Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966
1966-11-22 · 42 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 37 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1966:24, Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966
1
Nr 24
Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande vissa naturvårdsfrågor
in. m.
Till jordbruksutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling upptagna motioner, nämligen
A) betr. Naturvårdsverksamhet m. m.:
1) 1:233 av herr Hansson, Torsten, likalydande med 11:306 av fru Sjövall
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla att regeringen snarast inhämtar Nordiska rådets yttrande rörande
gemensamma internationella insatser i syfte att skydda Skandinaviens flyttfåglar;
2)
I: 234 av herr Holmberg m. fl., likalydande med II: 301 av herr Bohman
m. fl., i vilka motioner, såvitt de hänvisats till jordbruksutskottet,
hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
angående dels förutsättningarna för en önskvärd landskapsvård
med beaktande av de ekonomiska och praktiska betingelser som en rationell
betesproduktion kan möjliggöra inom de odlingsområden som bör bevaras
åt framtiden, dels ock skyddet för de svenska viltstammarna;
3) I: 332 av herr Hjorth m. fl. och II: 760 av fröken Ljungberg m. fl., i
vilka likalydande motioner hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t ville anhålla att Kungl. Maj :t måtte dels uppdra åt statens naturvårdsnämnd
att utreda problemen rörande dokumentära naturundersökningar
i samband med exploateringsföretag, dels vidga direktiven för den
pågående utredningen inom statskontoret angående naturvårdens administration
i anslutning till de i motionerna framförda synpunkterna vad
avser personalfrågor och organisation;
4) I: 333 av herr Jansson, Paul, och Andersson, Birger, likalydande med
11:401 av herr Blomkvist m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära utredning angående inrättande av naturreservat
i Valle härad, Skaraborgs län;
5) I: 604 av herr Hjorth m. fl. och II: 765 av herr Tobé m. fl., i vilka likalydande
motioner hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller
om en översyn av de rättsliga och ekonomiska betingelserna för naturvårdens
markfrågor varvid syftet bör vara att kunna förverkliga en långsiktig
och från allmän synpunkt rimlig naturvårdsplanering i enlighet med
vad i motionerna anförts.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 10 samt. Nr 24
2
Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966
B) betr. Organisationsfrågor:
1) 1:99 av herr Hjorth m. fl. och 11:136 av herr Ekström i Iggesund
m. fl., i vilka likalydande motioner hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhåller om att Kungi. Maj :t måtte anmoda de pågående utredningarna
om länsförvaltningen och dess naturvårdsorgan att beakta de
i motionerna framförda synpunkterna på naturvårdens arbetskraftsbehov
och på naturvårdstjänstemännens och naturvårdsrådens ställning och arbetsförhållanden
;
2) I: 101 av herr Olsson, Manne, m. fl., likalydande med II: 139 av herr
Nyström m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att direktiven
för den utredning angående vatten- och luftvårdens organisation som påbörjats
av statskontoret jämlikt riksdagens beslut den 25 maj 1965 kompletteras
på så sätt att utredningen uttalar sig huruvida den i direktiven angivna
tidpunkten för länsingenjörskontorens inordnande i länsstyrelserna är
lämplig, bl. a. med hänsyn till länsstyrelsernas organisation, och ifrågasatts
om inte länsingenjörskontoren bör inordnas först sedan beslut fattats —
efter det länsförvaltningsutredningen framlagt sina förslag — och i avvaktan
därpå direkt underställas statens naturvårdsnämnd;
3) I: 336 av fru Olsson, Elvy och herr Mattsson, likalydande med II: 403
av herr Johansson i Växjö in. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående införandet av
en kommunens natur- och viltvårdsnämnd;
4) I: 600 av herr Andersson, Torsten och II: 743 av herr Grebäck, i vilka
likalydande motioner hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om utredning och förslag rörande ett centralt statligt organ
för översiktlig planering med särskilt avseende på naturvårds- och friluftsfrågor,
vattentillgångarnas bevarande in. fl. liknande frågor.
C) betr. Vissa finansieringsfrågor:
1) I: 329 av herr Bengtson m. fl., likalydande med II: 402 av herr Hedlund
ni. fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om skyndsam prövning och förslag beträffande sådan ändring av reglerna
för dispositionen av domänverkets markfond, att fondens medel må
kunna tas i anspråk för inköp av särskilda natur- och fritidsområden samt
för ordnande av friluftsanläggningar;
2) 1:617 av herr Sveningsson, likalydande med II: 762 av herr Magnusson
i Tumhult m. fl., vari hemställts, såvitt nu är i fråga, att riksdagen
måtte besluta a) att ändra grunderna för disponering av domänverkets
markfond i enlighet med vad i motionerna anförts; b) att inrätta en fond
för ersättning till markägare, vilka är berättigade till ersättning enligt naturvårdslagen.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 2b år HKiti
3
Beträffande »let närmare innehållet i förenämnda motioner får utskottet
hänvisa till motionerna 11:306, 11:301, 11:760, 1:333, 1:604, 1: 09, 11:139,
II: 403, I: 600, II: 402 och II: 762.
Remissyttranden över vissa motioner, ni. m.
A. Naturvårdsuerksamhet m. m.
över motionsparet 1:2 33 och 11:306 har remissyttranden avgetts
av statens naturvårdsnämnd, viltforskningsrådet och 1964 års naturresursutredning.
Statens naturvårdsnämnd förordar åtgärder i det av motionärerna angivna
syftet och anför därvid.
Det träskområde i Guadalquivirdeltat, som motionärerna vill slå vakt
om, har ett synnerligen stort värde såsom liäckningslokal för en mängd
sällsynta och hotade fågelarter samt utgör en växt- och djurgeografiskt
synnerligen intressant biotop av oersättligt slag. Frågan om bevarandet av
dylika områden har tagits upp i olika internationella organ. Sålunda anordnade
the International Union for Conservation of Nature and Natural Resources
(IUCN), the International Council for Bird reservation (ICBP)
och the International Wildfowl Research Bureau (IWRB) år 1962 en konferens
rörande det s. k. Project MAR — for the conservation and management
of temperate marshes, bogs and other wetlands. Denna konferens
följdes år 1963 av »The First European Meeting on Wildfowl Conservation»
i Skottland på inbjudan av den engelska regeringen och IWRB. Vid
bägge konferenserna framhölls vikten av att bevara träskområdena i Guadalquivirdeltat.
Frågan om skydd för europeiska flyttfågelreservat och
vetenskapligt värdefulla biotoper behandlas också inom den av Europarådet
tillsatta expertkommittén för natur- och landskapsvård.
Enligt naturvårdsnämndens mening skulle det vara en svår förlust för
såväl vetenskapen som det internationella naturvårdsarbetet om ifrågavarande
träskområde förstördes. Då även den skandinaviska fågelfaunan
skulle menligt påverkas härav, finner naturvårdsnämnden rimligt, att de
nordiska länderna ger ekonomiskt bidrag till aktionen för att rädda området
i fråga.
Naturvårdsnämnden har i ärendet infordrat yttrande från Svenska naturskyddsföreningen,
som anför bl. a. följande.
Föreningen vill understryka, att behovet av medel för studium av de
biologiska grundvalarna för produktiviteten och människans hälsa och välstånd
är synnerligen stort. Motionärerna har här tagit upp ett mycket angeläget
spörsmål, och vårt land bör enligt föreningens mening ej undandra
sig de förpliktelser som ett deltagande i det Internationella Programmet
innebär. De medel som hittills ställts till förfogande torde ej på långt när
vara tillräckliga, även om man beaktar att programmet ännu endast befinner
sig i inledningsskedet.
Den verksamhet inom det Internationella Biologiska Programmet som
syftar till att bevara terrestra växt- och djursamhällen är ur naturvårds
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
4
Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966
synpunkt av mycket stort intresse. Inte minst gäller detta frågan om skydd
för flyttfåglarnas övervintringslokaler. Föreningen finner därför tanken på
att söka anskaffa medel till förvärv av det aktuella området synnerligen
värd att stödjas. Man kan här jämföra med de insatser som från svensk
sida gjorts för att bidraga till bevarandet av de egyptiska templen vid Abu
Simbel. De utgör ett exempel på att Sverige ställt medel till förfogande för
skyddsåtgärder, även om objektet legat utanför landets gränser.
Motionärernas förslag om att regeringen skulle inhämta Nordiska rådets
yttrande rörande gemensamma internationella insatser vill föreningen tillstyrka.
Det kan dock ifrågasättas, om detta, med hänsyn till tidsutdräkt o.
dyl., är tillräckligt. Eftersom det torde föreligga stor risk att det aktuella
området spolieras som övervintringslokal för flyttfågel innan erforderliga,
gemensamma åtgärder kan vidtas från skandinaviskt håll vill föreningen
förorda, att även andra möjligheter till skyddsåtgärder undersöks jämsides
med att inom Nordiska rådet kontakt tas de skandinaviska länderna emellan.
Möjligen kan en diplomatisk aktion från svensk eller skandinavisk sida göra
avsedd verkan.
Viltforskningsrådet tillstyrker motionerna och anför närmare.
Las Marisma de Hinojos utgör en viktig del av Guadalquivirdeltats sumpmarker,
vilka otvivelaktigt har en stor betydelse som rast- och övervintringsplats
för nordiska flyttfåglar. Genom ringmärkningar utförda i Danmark
och Sverige har visats, att bland annat våra stammar av grågäss och
vipor till inte obetydlig del övervintrar just i marismerna. För ytterligare ett
stort antal arter — icke blott vadare och änder, utan även trastar samt
vissa av biocider f. n. svårt hotade, totalfridlysta rovfåglar — utgör området
övervintringsort eller rastplats på sträcket. Inom det aktuella delområdet
torde dessutom störningarna, särskilt jakten, vara mindre än på de flesta
andra lämpliga övervintringsplatser i sydvästra Europa, vilket accentuerar
dess värde för bibehållande av flyttfågelstammarnas numerär. Då marismerna
genom de senaste fyrtio årens dikningar reducerats till knappt en
fjärdedel av sin tidigare utsträckning, torde talet om en förestående exploatering
av Marisma de Hinojos icke vara något tomt hot.
Från principiell synpunkt önskar rådet framhålla, att förvandlingen av
västra Guadalquivirdeltat till ett naturreservat är en länk i en långsiktig
aktion för att åt olika länder, särskilt inom hårt exploaterade trakter, rädda
större sjöar eller sankmarker undan den pågående vattenförstöringen.
Därmed skapas varaktiga replipunkter för många djur som eljest snabbt
undanträngs av odling och industrialisering, samtidigt som unika miljöer
bevaras för forskning och rekreation. Att stödja en dylik, på internationellt
biologiskt samarbete baserad aktion bör vara i Sveriges intresse oavsett om
vi —- som i detta fall — kan peka på ett direkt samband mellan vår fauna
och det aktuella områdets eller ej. World Wildlife Fund’s verksamhet ger
stöd åt respektive länder till bevarande av deras naturresurser, varför stöd
åt WWF kan betraktas som ett icke oviktigt komplement till den tekniska
utvecklingshjälp som vi annars bedriver.
Rådet delar motionärernas uppfattning, att det är angeläget att området
Las Marisma de Hinojos omvandlas till ett reservat för häckande och förbiflyttande
fåglar. Rådet delar likaledes motionärernas uppfattning, att
frågan bör tas upp i internordiskt sammanhang och överlämnas till Nordiska
rådet för yttrande och rekommendation.
En rekommendation från Nordiska rådets sida borde i denna situation
Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966 5
kunna få viss effekt om den riktades till berörda regeringar i syfte att i
första hand påverka dessa att göra en insats. En samfälld aktion fiån en
grupp nordiska länder borde därvid rimligen få större effekt än andra av
bilateral diplomatisk karaktär.
196A års naturresursutredning förklarar sig ej vara beredd att avge något
utförligare utlåtande, enär de frågor motionerna behandlar ej faller direkt
inom utredningens arbetsområde. Med hänsyn till det allmänna värde, som
ligger i tillskapande av skyddade områden för faunan, har utredningen
emellertid ingenting att invända mot alt den berörda frågan vidare behandlas
bl. a. i Nordiska rådet.
I sammanhanget torde få anmälas att till utskottet inguits en skrivelse
från ordföranden i IBP-kommittén, professor Carl-Göran Hedén, vari anmälts
att specialkommittén för det internationella biologiska programmet
vid sammanträde den 5 april 1966 i Paris ansett sig i anledning av förevarande
motioner böra för den svenska riksdagen framhalla den stora betydelsen
av att internationell hjälp lämnas de spanska myndigheterna för
att ifrågavarande områden tryggas som en betydelsefull reserv för internationell
biologisk forskning.
Över motionerna 1:234 och 11:301 har remissutlåtanden avgetts
av domänstyrelsen, lantbrukshögskolan, lantbruksstyrelsen, skogshögskolan,
skogsstyrelsen, statens naturvårdsnämnd — som bifogat yttranden
av Svenska naturskyddsföreningen och Samfundet för hembygdsvård —
viltforskningsrådet, Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund.
Uppfattningen bland remissinstanserna i fråga om behovet av utredning
rörande i motionerna behandlade frågor är delad.
Domänstyrelsen anser det f. n. inte vara befogat med en särskild utredning
då de allmänna jaktfrågorna den 1 juli 1966 överförts till statens
naturvårdsnämnd och den pågående naturresursutredningen delvis kommer
i kontakt med samma problem.
Styrelsen för lantbrukshögskolan, som begränsar sig till frågan om förutsättningarna
för en önskvärd landskapsvård, hänvisar till ett av styrelsen
avgivet utlåtande över motionerna I: 337 och II: 408 till 1965 års riksdag,
i vilket styrelsen tillstyrkte att en utredning kommer till stånd.
Lantbruksstyrelsen anser en viss försiktighet vara påkallad att starta nya
utredningar med hänsyn bl. a. till naturresursutredningens arbete. Detta
bör enligt styrelsen dock ej hindra att frågan om riktlinjer rörande den
långsiktiga markanvändningen i det retarderande odlingslandskapet i form
av företagsekonomiska modellstudier kan angripas separat och utan dröjsmål.
Styrelsen anför närmare.
Lantbruksstyrelsen delar motionärernas uppfattning att landskapsvården
i områden med vikande jordbruk bör ägnas betydande uppmärksamhet.
Ett viktigt led i lantbruksorganisationens verksamhet för främjande av
strukturrationaliseringen i jord- och skogsbruket är den utvecklingsplane
-
6
Jordbruksutskottets utlåtande nr 2i år 196<i
ring på jord- och skogsbrukets område, som numera bedrivs länsvis och
vanligen i direkt anslutning till länsutredningar i länsstyrelsens regi. Överväganden
rörande jord- och skogsbrukets utveckling blir härigenom samordnade
med bedömanden rörande samhällsutvecklingen i övrigt. I utvecktingsplaneringen
för jord- och skogsbruket ägnas den nuvarande
och framtida markanvändningen ett betydande intresse. Således bedöms
vilka områden, som på längre sikt kommer att användas för jordbruk, och
vilka, som sannolikt kommer att tas ur jordbruksproduktionen. Vid dessa
utredningar och överväganden är det naturligt att landskaps- och naturvård
beaktas liksom frågan om vilka områden, som kan väntas komma att ianspråktas
för friluftsändamål.
I den aktiva inköpsverksamhet, som lantbruksnämnderna bedriver, händer
det ej sällan, att nämnderna erbjuds förvärva fastigheter, som endast
delvis kan användas för rationaliseringsändamål, men som innehåller mark
med sådant läge och sådan beskaffenhet, att ett betydande intresse föreligger
att ta marken i anspråk för naturvårdsändamål eller dylikt. Lantbruksnämnderna
bär därvid möjlighet — och detta bär också ägt rum —
att överlåta för naturvårdsändamål lämpad mark exempelvis till kommun
eller statens naturvardsnämnd. I viss utsträckning kan tillämpningen av
jordförvärvslagstiftningen motverka exploateringsförvärv som strider mot
den översiktliga planeringen för jord- och skogsbrukets utveckling.
Lantbruksnämnderna har vidare möjlighet att under den tid kronan äger
markområden av intresse ur naturvårds- och friluftslivssynpunkt medverka
till att marken påläggs sådana restriktioner beträffande utnyttjandet, som
kan vara befogade ur sådana synpunkter. Detta kan exempelvis avse skydd
av landskapsbilden eller skydd för allmänhetens friluftsliv. I samband med
förvärvstillståndsprövning jämlikt jordförvärvslagen ges också tillfälle att
ta upp förhandlingar om att belägga markområden med likartade restriktioner.
Inom ramen för den översiktliga planeringen, som syftar till att tillskapa
handlingsprogram för olika regioner, bedrivs också en företagsekonomisk
planering syftande till att klarlägga förutsättningarna för olika företagstyper
och företagsformer. Ekonomisk kalkyleringsverksamhet bedrivs vidare
i enskilda ärenden till grund för det ekonomiska stödet till inre och
yttre rationalisering och till upplysnings- och rådgivningsverksamhet. Det
är naturligt att i den företagsekonomiska kalkyleringen uppmärksamheten
riktas på att i ur landskapsvårdssynpunkt känsliga områden eftersträva
sådana alternativa driftsformer, som beaktar naturvårdens önskemål. Den
primära utgångspunkten måste därvid dock vara att söka nå sådana företagsformer,
som kan göras ekonomiskt självbärande.
Till grund för den verksamhet som statens naturvårdsnämnd, lantbruksnämnderna
m. fl. bedriver och som har betydelse för naturvården är det
givetvis önskvärt att ett utvecklingsarbete kommer till stånd. Ett sådant
arbete bör enligt lantbruksstyrelsens mening omfatta bl. a. utarbetande av
gemensamma riktlinjer för naturvårdsfrågornas behandling vid översiktliga
överväganden rörande markanvändningen samt modellstudier rörande företagens
anpassning till landskapsvården. Lantbruksstyrelsen är för sin del
beredd att i samarbete med statens naturvårdsnämnd intensifiera insatserna
föi att astadkomma riktlinjer till grund för överväganden rörande den
långsiktiga markanvändningen i det retarderande odlingslandskapet. De
företagsekonomiska modellstudierna synes lämpligen böra utföras i samråd
Jordbruksutskottets uttalande nr 24 år 1960 7
mellan statens naturvårdsnämnd, lantbruksstyrelsen och lantbrukshögskolan.
Skogslwtjskolan förklarar si» i princip instämma i de synpunkter som
redovisats i motionerna. Enligt högskolans mening torde det emellertid
beträffande yrkandet i punkten a) i motionerna inte enbart vara fråga om
eu rationell betesproduktion utan problemet måste anses vara av vidare
omfattning än som angivits under nämnda punkt. Högskolan betonar vidare
angelägenheten av att såväl enskild som statlig försöksverksamhet med
köttdjursproduktion stimuleras, då högskolan anser atL mycket talar för
att en lämplig sådan produktion kan vara förenad med eu viss lönsamhet.
I fråga om nyssnämnda motionsyrkande anför högskolan närmare.
Genom den nya naturvårdslagens tillkomst 1964 har naturvården vunnit
en väsentligt bättre stabilitet än tidigare, och riktlinjer har uppdragits för
arbetets bedrivande inom såväl natur- som landskapsvård. Det är emellertid
helt naturligt, att lagen ej kunnat ta ställning till alla problem inom detta
vida fält. På grund av den kraftiga omdaning, som f. n. pågår inom lantoch
skogsbruk, och den kraftiga expansion, som fritidsverksamheten nu
befinner sig i, tillkommer även nya problem, som vid lagens tillkomst måhända
ej hade samma aktualitet som nu.
I de av hr Bohman in. fl. väckta motionerna om utredning angående
landskapsvården har aktualiserats ett antal viktiga problem, som enligt
motionärerna tarvar eu närmare utredning.
Ur rent landskapsvårdande synpunkt torde väl, enligt skogshögskolans
förmenande, det allt mer accelererade nedläggandet av mindre räntabla
jordbruk och igenplanteringen av åkrar med huvudsakligen granskog vara
det största problemet. I den aktuella diskussionen om den framtida jordbruksdriftens
utformning har man kalkylerat med att kanske en miljon
hektar åker och äng måste överföras från öppen jord till skogsmark. Ur
rent ekonomiska synpunkter är en sådan strukturomvandling säkert berättigad
även om det ej utan vidare torde kunna göras gällande att skogsplantering
i alla lägen är det bästa alternativet vid nedläggandet av jordbruk.
Som motionärerna påpekat, kommer emellertid skogsplantering att inom
stora områden helt omvandla den öppna och ljusa landskapsbild, som vi
nu förknippar med svensk natur. Inom vissa områden kan plantering ske
utan större förfång för landskapsbilden, t. ex. på utägor i skog, men om
detta sker i närheten av bebyggelse, vägar, sjöar och dylikt kommer landskapsbilden
radikalt att förändras till det sämre. Högskolan vill emellertid
i detta sammanhang erinra om den verksamhet i motsatt riktning som f. n.
sker på bl. a. domänverkets marker genom att man »öppnar» landskapet,
»hugger fram» sjöar och dylikt. Enligt högskolans mening är det viktigt,
att innan omställningsprocessen från åker till skog gått allt för långt, man
försöker finna ekonomiskt försvarbara alternativ till denna ur estetisk synpunkt
många gånger föga önskvärda omdaning. Hur detta problem skall
kunna lösas är åtminstone för närvarande svårt att se. Att räkna med att
finna en lösning, som skulle vara tillämpbar i alla lägen, torde ej vara realistiskt.
Man måste säkerligen tänka sig olika lösningar avpassade allt efter
omständigheterna. Motionärerna har framkastat möjligheten av köttproduktion
på de tidigare öppna markerna. Detta förslag kan enligt högskolans
mening vara realistiskt inom vissa områden, men ogenomförbart inom
8
Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966
andra. Högskolan anser med hänsyn härtill angeläget att förutsättningarna
för köttdjursproduktion med utnyttjande av hagmarksbete närmare utreds
genom en direkt försöksverksamhet. Väsentligt är därvid att experter
anlitas från såväl lantbruks- som skogssidan. Vidare kan man tänka
sig möjligheten att marken inom lämpliga områden i stället för att planteras
med granskog utnyttjas för lövskog, vilket ger ett ljusare och vänligare
intryck och som dessutom ur ekonomisk synpunkt kan vara försvarbart.
Motionärerna nämner vissa mycket höga arealkostnader för viss naturvård
i syfte att skydda »den hävdvunna landskapsmiljön». Givetvis bör sådana
åtgärder vidtas i viss utsträckning, även om de till sin natur ligger
nära parkvård, men för den övervägande del av den areal, där man vill
skapa en ur rekreationssynpunkt lämplig miljö, torde man av ekonomiska
skäl tvingas in på linjer innebärande ett modifierat men ekonomiskt lönsamt
skogsbruk, i vilket lövträden tillmäts en avsevärd plats. Möjligheterna
att på detta sätt förbilliga naturvården torde vara mycket stora. I denna
fråga vill högskolan hänvisa till den danska skriften: J. Seliested 1963:
Blandingsskoven. Ett enligt högskolans mening mycket väsentligt problem
i detta sammanhang är den principiella frågan, vem som slutligt bör
svara för kostnaderna för de åtgärder som bedöms erforderliga ur naturoch
landskapsvårdande synpunkt. Enligt vad högskolan erfarit skall denna
principiella fråga till viss del ha berörts i samband med den pågående utredning
angående bibehållandet av våra bokskogar, den s. k. bokskogsutredningen,
vilken föranletts av inom riksdagen väckta motioner och vilken
skogsstyrelsen fått i uppdrag att verkställa tillsammans med statens naturvårdsnämnd.
Inom vissa områden återigen kanske den öppna marken med fördel
kan användas för fritidsbebyggelse. Härigenom kommer den öppna landskapsbilden
att kunna bibehållas. Vidare "är det högskolan bekant att domänverket
och andra skogsförvaltande ägarkategorier mot lägre hyra upplåter
övergivna torp och gårdar till »söndagstorpare», mot att dessa förbinder
sig att sköta närmaste kringliggande områden och förhindra en invandring
av skog och slyvegetation. Erfarenheterna av dylika arrangemang
är goda.
Högskolan har velat nämna dessa olika möjligheter till att försöka bibehålla
en öppen natur åtminstone inom ur landskapsvårdssynpunkt känsliga
områden. Huruvida dessa förslag är ekonomiskt realistiska eller icke,
torde ännu icke vara möjligt att bedöma.
I fråga om skyddet för de svenska viltstammarna anför högskolan.
Att den nu pågående intensiva rationaliseringen inom skogs- och lantbruk
utövar ett kraftigt inflytande på våra vilda djur torde stå fullt klart. Vad
denna omställningsprocess emellertid betyder för det vilda i positiv eller
negativ riktning vet vi dock mycket litet" om liksom om omfattningen av
den skadegörelse, som kan förväntas på ett starkt rationaliserat skogs- och
lantbruk. Detta har tidigare framhållits av högskolan i samband med att
högskolan till Kungl. Maj :t ingav förslag till ändring av ämnesområdet för
den år 1964 ledigblivna professuren i skogszoologi. Högskolan bedömde
därvid de nyss berörda frågorna så viktiga, att ämnesområdet för professuren
föreslogs ändrat till »skoglig vertebratekologi», varigenom betonades
vikten av att frågor rörande samspelet mellan det vilda och skogen närmare
togs upp till grundlig forskning. Den föreslagna ändringen bär tillstyrkts
i årets statsverksproposition (prop. 1966: 1, bil. 11 s. 199).
Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966
9
Det torde emellertid vara svårt att kombinera ett intensivt bedrivet skogsoch
lantbruk med sådana viltvårdande åtgärder, som leder till alltför artoch
individrika viltstammar. Eu avvägning måste på ett eller annat sätt
åstadkommas. För att kunna avgöra hur denna skall ske fordras ett omfattande
forskningsarbete speciellt under nuvarande förhållanden, då så
stora omvälvningar sker och kommer att ske. Härtill kommer vidare några
mycket svåra frågor, vilka måste lösas så snabbt som möjligt, nämligen
frågorna om de större rovdjurens bibehållande samt om kronhjorten i
Skåne. Beträffande kronhjorten har nyligen utförda utredningar visat, att
det ej går att hedriva en rationell granskogsskötsel inom kronhjortsområdena,
då skadorna blir alltför omfattande. Det torde redan nu stå fullt klart
att kronhjortsfrågan utan dröjsmål måste finna sin lösning i form av exempelvis
ersättning till skadelidande skogsägare eller förflyttning eller inhägnad
av djuren.
Skogsstyrelsen tillstyrker att frågan rörande en ekonomisk landskapsvård
görs till föremål för utredning. Härvid anför styrelsen.
På denna punkt vill styrelsen huvudsakligen hänvisa till sitt utlåtande
över motionerna till 1965 års riksdag I: 337 och II: 408, likalydande, samt
1:558 och 11:652, likalydande. I detta utlåtande redovisade skogsstyrelsen
sin allmänna inställning till dessa frågor och tillstyrkte en utredning med
i stort sett samma syfte som årets motionärer avsett. När det gäller planeringen
av vilka områden, som lämpligen bör omföras till skog, kan skogsstyrelsen
hänvisa dels till den undersökning som skogsstyrelsen ställt i utsikt
att göra i samråd med lantbruksstyrelsen och som omnämns i årets
statsverksproposition under statens skogsförbättringsanslag, dels till styrelsens
utlåtande över de till jordbruksutskottet hänvisade motionerna till årets
riksdag I: 608 och II: 739, likalydande.
Ifråga om vissa andra landskapsvårdande åtgärder med skoglig anknytning
kan erinras om att skogsstyrelsen fått i uppdrag att i samråd med naturvårdsnämnden
utreda frågan om bokskogens bevarande samt att den
i ökande omfattning utförda områdesvisa skogsbruksplaneringen i skogsvårdsstyrelsernas
regi torde ge möjlighet att i stor utsträckning tillgodose
landskapsvårdens krav vid skogsbrukets anpassning till bältre struktur och
nya driftsformer.
Någon särskild utredning om skydd för våra viltstammar anser skogsstyrelsen
däremot inte f. n. vara behövlig. Till motivering härför anför styrelsen
följande.
Motionärerna betonar bl. a. att viltets livsbetingelser försämrats genom
förändringar i miljön och att en intensiv miljövård är nödvändig. Emellertid
bör påpekas att dagens rationella skogsbruk inverkar även positivt på
betingelserna för viltet. Gammal överårig skog är inte någon särskilt lämplig
viltmiljö. Det är främst föryngrings- och ungskogsstadierna som producerar
viltfoder. Det kontinuerliga skogsbruket har en jämn fördelning av
kalmarker, plant- och ungskog, medelålders och äldre skog. Detta gynnar
särskilt hjortdjuren och ger dem väl avvägd tillgång till föda och skydd.
I och med att det befintliga överförrådet av äldre skog nu successivt avverkas
bör den genomsnittliga viltbiotopen komma att förbättras, vartill kommer
att avvecklingen av kreatursbetet i skogarna varit av synnerlig betydelse,
särskilt för hjortdjurens betestillgång och trivsel.
10
Jordbruksutskottets utlåtande nr 2\ år 1966
Lövinblandningen i skogsbestånden är av betydelse för det vilda. De blandade
barr- och lövskogarna har arealmässigt ökat under de senaste decennierna.
Totalt har lövträden bibehållit sin procentuella andel av virkesförrådet.
Genom utökningen av återväxtarealerna formeras tillgången på lövuppslag.
Det är främst som sly lövträden är betydelsefulla för det vilda.
De för skogsbruket ekonomiska impedimenten tenderar att öka. Därmed
lämnas nya skogsarealer för det vilda. Det gäller även inom bergbunden
terräng i södra och mellersta Sverige, där avgränsningen av den produktiva
skogsmarken nu görs mera snäv än tidigare.
I många avseenden synes således det moderna skogsbruket gynna den
genomsnittliga viltbiotopen. För framtiden kan även räknas med en förbättring
av densamma genom den allt aktuellare skogsgödslingen.
Maskinskogsbruket kan å andra sidan tänkas medföra negativa verkningar.
Farhågorna att de större skogsmaskinerna på grund av kravet på arbete
året runt ej ger det lugn i markerna som det vilda behöver under vår och
sommar synes dock ej böra överdrivas. Genom den tvungna åtgärdskoncentrationen
kommer drivningarna igen på samma trakt med allt längre intervaller
vilket medför långa, störningsfria perioder. Samtidigt ökas gallringsstyrkan,
vilket tidvis gynnar markvegetationens utveckling och därmed viltbiotopen.
En klart negativ faktor för det vilda är att man kommer att skogsodla
större andel av föryngringsytan och ej lita till natursådd i samma utsträckning
som hittills. Kulturungskogarna ger ej samma gynnnsamma viltbiotop
som självföryngringarna. Emellertid finns även i de planterade ungskogarna
ett visst inslag av självsådda lövplantor. Skogsstyrelsens återväxttaxering
visar att även efter röjning i bestånden kommer att finnas i genomsnitt bortemot
10 % lövplantor.
Planteringarna på sämre jordbruksmark sker mest med gran. Dessa nya
granbestånd kan visserligen för en tid ge nytt skydd och nya betesmöjligheter
för viltet. De många små åkrar som i skogsbygderna läggs ner har
betytt mycket särskilt för harens och hjortdjurens bete. Skydd och foder
i inägobackarna och buskbältena kring dessa åkrar försvinner även det. Sedan
granåkrarna slutit sig och under det mesta av dessa bestånds växttid
uppstår en mager viltbiotop. De igenplanterade jordbruksmarkerna torde
ge en sämre viltproduktion än de vanliga skogsmarkerna.
Avgörande för viltstammarnas framtida storlek är vad skogsbruket anser
sig kunna tåla av viltskador. En faktor, som därvid kommer in i bilden, är
de allt dyrare och därmed för skador ekonomiskt allt ömtåligare skogskulturerna.
Detta accentueras då det dyrbarare plantmaterialet från fröplantager
blir mera allmänt om ett 10-tal år. Kostnadsökningarna för även med
sig övergång till något glesare kulturförband och därmed större känslighet
för avgång genom betesskador.
Även om det framtida skogsbruket uppvisar åtskilliga positiva verkningar
för viltvården, så torde dessa uppvägas av de negativa verkningarna av omläggningar
i skogsbrukssättet och igenplantering av jordbruksmark varför
någon minskning av den totala tillgången på viltnäring kan uppstå samtidigt
som de allt värdefullare återväxterna inte kommer att kunna upplåtas
till viltbete i samma utsträckning som hittills skett.
Trots detta behöver inte frågeställningen för skogsmarkerna bli: produktion
av virke eller vilt. I en vidare samverkan mellan jaktvård och skogsvård
bör markerna kunna producera virke och vilt varvid jaktvården bör kunna
påtaga sig större andel av utgifterna för viltbetesproduktionen. Hittills har
skogsbruket så gott som ensamt fått stå för hela denna kostnad.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 2''t år 1 !)(>(>
11
Skogsbruket skulle nämligen utan större intrång kunna ge jaktvården
utrymme för tillräcklig produktion av betesväxter. Som nämnts ökar tillgången
av skogliga impediment och överloppsmarker. Ivraftledningsgatorna
bör även nämnas i detta sammanhang. Vidare borde en del av den jordbruksmark
som läggs ner t. ex. åtskilliga små inägor i skogen kunna omhändertas
av jaktvårdssidan. Icke heller får förglömmas att hjälputfodring
kan göra även en begränsad areal viltesrik.
En särskild utredning för att klarlägga förhållandet mellan skogsbruket
och viltvården synes knappast behövlig. På många håll bedrivs redan ett
praktiskt samarbete, varför vidgad upplysning i dessa frågor torde vara
tillfyllest för att påskynda genomförandet av praktiska lösningar och åtgärder.
Beträffande skyddet av speciella viltstammar önskar skogsstyrelsen
hänvisa till de särskilda utredningar som redan slutförts eller pågår, exempelvis
utredningarna om de större rovdjuren, om kronhjortstammens bevarande
och om reglerandet av älgjakten. Även bör beaktas att åtskilliga viltvårdsfrågor
är under behandling hos Viltforskningsrådet.
Statens naturvårdsnämnd erinrar om att frågan om förutsättningarna för
en ekonomisk landskapsvård behandlades vid 1965 års riksdag med anledning
av vissa i frågan väckta motioner (I: 337 och I: 408).
I sitt till jordbruksutskottet avgivna utlåtande över motionerna uttryckte
naturvårdsnämnden sin oro för den hastiga förändring som odlingslandskapet
genomgår och tillstyrkte på anförda skäl att en undersökning skulle
göras i fråga om de ekonomiska betingelserna för en sådan rationell betesproduktion
som kan möjliggöra att odlingslandskapet i större utsträckning
bevaras åt framtiden. Jordbruksutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända
utlåtande (nr 25) värdet av ett samarbete mellan lantbruksstyrelsen
och naturvårdsnämnden för att åstadkomma riktlinjer för överväganden
rörande den långsiktiga markanvändningen i det retarderande odlingslandskapet.
Med hänsyn till det intresse som berörda myndigheter och organ
visar för hithörande problem och då frågan även måste komma med i bedömningen
i samband med utformningen av den framtida jordbrukspolitiken
ansåg utskottet emellertid någon särskild åtgärd inte erforderlig i anledning
av motionerna.
Naturvårdsnämnden förklarar sig vara beredd att i samarbete med andra
myndigheter och organisationer söka åstadkomma bl. a. gemensamma riktlinjer
för naturvårdsfrågornas behandling vid översiktliga överväganden
rörande markanvändningen. Frågan om förutsättningarna för en ur ekonomiska
och praktiska synpunkter på längre sikt genomförbar landskapsvård
är enligt nämnden dock så omfattande och i skilda avseenden svårbedömd,
att det kan ifrågasättas om dess lösning inte erfordrar en särskild utredning.
I första hand bör emellertid avvaktas de förslag som inom kort kommer
att framläggas av 1960 års jordbruksutredning.
Vad motionärerna anfört om viltvården är, fortsätter naturvårdsnämnden,
värt beaktande. Nämnden, som enligt statsmakternas beslut från den 1 juli
1966 omhänderhar den centrala tillsynen över jakt och viltvård, kommer
för sin del att ägna uppmärksamhet åt frågan om möjligheterna att intensifiera
viltvården. Nämnden inskränker sig på denna punkt i övrigt till att
12
Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966
hänvisa till vad naturskyddsföreningen yttrat rörande pågående utredningar
i jaktliga frågor.
Svenska naturskyddsföreningen tillstyrker livligt förslaget om en utredning
av förutsättningarna för en ekonomisk landskapsvård, och anför därvid
följande.
Föreningen har i tidigare yttrande till naturvårdsnämnden den 2 mars
1965 behandlat frågan om förutsättningar för en ekonomiskt bedriven landskapsvård.
Problemet har även varit föremål för diskussion vid en av föreningen
anordnad rundabordskonferens. Föreningen vill nu, liksom vid tidigare
tillfälle, understryka, att frågan om en aktiv landskapsvård är ett
utomordentligt brännande och aktuellt problem. Den gamla samhällsutvecklingen
har gått hårt fram över odlingslandskapet. Äldre driftsformer inom
jordbruket har måste överges, då bättre försörjningsmöjligheter numera står
till buds, och kravet på delaktighet i den höjda levnadsstandarden gör sig
allt mer gällande. Allt detta medför, att det gamla öppna landskapet växer
igen. Som anförts i tidigare yttrande redovisade den första riksskogstaxeringen
(1923—29) 965 000 ha hagmarker, medan den andra (1938—52) uppvisade
en betydligt lägre siffra — 629 000 ha. Tendensen har fortsatt.
Det är givet, att hela det gamla odlingslandskapet ej kan vidmakthållas.
Större delen överförs till produktiv skogsmark, vilket — oavsett hur beskogningen
sker — innebär en förtätning och avskärmning av landskapsbilden.
Det bör dock observeras, att vissa delar, kanske 10—15 % av arealen,
ej kan överföras till skog på grund av otillfredsställande torrläggning. Dessa
marker kan måhända få en viss betydelse ur viltvårdssynpunkt. Därtill kommer
kanske lika stor areal som utnyttjas för andra ändamål, t. ex. för fritidsbebyggelse
o. dyl.
När i övrigt omföring till skog måste ske, bär skogsvårdsstyrelserna ett
stort ansvar. Det är av vikt, att naturvårdande synpunkter därvid beaktas.
I sitt tidigare yttrande anförde föreningen bl. a. följande.
»Ofta kan begränsade landskapsvårdande åtgärder — t. ex. plantering
av lövträd i bryn mot öppna åkrar och vattenytor — ge mycket goda resultat
i förhållande till insatsen. Då anvisningarna till skogsförbättringsanslaget
ej innehåller några naturvårdssynpunkter, bör de reviderade anvisningarna
till 1948 års skogsvårdslag här beaktas. Dessa anvisningar innehåller
flera ur naturvårdssynpunkt värdefulla partier, och föreningen vill här för
fullständighetens skull återge del av anvisningarna till lagens andra paragraf.
Där sägs bl. a. följande:
''För skogsvårdsstyrelserna bör det vara en uppgift att i samråd med
markägarna samt de natur-, landskaps- och kulturminnesvårdande organen
medverka till att sådana träd, trädgrupper, skogsbestånd och landskapstyper
— exempelvis hagmarker, lövängar, ljunghedar, strandängar och myrar
— som är värdefulla från naturskydds- och landskapsvårdssynpunkter i skälig
omfattning kommer att under lämplig vård bevaras. På samma sätt synes
styrelserna böra medverka till att en lämplig avvägning av skogsbrukets
berättigade krav och fritidsintressena kommer till stånd under den väldiga
expansion som nu pågår på detta område.
Genom lämpliga huggnings- och återväxtåtgärder bör eftersträvas att vidmakthålla
och utöka lövträdsvegetationen, öppna utsikter in. in. på platser
som är av särskild betydelse för landskapsbilden såsom i skogsbryn, längs
vägar och stränder, intill bebyggelse m. in.’»
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år !!)(>(>
U
Det finns terrängpartier — utefter de stora turiststråken, vid utsiktspunkter,
runt bebyggelsen, efter sjöstränder in. in. — där det är ett allmänt
intresse alt landskapsvärden tillvaratas. Det är därför mycket viktigt, att
en planering kommer till stånd, så att landskapsvården så tidigt som möjligt
inriktas på att söka bevara dessa objekt. För att planeringsåtgärderna skall
bli effektiva synes det nödvändigt med en översyn av byggnadslagens planeringsregler.
I varje aktuellt område skall planering för naturvårdsändamåi,
för fritidsbyggande och för rörligt friluftsliv, kunna ske oberoende
av fastighetsgränser och med ett clearingsystem mellan berörda markägare.
Det vore också önskvärt med en viss revidering av skogsvårdslagen — trots
de nr naturvårdssynpunkt positiva anvisningarna — så att det även i lagtexten
finns utsagt, att behörig hänsyn skall tas till natur- och landskapsvårdens
krav.
Föreningen vill även erinra om de möjligheter till inskränkning av skogsplantering
och avverkning inom känsliga områden som 19 § i naturvårdslagen
erbjuder. Enligt vad som är föreningen bekant har denna lagbestämmelse
begagnats i detta syfte, bl. a. inom Värmland.
Motionärerna har nämnt, att köttdjursproduktionen kan vara ett sätt
att göra landskapsvården självförsörjande i viss utsträckning. Föreningen
anser det mycket angeläget att alla åtgärder vidtas för att utröna, om det
finns möjligheter att komma fram på denna eller liknande vägar. Det torde
nämligen vara nästan omöjligt att med enbart röjningar upprätthålla det
gamla kulturlandskapet i en omfattning som är av någon nämnvärd betydelse
för landskapsbilden i de mer skyddsvärda av våra rationaliseringsbygder.
Därtill kommer svårigheten att vid dylika röjningar och därvid ofta
åtföljande hormonbehandlingar bevara äktheten i landskapet. Hagmarksbruket
borde på lång sikt kunna leda till framgångar, om det kan inordnas
i den ekonomiskt riktiga produktionen. Ökad köttdjursproduktion som
nämnts i tidigare yttrande skulle också vara av värde ur beredskapssynpunkt,
bl. a. genom att betesmarkerna ganska lätt torde kunna förvandlas
till åkerjord, vilket ju ej är fallet med skogsmark. Det bör också ur nationalekonomisk
synpunkt vara av vikt, att vi är så långt möjligt självförsörjande,
när det gäller ett så viktigt födoämne som köttet.
Det skulle vidare kunna vara av värde att närmare få utrett de ekonomiska
och skogsskötselbetonade förutsättningarna för att genom blandning
av olika barr- och lövträd — t. ex. ek och gran — förbättra ekonomin i förhållande
till rena lövbestånd. Dylika åtgärder lär med viss framgång ha
prövats t. ex. i Danmark.
I anslutning till de praktiska frågorna i avsnittet om landskapsvård vill
föreningen påpeka möjligheten av att samhället inköper för odlingslandskapet
värdefulla jordbruks- eller hagmarker och sedan arrenderar ut dessa
för mer eller mindre fiktiva arrendebelopp. Om arrendekostnaderna försvinner,
eller är mycket små, kan den ekonomiska bakgrunden för en lantbrukare
bli sådan, att han kan upprätthålla en önskvärd levnadsstandard även
under måttligt goda naturliga betingelser. Många gånger, t. ex. vid betesdrift
på våra skärgårdsöar, kunde också förbilligade kreaturstransporter
motverka betesbrukets minskning. Dylika transporter förekommer som
övningsmoment inom viss del av försvaret och borde kunna ske till mycket
låga priser eller helt kostnadsfritt.
I detta sammanhang må även erinras om det system med fastighetsförvaltare-lantbrukare
som tillämpas t. ex. på Rådmansö i Stockholms län.
14
Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966
Vad beträffar viltvården erinrar föreningen om att några av de frågor
som motionärerna behandlat f. n. är föremål för utredning. 1949 års jaktutrednings
betänkande om ändring av jaktlagstiftningen väntas bli framlagt
under innevarande år. Vidare pågår det utredning i kronhjortsfrågan. Domänstyrelsen
och naturvårdsnämnden har även vi9st utredningsuppdrag
beträffande den reglerade älgjakten. Det är vidare troligt, att jägmästare
Bertil Haglunds utredning om de stora rovdjuren kommer att föranleda
olika initiativ till skydd för dessa. Med tanke på de pågående utredningarna
m. m. anser föreningen, att någon ny stor utredning för närvarande ej är
aktuell och anför vidare i denna fråga.
Motionärerna har här framfört många beaktansvärda synpunkter. Beträffande
den tilltagande omfattningen av trafikdödat vilt finner föreningen
det angeläget, att utmärkningen av viltstråk sker på ett mer tillfredsställande
sätt än som nu är fallet. I nuvarande form respekteras ej dessa
utmärkningar. Markeringarna bör vara snävt begränsade och kompletterade
med t. ex. viltspeglar mellan varningsmärkena. Det är också mycket
viktigt, att allmänheten genom information i massmedia får upplysning om
vilka åtgärder som kan och bör vidtas för att undvika kollisioner med vilt,
liksom också vilka åtgärder som bör vidtas, om en dylik kollision trots allt
inträffat. Vidare erfordras specialundervisning av de polismän som har att
ta befattning med frågor som rör omhändertagande av vilt som sårats eller
dödats vid kollisioner med motorfordon. Enligt vad som är föreningen bekant
har dylik undervisning påbörjats på vissa håll. Vidare har en kommitté
inom Svenska jägareförbundet verkställt en utredning rörande eftersök
av sårat vilt in. m., där frågan om trafikskadat vilt särskilt behandlats.
Störningarna på vildnaden till följd av tanklösa människors uppträdande
är många gånger mycket allvarliga. Detta gäller särskilt inom skärgårdsområdena,
där möjligheterna för sjöfågeln att häcka ostört ofta inskränks mycket
starkt genom den omfattande båttrafiken och genom de många gånger
långvariga uppehållen på holmar och skär. Föreningen anser det angeläget,
att särskilda sjöfågelreservat tillskapas med landstigningsförbud under
häckningstiden gällande de holmar och skär som är av värde för fågellivet.
Motionärernas förslag om att naturvårdslagens bestämmelser skall kompletteras
med förbud mot att uppträda störande vid djurens boplatser finner
föreningen svårt att omsätta i praktiken. I vissa fall — t. ex. i fråga om
en del sällsynta fågelarter — kan ett dylikt förbud vara i högsta grad önskvärt.
Många gånger är det emellertid t. ex. svårt att närmare definiera boplatsens
omfattning. Föreningen vill här understryka behovet av lämplig information
till allmänheten för att på detta sätt inskränka störningarna, som
ofta är en helt onödig typ av skadeverkningar.
Föreningen vill varmt instämma i vad som sägs i motionen om behovet
av en intensiv miljövård. Glädjande nog börjar denna tankegång leda till
allt fler praktiska åtgärder. De centrala och lokala naturvårds- och jägarorganisationerna
har här ett stort och mycket stimulerande arbetsfält. Förutsättningarna
för en intensiv miljövård är goda — i varje fall i södra och
mellersta Sverige — och bör så långt möjligt utnyttjas.
De former, under vilka jakt bedrivs, har förbättrats under senare år, och
mycket arbete har i detta avseende nedlagts inte minst från jägarhåll. Det
kan emellertid vara önskvärt med en viss skärpning av kraven på jägarnas
kvalifikationer och med tiden torde det bli aktuellt att införa någon form av
Jordbruksutskottets utlåtande nr 2b år Ut t it»
15
jägarexamen — av såväl teoretisk som praktisk karaktär. 1 första hand är
det emellertid, som motionärerna anför, önskvärt med viss skärpning av
kraven för att få deltaga i älgjakt. F. n. krävs avlagt prov för Svenska jägareförbundets
älgskyttemärke i brons för att en person skall få anskaffa vapen
som är godkänt för älgjakt. Provet är kompletterat med ett teoretiskt avsnitt.
Eu person som redan innehar vapen för älgjakt behöver ej avlägga något
prov. Trots därmed förbundna administrativa problem behövs bestämmelser
om att var och en som har för avsikt att deltaga i älgjakt skall avlägga
kompetensprov. Av praktiska skäl — begränsad tillgång på älgskyttebanor
o. dyl. — kan dylika prov ej avläggas varje år. Det är emellertid önskvärt,
att det ej dröjer längre än förslagsvis högst fem år mellan varje prov.
Det hör ihågkommas, att dylika prov naturligtvis sker under förhållanden,
som i och för sig icke är jämförbara med de situationer som vederbörande
ställs inför vid regelrätt jakt. Det är emellertid uppenbart, att en dålig skytt
ej kan vara en god jägare, och övningsskyttet ger vederbörande tillfälle att
handskas med och lära känna sitt vapen på ett sätt som annars kanske inte
skulle bli fallet.
.Jakten från motorfordon är eu bedrövlig och ibland fullkomligt vedervärdig
företeelse. Med hjälp av bil är det mycket lätt att komma djuren inom
håll under det att de uppehåller sig på fält, inägor o. dyl. för att beta.
Oftast använder tjuvjägarna finkalibriga vapen — salongsgevär o. dyl. —
för att skotten inte skall höras så långt. Följden av detta blir, att det ofta
inträffar skadskjutningar. Eftersom det naturligtvis aldrig blir aktuellt med
något eftersök, innebär denna form av tjuvskytte särskilt stora risker för
djurplågeri.
Enligt föreningens mening är det uppenbart, att straffsatserna för dylik
tjuvjakt måste skärpas starkt. Det bör vara regel, att vederbörandes körkort
indras, liksom det också bör kunna bli aktuellt att beslagta bilen — en
åtgärd, som troligen skulle ha större förebyggande effekt än straff.
Föreningen vill i detta sammanhang erinra om att enligt uppgift sökarstrålkastare
förbjudits i Tyskland. Om detta skett med tanke på deras betydelse
som hjälpmedel vid jakt från motorfordon eller ej vill föreningen
låta vara osagt. Möjligen skulle sådant förbud vara en åtgärd som kan vidtagas
också bär i landet.
Det är givet, att ett slutgiltigt ställningstagande till frågan om våra stora
rovdjur måste komma till stånd innan befintliga stammar är helt utrotade.
De stora rovdjuren bör i princip vara fridlysta på all mark, och jakten bör
ske på licens. Det är vidare önskvärt med en modifiering av nu gällande
bestämmelser om ersättning för rovdjursdödade tamdjur. Bestämmelserna
bör t. ex. även erbjuda möjlighet att utbetala ersättning för merkostnader
till följd av att renhjordar skingrats efter rovdjursangrepp.
Föreningen vill livligt instämma i motionärernas uppfattning om att det
krävs en intensiv upplysning till allmänheten för att den ökade fritidsverksamheten
inte skall innebära en fara för viltstammarna. Föreningen är
givetvis beredd att efter bästa förmåga bidra vid denna upplysningsverksamhet.
Samfundet för hembygdsvård uttalar sig i första hand om landskapsvården
och instämmer i motionärernas hemställan om utredning rörande landskapsvård.
Härvid anför samfundet närmare.
16
Jordbruksutskottets utlåtande nr 2i år 1966
Den statliga utredning, som 1962 lade fram sitt betänkande (Naturen
och samhället, SOU 1962: 36) gav enligt vår mening en alltför snäv analys
av landskapsvården. Man lät ordet överlag betyda landskapsplanering och
halkade över den viktiga gren som innebär konstruktiv landskapsvård, ett
gestaltande av vår egen tids miljö. Vi ser landskapsvård inte endast som
en planering, inte heller som en uppgift att »läka sår» eller »städa» efter
grustäkter och kraftverksbyggen, utan en vetenskaplig, social och estetisk
gestaltning av kulturlandskapet, det äldre såväl som det moderna. När det
gäller det äldre landskapet, främst odlingslandskapet men även det äldre
industrilandskapet, innebär landskapsvården huvudsakligen vård och underhåll.
I fråga om vår egen tids landskap är det en rent konstruktiv gestaltning
i intimt samarbete med teknikens företrädare.
Den stora faran för landskapsvården är ett schablonmässigt betraktelsesätt,
när det gäller tillämpningen av program och bestämmelser. Det är inte
utan vidare klart hur den nya miljön, som i så hög grad påverkats av olika
omgestaltande faktorer, skall formas. Utgångspunkten kan växla från fall
t ill fall. De tekniska förutsättningarna är skiftande liksom de ekonomiska
möjligheterna. De rent individuella och konstnärliga synpunkterna spelar
också sin roll. Landskapet har ju alltid varit påverkat av människan och
hennes arbete. I vår tid måste man mer än tidigare räkna med en mer eller
mindre medveten gestaltning, där även de konstnärliga synpunkterna måste
ges ett visst spelrum.
Detta utesluter givetvis inte en önskvärd allmän landskapsplanering, sådan
som på olika håll redan är igångsatt i samarbete mellan olika länsorgan
(Halmstads-regionen, Lunda-regionen, Göteborgs- och Stockholms-regionerna).
Beträffande den egentliga landskapsvården har vi alltså två huvuduppgifter
:
1) vård och underhåll av äldre landskapstyper;
2) vård och gestaltning av dagens landskap, huvudsakligen industrilandskapet.
Beträffande 1) har inom Samfundet för Hembygdsvård under många år
pågått ett omfattande arbete. Vi hänvisar i första hand till de aktioner som
gjorts för att på Gotland bevara en del av de gamla lövängarna. Genom samarbete
mellan hembygdsvårdare och myndigheter har man här lyckats hävda
ett stort antal av de lövängar, som sedan ålder burit upp det gamla bondehushållet.
Hävdandet av hag- och ängsmarker har också varit och är en
viktig uppgift för många av de 500 hembygdsföreningar som är anslutna
till Samfundet. Vi hänvisar till vad som i detta stycke utförts t. ex. i Värmland,
Östergötland, Västergötland, Småland och Skåne. Även samarbetet
med Svenska Fåravelsföreningen och den försöksverksamhet som är i gång
inom östra Skåne (Brösarp) har givit goda anvisningar rörande bevarandet
av äldre åker- och betesområden.
Numer har man fårbeten på en rad sådana marker, som i annat fall skulle
skogsplanterats. I vissa fall är sådana beten ekonomiskt motiverade, i andra
fall får beteshävden räknas som ett led i en ren natur- och kulturvård.
Vad punkt 2) beträffar — det aktuella landskapet — är vi inne på ett
miljöproblem som i Sverige har varit alltför litet beaktat. Samfundet har
här under sin 50-åriga verksamhet sökt hävda en bestämd linje, som nu mer
och mer beaktas och det gäller att i intimt samarbete med t. ex. vägbyggare,
kraftverksbyggare, skogs- och industrimän söka finna en form för det nya
landskapet, vår egen tids. Samfundets landskapsbyrå och numer Föreningen
Jordbruksutskottets utlåtande nr 2b år 1966
17
Natur och Miljö, har här sökt skapa förutsättningar för ett aktuellt kulturskapande.
Som föredöme står den amerikanska landskapsvården »landscaping»
och den tyska »Akademie för Raumforschung und Landesplanung». Vi vill
när det gäller dessa frågor hänvisa till en inom kort utkommande bok
»Landskapsvård — vår tid formar landskapet» (LT:s förlag) samt Lorentz
Bolins hok »Ekonomi och skönhet i landskapet».
Hela problemet omkring landskapsvården, dess förutsättningar och möjligheter
i vår tid, bör göras till föremål för utredning. Man kan enligt vår
mening inte skilja på de olika momenten. Kulturlandskapet ingår och det
tekniska kulturlandskapet i dag har en hel rad problem som måste behandlas
i ett sammanhang. Det är här fråga om både vård och förkovran under
hänsynstagande till fortgående förändringar i landskapets struktur och i
landskapsbilden. Det är fråga om både ett bevarande av äldre former och
en nygestaltning, en avvägning mellan de olika intressena måste ske. Vård
och underhåll av det äldre kulturlandskapet medför otta svåra ekonomiska
problem. Dessa måste lösas på samma sätt som kulturvårdens problem; man
bevarar endast så stora delar av ett äldre bestånd kulturminnen, som är
ekonomiskt möjligt och försvarbart.
När det däremot gäller det moderna landskapet bör landskapsvården arbeta
så att dess planer och kalkyler från första början arbetas in i hela
företagets kalkyler. Här bör ekonomin inte vara något besvärande problem.
En väganläggning, ett kraftverksbygge, en skogskultur utarbetas helt enkelt
så, att de på ett tillfredsställande sätt går in i och skapar denna nya
miljö.
Viltforskningsrådet, som begränsar sitt uttalande till vad i motionerna
framhållits under rubriken viltvård, ansluter sig i huvudsak till vad däri anförts
men ifrågasätter om ej åtgärder i motionernas syfte bör anstå till dess
1949 års jaktutredning, domänstyrelsen, statens naturvårdsnämnd och naturresursutredningen,
som har förevarande frågor eller delar därav under övervägande,
framlagt sina slutliga förslag. Viltforskningsrådet anför i övrigt.
Med anledning av vad motionärerna anfört om kemiska bekämpningsmedel
får rådet framhålla, att detta problemkomplex sedan mer än tio år tillbaka
varit föremål för rådets särskilda uppmärksamhet. Den forskning som
i detta ämne med anslag från rådet bedrivits har huvudsakligen varit knuten
till statens veterinärmedicinska anstalt. Rapport över forskningsarbetets
bedrivande har årligen lämnats till Kungl. Maj :t i rådets verksamhetsberättelse
och en utförlig rapport om kvicksilverförgiftningar hos viltfaunan har
av statens veterinärmedicinska anstalt framlagts i juli 1965. Denna forskning
bedrivs nu i ökad omfattning med medel inte bara från viltforskningsrådet
utan även från jordbrukets forskningsråd in. fl.
Motionärerna berör även trafikproblem, som uppkommer i samband med
viltpassager vid våra vägar. Det bör i detta sammanhang framhållas, att det
under senare år prövats olika arrangemang till förhindrande av kollisioner
mellan bilar och vilt. Hur man bäst skall kunna förhindra dylika olyckshändelser
är emellertid inte klarlagt. Denna fråga synes därför böra bli föremål
för särskild utredning. Det bör understrykas att vägmyndigheterna på det
lokala planet torde kunna inhämta mycken information i denna fråga genom
fortlöpande kontakt med länens jaktvårdsföreningar och de hos dem
stationerade jaktvårdskonsulenterna och jaktvårdarna. Dessa tjänstemän
2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 10 samt. Nr 24
18
Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966
har i sin tur de bästa kontakterna med personer i de olika orterna, som har
kunskap om viltväxlar och viltstråk. Redan på planeringsstadiet av vägdragningar
torde sådan speciell sakkunskap böra tillfrågas för undvikande av
onödig risktagning.
I detta sammanhang må erinras om att Kungl. Maj :t den 9 april 1966
bl. a. uppdragit åt domänstyrelsen och statens naturvårdsnämnd att i samråd
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — under beaktande av vad som
anförts i jordbruksutskottets utlåtande 1965:4 — utreda frågan i vilken
ordning och efter vilka grunder ersättning för person- och sakskada ma
utgå till trafikant, som lider skada eller förlust genom olyckshändelse i
trafiken, orsakad av älg eller rådjur.
Ett rikt djurliv i våra marker är inte endast ett ekonomiskt intresse eller
jägarintresse. För en mycket stor del av de människor, som söker sin rekreation
i naturen, är djurens aktivitet en särskilt stor attraktion. Ett rikt djurliv
i en attraktiv miljö är ett framträdande, allmänt intresse, som bör tillgodoses
inom ramen för vad som kan åstadkommas under hänsynstagande
till jord- och skogsbruk. Fritidsmänniskan å sin sida måste för sin del
uppträda i naturen med hänsyn inte bara till dessa näringsgrenars intressen
utan även till växt- och djurvärlden. Inskränkningar i rörelsefriheten
under djurens fortplantningstid kan lokalt vara en god lösning på det sistnämnda
problemet. I övrigt synes önskvärt med en utvidgning av den upplysningsverksamhet,
som redan givit goda resultat.
Jaktens ekonomiska betydelse är svårbedömd. Värderingarna vilar - - utom beträffande älgjakten, för vilken avskjutningsstatistiken är betryggande
— i stor utsträckning på antaganden. En förbättrad jaktstatistik synes
därför vara ett påtagligt samhällsintresse. Enligt vad viltforskningsrådet
har sig bekant, har Svenska jägareförbundet hos Kungl. Maj:t anhållit
om särskilt bidrag för att försöksvis i vissa län åstadkomma en tillfredsställande
viltstatistik. Statistiska centralbyrån har i samråd med jägareförbundet
uppgjort programmet. Det är angeläget att detta försök kommer till
sfånd med det snaraste. Likaså torde samhället ha anledning att underlätta
för jägarna att erhålla ytterligare förbättrade övningstillfällen för skjutskicklighetens
höjande. Det kan ifrågasättas om icke skjutbanor av olika
slag bör jämställas med andra anläggningar för idrottslig aktivitet, såsom
idrottsplatser, sport- och simhallar. Det bör övervägas om icke riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t borde hemställa, att direktiven för den av Kungl.
Maj :t utsedda idrottsutredningen kompletteras i vad avser skjutbanor.
Ökningen i antalet beivrade jakter från motorfordon är en oroande företeelse,
som bör påkalla myndigheternas uppmärksamhet. Faran av missbruk
av terränggående motorfordon såsom snövesslor och snöskotrar måste
särskilt i samband med de fåtaliga stammarna av varg och järv beaktas.
Men även vid jakt efter annat vilt torde sådana motorfordon missbrukas.
Rådet avser att låta studera beteendet av vilt i närheten av snöskoter eftersom
vilt i stor utsträckning inte visar normalt flyktbeteende vid konfrontation
med sådana motorfordon.
Viltforskningsrådet får understryka betydelsen av en ökad insats när det
gäller upplysning till allmänheten i naturvårdsfrågor. Mycket har redan
gjorts i pressen, andra massmedia och annorledes. Särskilt har propagandan
från ideella naturvårdsorganisationer såsom Svenska naturvårdsföreningen
och Svenska jägareförbundet samt dess regionala organ varit av stor
betydelse. Ytterligare insatser kan emellertid göras, inte minst i skolorna.
I samma mån fritidsverksamheten i markerna ökar måste ansträngningarna
Jordbruksutskottets utlåtande nr 2\ år 11)66
19
att nå allt vidare kretsar av det svenska folket med allsidig naturvårdsupplysning
ytterligare ökas.
Svenska Jägareförbundets yttrande omfattar likaledes det avsnitt av motionerna,
som givits underrubriken viltvård. Förbundet instämmer helt i
motionernas syfte, men ifrågasätter om motionerna, i avbidan på vissa
utredningar, bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Förbundet erinrar om att de spörsmål, som berörts i motionerna, redan
är föremål för utredning, bl. a. inom naturresursutredningen och 1949 års
jaklutredning. Enligt vad förbundet erfarit, kommer jaktutredningen att i
sitt slutbetänkande, som beräknas utkomma mot slutet av innevarande
budgetår, förutom annat behandla frågorna om skydd för det vilda dels
genom att förorda en sådan omläggning av jaktstadgans bestämmelser,
att alla djur bli i princip fridlysta, ehuru jakttider kunna bestämmas för
vissa djurarter (för närvarande är som bekant endast djur av vissa i
jaktstadgan eller årliga fridlysningskungörelsen uppräknade arter helt
eller partiellt fridlysta) dels genom att framlägga särskilda förslag rörande
skydd för vissa fågelarter och för de fyra stora rovdjuren (björn, varg,
järv och lo) samt rörande ytterligare humanisering av jakten. Man får enligt
förbundet ej heller bortse från 1962 års fritidsutredning.
I övrigt anför förbundet följande.
Det är ostridigt, att livsbetingelserna för den svenska faunan avsevärt
förändrats i det moderna kultursamhället. Svenska jägareförbundet — som
alltsedan 1938 års jaktlagstiftning av statsmakterna betrotts med den direkta
ledningen av jakt- och viltvårdsarbetet i riket — har städse följt och
följer oavlåtligt utvecklingen på viltvårdens område. Så till exempel torde
förbundet tidigare än någon annan myndighet eller organisation här i riket
ha aktualiserat de kemiska bekämpningsmedlens inverkan på faunan; offentligt
för första gången genom ett uttalande av 1958 års förbundskongress,
vilket överlämnades till Kungl. Maj :t. Förbundet har därefter vid
upprepade tillfällen och på olika vägar sökt påkalla statsmakternas intresse
för detta allvarliga problem. Ett annat exempel på jägareförbundets
initiativ utgör de s. k. viltspeglar, som genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
försorg försöksvis har uppsatts.
Motorfordonsförares ansvar i samband med sammanstötning med vilt
har förbundet framhållit på olika sätt. Förbundet har bl. a. låtit företa
en utredning rörande eftersök m. m. av trafikskadat vilt och har därefter
etablerat samarbete dels med rikspolisstyrelsen för utarbetande av en kortfattad
handledning för polismän, dels med Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande (NTF) för att utarbeta en motsvarande handledning
för motorfordonsförare. Arbetet med dessa handledningars utformning
pågår f. n.
Som exempel på miljövårdande åtgärder för att förbättra djurens naturliga
livsbetingelser vill förbundet nämna de s. k. viltvatten, som skapats
i Jönköpings och Skaraborgs m. fl. län på initiativ av de till förbundet
anslutna länsjaktvårdsföreningarna i dessa län. Åtskilliga andra
exempel kunde nämnas.
Motionärerna pläderar för obligatoriska skjutprov för älgjägare. Visser
|2
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 10 samt. Nr 24
20
Jordbruksutskottets utlåtande nr 2i år 1D6G
ligen har man på flera håll ställt sådant krav på varje deltagare i älgjakten
inom vissa jaktvårdsområden eller jaktlag. Antalet deltagare i älgjakten
är emellertid så stort — sannolikt större än 200 000 — att det i varje
fall inom överskådlig tid är praktiskt ogenomförbart med ett obligatorium
varje år för alla. För att på sikt söka nå det eftersträvade resultatet väckte
emellertid jägareförbundet förslag om att ingen skulle få förvärva eller
låna ett älgvapen utan att ha avlagt godkänt prov för jägareförbundets
älgskyttemärke i brons, vilket omfattar såväl skjutprov mot stillastående
och löpande älgfigur som teoretiskt prov. Detta förslag förverkligades vid
den senaste revideringen av Kungl. Maj :ts vapenförordning (se de av
Kungl. Maj :t den 26 maj 1961 fastställda föreskrifterna och anvisningarna
rörande tillämpningen av vapenförordningen).
Förbundet undersöker f. n. möjligheterna att fortsätta på denna väg
genom att införa en jägarexamen: avläggandet av denna skulle vara frivillig
men man skulle göra omfattande propaganda för examen.
Jägareförbundet har vid upprepade tillfällen kraftigt framhållit, att faunan
utsätts för betydligt allvarligare störningar av det ständigt ökande antalet
övriga friluftsmänniskor, som i motsats till det övervägande antalet
jägare saknar tillräcklig kännedom om de olika djurarternas yngelperioder
— då behovet av skydd är särskilt stort — och övriga levnadsförhållanden.
Jägareförbundet delar bl. a. därför motionärernas uppfattning om
betydelsen av intensiv upplysning bland allmänheten. Sådan upplysning
förekommer redan nu i TV och radio. Jägareförbundet samarbetar med
båda dessa massmedia. Förbundet har för några år sedan beslutat söka
utgiva en kortfattad, rikt illustrerad skrift om vårt lands vildnad och dess
livsbetingelser, avsedd för skolbruk. Detta beslut har hittills icke kunnat
förverkligas trots kontakter med såväl läroboksförfattare som skolboksförlag;
det synes icke möjligt att realisera beslutet, förrän de oundgängligen
nödvändiga läroböckerna för grundskolan utarbetats.
Samarbete förekommer lokalt mellan vissa skolstyrelser och jägareförbundet
genom förbundets 25 länsjaktvårdsföreningar. I praktiken har detta
samarbete ordnats så, att jägareförbundets fältpersonal — f. n. 14 jaktvardskonsulenter,
en sjöfågelkonsulent och 31 länsj aktvårdare — meddelar
undervisning. Fältpersonalen anlitas även, och i betydande utsträckning,
för undervisning vid skogsskolor, skogsbruksskolor och lantmannaskolor
samt såsom instruktörer i det frivilliga studiearbetet. Vidare må
nämnas, att jägareförbundet är anslutet till Studiefrämjandet, som är ett
av skolöverstyrelsen godkänt studieförbund, och samarbetar med Förbundet
skog och ungdom.
Det synes även böra framhållas, att jägareförbundet på grund av sitt
uppdrag av statsmakterna genom instruktiva och upplysande filmer och
upplysningsskrifter samt genom länsjaktvårdsföreningarna och fältpersonalen
— som i icke ringa utsträckning medverkar i dagstidningar — eller
på andra sätt än de i motionen berörda bedriver en intensiv landsomfattande
upplysningsverksamhet till skydd åt det vilda och för human jakt.
Jägareförbundet vitsordar, att olovlig och olaga jakt från motorfordon
synes tillta allt mera. Enligt förbundets förmenande ankommer det emellertid
principiellt sett icke på förbundets fältpersonal att annat än undantagsvis
eller efter direkt anmodan från vederbörande polismyndighet bedriva
polisiär verksamhet. Tyvärr synes polisen i de allra flesta polisdistrikt
sakna både personella och övriga erforderliga resurser för den
jaktbevakning, som i och för sig måste betecknas som synnerligen ange
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1966
21
lagen. Detta gäller f. ö. iekc blott jakten från motorfordon efter bland annat
skogshöns (järpe, tjäder och orre) och hare ulan även dels olovlig och
olaga jakt eller älg, dels olovlig och olaga nattjakt efter rådjur in. fl.
djur.
Förbundet vill nämna, att Sverige ratificerat 1950 års fågelskyddskonvention
(Sveriges överenskommelser med främmande makter 1963:39).
Jägarnas riksförbund instämmer helt med motionärerna i kravet på utredning
av de i motionerna berörda frågorna. Riksförbundet anför därvid.
I den nya naturvårdslagen finns föreskrifter om olika slag av fältverksamhet.
En form av täktverksamhet har dock icke blivit föremål för någon
reglering, och det är den mycket omfattande matjordsavtäckning som sker
på de nedlagda åkerarealerna i närheten av våra tätorter.
Genom dessa matjordstäkter uppstår mycket fula sår i naturen. De orsakar
dessutom det vilda skada, genom att för dem betydande häckningsoeh
foderlokaler överförs till enbart barrskogsproduktionen. Det borde vara
ett samhällsintresse att inga sådana ingrepp görs där det icke är oundgängligen
nödvändigt. Många av våra nyligen uppkomna ödegårdar skulle
genom lantbruksnämndernas medverkan kunna överlåtas till ett billigt
pris till s. k. söndagstorpare, mot att de förband sig att vårda torpets ägor
på ett ändamålsenligt sätt.
Att vården blev den avsedda skulle givetvis stå under lantbruksnämndernas
kontroll.
Vad det gäller den egentliga viltvården instämmer vi helt med motionärerna
om att det moderna samhället förändrat förutsättningar för djurlivet
i våra marker.
De av motionärerna föreslagna åtgärderna till viltets skydd får anses vara
mycket angelägna. En sak som bevisligen vållar viltet mycket skada är
alla taggtrådsstängsel i skogs- och hagmarker. På detta område bör kraftåtgärder
med det snaraste insättas. Det är inte bara taggtråden som orsakar
viltskador, även vanlig tråd kan vålla många bekymmer, särskilt när den
placeras som Statens järnvägars trådstängsel efter järnvägarna. De är både
fem och sex trådar höga och det är ingen ovanlig företeelse att t. ex. älgkalvar
trär in bakbenen mellan trådarna och får föra eu hård kamp innan de
kommer loss. Dessa Statens järnvägars stängsel är i de allra flesta fall helt
onödiga sedan betesgången i våra skogsmarker upphört. De bör därför med
det snaraste tas bort.
Det är också mycket angeläget att något görs för att hindra de mycket
allvarliga störningar som viltet utsätts för genom fotografering och studering
av deras spelplatser och häckningslokaler.
Genom den snabbt fortgående strukturrationaliseringen inom jord- och
skogsbruket kommer i allt snabbare takt rätten till jakt att samlas på ett
fåtal händer. De närmaste åren beräknas att ca 100 000 enheter skall vara
bortrationaliserade. Detta innebär att ytterligare ca 35 000 jägare blir marklösa.
Då vi redan förut har 175 000 av 270 000 jägare som inte själva är
markägare, så inses lätt att jakträtten kommer att bli en mycket betydelsefull
handelsvara med stora möjligheter till oskäliga vinster, vinster som
kommer att betyda en hårdare beskattning av våra viltstammar, och det är
i dagens läge en mycket olycklig utveckling.
Arrendepriserna har redan i dag nått sådan höjd, att ortsborna ute i våra
glesbygder inte har råd att ägna sig åt jakten som hobby. Detta i sin tur
kommer att påskynda flykten från landsbygden.
22
Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966
Det kan även framhållas, att i samband med en inom riksdagen väckt
motion, 11:400, angående formerna för beslut om jaktvårdsområden, om
att dessa regler f. n. icke underlättar bildande av jaktvårdsområden. Vissa
av bestämmelserna är klart odemokratiska. Vi kan peka på att det behövs
75 ^ av rösterna, men även 75 % av arealen, för att kunna bilda ett område.
Detta innebär, att om de flesta markägare är överens, så kan en stor
markägare stjälpa alltihop med arealgränsregeln. Enligt vårt bedömande
borde det räcka med 50 % av arealen.
Att vi berört denna fråga i detta sammanhang beror på att vi anser att
skapandet av demokratiskt fungerande jaktvårdsområden är en grundförutsättning
för all viltvård.
Motionärerna berör även motoriseringen som en fara för viltbeståndet,
och det är också riktigt. De påpekar också kompetenskravets nödvändighet
vid jakt ävensom en intensiv upplysning i våra massmedia och skolor.
Detta är saker, som vårt förbund framhållit i sitt förslag till försöksverksamhet
med en delvis omorganiserad älgjakt.
Vi instämmer helt med motionärerna i ett krav på utredning av de i motionerna
berörda frågorna. En sådan utredning framstår som än mera nödvändig
mot bakgrunden av att vi tidigare endast haft en enmansutredning
på detta område, nämligen 1949 års jaktutredning.
Då det vid årets riksdag framförts flera motioner med krav på utredning
av ganska närbesläktade frågor, som t. ex. motionerna 11:400, 403, 406
in. fl., synes det oss angeläget att riksdagen måtte besluta alt i skrivelse till
Kiingl. Maj :t anhålla att en ny utredning tillsättes. Utredningens sammansättning
kan enligt vårt förmenande med fördel utformas i enlighet med
vad som anges i motion II: 406.
Över de likalydande motionerna 1:3 3 2 och 1 1:7 6 0 har
remissyttranden avgetts av statens naturvårdsnämnd, som bifogat yttrande
av Svenska naturskyddsföreningen, samt av statskontoret och Vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté.
Statens naturvårdsnämnd avstyrker bifall till motionerna och anför därvid
följande.
I motionerna berörs frågor av utomordentlig vikt för såväl det regionala
som det centrala naturvårdsarbetet.
Naturvårdsnämnden vill vitsorda att kännedomen är bristfällig om vårt
lands natur och om vilka naturområden som ur sociala och/eller vetenskapliga
synpunkter i första hand bör bli föremål för naturvårdande åtgärder.
Nämnden utför därför själv viss genomgång av befintligt, i litteraturen upptaget
material in. m. och tar initiativ till fredningsåtgärder. Men inventeringsverksamheten
och arbetet med att utvälja naturområden skall framförallt
åvila länsstyrelserna såsom beslutande naturvårdsorgan. För att
främja detta har nämnden i olika sammanhang framhållit vikten av att
länsstyrelserna, för de särskilda naturvårdsmedel som upptas under XI huvudtiteln,
genomför naturinventeringar och efterföljande planering, samtidigt
som nämnden sökt verka för att tillräckliga anslag ställs till länsstyrelsens
förfogande. I överensstämmelse med stadgandet" i sin instruktion _
innebärande att nämnden har att leda arbetet med att planmässigt inventera
och utvälja naturområden, som lämpligen bör avsättas särskilt, samt
utarbeta råd och anvisningar om avsättande och förvaltning av sådana om
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966
23
råden — har nämnden utarbetat råd och anvisningar för naturvårdsinventeringar.
Det är uppenbarligen av nöden att länsstyrelserna får väsentligt vidgade
möjligheter att anställa personal för den viktiga inventerings- och planeringsverksamheten,
vilken utgör grundvalen för ett målmedvetet naturvårdsarbete.
Kompetenta naturvårdstjänstemän hör därför finnas hos länsstyrelserna
och dessutom hör medel finnas tillgängliga för särskild arbetskraft
för naturvårdsinventeringar och efterföljande planläggning.
Nämnden kan vidare instämma i vad motionärerna anför om att trots
reservatbildningar och naturvårdsinventeringar, många vetenskapligt intressanta
naturområden exploateras utan att ha vetenskapligt undersökts och
dokumenterats.
Enligt nämndens mening är förslaget om att länsstyrelserna, vattendomstolarna
in. fl. bör få lagstadgad rätt att föreskriva att vissa dokumentära
undersökningar skall ske före medgiven exploatering värt att närmare utredas.
Genomförande av förslaget skulle innebära att naturvårdsobjekten fick
en med fornminnen delvis jämställd ställning, vilket synes både önskvärt
och rimligt. Man måste dock ha klart för sig, att ingreppen i naturen är
många fler och mer mångskiftande än de som drabbar fornminnena, varför
en viss försiktighet måste iakttas. I motsats till vad som gäller fornminnena
saknas ännu en värdeskala för naturföreteelserna. En sådan kan ej
åstadkommas förrän riksomfattande inventeringar resulterat i en klassificering
av företeelserna allt efter deras frekvens från unika till allmänt förekommande
(jfr Hägerstrand: Metodik för naturvårdsplanering. Plan nr 6
1965).
Enligt naturvårdsnämndens mening föreligger ett stort behov av kontinuerligt
arbetande inventeringsgrupper, sammansatta av vetenskapligt utbildade
personer och med tillgång till erforderlig biträdespersonal. Grupperna
bör anknytas till en vetenskaplig institution för att ha tillgång till
olika specialister och till vetenskapligt material för jämförelser. Då frågor
som rör denna forskningsverksamhet f. n. behandlas av 1964 års naturresursutredning
anser nämnden sig inte böra gå närmare in på ämnet. Nämnden
vill dock i detta sammanhang framhålla, att nämnden synes böra delia
i ledningen av verksamheten.
Vad beträffar förslaget att för organisationsfrågans lösning vidga direktiven
för den inom statskontoret pågående utredningen om naturvårdens
organisation, vill nämnden erinra om att denna utredning, med hänsyn till
att organisationen skall träda i kraft från och med budgetåret 1967/68, bör
vara avslutad om några månader. Det torde därför knappast vara lämpligt
att utfärda tilläggsdirektiv innebärande utvidgning av utredningsuppdraget.
Svenska naturskyddsföreningen finner motionerna beröra ett ytterligt
angeläget spörsmål. Motionernas syfte är enligt föreningen väl värt att
stödja. Föreningen anför vidare.
Motionärerna har anfört, att ett rikt och representativt urval av natur
måste säkerställas för framtiden som naturreservat eller på annat sätt,
oberoende av om terrängbildningarna och naturtyperna kan anses i vanlig
mening vackra och tilltalande eller ej. Föreningen vill i anslutning till
detta framhålla, att det enligt 7 § i naturvårdslagen är möjligt att inrätta
naturreservat på grund av områdets »betydelse för kännedomen om landets
24
Jordbruksutskottets utlåtande nr 2b år 1966
natur». Det är därför redan nu möjligt att inrätta dylika reservat »oberoende
av om terrängbildningarna och naturtyperna kan anses i vanlig
mening vackra eller ej».
Motionärernas påpekande i frågan är sannolikt orsakat av att naturvårdslagen
i andra fall (19 och 20 §§) endast är tillämplig på arbetsföretag
o. d. som kan skada eller ändra landskapsbilden. Uttrycket »landskapsbilden»
används och är av väsentlig betydelse, utan att det definieras. För
folk i allmänhet är landskapsbilden liktydig med en »vacker landskapsbild»,
alltså något både begränsat och subjektivt. Samma tolkning används
ofta av tjänstemän som i praktiken har stort inflytande på landskapsbildens
utformning, t. ex. i egenskap av planförfattare till markanvändningsplaner,
generalplaner, byggnads- och stadsplaner eller vägplaner. Detta
gäller också ofta länsarkitekterna som har att granska och godkänna dylika
planer.
Föreningen finner det väsentligt, att motionärerna tagit upp frågan om
naturvårdstjänstemännens insatser beträffande dokumentation av naturvetenskapliga
data samt också problemet med naturvårdsintendenternas
kompetens. Beträffande kompetensen kan jämföras med de krav som gäller
för t. ex. landsantikvarierna. Arbetsfältet för en naturvårdsintendent
är synnerligen vittomfattande. Därav följer, att samma person omöjligt
kan vara expert inom alla naturvårdens områden. Den naturliga utvecklingen
torde därför bli, att ytterligare arbetskraft, förutom naturvårdsintendenten,
måste anlitas, inte minst för expertuppdrag av olika slag.
Föreningen vill i detta sammanhang starkt understryka behovet av arbetskraft
för naturvårdsarbetet på det regionala planet. De fåtaliga tjänstemän
som nu finns har svårt att hinna med det löpande arbetet och kan
därför inte väntas få tid till särskilda initiativ. Om detta arbetskraftsbehov
inte tillgodoses, kommer naturvårdsarbetet oundvikligen att stagnera, trots
de vidgade möjligheter till ett kraftfullt naturvårdsarbete som den nya
naturvårdslagen erbjuder.
Det är vidare ytterst väsentligt att naturvårdsintendenternas ställning
och arbetsuppgifter klarläggs ordentligt. De behöver få en väl genomarbetad
instruktion som grund för sitt handlande. De bör vidare, i likhet med
flera andra tjänstemän på länsplanet, få möjlighet att avge egna, självständiga
yttranden i vissa frågor. Det är för övrigt ytterst väsentligt, att
naturvårdsintendenterna i lid blir informerade om de ärenden som berör
naturvårdens område. Detta gäller också naturvårdsrådens ledamöter.
Föreningen vill framhålla, att det ofta är lättare att få assistans av fackkunnigt
folk på det biologiska området än på det geovetenskapliga. Den
stora luckan i fråga om fackkunskap på länsplanet finns inom detta ämnesområde
samt inom det biologisk-limnologiska. Det är därför mycket
värdefullt, om vederbörande naturvårdsintendent äger kunskaper inom något
av dessa områden. Mängden grustäktsärenden inom flertalet län nödvändiggör
för övrigt vissa kunskaper inom det geovetenskapliga området.
Föreningen delar motionärernas uppfattning om behovet av naturvårdsinventeringar.
Det torde vara absolut nödvändigt att dylika genomförs för
att en något så när fast grund för det fortsatta naturvårdsarbetet skall
kunna tillskapas. Det bör emellertid framhållas, att naturens fortgående
förändringar kommer att kräva upprepade undersökningar, som kanske
i vissa fall kan leda till att tidigare fattade beslut måste omprövas.
Föreningen vill tillstyrka motionärernas förslag om att myndigheter som
beviljar tillstånd till olika exploateringsföretag får lagstadgad rätt att före
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
2r>
Jordbruksutskottets utlåtande nr år tOfiti
skriva dokumentära naturundersökningar. Dylik lagstiftning torde vara
en av förutsättningarna för att sådana undersökningar tillåts komma till
stånd i tillräcklig omfattning.
Orsaken till alt forskarna så sällan som nu är t al let utnyttjar de möjligheter
till samarbete som finns torde sannolikt bl. a. vara, att de saknai
information om var de stora projekten planeras, vilka slags terrängformationer
som skall blottas o. s. v. Eu systematisk information borde därför
organiseras genom försorg av det centrala organ som motionärerna föreslår
bör vara ansvarigt för nämnda natur under sökningar. Vid länsstyrelserna
kan man lättast få kännedom om karaktären av de olika ingrepp
som kommer att göras. Där borde därför egentligen de olika projekten
sorteras upp, samtidigt som kännedom om deras karaktär spreds till berörda
forskare. Det vore, ytligt sett, ganska naturligt, att en sådan uppgift
ingick i naturvårdsintendentens arbetsuppgifter. För att intendenten
skall kunna genomföra detta måste han emellertid ha djupgående kunskaper
om forskningens aktuella problem och om de intresseområden som
finns representerade bland landets forskare. Det torde emellertid stå helt
klart, att endast ett ytterligt fåtal personer kan väntas ha ett så brett kunskapsregister.
De frågor som berör dokumentära naturundersökningar skall
dessutom handläggas jämsides med andra arbetsuppgifter. Det torde därför
vara helt verklighetsfrämmande att på nuvarande ståndpunkt anse, alt
intendenterna även skall hinna med en sådan verksamhet.
Rörande motionärernas förslag om att naturvårdsnämnden skall fungera
som centralorgan för de dokumentära naturundersökningarna vill föreningen
framhålla, att i så fall måste nämnden tillföras vetenskaplig expertis,
antingen genom särskilt anställd arbetskraft eller genom att något slags
vetenskapligt råd inrättas för att biträda nämnden.
Föreningen fortsätter.
Motionärerna har hemställt om uppdrag åt naturvårdsnämnden att utreda
problemen i samband med dokumentära naturundersökningar. Det
kan ifrågasättas, om icke detta utredningsuppdrag, med hänsyn till dess
karaktär, borde hänskjutas till den pågående naturresursutredningen. Den
utredning inom statskontoret som pågår angående naturvårdens administration
skall, enligt vad som är föreningen bekant, vara framlagd före
den 1 juni d. å. Det är därför minst sagt tveksamt, om denna utredning
skulle kunna hinna att behandla även de administrativa spörsmål som är
förbundna med den nu aktualiserade frågan.
Uppenbarligen innebär det en försummelse, när man underlåter att vetenskapligt
studera verkningarna av de ingrepp som med stora ekonomiska
resurser görs i naturen. Ofta måste forskaren med små ekonomiska
medel söka lösa problem, som för vetenskapen är mycket väsentliga men
som för sin lösning kräver betydande resurser som forskaren inte kan få
till sitt förfogande. Sannolikt skulle forskaren i många fall nå för vetenskapen
mycket betydelsefullare resultat, om han kunde samarbeta med
exploatören. Då forskningen och dess resultat ofta representerar en nationalekonomisk
tillgång, är det också ur nationalekonomisk synpunkt en
givande investering att tillse, att en systematisk bevakning av naturingreppen
kommer till stånd.
Statskontoret framhåller att enligt vad statskontoret erfarit 1964 års naturresursutredning
tagit upp av motionärerna berörda frågor till behandling.
26
Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966
Naturresursutredningen beräknas avlämna sitt förslag först hösten 1966.
Statskontorets utredning som befinner sig i sitt slutskede avses vara avslutad
före utgången av juni 1966, varför ämbetsverket inte kan avvakta
resultatet av naturresursutredningens arbete. Vid angivna förhållande bör
det enligt statskontorets mening inte ifrågakomma att såsom föreslagits
av motionärerna vidga direktiven för ämbetsverkets utredning.
Vetenskapsakademien som även inhämtat sin naturskyddskommittés mening
i ärendet, ansluter sig till de av motionärerna framförda synpunkterna
och betonar önskvärdheten av att den dokumentära naturvården tillförsäkras
samma villkor som kulturminnesvården, i fråga om personal,
organisation, rättsbestämmelser in. in. Då kulturminnesvårdens nuvarande
organisation har visat sig vara synnerligen ändamålsenlig, och då skillnaderna
i arbetsformerna för kulturminnesvård och dokumentär naturvård
icke är stora, anser Vetenskapsakademien att kulturminnesvårdens organisation
lämpligen bör tas som mönster vid organiserandet av den moderna
naturvården. Vetenskapsakademien fortsätter.
Kulturminnesvården omhänderhas av en till Riksantikvarieämbetet knuten
landsantikvarieorganisation. I varje län finns en landsantikvarie med
akademisk utbildning. Landsantikvarierna sortera närmast under en överantikvarie,
som är stationerad på Riksantikvarieämbetet. I de fall, då överantikvarien
själv behöver råd i svårbedömda frågor, har han att vända sig
till Riksantikvarien och Vitterhetsakademien.
I analogi med denna organisation bör enligt Vetenskapsakademiens mening
naturvårdsintendenterna icke vara enbart knutna till länsstyrelserna,
respektive till dessas naturvårdsråd; i frågor om dokumentär naturvård
och vetenskapligt naturskydd bör naturvårdsintendenterna vara skyldiga
att inhämta Statens Naturvårdsnämnds mening. För det administrativa
handläggandet av sådana frågor bör vid Statens Naturvårdsnämnd inrättas
en särskild byrå, avsedd att förmedla erforderlig dokumentation. Denna
dokumentationsbyrå bör som chef ha en person med akademisk, naturvetenskaplig
utbildning.
Då de frågor, som kommer att hänskjutas till dokumentationsbyrån,
ofta torde kräva betydande naturvetenskaplig kunskap inom skilda områden,
bör som rådgivande instans i naturvetenskaplig dokumentation och
naturskydd även finnas ett vetenskapligt råd. Detta råd bör vara sammansatt
av personer, vilka tillsammans allsidigt representerar de naturvetenskapliga
discipliner som har betydelse för naturvården och naturskyddet;
rådets ledamöter böra besitta kunskap om naturförhållandena inom landet
\..^esf helhet. Ett sådant organ, förfogande över den fackkunskap och den
förmåga till betryggande allsidig bedömning som här påkallas, utgör sedan
gammalt Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté.
I det nu uppskisserade organisationsförslaget skulle sålunda dokumentationsbyrån
motsvara överantikvarien, och det vetenskapliga rådet i naturdokumentationsfrågor
Riksantikvarien och Vitterhetsakademien.
Vetenskapsakademien finner det vidare lämpligt, att vidgade direktiv
lämnas för den pågående utredningen inom statskontoret angående natur
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 2b år 1966 27
våldens administration, och att av akademien i det föregående anförda
synpunkter delges denna utredning.
Över motions paret 1:333 och II : 4 0 1 har remissutlåtanden avgetts
av domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen efter hörande av lantbruksnämnden
i Skaraborgs län, länsstyrelsen i Skaraborgs län efter hörande av
Skaraborgs läns landsting och Valle och Timmersdala kommuner, statens
naturvårdsnämnd samt RLF.
Lantbruksstijrelsen ställer sig positiv till motionernas syfte och framhåller
att ingripanden från det allmännas sida otvivelaktigt är nödvändiga
i avsikt att vårda de stora naturvärden som finns i Vallebygden. Länsmyndigheterna
har dock sin uppmärksamhet riktad på problemkomplexet och
har redan vidtagit angelägna åtgärder och har andra under utredning. Med
hänsyn härtill finner lantbruksstyrelsen motionerna ej behöva föranleda
någon särskild åtgärd från riksdagens sida. Styrelsen anför vidare.
Valle härad omfattar Valle kommun -— med undantag av Skånings Åsaka
socken — samt socknarna Bolum och Häggum. Inom häradet finns tre tätbebyggelseområden:
Axvall (600 inv.), Värnhem (250 inv.) och Eggby (150
inv.) utan egentliga förutsättningar för vidare utbyggnad. Området är centralt
beläget i förhållande till övrig tätbebyggelse — avståndet är endast
10—30 km till Götene, Skara och Skövde samt ytterligare tre städer med
ett befolkningstal på 10 000—20 000 invånare. Områdets säregna och vackra
natur har gjort det attraktivt ur friluftssynpunkt.
Enligt senaste jordbruksräkningen omfattar Valle härad i areal totalt
21 900 ha, varav bl. a. åker 6 300 ha och ängsmark 1 400 ha. Arealen är uppdelad
på 359 brukningsenheter varav 271 med 2—20 ha åker, 74 med 21-—50
ha åker och 14 enheter med åkerareal överstigande 50 ha. Det är uppenbart
att jordbrukets pågående strukturrationalisering i denna småbrukarbygd
kommer att medföra stora ändringar i bl. a. markanvändningen. Vid en
översiktlig inventering år 1963 av jordbruket i Skaraborgs län bedömdes
sålunda att åkerarealen i denna del av länet fram till år 1975 skulle minska
med ca 20 % och att antalet brukningsenheter under samma tid skulle reduceras
med ca 30 %. överföringen av åker och hagmark till skogsmark
kommer givetvis att ske snabbare och i större utsträckning i häradets norra
del kring sjöarna och endast till mindre del i den bättre jordbruksbygden
i områdets centrala del. — En tydlig tendens till ökning av icke-jordbrukares
köp av jordegendom har kunnat förmärkas i området. Bygden
synes ha ett betydande affektionsvärde för köparna och förvärven synes i
regel icke ha tillkommit i spekulationssyfte eller i avsikt att exploatera marken
för fritidsbebyggelse, e. d. — Det är uppenbart att riskerna för att buskoch
annan vildvegetation skall intränga i och förfula odlingslandskapet är
stora i betydande och från naturvårdssynpunkt känsliga delar av Vallebygden.
Olika åtgärder har av länsmyndigheterna vidtagits i avsikt att skydda
Valle-bygden för olämplig exploatering och annan skadegörelse. Naturreservatet
Eahagen om ca 5 ha mellan sjöarna Flämsjön och Emten bildades
sålunda redan 1935. Flertalet sjöar har skyddats genom strandförbud enligt
strandlagen genom länsstyrelsens beslut åren 1955 och 1959 och för
-
28
Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966
slag har numera — efter företagen utredning —- framlagts att länsstyrelsen
skall förordna att strandområden vid ytterligare ett antal sjöar skall
vara strandskyddsområde. — Utomplansbestämmelser gäller för hela Valle
kommun sedan den 15 oktober 1963. — Sedan hösten 1965 pågår genom
länsstyrelsens försorg en utredning rörande frågan om bildande av "naturreservat
för viss del av kommunen. Det preliminära förslag som numera
framlagts av utredningsmannen, överlantmätaren i Skaraborgs län, upptar
ett reservat på ca 800 ha inrymmande bl. a. domänverkets gårdar Höjentorp
och Torp samt Billingen-sluttningen norr därom inom Öglunda socken.
Länsstyrelsen, som beräknas kunna ta ställning till förslaget under 1967,
utfärdade den 31 december 1965 förbud enligt 11 § naturvårdslagen för tre
år framåt för det föreslagna naturreservatet. — Ett område om ca 600 ha
i nordöstra delen av Valle kommun med vikande jordbruk avses att generalplaneras
inom en nära framtid. Området torde komma att i betydande
utsträckning disponeras för fritidsbebyggelse.
Större delen av Hornborgasjön — bekant för sin fauna — är belägen
inom södra delen av Valle härad. Genom Kungl. Maj :ts brev den 30 juni
1965 uppdrogs åt Statens naturvårdsnämnd att undersöka förutsättningarna
för och angelägenheten — i förhållande till andra naturvårdsobjekt — av
att ur naturvårdssvnpunkt säkerställa Hornborgasjöns framtid samt att inkomma
till Kungl. Maj :t med alternativa förslag till åtgärder.
Lantbruksnämnden i Skaraborgs län, som icke heller finner någon ny utredning
erforderlig, anför för sin del följande.
Valle härad omfattar en ej obetydlig del av Billingens högplatå, den centrala
delen av bergets västra sluttning och kamelandskapet väster därom.
Häradet ligger inom kambrosilurtriangeln, som förutom Billingen även omlattar
alla Falbygdens platåberg. Därav följer, att berggrunden inom häradet
i stor utsträckning är kambrosilurisk och att de lösa jordlagren i huvudsak
utgöres av kalkstensmorän, även kallad skiffermorän, vars sammansättning
växlar lokalt inom vida gränser. Landskapet är kuperat. Billingens
sluttning är mäktig efter mellansvenska förhållanden och kamelandskapet
är småkulligt, mindre dock i söder än i områdets norra, sjörika del, som
närmast torde avses i motionärernas framställning.
Häradets ytvidd är omkring 23 300 ha, varav omkring 6 300 ha är odlad
jord. Inom väsentliga delar av häradet råder goda betingelser för jordbruksdrift.
Norra Lundby socken i söder räknas som en av länets förnämsta jordbruksbygder.
I norr och väster är förutsättningarna för jordbruk sämre
och näringen går där tillbaka.
Landskapets attraktivitet betingas dels av kamelandskapets topografi och
de många små sjöarna, dels och inte minst av jordbruksbygdens öppna natur
med åkerfält, betesmarker och lövskogslundar. Av uppgifter i äldre litteratur
att döma har landskapet under 1700- och 1800-talen varit mera kalt
än nu men det torde icke ha varit mer tilltalande. Som en följd av förändringar
i samhället hotas landskapsbilden numera dels av beskogning och
dels av fritidsbebyggelse. Tack vare de lösa jordlagrens beskaffenhet är det
mindre risk för störande täktverksamhet.
Centrala och lokala organ har länge beaktat, att landskapsbilden i Valle
härad behöver skydd. För åtskilliga år sedan har centrala myndigheter på
lantbruksnämndens initiativ låtit införliva lövängen Drottningkullen med
Höj entorps kronodomän. Så långt nutida förutsättningar medger vårdas
Drottningkullen, som torde vara identisk med den i Linnés Wästgöta-Resa
Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 är 1066
29
omnämnda Lusthusbacken, numera av revirförvaltningen som hårdvallsäng
med lövskogsdungar. Reviret sköter även en stor del av kronoegendomen
Torp enligt särskilda föreskrifter som lövlundsområde. Länsstyrelsen
i Skaraborgs län har låtit naturvårdsinventera häradet. Inventeringen och
aktuella ärenden har föranlett länsstyrelsen alt utfärda preliminära byggnadsförbud
för begränsade delar av området. Därav följer, att ytterligare
åtgärder från länsstyrelsens sida är att vänta.
Nämnden delar i allt väsentligt motionärernas uppfattning, att landskapet
i Valle härad bör skyddas mot exploatering. Enligt nämndens mening
bör målet vara, att bevara den nuvarande landskapsbilden inom den nordöstra
delen av häradet. Det synes emellertid vanskligt att i sådant syfte rekommendera,
att ett naturreservat av någon betydande omfattning inrättas,
eftersom ett sådant reservat i en bestående jordbruksbygd lätt kan bidraga
till att påskynda beskogningen i stället för att medverka till att hålla landskapet
öppet. Skulle likväl ett naturreservat anses böra komma till stånd,
torde i första hand kronoegendomarna Höjentorp och Torp böra tagas i anspråk
för ändamålet.
Även länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter om för närvarande ytterligare
utredningar i ämnet är påkallade. Länsstyrelsen anför vidare.
Inom länet pågår för närvarande i länsstyrelsens regi en översiktlig
naturvårdsplanering, som syftar till att kartlägga hur från naturvårds- och
fritid’tslivssynpunkt värdefulla områden lämpligen bör användas och skyddas.
Jämsides med denna planering pågår en inventering som omfattar grustillgångarna
i länet och syftar till att avgöra vilka grustäkter, som bör skyddas
respektive tillåtas för exploatering. Vid sistnämnda inventering beaktas
såväl samhällsekonomiska synpunkter som naturvårdens önskemål.
Naturvårdsplaneringen ledes av överlantmätaren, som samråder med
tjänstemän från länsstyrelsen, länsarkitekten, länsingenjören med flera
länsexperter samt byggnadsnämnderna i de berörda kommunerna. Planeringen
kommer att omfatta så gott som hela länet utom slättbygderna. Den
är nu färdig beträffande stora delar av Vänerkusten, norra Vätterkusten,
flera kommuner i norra delen av länet. Inventeringen av grustillgångarna
ledes av en f. d. distriktslantmätare och utföres i samråd med bl. a. föredraganden
i naturvårdsärenden å länsstyrelsen, länsarkitekten med flera.
I samband med att arbetet med naturvårdsplaneringen framskrider väcker
planerarna förslag hos länsstyrelsen om att denna skall vidtaga åtgärder
enligt naturvårdslagen beträffande sådana objekt som befunnits böra
skyddas.
Ett av de förslag som väckts är att länsstyrelsen inom Valle kommun
skulle förklara lämpligt avpassat område som naturreservat. Länsstyrelsen
har efter överläggning med representanter för bland annat kommunen
den 31 december 1965 i avvaktan på slutligt beslut i ärendet meddelat vissa
förbud som syfta till att förhindra åtgärder som kan äventyra bildandet
av ett naturreservat. Det område som omfattas av ifrågavarande förbud
omfattar stora delar av västra sluttningen av Billingen samt delar av hemmanen
Höjentorp och Torp in. in. Inom Valle kommun finns flera sjöar
vars stränder omfattas av strandskydd. Fråga har väckts att meddela sådana
bestämmelser för ytterligare fyra sjöar inom kommunen. Länsstyrelsen
har även förslag till byggnadsplaner för fritidsbebyggelse invid Flämsjön
under behandling.
Den planering som tidigare omnämnts torde komma att avslutas under
3 llihang till riksdagens protokoll 1966. 10 samt. .Yr 24
30
Jordbruksutskottets utlåtande nr 2k år 1966
nästa år. Länsstyrelsen har, innan planeringen slutförts, knappast underlag
för att inbördes gradera vilka objekt i länet som ur naturvårdssynpunkt
i första hand bör bli föremål för ingripande åtgärder enligt naturvårdslagen.
Sådana åtgärder torde med stor sannolikhet medföra avsevärda ekonomiska
kostnader för staten. Emellertid torde pågående utredningar leda
till att inom Valle kommun ett naturreservat kommer att bildas. Hur detta
skall avgränsas och vilka föreskrifter som skall gälla inom det är det för
närvarande icke möjligt att yttra sig om.
Av de av länsstyrelsen infordrade yttrandena från Skaraborgs läns landsting
samt från Valle och Timmersdala kommunalnämnder framgår att
dessa instanser tillstyrker eller icke har något att erinra mot att en utredning
företas i motionernas syfte.
Domänstyrelsen som bifogat yttranden från jägmästaren i Kinne revir,
domänintendenten och över jägmästaren i Västra distriktet ävensom statens
natur vårdsnämnd och RLF finner med hänsyn till pågående utredning
någon särskild åtgärd inte vara påkallad i anledning av motionerna.
Naturvårdsnämnden anmäler i sammanhanget sin avsikt att för sin del
verka för att naturvårdens intressen tillvaratas i Valle härad.
B. Organisationsfrågor
Över motionsparet 1:99 och II: 136 har remissyttranden
avgetts av statens naturvårdsnämnd, statskontoret och länsförvaltningsutredningen.
Statens naturvårdsnämnd anser med hänsyn till statskontorets utredning
rörande organisationen av naturvårdsverksamheten inte någon åtgärd
vara erforderlig i det av motionärerna angivna syftet. Nämnden anför.
Naturvårdsnämnden har vid flera tillfällen bl. a. i sitt yttrande över
länsstyrelsernas förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1966/67, framhållit
att länsstyrelsernas nuvarande resurser för naturvårdsarbete inte
motsvarar de krav på effektiva insatser som statsmakterna uppställt. Enligt
nämndens mening är en väsentlig upprustning av den regionala naturvårdsverksamheten
nödvändig med hänsyn till de omfattande arbetsuppgifter
på området som numera åvilar länsstyrelserna.
Såsom motionärerna anfört omfattar den regionala naturvårdsverksamheten
dels det löpande arbetet med bevakning av olika slags naturvårdsintressen
i skilda sammanhang, dels det mera långsiktiga arbetet med inventering,
planering och verkställighetsåtgärder rörande skyddsvärda naturområden.
Den administrativa och juridiska delen av arbetet utföres som
regel av en jurist eller annan tjänsteman med administrativ utbildning.
För den naturvetenskapligt betonade delen av arbetet krävs dock uppenbarligen
personal med särskild sakkunskap, som inte är företrädd bland
länsstyrelsens egna tjänstemän eller bland länsexperterna. Med hänsyn härtill
har åtskilliga av länsstyrelserna — f. n. ett 10-tal — på heltid anställt
särskilda naturvårdstjänstemän med anlitande av de medel för ändamålet
som anvisats under länsstyrelsernas avlöningsanslag. Då några fasta tjänster
ännu inte ansetts böra inrättas har dessa tjänstemän som regel anställts
för begränsad tid mot arvode eller som extra befattningshavare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
31
Jordbruksutskottets utlåtande nr 2''i år 1966
Enligt nät urvård snämndens mening är det synnerligen angeläget att
hos länsstyrelserna — eller i vart fall hos flertalet av dessa — linns fast
anställda personer, naturvårdsintendenter, som äger ovannämnda sakkunskap.
Naturvårdsintendenterna synes böra ägna sig åt det löpande
regionala naturvårdsarbetet och samtidigt leda och samordna inventei mgsoch
planeringsarbetet på naturvårdens område. Vid sidan av dessa tjänstemän
erfordras emellertid sakkunniga eller grupper av sådana, som under
naturvårdsintendentens ledning eller överinseende utför framförallt inventerings-
och planeringsarbeten av olika slag. Behovet av nu berörda
sakkunniga växlar starkt mellan de olika länen.
I likhet med motionärerna finner naturvårdsnämnden vidare uppenbart
alt länsstvrelsernas administrativa personal måste förstärkas med hänsyn
till ökningen av naturvårdsarbetet. En sådan åtgärd synes ofrånkomlig
om arbetet på detta område skall kunna få avsedd effektivitet.
Statskontoret anser likaledes att någon särskild åtgärd från riksdagens
sida med anledning av motionerna inte nu synes påkallad.
Länsförvaltningslit redningen framhåller att utredningen ar val medveten
om de problemställningar som upptas i motionerna samt anför.
Länsförvaltningsutredningens uppgift är att framlägga förslag rörande
de principiella grundvalarna för den statliga länsförvaltningens framtida
organisation. Härvid har utredningen en lång rad synpunkter och önskemål
att beakta. Ett grundläggande krav är att den samhällsplanering pa
länsplanet som äger rum inom den statliga länsförvaltningen — hit hor
också naturvården — blir bättre samordnad än nu, såväl i vad angar utrednings-
och prognosverksamheten som beträffande beslutsfunktionerna.
Även sambandsvägarna mellan centrala och regionala organ och förhållandet
dem emellan hör klarläggas. Förutsättningar bör där skapas for en
samverkan, som tillgodoser både kraven på en samlad planering inom
länet och önskemål om tillgodoseende av de specialintressen som olika
centrala organ företräder. Det måste tillses, att tillräckliga resurser finns
för en effektiv förvaltning på olika områden. Framhållas bör emellertid,
att det inte ankommer på utredningen att framlägga specificerade förslag
till personalstater för länsstyrelserna och andra förvaltningsorgan.
Utredningen avser att framlägga sitt betänkande mot slutet av året. Det
ligger i sakens natur att utredningen inte på nuvarande stadium kan redovisa
sina närmare överväganden och hittillsvarande planer.
Över de likalydande motionerna 1:336 och 11:403 har remissutlåtanden
avgetts av statens naturvårdsnämnd, Svenska kommunförbundet
och Svenska stadsförbundet.
Statens naturvårdsnämnd delar motionärernas åsikt om behovet av en
mera aktiv naturvårdspolitik från kommunernas sida. Med hänsyn till att
naturvården ännu befinner sig i ett uppbyggnadsskede och i avvaktan på
de åtgärder fritidsutredningens förslag kan komma att föranleda, saknas
emellertid enligt nämndens mening skäl att i dagens läge företa den av
motionärerna önskade utredningen. Naturvårdsnämnden anser sig därför
inte kunna tillstyrka bifall till motionerna. Nämnden har i övrigt anfört
följande.
32
Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966
\ id tillkomsten av den nuvarande naturvårdsorganisationen var frågan
om kommunernas roll inom naturvårdsverksamheten föremål för uppmärksamhet.
I propositionen 1963: 71 yttrade departementschefen att han
fäste stor vikt vid kommunernas medverkan i naturvårdsarbetet. Han framhöll
att det är motiverat att kommunerna engagerar sig ekonomiskt för
att skaffa sina innevånare tillgång till naturområden för rekreation och
friluftsliv. Enligt hans mening är det även angeläget att kommunerna inom
andra delar av naturvården, exempelvis i fråga om strandskyddet och
landskapsvården, tar initiativ till åtgärder och medverkar på annat sätt.
Samtidigt framhölls att kommunerna hör ha frihet att vid behandlingen
av naturvårdsfrågor i organisatoriskt hänseende anpassa sig till vad som
är mest praktiskt för deras del. Om ej annat beslutas eller gäller på grund
av särskild författning bör det enligt departementschefen ankomma på
kommunens styrelse att handlägga naturvårdsfrågorna.
Enligt 2 § naturvårdslagen (SFS 1964:822) är naturvården en såväl
statlig som kommunal angelägenhet. Kommunernas intresse på naturvårdens
område har även kommit till uttryck bl. a. i 16 § naturvårdskungörelsen,
vari stadgas att, innan länsstyrelse i naturvårdsärende fattar beslut
som kan föranleda ersättningsskyldighet eller annat beslut av vikt, samråd
skall ske med av frågan närmast berörda kommuner. Vidare kan erinras
om att statsbidrag till kommuner vid förvärv av naturvårdsområden
kan utgå från anslaget Naturvård: Ersättningar till markägare m. in.
Det förhållandet att kommunernas naturvårdsverksamhet inte närmare
reglerats i lagstiftningen, medför att denna verksamhet bedrives på olika
sätt i skilda delar av landet. Medan man inom vissa kommuner utför ett
aktivt och värdefullt arbete — omfattande t. ex. inventering av naturförhållandena
och planering för framtida markanvändning med hänsyn bl. a.
till naturvårdens behov — så förekommer inom andra kommuner sådant
arbete endast i mycket liten utsträckning. Dessa olikheter beror till stor
del på att problemen inom naturvårdens område varierar högst avsevärt
i de skilda landsdelarna. Sa t. ex. uppstår givetvis helt andra problem i en
glesbygdskommun, som ligger långt från tätorter och saknar för allmänheten
attraktiva naturområden, än i en kustkommun, belägen nära en storstad
och utsatt för ett hårt tryck från det rörliga friluftslivets och fritidsbebyggelsens
sida. En annan orsak till olikheterna i kommunernas aktivitet
utgör kommunalekonomiska faktorer samt inte minst de svårigheter
som ofta möter att få tillgång till sakkunnig hjälp, exempelvis för översiktligt
planeringsarbete. Slutligen förekommer otvivelaktigt på många
håll ett stort behov av information om den moderna naturvårdens mål och
medel.
Naturvårdsnämnden anser i hög grad angeläget att kraftigt ökade insatser
på naturvårdens område kommer till stånd från kommunernas sida.
För att i någon mån tillgodose behovet av upplysning och råd har naturvårdsnämndens
tjänstemän deltagit i ett flertal konferenser och informationsmöten
med kommunala representanter. För att ge de kommunala
organen fortlöpande underrättelser om vad som händer på naturvårdens
område och till dem vidarebefordra uppslag till praktiska naturvårdsåtgärder
tillställer nämnden vidare samtliga kommuner sin tidskrift »Naturvård».
Från länsstyrelsernas sida har i flera fall åtgärder vidtagits för att få
till stånd ett fast organiserat samarbete på naturvårdsområdet mellan vederbörande
länsstyrelse och länets kommuner. Så har skett exempelvis i
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år ii)6(i
Södermanlands, Östergötlands, Malmöhus och Gävleborgs län. Dessa åtgärder
har hl. a. syftat till all kommunerna skall utse dels ett särskilt organ
att handha naturvårdsärenden, dels en person alt vara kommunens naturvårdsombud
och kontaktman med länsstyrelsen. Naturvårdsnämnden anser
ifrågavarande samarbete vara synnerligen värdefullt och väl ägnat alt
stimulera den kommunala aktiviteten på området. Ett verkligt effektivt
samarbete mellan länsstyrelserna och kommunerna torde emellertid även
kräva en upprustning av naturvårdsorganisationen på länsplanet. Naturvårdsnämnden
får i delta avseende hänvisa till sitt denna dag till jordbruksutskottet
avgivna utlåtande över motionerna 1:99 och 11:136 angående
naturvårdens administration.
Slutligen vill naturvårdsnämnden erinra om att 1962 år fritidsutredning
i sitt betänkande Friluftslivet i Sverige, del II (SOU 1965: 19), behandlat
frågan om kommunernas medverkan på friluftslivets område och
därmed förenade spörsmål. Utredningen har i detta sammanhang lagt fram
vissa förslag för att förbättra kommunernas förutsättningar att bemästra
de omfattande problem som finns på området.
Svenska kommunförbundet anser att något behov ej föreligger av en utredning
om införande av en kommunens natur- och viltvardsnämnd och
avstyrker motionerna. Förbundet anför.
Enligt förbundsstyrelsens mening ankommer det närmast på vederbörande
markägare att svara för såväl viltvården som skyddet av talman
och floran likaväl som exempelvis rätten till jakt och fiske tillkommer
markägaren. Varken genom naturvårdslagen eller annan författning har
kommunerna pålags något ansvar för viltvården eller för fauna och flora.
Såsom motionärerna framhåller förekommer det dock att kommuner lämnar
bidrag till inköp för utfodring av det vilda. I egenskap av markägare
har kommunerna för övrigt samma skyldighet som enskilda markägare
att svara för viltvård och dylikt på sina markområden. Någon anledning
att överväga lagändring i syfte att i vidare mån övervältra ansvaret för
viltvård och fauna på kommunerna synes icke föreligga.
Kommunala insatser i form av rådgivning eller anslagsgivning till inom
kommunen verksamma naturvårdsorganisationer bör såsom för närvarande
vara en helt frivillig sak. Att för sådana uppgifter tillskapa en särskild
natur- och viltvårdsnämnd i varje kommun är icke lämpligt. I kommuner
där behov av en särskild nämnd av detta slag föreligger — vilket kommunen
själv bäst bedömer — kan sådan nämnd bildas med stöd av bestämmelserna
i 44 § andra stycket kommunallagen. I övriga kommuner
är det i allmänhet lämpligast att uppgifter av här ifrågavarande slag läggs
på kommunalnämnden eller annan redan befintlig nämnd.
Svenska stadsförbundet avstyrker likaledes bifall till förevarande motioner
och anför därvid.
I remissutlåtande över 1960 års naturvårdsutrednings betänkande »Naturen
och samhället» framhöll styrelsen bl. a., att primäransvaret för de
större och betydelsefullare naturvårdsuppgifterna måste åvila statsmakterna.
Det vore emellertid säkerligen riktigt och nödvändigt att på det lokala
planet räkna med kommunala initiativ och åtaganden som en grundläggande
förutsättning för att goda resultat skulle kunna uppnås. Styrelsen uttalade
samtidigt, att del kommunala inseendet över naturvården lämpligen
34
Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966
borde utövas av kommunens st3rrelse eller av nämnd som fullmäktige kunde
bestämma.
Att naturvården är en angelägenhet även för kommunerna bär därefter
fastslagits genom 1963 års riksdagsbeslut angående riktlinjer och organisation
för naturvårdsverksamheten in. m. och i den av 1964 års riksdag
antagna naturvårdslagen, ehuru några uttryckliga bestämmelser om kommunernas
uppgifter inom naturvården icke meddelats. I nämnda lag har
ej heller givits några föreskrifter, som reglerar formerna för kommunernas
verksamhet på området. Lagstiftaren har nämligen förutsatt, att kommunerna
borde ha frihet att vid behandlingen av naturvårdsfrågor i organisatoriskt
avseende anpassa sig till vad som för deras vidkommande vore mest
praktiskt. Om ej annat beslutades eller gällde på grund av särskild författning,
borde det ankomma på kommunens styrelse att handlägga naturvårdsfrågorna.
(Se prop. 1963: 71, s. 115).
Det kan enligt styrelsens mening icke anses föreligga någon anledning
för statsmakterna att nu frångå den ståndpunkt, som både 1963 års principbeslut
och naturvårdslagen innebär i den organisatoriska fråga motionerna
avser. Det bör med andra ord alltjämt få ankomma på varje enskild
kommun att avgöra, om särskild naturvårdsnämnd skall inrättas eller ej.
Framhållas må i sammanhanget, att de uppgifter kommunerna har att
fullgöra inom naturvården icke till art eller omfattning påverkas av en
sådan sak som hur de administrerar verksamheten.
Det i motionerna förordade kommunala organet skulle icke blott ta befattning
med sådana naturvårdsfrågor, som har samband med tryggandet
av tillgången till naturområden för rekreation och friluftsliv och liknande,
utan även syssla med frågor angående viltvård. Tanken på en organisatorisk
samordning mellan sådana verksamheter som å ena sidan naturvården
och å andra sidan jakt- och viltvården diskuterades i nyssnämnda proposition,
men en dylik samordning ansågs ej då böra ske (s. 112). Vid behandlingen
av förslaget till naturvårdslag avslog riksdagen även motioner i
samma riktning. Sedan föregående års riksdag emellertid i enlighet med
Kungl Maj :ts förslag i prop. 1965: 19 fattat principbeslut om överförande av
tillsynen över jakten och viltvården från domänstyrelsen till statens naturvårdsnämnd
från och med den 1 juli 1966, synes man kunna hävda, att jakten
och viltvården innefattas under begreppet naturvård i naturvårdslagens
bemärkelse och att de alltså inryms under naturvårdsverksamheten och därmed
även formellt faller inom ramen för den kommunala kompetensen.
Enligt styrelsens mening bör emellertid kommunerna icke engagera sig
i jakt- och viltvårdsarbete, vars syfte är att skapa eller bibehålla ett viltbestånd
för bedrivande av jakt. För jalctvårdsfrämjande åtgärder av detta
slag är särskilda organisationer redan verksamma med centrala, regionala
och lokala enheter, som i huvudsak torde finansieras genom medel från
den statliga jakt vårdsfonden. Annan viltvård bör kommunerna däremot
vara oförhindrade att genom anslagsgivning direkt eller indirekt främja.
Handhavandet av sådana begränsade uppgifter bör dock ej få utgöra motiv
för inrättandet av ett speciellt kommunalt förvaltningsorgan.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1066
35
Utskottet
I föreliggande motioner har framförts synpunkter och förslag som berör
ett flertal frågor på naturvårdens område samt frågor med nära anknytning
därtill. Utskottet behandlar till en början de motioner som i det
föregående redovisats under rubriken nät ur vårds v er k samhet
m. in.
Mot bakgrunden av industrialiserings- och exploateringsprocessernas inverkan
på bl. a faunan har i motionerna I: 233 och II: 306 framhållits vi
ten av ökat stöd till internationella insatser på den biologiska forskningens
område. Efter en redogörelse för den verksamhet som bedrivs inom ramen
för det Internationella biologiska programmet (IBP) har motionärerna särskilt
tagit upp frågan om att genom bildande av reservat skydda ett overvintringsområde
för flyttfåglar, benämnt Las Marisma de Hinojos, i Guadalquivirs
delta i sydvästra Spanien. Kostnaderna har beraknats till drygt 1
miljon kr. Medel för internationella skyddsåtgärder av förevarande typ bor
enligt motionärerna disponeras i samråd med den svenska kommittén för
IBP och Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté. Med hansyn till det
nu närmast aktuella beloppets storlek och frågans art bör emellertid, anfor
motionärerna vidare, möjligheterna till eu gemensam nordisk insats forst
prövas. Motionärerna har hemställt att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhåller att regeringen snarast inhämtar Nordiska rådets yttran e
rörande gemensamma internationella insatser i syfte att skydda Skandinaviens
flyttfåglar.
Remissinstanserna har genomgående ställt sig positiva till synpunkterna
i förenämnda motioner. Bl. a. har 1964 års naturresursutredning framhalht
det allmänna värde som ligger i att skyddade områden skapas for faunam
Som ej heller utskottet har något att erinra mot att den i motionerna I. 23
och II: 306 berörda frågan behandlas i Nordiska rådet forordar utskottet,
att motionerna jämte remissyttrandena över desamma överlämnas till rådet.
I motionerna I: 234 och II: 301 har framhållits de problem ur landskapsvårdande
synpunkter som följer med den pågående nedläggningen av odlad
jord inom landet. Med hänvisning bl. a. till de betydande kostnader som ar
förenade med åtgärder för att komma till rätta med dessa problem har motionärerna
påyrkat utredning angående förutsättningarna för en önskvärd
landskapsvård med beaktande av de ekonomiska och praktiska betingelser
som en rationell betesproduktion kan möjliggöra inom de odhngsomraden
som bör bevaras åt framtiden. Utskottet torde med anledning av ifrågavarande
motioner få erinra om att motioner av ensartat inneha 1 behandlades
av 1965 års riksdag och då ej föranledde någon åtgärd från riksdagens sida.
Utskottet tillåter sig hänvisa till vad jordbruksutskottet föregående ar (JoU
25) uttalade i nyssnämnda sammanhang, om bl. a. värdet av ett samarbete
36
Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966
mellan lantbruksstyrelsen och statens naturvårdsnämnd för att åstadkomma
riktlinjer rörande den långsiktiga markanvändningen i det retarderande
odlingslandskapet. För sin del vill utskottet understryka vikten av
att de myndigheter, organ och utredningar som har uppgifter på ifrågavarande
område följer utvecklingen med uppmärksamhet och för Kungl.
Maj :t framlägger de förslag som befinns påkallade. Med hänsyn bl. a. till
vad som anförts vid remissbehandlingen av ifrågavarande motioner anser
utskottet sig kunna förutsätta att så sker. Det med motionerna i förevarande
del avsedda syftet torde därför få anses tillgodosett utan annan åtgärd
än att riksdagen bringar till Kungl. Maj :ts kännedom, vad utskottet
sålunda anfört.
I motionerna 1:234 och 11:301 har även påtalats de försämrade livsbetingelser
för viltet som följer med bl. a. den allt intensivare skogsvården,
användningen av kemiska bekämpningsmedel såväl inom jord- och skogsbruket
som inom industrien, förgiftningen av vattendragen, den växande trafiken
och det ökade friluftslivet. Motionärerna har föreslagit olika åtgärder
för att komma till rätta med missförhållandena och påyrkat utredning angående
skyddet för de svenska viltstammarna. Vad motionärerna anfört
om behovet av en intensifierad viltvård och skydd för speciella viltstammar
m. in. är enligt utskottets mening värt beaktande. Utskottet vill emellertid
erinra om att, såsom framgår av remissbehandlingen, de problem i vad avser
viltvården i vidare mening som berörts i motionerna i huvudsak redan är
föremål för åtgärder eller överväganden på olika håll. Bl. a. har statens naturvårdsnämnd
i sitt remissutlåtande över motionerna förklarat sig komma
att ägna uppmärksamhet åt frågan om möjligheterna att intensifiera viltvården.
Viltforskningsrådet har framhållit att problemkomplexet vad gäller
kemiska bekämpningsmedel sedan eu längre tid tillbaka är föremål för rådets
särskilda uppmärksamhet. Till jordbruksdepartementet har numera
överlämnats 1949 års jaktutrednings slutbetänkande, betitlat »Jaktstadgan
in. m.» (SOU 1966:46), vari framlagts förslag till nya bestämmelser för
fridlysning av vilt samt förslag i rovviltsfrågan m. in. Vidare har bl. a. avlämnats
en utredning av domänstyrelsen och naturvårdsnämnden angående
försöksverksamhet med reglerad älgjakt. Nämnda utredningar bereds f. n.
inom jordbruksdepartementet. Slutligen kan erinras om att ämnesområdet
för professuren i skogszoologi vid skogshögskolan genom beslut av årets
riksdag ändrats till skoglig vertebratekologi, varigenom betonats vikten
av att frågor rörande samspelet mellan det vilda och skogen närmare belyses.
Vid nu angivna förhållanden finner utskottet förevarande motionsyrkanden
ej behöva föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens sida.
Under framhållande av naturforskningens behov av tillgång till naturvetenskapliga
fakta från flera och mer mångskiftande naturområden än vad
som rimligen kan skyddas som reservat har i motionerna I: 332 och II: 760
betonats vikten av att exploateringsföretag, i den mån de kommer att skada
Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966
37
eller förstöra natur av uppenbart vetenskapligt värde, föregås av dokumentärt
inriktade natm undersökningar. Med hänvisning till att sådana undersökningar
hittills genomförts endast i begränsad omfattning och till att motsvarande
intressen på kulturminnesvårdens område redan bevakas på ett
enligt motionärernas mening i huvudsak tillfredsställande sätt har motionärerna
hl. a. hemställt att statens naturvårdsnämnd ges uppdraget att
utreda problemen rörande dokumentära naturundersökningar i samband
med exploateringsföretag. Med hänsyn till att 1964 års naturresursutredning
tagit upp av motionärerna berörda frågor till behandling finner utskottet
för sin del motionerna, såvitt nu är i fråga, ej böra föranleda någon särskild
åtgärd.
I motionerna 1:333 och 11:401 har framhållits angelägenheten av åtgärder
från det allmännas sida för att skydda naturvärdena i Valle härad, Skaraborgs
län, mot exploatering och hemställts om utredning angående inrättande
av naturreservat i häradet. Vid remissbehandlingen har framkommit
att centrala och regionala organ länge beaktat att landskapsbilden i Valle
härad behöver skydd. Bl. a. har länsstyrelsen i samband med pågående naturvårdsplanering
i dess regi sin uppmärksamhet riktad på nämnda frågor
och redan vidtagit vissa förberedande åtgärder för att bilda ett naturreservat
inom Valle kommun. På grund härav synes någon särskild åtgärd i anledning
av motionerna icke påkallad från riksdagens sida.
I motionerna 1:604 och 11:765 har framhållits, att det ökande trycket
på naturen genom skilda slags markexploatering medför att naturen och
landskapet i framtidens Sverige i synnerligen hög grad kommer att bestämmas
av de närmaste 10—15 årens samhällsplanering och ställningstaganden
till exploaterings- och skyddsfrågor. Mot bakgrunden härav har motionärerna
bl. a. tagit upp frågan om de rättsliga och ekonomiska betingelserna för
naturvårdsarbetet till belysning. I princip bör, hävdar motionärerna, dessa
betingelser sammantagna vara sådana att man i stort sett verkligen kan
handla i enlighet med en naturvårdsplanering som befunnits rimlig på grundval
av långsiktiga avvägningar mellan skilda allmänna intressen av såväl
materiell som ideell art. Enligt motionärerna är emellertid betingelserna ännu
långt ifrån sådana. Motionärerna anvisar vissa möjligheter till förbättringar
av nu gällande rättsliga och ekonomiska villkor för att undvika icke
önskvärd exploatering främst i fråga om materialfyndigheter. Bl. a. förordar
motionärerna att ersättningsbestämmelserna i naturvårdslagen ändras
så att täktersättningarna inte grundas på för höga värden och så att utbetalning
av ersättningar genom visst avbetalningssystem kan fördelas på en
längre period än f. n. Vidare ifrågasätter motionärerna om inte länsstyrelserna
bör få rätt att som villkor för tillstånd till exploatering kräva att täktverksamheten
på visst sätt samordnas inom ramen för ekonomiska samfälIigheter.
Motionerna utmynnar i yrkande om en översyn av de rättsliga
och ekonomiska betingelserna för naturvårdens markfrågor i syfte att kun
-
38 Jordbruksutskottets utlåtande nr 2i år 1966
na förverkliga en långsiktig och från mera allmän synpunkt rimlig naturvårdsplanering.
Utskottet vill i förevarande sammanhang erinra om att hithörande frågor
behandlas av tredje lagutskottet i samband med att 1964 års riksdag antog
naturvårdslagen (prop. 148, L3U 41, rskr. 371). Utskottsbehandlingen resulterade,
såsom även nämnts i motionerna, bl. a. i att riksdagen på förslag av
nämnda utskott hos Kungl. Maj :t anhöll att ersättningsbestämmelserna i
förslaget till naturvårdslag måtte göras till föremål för vissa närmare överväganden.
Vidare anhöll riksdagen om utredning av bl. a. frågan om bildandet
av tvångssamfälligheter för täktverksamhet. Enligt vad utskottet erfarit
har Kungl. Maj :t med anledning av riksdagens hemställan uppdragit åt statens
naturvårdsnämnd att följa utvecklingen beträffande tillämpningen av
ersättningsbestämmelserna i naturvårdslagen samt, i den mån så befinns
påkallat, göra ersättningsbestämmelserna till föremål för överväganden i av
tredje lagutskottet angivna hänseenden och inkomma till Kungl. Maj :t med
de förslag som kan föranledas härav. Någon utredning angående frågan om
bildandet av tvångssamfälligheter för täktverksamhet har ännu inte tillsatts
men är under övervägande i vederbörande departement. Vid angivna förhållanden
finner utskottet för sin del skäl ej föreligga att riksdagen vidtager
någon åtgärd i anledning av de nu väckta motionerna.
I ett antal motioner har väckts förslag om tilläggsdirektiv till pågående
utredningar samt om nya utredningar rörande den statliga och kommunala
organisationen på nät ur vårdsom rådet. Utskottet får i detta
avsnitt inledningsvis erinra om att riksdagen år 1965 fattade principbeslut
(prop 1965: 97, JoU 16, rskr. 255) om en gemensam organisation för
naturvården, vattenvården och luftvården. Enligt beslutet skulle statens
vatteninspektion, väg- och valtenbyggnadsstyrelsens vatten- och avloppsbyrå
samt statens luftvårdsnämnd sammanföras med statens naturvårdsnämnd
den 1 juli 1967. Samtidigt skulle länsingenjörskontoren inordnas i
länsstyrelserna. Statskontoret har på Kungl. Maj :ts uppdrag utrett frågan
och framlagt förslag om bl. a. den närmare utformningen av den centrala
och regionala naturvårdsorganisationen.
Den centrala organisationen har berörts i motionerna I: 600 och II: 743.
Däri har begärts utredning och förslag om inrättande av ett nytt, från byggnadsstyrelsen
och naturvårdsnämnden fristående, centralt statligt organ
för översiktlig planering särskilt rörande naturvårds- och friluftsfrågor,
vattentillgångarnas bevarande in. in. Det förut nämnda principbeslutet syftar
till att åstadkomma en för hela naturvårdsområdet samlad, slagkraftigorganisation.
Enligt utskottets mening torde härigenom tillräckliga förutsättningar
ha tillskapats för att de uppgifter kommer att utföras och de
intressen tillvaratas som omnämnts i motionerna. Under hänvisning härtill
finner utskottet motionerna icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 2b år 196(>
39
Den regionala organisationen har behandlats i tre motionspar. I motionerna
1:99 och II: 136 har påtalats behovet av att dels utöka personalen
i länens naturvårdsorganisation, dels ge organisationen en mera självständig
ställning. Motionärerna har hemställt att utredningarna om länsförvaltningen
och dess naturvårdsorgan anmodas beakta de i motionerna framförda
synpunkterna. I motionerna I: 101 och II: 139 har föreslagits att direktiven
till statskontorets utredning om naturvårdsorganisationen kompletteras
på så sätt att det borde uppdras åt statskontoret att uttala sig om
den lämpliga tidpunkten för länsingenjörskontorens inordnande i länsstyrelserna.
Nämnda kontor hör enligt motionärerna behållas fristående och
direkt underställas statens naturvårdsnämnd i avvaktan på de beslut som
länsförvaltningsutredningens förslag kan föranleda. Slutligen har i motionerna
I: 332 och II: 760 hemställts att direktiven för statskontorets utredning
vidgas till att omfatta jämväl beräkning av personella resurser för de
tidigare i detta utlåtande nämnda dokumentära naturundersökningarna.
I anledning av nu redovisade motionsyrkanden får utskottet erinra om
att det redan ingår i länsförvaltningsutredningens direktiv att överväga
expertorganens ställning i länsförvaltningen. Denna utredning kan beräknas
slutföra sitt uppdrag inom kort. Vidare har såsom i det föregående
nämnts statskontoret redan avlämnat sin utredning om naturvårdsorganisationen.
Enligt vad utskottet erfarit har förslaget remissbehandlats och
bereds f. n. i jordbruksdepartementet. Motionsyrkandena bör vid nu angivna
förhållanden inte föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens
sida.
Den lokala organisationen på naturvårdsområdet bör enligt motionerna
I: 336 och II: 403 byggas ut genom att det i de kommunala förvaltningarna
inrättas en natur- och viltvårdsnämnd. Motionärerna, som anser att kommunernas
natur- och viltvårdsarbete härigenom skulle kunna aktiveras, har
föreslagit att frågan om inrättande av en sådan nämnd blir föremål för utredning.
I remissyttrande över motionerna har statens naturvårdsnämnd,
hl. a. med hänvisning till att naturvårdsarbetet ännu befinner sig i ett uppbyggnadsskede,
ansett att det i dagens läge saknas skäl att företa den önskade
utredningen. Svenska kommunförbundet påpekar att i de kommuner,
där behov föreligger av en särskild natur- och viltvårdsnämnd, kan sådan
nämnd bildas med stöd av bestämmelserna i 44 § andra stycket kommunallagen.
I övriga kommuner kan kommunalnämnden eller annan befintlig
nämnd handlägga nu ifrågavarande ärenden. Med hänvisning bl. a. härtill
avstyrker kommunförbundet liksom Svenska stadsförbundet bifall till motionerna.
Utskottet vill i anslutning härtill erinra om det av riksdagen godkända
uttalandet i prop. 1963:71 att kommunerna bör ha frihet att vid
behandlingen av naturvårdsfrågor i organisatoriskt hänseende anpassa sig
till vad som är mest praktiskt för deras vidkommande. Någon anledning
för riksdagen att nu frångå detta uttalande synes icke föreligga. Utskottet
avstyrker följaktligen bifall till motionerna.
40 Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966
I detta sammanhang behandlar utskottet även motionsyrkanden rörande
vissa finansieringsfrågor i samband med naturvårdsarbetet. I
motionerna I: 329 och II: 402 har begärts en skyndsam utredning som skall
syfta till förslag om sådan ändring av reglerna för dispositionen av domänverkets
markfond, att fondens medel kan tas i anspråk för inköp av särskilda
natur- och fritidsområden samt för ordnande av friluftsanläggningar.
Vidare har i motionerna I: 617 och II: 762, till den del de inte redan behandlats
av riksdagen, föreslagits dels att grunderna för dispositionen av
domänverkets markfond ändras så att medel från denna kan tas i anspråk
för nyssnämnda ändamål, dels att en fond för ersättning till markägare
inrättas, till vilken medel från markfonden kan överföras.
Utskottet får i anledning av dessa yrkanden erinra om de grundläggande
regler som gäller för markfonden, vilken är en delfond under domänverkets
fond. Köpeskillingar för försålda kronoegendomar skall enligt beslut av
1911 och 1912 års riksdagar förvaltas och redovisas på markfonden, till dess
de disponeras för inköp av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark
ävensom till inlösen av ströängar. Såsom tillägg härtill gäller ett uttalande
av 1963 års riksdag (JoU 11, rskr. 139) att domänverket i samband med sin
allmänna inköpsverksamhet bör eftersträva att så långt som möjligt tillgodose
det allmänna naturvårdsintresset. Härav framgår att vid de fastighetsköp
domänverket gör för medel från markfonden möjligheter finns att
även beakta naturvårdsintresset och att sålunda domänverket även kan
förvärva markområden, som kräver skoglig förvaltning men därtill är
av den art att de bedömes böra avsättas till naturreservat i allmän ägo.
Såvitt utskottet kunnat bedöma har domänverket också gjort betydande
insatser i fråga om naturvården och när det gäller att ställa markområden
till förfogande för friluftsliv m. in. Mot bakgrund av vad nu anförts anser
sig utskottet sakna anledning biträda framställningarna om ändrade grunder
för dispositionen av markfonden eller om utredning i sådant syfte.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må
1) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att motionerna
1:233 och 11:306 jämte däröver avgivna remissyttranden
överlämnas till Nordiska rådet,
2) i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening ge till
känna vad utskottet i det föregående anfört i anledning av
motionerna 1:234 och 11:301, såvitt desamma avser utredning
rörande ekonomisk landskapsvård,
3) lämna utan åtgärd motionerna I: 234 och II: 301, såvitt
de i övrigt hänvisats till jordbruksutskottet,
4) besluta att motionerna 1:332 och 11:760, såvitt de
avser utredningsuppdrag rörande dokumentära naturundersökningar,
icke skall föranleda någon åtgärd,
Jordbruksutskottets utlåtande nr 2b år 1966
41
5) lämna utan åtgärd motionerna 1:333 och 11:401,
6) lämna motionerna I: 604 och II: 765 utan åtgärd,
7) lämna motionerna I: 600 och II: 743 utan åtgärd,
8) besluta att motionerna I: 99 och II: 136, I: 101 och
II: 139 samt I: 332 och II: 760, sistnämnda båda motioner
såvitt de ej behandlats i det föregående, ej skall föranleda
någon riksdagens åtgärd,
9) lämna motionerna 1:336 och 11:403 utan bifall,
10) lämna motionerna 1:329 och 11:402 utan åtgärd
samt
11) lämna motionerna I: 617 och II: 762, såvitt de avser
de tidigare ej behandlade punkterna a) och b) i hemställan,
utan åtgärd.
Stockholm den 22 november 1966
På jordbruksutskottets vägnar:
NILS G. HANSSON
Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Mossberger*, Lage Svedberg, Nils Hansson,
Carl Eskilsson, Hedström, Magnusson, Augustsson, Isacson, Harald
Pettersson och Skårman;
från andra kammaren: herrar Hansson i Skegrie, fru Lindskog, herrar
Antby, Arweson, Eliasson i Moholm, Persson i Skänninge, Jonasson, Trana,
Eskilsson i Likenäs och Jönsson i Ingemarsgården;
dock att beträffande punkterna 6)—11) deltagit
från första kammaren: herrar Manne Olsson och Lokander i stället
för herrar Mossberger och Augustsson; samt
från andra kammaren: herr Johansson i Simrishamn i stället för herr
Persson i Skänninge.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservationer
1) av herrar Carl Eskilsson, Isacson, Harald Pettersson, Hansson i Skegrie,
Eliasson i Moholm, Jonasson och Jönsson i Ingemarsgården, vilka ansett
dels
att det stycke i utskottets utlåtande på s. 40, som börjar med orden
»Utskottet får» och slutar med orden »sådant syfte.» bort ha följande lydelse:
-
42
Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 är 1966
»De största kostnaderna för statens naturvårds- och fritidspolitik avser
inköp av naturområden och ordnande av olika friluftsanläggningar. Till
huvuddelen av dessa kostnader anvisas medel över riksstaten. Enligt utskottets
mening synes medel för dylika förvärv, som till övervägande del
torde komma att avse skogbevuxen mark, med fördel kunna bestridas ur
domänverkets markfond, vilken under senare år tillförts och framgent kan
väntas komma att tillföras ett ökande kapital främst genom tomtmarkförsäljningar.
Emellertid synes nuvarande bestämmelser för dispositionen av domänverkets
markfond ej tillåta att medel direkt används i berörda syfte. Såsom
föreslagits i motionerna 1:329 och 11:402 bör därför en utredning
verkställas som syftar till en sådan ändring av dispositionsreglerna för
markfonden att densamma kan användas för inköp av särskilda naturoch
fritidsområden samt för ordnande av friluftsanläggningar. Av detta
utskottets ställningstagande följer att förslaget i motionerna I: 617 och
II: 762 om ett omedelbart beslut om ändrade grunder för markfondens
disposition avstyrkes.»
dels att utskottets hemställan under 10) bort ha följande lydelse:
»10) i anledning av motionerna I: 329 och II: 402 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam prövning och
förslag beträffande sådan ändring av reglerna för disposition
av domänverkets markfond, att fondens medel kan tas
i anspråk för inköp av särskilda natur- och fritidsområden
samt för ordnande av friluftsanläggningar.»
2) av herrar Carl Eskilsson, Isacson och Eliasson i Moholm (angående
behandlingen av motionerna I: 234 och II: 301).
3) av herrar Magnusson, Manne Olsson, fru Lindskog och herr Eskilsson
i Likenäs.
MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660033
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1966:352 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om vården av och lämpliga sysselsättningar för handi - kappade. a1 i texten