta Jacobsson, Enarsson*, Hellebladh, Paul Jansson*, Sundin’,

Stadling och Tistad; samt

från andra kammaren: herr Magnusson i Borås, fru Nettelbrandt*, herr

Andersson i Essvik, fru Holmqvist, herrar Forsberg*, Boo, Carlsson i Västerås,

Carlstein, öhvall och Börjesson i Falköping.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

MARCUS BOKTR. STHLM I966 660028

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.