Utlåtande i anledning av motioner angående kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena.
1966-11-08 · 21 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 19 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1966:45, Utlåtande i anledning av motioner angående kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 45 år 196G
1
Nr 45
Utlåtande i anledning av motioner angående kreditförsörjningen
till kommuner i storstadsområdena.
I de till bankoutskottet hänvisade likalydande motionerna nr 314 i första
kammaren av herr Palm m. fl. och nr 382 i andra kammaren av herr
Lindahl m. fl. har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära skyndsam utredning av de frågor som sammanhänger med
kreditförsörjningen till de hastigt växande kommunerna inom storstadsområdena.
Beträffande motiveringen för denna hemställan hänvisas till motionen
II: 382.
över motionerna har utskottet inhämtat yttranden från fullmäktige i
riksbanken, poststyrelsen, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Stor-Stockholms planeringsnämnd, Stor-Göteborgs
samarbetskommittc och Sydvästra Skånes kommunalförbund.
Vissa uppgifter rörande i motionerna behandlade frågor
I tabellerna 1—3 redovisas vissa uppgifter angående befolkningsutveckling,
bostadsbyggande och kommunal utdebitering
i de tre storstadsområdena. På grund av brist på jämförbar aktuell
statistik har någon mera omfattande analys av den ekonomiska utveckling
-
Tabell 1. Den procentuella andelen av Sveriges befolkning inom större landsdelar
1870
1900
1930
1960
1964
Stockholmsregionen (A, B)............
6,4
9,3
12,5
17,1
17,6
Göteborgsregionen (0)...............
5,6
6,6
7,4
8,4
8,6
Malmö-Hälsingborgsregionen (M)......
Östra Svealand med Östergötland
7,6
8,0
8,3
8,4
8,6
(C, D, U, T, E)....................
18,5
17,8
16,5
16,6
16,7
Sydöstra Götaland (I, H, F, G, K, L).. . .
23,3
19,6
17,6
15,0
14,8
Västra Götaland (R, P, N)............
Västra Svealand med nedre Norrland (S,
15,6
12,9
11,4
10,5
10,3
W, X)...........................
13,9
13,8
13,1
11,6
11,3
Mellersta Norrland (Y, Z).............
4,9
6,7
6,7
5,7
5,5
Övre Norrland (AC, BD).............
4,0
5,4
6,6
6,7
6,6
Källa: 1965 års långtidsutredning.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1966. 8 samt. Nr 45
opaginerad Kontrollera mot PDF
lO
Tabell 2. Antalet påbörjade och inflytlningsfärdiga lägenheter åren 1961—1963 i olika kommungrupper
Påbörjade per år
Inflyttningsfärdiga per år
1961-
-1963
1964
1965
1961-
-1963
1964
1965
antal
%
antal
%
antal
%
antal
%
antal
%
antal
0/
/o
Stor-Stockholm...........
13 974
16,4
15 064
15,6
15 403
16,6
12 262
17,3
12 930
14,8
15 071
15,6
Göteborgsregionen.........
7 639
9,0
9 147
9,5
10 441
11,2
6 911
9,0
6 712
7,7
8 774
9*1
Malmö—Lund-regionen....
5 413
6,3
6 983
7,2
6 492
7,0
4 618
6,0
6 278
7,2
6 853
7,1
Övr. städer med 50 000—
99 999 inv..............
13 486
13,9
13 204
14,2
35 928
41,2
40 588
41,9
övr. städer med —49 999
inv....................
58 234
68,3
26 732
27,6
22 819
24,6
31 755
41,4
Övr. köpingar.............
6 755
7,0
5 936
6,4
6 600
7,6
6 955
7,2
övr. landskommuner.......
18 539
19,2
18 532
20,0
18 719
21,5
18 602
19,2
Källa: Bostadsstyrelsen t. o. m. 1964, statistiska centralbyrån fr. o. m. 1965.
Bankoutskottets utlåtande nr 45 år 1966
Bankoutskottets utlåtande nr 45 år 1966 3
Tabell 3. Total kommunal utdebitering. Kronor per skattekrona enligt beslut dr 1965
Storstockholmsområdet
Stockholms stad................... 17,41
Boo.............................. 20,40
Botkyrka......................... 20,00
Ekerö............................ 17,80
Färingsö.......................... 17,96
Grödinge.......................... 20,00
Gustavsberg....................... 18,05
Huddinge......................... 19,40
Järfälla........................... 19,00
Märsta............................ 20,02
Salem............................ 19,60
Tyresö............................ 19,00
Upplands Väsby................... 18,84
Vallentuna........................ 18,05
Värmdö........................... 19,43
Västerhaninge..................... 19,54
österhaninge...................... 19,00
Österåker......................... 19,70
Danderyd......................... 15,55
Saltsjöbaden....................... 17,50
Sollentuna........................ 18,45
Stocksund......................... 15,55
Täby............................. 19,15
Djursholm........................ 15,55
Lidingö........................... 17,30
Nacka............................ 18,70
Solna............................. 18,30
Sundbyberg....................... 17,30
Vaxholm.......................... 20,50
Malmö—Lund-området
Malmöstad....................... 16,00
Lunds stad........................ 17,70
Anderslöv......................... 16,82
Bara............................. 17,28
Bunkeflo ......................... 17,06
Burlöv............................ 17,00
Dalby............................ 17,62
Dösjebro.......................... 15,36
Genarp........................... 16,50
Harrie............................ 12,70
Löddeköpinge..................... 15,92
Månstorp......................... 15,61
Källa: Årsbok för Sveriges kommuner 1966.
Oxie.............................. 17,77
Räng............................. 15,90
Staffanstorp....................... 17,96
Södra Sandby..................... 16,49
Teckomatorp...................... 15,64
Torn............................. 15,10
Veberöd.......................... 15,92
Vellinge........................... 17,73
Furulund......................... 17,50
Kävlinge.......................... 17,40
Lomma........................... 17,58
Svedala........................... 18,00
Skanör med Falsterbo.............. 15,80
Göteborgsområdet
Göteborgs stad..................... 17,00
Lindome.......................... 17,00
Onsala............................ 15,60
Särö.............................. 15,79
Tölö.............................. 15,37
Kungsbacka....................... 18,50
Askim............................ 16,00
Kode............................. 15,98
Kållered.......................... 17,00
Landvetter........................ 16,74
Partilie........................... 17,75
Romelanda........................ 14,77
Råda............................. 17,00
Stenungsund...................... 18,60
Styrsö............................ 17,00
Säve.............................. 15,50
Torslanda......................... 16,75
Tuve............................. 16,50
Ytterby........................... 16,81
Öckerö............................ 18,00
Kungälv.......................... 18,00
Marstrand......................... 17,35
Mölndal........................... 17,75
Angered.......................... 14,90
Björketorp........................ 17,15
Lerum............................ 17,00
Nödinge.......................... 16,73
Skallsjö........................... 17,45
Starrkärr.......................... 17,32
Stora Lundby..................... 17,96
en inom de tre storstadsområdena jämfört med landet i övrigt inte kunnat
göras.
Tabell 1 visar att de tre storstadsområdenas andel av landets totala befolkning
under perioden 1960—1964 ökat med en procentenhet från 33,9 till
34,8 procent. (Det bör observeras att ifrågavarande regioner här definierats
relativt grovt på grundval av länsindelningen.)
Tabell 2 sammanfattar bostadsbyggandets fördelning på å ena sidan de
tre storstadsområdena, å andra sidan vissa andra kommungrupper. (Storstadsområdena
har i den officiella statistiken över bostadsbyggandets regionala
omfattning avgränsats på särskilt sätt. De omfattar de kommuner som
4
Bankoutskottets utlåtande nr 45 år 1966
upptagits i tabell 3, i vissa fall dock endast delvis.) Den relativa andelen av
påbörjandet av nya bostadslägenheter var såväl 1964 som 1965 högre än
under perioden 1961—1963 sett för storstäderna tillsammans. Andelen av
inflyttningsfärdiga lägenheter var emellertid lägre både 1964 och 1965 än
under 1961—1963.
Tabell 3 visar den totala kommunala utdebiteringen (inkl. landstingsskatt
och skatt till kyrklig kommun) i var och en av de kommuner som ingår
i respektive storstadsområde. (De olika storstadsområdena har här avgränsats
på i huvudsak samma sätt som i fråga om den i tabell 2 redovisade
regionala fördelningen av bostadsbyggandet.) Som jämförelse anges för hela
landet dels medianvärdet för utdebiteringen, dels motsvarande nedre och
övre kvartiler. Medianvärdet för utdebiteringen 1966 (d.v. s. den »mittersta»
utdebiteringen om utdebiteringarna för alla kommuner ordnas i storleksordning)
är 18,35 kronor per skattekrona. Utdebiteringen vid den undre
kvartilen är 17,22 kronor, d. v. s. 25 procent av landets kommuner har denna
eller lägre utdebitering, och vid den övre kvartilen 19,36 kronor, d. v. s.
25 procent av landets kommuner har denna eller högre utdebitering. Tabellen
visar i övrigt att de tre storstäderna har en utdebitering som ligger under
medianvärdet. Särskilt utpräglat är detta för Göteborg och Malmö, vilkas
värden ligger lägre än undre kvartilen för hela riket, medan värdet för
Stockholms stad endast obetydligt överstiger den undre kvartilen. Med vissa
få undantag ligger utdebiteringen i förortskommunerna kring Stockholm
relativt högt, i åtskilliga fall över den övre kvartilen. I förortskommunerna
kring Göteborg och Malmö noteras däremot också mycket låg utdebitering
om man jämför med landet i övrigt.
Antalet skattekronor per invånare är i storstadsområdena inte oväsentligt
högre än i landet i övrigt. Följande tablå anger antalet skattekronor per
invånare enligt 1965 års taxering.
Antal skattekronor
per invånare
Avvikelse (%) från
genomsnittet för hela
landet
Stockholms stad..........................
108,71
+ 58,4
Stockholms län............................
82,87
+ 20,7
Malmöhus län.........................
73,98
+ 7,8
Göteborgs och Bohus län...................
75,14
4- 9,5
Genomsnitt för riket
68,63
± 0
Som ett räkneexempel kan slutligen anges att en ökning av utdebiteringen
med 1 krona per skattekrona skulle, räknat på skatteunderlaget enligt 1965
års taxering, ha medfört en ökning av skatteintäkterna med 86 milj. kr.
i Stockholms stad, med drygt 35 milj. kr. i Göteborgs stad och med drygt
20 milj. kr. i Malmö stad.
Bankoutskottets utlåtande nr 45 år 1966
5
Frågan om finansiering av kommunala investeringar
genom upplåning respektive ökat skatteuttag berördes av bankoutskottet
i dess utlåtande år 1965 (nr 5) angående då verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning. Utskottet konstaterade att det kommunala
upplåningsbehovet vuxit kraftigt under senare år, främst i anledning av den
kommunala investeringsexpansioncn, och att stora svårigheter att tillgodose
kommunernas anspråk på krediter kunde väntas bli bestående. Utskottet
erinrade därefter om ett av bankofullmäktige i deras remissyttrande över
markpolitiska utredningens betänkande gjort uttalande — vilket även upptagits
i finansplanen för budgetåret 1965/66 — att det kommunala skatteuttaget
skulle utgöra en av fördelningsgrunderna för utlåningen till kommunerna.
I anslutning härtill anförde utskottet, att det för sin del fann det
rimligt att i ett pressat kreditmarknadsläge hänsyn även av nyss angivet
slag toges vid tillämpningen av rådande emissionskontroll.
I motionen II: 368 vid 1964 års riksdag hemställdes att riksdagen skulle
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en översyn av beräkningsgrunderna
för utbetalning av skatteförskott till
kommunerna. I motionen konstaterades att kommunerna vid slutet
av senast förflutna budgetår haft en fordran på staten uppgående till mer
än en fjärdedel av vad kommunerna beräknades erhålla i skattemedel under
då löpande beskattningsår. Motionärerna efterlyste åtgärder i syfte att
minska eftersläpningen i utbetalningarna av kommunalskattemedel och
angav såsom ett sätt att tillgodose detta önskemål att vid beräkningen av
förskotten till kommunerna de senast tillgängliga taxeringsuppgifterna
skulle korrigeras med den förändring i skatteunderlaget som kunde beräknas
ha inträffat efter taxeringen. Statsutskottet (uti. nr 137) fann gällande
ordning så otillfredsställande att den av motionärerna förordade översynen
borde komma till stånd. I enlighet med utskottets förslag hemställde riksdagen
hos Kungl. Maj :t om att på sätt Kungl. Maj :t funne lämpligt skulle
verkställas en översyn av beräkningsgrunderna för utbetalning av skatteförskott
till kommunerna. Frågan om en sådan översyn är alltjämt beroende
av Kungl. Maj :ts prövning.
I syfte att stimulera ökad användning av tomträttsinstitutet infördes
genom beslut av riksdagen på grundval av propositionen 1965: 144 statliga
lån (tomträttslån) till kommuner som upplåtit tomträtt till mark,
för vars bebyggande statliga bostadslån beviljats. Lånen — för vilka medelsbehovet
under de första åren beräknats till drygt 40 milj. kr. om året —
lämnas ur lånefonden för bostadsbyggande. Till grund för propositionen
låg markpolitiska utredningens betänkande »Kommunal markpolitik» (SOU
1964: 42). I detta betänkande föreslogs förutom tomträttslån även markförvärvslån,
som avsågs leda till ett aktivare markpolitiskt engage1*-—Bihang
till riksdagens protokoll W66. 8 samt. Nr 45
6 Bankoutskottets utlåtande nr 45 år 1966
man8 från kommunernas sida genom att en viss bestämd kreditvolym säkerställdes
för ändamålet. Beträffande lånebehovet uttalades att om förvärvslånen
i första hand skulle ta sikte på bostadsbyggandet ett belopp på 100
milj. kr. per år krävdes för att täcka lånebehovet för den markpolitiska
aktivitet som kommunerna redan utövade. Om en ökning av kommunernas
markberedskap skulle möjliggöras erfordrades sålunda ett större låneutrymme,
för det tilltänkta begynnelseåret (1965) angivet till 150 milj. kr._
Något förslag om markförvärvslån har hittills inte framlagts för riksdagen.
Remissyttrandena
Motionärernas förslag har vid remissbehandlingen mottagits på skiftande
sätt. Av de tio remissinstanserna har fyra avstyrkt förslaget eller ansett
att belysning av de av motionärerna berörda problemen kan ske utan speciell
utredning av den typ som motionärerna föreslagit. Fem remissinstanser
har tillstyrkt förslaget (i ett fall genom majoritetsbeslut), medan en instans
samt minoriteten i en annan sagt sig inte ha någon erinran mot eller inte
vilja motsätta sig en utredning med föreslagen inriktning.
Förslaget tillstyrks eller mottages eljest positivt av Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunförbundet (majoriteten), Stor-Stockholms planeringsnämnd,
Stor-Göteborgs planeringsnämnd och Sydvästra Skånes kommunalförbund.
Svenska stadsförbundet konstaterar att den starka befolkningskoncentrationen
till storstadsområdena ställer kommunerna inom dessa områden
inför mycket stora problem. Befolkningsexpansionen framtvingar ett omfattande
bostadsbyggande med därav föranledd markanskaffning och för
därför med sig krav på investeringar inom olika områden. Dessa problem
gäller inte bara storstadsområdena utan expansiva samhällen i hela landet,
och förbundets synpunkter är därför giltiga inte bara för storstadsområdena
utan också för andra expansiva områden. Förbundet anser att glesbygdsområdena
genom skatteutjämningsreformen fått en väsentlig förstärkning
av sina ekonomiska resurser och att det finns särskilda skäl att nu rikta
uppmärksamheten på expansionsområdena.
Förbundet finner det väsentliga vara att åstadkomma en fördelning av
kreditförsörjningen som svarar mot de fysiska planerna, d. v. s. att få
samstämmighet mellan den reella och den finansiella planeringen. Kreditpolitiken
bör t. ex. anpassas till fastställda program för bostadsförsörjningen.
Förbundet ansluter sig till motionärernas mening att kommunerna inom
storstadsområdena måste tillföras en i förhållande till utvecklingen inom
dessa områden rimlig andel av det totala investeringsutrymmet för att
sättas i stånd att ge medborgarna en tillfredsställande kollektiv service, ett
Bankoutskoltets utlåtande nr 45 år it) G G
7
problem som ingalunda är begränsat till glesbygds- och avfolkningsområdena.
Efter att ha erinrat om att de med tillväxten inom storstadsområdena
sammanhängande problemen torde komma att utredas inom ramen för
det arbete som utförs av den inom inrikesdepartementet tillsatta lokaliseringsberedningen,
anför förbundet:
Det svåraste problemet för kommunerna i storstadsområdena torde dock
vara att finansiera de omfattande investeringarna, särskilt alla följdinvesteringar
till bostadsbyggandet, och alt således få en samordning mellan den
reella och den finansiella planeringen. Kommunerna drabbas av stora
utgifter för de av befolkningsökningen föranledda investeringarna under
flera år innan de — på grund av eftersläpningen i utbetalningarna av kommunalskattemedel
vid nuvarande skatteavräkningsförfarande — får skatteintäkter
från de nyinflyttade invånarna.
Detta »gap» mellan utgifter och inkomster söker kommunerna i möjligaste
mån fylla genom utdebiteringshöjningar och skattefinansierar sålunda
investeringarna i största möjliga utsträckning. Följden har blivit att utdebiteringarna
i många kommuner i storstadsområdena kommit att ligga
i nivå med de högsta förekommande i riket. Utdebiteringen når eller närmar
sig den gräns som betraktas som maximal.
De genom utdebiteringshöjningarna ökade skatteintäkterna jämte förekommande
statsbidrag och andra intäkter är dock långt ifrån tillräckliga
för att fylla »gapet». En betydande upplåning blir därför nödvändig. Kan
på grund av kreditknappheten lånebehovet icke bli tillgodosett i erforderlig
omfattning, kan de planerade investeringarna icke komma till stånd. De
därvid uppkommande s. k. köproblemen blir i storstadsområdena särskilt
brännande. Den osäkra kredittillgången försvårar också en rationell långsiktig
planering av kommunernas investeringar.
I motionerna krävs och föreslås åtgärder i syfte att tillgodose här ifrågavarande
kommuners upplåningsbehov. Styrelsen vill i anslutning härtill
anföra, att den i sitt yttrande över storstadsutredningens betänkande om
organisations- och samarbetsfrågor i stockholmsområdet bl. a. framhöll
angelägenheten av att statsmakterna tog sin del av ansvaret för Storstockholms
utbyggnad genom att bidraga till en fullt tillfredsställande
kapitalförsörjning för bostadsbyggandet och dess följ dinvesteringar i regionen.
Bland uppslagen i motionerna är ett att utta en särskild investeringsavgift
av företag som etablerar sig i storstadsområdena. Kommunerna i
dessa regioner erbjuder inte några subventioner åt företagen men det bör
å andra sidan givetvis icke heller komma i fråga att de genom särskilda
investeringsavgifter söker motverka en samhällsekonomiskt gynnsam lokalisering.
Den nuvarande ofrånkomliga kreditransoneringen med fördelning av kapitalresurserna
mellan de olika sektorerna och för den kommunala sektorns
del mellan kommunerna inbördes är självfallet en ytterst grannlaga och
svår uppgift. I första hand gäller det att ge kommunerna totalt en tillräcklig
andel av kreditmarknaden. Att de starkt expanderande kommunerna i storstadsområdena
tilldelas så stor del av låneutrymmet, som är rimlig i
förhållande till deras investerings- och lånebehov, är givetvis också angeläget.
Styrelsen anser, att de i motionerna berörda finansieringsproblemen
för dessa kommuner är av sådan vikt och storleksordning, att en särskild
utredning av dem är väl motiverad.
8
Bankoutskottets utlåtande nr 45 år 1966
Styrelsen för Svenska kommunförbundet (majoriteten) tillstyrker den
begärda utredningen men framhåller att de åtgärder som kan komma
att beslutas med anledning av motionerna bör avse inte endast kommunerna
i de tre storstadsområdena utan också andra kommuner som bär jämförbara
expansionsproblem. Styrelsen, som delar motionärernas åsikt att den
nuvarande lokaliseringspolitiken inte nämnvärt kommer att påverka storstadsregionernas
tillväxt, vitsordar att många av kommunerna i dessa områden
har stora ekonomiska problem och anför bl. a. följande:
Genomförandet av bostadsproduktionen i den omfattning, som statsmakterna
angivit ramen för, kommer att förutsätta ännu större och mera
kostnadskrävande insatser från kommunernas sida. Förbättras inte kreditmöjligheterna
återstår utvägen att öka skattefinansieringen av investeringarna.
Då emellertid den kommunala utdebiteringen i många av dessa kommuner
redan nu ligger i nivå med de högsta förekommande i riket torde
förutsättningarna för några kraftigare höjningar vara begränsade. 1 ett
sådant läge synes kommunerna bli tvingade att dämpa utbyggnadstakten
med ytterligare köproblem som följd, såväl i fråga om bostäder som kollektiva
anordningar.
Trots att styrelsen har stor förståelse för här aktuella kommuners ekonomiska
problem anser sig styrelsen inte kunna tillstyrka att storstadsområdena
prioriteras när det gäller den långfristiga kreditgivningen till kommunerna.
Enligt styrelsens mening kan man här inte bortse ifrån att det
finns åtskilliga kommuner utanför storstadsregionerna, som har jämförbara
ekonomiska svårigheter och lika hög kommunal utdebitering. I den
mån vissa kommuner skall gynnas framför andra i fråga om möjligheterna
att uppta lån synes en acceptabel fördelningsprincip vara att högskattekommunerna
oavsett belägenhet i landet prioriteras.
Styrelsen ställer sig däremot positiv till andra av motionärerna anvisade
åtgärder i syfte att underlätta storstadskommunernas ekonomiska problem.
Beräkningar som gjorts i samband med att kommunförbundet biträtt kommuner
vid upprättande av ekonomiska flerårsplaner har visat att även
relativt måttliga ökningar av invånarantalet genom inflyttning avsevärt
påverkar inflyttningskommunernas ekonomi genom skatteintäkternas eftersläpning.
Inflyttningskommunerna har därför i allmänhet sett sig nödsakade
att i största möjliga utsträckning lånefinansiera investeringarna för att
undvika alltför stora utdebitcringshöjningar. Om eftersläpningen i skatteintäkterna
kunde förkortas skulle särskilda expansionslån behövas endast
i kommuner med exceptionellt stor befolkningsökning. Styrelsen anför:
Starka skäl talar för att kommuner med snabb befolkningsökning inte
skall behöva vänta så lång tid på skatteintäkterna från de nyinflyttade som
nu är fallet. För en person som inflyttar efter den 1 november överstiger
väntetiden 3 år. Som styrelsen ser saken bör det vara tekniskt möjligt att
avsevärt nedbringa denna väntetid för kommuner, vars inflyttning enligt
vissa fastställda normer kan betecknas som särskilt omfattande. Man kan
t. ex. tänka sig ett tillägg till förskottet på kommunalskatten beräknat på
grundval av antalet skattekronor per invånare enligt senaste taxeringen
samt ökat invånarantal under de två senaste åren. Ett sådant tillskott skulle
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande nr 45 år 1966
5)
för bär aktuella kommuner ge större utrymme för skattefinansiering av
investeringarna och samtidigt minska behovet av tillfällig upplåning.
Styrelsen understryker starkt behovet av att kommunerna ges ökade
resurser att bedriva en aktiv markpolitik. Den av motionärerna framförda
tanken på en särskild investeringsavgift för företag som får förmånen att
etablera sig i storstadsområden finner styrelsen intressant och anför därom
följande:
Styrelsen ser denna tanke som ett uttryck för uppfattningen att ifrågavarande
kommuner behöver ett lugnare utvecklingstempo. En förutsättning
härför är onekligen att nyetableringen inom dessa områden kan styras med
hänsyn till de kommunala resurserna. Ur den synpunkten kan en kommunal
investeringsavgift ha en viktig uppgift att fylla. En sådan avgift synes
för övrigt överensstämma med de riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik,
som fastställdes av 1964 års riksdag.
Stor-Stockholms planeringsnämnd, som tillstyrker att frågan om kreditförsörjningen
till det fortsatta samhällsbyggandet i storstadsområdena snarast
utreds genom statsmakternas försorg, verifierar i allt väsentligt den
bild av förhållandena i storstadsområdena som tecknats i motionerna. Som
komplettering lämnas vissa uppgifter om den aktuella situationen på kreditförsörjningens
område i Stor-Stockholms-kommunerna. Planeringsnämnden
konstaterar att den stora inflyttningen till storstockholmsområdet, vilken
i förening med kraven på en ökad utrymesstandard har lett till en allvarlig
bostadsbrist, under en följd av år kommer att kräva en stor anspänning
av områdets resurser för bostadsbyggande och därmed sammanhängande
investeringar. De ifrågavarande kommunerna har påtagit sig sin del av
ansvaret för investeringar i bostäder och kollektiva anordningar för en
befolkningsökning som uppgår till 40 procent av landets totala befolkningstillväxt.
ökningen betingas främst av inflyttning från övriga delar av landet
och kan inte nämnvärt påverkas av de berörda kommunerna. Nämnden
erinrar om att under den första hälften av 1960-talet drygt 72 000 lägenheter
påbörjats i området och att igångsättningen under senare år uppgått
till i runt tal 16 000 lägenheter per år. Även om denna utveckling har inneburit
en ökning av igångsättningen jämfört med tidigare år, har likväl regionens
procentuella andel av den totala igångsättningen i landet minskat
med i genomsnitt två procentenheter. Statsmakternas uttalade intentioner
om eu ökning av bostadsbyggandet främst i de områden där bostadsbristen
är störst har alltså inte förverkligats och inte heller har de kommunala
investeringarna kunnat hålla takt med folkökningen eller bostadsbyggandet.
Bostadsbyggnadsprogrammet syftar till en igångsättning under andra hälften
av 1960-talet av 20 000 lägenheter per år, men med hänsyn till behovsprognoserna
vore det angeläget med en ännu större igångsättning. Vidare
anför planeringsnämnden:
Kapitalförsörjningen till bostadsbyggandet har under senare år utgjort
ett stort problem. Genom svårigheterna att erhålla byggnadskreditiv i en
10
Bankoutskottets utlåtande nr 45 år 1966
jämn oeh tillräcklig omfattning har avsevärda förseningar uppstått i igångsättningen
med åtföljande kostnadsökningar. Den ryckighet som därav
blivit följden har självfallet vållat betydande olägenheter för kommunernas
och byggherrarnas planenliga bostadsproduktion liksom störningar ur byggarbetskraftssynpunkt.
De eftersläpningar som på grund av dessa omständigheter
inträffat synes i dagens samhällsekonomiska läge tyvärr icke kunna
inhämtas, för så vitt inte eu annan regional fördelning av de resurser som
totalt står till buds för bostadsbyggandet kan åstadkommas.
Efter att ha erinrat om bostadsbyggandets samband med kommunala
investeringar dels i form av initialkostnader för planläggning, markförvärv
och markberedning, dels i form av följ dinvesteringar i skolor, trafikleder,
sjukhus och barnstugor, anför planeringsnämnden i fortsättningen vissa
uPPgifter om den kommunala och landstingskommunal investeringsvolymen
inom regionen och den utsträckning i vilken investeringarna skattetinansierats.
Uppgifterna visar att bruttoinvesteringsvolymen steg från 1 070
milj. kr. år 1964 till 1 107 milj. kr. år 1965 eller med ca 3Va procent, samtidigt
som skattefinansieringsgraden ökade från 38 till 40 procent för förortskommunerna
och landstinget och från 50 till 60 procent för Stockholms
stad. På grund av situationen på kapitalmarknaden har erforderliga belopp
inte kunnat upplånas, vilket lett till ett stort ackumulerat lånebehov. I viss
utsträckning har behoven tillgodosetts genom kortfristig upplåning och
genom ianspråktagande av fondmedel med en försvagning av kommunernas
likviditet som töljd. Många planerade investeringar har emellertid måst
uppskjutas vilket medfört att många samhällen inte kan fungera tillfredsställande
med avseende på kollektiva anordningar av skilda slag, inte minst
på skolans område.
Planeringsnämnden framhåller vidare att de flesta kommuner inom storstockholmsomradet
strävat efter att genom höjda utdebiteringar i största
möjliga utsträckning skattefinansiera sina investeringar. Trots att utdebitelingarna
i många fall kommit att tangera de högsta i landet har skattefinansieringen
till följd av höga driftskostnader kommit att stanna vid i genomsnitt
25 å 30 procent. Bortsett från investeringar i den kollektiva trafiken
uppskattas bruttoinvesteringarna för perioden 1966—1969 till sammanlagt
6 175 milj. kr., varav 1 395 milj. kr. för 1966. Lånebehovet för sistnämnda
år skulle uppgå till 30 procent av bruttoinvesteringarna eller ca 418 milj. kr.
Planeringsnämnden understryker att den planerade utbyggnaden är i hög
grad motiverad om man tar hänsyn till de svåra eftersläpningarna i bostadsbyggandet
och samhällsbyggandet i övrigt. EU fullföljande av det av statsmakterna
fastställda bostadsbyggnadsprograinmet förutsätter, anser nämnden,
att det nyssnämnda lånebehovet tillgodoses jämsides med det ackumulerade
lånebehovet.
Efter att ha erinrat om att regionplaner, generalplaner och investeringsplaner
tjänar som långsiktiga handlingsprogram inom kommunerna anför
planeringsnämnden:
Bankoutskotlets utlåtande nr 45 år 1966
11
Ett planmässigt kommunalt handlande förutsätter ekonomiska garantier
för programmets genomförande. Det ter sig därför angeläget med långsiktiga
besked från statsmakterna att krediter i erforderlig omfattning kan
ställas till förfogande för bostadsbyggandet och de kommunala investeringarna.
Genom en sådan ordning skulle svåra bristsituationer på den
offentliga sektorn kunna undvikas och den kommunala ekonomin inte behöva
utsättas för så stora ryckvisa påfrestningar, som nu är fallet i många
kommuner.
Planeringsnämnden finner det sålunda angeläget, att kreditgivningen till
storstockholmskommunerna kan tryggas på så lång sikt som möjligt, allrahelst
som genom skilda beslut och åtgärder utvecklingen i princip är bunden
för lång tid framåt. Att inte kunna fullfölja intentionerna för samhällsutbyggnaden
medför allvarliga konsekvenser såväl för enskilda människor
som samhällsekonomiskt. Produktivitetsökningen i landet är nära förbunden
med urbaniseringsprocessen. Den tekniska utvecklingen och koncentrationstendenserna
inom näringslivet ökar expansionskraften i storstadsregionerna.
Storstadsområdena uppvisar i det moderna näringslivet en hög
grad av effektivitet genom sina stora driftenheter och de goda kontaktmöjligheterna
mellan olika företag och branscher. Dessutom erbjuder den
differentierade arbetsmarknaden en stor valfrihet i fråga om sysselsättning
och möjligheter att effektivt nyttiggöra olika slags arbetskraft efter dess
förutsättningar. En fortsatt planmässig utveckling av våra internationellt
sett måttligt stora storstadsregioner synes vara till uppenbar fördel inte
endast för invånarna i dessa regioner utan även för landet i sin helhet.
Planeringsnämnden avstyrker bestämt det i motionerna framförda förslaget
om en särskild investeringsavgift vid etablering i storstadsområdena.
En sådan avgift skulle enligt nämndens uppfattning inte stå i överensstämmelse
med gällande rätt och skulle motverka en ändamålsenlig lokalisering
av näringslivet.
Stor-Göteborgs samarbetskommitté erinrar om att statsmakterna i olika
sammanhang påvisat nödvändigheten av att näringslivets expansionsbetingelser
förbättras. Kommittén framhåller att en ökad export är av stor betydelse
för landets valutareserv och konstaterar att en avsevärd del av näringslivet
och exportindustrien är lokaliserad till göteborgsregionen. Antalet
industriarbetstillfällen har ökat kraftigt inom regionen och nära nog fördubblats
under den senaste trettioårsperioden. Exportindustrierna inom
regionen är utomordentligt expansiva och deras fortsatta expansion förutsätter
tillgång till bostäder och andra samhällsnyttigheter. Prognoserna
visar att 10 000 lägenheter behöver byggas i göteborgsregionen varje år
under den framförliggande femtonårsperioden. Kommunerna inom regionen
förfogar över de nödvändiga mark- och planeringsresurserna och arbetsmarknadsmyndigheterna
har ansett det möjligt att genomföra en produktion
av denna storleksordning. Kapitalförsörjningen framstår som det enda
och allvarliga hindret för den fortsatta expansionen, framför allt när det
gäller de direkta och indirekta följ dinvesteringar till bl. a. bostadsbyggandet
som är ofrånkomliga. Bortsett från trafikledsinvesteringar beräknas dessa
12
Bankoutskottets utlåtande nr bo år 1966
följ dinvesteringar komma att uppgå till ett belopp av 2 400 milj. kr. under
femårsperioden 1967-—19/1 eller 480 milj. kr. per år. Kommittén anför
att detta belopp framkommit efter långtgående nedprutningar och representerar
oundgängligen nödvändiga investeringar. Härtill kommer att det är
angeläget att väsentligt bygga ut Göteborgs hamn. Godshanteringen med
containertransporter fordrar en omfattande komplettering av hamnen för
att inte utländska hamnar i framtiden skall komma att svara för dessa
betydande hamntjänster. För att hävda sig i konkurrensen planerar Göteborgs
hamn att under den närmaste tioårsperioden investera ca 300 milj. kr.
Beträffande de kommunala finansieringsbehoven anför kommittén:
Kommunerna räknar med att genomsnittligt kunna självfinansiera drvgt
65 % av investeringsbehoven eller årligen ca 330 milj. kronor. Lånebehovet
kan sålunda begränsas till ca 150 milj. kronor per år under de närmaste
5 åren. Med ett oförändrat låneutbud för kommunala ändamål, ca 1 500
milj. kronor, utgör göteborgsregionens minimibehov ca 10 %. Den andelen
måste anses rimlig vid en fördelning baserad på folkmängdstalen. Beaktas
den industriella expansionen kan en än större lånedel motiveras.
I fortsättningen anför kommittén att de erforderliga trafikledsinvesteringarna,
vilka i huvudsak finansieras av staten, under den närmaste tioårsperioden
uppgår till ca 200 milj. kr. per år. Kommittén erinrar om att
lönsamhetskalkyler visar att trafikledsinvesteringar är angelägna för samhällsekonomien
och understryker att storstadsområdenas trafikledsnät måste
få prioritet. Kommittén hävdar vidare att det angivna lånebehovet förutsätter
en höjning av utdebiteringen inom vissa kommuner, eftersom nettodriftsutgifterna
inom såväl primär- som landstingskommunerna ökar snabbare
än skatteunderlaget. Efter att bestämt ha avstyrkt den i motionerna
ifrågasatta investeringsavgiften för industrier som nyetableras inom storstadsområdena
yttrar kommittén avslutningsvis:
För vårt lands fortsatta utveckling är den industriella expansionen nödvändig
och därmed följer oundgängligen en satsning på storstadsområdena
som kan ge industrierna erforderlig samhällsservice och därmed ett nödvändigt
indirekt utbyggnadsstöd. Detta är ej möjligt utan att kreditförsörjningen
till storstadsområdena nöjaktigt tillgodoses, och en dylik styrning
av låne- och kapitalresurser måste vara en första ordningens angelägenhet,
i angelägenhetsgrad jämförbar med tryggandet av kapitaltillgången för
industriutbyggnaden.
Sydvästra Skånes kommunalförbund har inte haft tillfälle att insamla
uPP§ifter rörande samtliga de i kommunalförbundet ingående kommunerna
utan begränsar sig till att ange data för Malmö och, i vissa avseenden, Lund.
Kommunalförbundet, som avstyrker den i motionerna ifrågasatta särskilda
investeringsavgiften på företag som får förmånen att etablera sig i storstadsområdena,
förutser att flyttningen till dessa områden med all sannolikhet
kommer att intensifieras.
Kommunalförbundet uppehåller sig inledningsvis vid den problematik
Bankoutskottets utlåtande nr 45 år 1966
13
som uppkommer genom den av näringslivets expansion betingade befolkningsökningen
i storstadsområdena. Den nuvarande bostadsbristen måste
elimineras och därutöver bör en bostadsreserv tillskapas samtidigt som utrynnnesstandarden
höjs. Det kommunala bostadsbyggnadsprogrammet för
Malmö stad tar sikte på en bostadsproduktion av 4 000 lägenheter per år
under åren 1966—1970. Om planerna skall kunna förverkligas förutsätts
att garantier lämnas såväl för tilldelningen av statliga lånemedel som för
en jämn tillgång på byggnadskreditiv. Befolkningstillväxten ställer emellertid
krav inte bara på ett ökat bostadsbyggande utan också på en rad mer
eller mindre direkta följ dinvesteringar som berör den kommunala sektorn,
t. ex. markanskaffning och utbyggande av trafikapparaten, byggande av
skolor, sjukhus etc.
Investeringsutvecklingen i såväl Malmö som Lund karakteriseras av en
mycket snabb expansion som från början av 1960-talet fram till 1966 har
fört upp bruttoinvesteringen per innevånare från ca 350 kr. till drygt 850 kr.
i Malmö och från knappt 500 kr. till drygt 750 kr. i Lund (allt räknat i
löpande priser). För femårsperioden 1966—1970 beräknas investeringsutgifterna
i Malmö till ca 200 milj. kr. per år efter avdrag för investeringsbidrag
och andra kapitaltillskott eller till totalt inemot 1 100 milj. kr. Kommunalförbundet
betonar svårigheten i att bedöma investeringsbehovet på
längre sikt och reserverar sig för att de angivna siffrorna kan vara tilltagna
i överkant. Även för Lund förutses en fortsatt investeringsexpansion.
Kommunalförbundet uppehåller sig i fortsättningen vid den nedskärning
av de kommunala investeringsplanerna som utgör en målsättning för statsmakternas
politik och som betingas av behovet av en snabbare expansion
av industriinvesteringarna. Även om en sådan nedskärning inte kan sägas
innebära någon katastrof för Malmö, innebär den likväl en kännbar åtstramning
på områden där stora otillfredsställda behov kvarstår, bl. a. i fråga
om skolor och sjukhus. I denna fråga anför kommunalförbundet vidare:
Den planerade nedskärningen av de kommunala investeringarna motiveras
som bekant främst av önskvärdheten att lämna större utrymme för de
industriella investeringarna. Enligt den preliminära försörjningsbalansen
för år 1966 beräknas dessa komma att öka 10 % jämfört med 1965. Det
råder väl i och för sig inga delade meningar om att de industriella investeringarna
— bland annat med hänsyn till den förväntade arbetskraftssituationen
— måste ökas avsevärt, om takten i produktionsökningen och vår
internationella konkurrensförmåga skall kunna vidmakthållas. Men i verkligheten
kommer här att uppstå något som kan betecknas som eu »målkonflikt».
Hur skall man kunna öka industriens investeringar — något som
i och för sig innebär en fortsatt överflyttning av arbetskraft från jordbruk
och skogsbruk till industri och stadsnäringar — utan att jämsides härmed
öka bostadsproduktionen i inflyttningskommunerna och de med denna följande
kommunala investeringarna eller i varje fall bibehålla dessa vid
ungefär nuvarande nivå?
Från mitten av 1950-talet till mitten av 1960-talet finansierades i Malmö
14
Bankoutskottets utlåtande nr 45 år 1966
ca 64 procent av investeringarna med skattemedel. Motsvarande tal för
Lund var 42 procent. Malmö stad har sedan lång tid tillbaka fört en politik
som varit inriktad på att så långt möjligt undvika lånefinansiering av investeringarna.
Även om staden har för avsikt att fortsätta denna politik framstår
en ökad kreditgivning som befogad. Enligt kommunalförbundets mening
är en stegring av kreditgivningen till de expanderande kommunerna i
storstadsområdena motiverad, så att dessa kommuner tillförsäkras en rimlig
andel av kreditmarknadens resurser. Avslutningsvis anför kommunalförbundet
följande:
Den situation, som kommunerna inom storstadsområdena ekonomiskt sett
kommer att gå till mötes under de närmaste åren, kommer med sannolikhet
att bli brydsam. A ena sidan har man att räkna med de stora investeringsbehoven,
aktualiserade av den förväntade industriella expansionen, inflyttningen,
bostadsproduktionen och de med den följande investeringarna.
Vidare har man att ta vederbörlig hänsyn till medborgarnas krav på ökad
kommunal service inom olika områden. Å andra sidan får man bekymren
med att finansiera investeringsutgifterna, eftersom man får känna på kreditransoneringen
och kreditmarknadens otillräcklighet. Parallellt härmed
torde man öppet eller undermedvetet få känna av skattebetalarnas motvilja,
när det gäller att skattevägen klara finansieringsfrågorna. Allt eftersom
man närmar sig eller spränger den s. k. »skattevallen» blir skattefinansieringen
av investeringarna allt svårare att upprätthålla.
Svenska sparbanksföreningen har ingen erinran mot motionärernas förslag.
Inom styrelsen för Svenska kommunförbundet vill en minoritet (ledamöterna
Larsson i Luttra, Larsson i Hedenäset och Persson i Svensköp) inte
motsätta sig att en förutsättningslös utredning kommer till stånd, varvid
hänsyn emellertid bör tas till förhållanden i olika slag av kommuner i hela
landet. Minoriteten anser att någon prioritering av kreditgivningen inte bör
komma till stånd. En aktiv lokaliseringspolitik bör lätta trycket i storstadsregionerna
men en förutsättning härför är att tillräckliga medel ställs till
lokaliseringspolitikens förfogande. Genom att möjliggöra industrilokalisering
utanför de överhettade regionerna skulle sådana åtgärder »medverka
till att utvecklingen i storstadsområdenas kommuner på ett bättre sätt kan
komma i takt med dessa kommuners ekonomiska resurser.
Motionärernas förslag avstyrks av fullmäktige i riksbanken, poststyrelsen,
Bankföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund.
Fullmäktige i riksbanken har ingenting att invända mot huvuddragen
i den beskrivning av utvecklingen i storstadsområdena som motionärerna
gjort men anser att det bör observeras att skattetrycket är mycket olika
inom olika delar av dessa områden. Fullmäktige anför:
I vissa kommuner med stort antal skattekronor, både absolut och per
invånare, är utdebiteringen relativt låg. En förhållandevis liten höjning av
Bankoutskottets utlåtande nr \5 är 1966
15
uttaxeringen hos dessa kommuner skulle kunna eliminera deras lånebehov
och förbättra utrymmet på kreditmarknaden för andra kommuner. I sådana
kommuner å andra sidan, inom vilka skatteunderlaget är betydligt
sämre och där sainliällsbyggandet ofta drar proportionsvis mycket stora
kostnader, är en mera betydande ökning av skattefinansieringen av investeringarna
uppenbarligen svår alt genomföra och en lånefinansiering av
investeringarna nödvändig. Det kan t. o. m. bland de expanderande kommunerna
uppkomma fall, då även en del av driftbudgetens utgifter måste
kortfristigt finansieras medelst lån, vilka får återbetalas, när skatteunderlaget
som en följd av inflyttningen förbättras och förutsättningar för eu
motsvarande överbalansering av driftbudgeten uppnås.
Det råder ingen tvekan om att den ökande befolkningen och den industriella
nyetableringen inom de expansiva regionerna ställer kommunerna inom
dessa inför svårbemästrade uppgifter, och fullmäktige delar därför motionärernas
åsikt, att det är av vikt, att dessa uppgifter på det kommunala
planet klarlägges genom en långsiktig såväl fysisk som ekonomisk planering.
Enligt fullmäktiges mening är det dock lika angeläget, att expansionsområdenas
utbyggnad infogas i ett allmänt ekonomiskt sammanhang. Vid
bestämmande av takten i utbyggnaden av de områden, till vilka näringsliv
och befolkning drar sig, måste på grund av den betydande storleken av
denna utbyggnad totalekonomiska överväganden göras. Hänsyn måste tas
till arbetskraftstillgång och planeringsresurser liksom till efterfrågesituationen
i stort, varvid angelägenhetsgraden hos andra projekt måste vägas
mot dem som behandlas av motionärerna. Därest de stora kommun- och
bostadsinvesteringar, som det bär är fråga om, hålles inom ramen för vad
som kalkyleras som möjligt i en någorlunda balanserad ekonomi, skulle
upplåningsfrågorna inte behöva utgöra något problem. Det är därför inte
kreditförsörjningen, som är det centrala problemet. Det är förr de bakomliggande
reala balansproblemen, som bör ägnas uppmärksamhet.
Motionärerna hävdar att det måste ankomma på statsmakterna att skapa
garantier för en sådan kreditförsörjning att kommunerna kan fullfölja sitt
programenliga bostadsbyggande. I anslutning härtill konstaterar fullmäktige
att under år 1965 bostadsbyggnadsprogrammet överträffades. Kreditförsörjningen
utgjorde inte något problem. Enligt fullmäktiges mening är
det som i första hand behövs inte garantier för kreditförsörjningen utan
en förbättrad planering och i fråga om både bostadsbyggande och andra
investeringar en stramare uppföljning av uppgjorda planer.
Poststyrelsen säger sig på grund av postbankens ställning som en av
de största kreditgivarna till bostadsproduktionen och kommunerna vara
väl medveten om vidden av de problem som behandlas i motionerna. De
svårigheter som råder i fråga om finansieringen av bostadsbyggandet och
kommunala följ dinvesteringar beror på en allmän knapphet på krediter,
vilken i sin tur betingas av att utbyggnadsplanerna är alltför omfattande
jämfört med tillgången på arbetskraft och andra reala resurser. Ökat kreditutrymme
bereds endast i takt med de reala resursernas tillväxt. Såväl
myndigheter som kreditinstitut torde, säger poststyrelsen, vara väl införstådda
med de problem motionärerna berör och torde i möjlig mån an
-
16
Bankoutskottets utlåtande nr 45 år 1966
passa sitt handlande i frågor om fördelningen av krediter därefter. Styrelsen
ifrågasätter därför om inte den kartläggning som föreslås i motionerna
kan ske utan en speciell sakkunnigutredning, eftersom de berörda
kreditförsörjningssvårigheterna knappast beror på bristande insikt om
problemen hos myndigheter och kreditinstitut.
Svenska bankföreningen avstyrker motionärernas förslag. Föreningen
anför bl. a. följande:
Den svenska samhällsekonomien karakteriseras för närvarande av att
den samlade efterfrågan både realt och finansiellt väsentligt överstiger tillgängliga
resurser. Ett huvudproblem för den ekonomiska politiken måste
därför bli att söka åstadkomma en lämplig fördelning av de knappa tillgångarna
mellan alla olika, i och för sig angelägna ändamål. Under den
hittills förflutna delen av 1960-talet har det utmärkande draget i utvecklingen
varit en synnerligen stark expansion av bostads- och kommuninvesteringarna.
På övriga områden har tillväxten varit långsammare, och vad
industriinvesteringarna beträffar har det tidvis t. o. in. rått stagnation. Om
trenden skulle bli densamma även i fortsättningen, kommer säkerligen på
längre sikt allvarliga skadeverkningar att inträda. För att våra exportnäringar
skall kunna vidmakthålla sin konkurrenskraft erfordras en snabb
ökning av industriinvesteringarna. Utrymme för en sådan kan emellertid
icke beredas annat än genom en ekonomisk-politisk åtstramning som syftar
till att i viss utsträckning dämpa expansionstakten på andra håll. Såsom
framgår av bl. a. den senaste långtidsutredningen torde det vara ofrånkomligt
att denna åtstramning får drabba även den kommunala sektorn. Att
i det läget igångsätta utredningar om särskilda prioriteringsåtgärder för
att underlätta finansieringen av kommunala investeringar förefaller bankföreningen
omotiverat och missriktat.
Svenska försäkringsbolags riksförbund avstyrker likaledes förslaget och
anför som motivering härför följande:
Vid ett läge med knapphet på kapital vilket för närvarande råder och
jämväl förväntas råda i vårt land under i vart fall de närmaste åren (jfr
långtidsutredningens betänkande »Svensk Ekonomi 1965—1970» — SOU
1966: 1) måste ske en spridning av resurserna till samhällets skilda sektorer.
Därvid kommer expanderande storstadskommuner i stor utsträckning
att tillhöra de låntagare som kan förväntas tillvinna sig kreditgivarnas
förtroende och sålunda beviljas lån, såvida icke från andra utgångspunkter
sker en dirigering av tillgängligt kapital åt andra håll. En onyanserad styrning
av kapitalet skapar emellertid enligt riksförbundets mening en snedvridning
av samhällsekonomien som från alla synpunkter är olycklig. Om,
såsom motionärerna ifrågasätter, den stora del av kreditmarknaden som
avser storstadskommunerna skulle prioriteras och konkurrens om kapitalet
i motsvarande mån icke skulle komma att ske på marknadsmässiga
villkor, skulle det innebära eu snedvridning av antytt slag och en stor fara
för den samhällsekonomiska utvecklingen. Bl. a. skulle det i sådant fall
svårligen gå att tillfredsställa det av motionärerna uttalade önskemålet
om utbyggnad av andra kommuner.
Bankoutskottets utlåtande nr hå år 1966
17
Utskottet
I förevarande motioner behandlas de svårbemästrade finansieringsproblem
som uppstår för kommunerna i storstadsområdena till följd av den
stora befolkningstillströmningen till dessa områden och därav betingade
investeringsbehov. Motionärerna belyser verkningarna av den snabba expansionen
i storstadsregionerna och framhåller nödvändigheten av en långsiktig
såväl fysisk som ekonomisk planering i form av region- och generalplaner
samt rullande flerårsplaner för de kommunala investeringarna. De
finner det befogat med en styrning av kreditgivningen till expansionskommunerna
i storstadsområdena, så att en i förhållande till utvecklingen rimlig
andel av det totala investeringsutrymmet kommer på dessa kommuners
lott. Vidare föreslås i motionerna att överväganden kommer till stånd om
att införa dels speciella expansionslån till de särskilt snabbt växande kommunerna,
dels ett ändrat förfarande för skatteavräkningen mellan staten
och kommunerna, syftande till att nedbringa eftersläpningen i kommunernas
skatteintäkter från nyinflyttade. Motionärerna hävdar också att det
inte vore orimligt att kräva en särskild kommunal investeringsavgift av
de företag som får förmånen att etablera sig i storstadsområdena. Frågan
hur de expanderande kommunerna i dessa områden skall kunna garanteras
en av befolkningsomflyttningen motiverad andel av det totala investeringsutrymmet
bör enligt motionärernas mening utredas med förtur inom lokaliseringsberedningen
eller på annat lämpligt vis.
Motionärernas förslag har av remissinstanserna bedömts på skiftande
sätt. Hos Svenska stadsförbundet och hos samarbetsorganen för kommunerna
inom de tre storstadsområdena har förslaget om en utredning av de
problem som sammanhänger med kreditförsörjningen till de hastigt växande
kommunerna inom storstadsområdena rönt ett positivt mottagande. Stadsförbundet
framhåller emellertid, att dessa problem icke är specifika för
storstadsområdena utan gäller för expansiva samhällen i hela landet. Liknande
synpunkter anföres av majoriteten i Svenska kommunförbundets
styrelse, vilken likaledes tillstyrker den begärda utredningen men uttalar
att de åtgärder som kan komma att beslutas med anledning av motionerna
bör avse inte endast kommunerna i de tre storstadsområdena utan också
andra kommuner som har jämförbara expansionsproblem. Man kan, framliålles
i detta yttrande, inte bortse från att det även utanför storstadsregionerna
finns åtskilliga kommuner som har ekonomiska svårigheter av här
avsett slag; en prioritering av storstadsområdena när det gäller den långfristiga
kreditgivningen till kommunerna bör därför inte komma i fråga.
Kommunförbundets styrelse ställer sig däremot positiv till andra av motionärerna
anvisade åtgärder i syfte att underlätta ifrågavarande kommuners
problem. En minoritet inom samma styrelse intar en i viss mån avvikande
18 Bankoutskottets utlåtande nr 45 år 1966
hållning men vill inte motsätta sig förslaget om en förutsättningslös utredning.
Av de företrädare för kreditmarknaden som blivit hörda har Svenska
sparbanksföreningen ingen erinran mot motionärernas förslag. De övriga,
d. v. s. bankofullmäktige, poststyrelsen, Svenska bankföreningen och
Svenska försäkringsbolags riksförbund, avstyrker däremot att en utredning
kommer till stånd. Bankofullmäktige konstaterar att utdebiteringen per
skattekrona i vissa av kommunerna i storstadsområdena är relativt låg och
att en förhållandevis liten höjning av utdebiteringen i dessa kommuner
skulle kunna eliminera deras lånebehov och förbättra utrymmet på kreditmarknaden
för andra kommuner. Fullmäktige delar motionärernas mening
att de expansiva kommunernas problem bör klarläggas på det kommunala
planet genom en långsiktig fysisk och ekonomisk planering. Expansionsområdenas
utbyggnad måste emellertid, framhålles det, infogas i ett allmänt
ekonomiskt sammanhang. På grund av dessa områdens betydande
storlek måste totalekonomiska hänsyn tas, varvid angelägenhetsgraden hos
andra projekt får vägas mot dem som behandlas av motionärerna. Fullmäktige
finner att det inte är kreditförsörjningen som är det centrala
problemet utan i högre grad de bakomliggande reala balansproblemen.
Svenska bankföreningen hänvisar till den senaste långtidsutredningens
konstaterande att en nödvändig ökning av industriinvesteringarna i viss
utsträckning måste dämpa expansionstakten på andra håll. En sådan dämpning
måste enligt bankföreningens mening få drabba även den kommunala
sektorn; att i rådande läge igångsätta utredningar om särskilda prioriteringsåtgärder
för att underlätta finansieringen av kommunala investeringar
förefaller föreningen omotiverat och missriktat. Svenska försäkringsbolags
riksförbund uttalar bl. a. att en prioritering av kommunerna i storstadsområdena
skulle medföra att konkurrens om kapitalet inte komme att ske
pa marknadsmässiga villkor. Detta skulle innebära en snedvridning på
kreditmarknaden och en stor fara för den samhällsekonomiska utvecklingen.
Utskottet har vid sin bedömning av förslagen i de föreliggande motionerna
funnit sig i huvudsak kunna instämma i motionärernas beskrivning
av de ekonomiska svårigheter som expansionen i storstadsområdena framkallar.
De resursavvägningsproblem som ofrånkomligen måste uppkomma
i vår snabbt expanderande ekonomi, där efterfrågan på kapital och reala
tillgångar ständigt tenderar alt överstiga tillgången, har kommit till särskilt
klart uttryck i de där belägna kommunerna. Även i andra expanderande
kommuner i landet gör sig dock liknande resursavvägningsproblem gällande
med samma kraft. Det rör sig enligt utskottets mening här inte om ett specifikt
storstadsproblem utan om ett problem berörande tillväxttakten i den
kommunala sektorn som helhet och dess infogande i den totala samhällsekonomiska
utvecklingen. Avgörande för en resursavvägning av denna typ
måste vara i första hand den allmänna efterfrågesituationen och tillgången
på reala resurser i form av arbetskraftstillgång, planeringskapacitet o. s. v.
Bankoulskottcls utlåtande nr 45 år 1966
19
Jämsides med bedömningen av de reala förutsättningarna för eu expansion
aktualiseras finansieringsfrågorna. Avvägningen mellan finansiering genom
löpande inkomster och finansiering genom upplåning är härvid ett viktigt
spörsmål. En ändrad ordning för skatteavräkningen mellan stat och kommun
skulle, som motionärerna framhållit, kunna bli av betydelse för kommunernas
förutsättningar att lösa sina finansiella problem.
För utskottet framstår sålunda de expansionsproblem som utmärker kommunerna
i storstadsområdena såsom ett delproblem beträffande den kommunala
sektorns allmänna expansion och kreditförsörjningsfrågan som en
del av det generella spörsmålet om hur den kommunala expansionen skall
finansieras. En utredning begränsad till att avse de speciella problem som
gäller kredilförsörj ningen till kommunerna i storstadsområdena anser utskottet
därför icke motiverad. Däremot vore det enligt utskottets mening
önskvärt att få till stånd en mera viltsyftande undersökning av de expanderande
kommunernas förutsättningar att finansiera erforderliga kommunala
investeringar. Utskottet vill alltså föreslå riksdagen alt hos Kungl.
Maj :t hemställa om en sådan utredning.
En motion avseende förfarandet vid skatteavräkningen mellan staten och
kommunerna behandlades av 1964 års riksdag, som beslöt att hos Kungl.
Maj :t hemställa om en översyn av beräkningsgrunderna för utbetalning av
skatteförskott till kommunerna. Frågan om en sådan översyn är alltjämt
beroende av Kungl. Maj :ts prövning. Utskottet, som förutsätter att Kungl.
Maj :t i lämplig ordning föranstaltar om den begärda översynen, finner icke
skäl föreligga för riksdagen att nu göra något ytterligare uttalande i ämnet.
Motionärerna framhåller det som angeläget att de tomträttslån som införts
på markpolitiska utredningens förslag snarast kompletteras med de
av samma kommitté förordade markförvärvslånen. Då frågan om sistnämnda
låneform för närvarande prövas av Kungl. Maj :t anser utskottet
någon hemställan om särskilda åtgärder i detta hänseende icke vara påkallad.
Det av motionärerna framförda uppslaget om införande av en särskild
investeringsavgift för företag som etablerar sig i storstadsområdena har nästan
genomgående avvisats av remissinstanserna. Även utskottet finner starka
skäl tala mot ett sådant arrangemang och vill inte förorda någon utredning
därvidlag.
Åberopande av vad ovan anförts hemställer utskottet,
att riksdagen i anledning av motionerna I: 314 och II: 382
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
av de frågor som sammanhänger med finansieringen av de
expanderande kommunernas investeringsbehov.
Stockholm den 8 november 1966
På bankoutskottets vägnar:
NILS STÄHLE
20
Bankoutskottets utlåtande nr 45 år 1966
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ståhle, Hilding, Gustaf Henry Hansson,
Åke Larsson, Palm, Nils Theodor Larsson, Åkerlund och Larfors;
från andra kammaren: fru Renström-Ingenäs, herrar Berglund, Franzén
i Motala, Börjesson i Glömminge, Bengtsson i Landskrona, Larsson i
Umeå, Ekström i Iggesund och Bengtson i Solna.
Reservationer
1. av herrar Gustaf Henry Hansson, Nils Theodor Larsson, Åkerlund,
Börjesson i Glömminge och Bengtson i Solna, vilka ansett
dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 18 med orden
»Utskottet har vid» och slutar på s. 19 med orden »icke vara påkallad» bort
ha följande lydelse:
»Vid sin bedömning av förslagen i de föreliggande motionerna har utskottet
konstaterat att de svårigheter som råder i fråga om finansieringen av
bostadsbyggandet och de kommunala följ dinvesteringarna beror på en allmän
knapphet på krediter som i sin tur är betingad av att utbyggnadsplanerna
är alltför omfattande i förhållande till tillgången på reala produktionsresurser.
Utmärkande för utvecklingen hittills under 1960-talet har
varit den snabba ökningen av bostads- och kommuninvesteringarna, medan
utvecklingen på andra områden gått i långsammare takt. För att vår internationella
konkurrenskraft skall kunna bibehållas och ökas är det nu framför
allt angeläget att bereda utrymme för en snabb tillväxt i industriinvesteringarna,
ett utrymme som inte kan beredas utan att expansionstakten i de
offentliga investeringarna och bostadsbyggandet dämpas. Som långtidsutredningen
redovisat kommer denna knapphet på kapital och reala produktionsfaktorer
att fortsätta att göra sig gällande. En prioritering av en så
betydande del av kreditmarknaden som den vilken kommunerna i storstadsområdena
gör anspråk på skulle enligt utskottets mening leda till en olycklig
snedvridning av samhällsekonomien. Mot denna bakgrund kan utskottet
inte förorda att den begärda utredningen kommer till stånd och avstyrker
därför motionerna I: 314 och II: 382.
En motion avseende — — — (= utskottet)---uttalande i ämnet.»;
dels att utskottet bort hemställa,
»att motionerna 1:314 och 11:382 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»
2. av herrar Hilding, Berglund och Larsson i Umeå, vilka ansett
dels att det stycke på s. 19 i utskottets yttrande som börjar med orden
»En motion avseende» och slutar med orden »uttalande i ämnet» bort ha
följande lydelse:
Bankoutskottets utlåtande nr 45 år 1966 21
»En motion avseende---— (— utskottet)---— skatteförskott till
kommunerna. Då frågan om en sådan översyn alltjämt är beroende av
Kungl. Maj :ts prövning, finner utskottet det motiverat att riksdagen nu i
skrivelse till Kungl. Maj :t understryker vikten av att den begärda översynen
kommer till stånd.»;
dels att utskottet bort hemställa,
»att riksdagen i anledning av motionerna I: 314 och II: 382
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t dels hemställa om utredning
av de frågor som sammanhänger med finansieringen
av de expanderande kommunernas investeringsbehov, dels
beträffande översyn av beräkningsgrunderna för utbetalning
av skatteförskott till kommunerna giva till känna vad
utskottet ovan anfört.»
Särskilt yttrande
av herr Bengtson i Solna, som anfört:
Till följd av den dynamiska samhällsutvecklingen har de ekonomiska
svårigheterna för de expanderande kommunerna, varmed avses sådana
kommuner som har ett stort inflyttningsöverskott i förhållande till sin folkmängd,
på senare år starkt accentuerats. Sådana expansiva kommuner torde
för dagen finnas i olika delar av landet, men deras antal torde icke vara
särskilt stort. Dessa kommuners största ekonomiska problem ligger dels
däri att de inflyttande kommunmedlemmarna under genomsnittligt de sju
första månaderna som de utnyttjar kommunens service ej betalar skatt
till kommunen, dels däri att det skatteförskott som kommunen erhåller av
staten är beräknat efter ett lägre skatteunderlag än det verkliga. Först efter
drygt två år erhåller kommunen sin fulla andel av skattemedlen, vilket
innebär att den gör både en ränteförlust och en förlust genom penningvärdets
fall. Vad som i dagens kreditmarknadssituation medför den största
olägenheten för de kommuner som är nödsakade att finansiera omfattande
investeringar är emellertid bristen på likvida medel, vilken brist i vissa fall ej
kan upphävas genom aldrig så stora skattehöjningar. Denna likviditetsbrist
är en av anledningarna till att man inom vissa regioner för närvarande överväger
att kommunerna inom regionen solidariskt skall medverka till att förbättra
läget för de hårdast drabbade kommunerna. Betydelsen av ett sådant
regionalt samarbete kom till uttryck i allmänna beredningsutskottets av
riksdagen godkända utlåtande nr 54 år 1965 i anledning av motioner om
ett effektivare planeringsarbete för Storstockholm. Vad här anförts belyser
angelägenheten av den översyn av beräkningsgrunderna för utbetalning av
skatteförskott till kommunerna varom riksdagen hemställt hos Kungl. Maj :t.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.