Bevillningsutskottets betänkande nr 6 år 1966
1966-02-22 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1966:6, Bevillningsutskottets betänkande nr 6 år 1966
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 6 år 1966
1
Nr 6
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående avdrag vid beskattningen för värdeminskning
av maskiner, inventarier och byggnader, m. m.
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 211 av herr Svanström samt II: 265 av
herrar Franzén i Träkumla och Gustafsson i Stenkyrka, vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en utredning om
införande av »ö-avdrag» vid beskattning och om andra åtgärder syftande
till kostnadsminskning för företagare på Gotland och Öland;
2) de likalydande motionerna I: 501 av herr Bengtson m. fl. och II: 620
av herr Hedlund m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
a) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning av frågan
om en sådan utformning av beskattningssystemet, att detsamma kan användas
i den aktiva lokaliseringspolitikens syfte, samt
b) medge att investeringsfonderna inom lokaliseringspolitiskt stödområde
må användas i lokaliseringspolitiskt syfte tills vidare enligt de grunder, som
gällde t. o. m. den 30 juni 1965;
3) de likalydande motionerna 1:523 av herr Johan Olsson m. fl. och
II: 629 av herr Jonsson m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning och förslag rörande sådan
ändring av avskrivningsreglerna för byggnad, som ingår i rörelse eller jordbruk,
att en ökad avskrivning kan medges under byggnadens första tid;
4) de likalydande motionerna I: 529 av herrar Stefanson och Per Jacobsson
samt II: 617 av herr Gustafsson i Skellefteå m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära förslag om införande
av rätt till avskrivning av industribyggnader med 35 procent under de
fem första åren i de stödområden som gäller för lokaliseringspolitiken samt
uppdraga åt Kungl. Maj :t att föreslå bestämda geografiska gränser för denna
stödform; ävensom
5) de likalydande motionerna I: 536 av herr Sveningsson och II: 652 av
herr Tlujlén m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte antaga följande
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1966. 7 samt. Nr 6
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 6 år 1966
Förslag
till
Lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att punkt 3 c samt punkt 4 av anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
Anvisningar
till 29 §.
3 c. Värdeminskningsavdrag med---särskilda bestämmelser.
Jämkning av---i räkenskaperna.
Har skattskyldigs---- för utskylder.
Ådagalägger skattskyldig,---bokförda värdet.
Har ett---—återstående beloppet.
Skattskyldig må utöver avdrag enligt bestämmelserna i denna punkt åtnjuta
avdrag för beräknad framtida prisstegring med ett belopp, motsvarande
en femtedel av anskaffningskostnaderna för sådana under beskattningsåret
anskaffade maskiner och andra inventarier, vilka vid utgången av
beskattningsåret fortfarande tillhörde rörelsen. Vid tillämpning av denna
bestämmelse skall iakttagas, att kostnaderna för anskaffning av maskiner
och inventarier med en varaktighetstid av högst tre år samt av begagnade
inventarier icke må medräknas samt att, då fråga är om inventarier, som
av den skattskyldige förvärvats från rörelseidkare med vilken han är förbunden
i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, anskaffningskostnaden
må medräknas endast om tillgången tillverkats under beskattningsåret.
4. Skattskyldig må,---undgå taxering.
Avdrag för---tillgångarna anskaffats.
Hava under---lägre belopp.
Har ett---av anskaffningsvärdet.
Har skattskyldig---anskaffade tillgångar.
Oaktat vad---en skattskyldig.
Då tillgångar---till 28 §.
Finnes skattskyldig--— fråga verkställdes.
Den omständigheten —--tredje stycket.
Har före--— tillgodoräknats honom.
Vad i punkt 3 c sista stycket stadgas om extra avdrag på grund av prisstegring
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om maskiner och andra
inventarier, för vilka avdrag för avskrivning åtnjutes enligt bestämmelserna
i denna punkt.
Har aktiebolag---följande åren.
Angående avdrag--— till 41 §.
Bevillningsutskottets betänkande nr 6 år 1966 3
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1967 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1967 eller tidigare år. I samband härmed skall iakttagas
följande. Oaktat bestämmelserna i punkt 3 c sista stycket samt i punkt 4
elfte stycket av anvisningarna till 29 § skola för de beskattningsår, beträffande
vilka taxering verkställes åren 1968—1969, extra avdrag för beräknad
framtida prisstegring medgivas med i det följande angiven procentuell
andel av anskaffningskostnaderna för under vederbörande beskattningsår
anskaffade maskiner och andra inventarier, nämligen
såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes
år 1968, fem procent av anskaffningskostnaderna,
såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes
år 1969, tio procent av anskaffningskostnaderna, samt
såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes
år 1970, femton procent av anskaffningskostnaderna.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 1:211, 1:523, 11:617, 11:620 och 11:652.
Gällande rätt
Maskiner och inventarier
Vid beräkning av inkomst av rörelse och av jordbruksfastighet enligt
bokföring smässiga grunder får i princip åtnjutas årliga värdeminskningsavdrag
för kostnader för anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier. Undantagsvis må sådan anskaffningskostnad
i sin helhet avdragas som omkostnad redan under anskaffningsåret,
nämligen i de fall då tillgången beräknas bli förbrukad inom högst tre år.
De närmare bestämmelserna om avdrag för värdeminskning av maskiner
och inventarier återfinns i punkterna 3 och 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
(jfr punkt 1 fjärde stycket av anvisningarna till 22 §
samma lag). Såvitt här är av intresse innebär bestämmelserna i huvudsak
följande. Vid tillämpning av s. k. planenlig avskrivning bestämmes det
årliga värdeminskningsavdraget normalt enligt avskrivningsplan till viss
procent av tillgångens anskaffningsvärde. Saknas utredning om anskaffningsvärdet,
må avdrag beräknas till viss procent av bokförda värdet eller
av annat lämpligt värde. Huvudregeln för s. k. räkenskapsenlig avskrivning
medger avdrag årligen med högst trettio procent av summan av ingående
bokfört värde å inventariebeståndet och anskaffningskostnaden för
under året inköpta inventarier. Enligt en kompletterande regel får tillgångarna
nedskrivas till ett värde motsvarande restvärdet vid cn årlig avskriv1*
— Bihang till riksdagens protokoll 1966. 7 sand. Nr 6
4 Bevillningsutskottets betänkande nr 6 år 1966
ning med tjugu procent av inventariebeståndets anskaffningsvärde. Understiger
inventariebeståndets verkliga värde även det angivna restvärdet,
medges avdrag även för härav betingad ytterligare avskrivning. Vare sig
planenlig eller räkenskapsenlig avskrivning tillämpas utgår man från tillgångens
»historiska» anskaffningskostnad. Någon upp- eller nedräkning
vid höjd resp. sänkt återanskaffningskostnad ifrågakommer alltså inte.
Skillnaden mellan de båda avskrivningsmetoderna ligger främst däri, att
medan den planenliga avskrivningen är ställd i relation till tillgångens antagna
arliga förslitning, den räkenskapsenliga avskrivningen är i princip
oberoende av förslitningens omfattning.
Frågan om avskrivning å inventarier på grundval av annat värde än
anskaffningsvärdet behandlades av förctagsbeskattningskommittén i dess
år 19o4 avgivna betänkande med förslag till ändrad företagsbeskattning
(SOU 1945: 19). Kommittén föreslog inte någon ändring i tidigare gällande
bestämmelser om avskrivning på grundval av anskaffningsvärdet. Härvid
erinrade kommittén om den kritik, som riktats mot avskrivningsregler
innebärande en periodisering av den historiska anskaffningskostnaden. I
tider med fallande penningvärde medför dylika regler att det sammanlagda
beloppet av gjorda avskrivningar inte svarar mot kostnaden för ett återanskaffande
av en med den avskrivna maskinen likvärdig sådan. Det kan
således göras gällande att i angivna läge en viss förtäring av företagets kapital
äger rum genom beskattningen. Från näringslivets sida har också vid
skilda tillfällen yrkats, att avskrivningarna borde få grundas på maskinens
nuvärde vid varje avskrivningstillfälle. Vid övervägande av frågan om avskrivning
på anskaffningsvärde eller nuvärde fann kommittén, att så starka
invändningar från såväl teoretisk som praktisk synpunkt måste framställas
mot en avskrivning på nuvärdet, att kommittén inte kunde förorda något
förslag i denna riktning. Härvidlag hänvisade kommittén till det förhållandet
att någon enhetlig uppfattning inte råder om det teoretiskt riktiga i en
avskrivning på nuvärdet. Det hävdas nämligen, anförde kommittén, att något
godtagbart resultat inte uppnås om man isolerat beaktar prisförändringarna
för allenast en post i balansräkningen. En förlust på tillgångssidan
sammanhängande med en nedgång i penningvärdet kan mycket väl från
företagets synpunkt vara kompenserad genom en vinst på passivsidans
skulder. Det sagda exemplifierades av kommittén med det tänkta fallet att
en maskin helt finansierats med lanade medel och att de mot avskrivningarna
svarande beloppen skulle användas för amorteringar å lånet. Om avskrivning
på nuvärdet skulle medges i en sådan situation, innebar detta
endast att företaget tillfördes en vinst lika stor som den förlust, vilken långivaren
åsamkades. Kommittén underströk vidare de utomordentliga praktiska
svårigheter, som skulle vara förenade med tillämpningen av en bestämmelse
av dylik innebörd. Härom anförde kommittén följande.
Skulle nuvärdet fastställas för varje tillgång för sig, föreligger merendels
Bevillningsutskottets betänkande nr 6 år 1966 5
det förhållandet, att på grund av teknikens utveckling dem äldre maskinen
ersatts av en ny med helt eller delvis annorlunda konstruktion, varför rätta
jämförelser mellan anskaffningskostnaderna vanligen inte kan göras. En
undersökning och omräkning av antytt slag skulle behöva verkställas för
varje maskin och varje år. En annan möjlighet skulle vara att söka fastställa
ett för vissa grupper av inventarier gemensamt prisindex, men även
ett sådant prisindex är då det gäller det enskilda företaget ofta nog högst
missvisande, beroende på en skiftande sammansättning av inventariebestånd
och maskinernas individuella ålder. Med denna metod skulle alltsa
nås högst ojämna resultat samtidigt som tillämpningssvårigheterna i det
väsentliga likväl skulle bestå.
Kommittén framhöll tillika, att spörsmålet om avskrivning på anskaffnings-
eller nuvärdet i väsentlig mån reducerades till följd av den av kommittén
föreslagna degressiva avskrivningsmetoden, vilken tillät en avskrivning
av mer än 50 procent av anskaffningsvärdet under de två första åren,
samt än ytterligare på grund av kommitténs förslag i fråga om lagstiftningen
rörande investeringsfonder.
Två reservanter inom kommittén uttalade, att de inte kunde godta de
mera teoretiska argument på vilka majoriteten grundat sitt avvisande av
frågan om avskrivning på ett högre värde än anskaffningsvärdet. De betonade
den betydelse den fria avskrivningen haft för företagen i tider av
starkt stigande återanskaffningskostnader på maskiner och inventarier.
Om det i företaget arbetande kapitalet i ett sådant läge skulle kunna hållas
intakt, var enligt reservanternas mening en avskrivning på återanskaffningsvärdet
eller i varje fall på de löpande nuvärdena erforderlig.
Företagsbeskattningskommitténs förslag i nu berörda del lades — med
vissa jämkningar — till grund för nu gällande lagstiftning.
Byggnader m. m.
Enligt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen må från bruttointäkt av jordbruksfastighet
avdrag göras för värdeminskning av till jordbruket
eller dess binäringar eller till skogsbruket hörande driftbyggnader, däri inbegripna
för driften nödiga bostadsbyggnader.
Närmare bestämmelser om värdeminskningsavdragets beräkning in. in. är
meddelade i punkt 2 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen
ävensom i punkterna 2 b) och d), 3 och 4 i övergångsbestämmelserna till
lagen den 7 december 1951 (nr 790) om ändring i kommunalskattelagen.
Nämnda bestämmelser om värdeminskningsavdrag äger tillämpning vid
inkomstredovisning av jordbruksfastighet såväl enligt kontantprincipen som
enligt bokföringsmässiga grunder, med undantag allenast för den i punkt 2
fjärde stycket av anvisningarna till 22 § meddelade bestämmelsen angående
rätt till s. k. utrangeringsavdrag, vilken avser endast bokföringsmässig
redovisning.
6 Bevillningsutskottets betänkande nr 6 år 1966
Värdeminskningsavdraget bör enligt bestämmelserna beräknas till viss
procent av byggnadens värde. För fkstställande av detta värde (avskrivningsunderlaget)
finnes bestämmelser i förenämnda punkt 2 av anvisningarna
till 22 § kommunalskattelagen. Ytterligare anvisningar för tillämpning
av bestämmelserna har lämnats av riksskattenämnden i dess meddelande
nr 4: 1 år 1954 och nr 5: 1 år 1955. Ifrågavarande bestämmelser och anvisningar
innebär i korthet följande.
I törsta hand upptages värdet till anskaffningskostnaden om denna kan
visas. Härvid beräknas värdeminskningsavdrag enligt värdeminskningsplan.
Vid övergången till beräkning av avdrag å anskaffningskostnaden skall dock
värdet upptagas till anskaffningskostnaden minskad med beloppet av tidigare
åtnjutna värdeminskningsavdrag (samt i förekommande fall med oavskrivet
värde å utrangerad eller avyttrad byggnad). Såsom ingångsvärde i
planen bör på grund härav upptagas det sålunda bestämda restvärdet för
byggnaderna, varefter värdeminskningsavdraget bestämmes till viss procent
av detta ingångsvärde.
Om anskaffningskostnaden ej kan visas, upptages värdet enligt en
schablonmetod, innebärande att värdet av byggnaden upptages till två
tredjedelar av det under beskattningsåret gällande taxerade jordbruksvärdet,
minskat med däri ingående skogsmarksvärde, i den mån det överstiger
25 000 kronor, samt med skäligt värde å mera betydande naturtillgångar och
särskilda förmåner. Dessa anses såsom mera betydande om värdet av förmånerna
överstiger en tiondedel av det taxerade jordbruksvärdet. Någon
plan för beräkning av värdeminskningsavdraget erfordras icke vid tillämpning
av schablonmetoden. Vidare gäller att varje taxeringsenhet bör behandlas
för sig även för det fall, att flera taxeringsenheter tillsammans
bildar en förvaltningsenhet.
Värdet kan också bestämmas enligt en kombinerad metod, därvid
man utgår från ett värde beräknat enligt sistnämnda schablonmetod. Till
detta värde lägges kostnad för sådan ny-, till- eller ombyggnad, som utförts
eftei den tidpunkt, till vilken det enligt schablonen bestämda ingångsvärdet
hänför sig. Å ingångsvärdet beräknas värdeminskningsavdrag för framtiden
enligt plan. Kostnad för senare ny-, till- eller ombyggnad tillägges avskrivningsunderlaget.
Senare ändringar av taxeringsvärdet påverkar däremot inte
avskrivningsunderlaget, då den kombinerade metoden användes.
^ ärdeminskningsavdraget kan slutligen beräknas enligt ytterligare en
metod. Riksskattenämnden har sålunda uttalat att, om en jordbrukare kan
visa anskaffningskostnaden för viss eller vissa byggnader, som uppförts
före den tidpunkt till vilken det under beskattningsåret gällande taxeringsvärdet
hänför sig, och dessa kostnader enbart för sig överstiger det ovan
schablonmässigt beräknade värdet, han bör äga rätt att beräkna värdeminskningsavdraget
enbart å nämnda kostnader, ehuru de icke omfattar
hela byggnadsbeståndet. Därvid bör dock kostnaderna minskas med med
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 6 år 1966 ■
givna värdeminskningsavdrag å hela byggnadsbeståndet från och med det
första år på vilket kostnaderna belöper. Avdraget beräknas i detta fall enligt
plan.
I allmänhet medges avdrag för värdeminskning å jordbrukets driftbyggnader
med IV2 procent av byggnadens värde.
Oavsett efter vilken metod avskrivningsunderlaget bestämmes kan i vissa
fall ifrågakomma reducering av avskrivningsunderlaget med hansyn till den
i punkt 2 andra stycket av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen
meddelade bestämmelsen rörande mervärde för s. k. överloppsbyggnader.
Denna bestämmelse avser endast jordägarens egen bostadsbyggnad exempelvis
en slottsbyggnad — och sålunda inte driftbyggnader. Driftbyggnader
medräknas i avskrivningsunderlaget även om de tillfälligtvis inte användes.
Skattskyldighet vid försäljning av byggnad å jordbruksfastighet bedömes
enligt reglerna i 35 § kommunalskattelagen. Detta innebär att skattskyldighet
inte föreligger om fastigheten innehafts 10 ar eller längre tid.
För kostnad för anskaffning av byggnad, som är avsedd att användas i
ägarens rörelse får avdrag i princip åtnjutas endast i form av årliga
värdeminskningsavdrag. (Bestämmelserna härom återfinns i punkt 7 av
anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.) I vissa särskilda fall får
emellertid byggnadskostnaden i sin helhet avdragas under det år, då utgiften
för byggnadens uppförande ägt rum, nämligen i sådana fall då fråga
är om rent tillfälliga byggnader, avsedda att användas endast ett fåtal år.
Värdeminskningsavdraget beräknas till viss procent av byggnadens värde.
I princip bör det verkliga anskaffningsvärdet läggas till grund för beräkningen.
Då svårigheter i många fall föreligger att styrka den faktiska anskaffningskostnaden
för byggnad har i praxis godtagits en avskrivning på
taxeringsvärdet (byggnadsvärdet) under beskattningsåret. Understundom
torde även andra värden kunna komma till användning, beroende på utredningen
i det särskilda fallet, såsom bokförda värdet, brandförsäkringsvärdet
eller ett särskilt efter värdering beräknat värde.
I fråga om fabriker och andra för industriell verksamhet avsedda byggnader
får emellertid som underlag för beräkning av värdeminskningsavdraget
inte alltid användas hela byggnadsvärdet. Från detta värde måste
nämligen i förekommande fall avdragas värdet å sådana maskiner, som vid
fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde eller, om fastighetstaxering
ännu inte ägt rum, vid sådan taxering kommer att åsättas särskilt
maskinvärde. Värdet av i byggnad ingående maskiner som åsatts särskilt
maskinvärde får nämligen avskrivas enligt reglerna för räkenskapsenlig eller
planenlig avskrivning å inventarier beroende på om den skattskyldige
är berättigad till räkenskapsenlig avskrivning beträffande dylika tillgångar
eller inte. I fråga om avdrag för värdeminskning å övriga inventarier,
vilkas värde vid fastighetstaxeringen visserligen inräknats i byggnadsvärdet
8 Bevillningsutskottets betänkande nr 6 år 1966
men inte åsatts särskilt maskinvärde, gäller däremot de för värdeminskning
av byggnad fastställda bestämmelserna. Detta innebär emellertid inte
att sådana inventarier måste avskrivas efter samma låga procentsats som
byggnaden i övrigt. I praxis har högre avdrag medgivits för hissar, värmepannor,
varmvattencisterner m. m.
Storleken av procentsatserna för beräkningen av värdeminskningsavdraget
har i praxis gjorts beroende av den förebragta utredningen om byggnadernas
livslängd. Utan närmare utredning torde avdrag för värdeminskning
å fabriksbyggnader merendels medgivas med 2—3 procent å anskaffningsvärdet.
Efter utredning, som visar att byggnaden är underkastad
särskilt stor slitning, kan högre avdrag få åtnjutas. Sålunda har exempelvis
avdrag för värdeminskning av cellulosafabrik av sten medgivits med 4
procent å anskaffningsvärdet.
Vid försäljning av byggnad, som är avsedd för stadigvarande bruk i rörelse,
hänföres köpeskillingen för byggnaden inte till intäkt av rörelse —
inte ens till den del som motsvaras av vid taxeringen tidigare åtnjutna avdrag
för värdeminskning. Intäkten blir hänförlig till förvärvskällan inkomst
av tillfällig förvärvsverksamhet. Om influtet belopp blir skattepliktigt eller
inte bedöms sålunda enligt reglerna för realisationsvinstbeskattning vid försäljning
av fast egendom.
Investeringsfonder för konjunkturutjämning
Rätt att göra avsättning till investeringsfond tillkommer enligt 1955 års
förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning, i nämnda
förordnings nu gällande lydelse, svenskt aktiebolag, svensk ekonomisk
förening och svensk sparbank. Avsättning får ske till investeringsfond
för rörelse med högst 40 procent av årsvinsten före skatt och under förutsättning
att ett belopp motsvarande, för aktiebolag, 46 procent och, för
ekonomisk förening och sparbank, 40 procent av den gjorda avsättningen
inbetalats å särskilt konto i riksbanken. Denna utbetalning skall ha verkställts
senast den dag, då företaget har att avge allmän självdeklaration
för det beskattningsår, då avsättning till investeringsfond skett. Enligt
9 § 1 mom. i förordningen äger Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts
förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen besluta att investeringsfond under
den tid och under de villkor i övrigt, som läget på arbetsmarknaden påkallar,
skall eller må tas i anspråk för sitt ändamål. Beslutet kan vara
generellt, d. v. s. avse samtliga företag eller företag av viss beskaffenhet
eller också gälla visst eller vissa företag. Om sådant beslut meddelats,
äger företaget från riksbanken utfå fyrtio procent eller, om aktiebolag uttager
medel, som inbetalats efter den 30 juni 1960, eller ekonomisk förening
uttager medel, som inbetalats efter nämnda dag men före den 1 juli 1963,
fyrtiosex procent av det belopp av investeringsfonden, som skall eller må
tagas i anspråk.
Bevillningsutskottets betänkande nr 6 år 1966 9
Emellertid äger Ivungl. Maj :t efter ansökan från vederbörande foretag besluta
att investeringsfond får tagas i anspråk för sitt ändamål under längre
tid än nyss sagts. Bestämmelser härom är införda i 9 § 3 mom. Forutsat - ningen för sådant beslut är, att det med hänsyn till läget på arbetsmarknaden
och övriga förekommande omständigheter befinnes vara av synnerlig
vikt för det allmänna att viss investering igångsättes.
Under samma förutsättning kan Kungl. Maj:t enligt sistnämnda forfattningsrum
meddela preliminärt beslut att investeringsfond, som framde es
avsättes, får tagas i anspråk för sitt ändamål. Om sådant preliminärt beslut
meddelats, skall arbetsmarknadsstyrelsen meddela slutligt beslut i enlighet
med det preliminära beslutet, sedan uppgift inkommit från länsstyrelsen
om att avdrag för avsättning till investeringsfond medgivits vid inkomsttaxeringen.
Beslut om ianspråktagande enligt 3 mom. får avse högst /5 procent av
sådana vid tidpunkten för beslutet kvarstående fondmedel, beträffande
vilka beslut enligt 1 mom. inte meddelats, och, såvitt avser framtida investeringar,
75 procent av dessa. Det belopp som får tas i anspråk får vidare mte
överstiga 75 procent av kostnaderna under den tid beslutet avser for dan
angivna investeringar eller bidrag. Man får således vid tillämpning av 3 inom.
inte avskriva mer än 75 procent av investeringskostnaderna med anlitande
av investeringsfonden. Vid ianspråktagande enligt 3 mom. medges vidare
inte det investeringsavdrag om 10 procent av ianspråktagna fondmedel,
varom förmäles i 16 § första stycket i förordningen......
I samband med att 1963 års vårriksdag antog vissa ändringar i forordningen
om investeringsfonder för konjunkturutjämning beslöts att avsättningar
till konjunkturutjämningsfond fr. o. m. den 1 juli 1963 tempor
skulle kunna tas i anspråk i lokaliseringsfrämjande syfte. Rätten att använda
investeringsfonderna för sådant ändamål upphörde emellertid nar
det statliga lokaliseringsstödet trädde i kraft den 1 juli 1965. Aven efter
denna tidpunkt har emellertid Kungl. Maj :t medgivit att investenngsfondsmedel
fått användas i lokaliseringspolitiskt syfte. De tillstand som darvi
meddelats har avsett den begränsade rätt till ianspråktagande av fondmedel,
som gäller enligt förenämnda 9 § 3 mom.
Frågornas tidigare behandling
Maskiner och inventarier
Frågan om rätt till avdrag för avskrivning å maskiner och inventarier
på grundval av återanskaffningskostnaden har vid flera tillfällen vant föremål
för riksdagens prövning. Motionsvis framställt lagstiftningsyrkande
om rätt till avdrag för framtida prisstegring å maskiner och inventarier har
av riksdagen avvisats såväl 1963 och 1964 som 1965. Bevillningsutskottet avstyrkte
med motivering bl. a. (bet. nr 27/1963, nr 23/1964 och nr 10/1965) att
10 Bevillningsutskottets betänkande nr 6 år 1966
frågan om värdeminskningsavdrag på maskiner och inventarier borde prövas
i samband med allmänna skatteberedningens överväganden rörande företagsbeskattningen
i dess helhet. 1965 års bevillningsutskott hänvisade till
att i ett av värdesäkringskommittén år 1963 avgivet betänkande (SOU
1964: 1 och 2) lämnats en redogörelse för en indexvärdemetod dels vid planenlig
avskrivning och dels vid räkenskapsenlig avskrivning. Enligt denna
redogörelse skulle en indexreglerad avskrivningsmetod komma att ge upphov
till åtskilliga deklarations- och taxeringstekniska problem. Införandet
av en dylik avskrivningsmetod krävde därför enligt kommitténs mening
ingående och allsidiga överväganden.
Byggnader m.m.
Fragan om avdrag för värdeminskning av byggnad i jordbruk har prövats
av riksdagen flera gånger, senast år 1964. I sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 21/1964 avstyrkte bevillningsutskottet ett motionsyrkande
om utredning i syfte att möjliggöra högre initialavskrivning på sådan
byggnad. Utskottet vitsordade därvid att den för närvarande i praktiken
vanligast förekommande metoden för värdeminskningsavdragets beräkning
(den s. k. schablonmetoden) kan leda till otillfredsställande och missvisande
resultat åtminstone i fråga om sådana mindre jordbruksfastigheter, där värdet
av byggnaderna jämfört med värdet av marken är högt. Utskottet erinrade
emellertid om att en särskild sektion inom skattelagssakkunniga år 1963
avlämnat promemoria med förslag till ändrade bestämmelser om avdrag för
värdeminskning å jordbrukets driftbyggnader och att detta förslag var
föremål för Kungl. Maj :ts prövning.
Fragan om avdrag för värdeminskning av byggnad i rörelse har likaledes
prövats av riksdagen flera gånger. Senast skedde detta 1965, då motionsyrkanden
om bl. a. rätt till högre initialavskrivning å byggnader lämnades
utan atgard. Riksdagen godtog därvid bevillningsutskottets hemställan
i bet. nr 10, dan utskottet vitsordade, att byggnad, som används i rörelse, under
de forsta åren regelmässigt torde undergå en förhållandevis större värdeminskning
an senare och att en degressiv avskrivningsmetod därför skulle
ge en riktigare bild av byggnadens faktiska förslitning. Införande av regler,
som medger högre initialavskrivning, kunde emellertid enligt utskottets
mening mte ske utan en samtidig omprövning av inkomstbegreppet och
av reglerna om beskattning av realisationsvinst. Med hänsyn härtill och då
fråga om vardeminskningsavdrag för byggnad i rörelse behandlades av
oretagsskatteutredningen ansåg utskottet sig inte kunna för det dåvarande
bitrada yrkandena om högre initialavdrag för byggnader i rörelse.
Vad särskilt angår frågan om högre initialavskrivning på byggnader i
lokaliseringspolitiska stödområden uttalade förra årets bevillningsutskott
(bet. nr 10) att starka principiella skäl talade mot ett system, som genom
att bereda förmåner vid beskattningen särskilt gynnade företag, vilka eta
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 6 år 1966 11
bleras på viss ort och att det statliga ekonomiska stödet för lokalisering i
huvudsak borde ges i form av bidrag och lån och inte genom skattemässiga
förmåner. Värdet av sådana förmåner kunde enligt utskottets mening ifrågasättas
som en åtgärd för ett lokaliseringspolitiskt ändamål. Särskilt i
fråga om nystartade företag torde det i allmänhet förhålla sig så, att vinstmöjligheterna
under de första verksamhetsåren var starkt begränsade. Inte
sällan torde verksamheten under denna tid vara förlustbringande — ett förhållande
som för övrigt utgjorde ett av skälen till att 1960 års riksdag antog
lagstiftningen om rätt till förlustutjämningsavdrag.
Motioner med begäran om särskilda åtgärder — bl. a. införande av skattefrihet
för nystartade och utvidgade företag inom sysselsättningssvaga
områden och av förhöjt investeringsavdrag vid investeringar i sådana områden
— i syfte att där stimulera näringslivets utveckling — har med i
huvudsak samma motivering av utskottet avstyrkts såväl 1961 som 1962
(bet. 34/1961 och 9/1962).
Motionerna
Maskiner och inventarier
I motionerna I: 536 och II: 652 framhålles att företagens självfinansieringsmöjligheter
skulle förbättras om de skulle medges rätt till avskrivning
å maskiners och inventariers återanskaffningsvärde. Avskrivning på
sådana tillgångars historiska anskaffningsvärde medför att de samlade
avskrivningarna i tider av fallande penningvärde är otillräckliga för anskaffning
av ett mot den avskrivna tillgången svarande nytt inventarium.
Under den fria avskrivningsrättens tid kunde kapitalförtäring undvikas
om företaget besatt tillräckligt avskrivningsunderlag och uppvisade ett bruttoresultat
som medgav större årliga avskrivningar och alltså en förkortad
avskrivningstid. Genom att den fria avskrivningsrätten togs bort har de företag
som är skyldiga att följa kommunalskattelagens bestämmelser om
redovisning av intäkt av rörelse kommit i ett sämre läge. Att avskrivning
på återanskaffningsvärdet är en företagsekonomiskt korrekt redovisningsprincip
illustreras bl. a. av att postverket, statens järnvägar och televerket
sedan länge tillämpar denna princip.
Eftersom det inte är möjligt att beräkna en tillgångs framtida återanskaffningsvärde
får ett schablonmässigt förfarande tillämpas. Erfarenhetsmässigt
vet man att prisstegringen under ett inventariums ekonomiska varaktighetstid
rör sig om 25 ä 30 %. En avskrivning å 120 % av den ursprungliga
anskaffningskostnaden skulle sålunda ge ett i stort sett tillfredsställande
resultat.
Byggnader m. m.
Enligt motionärerna i motionerna I: 523 och II: 629 är de avskrivningsregler
som för närvarande gäller beträffande byggnader, som ingår i rörelse
12 Bevillningsutskottets betänkande nr 6 år 1966
eller jordbruk, inte tillfredsställande utformade. Den verkliga värdeminskningen
och den tillåtna avskrivningen överensstämmer inte i tiden, och
även sett på byggnadernas totala livslängd uppstår ofta betydande differenser,
då avskrivningstiden i allmänhet är för lång i förhållande till anläggningarnas
ekonomiska livslängd.
Det torde vara så att användningssätten för byggnader tillhörande industri
och jordbruk snabbt skiftar. Genom den forcerade strukturomvandling som
kännetecknar näringslivet, inträffar ofta stora värdeminskningar på kort
tid. Den snabba anpassning som numera fordras till en ny konkurrenssituation
bromsas genom de nuvarande avskrivningsreglerna.
För att undvika de risker som här nämnts bör ändring av avskrivningsreglerna
för byggnader i rörelser och jordbruk övervägas, så att man närmar
sig det norska systemet med initialavskrivning för byggnader med 12 procent.
Yrkandet i motionerna I: 529 och II: 617 syftar till att stimulera redan
existerande företag att bygga ut sin verksamhet och uppmuntra företag i
Syd- och Mellansverige att förlägga filialer och dotterföretag i stödområdena.
Härigenom skapas enligt motionärernas mening ett värdefullt komplement
till det övriga lokaliseringsstödet. Rätten till initialavskrivningar bör emellertid
självfallet även tillkomma nystartade företag i stödområdena, ehuru
motionärerna är medvetna om att dessa inte alltid kan förväntas uppvisa
sådana vinstresultat under de första åren att avskrivningsmöjligheterna
helt kan utnyttjas. Den föreslagna skattereformen har dock riss betydelse
även i detta sammanhang.
Motionärerna i motionerna I: 211 och II: 265 framhåller att Gotland och
Öland under många år uppvisat en starkt negativ befolkningsutveckling,
som för Ölands vidkommande fortsätter. För att inte ytterligare utflyttning
skall ske från Öland i väntan på att bron till fastlandet skall hinna färdigställas
borde åtgärder nu insättas för att skapa nya arbetstillfällen på ön.
En möjligen framkomlig väg vore att erbjuda företagare som är villiga att
etablera sig på öar utan fast broförbindelse extra skattelättnader. Det är
ju ostridigt att »företagen» belastas med högre fraktkostnader för sina
olika transporter än motsvarande företag på fastlandet. Även små transportsträckor
kan när fråga blir om omlastning från båt eller färjförbindelser
medföra väsentligt högre fraktkostnad än motsvarande avstånd på fastlandet.
I motionerna I: 501 och II: 620 erinras om att kommittén för näringslivets
lokalisering i sitt betänkande förordat att investeringsfonderna tills vidare
skulle få användas i lokaliseringspolitiskt syfte men att kommittén fann
investeringsfonderna på längre sikt mindre lämpliga i det lokaliseringspolitiska
syftet och i stället förordade särskild rätt till initialavskrivning
som lokaliseringspolitiskt medel. I proposition nr 185/1964 angående rikt
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 6 år 1966 13
linjerna för lokaliseringspolitiken föreslogs emellertid att investeringsfondernas
användning i lokaliseringspolitiskt syfte skulle upphöra, när det nya statliga
lokaliseringsstödet trädde i kraft. Investeringsfonderna skulle i fortsättningen
användas endast i konjunkturpolitiskt syfte. Detta blev också riksdagens
beslut. Även efter den 1 juli 1905 har emellertid investeringsfondsmedel
fått användas på ett sätt, som varit av betydelse för det lokaliseringspolitiska
syftet. I statsverkspropositionen framhåller departementschefen
vid sin behandling av frågan om lokaliseringsbidragen, att för exempelvis
Norrbottens län ca 900 nya sysselsättningstillfällen beräknas tillkomma i
olika företag som en följd av att investeringsfondsmedel fått tas i anspråk
efter den förutnämnda tidpunkten. Dessa tillstånd, som meddelats av regeringen,
torde emellertid i stort sett ha lämnats endast till storföretag. En
annan regel synes ha varit att huvuddelen av investeringarna varit knuten
till de stora bebyggelsekoncentrationerna och endast en mindre del till de
områden som har behov av en aktiv lokaliseringspolitik. Detta anser motionärerna
otillfredsställande från lokaliseringspolitisk synpunkt.
Erfarenheterna ger vid handen, att beskattningssystemets utformning kan
ha stor positiv betydelse för det lokaliseringspolitiska syftet. Även i andra
länder, där man mera genomgående använt skattesystemet i lokaliseringspolitiken,
har man noterat en positiv effekt.
Motionärerna finner det angeläget att skatteinstrumentet på ett mera
konsekvent sätt kommer till användning även i vårt lands lokaliseringspolitik
och anser att frågan om den lämpligaste utformningen av ett lokaliseringspolitiskt
skatteinstrument skyndsamt bör utredas.
Även om det inte befinnes lämpligt att permanent använda investeringsfonderna
i lokaliseringspolitiskt syfte, bör de dock, i avvaktan på resultatet
av den föreslagna utredningen, kunna användas i lokaliseringspolitiskt
syfte särskilt inom norra stödområdet och områden, som enligt riksdagens
beslut kan bli jämställda därmed. Men det bör då ske enligt de generella
bestämmelser som gällde för tiden fram t. o. m. den 30 juni 1965.
Utskottets yttrande
I förevarande betänkande har utskottet att ta ställning till motionsyrkanden
som syftar dels till en liberalisering av reglerna rörande värdeminskningsavdrag
för byggnader, maskiner och inventarier i inkomstkällorna jordbruksfastighet
och rörelse, dels till att genom olika lättnader i beskattningen
stimulera företagsamhet inom vissa områden.
Utskottet upptar först till behandling de motionsyrkanden som avser
värdeminskning av maskiner och inventarier.
Enligt gällande regler för beräkning av inkomst av rörelse och inkomst
av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder åtnjuter skattskyldig
i princip avdrag för kostnad för anskaffning av maskiner och inventa
-
14 Bevillningsutskottets betänkande nr 6 år 1966
rier för stadigvarande bruk i form av värdeminskningsavdrag. För bestämmande
av avdragets storlek anvisar kommunalskattelagen olika avskrivningsmetoder,
vilka har det gemensamt att på kortare eller längre sikt hela
anskaffningskostnaden får avskrivas. I allmänhet får avdrag ske årligen
med en på visst sätt beräknad del av anskaffningskostnaden, men i fråga
om inventarier med en varaktighetstid av högst tre år gäller att hela kostnaden
för tillgången får avdragas på en gång det år under vilket tillgången
i fråga anskaffats.
I motionerna I: 536 och II: 652 yrkas sådan ändring av gällande beskattningsregler
att ett schablonavdrag kan erhållas för beräknad framtida prisstegring
på maskiner och inventarier.
Enahanda yrkande har tidigare på förslag av bevillningsutskottet upprepade
gånger avvisats av riksdagen.
Bevillningsutskottet har vid prövning av förevarande fråga bl. a. framhållit
att gällande lagstiftning innehåller bestämmelser, vilka är ägnade
att avsevärt reducera betydelsen av frågan om återanskaffningskostnad som
underlag för avskrivning på maskiner och inventarier. Utskottet har också
hänvisat till att såväl företagsbeskattningskommittén som värdesäkringslcommittén
vid sina bedömningar funnit en indexreglerad avskrivningsmetod
vara förenad med åtskilliga deklarations- och taxeringstekniska problem
samt hänvisat till att förevarande fråga med hänsyn till dess komplicerade
natur i första hand bör prövas i samband med företagsskatteutredningens
behandling av företagsbeskattningen i dess helhet. Med det anförda och
då några skäl för en ändring av utskottets tidigare ståndpunktstagande
inte förebringats avstvrker utskottet lagstiftningsyrkandet i motionerna
I: 536 och II: 652.
Vad härefter angår frågan om avdrag för värdeminskning av byggnad i
jordbruk och i rörelse har i motionerna I: 523 och II: 629 framställts utredningsyrkande
av innebörd att sådant avdrag skall kunna erhållas med högre
belopp under byggnadens första tid.
Utskottet kan — i likhet med föregående års bevillningsutskott, som hade
att pröva ett motionsyrkande av motsvarande innehåll — ansluta sig till
syftet med motionerna. Den lineära avskrivningsmetod med enhetlig årlig
avskrivningsprocent som tillämpas i Sverige återspeglar inte den faktiska
minskningen av en byggnads värde. Ett införande av regler som medger
högre initialavskrivning på byggnader i jordbruk och i rörelse framstår
därför i och för sig som önskvärt. En sådan ändring av gällande bestämmelser
förutsätter emellertid — som utskottet tidigare upprepade gånger
framhållit — en omprövning av inkomstbegreppet och av reglerna för beskattning
av realisationsvinst vid försäljning av fast egendom. Inte minst
med hänsyn härtill anser utskottet det uppenbart att avskrivningsreglerna
för byggnad i första hand bör prövas av företagsskatteutredningen.
15
Bevillningsutskottets betänkande nr 6 år 1966
På grund härav avstyrker utskottet utredningsyrkandet i motionerna
I: 523 och II: 629.
Utskottet övergår härefter till att behandla de motionsyrkanden, vilka
syftar till att genom beredande av vissa skattelättnader stimulera till företagsamhet
inom sysselsättningssvaga områden.
I motionerna I: 529 och II: 617 yrkas riksdagsskrivelse med begäran dels
om förslag till införande av regler, som medger högre initialavskrivning på
industribyggnader belägna inom lokaliseringspolitikens stödområden, dels
om bestämda geografiska gränser för en sådan stödform. Motionerna I: 211
och II: 265 syftar till skattelättnader för företagare på Gotland och Öland,
medan motionärerna i motionerna I: 501 och II: 620 bl. a. yrkar utredning
av frågan om beskattningsreglernas användning som ett lokaliseringspolitiskt
instrument.
Med anledning härav vill utskottet som sin mening uttala att starka principiella
skäl kan anföras mot ett system som genom att bereda skattemässiga
förmåner särskilt gynnar företag vilka etableras eller är etablerade på viss
ort. Enligt utskottets uppfattning bör statligt ekonomiskt stöd för lokalisering
ges i enlighet med de riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik som
uppdragits i proposition nr 185/1964 och som godkänts av riksdagen. I denna
proposition framhålles att det ekonomiska stödet till företagslokalisering
inte får ha till syfte att subventionera bort lokala eller regionala olikheter
i den allmänna kostnadsnivån mellan orter i skilda delar av landet. Den
första och viktigaste förutsättningen för ekonomiskt stöd bör vara att företaget
från företagsekonomisk synpunkt bedöms bärkraftigt, så att verksamheten
efter ett inledande stöd av engångskaraktär kan drivas företagsmässigt
och konkurrera med annan företagsamhet på lika villkor. Ett beredande
av lättnader vid beskattningen skulle enligt utskottets mening betyda
att staten mer eller mindre fortlöpande lämnade direkta driftsubventioner
till företagen. Härigenom skulle även icke bärkraftig företagsamhet kunna
hållas vid liv och konkurrensförhållandena företagen emellan kunna snedvridas.
Med det anförda anser utskottet sig böra avstyrka motionerna 1: 529 och
II: 617 samt I: 211 och II: 265 ävensom motionerna I: 501 och II: 620 i nu
berörda del.
Utskottet har slutligen att ta ställning till det särskilda yrkandet i motionerna
I: 501 och II: 620 att investeringsfonderna skall få tas i anspråk för
lokaliseringspolitiska ändamål i den omfattning som gällde före den 1 juli
1965.
Vid 1963 års vårriksdag genomfördes vissa ändringar i förordningen om
investeringsfonder för konjunkturutjämning. I samband därmed beslöts
att avsättningar till konjunkturutjämningsfond fr. o. in. den 1 juli 1963
tills vidare skulle få tas i anspråk i lokaliseringspolitiskt syfte. Denna rätt
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 6 år 1966
upphörde i och med att riksdagen antog den tidigare omnämnda propositionen
nr 185/1964 med förslag till en aktiv lokaliseringspolitik. Kungl. Maj :t
har emellertid även efter den 1 juli 1965, då det statliga lokaliseringsstödet
började tillämpas, i vissa fall medgivit att investeringsfonder fått användas i
lokaliseringspolitiskt syfte. Dessa medgivanden har emellertid lämnats med
stöd av bestämmelser i investeringsfondsförordningen, enligt vilka endast
75 procent av avsatta medel får tas i anspråk för investeringar och som dessutom
inte medger något extra investeringsavdrag vid inkomstberäkningen.
Motionärerna yrkar att investeringsfonderna — i avbidan på resultatet
av den utredning, varom motionärerna framlagt förslag och för vilken
redogörelse lämnats i det föregående — skall få användas i syfte att främja
lokaliseringspolitiken särskilt inom norra stödområdet.
Utskottet har som sin mening redan framhållit att lokaliseringspolitiken
bör främjas direkt genom statliga bidrag och lån och inte indirekt via
beskattningsreglerna. Investeringsfondernas primära uppgift bör vara att
utgöra ett verksamt medel i den konjunktur ut jämnande politiken. I den
mån avsteg från denna huvudprincip görs, bör det i varje fall inte ske annat
än i undantagsfall. När på senare tid medgivanden lämnats att använda
investeringsfonder för lokaliseringspolitiska ändamål torde detta — vilket
för övrigt framgår av vad chefen för finansdepartementet uttalade i årets
remissdebatt — i huvudsak ha skett för att förmå stora svenska industrier
att etablera sig inom sysselsättningssvaga områden. Därmed har man velat
skapa »större garantier för en permanent fortsatt sysselsättning» än som
skulle vinnas genom att mindre, ekonomiskt sämre utrustade företag erhåller
hjälp vid nyetablering.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna I: 501 och II: 620 även
i nu berörda del.
Utskottets hemställan
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
.4. beträffande avdrag för beräknad framtida prisstegring
på maskiner och inventarier
att de likalydande motionerna 1: 536 av herr Sveningsson
och II: 652 av herr Thylén m. fl. icke anåtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;
B. beträffande högre initialavskrivning på byggnader i
inkomstkällorna jordbruksfastighet och rörelse
att de likalydande motionerna 1: 523 av herr Johan Olsson
m. fl. och II: 629 av herr Jonsson m. fl. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
C. beträffande utredning av frågan om beskattningssystemets
användning i lokaliseringspolitiskt syfte
17
Bevillningsutskottets betänkande nr 6 år 1966
att de likalydande motionerna I: 501 av herr Bengtson
m. fl. och II: 620 av herr Hedlund m. fl. i denna del icke
inåtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
D. beträffande investeringsfondernas användning tills vidare
i lokaliseringspoliliskt syfte
att de likalydande motionerna I: 501 av herr Bengtson
m. fl. och II: 620 av herr Hedlund m. fl. i denna del icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
E. beträffande högre iniiialavskrivning på byggnader inom
lokaliserings politiskt stödområde
att de likalydande motionerna I: 529 av herrar Stefanson
och Per Jacobsson samt II: 617 av herr Gustafsson i Skellefteå
m. fl. icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
ävensom
F. beträffande särskilda beskattningsregler för företagare
på Gotland och Öland
att de likalydande motionerna I: 211 av herr Svanström
samt II: 265 av herrar Franzén i Träkumla och Gustafsson
i Stenkyrka icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 22 februari 1966
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, Stefanson,
Elofsson*, Tage Johansson, Gösta Jacobsson, Erik Filip Petersson*,
Paul Jansson, Ottosson och Arne Pettersson; samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Gustafson
i Göteborg, Kärrlander*, Vigelsbo, Engkvist*, Asp, Larsson i Umeå, Hammarsten
och Börjesson i Falköping*.
Icke närvarit vid justering av betänkandet.
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 6 år 1966
Reservationer
A. beträffande avdrag för beräknad framtida prisstegring på maskiner och
inventarier
1) av herrar Gösta Jacobsson, Ottosson och Magnusson i Borås, vilka —
under åberopande av innehållet i motionerna 1: 536 och II: 652 — ansett, att
utskottet under punkten A bort hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna
1: 536 av herr Sveningsson och II: 652 av herr Thylén m. fl.
måtte antaga det vid motionerna fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370).
2) av herrar Stefanson, Elof sson, Erik Filip Petersson, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Larsson i Umeå och Börjesson i Falköping, vilka -— under
åberopande av innehållet i motionerna 1: 536 och II: 652 — ansett, att utskottet
under punkten A bort hemställa,
att riksdagen med anledning av de likalydande motionerna
1: 536 av herr Sveningsson och II: 652 av herr Thylén m. fl.
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära fortsatt skyndsamt
utredningsarbete i syfte att utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag om rätt i skattelagstiftningen till avskrivning
på återanskaffningsvärdet för maskiner och inventarier.
B. beträffande högre initialavskrivning på byggnader i inkomstkällorna
jordbruksfastighet och rörelse
3) av herrar Stefanson, Elof sson, Gösta Jacobsson, Erik Filip Petersson,
Ottosson, Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg, Vigelsbo, Larsson i
Umeå och Börjesson i Falköping, vilka — under åberopande av innehållet
i motionerna 1: 523 och II: 629 —- ansett, att utskottet under punkten B bort
hemställa,
att riksdagen med anledning av de likalydande motionerna
I: 523 av herr Johan Olsson m. fl. och II: 629 av herr Jonsson
m. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala, att avskrivningsreglerna
för byggnad, som ingår i rörelse eller
jordbruk, bör ändras så, att en ökad avskrivning kan medges
under byggnadens första tid.
19
Bevillningsutskottets betänkande nr 6 år 1966
C. beträffande utredning av frågan om beskattningssgstemets användning i
lokaliseringspolitiskt syfte
4) av herrar Stefanson, Elofsson, Erik Filip Petersson, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Larsson i Umeå och Börjesson i Falköping, vilka — under
åberopande av innehållet i motionerna I: 501 och II: 620 — ansett, att
utskottet under punkten C bort hemställa,
att riksdagen med anledning av de likalydande motionerna
I: 501 av herr Bengtson m. fl. och II: 620 av herr Hedlund
m. fl. i nu förevarande del måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om en skyndsam utredning i fråga om möjligheterna
att använda beskattningssystemet i den aktiva lokaliseringspolitikens
syfte.
D. beträffande investeringsfondernas användning tills vidare i lokaliseringspolitiskt
syfte
5) av herrar Elofsson, Vigelsbo och Börjesson i Falköping, vilka under
åberopande av innehållet i motionerna I: 501 och II: 620 ansett, att
utskottet under punkten D bort hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna
I: 501 av herr Bengtson m. fl. och II: 620 av herr Hedlund
m. fl. i nu förevarande del måtte medgiva, att investeringsfonderna
inom lokaliseringspolitiskt stödområde må användas
i lokaliseringspolitiskt syfte tills vidare enligt de
grunder, som gällde t. o. m. den 30 juni 1965.
6) av herrar Stefanson, Erik Filip Petersson, Gustafson i Göteborg och
Larsson i Umeå.
E. beträffande högre initialavskrivning på byggnader inom lokaliseringspolitiskt
stödområde
7) av herrar Stefanson, Elofsson, Erik Filip Petersson, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Larsson i Umeå och Börjesson i Falköping, vilka
under åberopande av innehållet i motionerna I: 529 och II: 617 ansett,
att utskottet under punkten E bort hemställa,
att riksdagen med anledning av de likalydande motionerna
1:529 av herrar Stefanson och Per Jacobsson samt
II: 617 av herr Gustafsson i Skellefteå m. fl. måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära åtgärder för att en avskrivning
av industribyggnader med 35 procent under de första fem
åren skall medges i de stödområden som gäller för lokaliseringspolitiken
samt uppdraga åt Kungl. Maj :t att fastställa
bestämda geografiska gränser för denna stödform.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.