Utlåtande i anledning av motioner angående förbudet mot pantsättning av aktier i vissa bolag.
1966-11-22 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1966:48, Utlåtande i anledning av motioner angående förbudet mot pantsättning av aktier i vissa bolag.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr IN år 1966
1
Nr 48
Utlåtande i anledning av motioner angående förbudet mot pantsättning
av aktier i vissa bolag.
I de till bankoutskottet hänvisade likalydande motionerna nr 309 i första
kammaren av herr Dahlén m. fl. och nr 380 i andra kammaren av herr From
har yrkats, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa att
frågan om en uppmjukning av förbudet mot pantsättning av aktie i bolag,
vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med
aktier eller som idkar emissionsrörelse, måtte upptagas till förnyat övervägande.
Beträffande motiveringen för detta yrkande hänvisas, i den mån redogörelse
därför icke lämnas i det följande, till motionen II: 380.
Över motionerna har utskottet inhämtat yttranden från bankinspektionen,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges jordbrukskasseförbund.
Gällande rätt
I 59 § lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse förekommer vissa bestämmelser
i fråga om kredit mot pant av aktier. Bl. a. stadgas, att bankaktiebolag
icke må såsom pant mottaga aktie i bolag, vars verksamhet huvudsakligen
består i ett förvalta eller driva handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse.
Vad som sålunda stadgats om kredit mot pant av aktier skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om kredit mot pant av förlagsbevis.
Motsvarande bestämmelser återfinnes i 28 § lagen den 3 juni 1955 om
sparbanker och i 37 § lagen den 25 maj 1956 om jordbrukskasserörelse.
Historik
Den i banklagen intagna bestämmelsen om förbud för bank att såsom pant
mottaga aktier i vissa slags bolag har överförts från tidigare gällande banklag.
Den ursprungliga grundvalen för detta förbud, vilket tillkom år 1933,
var ett förslag av 1921 års bankkommitté, vars betänkande (SOU 1927: 11)
1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 8 samt. Nr 48
2
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1966
innehåller en utförlig motivering för den nya bestämmelsen. Huvuddragen av
vad som där anfördes är följande.
Genom 1911 års banklag fick bankerna en viss begränsad rätt till aktieförvärv.
Bland motiven härför var främst att bankerna genom att få tillfälle
att verkställa och deltaga i aktieemissioner skulle kunna mera direkt
stödja företagsamheten inom landet. I verkligheten kom lagändringen att
mera än som åsyftats bidraga till en förändring av bankernas verksamhet.
Med stöd av sin aktieförvärvsrätt bildade nämligen bankerna särskilda dotterbolag,
vilka hade till huvudsaklig uppgift att förvärva och förvalta aktier.
Sådana finansbolag med uppgift att driva emissionsverksamhet och
aktiehandel bildades även mången gång i form av sidobolag till vederbörande
bank, d. v. s. utan något delägarskap från bankens sida men med direktörer
och styrelseledamöter i banken såsom intressenter i och ledare för
även finansbolaget. Den under första världskrigets år rådande högkonjunkturen
jämte den fortgående inflationen var gynnsamma för all slags finansierings-
och emissionsverksamhet.
Behovet av kapital för finansiering av den kraftiga industriella expansion
som ägde rum under de nämnda krigsåren tillgodosågs i främsta rummet
av bankerna. Särskilt till en början skedde detta framför allt genom
att bankerna i stor utsträckning belånade nyemitterade aktier. I vissa banker
förekom en avsevärd kreditgivning till dotter- eller sidobolag, vilka därvid
som säkerhet lämnade sina aktier i de företag där de var intresserade.
När ett konjunkturomslag inträffade och värdena på bankernas belåningsobjekt
under fortgången av den år 1920 inträdande deflationen sjönk eller
törsvann, uppstod förluster, som för vissa banker var av betydande omfattning.
Genom lagändring 1921 meddelades förbud för bank att förvärva aktier
i bolag, vars verksamhet huvudsakligen bestod i att förvalta eller driva
handel med aktier eller fast egendom. Även sedan aktieförvärvsrätten inriktats
på andra slag av aktier kom emellertid bankerna att under
de därpå följande åren lida avsevärda förluster på aktieinnehav. De stora
krediterna till dotter- och sidobolag, vilka krediter i allmänhet använts för
aktieförvärv, ådagalade enligt bankkommitténs uppfattning att aktieförvärvsrätten
i bankverksamheten infört ett spekulationsmoment, som i viss
mån påverkat bankverksamheten i dess helhet. Aktieförvärvsrätten föreslogs
nu bli avskaffad.
Lagstiftningen rörande kreditgivningen borde, ansåg kommittén, huvudsakligen
syfta till att bevara bankernas soliditet. Från denna utgångspunkt
prövade kommittén bl. a. huruvida särskilda lagbestämmelser erfordrades
angående kreditgivningen mot säkerhet av aktier. Efter att ha belyst aktiekrediternas
omfattning och relation till den fasta inlåningen ävensom aktiernas
börsvärde i relation till deras belåningsvärde konstaterade kommittén,
att om man tog hänsyn till de belånade aktierna som helhet någon an
-
Bankoutskottets utlåtande nr ''iS är 1966
3
märkning knappast kunde göras mot den vid eu viss tidpunkt förefintliga
genomsnittliga belåningsmarginalen. Emellertid fanns bland de belånade
aktierna många som kommittén fann icke ens med den vidaste säkerhetsmarginal
ha bort godtagas såsom belåningsobjekt. Delta gällde framför allt
aktier i bolag, som sysslade med emissionsverksamhet eller aktiehandel.
Bland de bestämmelser som kommittén föreslog i syfte att hålla bankernas
kreditgivning mot aktier inom rimliga gränser ingick förbud mot belåning
i bank av aktie i bolag, vars verksamhet huvudsakligen bestod i att förvalta
eller driva handel med aktier eller som idkade emissionsrörelse. Det skulle
dock vara bank obetaget att såsom pant mottaga aktie i bolag av det nämnda
slaget tillika med annan pant, som i och för sig prövats vara betryggande.
I sin motivering till förslaget anförde kommittén, att om förbindelserna
med emissions- och liknande bolag visat sig vara och enligt sakens natur
måste vara riskfyllda, detta i alldeles särskild grad gällde krediter, för vilka
aktier i bolag av nämnda slag lagts såsom säkerhet. Då dylika aktier i sig
själva representerade endast den marginal som kunde förefinnas mellan
aktieportföljens inköpsvärden och den kredit som bolaget kunde ha åtnjutit
för inköpens finansiering, måste nämligen värdet av förstnämnda aktier
vara osäkert. Härtill kom att värdena på de i aktieportföljen ingående aktierna
ofta var svårbedömliga, enär dessa aktier vanligen i stor utsträckning
avsåg nystartade, utvidgade eller ombildade företag.
Vid remissbehandlingen blev 1924 års bankkommittés förslag bl. a. i här
avsedda delar föremål för viss kritik. I sina huvudsakliga delar, bl. a. dessa,
ledde det inte till några omedelbara lagstiftningsåtgärder. I stället uppdrogs
åt 1932 års banksakkunniga att göra en översyn av förslaget. I sitt betänkande
(SOU 1932:30) upptog de sakkunniga i oförändrad form det av
bankkommittén föreslagna stadgandet angående förbud mot belåning av
vissa slag av aktier. Dock uteslöts tilläggsstadgandet att det skulle vara bank
obetaget att som pant mottaga aktier av ifrågavarande slag tillika med annan
betryggande säkerhet. Då syftemålet med förbudet var att bankerna
över huvud taget ej skulle godtaga dylika aktier såsom säkerhet för lån och
då den av kommittén föreslagna bestämmelsen vid sin tillämpning måhända
skulle kunna medföra, att prövningen av den andra säkerhetens beskaffenhet
blev mindre sträng, ansåg de sakkunniga bestämmelsen mindre
lämplig.
Det förnyade remissförfarandet synes icke ha framkallat några egentliga
invändningar mot det avsedda förbudet. Dock framfördes av Sveriges industriförbund
uppfattningen att en bestämd skillnad måste göras för aktier
i sådana emissions- eller investeringsbolag, som enligt uttrycklig bestämmelse
i gällande bolagsordning var förhindrade att uppta lån. Förbundet
anförde, att aktier i dylika bolag kunde erbjuda en god säkerhet och betydligt
mindre risk än de däri ingående aktieposterna var för sig. Av kommerskollegium
betecknades dessa synpunkter som beaktansvärda.
l-f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 8 samt. Nr 48
4
Bankoutslcoitets utlåtande nr 48 år 1966
Departementschefen anslöt sig i propositionen 1933: 167 till vad banksakkunniga
förordat. Beträffande Industriförbundets förslag påpekade han
att något sådant bolag som förbundet nämnt icke fanns eller hade funnits
i Sverige och att såvitt bekant ej heller något förslag om bildande av ett
dylikt bolag förelåg. Då därjämte de ekonomiska möjligheterna för startande
av ett sådant företag syntes mycket ovissa, ansågs förbundets framställning
ej böra föranleda någon ändring av banksakkunnigas förslag.
Riksdagen beslöt i enlighet med propositionen.
En omfattande översyn av banklagstiftningen verkställdes av 1949 års
banklags sakkunniga, som i sitt betänkande (SOU 1952:2) framlade förslag
till bl. a. en ny lag om bankrörelse. Beträffande förbudet för bank att
som pant mottaga aktier och förlagsbevis i förvaltningsbolag etc. hänvisade
de sakkunniga till den motivering därför som givits av 1924 års bankkommitté.
Rent teoretiskt måste, sade de sakkunniga, banks förbindelse
med sådana bolag vara särskilt riskfyllda, eftersom aktiekapitalet i dessa
bolag är i dubbel måtto riskbärande; även bolagets tillgångar består ju av
riskbärande kapital. De sakkunniga konstaterade emellertid, att de förvaltningsbolag,
vilkas aktier noterades på A: 1-listan på fondbörsen, hade en
tillfredsställande relation mellan eget och främmande kapital och att detta
även i stor utsträckning var fallet med de företag vilkas aktier ingick i deras
portföljer. Härtill kom att dessa förvaltningsbolag hade sina tillgångar
placerade i ett flertal sinsemellan oberoende företag, vilket verkade utjämnande
och i så måtto stabiliserande på värdet av aktierna i bolagen. Av
dessa skäl och då det från samhällssynpunkt syntes vara av intresse att öka
tillgången på riskvilligt kapital, hade de sakkunniga kommit till den uppfattningen
att förbudet mot belåning av förvaltningsbolags aktier och förlagsbevis
borde kunna uppmjukas. I enlighet härmed föreslog de att ifrågavarande
förbud icke skulle gälla beträffande bolag med en sådan finansiell
ställning som nyss beskrivits. Då det emellertid vore av vikt att en marknad
funnes för de belånade aktierna, borde som villkor för belåningsbarhet föreskrivas,
att aktierna noterades på fondbörsens A: 1-lista; härigenom skapades
även en viss garanti för att bolaget uppfyllde det nämnda villkoret.
Det förutsattes slutligen, att bankinspektionen skulle ägna särskild uppmärksamhet
åt krediter mot säkerhet av dylika aktier.
Vid remissbehandlingen av betänkandet tillstyrktes förslaget angående
viss möjlighet till belåning av förvaltningsbolags aktier och förlagsbevis
av de remissinstanser som yttrade sig i ämnet. I propositionen 1955: 3 upptogs
emellertid den dittills gällande banklagens förbud mot belåning av förvaltningsbolags
aktier utan ändring i förslaget till ny sådan lag. Chefen
för finansdepartementet förklarade sig icke vara beredd att vid detta tillfälle
tillstyrka en uppmjukning av förbudet i enlighet med de sakkunnigas
förslag. Vissa skäl talade visserligen för detta, men konsekvenserna
Ilankonlskoltets utlåtande nr AS år 1966
5
av förslaget vore svåra alt överblicka. Enligt departementschefens uppfattning
måste ytterligare överväganden i vissa hänseenden ske innan slutlig
ståndpunkt kunde tagas i denna fråga.
I bankoutskottets utlåtande 1955: 5, vilket godkändes av riksdagen, framhölls
i anslutning till vad departementschefen sålunda uttalat att frågan
vore av sådant intresse alt utskottet ville understryka vikten av att den i
fortsättningen ägnades ingående uppmärksamhet av Kungl. Maj :t.
I t. o. in. år 1955 gällande sparbankslagstiftning saknades motsvarighet
till det ovan behandlade stadgandet i banklagen. Något sådant stadgande
föreslogs inte heller av 1948 års sparbankssakkunniga i deras betänkande
(SOU 1954: 10) rörande ny sparbankslag. Vid remissbehandlingen av betänkandet
förordade emellertid bank- och fondinspektionen, att en sådan
bestämmelse skulle införas även för sparbankernas del. I propositionen
1955: 151 anslöt sig chefen för finansdepartementet till denna uppfattning
och föreslog sålunda ett stadgande i sparbankslagen motsvarande det som
för bankernas del redan gällde och avsågs fortsätta att gälla. Vad som beträffande
bankerna sagts om överväganden i fråga om uppmjukning av belåningsförbudet
skulle gälla även för sparbankernas del. Bevis om tillskott
till garantifond eller grundfond i sparbanken skulle även omfattas av förbudet.
Riksdagen beslöt i enlighet med propositionen.
Icke heller i tidigare författningar rörande jordbrukskasserörelsens verksamhet
förekom något stadgande av här behandlad typ, och något förslag
om ett sådant väcktes icke av 1950 års jordbrukskasseutredning i dess betänkande
(SOU 1955: 1) med förslag till lag om jordbrukskasserörelsen
m. in. Vid remissbehandlingen betecknades det av såväl bank- och fondinspektionen
som Svenska bankföreningen såsom en brist i utredningsförslaget,
att regler därom saknades, och båda instanserna föreslog att jordbrukskasselagstiftningen
skulle kompletteras i detta hänseende. Bank- och
fondinspektionen framhöll i sitt yttrande, att lån mot säkerhet av aktier
eller förlagsbevis torde vara tämligen sällsynta hos jordbrukets kreditkassor
och att det knappast syntes finnas anledning tro att frekvensen av sådana
lån skulle ökas mera avsevärt hos kassorna. Det syntes emellertid
oriktigt att man skulle lämna kassornas rätt att bevilja sådana krediter helt
oreglerad. I propositionen 1956: 122 med förslag till lag om jordbrukskasserörelsen
m. m. upptog departementschefen också ett stadgande om belåningsförbud
av angivet slag. Förbudet omfattade även bevis om andel i eller
tillskott till kreditkassorna själva eller till annan kreditkassa. Riksdagen
biträdde propositionen.
I motioner år 1957 rörande sparstimulerande åtgärder föreslogs bl. a. en
uppmjukning av banklagens förbud mot belåning av aktier i förvaltnings
-
6
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1966
bolag etc. Bankoutskottet (uti. nr 22) hänvisade härvid till sitt ovan berörda
uttalande i ämnet i utlåtandet 1955: 5.
I skrivelse till Kungl. Maj :t år 1958 hemställde Svenska bankföreningen
bl. a., att förslag skulle föreläggas riksdagen om sådan ändring av 59 §
banklagen, att bank skulle få lämna kredit mot pant av aktier i och förlagsbevis
utställda av förvaltnings- och emissionsbolag, där bolagets aktier
inregistrerats vid fondbörs inom riket och därstädes dagligen uppropades.
Föreningen uttalade i sin skrivelse, att den utveckling som ägt rum på det
ekonomiska området sedan banklagssakkunniga år 1952 avgav sitt betänkande
hade givit nya belägg för hur betydelsefullt det vore att tillgången
på riskvilligt kapital kunde ökas. Med hänsyn till näringslivets växande
kapitalbehov vore det angeläget, att man så långt möjligt undanröjde det
hinder mot kapitalanskaffning genom nyemissioner i förvaltningsbolag som
förbudet mot belåning i bank av dylika bolags aktier och förlagsbevis utgjorde.
Vid remissbehandlingen av bankföreningens framställning föranledde
denna vissa reservationer från några remissinstansers sida men lämnades
i övrigt utan erinran. Bankofullmäktige påtalade att det nära personella
sambandet mellan de större förvaltningsbolagen och bankerna kunde tänkas
öppna icke invändningsfria möjligheter att finansiera nyemissioner i
förvaltningsbolagen medelst bankkrediter. Bank- och fondinspektionen ansåg
att tillräcklig sovring bland förvaltningsbolagen inte erhölles enbart genom
villkoret om inregistrering på fondbörsen, eftersom bolagen vore av
varierande art och deras karaktär efter hand kunde ändras. Inspektionen
fann det därför erforderligt att undantagsstadgandets tillämpning bleve
beroende av prövning i varje särskilt fall av tillsynsmyndigheten.
I propositionen 1959: 33, vari bankföreningens skrivelse behandlades, konstaterade
chefen för finansdepartementet, att vid remissbehandlingen avfrågan
från vissa håll givits uttryck för en restriktivare hållning än tidigare.
Ytterligare överväganden syntes därför tills vidare böra anstå; något förslag
med anledning av skrivelsen framlades således icke. Bankoutskottet, vars
utlåtande (nr 4) godkändes av riksdagen, hänvisade till sina åren 1955 och
1957 gjorda uttalanden i ämnet. Utskottet sade att det icke funnit anledning
att frångå sin tidigare uppfattning utan alltjämt ansåg spörsmålet så betydelsefullt,
att det borde ägnas ingående uppmärksamhet av Kungl. Maj :t
och i lämpligt sammanhang göras till föremål för närmare utredning.
Vissa uppgifter om börsnoterade förvaltningsbolag
Av de 115 aktiebolag vilkas aktier vid utgången av år 1965 var inregistrerade
på Stockholms fondbörs var 15 hänförliga till kategorien förvaltningsbolag,
i detta sammanhang kallade »investmentbolag». Av det nominella
Runkoutskottcts utlåtande nr AS år 1960
7
värdet på samtliga inregistrerade aktier, ca 8 256 milj. kronor, svarade investmentbolagen
för ca 548 milj. kronor eller drygt 6 1/2 procent.
Tillgängliga uppgifter om investmentbolagens aktieinnehav visar att detta
i regel fördelar sig på ett antal dotterbolag och ett antal övriga bolag. Flertalet
investmentbolag har i sin aktieportfölj till vida övervägande delen
aktier i andra bolag än dotterbolag och därvid huvudsakligen börsnoterade
aktier. 1 några fall är aktieportföljen tämligen jämnt fördelad på de båda
kategorierna, och i ett fall hänför sig i runt tal två tredjedelar av aktieinnehavet
till dotterbolag.
Villkoren för inregistrering av aktier vid Stockholms fondbörs återfinnes
i börsordningen (SFS 1960: 15).
Motionerna
I motionerna redogöres för 1949 års banklagssakkunnigas förslag om ändring
av regeln om förbud mot belåning av förvaltningsbolags aktier etc. samt
statsmakternas ställningstagande i ämnet. I anslutning härtill framhåller
motionärerna, att förvaltningsbolagen under de senaste åren genomgått en
betydande utveckling, bl. a. genom övertagande av en rad större och mindre
företag, och att ett stort antal förvaltningsbolag nu är börsnoterade. Det
påpekas också att småsparare och aktiesparklubbar med hänsyn bl. a. till
riskfördelningen funnit förvaltningsbolags aktier vara fördelaktiga placeringsobjekt.
Remissyttrandena
Samtliga remissinstanser tillstyrker att motionerna skall ge anledning till
åtgärd från riksdagens sida.
Bankinspektionen framhåller inledningsvis att ett stort antal nya förvaltningsbolag
tillkommit under den tid som förflutit sedan 1949 års banklagssakkunniga
framlade sitt förslag. Beträffande såväl de äldre som de under
senare år tillkomna gäller, säger inspektionen, att det är fråga om en grupp
företag, som sinsemellan visar mycket stora olikheter i fråga om storlek,
ledningens kvalitet, konsolidering och utdelningspolitik samt portföljernas
sammansättning bl. a. från riskfördelningssynpunkt. Inspektionen motsätter
sig därför bestämt införandet av en lagregel som ger bankerna en obegränsad
rätt att belåna aktier i förvaltningsbolag.
Ett antal förvaltningsbolag har, påpekar inspektionen, sina aktier inregistrerade
vid fondbörsen. Sådan inregistrering föregås av en prövning av
att det är fråga om seriösa företag med tillfredsställande kapitalrelation och
riskfördelning. Med hänsyn härtill och i överensstämmelse med tidigare
8
Bunkoviskottits utlåtande nr år 1966
förslag tillstyrker inspektionen att förbudet mot belåning häves beträffande
sådana aktier i förvaltningsbolag som är börsnoterade. Härigenom erhålles
en objektiv gränsdragning. Inspektionen förutsätter emellertid därvid att
bankerna tillämpar försiktiga belåningsnormer. Vid bestämmandet av belåningsvärdena
bör nämligen vederbörlig hänsyn tagas till respektive aktieportföljs
kvalitet och sammansättning, då det föreligger väsentliga olikheter
även mellan de vid börsen ackrediterade företagen i dessa avseenden.
I enlighet med det sagda föreslår inspektionen att 59 § andra stycket banklagen
får följande lydelse:
Aktie i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller
driva handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, må av bankbolag
mottagas som pant allenast om aktierna i bolaget inregistrerats vid fondbörs
inom riket.
Motsvarande ändringar anses böra övervägas beträffande 28 § sparbankslagen
och 37 § jordbrukskasselagen.
Svenska bankföreningen erinrar om föreningens ovan refererade skrivelse
till Kungl. Maj :t i detta ämne år 1958 och chefens för finansdepartementet
i propositionen 1959: 33 redovisade ställningstagande därtill. Föreningen
yttrar vidare:
För närvarande utgör frågan om näringslivets kapitalförsörjning ett av de
mest brännande problemen i vår samhällsekonomi. Särskilt är det angeläget
att tillgången på riskvilligt kapital kan ökas. Bankföreningen finner det
därför i hög grad önskvärt att man undanröjer det hinder mot kapitalanskaffning
genom nyemissioner i förvaltningsbolag som förbudet mot belåning
i bank av sådana bolags aktier otvivelaktigt utgör. Enligt bankföreningens
mening bör det utan risk för insättarna kunna överlämnas åt bankerna
att fritt bedöma i vad mån holdingbolagsaktier kan anses utgöra eu
betryggande kredilsäkerhet. I vart fall bör sådan frihet utan vidare kunna
medges om holdingbolaget är börsnoterat.
Bankföreningen tillstyrker sålunda motionärernas förslag.
Sveriges jordbrukskasseförbund ställer sig likaledes positivt till förslaget
och anför:
Bland nu befintliga bolag av den typ förbudet avser torde de allra flesta
ha en tillfredsställande relation mellan eget och främmande kapital. Åtskilliga
av dessa bolags aktier noteras på Stockholms fondbörs A: 1-lista, vilket
bl. a. innebär, att det finns en marknad för dem. Dessa papper efterfrågas,
som motionären riktigt påpekar, av många mindre sparare, som finner dem
vara lämpliga placeringsobjekt på grund av den starka riskspridning, som
karakteriserar många av dessa företags aktieportföljer. Jordbrukskasseförbundet
kan inte finna det motiverat att man längre upprätthåller ifrågavarande
förbud mot pantsättning av aktier i börsnoterade förvaltningsbolag
och vill därför föreslå, att det uppdrages åt kreditinstitututredningen att
i samband med dess översyn av nu gällande bestämmelser för kreditinstitutens
kreditgivning ta upp denna fråga.
Bankoutskottets utlåtande nr fiH år 1 966
9
Svenska sparbanksföreningen uttalar att banklagens förbud mot pantsättning
av aktier i vissa bolag enligt föreningens mening bör ses i relation till
och eventuellt diskuteras i samband med en genomgång av tillåtna lånesäkerheter
över huvud taget för samtliga grupper av hankinstitut. Även Sparbanksföreningen
finner det lämpligt alt den föreslagna utredningsuppgiften
hänskjutes till kreditinstitututredningen.
Kreditinstitututredningens uppdrag och direktiv
Den år 1962 tillkallade kreditinstitututredningen har till uppgift att verkställa
en översyn av gränsdragningen mellan olika kreditinstituts verksamhetsområden
in. in. Utredningen skall sålunda göra en förutsättningslös
avvägning av de olika kreditinstitutens inbördes ställning och funktion på
kreditmarknaden. Mot bakgrund av sitt bedömande i detta hänseende skall
utredningen pröva i vad mån olika regler angående de skilda kreditinstitutens
verksamhet fortfarande är motiverade och framlägga av denna prövning
betingade förslag till lagändringar. Utredningen skall företaga en samlad
översyn av de bestämmelser för kreditinstitutens rörelse, som är av betydelse
för gränsdragningen mellan institutens verksamhetsområden. Vad
gäller utlåningsreglerna har i direktiven särskilt nämnts blott frågan om
kreditinstitutens rätt till s. k. bunden långivning. I 1966 års riksdagsberättelse
har angivits, att utredningsarbetet kommer att fortgå under hela år
1966.
Utskottet
Enligt banklagstiftningen får affärsbank, sparbank eller jordbrukskassa
icke såsom pant för lån mottaga aktie i bolag, vars verksamhet huvudsakligen
består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse.
Denna särbestämmelse rörande de s. k. förvaltnings- eller investmentbolagens
aktier är för sparbankernas och jordbrukskassornas del
av ganska sent datum; den tillkom nämligen genom den nya sparbankslagen
1955 och den nya lagen om jordbrukskasserörelse 1956. Förebilden hämtades
i båda fallen i lagen om bankrörelse, där en sådan bestämmelse infördes
år 1933.
Bakgrunden till sistnämnda lagändring var vissa missförhållanden, som
uppkommit inom bankverksamheten och som hade samband med bankernas
tidigare rätt att förvärva och äga aktier. Under krigsåren på 1910- talet förekom i betydande utsträckning att bankerna bildade dels dotterbolag
avsedda för emissionsverksamhet och aktiehandel, dels formellt fristående
s. k. sidobolag i samma syfte. Till följd av frikostig kreditgivning
10
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1066
till dessa närstående bolag — mot säkerhet i av dem ägda aktier — råkade
vissa banker vid den sedermera inträdande efterkrigsdeflationen ut för
avsevärda förluster. Statsmakterna förbjöd genom lagändring 1921 bankerna
att förvärva aktier i förvaltningsbolag. Bankernas fortsatta förluster
på aktieinnehav föranledde emellertid utredning om ytterligare åtgärder
i syfte att bevara bankernas soliditet. Det förslag om förbud även mot belåning
av förvaltningsbolags aktier som år 1927 framlades av 1924 års bankkommitté
var avsett att tjäna detta syfte. Det upptogs i det väsentliga oförändrat
av 1932 års banksakkunniga, vilkas översyn av den förstnämnda
kommitténs arbetsresultat låg till grund för 1933 års proposition.
I slutet av 1940-talet inleddes en omfattande översyn av lagen om bankrörelse,
verkställd av 1949 års banklagssakkunniga, vilka framlade sitt betänkande
1952. Dessa sakkunniga anförde att det teoretiskt fanns fog för att
bibehålla dittills gällande särställning för förvaltningsbolagens aktier, eftersom
sådana bolags tillgångar består av riskbärande kapital. Belåningsförbudet
föreslogs emellertid bli upphävt såvitt gällde sådana förvaltningsbolagsaktier
som noterades på A: 1-listan på fondbörsen. Ifrågavarande företag
hade, konstaterade de sakkunniga, en tillfredsställande relation mellan
eget och främmande kapital, och de hade också sina tillgångar placerade på
ett sätt som innebar god riskfördelning. Ett avskaffande av belåningsförbudet
beträffande aktier i dessa bolag borde leda till en ökad tillgång på
riskvilligt kapital, som vore i samhällets intresse.
Trots en positiv reaktion från remissinstansernas sida blev banklagssakkunnigas
förslag på denna punkt icke förverkligat. I propositionen år 1955
om ny banklag uttalade föredragande departementschefen att ytterligare
överväganden behövdes innan det var möjligt att slutligt ta ställning till
förslaget. Vid riksdagsbehandlingen underströks av bankoutskottet, att
Kungl. Maj :t borde ägna frågan ingående uppmärksamhet. Denna uppfattning
gav utskottet ånyo uttryck för år 1959, sedan chefen för finansdepartementet
i en proposition anfört att ytterligare överväganden i ämnet
syntes böra anstå tills vidare.
Av de remissinstanser som nu yttrat sig har bankinspektionen gått så
långt att den direkt föreslagit en ändring i 59 § banklagen av innebörd att
även förvaltningsbolags aktier blir belåningsbara. Svenska bankföreningen
delar i sak bankinspektionens uppfattning, och detsamma är förhållandet
med Sveriges jordbrukskasseförbund, som anser att den sedan år 1962 verksamma
kreditinstitututredningen bör få i uppdrag att vid sin översyn av
bestämmelserna för kreditinstitutens kreditgivning ta upp frågan om en
ändring av banklagstiftningen på ifrågavarande punkt. Även Svenska sparbanksföreningen
förordar detta.
Utskottet finner att goda skäl framförts för en omprövning av förbudet
för kreditinstituten att mottaga förvaltningsbolags aktier såsom pant för
lån, åtminstone vad beträffar de börsnoterade investmentbolagen. Dessa
Bankoutskottets utlåtande nr ''iH år Uttiti
11
bolag är i regel väl konsoliderade och bär sina aktieportföljer sammansatta
på sådant sätt att riskspridningen blir god. Därtill kommer att deras aktieinnehav
som regel hänför sig huvudsakligen till andra börsnoterade företag.
De omständigheter som här anförts gör att köp av förvaltningsbolagens
aktier inte minst för aktiesparare i liten skala kan te sig som en lämplig
placering. Det gällande belåningsförbudet minskar otvivelaktigt vederbörande
aktieägares ekonomiska handlingsfrihet och kan bl. a. därigenom
komma att minska förvaltningsbolagens möjligheter till aktieemission.
Frågan om en ändring av det här berörda stadgandet måste dock ses i ett
större sammanhang. Innan en lagändring sker hör i varje fall garantier
föreligga för att inte på nytt sådana missförhållanden uppstår som ursprungligen
motiverade förbudets tillkomst. Vidare behöver noga övervägas
hur den krets av förvaltningsbolag skall definieras, beträffande vars
aktier förbudet inte skulle gälla. Utskottet är sålunda inte berett att ansluta
sig till bankinspektionens förslag om en omedelbar lagändring utan
anser att en sådan bör baseras på en grundligare prövning av frågan.
Kreditinstitututredningen har till uppgift att företa en samlad översyn
av de bestämmelser för kreditinstitutens rörelse som är av betydelse för
gränsdragningen mellan institutens verksamhetsområden. Vid denna översyn
torde även det av motionärerna berörda stadgandet bli föremål för
uppmärksamhet. Utskottet, som på grundval av föreliggande material intar
en i princip positiv inställning till en uppmjukning av förbudet för kreditinstitut
att mottaga aktie i förvaltningsbolag som pant för lån, finner det
motiverat att riksdagen för Kungi. Maj :t ger till känna att riksdagen förutsätter
att den här berörda frågan blir föremål för prövning genom kreditinstitututredningens
försorg.
Åberopande vad här anförts hemställer utskottet,
att riksdagen i anledning av motionerna I: 309 och II: 380
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna vad utskottet
ovan anfört.
Stockholm den 22 november 1966
På bankoutskottets vägnar:
C. G. REGNÉLL
Närvarande :
från första kammaren: herrar Ståhle, Hilding, Gustaf Henry Hansson,
Åke Larsson, Palm, Lundberg, Larfors och Mattsson;
från andra kammaren: herrar Regnéll, Hagnell, Franzén i Motala,
Börjesson i Glömminge, Bengtsson i Landskrona, Larsson i Umeå, Rask*
och Löfgren.
* Ej närvarande vid justeringen.
MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660029
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1966:371 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till radiolag jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten