Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om prövning, eventuellt genom en parlamentarisk utredning, av möjligheterna att göra planeringsråden under ordförandeskap av landshövdingen till kollektivt beslutande regionalorgan i fråga om lokaliseringspolitik och samhällsplanering.

1966-02-22 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1966:9, Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om prövning, eventuellt genom en parlamentarisk utredning, av möjligheterna att göra planeringsråden under ordförandeskap av landshövdingen till kollektivt beslutande regionalorgan i fråga om lokaliseringspolitik och samhällsplanering.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 9 år 1966

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av motioner angående planeringsråden i

länen.

Till bankoutskottet har hänvisats följande motioner angående planeringsråden

i länen, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 249 i första kammaren av herr Ferdinand

Nilsson m. fl. och nr 285 i andra kammaren av herr Svensson i Vä

m. fl., vari föreslagits att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skall göra

framställning om en klarare, ur principiell demokratisk synpunkt acceptabel

och med hänsyn till lokaliseringssträvandena lämplig avvägning av

uppgifterna för länens lokaliseringsråd,

dels de likalydande motionerna nr 541 i första kammaren av herrar NilsEric

Gustafsson och Axel Kristiansson och nr 673 i andra kammaren av

herr Nilsson i Tvärålund m. fl., vari hemställts att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte anhålla om prövning, eventuellt genom en parlamentarisk

utredning, av möjligheterna att göra planeringsråden under ordförandeskap

av landshövdingen till kollektivt beslutande regionalorgan i fråga om

lokaliseringspolitik och samhällsplanering.

I fråga om motiveringen för dessa förslag hänvisas, i den mån redogörelse

därför icke lämnas i det följande, till motionerna I: 249 och II: 673.

Planeringsrådens tillkomst

Planeringsråden i länen har tillkommit i samband med de nya statliga

insatserna på lokaliseringspolitikens område från och med den 1 juli 1965.

Kommittén för näringslivets lokalisering uttalade i sitt betänkande »Aktiv

lokaliseringspolitik» (SOU 1963: 58), att dittills gjorda rön beträffande lokaliseringsverksamheten

klart hade visat nödvändigheten av vidgade möjligheter,

klarare riktlinjer och en fastare organisation för lokaliseringsverksamheten

på länsplanet. Genom sin auktoritet och centrala ställning ansågs

länsstyrelsen vara det organ som hade de bästa förutsättningarna att samordna

planeringsuppgifterna på denna nivå. En nära samverkan måste

emellertid äga rum med de statliga myndigheter och kommunala organ som

hade ansvaret för samhällsplaneringen i övrigt.

I avvaktan på förslag av den år 1961 tillkallade länsförvallningsutred
Bihang

till riksdagens protokoll 1966. 8 sand. Nr 9

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 9 år 1966

ningen borde inom varje länsstyrelse för överläggningar i lokaliseringspolitiska

frågor av större vikt eller av mera principiell betydelse inrättas ett

särskilt organ med rådgivande funktion, förslagsvis benämnt lokaliseringsråd.

I rådet, som skulle ha landshövdingen till ordförande, föreslogs ingå

chefstjänstemän i olika länsorgan, två av landstinget valda ledamöter samt

en representant för företagare och en för arbetstagare, båda utsedda av

länsstyrelsen.

I propositionen nr 185 år 1964 angående riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik

m. m. framhölls, att vid remissbehandlingen från skilda håll

riktats kritik mot kommitténs förslag till lokaliseringsråd, varvid särskilt

hade förekommit invändningar mot rådets sammansättning och storlek. Departementschefen

anförde, att det givetvis hade varit önskvärt att frågan

om den för lokaliseringsverksamheten erforderliga organisationen på länsplanet

hade kunnat bedömas i det vidare sammanhang som länsförvaltningsutredningen

hade att utreda. I avvaktan på resultatet av denna utredning

ansåg han det emellertid nödvändigt med vissa ställningstaganden, som

dock borde kunna omprövas när utredningen framlagt sina förslag.

Med hänsyn till de möjligheter som fanns att inom länsstyrelsens ram på

skilda sätt engagera de olika länsorganens tjänstemän i de med lokaliseringsverksamheten

sammanhängande arbetsuppgifterna syntes något behov

inte föreligga att sammanföra dem i ett särskilt lokaliseringsråd. Då emellertid

det regionala planeringsarbetet och de lokaliseringspolitiska ställningstaganden

som i övrigt erfordrades inom länet komme att innefatta för länet

och dess befolkning vitala frågor, ansågs det lämpligt att för behandling av

dithörande ärenden till länsstyrelsen knyta ett rådgivande organ med annan

sammansättning och benämnt planeringsråd. Detta borde främst delta

i handläggningen av frågor om samordning av kommunernas, landstingets

och de olika länsorganens insatser inom samhällelig planering, riktlinjer

för lokaliseringspolitiken i länet samt viktigare ärenden rörande ekonomiskt

stöd åt företag i samband med företagslokalisering. Det kunde, framhöll

departementschefen, förutsättas att rådets uppfattning komme att tillmätas

särskild tyngd vid de olika frågornas fortsatta handläggning i kommuner,

landsting och andra länsorgan.

Planeringsrådet föreslogs bestå av sju ledamöter och lika många suppleanter.

Av dem skulle tre ledamöter med suppleanter utses av Kungl. Maj :t,

de övriga av landstinget och i förekommande fall av stad utanför landstinget.

De av Kungl. Maj :t utsedda borde vara med länets näringsliv och

övriga förhållanden väl förtrogna personer och representera bl. a. arbetsmarknadsorganisationerna,

medan de övriga borde vara kommunala förtroendemän

och i möjligaste mån representera olika delar av länet. Mandatperioden

föreslogs bli fyra år och sammanfalla med de för kommunala styrelser

gällande mandatperioderna. Rådets överläggningar skulle ledas av

landshövdingen med landssekreteraren som ersättare, och rådets medlem
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 9 år 1966 3

mar skulle tillerkännas rätt att få avvikande mening antecknad till länsstyrelsens

beslut.

I sitt utlåtande (nr 48) över propositionen tillstyrkte bankoutskottet förslaget

om inrättande av planeringsråd. Utskottet slog fast, att planeringsrådet

borde ha en rådgivande funktion, men förutsatte i likhet med departementschefen

att rådets uppfattning komme att tillmätas särskild tyngd vid

de olika frågornas fortsatta handläggning. I flera motioner hade framförts

förslag om att antalet ledamöter i planeringsrådet skulle utvidgas och att

ledamöterna skulle utses enligt en delvis annan ordning än som angivits i

propositionen. För att kunna tillgodose önskemålen om en vidgad representation

i rådet föreslog utskottet att antalet ledamöter skulle bestämmas till

nio, av vilka fyra borde utses av Kungl. Maj :t och fem av landstinget. De av

Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna borde vara väl förtrogna med länets förhållanden

och representera bl. a. arbetsmarknadens och näringslivets organisationer.

De av landstinget utsedda ledamöterna borde ha kommunal förankring

och i möjligaste mån representera olika delar av länet. Samma regler

borde gälla i fråga om suppleanter.

Vad utskottet yttrat godkändes av riksdagen.

Gällande bestämmelser

Föreskrifter om planeringsråden har utfärdats av Kungl. Maj :t genom en

kungörelse den 29 januari 1965 (SFS nr 10), vilken trädde i kraft den 1 juli

1965. I kungörelsen förordnas att i varje län skall finnas ett planeringsråd

med uppgift »att som rådgivande organ deltaga i länsstyrelsens handläggning

av sådana ärenden om samhällsplanering eller kommunal, administrativ

eller judiciell indelning eller näringslivets lokalisering som är av allmän

betydelse eller större vikt».

Planeringsrådet utgöres av nio inom länet bosatta ledamöter. Fyra av

dessa utses av Kungl. Maj :t bland personer som är väl förtrogna med arbetsmarknaden,

näringslivet och förhållandena i övrigt inom länet. Fem ledamöter

väljs av landstinget bland personer med erfarenhet av kommunala

värv och förträdesvis så att olika delar av länet blir representerade i rådet.

Valet skall under gängse förutsättning vara proportionellt. För varje ledamot

utses i samma ordning en suppleant. Beträffande län som innehåller

stad utanför landsting eller mer än en landstingskommun gäller särskilda

regler. Tjänstgöringstiden för ledamöter och suppleanter i planeringsrådet

skall sammanfalla med tjänstgöringstiden för ledamöter i kommuns styrelse.

Länsstyrelsen skall underrätta ledamöterna och suppleanterna om tidpunkten

för handläggning i vilken planeringsrådet skall deltaga. Vid sådan

handläggning äger suppleant närvara och yttra sig. Ledamot av planeringsrådet

äger få sin mening antecknad till länsstyrelsens protokoll om den avviker

från länsstyrelsens beslut eller yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 9 år 1966

I en inom inrikesdepartementet den 29 juni 1965 upprättad promemoria

rörande arbetsuppgifter i samband med lokaliserings-, planerings- och utredningsverksamheten

i länen understrykes, att innebörden av vad som föreskrives

i kungörelsen är att planeringsrådet inte skall avge yttranden till

länsstyrelsen utan deltaga i den slutliga handläggningen av vederbörande

ärenden. Vidare framhålles att det förutsatts att rådets ställningstaganden

skall tillmätas särskild tyngd. Härutöver anföres i promemorian följande:

Genom planeringsrådets anknytning till länsstyrelsen kommer den rättsliga

grunden för rådets verksamhet att utgöras av — förutom ovannämnda

kungörelse — de bestämmelser som reglerar länsstyrelsens uppgifter och

befogenheter. I tillämpliga delar gäller länsstyrelseinstruktionen som instruktion

även för planeringsrådet. Enligt 37 § länsstyrelseinstruktionen gäller

således domarejäv för alla som deltar i länsstyrelsens handläggning av

ärende, således även för planeringsrådets ledamöter.

Inom de ämnesområden som anges i 1 § kungörelsen — frågor om samhällsplanering,

indelning och näringslivets lokalisering — skall planeringsrådet

deltaga i handläggningen av till länsstyrelsen inkommande ärenden

av allmän betydelse eller större vikt och i en initiativverksamhet, som har

sin grund främst i bestämmelsen i 4 § länsstyrelseinstruktionen, att länsstyrelsen

bl. a. skall ge noggrann akt på länets tillstånd och behov samt i allt

söka främja länets utveckling och dess befolknings bästa. Tillämpliga i

detta sammanhang är också föreskrifterna i 5 § samma instruktion att

länsstyrelsen i erforderlig omfattning skall följa verksamheten inom länsarbetsnämnd,

länsbostadsnämnd, lantbruksnämnd och länsskolnämnd samt

hos andra statliga myndigheter i länet, vilkas arbetsuppgifter berör till länsstyrelsens

ämbetsbefattning hörande frågor, att det åligger länsstyrelsen att

verka för att den statliga verksamheten inom sådana områden med vilka

länsstyrelsen har att ta befattning i möjligaste mån samordnas samt att

länsstyrelsen jämväl eljest i erforderlig utsträckning skall samarbeta och

samråda med andra statliga myndigheter ävensom med kommunala myndigheter

samt företrädare för menigheter och sammanslutningar.

Av det sagda följer att formen för handläggning av ett ärende där planeringsrådet

skall delta så nära som möjligt bör ansluta sig till i övrigt tilllämpade

arbetsrutiner. Den normala arbetsgången synes bli följande.

Föredragning sker inför landshövdingen eller hans ställföreträdare och

rådets ledamöter samt de tjänstemän och experter, som enligt instruktion

och arbetsordning skall delta i handläggningen. Efter överläggning har

landshövdingen eller hans ställföreträdare att tillkännage sitt beslut varefter

rådets ledamöter — däremot ej suppleant om ordinarie ledamoten är

närvarande — äger få avvikande mening antecknad (5 § första stycket kungörelsen).

I fråga om föredragandens eller annan i handläggningen deltagandes

skyldighet att anmäla avvikande mening gäller givetvis länsstyrelseinstruktionens

föreskrifter. Föreskriften i samma instruktion om skyldigheten

för den som deltagit i ett ärendes slutliga handläggning att påteckna

akt, protokoll eller annan handling gäller inte planeringsrådets ledamöter

(5 § andra stycket kungörelsen).

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 9 år 1966

5

Länsförvaltningsutredningens direktiv

För att utreda frågan om länsförvaltningens organisation m. m. tillkallades

år 1961 länsförvaltningsutredningen, vars arbete enligt 1966 års riksdagsberättelse

beräknas bli slutfört under innevarande år. Frågan om lekmannamedverkan

i länsstyrelsen hör till dem som tillmätts särskild vikt i

direktiven för denna utredning. Det påpekas att i de fristående länsnämnderna

besluten i princip fattas kollegialt med deltagande av särskilt utsedda

lekmän. Då en uppgift är att bedöma, huruvida dessa nämnder kan inordnas

i länsstyrelsen, bör utredningen enligt direktiven undersöka i vilka

ärendegrupper —- inom såväl länsstyrelsens som länsnämndernas verksamhetsområden

— en medverkan av lekmän kan anses behövlig eller önskvärd.

Riktlinjer för uppdelning på pleniärenden och tjänstemannaärenden bör därvid

anges med beaktande av bl. a. att lekmännen ej onödigtvis betungas med

rutinärenden. Vidare anges i direktiven att de organisatoriska konsekvenserna

av lekmannamedverkan i länsstyrelserna bör utredas, varjämte förfarandet

måste regleras.

I sammanhanget uppmärksammas även vissa vid direktivens tillkomst pågående

utredningar rörande särskilda organisationsfrågor. Bl. a. nämnes

frågan om den samhälleliga lokaliseringsverksamheten, som vid denna tid

var under behandling hos kommittén för näringslivets lokalisering. Det

framhålles att lokaliseringsverksamhetens organisation vad gäller länsförvaltningen

är ett sådant delproblem, som måste sättas in i det med länsförvaltningsutredningen

avsedda större sammanhanget.

Motionerna

I motionerna 1: 249 och II: 285 ges inledningsvis en översikt över innehållet

i de föreskrifter och uttalanden rörande planeringsråden för vilka ovan

redogjorts. Motionärerna konstaterar, att det på intet håll säges att planeringsrådet

har självständig beslutanderätt under demokratiska former eller

att det kan framföra krav på utredningar eller åtgärder. Det framstår enligt

motionärernas uppfattning som från principiell synpunkt nödvändigt att

de omfattande uppgifter, vid vilkas handläggning rådet anses böra medverka,

klarare preciseras och att dess självständiga rätt att taga initiativ

och besluta göra framställning om utredningar, som av rådets majoritet befinnes

erforderliga, fastslås. Likaså säges det vara motiverat att undersöka

i vad mån rådet kan beredas möjlighet att påverka fördelningen av för lokaliseringsverksamheten

inom länet avsedda resurser. Motionärerna finner det

angeläget att den nuvarande oklarheten i fråga om planeringsrådets uppgifter

rättas till snarast möjligt, innan verksamheten ännu tagit fastare

former.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bankoutskottets utlåtande nr 9 år 1966

I motionerna 1:541 och 11:673 fastslås, att planeringsråden saknar den

effektivitet som kunnat förväntas. Som en brist anges, att icke alla frågor

som skall gå vidare till arbetsmarknadsstyrelsen i dess egenskap av centralt

lokabseringsorgan dessförinnan behandlas av planeringsrådet. En kollegial

beslutanderätt för planeringsrådet framstår för motionärerna som ett bättre

system än det nuvarande. Detta säges också innebära att länsstyrelsen, en

statlig myndighet, får ett mycket stort inflytande över kommunernas lokaliseringspolitiska

åtgärder, vilket enligt motionärerna knappast varit avsett

vid reformens genomförande.

Utskottet

En grundtanke i organisationen av den mera aktiva samhälleliga lokaliseringspolitik

som genomförts från och med innevarande budgetår har varit

att länsstyrelsen skall leda och samordna verksamheten på det regionala

planet. En viktig organisatorisk nyskapelse har varit det planeringsråd med

ledamöter utsedda dels av landstingen, dels av Kungl. Maj:t, som därvid

knutits till länsstyrelsen. De grundläggande föreskrifterna om planeringsrådet

har utfärdats i början av år 1965, kort efter riksdagens beslut om riktlinjerna

för lokaliseringspolitiken.

De föreliggande motionerna präglas av uppfattningen att planeringsrådet

bör spela en central roll vid behandlingen av lokaliseringspolitiska frågor

på det regionala planet. Utskottet delar denna uppfattning, som måste anses

stå i fullständig samklang med statsmakternas intentioner i detta hänseende.

Även om planeringsrådet skulle ha en rådgivande funktion, borde, enligt

vad som uttalades i 1964 års proposition om lokaliseringspolitiken, dess

uppfattning komma att tillmätas särskild tyngd vid de olika frågornas fortsatta

handläggning. Detta uttalande underströks av bankoutskottet i dess

utlåtande över propositionen. Syftet att ge tyngd åt planeringsrådets medverkan

får också sägas ha legat bakom det förslag beträffande rådets numerär

och tillsättning, som utskottet med vissa ändringar i förhållande till propositionen

framlade och som godkändes av riksdagen. Samma syfte kommer

också tydligt till uttryck i de föreskrifter rörande planeringsråden som

Kungl. Maj :t utfärdat och som fått en auktoritativ tolkning i den inom

inrikesdepartementet upprättade promemoria vilken åberopas i motionerna

I: 249 och II: 285 och refererats tidigare i förevarande utlåtande. Enligt utskottets

mening måste en riktig tillämpning av dessa föreskrifter ge planeringsrådet

goda möjligheter att på ett avgörande sätt påverka planeringen

och genomförandet av lokaliseringspolitiska åtgärder inom länet.

Att planeringsrådet icke fått en beslutande funktion måste bl. a. ses mot

bakgrund av det förhållandet att länsförvaltningens organisation sedan

flera år är föremål för en ingående prövning genom länsförvaltningsutredningens

försorg. I direktiven för denna utredning har särskilt angivits, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 9 år 1966 ''

frågan om lokaliseringsverksamhetens organisation på länsplanet måste

sättas in i det större sammanhang som avsetts med utredningen. I detta sammanhang

ingår bl. a. frågan om lekmannamedverkan i länsstyrelsen efter

mönster av den lekmannamedverkan som sker inom de fristående länsnämnderna.

Att ställningstagandena i fråga om lokaliseringsverksamhetens

organisation på länsplanet borde kunna omprövas, när länsförvaltningsutredningen

framlagt sina förslag, underströks i 1964 års proposition om

lokaliseringspolitiken. Utredningens betänkande synes nu vara att vänta

under det närmaste året.

Sammanfattningsvis vill utskottet sålunda anföra, att planeringsrådets

ställning och funktion inom en nära framtid kan komma att omprövas,

sedan frågan om lekmäns deltagande i länsstyrelsen blivit grundligt belyst.

Den diskussion av länsstyrelsens utformning som är att vänta måste inte

minst komma att avse den verksamhetsgren där planeringsrådet nu lämnar

sin medverkan.

Mot bakgrund av vad här sagts synes någon framställning till Kungl.

Maj :t om utredning eller annan åtgärd beträffande planeringsrådens ställning

och uppgifter inte nu vara motiverad. Under den tid som nuvarande ordning

består bör praxis inom ramen för givna bestämmelser kunna under

berörda parters medverkan utformas på ett sätt som i väsentlig mån tillgodoser

de önskemål som föranlett motionärernas förslag.

Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställer utskottet,

1. att motionerna I: 249 och II: 285 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd;

2. att motionerna I: 541 och II: 673 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 februari 1966

På bankoutskottets vägnar:

C. G. REGNÉLL

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ståhle, Hilding, Gustaf Henry Hansson,

Äke Larsson, Palm, Nils Theodor Larsson, Lundberg och Larfors;

från andra kammaren: herrar Regnéll, Börjesson i Glömminge*, Bengtsson

i Landskrona, Ekström i Iggesund, Rask, Löfgren, fru Hörnlund och

herr Hyltander*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.