Sök i Ratio Lex

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966

1966-11-22 · 42 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 37 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1966:24, Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966

1

Nr 24

Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande vissa naturvårdsfrågor

in. m.

Till jordbruksutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av

utskottet till behandling upptagna motioner, nämligen

A) betr. Naturvårdsverksamhet m. m.:

1) 1:233 av herr Hansson, Torsten, likalydande med 11:306 av fru Sjövall

m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t

anhålla att regeringen snarast inhämtar Nordiska rådets yttrande rörande

gemensamma internationella insatser i syfte att skydda Skandinaviens flyttfåglar;
2)

I: 234 av herr Holmberg m. fl., likalydande med II: 301 av herr Bohman

m. fl., i vilka motioner, såvitt de hänvisats till jordbruksutskottet,

hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning

angående dels förutsättningarna för en önskvärd landskapsvård

med beaktande av de ekonomiska och praktiska betingelser som en rationell

betesproduktion kan möjliggöra inom de odlingsområden som bör bevaras

åt framtiden, dels ock skyddet för de svenska viltstammarna;

3) I: 332 av herr Hjorth m. fl. och II: 760 av fröken Ljungberg m. fl., i

vilka likalydande motioner hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t ville anhålla att Kungl. Maj :t måtte dels uppdra åt statens naturvårdsnämnd

att utreda problemen rörande dokumentära naturundersökningar

i samband med exploateringsföretag, dels vidga direktiven för den

pågående utredningen inom statskontoret angående naturvårdens administration

i anslutning till de i motionerna framförda synpunkterna vad

avser personalfrågor och organisation;

4) I: 333 av herr Jansson, Paul, och Andersson, Birger, likalydande med

11:401 av herr Blomkvist m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t begära utredning angående inrättande av naturreservat

i Valle härad, Skaraborgs län;

5) I: 604 av herr Hjorth m. fl. och II: 765 av herr Tobé m. fl., i vilka likalydande

motioner hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller

om en översyn av de rättsliga och ekonomiska betingelserna för naturvårdens

markfrågor varvid syftet bör vara att kunna förverkliga en långsiktig

och från allmän synpunkt rimlig naturvårdsplanering i enlighet med

vad i motionerna anförts.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 10 samt. Nr 24

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966

B) betr. Organisationsfrågor:

1) 1:99 av herr Hjorth m. fl. och 11:136 av herr Ekström i Iggesund

m. fl., i vilka likalydande motioner hemställts, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhåller om att Kungi. Maj :t måtte anmoda de pågående utredningarna

om länsförvaltningen och dess naturvårdsorgan att beakta de

i motionerna framförda synpunkterna på naturvårdens arbetskraftsbehov

och på naturvårdstjänstemännens och naturvårdsrådens ställning och arbetsförhållanden

;

2) I: 101 av herr Olsson, Manne, m. fl., likalydande med II: 139 av herr

Nyström m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att direktiven

för den utredning angående vatten- och luftvårdens organisation som påbörjats

av statskontoret jämlikt riksdagens beslut den 25 maj 1965 kompletteras

på så sätt att utredningen uttalar sig huruvida den i direktiven angivna

tidpunkten för länsingenjörskontorens inordnande i länsstyrelserna är

lämplig, bl. a. med hänsyn till länsstyrelsernas organisation, och ifrågasatts

om inte länsingenjörskontoren bör inordnas först sedan beslut fattats —

efter det länsförvaltningsutredningen framlagt sina förslag — och i avvaktan

därpå direkt underställas statens naturvårdsnämnd;

3) I: 336 av fru Olsson, Elvy och herr Mattsson, likalydande med II: 403

av herr Johansson i Växjö in. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående införandet av

en kommunens natur- och viltvårdsnämnd;

4) I: 600 av herr Andersson, Torsten och II: 743 av herr Grebäck, i vilka

likalydande motioner hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

måtte anhålla om utredning och förslag rörande ett centralt statligt organ

för översiktlig planering med särskilt avseende på naturvårds- och friluftsfrågor,

vattentillgångarnas bevarande in. fl. liknande frågor.

C) betr. Vissa finansieringsfrågor:

1) I: 329 av herr Bengtson m. fl., likalydande med II: 402 av herr Hedlund

ni. fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla

om skyndsam prövning och förslag beträffande sådan ändring av reglerna

för dispositionen av domänverkets markfond, att fondens medel må

kunna tas i anspråk för inköp av särskilda natur- och fritidsområden samt

för ordnande av friluftsanläggningar;

2) 1:617 av herr Sveningsson, likalydande med II: 762 av herr Magnusson

i Tumhult m. fl., vari hemställts, såvitt nu är i fråga, att riksdagen

måtte besluta a) att ändra grunderna för disponering av domänverkets

markfond i enlighet med vad i motionerna anförts; b) att inrätta en fond

för ersättning till markägare, vilka är berättigade till ersättning enligt naturvårdslagen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2b år HKiti

3

Beträffande »let närmare innehållet i förenämnda motioner får utskottet

hänvisa till motionerna 11:306, 11:301, 11:760, 1:333, 1:604, 1: 09, 11:139,

II: 403, I: 600, II: 402 och II: 762.

Remissyttranden över vissa motioner, ni. m.

A. Naturvårdsuerksamhet m. m.

över motionsparet 1:2 33 och 11:306 har remissyttranden avgetts

av statens naturvårdsnämnd, viltforskningsrådet och 1964 års naturresursutredning.

Statens naturvårdsnämnd förordar åtgärder i det av motionärerna angivna

syftet och anför därvid.

Det träskområde i Guadalquivirdeltat, som motionärerna vill slå vakt

om, har ett synnerligen stort värde såsom liäckningslokal för en mängd

sällsynta och hotade fågelarter samt utgör en växt- och djurgeografiskt

synnerligen intressant biotop av oersättligt slag. Frågan om bevarandet av

dylika områden har tagits upp i olika internationella organ. Sålunda anordnade

the International Union for Conservation of Nature and Natural Resources

(IUCN), the International Council for Bird reservation (ICBP)

och the International Wildfowl Research Bureau (IWRB) år 1962 en konferens

rörande det s. k. Project MAR — for the conservation and management

of temperate marshes, bogs and other wetlands. Denna konferens

följdes år 1963 av »The First European Meeting on Wildfowl Conservation»

i Skottland på inbjudan av den engelska regeringen och IWRB. Vid

bägge konferenserna framhölls vikten av att bevara träskområdena i Guadalquivirdeltat.

Frågan om skydd för europeiska flyttfågelreservat och

vetenskapligt värdefulla biotoper behandlas också inom den av Europarådet

tillsatta expertkommittén för natur- och landskapsvård.

Enligt naturvårdsnämndens mening skulle det vara en svår förlust för

såväl vetenskapen som det internationella naturvårdsarbetet om ifrågavarande

träskområde förstördes. Då även den skandinaviska fågelfaunan

skulle menligt påverkas härav, finner naturvårdsnämnden rimligt, att de

nordiska länderna ger ekonomiskt bidrag till aktionen för att rädda området

i fråga.

Naturvårdsnämnden har i ärendet infordrat yttrande från Svenska naturskyddsföreningen,

som anför bl. a. följande.

Föreningen vill understryka, att behovet av medel för studium av de

biologiska grundvalarna för produktiviteten och människans hälsa och välstånd

är synnerligen stort. Motionärerna har här tagit upp ett mycket angeläget

spörsmål, och vårt land bör enligt föreningens mening ej undandra

sig de förpliktelser som ett deltagande i det Internationella Programmet

innebär. De medel som hittills ställts till förfogande torde ej på långt när

vara tillräckliga, även om man beaktar att programmet ännu endast befinner

sig i inledningsskedet.

Den verksamhet inom det Internationella Biologiska Programmet som

syftar till att bevara terrestra växt- och djursamhällen är ur naturvårds
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966

synpunkt av mycket stort intresse. Inte minst gäller detta frågan om skydd

för flyttfåglarnas övervintringslokaler. Föreningen finner därför tanken på

att söka anskaffa medel till förvärv av det aktuella området synnerligen

värd att stödjas. Man kan här jämföra med de insatser som från svensk

sida gjorts för att bidraga till bevarandet av de egyptiska templen vid Abu

Simbel. De utgör ett exempel på att Sverige ställt medel till förfogande för

skyddsåtgärder, även om objektet legat utanför landets gränser.

Motionärernas förslag om att regeringen skulle inhämta Nordiska rådets

yttrande rörande gemensamma internationella insatser vill föreningen tillstyrka.

Det kan dock ifrågasättas, om detta, med hänsyn till tidsutdräkt o.

dyl., är tillräckligt. Eftersom det torde föreligga stor risk att det aktuella

området spolieras som övervintringslokal för flyttfågel innan erforderliga,

gemensamma åtgärder kan vidtas från skandinaviskt håll vill föreningen

förorda, att även andra möjligheter till skyddsåtgärder undersöks jämsides

med att inom Nordiska rådet kontakt tas de skandinaviska länderna emellan.

Möjligen kan en diplomatisk aktion från svensk eller skandinavisk sida göra

avsedd verkan.

Viltforskningsrådet tillstyrker motionerna och anför närmare.

Las Marisma de Hinojos utgör en viktig del av Guadalquivirdeltats sumpmarker,

vilka otvivelaktigt har en stor betydelse som rast- och övervintringsplats

för nordiska flyttfåglar. Genom ringmärkningar utförda i Danmark

och Sverige har visats, att bland annat våra stammar av grågäss och

vipor till inte obetydlig del övervintrar just i marismerna. För ytterligare ett

stort antal arter — icke blott vadare och änder, utan även trastar samt

vissa av biocider f. n. svårt hotade, totalfridlysta rovfåglar — utgör området

övervintringsort eller rastplats på sträcket. Inom det aktuella delområdet

torde dessutom störningarna, särskilt jakten, vara mindre än på de flesta

andra lämpliga övervintringsplatser i sydvästra Europa, vilket accentuerar

dess värde för bibehållande av flyttfågelstammarnas numerär. Då marismerna

genom de senaste fyrtio årens dikningar reducerats till knappt en

fjärdedel av sin tidigare utsträckning, torde talet om en förestående exploatering

av Marisma de Hinojos icke vara något tomt hot.

Från principiell synpunkt önskar rådet framhålla, att förvandlingen av

västra Guadalquivirdeltat till ett naturreservat är en länk i en långsiktig

aktion för att åt olika länder, särskilt inom hårt exploaterade trakter, rädda

större sjöar eller sankmarker undan den pågående vattenförstöringen.

Därmed skapas varaktiga replipunkter för många djur som eljest snabbt

undanträngs av odling och industrialisering, samtidigt som unika miljöer

bevaras för forskning och rekreation. Att stödja en dylik, på internationellt

biologiskt samarbete baserad aktion bör vara i Sveriges intresse oavsett om

vi —- som i detta fall — kan peka på ett direkt samband mellan vår fauna

och det aktuella områdets eller ej. World Wildlife Fund’s verksamhet ger

stöd åt respektive länder till bevarande av deras naturresurser, varför stöd

åt WWF kan betraktas som ett icke oviktigt komplement till den tekniska

utvecklingshjälp som vi annars bedriver.

Rådet delar motionärernas uppfattning, att det är angeläget att området

Las Marisma de Hinojos omvandlas till ett reservat för häckande och förbiflyttande

fåglar. Rådet delar likaledes motionärernas uppfattning, att

frågan bör tas upp i internordiskt sammanhang och överlämnas till Nordiska

rådet för yttrande och rekommendation.

En rekommendation från Nordiska rådets sida borde i denna situation

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966 5

kunna få viss effekt om den riktades till berörda regeringar i syfte att i

första hand påverka dessa att göra en insats. En samfälld aktion fiån en

grupp nordiska länder borde därvid rimligen få större effekt än andra av

bilateral diplomatisk karaktär.

196A års naturresursutredning förklarar sig ej vara beredd att avge något

utförligare utlåtande, enär de frågor motionerna behandlar ej faller direkt

inom utredningens arbetsområde. Med hänsyn till det allmänna värde, som

ligger i tillskapande av skyddade områden för faunan, har utredningen

emellertid ingenting att invända mot alt den berörda frågan vidare behandlas

bl. a. i Nordiska rådet.

I sammanhanget torde få anmälas att till utskottet inguits en skrivelse

från ordföranden i IBP-kommittén, professor Carl-Göran Hedén, vari anmälts

att specialkommittén för det internationella biologiska programmet

vid sammanträde den 5 april 1966 i Paris ansett sig i anledning av förevarande

motioner böra för den svenska riksdagen framhalla den stora betydelsen

av att internationell hjälp lämnas de spanska myndigheterna för

att ifrågavarande områden tryggas som en betydelsefull reserv för internationell

biologisk forskning.

Över motionerna 1:234 och 11:301 har remissutlåtanden avgetts

av domänstyrelsen, lantbrukshögskolan, lantbruksstyrelsen, skogshögskolan,

skogsstyrelsen, statens naturvårdsnämnd — som bifogat yttranden

av Svenska naturskyddsföreningen och Samfundet för hembygdsvård —

viltforskningsrådet, Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund.

Uppfattningen bland remissinstanserna i fråga om behovet av utredning

rörande i motionerna behandlade frågor är delad.

Domänstyrelsen anser det f. n. inte vara befogat med en särskild utredning

då de allmänna jaktfrågorna den 1 juli 1966 överförts till statens

naturvårdsnämnd och den pågående naturresursutredningen delvis kommer

i kontakt med samma problem.

Styrelsen för lantbrukshögskolan, som begränsar sig till frågan om förutsättningarna

för en önskvärd landskapsvård, hänvisar till ett av styrelsen

avgivet utlåtande över motionerna I: 337 och II: 408 till 1965 års riksdag,

i vilket styrelsen tillstyrkte att en utredning kommer till stånd.

Lantbruksstyrelsen anser en viss försiktighet vara påkallad att starta nya

utredningar med hänsyn bl. a. till naturresursutredningens arbete. Detta

bör enligt styrelsen dock ej hindra att frågan om riktlinjer rörande den

långsiktiga markanvändningen i det retarderande odlingslandskapet i form

av företagsekonomiska modellstudier kan angripas separat och utan dröjsmål.

Styrelsen anför närmare.

Lantbruksstyrelsen delar motionärernas uppfattning att landskapsvården

i områden med vikande jordbruk bör ägnas betydande uppmärksamhet.

Ett viktigt led i lantbruksorganisationens verksamhet för främjande av

strukturrationaliseringen i jord- och skogsbruket är den utvecklingsplane
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2i år 196<i

ring på jord- och skogsbrukets område, som numera bedrivs länsvis och

vanligen i direkt anslutning till länsutredningar i länsstyrelsens regi. Överväganden

rörande jord- och skogsbrukets utveckling blir härigenom samordnade

med bedömanden rörande samhällsutvecklingen i övrigt. I utvecktingsplaneringen

för jord- och skogsbruket ägnas den nuvarande

och framtida markanvändningen ett betydande intresse. Således bedöms

vilka områden, som på längre sikt kommer att användas för jordbruk, och

vilka, som sannolikt kommer att tas ur jordbruksproduktionen. Vid dessa

utredningar och överväganden är det naturligt att landskaps- och naturvård

beaktas liksom frågan om vilka områden, som kan väntas komma att ianspråktas

för friluftsändamål.

I den aktiva inköpsverksamhet, som lantbruksnämnderna bedriver, händer

det ej sällan, att nämnderna erbjuds förvärva fastigheter, som endast

delvis kan användas för rationaliseringsändamål, men som innehåller mark

med sådant läge och sådan beskaffenhet, att ett betydande intresse föreligger

att ta marken i anspråk för naturvårdsändamål eller dylikt. Lantbruksnämnderna

bär därvid möjlighet — och detta bär också ägt rum —

att överlåta för naturvårdsändamål lämpad mark exempelvis till kommun

eller statens naturvardsnämnd. I viss utsträckning kan tillämpningen av

jordförvärvslagstiftningen motverka exploateringsförvärv som strider mot

den översiktliga planeringen för jord- och skogsbrukets utveckling.

Lantbruksnämnderna har vidare möjlighet att under den tid kronan äger

markområden av intresse ur naturvårds- och friluftslivssynpunkt medverka

till att marken påläggs sådana restriktioner beträffande utnyttjandet, som

kan vara befogade ur sådana synpunkter. Detta kan exempelvis avse skydd

av landskapsbilden eller skydd för allmänhetens friluftsliv. I samband med

förvärvstillståndsprövning jämlikt jordförvärvslagen ges också tillfälle att

ta upp förhandlingar om att belägga markområden med likartade restriktioner.

Inom ramen för den översiktliga planeringen, som syftar till att tillskapa

handlingsprogram för olika regioner, bedrivs också en företagsekonomisk

planering syftande till att klarlägga förutsättningarna för olika företagstyper

och företagsformer. Ekonomisk kalkyleringsverksamhet bedrivs vidare

i enskilda ärenden till grund för det ekonomiska stödet till inre och

yttre rationalisering och till upplysnings- och rådgivningsverksamhet. Det

är naturligt att i den företagsekonomiska kalkyleringen uppmärksamheten

riktas på att i ur landskapsvårdssynpunkt känsliga områden eftersträva

sådana alternativa driftsformer, som beaktar naturvårdens önskemål. Den

primära utgångspunkten måste därvid dock vara att söka nå sådana företagsformer,

som kan göras ekonomiskt självbärande.

Till grund för den verksamhet som statens naturvårdsnämnd, lantbruksnämnderna

m. fl. bedriver och som har betydelse för naturvården är det

givetvis önskvärt att ett utvecklingsarbete kommer till stånd. Ett sådant

arbete bör enligt lantbruksstyrelsens mening omfatta bl. a. utarbetande av

gemensamma riktlinjer för naturvårdsfrågornas behandling vid översiktliga

överväganden rörande markanvändningen samt modellstudier rörande företagens

anpassning till landskapsvården. Lantbruksstyrelsen är för sin del

beredd att i samarbete med statens naturvårdsnämnd intensifiera insatserna

föi att astadkomma riktlinjer till grund för överväganden rörande den

långsiktiga markanvändningen i det retarderande odlingslandskapet. De

företagsekonomiska modellstudierna synes lämpligen böra utföras i samråd

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets uttalande nr 24 år 1960 7

mellan statens naturvårdsnämnd, lantbruksstyrelsen och lantbrukshögskolan.

Skogslwtjskolan förklarar si» i princip instämma i de synpunkter som

redovisats i motionerna. Enligt högskolans mening torde det emellertid

beträffande yrkandet i punkten a) i motionerna inte enbart vara fråga om

eu rationell betesproduktion utan problemet måste anses vara av vidare

omfattning än som angivits under nämnda punkt. Högskolan betonar vidare

angelägenheten av att såväl enskild som statlig försöksverksamhet med

köttdjursproduktion stimuleras, då högskolan anser atL mycket talar för

att en lämplig sådan produktion kan vara förenad med eu viss lönsamhet.

I fråga om nyssnämnda motionsyrkande anför högskolan närmare.

Genom den nya naturvårdslagens tillkomst 1964 har naturvården vunnit

en väsentligt bättre stabilitet än tidigare, och riktlinjer har uppdragits för

arbetets bedrivande inom såväl natur- som landskapsvård. Det är emellertid

helt naturligt, att lagen ej kunnat ta ställning till alla problem inom detta

vida fält. På grund av den kraftiga omdaning, som f. n. pågår inom lantoch

skogsbruk, och den kraftiga expansion, som fritidsverksamheten nu

befinner sig i, tillkommer även nya problem, som vid lagens tillkomst måhända

ej hade samma aktualitet som nu.

I de av hr Bohman in. fl. väckta motionerna om utredning angående

landskapsvården har aktualiserats ett antal viktiga problem, som enligt

motionärerna tarvar eu närmare utredning.

Ur rent landskapsvårdande synpunkt torde väl, enligt skogshögskolans

förmenande, det allt mer accelererade nedläggandet av mindre räntabla

jordbruk och igenplanteringen av åkrar med huvudsakligen granskog vara

det största problemet. I den aktuella diskussionen om den framtida jordbruksdriftens

utformning har man kalkylerat med att kanske en miljon

hektar åker och äng måste överföras från öppen jord till skogsmark. Ur

rent ekonomiska synpunkter är en sådan strukturomvandling säkert berättigad

även om det ej utan vidare torde kunna göras gällande att skogsplantering

i alla lägen är det bästa alternativet vid nedläggandet av jordbruk.

Som motionärerna påpekat, kommer emellertid skogsplantering att inom

stora områden helt omvandla den öppna och ljusa landskapsbild, som vi

nu förknippar med svensk natur. Inom vissa områden kan plantering ske

utan större förfång för landskapsbilden, t. ex. på utägor i skog, men om

detta sker i närheten av bebyggelse, vägar, sjöar och dylikt kommer landskapsbilden

radikalt att förändras till det sämre. Högskolan vill emellertid

i detta sammanhang erinra om den verksamhet i motsatt riktning som f. n.

sker på bl. a. domänverkets marker genom att man »öppnar» landskapet,

»hugger fram» sjöar och dylikt. Enligt högskolans mening är det viktigt,

att innan omställningsprocessen från åker till skog gått allt för långt, man

försöker finna ekonomiskt försvarbara alternativ till denna ur estetisk synpunkt

många gånger föga önskvärda omdaning. Hur detta problem skall

kunna lösas är åtminstone för närvarande svårt att se. Att räkna med att

finna en lösning, som skulle vara tillämpbar i alla lägen, torde ej vara realistiskt.

Man måste säkerligen tänka sig olika lösningar avpassade allt efter

omständigheterna. Motionärerna har framkastat möjligheten av köttproduktion

på de tidigare öppna markerna. Detta förslag kan enligt högskolans

mening vara realistiskt inom vissa områden, men ogenomförbart inom

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966

andra. Högskolan anser med hänsyn härtill angeläget att förutsättningarna

för köttdjursproduktion med utnyttjande av hagmarksbete närmare utreds

genom en direkt försöksverksamhet. Väsentligt är därvid att experter

anlitas från såväl lantbruks- som skogssidan. Vidare kan man tänka

sig möjligheten att marken inom lämpliga områden i stället för att planteras

med granskog utnyttjas för lövskog, vilket ger ett ljusare och vänligare

intryck och som dessutom ur ekonomisk synpunkt kan vara försvarbart.

Motionärerna nämner vissa mycket höga arealkostnader för viss naturvård

i syfte att skydda »den hävdvunna landskapsmiljön». Givetvis bör sådana

åtgärder vidtas i viss utsträckning, även om de till sin natur ligger

nära parkvård, men för den övervägande del av den areal, där man vill

skapa en ur rekreationssynpunkt lämplig miljö, torde man av ekonomiska

skäl tvingas in på linjer innebärande ett modifierat men ekonomiskt lönsamt

skogsbruk, i vilket lövträden tillmäts en avsevärd plats. Möjligheterna

att på detta sätt förbilliga naturvården torde vara mycket stora. I denna

fråga vill högskolan hänvisa till den danska skriften: J. Seliested 1963:

Blandingsskoven. Ett enligt högskolans mening mycket väsentligt problem

i detta sammanhang är den principiella frågan, vem som slutligt bör

svara för kostnaderna för de åtgärder som bedöms erforderliga ur naturoch

landskapsvårdande synpunkt. Enligt vad högskolan erfarit skall denna

principiella fråga till viss del ha berörts i samband med den pågående utredning

angående bibehållandet av våra bokskogar, den s. k. bokskogsutredningen,

vilken föranletts av inom riksdagen väckta motioner och vilken

skogsstyrelsen fått i uppdrag att verkställa tillsammans med statens naturvårdsnämnd.

Inom vissa områden återigen kanske den öppna marken med fördel

kan användas för fritidsbebyggelse. Härigenom kommer den öppna landskapsbilden

att kunna bibehållas. Vidare "är det högskolan bekant att domänverket

och andra skogsförvaltande ägarkategorier mot lägre hyra upplåter

övergivna torp och gårdar till »söndagstorpare», mot att dessa förbinder

sig att sköta närmaste kringliggande områden och förhindra en invandring

av skog och slyvegetation. Erfarenheterna av dylika arrangemang

är goda.

Högskolan har velat nämna dessa olika möjligheter till att försöka bibehålla

en öppen natur åtminstone inom ur landskapsvårdssynpunkt känsliga

områden. Huruvida dessa förslag är ekonomiskt realistiska eller icke,

torde ännu icke vara möjligt att bedöma.

I fråga om skyddet för de svenska viltstammarna anför högskolan.

Att den nu pågående intensiva rationaliseringen inom skogs- och lantbruk

utövar ett kraftigt inflytande på våra vilda djur torde stå fullt klart. Vad

denna omställningsprocess emellertid betyder för det vilda i positiv eller

negativ riktning vet vi dock mycket litet" om liksom om omfattningen av

den skadegörelse, som kan förväntas på ett starkt rationaliserat skogs- och

lantbruk. Detta har tidigare framhållits av högskolan i samband med att

högskolan till Kungl. Maj :t ingav förslag till ändring av ämnesområdet för

den år 1964 ledigblivna professuren i skogszoologi. Högskolan bedömde

därvid de nyss berörda frågorna så viktiga, att ämnesområdet för professuren

föreslogs ändrat till »skoglig vertebratekologi», varigenom betonades

vikten av att frågor rörande samspelet mellan det vilda och skogen närmare

togs upp till grundlig forskning. Den föreslagna ändringen bär tillstyrkts

i årets statsverksproposition (prop. 1966: 1, bil. 11 s. 199).

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966

9

Det torde emellertid vara svårt att kombinera ett intensivt bedrivet skogsoch

lantbruk med sådana viltvårdande åtgärder, som leder till alltför artoch

individrika viltstammar. Eu avvägning måste på ett eller annat sätt

åstadkommas. För att kunna avgöra hur denna skall ske fordras ett omfattande

forskningsarbete speciellt under nuvarande förhållanden, då så

stora omvälvningar sker och kommer att ske. Härtill kommer vidare några

mycket svåra frågor, vilka måste lösas så snabbt som möjligt, nämligen

frågorna om de större rovdjurens bibehållande samt om kronhjorten i

Skåne. Beträffande kronhjorten har nyligen utförda utredningar visat, att

det ej går att hedriva en rationell granskogsskötsel inom kronhjortsområdena,

då skadorna blir alltför omfattande. Det torde redan nu stå fullt klart

att kronhjortsfrågan utan dröjsmål måste finna sin lösning i form av exempelvis

ersättning till skadelidande skogsägare eller förflyttning eller inhägnad

av djuren.

Skogsstyrelsen tillstyrker att frågan rörande en ekonomisk landskapsvård

görs till föremål för utredning. Härvid anför styrelsen.

På denna punkt vill styrelsen huvudsakligen hänvisa till sitt utlåtande

över motionerna till 1965 års riksdag I: 337 och II: 408, likalydande, samt

1:558 och 11:652, likalydande. I detta utlåtande redovisade skogsstyrelsen

sin allmänna inställning till dessa frågor och tillstyrkte en utredning med

i stort sett samma syfte som årets motionärer avsett. När det gäller planeringen

av vilka områden, som lämpligen bör omföras till skog, kan skogsstyrelsen

hänvisa dels till den undersökning som skogsstyrelsen ställt i utsikt

att göra i samråd med lantbruksstyrelsen och som omnämns i årets

statsverksproposition under statens skogsförbättringsanslag, dels till styrelsens

utlåtande över de till jordbruksutskottet hänvisade motionerna till årets

riksdag I: 608 och II: 739, likalydande.

Ifråga om vissa andra landskapsvårdande åtgärder med skoglig anknytning

kan erinras om att skogsstyrelsen fått i uppdrag att i samråd med naturvårdsnämnden

utreda frågan om bokskogens bevarande samt att den

i ökande omfattning utförda områdesvisa skogsbruksplaneringen i skogsvårdsstyrelsernas

regi torde ge möjlighet att i stor utsträckning tillgodose

landskapsvårdens krav vid skogsbrukets anpassning till bältre struktur och

nya driftsformer.

Någon särskild utredning om skydd för våra viltstammar anser skogsstyrelsen

däremot inte f. n. vara behövlig. Till motivering härför anför styrelsen

följande.

Motionärerna betonar bl. a. att viltets livsbetingelser försämrats genom

förändringar i miljön och att en intensiv miljövård är nödvändig. Emellertid

bör påpekas att dagens rationella skogsbruk inverkar även positivt på

betingelserna för viltet. Gammal överårig skog är inte någon särskilt lämplig

viltmiljö. Det är främst föryngrings- och ungskogsstadierna som producerar

viltfoder. Det kontinuerliga skogsbruket har en jämn fördelning av

kalmarker, plant- och ungskog, medelålders och äldre skog. Detta gynnar

särskilt hjortdjuren och ger dem väl avvägd tillgång till föda och skydd.

I och med att det befintliga överförrådet av äldre skog nu successivt avverkas

bör den genomsnittliga viltbiotopen komma att förbättras, vartill kommer

att avvecklingen av kreatursbetet i skogarna varit av synnerlig betydelse,

särskilt för hjortdjurens betestillgång och trivsel.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2\ år 1966

Lövinblandningen i skogsbestånden är av betydelse för det vilda. De blandade

barr- och lövskogarna har arealmässigt ökat under de senaste decennierna.

Totalt har lövträden bibehållit sin procentuella andel av virkesförrådet.

Genom utökningen av återväxtarealerna formeras tillgången på lövuppslag.

Det är främst som sly lövträden är betydelsefulla för det vilda.

De för skogsbruket ekonomiska impedimenten tenderar att öka. Därmed

lämnas nya skogsarealer för det vilda. Det gäller även inom bergbunden

terräng i södra och mellersta Sverige, där avgränsningen av den produktiva

skogsmarken nu görs mera snäv än tidigare.

I många avseenden synes således det moderna skogsbruket gynna den

genomsnittliga viltbiotopen. För framtiden kan även räknas med en förbättring

av densamma genom den allt aktuellare skogsgödslingen.

Maskinskogsbruket kan å andra sidan tänkas medföra negativa verkningar.

Farhågorna att de större skogsmaskinerna på grund av kravet på arbete

året runt ej ger det lugn i markerna som det vilda behöver under vår och

sommar synes dock ej böra överdrivas. Genom den tvungna åtgärdskoncentrationen

kommer drivningarna igen på samma trakt med allt längre intervaller

vilket medför långa, störningsfria perioder. Samtidigt ökas gallringsstyrkan,

vilket tidvis gynnar markvegetationens utveckling och därmed viltbiotopen.

En klart negativ faktor för det vilda är att man kommer att skogsodla

större andel av föryngringsytan och ej lita till natursådd i samma utsträckning

som hittills. Kulturungskogarna ger ej samma gynnnsamma viltbiotop

som självföryngringarna. Emellertid finns även i de planterade ungskogarna

ett visst inslag av självsådda lövplantor. Skogsstyrelsens återväxttaxering

visar att även efter röjning i bestånden kommer att finnas i genomsnitt bortemot

10 % lövplantor.

Planteringarna på sämre jordbruksmark sker mest med gran. Dessa nya

granbestånd kan visserligen för en tid ge nytt skydd och nya betesmöjligheter

för viltet. De många små åkrar som i skogsbygderna läggs ner har

betytt mycket särskilt för harens och hjortdjurens bete. Skydd och foder

i inägobackarna och buskbältena kring dessa åkrar försvinner även det. Sedan

granåkrarna slutit sig och under det mesta av dessa bestånds växttid

uppstår en mager viltbiotop. De igenplanterade jordbruksmarkerna torde

ge en sämre viltproduktion än de vanliga skogsmarkerna.

Avgörande för viltstammarnas framtida storlek är vad skogsbruket anser

sig kunna tåla av viltskador. En faktor, som därvid kommer in i bilden, är

de allt dyrare och därmed för skador ekonomiskt allt ömtåligare skogskulturerna.

Detta accentueras då det dyrbarare plantmaterialet från fröplantager

blir mera allmänt om ett 10-tal år. Kostnadsökningarna för även med

sig övergång till något glesare kulturförband och därmed större känslighet

för avgång genom betesskador.

Även om det framtida skogsbruket uppvisar åtskilliga positiva verkningar

för viltvården, så torde dessa uppvägas av de negativa verkningarna av omläggningar

i skogsbrukssättet och igenplantering av jordbruksmark varför

någon minskning av den totala tillgången på viltnäring kan uppstå samtidigt

som de allt värdefullare återväxterna inte kommer att kunna upplåtas

till viltbete i samma utsträckning som hittills skett.

Trots detta behöver inte frågeställningen för skogsmarkerna bli: produktion

av virke eller vilt. I en vidare samverkan mellan jaktvård och skogsvård

bör markerna kunna producera virke och vilt varvid jaktvården bör kunna

påtaga sig större andel av utgifterna för viltbetesproduktionen. Hittills har

skogsbruket så gott som ensamt fått stå för hela denna kostnad.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2''t år 1 !)(>(>

11

Skogsbruket skulle nämligen utan större intrång kunna ge jaktvården

utrymme för tillräcklig produktion av betesväxter. Som nämnts ökar tillgången

av skogliga impediment och överloppsmarker. Ivraftledningsgatorna

bör även nämnas i detta sammanhang. Vidare borde en del av den jordbruksmark

som läggs ner t. ex. åtskilliga små inägor i skogen kunna omhändertas

av jaktvårdssidan. Icke heller får förglömmas att hjälputfodring

kan göra även en begränsad areal viltesrik.

En särskild utredning för att klarlägga förhållandet mellan skogsbruket

och viltvården synes knappast behövlig. På många håll bedrivs redan ett

praktiskt samarbete, varför vidgad upplysning i dessa frågor torde vara

tillfyllest för att påskynda genomförandet av praktiska lösningar och åtgärder.

Beträffande skyddet av speciella viltstammar önskar skogsstyrelsen

hänvisa till de särskilda utredningar som redan slutförts eller pågår, exempelvis

utredningarna om de större rovdjuren, om kronhjortstammens bevarande

och om reglerandet av älgjakten. Även bör beaktas att åtskilliga viltvårdsfrågor

är under behandling hos Viltforskningsrådet.

Statens naturvårdsnämnd erinrar om att frågan om förutsättningarna för

en ekonomisk landskapsvård behandlades vid 1965 års riksdag med anledning

av vissa i frågan väckta motioner (I: 337 och I: 408).

I sitt till jordbruksutskottet avgivna utlåtande över motionerna uttryckte

naturvårdsnämnden sin oro för den hastiga förändring som odlingslandskapet

genomgår och tillstyrkte på anförda skäl att en undersökning skulle

göras i fråga om de ekonomiska betingelserna för en sådan rationell betesproduktion

som kan möjliggöra att odlingslandskapet i större utsträckning

bevaras åt framtiden. Jordbruksutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända

utlåtande (nr 25) värdet av ett samarbete mellan lantbruksstyrelsen

och naturvårdsnämnden för att åstadkomma riktlinjer för överväganden

rörande den långsiktiga markanvändningen i det retarderande odlingslandskapet.

Med hänsyn till det intresse som berörda myndigheter och organ

visar för hithörande problem och då frågan även måste komma med i bedömningen

i samband med utformningen av den framtida jordbrukspolitiken

ansåg utskottet emellertid någon särskild åtgärd inte erforderlig i anledning

av motionerna.

Naturvårdsnämnden förklarar sig vara beredd att i samarbete med andra

myndigheter och organisationer söka åstadkomma bl. a. gemensamma riktlinjer

för naturvårdsfrågornas behandling vid översiktliga överväganden

rörande markanvändningen. Frågan om förutsättningarna för en ur ekonomiska

och praktiska synpunkter på längre sikt genomförbar landskapsvård

är enligt nämnden dock så omfattande och i skilda avseenden svårbedömd,

att det kan ifrågasättas om dess lösning inte erfordrar en särskild utredning.

I första hand bör emellertid avvaktas de förslag som inom kort kommer

att framläggas av 1960 års jordbruksutredning.

Vad motionärerna anfört om viltvården är, fortsätter naturvårdsnämnden,

värt beaktande. Nämnden, som enligt statsmakternas beslut från den 1 juli

1966 omhänderhar den centrala tillsynen över jakt och viltvård, kommer

för sin del att ägna uppmärksamhet åt frågan om möjligheterna att intensifiera

viltvården. Nämnden inskränker sig på denna punkt i övrigt till att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966

hänvisa till vad naturskyddsföreningen yttrat rörande pågående utredningar

i jaktliga frågor.

Svenska naturskyddsföreningen tillstyrker livligt förslaget om en utredning

av förutsättningarna för en ekonomisk landskapsvård, och anför därvid

följande.

Föreningen har i tidigare yttrande till naturvårdsnämnden den 2 mars

1965 behandlat frågan om förutsättningar för en ekonomiskt bedriven landskapsvård.

Problemet har även varit föremål för diskussion vid en av föreningen

anordnad rundabordskonferens. Föreningen vill nu, liksom vid tidigare

tillfälle, understryka, att frågan om en aktiv landskapsvård är ett

utomordentligt brännande och aktuellt problem. Den gamla samhällsutvecklingen

har gått hårt fram över odlingslandskapet. Äldre driftsformer inom

jordbruket har måste överges, då bättre försörjningsmöjligheter numera står

till buds, och kravet på delaktighet i den höjda levnadsstandarden gör sig

allt mer gällande. Allt detta medför, att det gamla öppna landskapet växer

igen. Som anförts i tidigare yttrande redovisade den första riksskogstaxeringen

(1923—29) 965 000 ha hagmarker, medan den andra (1938—52) uppvisade

en betydligt lägre siffra — 629 000 ha. Tendensen har fortsatt.

Det är givet, att hela det gamla odlingslandskapet ej kan vidmakthållas.

Större delen överförs till produktiv skogsmark, vilket — oavsett hur beskogningen

sker — innebär en förtätning och avskärmning av landskapsbilden.

Det bör dock observeras, att vissa delar, kanske 10—15 % av arealen,

ej kan överföras till skog på grund av otillfredsställande torrläggning. Dessa

marker kan måhända få en viss betydelse ur viltvårdssynpunkt. Därtill kommer

kanske lika stor areal som utnyttjas för andra ändamål, t. ex. för fritidsbebyggelse

o. dyl.

När i övrigt omföring till skog måste ske, bär skogsvårdsstyrelserna ett

stort ansvar. Det är av vikt, att naturvårdande synpunkter därvid beaktas.

I sitt tidigare yttrande anförde föreningen bl. a. följande.

»Ofta kan begränsade landskapsvårdande åtgärder — t. ex. plantering

av lövträd i bryn mot öppna åkrar och vattenytor — ge mycket goda resultat

i förhållande till insatsen. Då anvisningarna till skogsförbättringsanslaget

ej innehåller några naturvårdssynpunkter, bör de reviderade anvisningarna

till 1948 års skogsvårdslag här beaktas. Dessa anvisningar innehåller

flera ur naturvårdssynpunkt värdefulla partier, och föreningen vill här för

fullständighetens skull återge del av anvisningarna till lagens andra paragraf.

Där sägs bl. a. följande:

''För skogsvårdsstyrelserna bör det vara en uppgift att i samråd med

markägarna samt de natur-, landskaps- och kulturminnesvårdande organen

medverka till att sådana träd, trädgrupper, skogsbestånd och landskapstyper

— exempelvis hagmarker, lövängar, ljunghedar, strandängar och myrar

— som är värdefulla från naturskydds- och landskapsvårdssynpunkter i skälig

omfattning kommer att under lämplig vård bevaras. På samma sätt synes

styrelserna böra medverka till att en lämplig avvägning av skogsbrukets

berättigade krav och fritidsintressena kommer till stånd under den väldiga

expansion som nu pågår på detta område.

Genom lämpliga huggnings- och återväxtåtgärder bör eftersträvas att vidmakthålla

och utöka lövträdsvegetationen, öppna utsikter in. in. på platser

som är av särskild betydelse för landskapsbilden såsom i skogsbryn, längs

vägar och stränder, intill bebyggelse m. in.’»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år !!)(>(>

U

Det finns terrängpartier — utefter de stora turiststråken, vid utsiktspunkter,

runt bebyggelsen, efter sjöstränder in. in. — där det är ett allmänt

intresse alt landskapsvärden tillvaratas. Det är därför mycket viktigt, att

en planering kommer till stånd, så att landskapsvården så tidigt som möjligt

inriktas på att söka bevara dessa objekt. För att planeringsåtgärderna skall

bli effektiva synes det nödvändigt med en översyn av byggnadslagens planeringsregler.

I varje aktuellt område skall planering för naturvårdsändamåi,

för fritidsbyggande och för rörligt friluftsliv, kunna ske oberoende

av fastighetsgränser och med ett clearingsystem mellan berörda markägare.

Det vore också önskvärt med en viss revidering av skogsvårdslagen — trots

de nr naturvårdssynpunkt positiva anvisningarna — så att det även i lagtexten

finns utsagt, att behörig hänsyn skall tas till natur- och landskapsvårdens

krav.

Föreningen vill även erinra om de möjligheter till inskränkning av skogsplantering

och avverkning inom känsliga områden som 19 § i naturvårdslagen

erbjuder. Enligt vad som är föreningen bekant har denna lagbestämmelse

begagnats i detta syfte, bl. a. inom Värmland.

Motionärerna har nämnt, att köttdjursproduktionen kan vara ett sätt

att göra landskapsvården självförsörjande i viss utsträckning. Föreningen

anser det mycket angeläget att alla åtgärder vidtas för att utröna, om det

finns möjligheter att komma fram på denna eller liknande vägar. Det torde

nämligen vara nästan omöjligt att med enbart röjningar upprätthålla det

gamla kulturlandskapet i en omfattning som är av någon nämnvärd betydelse

för landskapsbilden i de mer skyddsvärda av våra rationaliseringsbygder.

Därtill kommer svårigheten att vid dylika röjningar och därvid ofta

åtföljande hormonbehandlingar bevara äktheten i landskapet. Hagmarksbruket

borde på lång sikt kunna leda till framgångar, om det kan inordnas

i den ekonomiskt riktiga produktionen. Ökad köttdjursproduktion som

nämnts i tidigare yttrande skulle också vara av värde ur beredskapssynpunkt,

bl. a. genom att betesmarkerna ganska lätt torde kunna förvandlas

till åkerjord, vilket ju ej är fallet med skogsmark. Det bör också ur nationalekonomisk

synpunkt vara av vikt, att vi är så långt möjligt självförsörjande,

när det gäller ett så viktigt födoämne som köttet.

Det skulle vidare kunna vara av värde att närmare få utrett de ekonomiska

och skogsskötselbetonade förutsättningarna för att genom blandning

av olika barr- och lövträd — t. ex. ek och gran — förbättra ekonomin i förhållande

till rena lövbestånd. Dylika åtgärder lär med viss framgång ha

prövats t. ex. i Danmark.

I anslutning till de praktiska frågorna i avsnittet om landskapsvård vill

föreningen påpeka möjligheten av att samhället inköper för odlingslandskapet

värdefulla jordbruks- eller hagmarker och sedan arrenderar ut dessa

för mer eller mindre fiktiva arrendebelopp. Om arrendekostnaderna försvinner,

eller är mycket små, kan den ekonomiska bakgrunden för en lantbrukare

bli sådan, att han kan upprätthålla en önskvärd levnadsstandard även

under måttligt goda naturliga betingelser. Många gånger, t. ex. vid betesdrift

på våra skärgårdsöar, kunde också förbilligade kreaturstransporter

motverka betesbrukets minskning. Dylika transporter förekommer som

övningsmoment inom viss del av försvaret och borde kunna ske till mycket

låga priser eller helt kostnadsfritt.

I detta sammanhang må även erinras om det system med fastighetsförvaltare-lantbrukare

som tillämpas t. ex. på Rådmansö i Stockholms län.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966

Vad beträffar viltvården erinrar föreningen om att några av de frågor

som motionärerna behandlat f. n. är föremål för utredning. 1949 års jaktutrednings

betänkande om ändring av jaktlagstiftningen väntas bli framlagt

under innevarande år. Vidare pågår det utredning i kronhjortsfrågan. Domänstyrelsen

och naturvårdsnämnden har även vi9st utredningsuppdrag

beträffande den reglerade älgjakten. Det är vidare troligt, att jägmästare

Bertil Haglunds utredning om de stora rovdjuren kommer att föranleda

olika initiativ till skydd för dessa. Med tanke på de pågående utredningarna

m. m. anser föreningen, att någon ny stor utredning för närvarande ej är

aktuell och anför vidare i denna fråga.

Motionärerna har här framfört många beaktansvärda synpunkter. Beträffande

den tilltagande omfattningen av trafikdödat vilt finner föreningen

det angeläget, att utmärkningen av viltstråk sker på ett mer tillfredsställande

sätt än som nu är fallet. I nuvarande form respekteras ej dessa

utmärkningar. Markeringarna bör vara snävt begränsade och kompletterade

med t. ex. viltspeglar mellan varningsmärkena. Det är också mycket

viktigt, att allmänheten genom information i massmedia får upplysning om

vilka åtgärder som kan och bör vidtas för att undvika kollisioner med vilt,

liksom också vilka åtgärder som bör vidtas, om en dylik kollision trots allt

inträffat. Vidare erfordras specialundervisning av de polismän som har att

ta befattning med frågor som rör omhändertagande av vilt som sårats eller

dödats vid kollisioner med motorfordon. Enligt vad som är föreningen bekant

har dylik undervisning påbörjats på vissa håll. Vidare har en kommitté

inom Svenska jägareförbundet verkställt en utredning rörande eftersök

av sårat vilt in. m., där frågan om trafikskadat vilt särskilt behandlats.

Störningarna på vildnaden till följd av tanklösa människors uppträdande

är många gånger mycket allvarliga. Detta gäller särskilt inom skärgårdsområdena,

där möjligheterna för sjöfågeln att häcka ostört ofta inskränks mycket

starkt genom den omfattande båttrafiken och genom de många gånger

långvariga uppehållen på holmar och skär. Föreningen anser det angeläget,

att särskilda sjöfågelreservat tillskapas med landstigningsförbud under

häckningstiden gällande de holmar och skär som är av värde för fågellivet.

Motionärernas förslag om att naturvårdslagens bestämmelser skall kompletteras

med förbud mot att uppträda störande vid djurens boplatser finner

föreningen svårt att omsätta i praktiken. I vissa fall — t. ex. i fråga om

en del sällsynta fågelarter — kan ett dylikt förbud vara i högsta grad önskvärt.

Många gånger är det emellertid t. ex. svårt att närmare definiera boplatsens

omfattning. Föreningen vill här understryka behovet av lämplig information

till allmänheten för att på detta sätt inskränka störningarna, som

ofta är en helt onödig typ av skadeverkningar.

Föreningen vill varmt instämma i vad som sägs i motionen om behovet

av en intensiv miljövård. Glädjande nog börjar denna tankegång leda till

allt fler praktiska åtgärder. De centrala och lokala naturvårds- och jägarorganisationerna

har här ett stort och mycket stimulerande arbetsfält. Förutsättningarna

för en intensiv miljövård är goda — i varje fall i södra och

mellersta Sverige — och bör så långt möjligt utnyttjas.

De former, under vilka jakt bedrivs, har förbättrats under senare år, och

mycket arbete har i detta avseende nedlagts inte minst från jägarhåll. Det

kan emellertid vara önskvärt med en viss skärpning av kraven på jägarnas

kvalifikationer och med tiden torde det bli aktuellt att införa någon form av

s. 15 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2b år Ut t it»

15

jägarexamen — av såväl teoretisk som praktisk karaktär. 1 första hand är

det emellertid, som motionärerna anför, önskvärt med viss skärpning av

kraven för att få deltaga i älgjakt. F. n. krävs avlagt prov för Svenska jägareförbundets

älgskyttemärke i brons för att en person skall få anskaffa vapen

som är godkänt för älgjakt. Provet är kompletterat med ett teoretiskt avsnitt.

Eu person som redan innehar vapen för älgjakt behöver ej avlägga något

prov. Trots därmed förbundna administrativa problem behövs bestämmelser

om att var och en som har för avsikt att deltaga i älgjakt skall avlägga

kompetensprov. Av praktiska skäl — begränsad tillgång på älgskyttebanor

o. dyl. — kan dylika prov ej avläggas varje år. Det är emellertid önskvärt,

att det ej dröjer längre än förslagsvis högst fem år mellan varje prov.

Det hör ihågkommas, att dylika prov naturligtvis sker under förhållanden,

som i och för sig icke är jämförbara med de situationer som vederbörande

ställs inför vid regelrätt jakt. Det är emellertid uppenbart, att en dålig skytt

ej kan vara en god jägare, och övningsskyttet ger vederbörande tillfälle att

handskas med och lära känna sitt vapen på ett sätt som annars kanske inte

skulle bli fallet.

.Jakten från motorfordon är eu bedrövlig och ibland fullkomligt vedervärdig

företeelse. Med hjälp av bil är det mycket lätt att komma djuren inom

håll under det att de uppehåller sig på fält, inägor o. dyl. för att beta.

Oftast använder tjuvjägarna finkalibriga vapen — salongsgevär o. dyl. —

för att skotten inte skall höras så långt. Följden av detta blir, att det ofta

inträffar skadskjutningar. Eftersom det naturligtvis aldrig blir aktuellt med

något eftersök, innebär denna form av tjuvskytte särskilt stora risker för

djurplågeri.

Enligt föreningens mening är det uppenbart, att straffsatserna för dylik

tjuvjakt måste skärpas starkt. Det bör vara regel, att vederbörandes körkort

indras, liksom det också bör kunna bli aktuellt att beslagta bilen — en

åtgärd, som troligen skulle ha större förebyggande effekt än straff.

Föreningen vill i detta sammanhang erinra om att enligt uppgift sökarstrålkastare

förbjudits i Tyskland. Om detta skett med tanke på deras betydelse

som hjälpmedel vid jakt från motorfordon eller ej vill föreningen

låta vara osagt. Möjligen skulle sådant förbud vara en åtgärd som kan vidtagas

också bär i landet.

Det är givet, att ett slutgiltigt ställningstagande till frågan om våra stora

rovdjur måste komma till stånd innan befintliga stammar är helt utrotade.

De stora rovdjuren bör i princip vara fridlysta på all mark, och jakten bör

ske på licens. Det är vidare önskvärt med en modifiering av nu gällande

bestämmelser om ersättning för rovdjursdödade tamdjur. Bestämmelserna

bör t. ex. även erbjuda möjlighet att utbetala ersättning för merkostnader

till följd av att renhjordar skingrats efter rovdjursangrepp.

Föreningen vill livligt instämma i motionärernas uppfattning om att det

krävs en intensiv upplysning till allmänheten för att den ökade fritidsverksamheten

inte skall innebära en fara för viltstammarna. Föreningen är

givetvis beredd att efter bästa förmåga bidra vid denna upplysningsverksamhet.

Samfundet för hembygdsvård uttalar sig i första hand om landskapsvården

och instämmer i motionärernas hemställan om utredning rörande landskapsvård.

Härvid anför samfundet närmare.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2i år 1966

Den statliga utredning, som 1962 lade fram sitt betänkande (Naturen

och samhället, SOU 1962: 36) gav enligt vår mening en alltför snäv analys

av landskapsvården. Man lät ordet överlag betyda landskapsplanering och

halkade över den viktiga gren som innebär konstruktiv landskapsvård, ett

gestaltande av vår egen tids miljö. Vi ser landskapsvård inte endast som

en planering, inte heller som en uppgift att »läka sår» eller »städa» efter

grustäkter och kraftverksbyggen, utan en vetenskaplig, social och estetisk

gestaltning av kulturlandskapet, det äldre såväl som det moderna. När det

gäller det äldre landskapet, främst odlingslandskapet men även det äldre

industrilandskapet, innebär landskapsvården huvudsakligen vård och underhåll.

I fråga om vår egen tids landskap är det en rent konstruktiv gestaltning

i intimt samarbete med teknikens företrädare.

Den stora faran för landskapsvården är ett schablonmässigt betraktelsesätt,

när det gäller tillämpningen av program och bestämmelser. Det är inte

utan vidare klart hur den nya miljön, som i så hög grad påverkats av olika

omgestaltande faktorer, skall formas. Utgångspunkten kan växla från fall

t ill fall. De tekniska förutsättningarna är skiftande liksom de ekonomiska

möjligheterna. De rent individuella och konstnärliga synpunkterna spelar

också sin roll. Landskapet har ju alltid varit påverkat av människan och

hennes arbete. I vår tid måste man mer än tidigare räkna med en mer eller

mindre medveten gestaltning, där även de konstnärliga synpunkterna måste

ges ett visst spelrum.

Detta utesluter givetvis inte en önskvärd allmän landskapsplanering, sådan

som på olika håll redan är igångsatt i samarbete mellan olika länsorgan

(Halmstads-regionen, Lunda-regionen, Göteborgs- och Stockholms-regionerna).

Beträffande den egentliga landskapsvården har vi alltså två huvuduppgifter

:

1) vård och underhåll av äldre landskapstyper;

2) vård och gestaltning av dagens landskap, huvudsakligen industrilandskapet.

Beträffande 1) har inom Samfundet för Hembygdsvård under många år

pågått ett omfattande arbete. Vi hänvisar i första hand till de aktioner som

gjorts för att på Gotland bevara en del av de gamla lövängarna. Genom samarbete

mellan hembygdsvårdare och myndigheter har man här lyckats hävda

ett stort antal av de lövängar, som sedan ålder burit upp det gamla bondehushållet.

Hävdandet av hag- och ängsmarker har också varit och är en

viktig uppgift för många av de 500 hembygdsföreningar som är anslutna

till Samfundet. Vi hänvisar till vad som i detta stycke utförts t. ex. i Värmland,

Östergötland, Västergötland, Småland och Skåne. Även samarbetet

med Svenska Fåravelsföreningen och den försöksverksamhet som är i gång

inom östra Skåne (Brösarp) har givit goda anvisningar rörande bevarandet

av äldre åker- och betesområden.

Numer har man fårbeten på en rad sådana marker, som i annat fall skulle

skogsplanterats. I vissa fall är sådana beten ekonomiskt motiverade, i andra

fall får beteshävden räknas som ett led i en ren natur- och kulturvård.

Vad punkt 2) beträffar — det aktuella landskapet — är vi inne på ett

miljöproblem som i Sverige har varit alltför litet beaktat. Samfundet har

här under sin 50-åriga verksamhet sökt hävda en bestämd linje, som nu mer

och mer beaktas och det gäller att i intimt samarbete med t. ex. vägbyggare,

kraftverksbyggare, skogs- och industrimän söka finna en form för det nya

landskapet, vår egen tids. Samfundets landskapsbyrå och numer Föreningen

s. 17 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2b år 1966

17

Natur och Miljö, har här sökt skapa förutsättningar för ett aktuellt kulturskapande.

Som föredöme står den amerikanska landskapsvården »landscaping»

och den tyska »Akademie för Raumforschung und Landesplanung». Vi vill

när det gäller dessa frågor hänvisa till en inom kort utkommande bok

»Landskapsvård — vår tid formar landskapet» (LT:s förlag) samt Lorentz

Bolins hok »Ekonomi och skönhet i landskapet».

Hela problemet omkring landskapsvården, dess förutsättningar och möjligheter

i vår tid, bör göras till föremål för utredning. Man kan enligt vår

mening inte skilja på de olika momenten. Kulturlandskapet ingår och det

tekniska kulturlandskapet i dag har en hel rad problem som måste behandlas

i ett sammanhang. Det är här fråga om både vård och förkovran under

hänsynstagande till fortgående förändringar i landskapets struktur och i

landskapsbilden. Det är fråga om både ett bevarande av äldre former och

en nygestaltning, en avvägning mellan de olika intressena måste ske. Vård

och underhåll av det äldre kulturlandskapet medför otta svåra ekonomiska

problem. Dessa måste lösas på samma sätt som kulturvårdens problem; man

bevarar endast så stora delar av ett äldre bestånd kulturminnen, som är

ekonomiskt möjligt och försvarbart.

När det däremot gäller det moderna landskapet bör landskapsvården arbeta

så att dess planer och kalkyler från första början arbetas in i hela

företagets kalkyler. Här bör ekonomin inte vara något besvärande problem.

En väganläggning, ett kraftverksbygge, en skogskultur utarbetas helt enkelt

så, att de på ett tillfredsställande sätt går in i och skapar denna nya

miljö.

Viltforskningsrådet, som begränsar sitt uttalande till vad i motionerna

framhållits under rubriken viltvård, ansluter sig i huvudsak till vad däri anförts

men ifrågasätter om ej åtgärder i motionernas syfte bör anstå till dess

1949 års jaktutredning, domänstyrelsen, statens naturvårdsnämnd och naturresursutredningen,

som har förevarande frågor eller delar därav under övervägande,

framlagt sina slutliga förslag. Viltforskningsrådet anför i övrigt.

Med anledning av vad motionärerna anfört om kemiska bekämpningsmedel

får rådet framhålla, att detta problemkomplex sedan mer än tio år tillbaka

varit föremål för rådets särskilda uppmärksamhet. Den forskning som

i detta ämne med anslag från rådet bedrivits har huvudsakligen varit knuten

till statens veterinärmedicinska anstalt. Rapport över forskningsarbetets

bedrivande har årligen lämnats till Kungl. Maj :t i rådets verksamhetsberättelse

och en utförlig rapport om kvicksilverförgiftningar hos viltfaunan har

av statens veterinärmedicinska anstalt framlagts i juli 1965. Denna forskning

bedrivs nu i ökad omfattning med medel inte bara från viltforskningsrådet

utan även från jordbrukets forskningsråd in. fl.

Motionärerna berör även trafikproblem, som uppkommer i samband med

viltpassager vid våra vägar. Det bör i detta sammanhang framhållas, att det

under senare år prövats olika arrangemang till förhindrande av kollisioner

mellan bilar och vilt. Hur man bäst skall kunna förhindra dylika olyckshändelser

är emellertid inte klarlagt. Denna fråga synes därför böra bli föremål

för särskild utredning. Det bör understrykas att vägmyndigheterna på det

lokala planet torde kunna inhämta mycken information i denna fråga genom

fortlöpande kontakt med länens jaktvårdsföreningar och de hos dem

stationerade jaktvårdskonsulenterna och jaktvårdarna. Dessa tjänstemän

2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 10 samt. Nr 24

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966

har i sin tur de bästa kontakterna med personer i de olika orterna, som har

kunskap om viltväxlar och viltstråk. Redan på planeringsstadiet av vägdragningar

torde sådan speciell sakkunskap böra tillfrågas för undvikande av

onödig risktagning.

I detta sammanhang må erinras om att Kungl. Maj :t den 9 april 1966

bl. a. uppdragit åt domänstyrelsen och statens naturvårdsnämnd att i samråd

med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — under beaktande av vad som

anförts i jordbruksutskottets utlåtande 1965:4 — utreda frågan i vilken

ordning och efter vilka grunder ersättning för person- och sakskada ma

utgå till trafikant, som lider skada eller förlust genom olyckshändelse i

trafiken, orsakad av älg eller rådjur.

Ett rikt djurliv i våra marker är inte endast ett ekonomiskt intresse eller

jägarintresse. För en mycket stor del av de människor, som söker sin rekreation

i naturen, är djurens aktivitet en särskilt stor attraktion. Ett rikt djurliv

i en attraktiv miljö är ett framträdande, allmänt intresse, som bör tillgodoses

inom ramen för vad som kan åstadkommas under hänsynstagande

till jord- och skogsbruk. Fritidsmänniskan å sin sida måste för sin del

uppträda i naturen med hänsyn inte bara till dessa näringsgrenars intressen

utan även till växt- och djurvärlden. Inskränkningar i rörelsefriheten

under djurens fortplantningstid kan lokalt vara en god lösning på det sistnämnda

problemet. I övrigt synes önskvärt med en utvidgning av den upplysningsverksamhet,

som redan givit goda resultat.

Jaktens ekonomiska betydelse är svårbedömd. Värderingarna vilar - - utom beträffande älgjakten, för vilken avskjutningsstatistiken är betryggande

— i stor utsträckning på antaganden. En förbättrad jaktstatistik synes

därför vara ett påtagligt samhällsintresse. Enligt vad viltforskningsrådet

har sig bekant, har Svenska jägareförbundet hos Kungl. Maj:t anhållit

om särskilt bidrag för att försöksvis i vissa län åstadkomma en tillfredsställande

viltstatistik. Statistiska centralbyrån har i samråd med jägareförbundet

uppgjort programmet. Det är angeläget att detta försök kommer till

sfånd med det snaraste. Likaså torde samhället ha anledning att underlätta

för jägarna att erhålla ytterligare förbättrade övningstillfällen för skjutskicklighetens

höjande. Det kan ifrågasättas om icke skjutbanor av olika

slag bör jämställas med andra anläggningar för idrottslig aktivitet, såsom

idrottsplatser, sport- och simhallar. Det bör övervägas om icke riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t borde hemställa, att direktiven för den av Kungl.

Maj :t utsedda idrottsutredningen kompletteras i vad avser skjutbanor.

Ökningen i antalet beivrade jakter från motorfordon är en oroande företeelse,

som bör påkalla myndigheternas uppmärksamhet. Faran av missbruk

av terränggående motorfordon såsom snövesslor och snöskotrar måste

särskilt i samband med de fåtaliga stammarna av varg och järv beaktas.

Men även vid jakt efter annat vilt torde sådana motorfordon missbrukas.

Rådet avser att låta studera beteendet av vilt i närheten av snöskoter eftersom

vilt i stor utsträckning inte visar normalt flyktbeteende vid konfrontation

med sådana motorfordon.

Viltforskningsrådet får understryka betydelsen av en ökad insats när det

gäller upplysning till allmänheten i naturvårdsfrågor. Mycket har redan

gjorts i pressen, andra massmedia och annorledes. Särskilt har propagandan

från ideella naturvårdsorganisationer såsom Svenska naturvårdsföreningen

och Svenska jägareförbundet samt dess regionala organ varit av stor

betydelse. Ytterligare insatser kan emellertid göras, inte minst i skolorna.

I samma mån fritidsverksamheten i markerna ökar måste ansträngningarna

s. 19 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2\ år 11)66

19

att nå allt vidare kretsar av det svenska folket med allsidig naturvårdsupplysning

ytterligare ökas.

Svenska Jägareförbundets yttrande omfattar likaledes det avsnitt av motionerna,

som givits underrubriken viltvård. Förbundet instämmer helt i

motionernas syfte, men ifrågasätter om motionerna, i avbidan på vissa

utredningar, bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Förbundet erinrar om att de spörsmål, som berörts i motionerna, redan

är föremål för utredning, bl. a. inom naturresursutredningen och 1949 års

jaklutredning. Enligt vad förbundet erfarit, kommer jaktutredningen att i

sitt slutbetänkande, som beräknas utkomma mot slutet av innevarande

budgetår, förutom annat behandla frågorna om skydd för det vilda dels

genom att förorda en sådan omläggning av jaktstadgans bestämmelser,

att alla djur bli i princip fridlysta, ehuru jakttider kunna bestämmas för

vissa djurarter (för närvarande är som bekant endast djur av vissa i

jaktstadgan eller årliga fridlysningskungörelsen uppräknade arter helt

eller partiellt fridlysta) dels genom att framlägga särskilda förslag rörande

skydd för vissa fågelarter och för de fyra stora rovdjuren (björn, varg,

järv och lo) samt rörande ytterligare humanisering av jakten. Man får enligt

förbundet ej heller bortse från 1962 års fritidsutredning.

I övrigt anför förbundet följande.

Det är ostridigt, att livsbetingelserna för den svenska faunan avsevärt

förändrats i det moderna kultursamhället. Svenska jägareförbundet — som

alltsedan 1938 års jaktlagstiftning av statsmakterna betrotts med den direkta

ledningen av jakt- och viltvårdsarbetet i riket — har städse följt och

följer oavlåtligt utvecklingen på viltvårdens område. Så till exempel torde

förbundet tidigare än någon annan myndighet eller organisation här i riket

ha aktualiserat de kemiska bekämpningsmedlens inverkan på faunan; offentligt

för första gången genom ett uttalande av 1958 års förbundskongress,

vilket överlämnades till Kungl. Maj :t. Förbundet har därefter vid

upprepade tillfällen och på olika vägar sökt påkalla statsmakternas intresse

för detta allvarliga problem. Ett annat exempel på jägareförbundets

initiativ utgör de s. k. viltspeglar, som genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

försorg försöksvis har uppsatts.

Motorfordonsförares ansvar i samband med sammanstötning med vilt

har förbundet framhållit på olika sätt. Förbundet har bl. a. låtit företa

en utredning rörande eftersök m. m. av trafikskadat vilt och har därefter

etablerat samarbete dels med rikspolisstyrelsen för utarbetande av en kortfattad

handledning för polismän, dels med Nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande (NTF) för att utarbeta en motsvarande handledning

för motorfordonsförare. Arbetet med dessa handledningars utformning

pågår f. n.

Som exempel på miljövårdande åtgärder för att förbättra djurens naturliga

livsbetingelser vill förbundet nämna de s. k. viltvatten, som skapats

i Jönköpings och Skaraborgs m. fl. län på initiativ av de till förbundet

anslutna länsjaktvårdsföreningarna i dessa län. Åtskilliga andra

exempel kunde nämnas.

Motionärerna pläderar för obligatoriska skjutprov för älgjägare. Visser
|2

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 10 samt. Nr 24

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2i år 1D6G

ligen har man på flera håll ställt sådant krav på varje deltagare i älgjakten

inom vissa jaktvårdsområden eller jaktlag. Antalet deltagare i älgjakten

är emellertid så stort — sannolikt större än 200 000 — att det i varje

fall inom överskådlig tid är praktiskt ogenomförbart med ett obligatorium

varje år för alla. För att på sikt söka nå det eftersträvade resultatet väckte

emellertid jägareförbundet förslag om att ingen skulle få förvärva eller

låna ett älgvapen utan att ha avlagt godkänt prov för jägareförbundets

älgskyttemärke i brons, vilket omfattar såväl skjutprov mot stillastående

och löpande älgfigur som teoretiskt prov. Detta förslag förverkligades vid

den senaste revideringen av Kungl. Maj :ts vapenförordning (se de av

Kungl. Maj :t den 26 maj 1961 fastställda föreskrifterna och anvisningarna

rörande tillämpningen av vapenförordningen).

Förbundet undersöker f. n. möjligheterna att fortsätta på denna väg

genom att införa en jägarexamen: avläggandet av denna skulle vara frivillig

men man skulle göra omfattande propaganda för examen.

Jägareförbundet har vid upprepade tillfällen kraftigt framhållit, att faunan

utsätts för betydligt allvarligare störningar av det ständigt ökande antalet

övriga friluftsmänniskor, som i motsats till det övervägande antalet

jägare saknar tillräcklig kännedom om de olika djurarternas yngelperioder

— då behovet av skydd är särskilt stort — och övriga levnadsförhållanden.

Jägareförbundet delar bl. a. därför motionärernas uppfattning om

betydelsen av intensiv upplysning bland allmänheten. Sådan upplysning

förekommer redan nu i TV och radio. Jägareförbundet samarbetar med

båda dessa massmedia. Förbundet har för några år sedan beslutat söka

utgiva en kortfattad, rikt illustrerad skrift om vårt lands vildnad och dess

livsbetingelser, avsedd för skolbruk. Detta beslut har hittills icke kunnat

förverkligas trots kontakter med såväl läroboksförfattare som skolboksförlag;

det synes icke möjligt att realisera beslutet, förrän de oundgängligen

nödvändiga läroböckerna för grundskolan utarbetats.

Samarbete förekommer lokalt mellan vissa skolstyrelser och jägareförbundet

genom förbundets 25 länsjaktvårdsföreningar. I praktiken har detta

samarbete ordnats så, att jägareförbundets fältpersonal — f. n. 14 jaktvardskonsulenter,

en sjöfågelkonsulent och 31 länsj aktvårdare — meddelar

undervisning. Fältpersonalen anlitas även, och i betydande utsträckning,

för undervisning vid skogsskolor, skogsbruksskolor och lantmannaskolor

samt såsom instruktörer i det frivilliga studiearbetet. Vidare må

nämnas, att jägareförbundet är anslutet till Studiefrämjandet, som är ett

av skolöverstyrelsen godkänt studieförbund, och samarbetar med Förbundet

skog och ungdom.

Det synes även böra framhållas, att jägareförbundet på grund av sitt

uppdrag av statsmakterna genom instruktiva och upplysande filmer och

upplysningsskrifter samt genom länsjaktvårdsföreningarna och fältpersonalen

— som i icke ringa utsträckning medverkar i dagstidningar — eller

på andra sätt än de i motionen berörda bedriver en intensiv landsomfattande

upplysningsverksamhet till skydd åt det vilda och för human jakt.

Jägareförbundet vitsordar, att olovlig och olaga jakt från motorfordon

synes tillta allt mera. Enligt förbundets förmenande ankommer det emellertid

principiellt sett icke på förbundets fältpersonal att annat än undantagsvis

eller efter direkt anmodan från vederbörande polismyndighet bedriva

polisiär verksamhet. Tyvärr synes polisen i de allra flesta polisdistrikt

sakna både personella och övriga erforderliga resurser för den

jaktbevakning, som i och för sig måste betecknas som synnerligen ange
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1966

21

lagen. Detta gäller f. ö. iekc blott jakten från motorfordon efter bland annat

skogshöns (järpe, tjäder och orre) och hare ulan även dels olovlig och

olaga jakt eller älg, dels olovlig och olaga nattjakt efter rådjur in. fl.

djur.

Förbundet vill nämna, att Sverige ratificerat 1950 års fågelskyddskonvention

(Sveriges överenskommelser med främmande makter 1963:39).

Jägarnas riksförbund instämmer helt med motionärerna i kravet på utredning

av de i motionerna berörda frågorna. Riksförbundet anför därvid.

I den nya naturvårdslagen finns föreskrifter om olika slag av fältverksamhet.

En form av täktverksamhet har dock icke blivit föremål för någon

reglering, och det är den mycket omfattande matjordsavtäckning som sker

på de nedlagda åkerarealerna i närheten av våra tätorter.

Genom dessa matjordstäkter uppstår mycket fula sår i naturen. De orsakar

dessutom det vilda skada, genom att för dem betydande häckningsoeh

foderlokaler överförs till enbart barrskogsproduktionen. Det borde vara

ett samhällsintresse att inga sådana ingrepp görs där det icke är oundgängligen

nödvändigt. Många av våra nyligen uppkomna ödegårdar skulle

genom lantbruksnämndernas medverkan kunna överlåtas till ett billigt

pris till s. k. söndagstorpare, mot att de förband sig att vårda torpets ägor

på ett ändamålsenligt sätt.

Att vården blev den avsedda skulle givetvis stå under lantbruksnämndernas

kontroll.

Vad det gäller den egentliga viltvården instämmer vi helt med motionärerna

om att det moderna samhället förändrat förutsättningar för djurlivet

i våra marker.

De av motionärerna föreslagna åtgärderna till viltets skydd får anses vara

mycket angelägna. En sak som bevisligen vållar viltet mycket skada är

alla taggtrådsstängsel i skogs- och hagmarker. På detta område bör kraftåtgärder

med det snaraste insättas. Det är inte bara taggtråden som orsakar

viltskador, även vanlig tråd kan vålla många bekymmer, särskilt när den

placeras som Statens järnvägars trådstängsel efter järnvägarna. De är både

fem och sex trådar höga och det är ingen ovanlig företeelse att t. ex. älgkalvar

trär in bakbenen mellan trådarna och får föra eu hård kamp innan de

kommer loss. Dessa Statens järnvägars stängsel är i de allra flesta fall helt

onödiga sedan betesgången i våra skogsmarker upphört. De bör därför med

det snaraste tas bort.

Det är också mycket angeläget att något görs för att hindra de mycket

allvarliga störningar som viltet utsätts för genom fotografering och studering

av deras spelplatser och häckningslokaler.

Genom den snabbt fortgående strukturrationaliseringen inom jord- och

skogsbruket kommer i allt snabbare takt rätten till jakt att samlas på ett

fåtal händer. De närmaste åren beräknas att ca 100 000 enheter skall vara

bortrationaliserade. Detta innebär att ytterligare ca 35 000 jägare blir marklösa.

Då vi redan förut har 175 000 av 270 000 jägare som inte själva är

markägare, så inses lätt att jakträtten kommer att bli en mycket betydelsefull

handelsvara med stora möjligheter till oskäliga vinster, vinster som

kommer att betyda en hårdare beskattning av våra viltstammar, och det är

i dagens läge en mycket olycklig utveckling.

Arrendepriserna har redan i dag nått sådan höjd, att ortsborna ute i våra

glesbygder inte har råd att ägna sig åt jakten som hobby. Detta i sin tur

kommer att påskynda flykten från landsbygden.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966

Det kan även framhållas, att i samband med en inom riksdagen väckt

motion, 11:400, angående formerna för beslut om jaktvårdsområden, om

att dessa regler f. n. icke underlättar bildande av jaktvårdsområden. Vissa

av bestämmelserna är klart odemokratiska. Vi kan peka på att det behövs

75 ^ av rösterna, men även 75 % av arealen, för att kunna bilda ett område.

Detta innebär, att om de flesta markägare är överens, så kan en stor

markägare stjälpa alltihop med arealgränsregeln. Enligt vårt bedömande

borde det räcka med 50 % av arealen.

Att vi berört denna fråga i detta sammanhang beror på att vi anser att

skapandet av demokratiskt fungerande jaktvårdsområden är en grundförutsättning

för all viltvård.

Motionärerna berör även motoriseringen som en fara för viltbeståndet,

och det är också riktigt. De påpekar också kompetenskravets nödvändighet

vid jakt ävensom en intensiv upplysning i våra massmedia och skolor.

Detta är saker, som vårt förbund framhållit i sitt förslag till försöksverksamhet

med en delvis omorganiserad älgjakt.

Vi instämmer helt med motionärerna i ett krav på utredning av de i motionerna

berörda frågorna. En sådan utredning framstår som än mera nödvändig

mot bakgrunden av att vi tidigare endast haft en enmansutredning

på detta område, nämligen 1949 års jaktutredning.

Då det vid årets riksdag framförts flera motioner med krav på utredning

av ganska närbesläktade frågor, som t. ex. motionerna 11:400, 403, 406

in. fl., synes det oss angeläget att riksdagen måtte besluta alt i skrivelse till

Kiingl. Maj :t anhålla att en ny utredning tillsättes. Utredningens sammansättning

kan enligt vårt förmenande med fördel utformas i enlighet med

vad som anges i motion II: 406.

Över de likalydande motionerna 1:3 3 2 och 1 1:7 6 0 har

remissyttranden avgetts av statens naturvårdsnämnd, som bifogat yttrande

av Svenska naturskyddsföreningen, samt av statskontoret och Vetenskapsakademiens

naturskyddskommitté.

Statens naturvårdsnämnd avstyrker bifall till motionerna och anför därvid

följande.

I motionerna berörs frågor av utomordentlig vikt för såväl det regionala

som det centrala naturvårdsarbetet.

Naturvårdsnämnden vill vitsorda att kännedomen är bristfällig om vårt

lands natur och om vilka naturområden som ur sociala och/eller vetenskapliga

synpunkter i första hand bör bli föremål för naturvårdande åtgärder.

Nämnden utför därför själv viss genomgång av befintligt, i litteraturen upptaget

material in. m. och tar initiativ till fredningsåtgärder. Men inventeringsverksamheten

och arbetet med att utvälja naturområden skall framförallt

åvila länsstyrelserna såsom beslutande naturvårdsorgan. För att

främja detta har nämnden i olika sammanhang framhållit vikten av att

länsstyrelserna, för de särskilda naturvårdsmedel som upptas under XI huvudtiteln,

genomför naturinventeringar och efterföljande planering, samtidigt

som nämnden sökt verka för att tillräckliga anslag ställs till länsstyrelsens

förfogande. I överensstämmelse med stadgandet" i sin instruktion _

innebärande att nämnden har att leda arbetet med att planmässigt inventera

och utvälja naturområden, som lämpligen bör avsättas särskilt, samt

utarbeta råd och anvisningar om avsättande och förvaltning av sådana om
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966

23

råden — har nämnden utarbetat råd och anvisningar för naturvårdsinventeringar.

Det är uppenbarligen av nöden att länsstyrelserna får väsentligt vidgade

möjligheter att anställa personal för den viktiga inventerings- och planeringsverksamheten,

vilken utgör grundvalen för ett målmedvetet naturvårdsarbete.

Kompetenta naturvårdstjänstemän hör därför finnas hos länsstyrelserna

och dessutom hör medel finnas tillgängliga för särskild arbetskraft

för naturvårdsinventeringar och efterföljande planläggning.

Nämnden kan vidare instämma i vad motionärerna anför om att trots

reservatbildningar och naturvårdsinventeringar, många vetenskapligt intressanta

naturområden exploateras utan att ha vetenskapligt undersökts och

dokumenterats.

Enligt nämndens mening är förslaget om att länsstyrelserna, vattendomstolarna

in. fl. bör få lagstadgad rätt att föreskriva att vissa dokumentära

undersökningar skall ske före medgiven exploatering värt att närmare utredas.

Genomförande av förslaget skulle innebära att naturvårdsobjekten fick

en med fornminnen delvis jämställd ställning, vilket synes både önskvärt

och rimligt. Man måste dock ha klart för sig, att ingreppen i naturen är

många fler och mer mångskiftande än de som drabbar fornminnena, varför

en viss försiktighet måste iakttas. I motsats till vad som gäller fornminnena

saknas ännu en värdeskala för naturföreteelserna. En sådan kan ej

åstadkommas förrän riksomfattande inventeringar resulterat i en klassificering

av företeelserna allt efter deras frekvens från unika till allmänt förekommande

(jfr Hägerstrand: Metodik för naturvårdsplanering. Plan nr 6

1965).

Enligt naturvårdsnämndens mening föreligger ett stort behov av kontinuerligt

arbetande inventeringsgrupper, sammansatta av vetenskapligt utbildade

personer och med tillgång till erforderlig biträdespersonal. Grupperna

bör anknytas till en vetenskaplig institution för att ha tillgång till

olika specialister och till vetenskapligt material för jämförelser. Då frågor

som rör denna forskningsverksamhet f. n. behandlas av 1964 års naturresursutredning

anser nämnden sig inte böra gå närmare in på ämnet. Nämnden

vill dock i detta sammanhang framhålla, att nämnden synes böra delia

i ledningen av verksamheten.

Vad beträffar förslaget att för organisationsfrågans lösning vidga direktiven

för den inom statskontoret pågående utredningen om naturvårdens

organisation, vill nämnden erinra om att denna utredning, med hänsyn till

att organisationen skall träda i kraft från och med budgetåret 1967/68, bör

vara avslutad om några månader. Det torde därför knappast vara lämpligt

att utfärda tilläggsdirektiv innebärande utvidgning av utredningsuppdraget.

Svenska naturskyddsföreningen finner motionerna beröra ett ytterligt

angeläget spörsmål. Motionernas syfte är enligt föreningen väl värt att

stödja. Föreningen anför vidare.

Motionärerna har anfört, att ett rikt och representativt urval av natur

måste säkerställas för framtiden som naturreservat eller på annat sätt,

oberoende av om terrängbildningarna och naturtyperna kan anses i vanlig

mening vackra och tilltalande eller ej. Föreningen vill i anslutning till

detta framhålla, att det enligt 7 § i naturvårdslagen är möjligt att inrätta

naturreservat på grund av områdets »betydelse för kännedomen om landets

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2b år 1966

natur». Det är därför redan nu möjligt att inrätta dylika reservat »oberoende

av om terrängbildningarna och naturtyperna kan anses i vanlig

mening vackra eller ej».

Motionärernas påpekande i frågan är sannolikt orsakat av att naturvårdslagen

i andra fall (19 och 20 §§) endast är tillämplig på arbetsföretag

o. d. som kan skada eller ändra landskapsbilden. Uttrycket »landskapsbilden»

används och är av väsentlig betydelse, utan att det definieras. För

folk i allmänhet är landskapsbilden liktydig med en »vacker landskapsbild»,

alltså något både begränsat och subjektivt. Samma tolkning används

ofta av tjänstemän som i praktiken har stort inflytande på landskapsbildens

utformning, t. ex. i egenskap av planförfattare till markanvändningsplaner,

generalplaner, byggnads- och stadsplaner eller vägplaner. Detta

gäller också ofta länsarkitekterna som har att granska och godkänna dylika

planer.

Föreningen finner det väsentligt, att motionärerna tagit upp frågan om

naturvårdstjänstemännens insatser beträffande dokumentation av naturvetenskapliga

data samt också problemet med naturvårdsintendenternas

kompetens. Beträffande kompetensen kan jämföras med de krav som gäller

för t. ex. landsantikvarierna. Arbetsfältet för en naturvårdsintendent

är synnerligen vittomfattande. Därav följer, att samma person omöjligt

kan vara expert inom alla naturvårdens områden. Den naturliga utvecklingen

torde därför bli, att ytterligare arbetskraft, förutom naturvårdsintendenten,

måste anlitas, inte minst för expertuppdrag av olika slag.

Föreningen vill i detta sammanhang starkt understryka behovet av arbetskraft

för naturvårdsarbetet på det regionala planet. De fåtaliga tjänstemän

som nu finns har svårt att hinna med det löpande arbetet och kan

därför inte väntas få tid till särskilda initiativ. Om detta arbetskraftsbehov

inte tillgodoses, kommer naturvårdsarbetet oundvikligen att stagnera, trots

de vidgade möjligheter till ett kraftfullt naturvårdsarbete som den nya

naturvårdslagen erbjuder.

Det är vidare ytterst väsentligt att naturvårdsintendenternas ställning

och arbetsuppgifter klarläggs ordentligt. De behöver få en väl genomarbetad

instruktion som grund för sitt handlande. De bör vidare, i likhet med

flera andra tjänstemän på länsplanet, få möjlighet att avge egna, självständiga

yttranden i vissa frågor. Det är för övrigt ytterst väsentligt, att

naturvårdsintendenterna i lid blir informerade om de ärenden som berör

naturvårdens område. Detta gäller också naturvårdsrådens ledamöter.

Föreningen vill framhålla, att det ofta är lättare att få assistans av fackkunnigt

folk på det biologiska området än på det geovetenskapliga. Den

stora luckan i fråga om fackkunskap på länsplanet finns inom detta ämnesområde

samt inom det biologisk-limnologiska. Det är därför mycket

värdefullt, om vederbörande naturvårdsintendent äger kunskaper inom något

av dessa områden. Mängden grustäktsärenden inom flertalet län nödvändiggör

för övrigt vissa kunskaper inom det geovetenskapliga området.

Föreningen delar motionärernas uppfattning om behovet av naturvårdsinventeringar.

Det torde vara absolut nödvändigt att dylika genomförs för

att en något så när fast grund för det fortsatta naturvårdsarbetet skall

kunna tillskapas. Det bör emellertid framhållas, att naturens fortgående

förändringar kommer att kräva upprepade undersökningar, som kanske

i vissa fall kan leda till att tidigare fattade beslut måste omprövas.

Föreningen vill tillstyrka motionärernas förslag om att myndigheter som

beviljar tillstånd till olika exploateringsföretag får lagstadgad rätt att före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

2r>

Jordbruksutskottets utlåtande nr år tOfiti

skriva dokumentära naturundersökningar. Dylik lagstiftning torde vara

en av förutsättningarna för att sådana undersökningar tillåts komma till

stånd i tillräcklig omfattning.

Orsaken till alt forskarna så sällan som nu är t al let utnyttjar de möjligheter

till samarbete som finns torde sannolikt bl. a. vara, att de saknai

information om var de stora projekten planeras, vilka slags terrängformationer

som skall blottas o. s. v. Eu systematisk information borde därför

organiseras genom försorg av det centrala organ som motionärerna föreslår

bör vara ansvarigt för nämnda natur under sökningar. Vid länsstyrelserna

kan man lättast få kännedom om karaktären av de olika ingrepp

som kommer att göras. Där borde därför egentligen de olika projekten

sorteras upp, samtidigt som kännedom om deras karaktär spreds till berörda

forskare. Det vore, ytligt sett, ganska naturligt, att en sådan uppgift

ingick i naturvårdsintendentens arbetsuppgifter. För att intendenten

skall kunna genomföra detta måste han emellertid ha djupgående kunskaper

om forskningens aktuella problem och om de intresseområden som

finns representerade bland landets forskare. Det torde emellertid stå helt

klart, att endast ett ytterligt fåtal personer kan väntas ha ett så brett kunskapsregister.

De frågor som berör dokumentära naturundersökningar skall

dessutom handläggas jämsides med andra arbetsuppgifter. Det torde därför

vara helt verklighetsfrämmande att på nuvarande ståndpunkt anse, alt

intendenterna även skall hinna med en sådan verksamhet.

Rörande motionärernas förslag om att naturvårdsnämnden skall fungera

som centralorgan för de dokumentära naturundersökningarna vill föreningen

framhålla, att i så fall måste nämnden tillföras vetenskaplig expertis,

antingen genom särskilt anställd arbetskraft eller genom att något slags

vetenskapligt råd inrättas för att biträda nämnden.

Föreningen fortsätter.

Motionärerna har hemställt om uppdrag åt naturvårdsnämnden att utreda

problemen i samband med dokumentära naturundersökningar. Det

kan ifrågasättas, om icke detta utredningsuppdrag, med hänsyn till dess

karaktär, borde hänskjutas till den pågående naturresursutredningen. Den

utredning inom statskontoret som pågår angående naturvårdens administration

skall, enligt vad som är föreningen bekant, vara framlagd före

den 1 juni d. å. Det är därför minst sagt tveksamt, om denna utredning

skulle kunna hinna att behandla även de administrativa spörsmål som är

förbundna med den nu aktualiserade frågan.

Uppenbarligen innebär det en försummelse, när man underlåter att vetenskapligt

studera verkningarna av de ingrepp som med stora ekonomiska

resurser görs i naturen. Ofta måste forskaren med små ekonomiska

medel söka lösa problem, som för vetenskapen är mycket väsentliga men

som för sin lösning kräver betydande resurser som forskaren inte kan få

till sitt förfogande. Sannolikt skulle forskaren i många fall nå för vetenskapen

mycket betydelsefullare resultat, om han kunde samarbeta med

exploatören. Då forskningen och dess resultat ofta representerar en nationalekonomisk

tillgång, är det också ur nationalekonomisk synpunkt en

givande investering att tillse, att en systematisk bevakning av naturingreppen

kommer till stånd.

Statskontoret framhåller att enligt vad statskontoret erfarit 1964 års naturresursutredning

tagit upp av motionärerna berörda frågor till behandling.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966

Naturresursutredningen beräknas avlämna sitt förslag först hösten 1966.

Statskontorets utredning som befinner sig i sitt slutskede avses vara avslutad

före utgången av juni 1966, varför ämbetsverket inte kan avvakta

resultatet av naturresursutredningens arbete. Vid angivna förhållande bör

det enligt statskontorets mening inte ifrågakomma att såsom föreslagits

av motionärerna vidga direktiven för ämbetsverkets utredning.

Vetenskapsakademien som även inhämtat sin naturskyddskommittés mening

i ärendet, ansluter sig till de av motionärerna framförda synpunkterna

och betonar önskvärdheten av att den dokumentära naturvården tillförsäkras

samma villkor som kulturminnesvården, i fråga om personal,

organisation, rättsbestämmelser in. in. Då kulturminnesvårdens nuvarande

organisation har visat sig vara synnerligen ändamålsenlig, och då skillnaderna

i arbetsformerna för kulturminnesvård och dokumentär naturvård

icke är stora, anser Vetenskapsakademien att kulturminnesvårdens organisation

lämpligen bör tas som mönster vid organiserandet av den moderna

naturvården. Vetenskapsakademien fortsätter.

Kulturminnesvården omhänderhas av en till Riksantikvarieämbetet knuten

landsantikvarieorganisation. I varje län finns en landsantikvarie med

akademisk utbildning. Landsantikvarierna sortera närmast under en överantikvarie,

som är stationerad på Riksantikvarieämbetet. I de fall, då överantikvarien

själv behöver råd i svårbedömda frågor, har han att vända sig

till Riksantikvarien och Vitterhetsakademien.

I analogi med denna organisation bör enligt Vetenskapsakademiens mening

naturvårdsintendenterna icke vara enbart knutna till länsstyrelserna,

respektive till dessas naturvårdsråd; i frågor om dokumentär naturvård

och vetenskapligt naturskydd bör naturvårdsintendenterna vara skyldiga

att inhämta Statens Naturvårdsnämnds mening. För det administrativa

handläggandet av sådana frågor bör vid Statens Naturvårdsnämnd inrättas

en särskild byrå, avsedd att förmedla erforderlig dokumentation. Denna

dokumentationsbyrå bör som chef ha en person med akademisk, naturvetenskaplig

utbildning.

Då de frågor, som kommer att hänskjutas till dokumentationsbyrån,

ofta torde kräva betydande naturvetenskaplig kunskap inom skilda områden,

bör som rådgivande instans i naturvetenskaplig dokumentation och

naturskydd även finnas ett vetenskapligt råd. Detta råd bör vara sammansatt

av personer, vilka tillsammans allsidigt representerar de naturvetenskapliga

discipliner som har betydelse för naturvården och naturskyddet;

rådets ledamöter böra besitta kunskap om naturförhållandena inom landet

\..^esf helhet. Ett sådant organ, förfogande över den fackkunskap och den

förmåga till betryggande allsidig bedömning som här påkallas, utgör sedan

gammalt Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté.

I det nu uppskisserade organisationsförslaget skulle sålunda dokumentationsbyrån

motsvara överantikvarien, och det vetenskapliga rådet i naturdokumentationsfrågor

Riksantikvarien och Vitterhetsakademien.

Vetenskapsakademien finner det vidare lämpligt, att vidgade direktiv

lämnas för den pågående utredningen inom statskontoret angående natur
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2b år 1966 27

våldens administration, och att av akademien i det föregående anförda

synpunkter delges denna utredning.

Över motions paret 1:333 och II : 4 0 1 har remissutlåtanden avgetts

av domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen efter hörande av lantbruksnämnden

i Skaraborgs län, länsstyrelsen i Skaraborgs län efter hörande av

Skaraborgs läns landsting och Valle och Timmersdala kommuner, statens

naturvårdsnämnd samt RLF.

Lantbruksstijrelsen ställer sig positiv till motionernas syfte och framhåller

att ingripanden från det allmännas sida otvivelaktigt är nödvändiga

i avsikt att vårda de stora naturvärden som finns i Vallebygden. Länsmyndigheterna

har dock sin uppmärksamhet riktad på problemkomplexet och

har redan vidtagit angelägna åtgärder och har andra under utredning. Med

hänsyn härtill finner lantbruksstyrelsen motionerna ej behöva föranleda

någon särskild åtgärd från riksdagens sida. Styrelsen anför vidare.

Valle härad omfattar Valle kommun -— med undantag av Skånings Åsaka

socken — samt socknarna Bolum och Häggum. Inom häradet finns tre tätbebyggelseområden:

Axvall (600 inv.), Värnhem (250 inv.) och Eggby (150

inv.) utan egentliga förutsättningar för vidare utbyggnad. Området är centralt

beläget i förhållande till övrig tätbebyggelse — avståndet är endast

10—30 km till Götene, Skara och Skövde samt ytterligare tre städer med

ett befolkningstal på 10 000—20 000 invånare. Områdets säregna och vackra

natur har gjort det attraktivt ur friluftssynpunkt.

Enligt senaste jordbruksräkningen omfattar Valle härad i areal totalt

21 900 ha, varav bl. a. åker 6 300 ha och ängsmark 1 400 ha. Arealen är uppdelad

på 359 brukningsenheter varav 271 med 2—20 ha åker, 74 med 21-—50

ha åker och 14 enheter med åkerareal överstigande 50 ha. Det är uppenbart

att jordbrukets pågående strukturrationalisering i denna småbrukarbygd

kommer att medföra stora ändringar i bl. a. markanvändningen. Vid en

översiktlig inventering år 1963 av jordbruket i Skaraborgs län bedömdes

sålunda att åkerarealen i denna del av länet fram till år 1975 skulle minska

med ca 20 % och att antalet brukningsenheter under samma tid skulle reduceras

med ca 30 %. överföringen av åker och hagmark till skogsmark

kommer givetvis att ske snabbare och i större utsträckning i häradets norra

del kring sjöarna och endast till mindre del i den bättre jordbruksbygden

i områdets centrala del. — En tydlig tendens till ökning av icke-jordbrukares

köp av jordegendom har kunnat förmärkas i området. Bygden

synes ha ett betydande affektionsvärde för köparna och förvärven synes i

regel icke ha tillkommit i spekulationssyfte eller i avsikt att exploatera marken

för fritidsbebyggelse, e. d. — Det är uppenbart att riskerna för att buskoch

annan vildvegetation skall intränga i och förfula odlingslandskapet är

stora i betydande och från naturvårdssynpunkt känsliga delar av Vallebygden.

Olika åtgärder har av länsmyndigheterna vidtagits i avsikt att skydda

Valle-bygden för olämplig exploatering och annan skadegörelse. Naturreservatet

Eahagen om ca 5 ha mellan sjöarna Flämsjön och Emten bildades

sålunda redan 1935. Flertalet sjöar har skyddats genom strandförbud enligt

strandlagen genom länsstyrelsens beslut åren 1955 och 1959 och för
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966

slag har numera — efter företagen utredning —- framlagts att länsstyrelsen

skall förordna att strandområden vid ytterligare ett antal sjöar skall

vara strandskyddsområde. — Utomplansbestämmelser gäller för hela Valle

kommun sedan den 15 oktober 1963. — Sedan hösten 1965 pågår genom

länsstyrelsens försorg en utredning rörande frågan om bildande av "naturreservat

för viss del av kommunen. Det preliminära förslag som numera

framlagts av utredningsmannen, överlantmätaren i Skaraborgs län, upptar

ett reservat på ca 800 ha inrymmande bl. a. domänverkets gårdar Höjentorp

och Torp samt Billingen-sluttningen norr därom inom Öglunda socken.

Länsstyrelsen, som beräknas kunna ta ställning till förslaget under 1967,

utfärdade den 31 december 1965 förbud enligt 11 § naturvårdslagen för tre

år framåt för det föreslagna naturreservatet. — Ett område om ca 600 ha

i nordöstra delen av Valle kommun med vikande jordbruk avses att generalplaneras

inom en nära framtid. Området torde komma att i betydande

utsträckning disponeras för fritidsbebyggelse.

Större delen av Hornborgasjön — bekant för sin fauna — är belägen

inom södra delen av Valle härad. Genom Kungl. Maj :ts brev den 30 juni

1965 uppdrogs åt Statens naturvårdsnämnd att undersöka förutsättningarna

för och angelägenheten — i förhållande till andra naturvårdsobjekt — av

att ur naturvårdssvnpunkt säkerställa Hornborgasjöns framtid samt att inkomma

till Kungl. Maj :t med alternativa förslag till åtgärder.

Lantbruksnämnden i Skaraborgs län, som icke heller finner någon ny utredning

erforderlig, anför för sin del följande.

Valle härad omfattar en ej obetydlig del av Billingens högplatå, den centrala

delen av bergets västra sluttning och kamelandskapet väster därom.

Häradet ligger inom kambrosilurtriangeln, som förutom Billingen även omlattar

alla Falbygdens platåberg. Därav följer, att berggrunden inom häradet

i stor utsträckning är kambrosilurisk och att de lösa jordlagren i huvudsak

utgöres av kalkstensmorän, även kallad skiffermorän, vars sammansättning

växlar lokalt inom vida gränser. Landskapet är kuperat. Billingens

sluttning är mäktig efter mellansvenska förhållanden och kamelandskapet

är småkulligt, mindre dock i söder än i områdets norra, sjörika del, som

närmast torde avses i motionärernas framställning.

Häradets ytvidd är omkring 23 300 ha, varav omkring 6 300 ha är odlad

jord. Inom väsentliga delar av häradet råder goda betingelser för jordbruksdrift.

Norra Lundby socken i söder räknas som en av länets förnämsta jordbruksbygder.

I norr och väster är förutsättningarna för jordbruk sämre

och näringen går där tillbaka.

Landskapets attraktivitet betingas dels av kamelandskapets topografi och

de många små sjöarna, dels och inte minst av jordbruksbygdens öppna natur

med åkerfält, betesmarker och lövskogslundar. Av uppgifter i äldre litteratur

att döma har landskapet under 1700- och 1800-talen varit mera kalt

än nu men det torde icke ha varit mer tilltalande. Som en följd av förändringar

i samhället hotas landskapsbilden numera dels av beskogning och

dels av fritidsbebyggelse. Tack vare de lösa jordlagrens beskaffenhet är det

mindre risk för störande täktverksamhet.

Centrala och lokala organ har länge beaktat, att landskapsbilden i Valle

härad behöver skydd. För åtskilliga år sedan har centrala myndigheter på

lantbruksnämndens initiativ låtit införliva lövängen Drottningkullen med

Höj entorps kronodomän. Så långt nutida förutsättningar medger vårdas

Drottningkullen, som torde vara identisk med den i Linnés Wästgöta-Resa

s. 29 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 är 1066

29

omnämnda Lusthusbacken, numera av revirförvaltningen som hårdvallsäng

med lövskogsdungar. Reviret sköter även en stor del av kronoegendomen

Torp enligt särskilda föreskrifter som lövlundsområde. Länsstyrelsen

i Skaraborgs län har låtit naturvårdsinventera häradet. Inventeringen och

aktuella ärenden har föranlett länsstyrelsen alt utfärda preliminära byggnadsförbud

för begränsade delar av området. Därav följer, att ytterligare

åtgärder från länsstyrelsens sida är att vänta.

Nämnden delar i allt väsentligt motionärernas uppfattning, att landskapet

i Valle härad bör skyddas mot exploatering. Enligt nämndens mening

bör målet vara, att bevara den nuvarande landskapsbilden inom den nordöstra

delen av häradet. Det synes emellertid vanskligt att i sådant syfte rekommendera,

att ett naturreservat av någon betydande omfattning inrättas,

eftersom ett sådant reservat i en bestående jordbruksbygd lätt kan bidraga

till att påskynda beskogningen i stället för att medverka till att hålla landskapet

öppet. Skulle likväl ett naturreservat anses böra komma till stånd,

torde i första hand kronoegendomarna Höjentorp och Torp böra tagas i anspråk

för ändamålet.

Även länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter om för närvarande ytterligare

utredningar i ämnet är påkallade. Länsstyrelsen anför vidare.

Inom länet pågår för närvarande i länsstyrelsens regi en översiktlig

naturvårdsplanering, som syftar till att kartlägga hur från naturvårds- och

fritid’tslivssynpunkt värdefulla områden lämpligen bör användas och skyddas.

Jämsides med denna planering pågår en inventering som omfattar grustillgångarna

i länet och syftar till att avgöra vilka grustäkter, som bör skyddas

respektive tillåtas för exploatering. Vid sistnämnda inventering beaktas

såväl samhällsekonomiska synpunkter som naturvårdens önskemål.

Naturvårdsplaneringen ledes av överlantmätaren, som samråder med

tjänstemän från länsstyrelsen, länsarkitekten, länsingenjören med flera

länsexperter samt byggnadsnämnderna i de berörda kommunerna. Planeringen

kommer att omfatta så gott som hela länet utom slättbygderna. Den

är nu färdig beträffande stora delar av Vänerkusten, norra Vätterkusten,

flera kommuner i norra delen av länet. Inventeringen av grustillgångarna

ledes av en f. d. distriktslantmätare och utföres i samråd med bl. a. föredraganden

i naturvårdsärenden å länsstyrelsen, länsarkitekten med flera.

I samband med att arbetet med naturvårdsplaneringen framskrider väcker

planerarna förslag hos länsstyrelsen om att denna skall vidtaga åtgärder

enligt naturvårdslagen beträffande sådana objekt som befunnits böra

skyddas.

Ett av de förslag som väckts är att länsstyrelsen inom Valle kommun

skulle förklara lämpligt avpassat område som naturreservat. Länsstyrelsen

har efter överläggning med representanter för bland annat kommunen

den 31 december 1965 i avvaktan på slutligt beslut i ärendet meddelat vissa

förbud som syfta till att förhindra åtgärder som kan äventyra bildandet

av ett naturreservat. Det område som omfattas av ifrågavarande förbud

omfattar stora delar av västra sluttningen av Billingen samt delar av hemmanen

Höjentorp och Torp in. in. Inom Valle kommun finns flera sjöar

vars stränder omfattas av strandskydd. Fråga har väckts att meddela sådana

bestämmelser för ytterligare fyra sjöar inom kommunen. Länsstyrelsen

har även förslag till byggnadsplaner för fritidsbebyggelse invid Flämsjön

under behandling.

Den planering som tidigare omnämnts torde komma att avslutas under

3 llihang till riksdagens protokoll 1966. 10 samt. .Yr 24

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2k år 1966

nästa år. Länsstyrelsen har, innan planeringen slutförts, knappast underlag

för att inbördes gradera vilka objekt i länet som ur naturvårdssynpunkt

i första hand bör bli föremål för ingripande åtgärder enligt naturvårdslagen.

Sådana åtgärder torde med stor sannolikhet medföra avsevärda ekonomiska

kostnader för staten. Emellertid torde pågående utredningar leda

till att inom Valle kommun ett naturreservat kommer att bildas. Hur detta

skall avgränsas och vilka föreskrifter som skall gälla inom det är det för

närvarande icke möjligt att yttra sig om.

Av de av länsstyrelsen infordrade yttrandena från Skaraborgs läns landsting

samt från Valle och Timmersdala kommunalnämnder framgår att

dessa instanser tillstyrker eller icke har något att erinra mot att en utredning

företas i motionernas syfte.

Domänstyrelsen som bifogat yttranden från jägmästaren i Kinne revir,

domänintendenten och över jägmästaren i Västra distriktet ävensom statens

natur vårdsnämnd och RLF finner med hänsyn till pågående utredning

någon särskild åtgärd inte vara påkallad i anledning av motionerna.

Naturvårdsnämnden anmäler i sammanhanget sin avsikt att för sin del

verka för att naturvårdens intressen tillvaratas i Valle härad.

B. Organisationsfrågor

Över motionsparet 1:99 och II: 136 har remissyttranden

avgetts av statens naturvårdsnämnd, statskontoret och länsförvaltningsutredningen.

Statens naturvårdsnämnd anser med hänsyn till statskontorets utredning

rörande organisationen av naturvårdsverksamheten inte någon åtgärd

vara erforderlig i det av motionärerna angivna syftet. Nämnden anför.

Naturvårdsnämnden har vid flera tillfällen bl. a. i sitt yttrande över

länsstyrelsernas förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1966/67, framhållit

att länsstyrelsernas nuvarande resurser för naturvårdsarbete inte

motsvarar de krav på effektiva insatser som statsmakterna uppställt. Enligt

nämndens mening är en väsentlig upprustning av den regionala naturvårdsverksamheten

nödvändig med hänsyn till de omfattande arbetsuppgifter

på området som numera åvilar länsstyrelserna.

Såsom motionärerna anfört omfattar den regionala naturvårdsverksamheten

dels det löpande arbetet med bevakning av olika slags naturvårdsintressen

i skilda sammanhang, dels det mera långsiktiga arbetet med inventering,

planering och verkställighetsåtgärder rörande skyddsvärda naturområden.

Den administrativa och juridiska delen av arbetet utföres som

regel av en jurist eller annan tjänsteman med administrativ utbildning.

För den naturvetenskapligt betonade delen av arbetet krävs dock uppenbarligen

personal med särskild sakkunskap, som inte är företrädd bland

länsstyrelsens egna tjänstemän eller bland länsexperterna. Med hänsyn härtill

har åtskilliga av länsstyrelserna — f. n. ett 10-tal — på heltid anställt

särskilda naturvårdstjänstemän med anlitande av de medel för ändamålet

som anvisats under länsstyrelsernas avlöningsanslag. Då några fasta tjänster

ännu inte ansetts böra inrättas har dessa tjänstemän som regel anställts

för begränsad tid mot arvode eller som extra befattningshavare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

31

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2''i år 1966

Enligt nät urvård snämndens mening är det synnerligen angeläget att

hos länsstyrelserna — eller i vart fall hos flertalet av dessa — linns fast

anställda personer, naturvårdsintendenter, som äger ovannämnda sakkunskap.

Naturvårdsintendenterna synes böra ägna sig åt det löpande

regionala naturvårdsarbetet och samtidigt leda och samordna inventei mgsoch

planeringsarbetet på naturvårdens område. Vid sidan av dessa tjänstemän

erfordras emellertid sakkunniga eller grupper av sådana, som under

naturvårdsintendentens ledning eller överinseende utför framförallt inventerings-

och planeringsarbeten av olika slag. Behovet av nu berörda

sakkunniga växlar starkt mellan de olika länen.

I likhet med motionärerna finner naturvårdsnämnden vidare uppenbart

alt länsstvrelsernas administrativa personal måste förstärkas med hänsyn

till ökningen av naturvårdsarbetet. En sådan åtgärd synes ofrånkomlig

om arbetet på detta område skall kunna få avsedd effektivitet.

Statskontoret anser likaledes att någon särskild åtgärd från riksdagens

sida med anledning av motionerna inte nu synes påkallad.

Länsförvaltningslit redningen framhåller att utredningen ar val medveten

om de problemställningar som upptas i motionerna samt anför.

Länsförvaltningsutredningens uppgift är att framlägga förslag rörande

de principiella grundvalarna för den statliga länsförvaltningens framtida

organisation. Härvid har utredningen en lång rad synpunkter och önskemål

att beakta. Ett grundläggande krav är att den samhällsplanering pa

länsplanet som äger rum inom den statliga länsförvaltningen — hit hor

också naturvården — blir bättre samordnad än nu, såväl i vad angar utrednings-

och prognosverksamheten som beträffande beslutsfunktionerna.

Även sambandsvägarna mellan centrala och regionala organ och förhållandet

dem emellan hör klarläggas. Förutsättningar bör där skapas for en

samverkan, som tillgodoser både kraven på en samlad planering inom

länet och önskemål om tillgodoseende av de specialintressen som olika

centrala organ företräder. Det måste tillses, att tillräckliga resurser finns

för en effektiv förvaltning på olika områden. Framhållas bör emellertid,

att det inte ankommer på utredningen att framlägga specificerade förslag

till personalstater för länsstyrelserna och andra förvaltningsorgan.

Utredningen avser att framlägga sitt betänkande mot slutet av året. Det

ligger i sakens natur att utredningen inte på nuvarande stadium kan redovisa

sina närmare överväganden och hittillsvarande planer.

Över de likalydande motionerna 1:336 och 11:403 har remissutlåtanden

avgetts av statens naturvårdsnämnd, Svenska kommunförbundet

och Svenska stadsförbundet.

Statens naturvårdsnämnd delar motionärernas åsikt om behovet av en

mera aktiv naturvårdspolitik från kommunernas sida. Med hänsyn till att

naturvården ännu befinner sig i ett uppbyggnadsskede och i avvaktan på

de åtgärder fritidsutredningens förslag kan komma att föranleda, saknas

emellertid enligt nämndens mening skäl att i dagens läge företa den av

motionärerna önskade utredningen. Naturvårdsnämnden anser sig därför

inte kunna tillstyrka bifall till motionerna. Nämnden har i övrigt anfört

följande.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966

\ id tillkomsten av den nuvarande naturvårdsorganisationen var frågan

om kommunernas roll inom naturvårdsverksamheten föremål för uppmärksamhet.

I propositionen 1963: 71 yttrade departementschefen att han

fäste stor vikt vid kommunernas medverkan i naturvårdsarbetet. Han framhöll

att det är motiverat att kommunerna engagerar sig ekonomiskt för

att skaffa sina innevånare tillgång till naturområden för rekreation och

friluftsliv. Enligt hans mening är det även angeläget att kommunerna inom

andra delar av naturvården, exempelvis i fråga om strandskyddet och

landskapsvården, tar initiativ till åtgärder och medverkar på annat sätt.

Samtidigt framhölls att kommunerna hör ha frihet att vid behandlingen

av naturvårdsfrågor i organisatoriskt hänseende anpassa sig till vad som

är mest praktiskt för deras del. Om ej annat beslutas eller gäller på grund

av särskild författning bör det enligt departementschefen ankomma på

kommunens styrelse att handlägga naturvårdsfrågorna.

Enligt 2 § naturvårdslagen (SFS 1964:822) är naturvården en såväl

statlig som kommunal angelägenhet. Kommunernas intresse på naturvårdens

område har även kommit till uttryck bl. a. i 16 § naturvårdskungörelsen,

vari stadgas att, innan länsstyrelse i naturvårdsärende fattar beslut

som kan föranleda ersättningsskyldighet eller annat beslut av vikt, samråd

skall ske med av frågan närmast berörda kommuner. Vidare kan erinras

om att statsbidrag till kommuner vid förvärv av naturvårdsområden

kan utgå från anslaget Naturvård: Ersättningar till markägare m. in.

Det förhållandet att kommunernas naturvårdsverksamhet inte närmare

reglerats i lagstiftningen, medför att denna verksamhet bedrives på olika

sätt i skilda delar av landet. Medan man inom vissa kommuner utför ett

aktivt och värdefullt arbete — omfattande t. ex. inventering av naturförhållandena

och planering för framtida markanvändning med hänsyn bl. a.

till naturvårdens behov — så förekommer inom andra kommuner sådant

arbete endast i mycket liten utsträckning. Dessa olikheter beror till stor

del på att problemen inom naturvårdens område varierar högst avsevärt

i de skilda landsdelarna. Sa t. ex. uppstår givetvis helt andra problem i en

glesbygdskommun, som ligger långt från tätorter och saknar för allmänheten

attraktiva naturområden, än i en kustkommun, belägen nära en storstad

och utsatt för ett hårt tryck från det rörliga friluftslivets och fritidsbebyggelsens

sida. En annan orsak till olikheterna i kommunernas aktivitet

utgör kommunalekonomiska faktorer samt inte minst de svårigheter

som ofta möter att få tillgång till sakkunnig hjälp, exempelvis för översiktligt

planeringsarbete. Slutligen förekommer otvivelaktigt på många

håll ett stort behov av information om den moderna naturvårdens mål och

medel.

Naturvårdsnämnden anser i hög grad angeläget att kraftigt ökade insatser

på naturvårdens område kommer till stånd från kommunernas sida.

För att i någon mån tillgodose behovet av upplysning och råd har naturvårdsnämndens

tjänstemän deltagit i ett flertal konferenser och informationsmöten

med kommunala representanter. För att ge de kommunala

organen fortlöpande underrättelser om vad som händer på naturvårdens

område och till dem vidarebefordra uppslag till praktiska naturvårdsåtgärder

tillställer nämnden vidare samtliga kommuner sin tidskrift »Naturvård».

Från länsstyrelsernas sida har i flera fall åtgärder vidtagits för att få

till stånd ett fast organiserat samarbete på naturvårdsområdet mellan vederbörande

länsstyrelse och länets kommuner. Så har skett exempelvis i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år ii)6(i

Södermanlands, Östergötlands, Malmöhus och Gävleborgs län. Dessa åtgärder

har hl. a. syftat till all kommunerna skall utse dels ett särskilt organ

att handha naturvårdsärenden, dels en person alt vara kommunens naturvårdsombud

och kontaktman med länsstyrelsen. Naturvårdsnämnden anser

ifrågavarande samarbete vara synnerligen värdefullt och väl ägnat alt

stimulera den kommunala aktiviteten på området. Ett verkligt effektivt

samarbete mellan länsstyrelserna och kommunerna torde emellertid även

kräva en upprustning av naturvårdsorganisationen på länsplanet. Naturvårdsnämnden

får i delta avseende hänvisa till sitt denna dag till jordbruksutskottet

avgivna utlåtande över motionerna 1:99 och 11:136 angående

naturvårdens administration.

Slutligen vill naturvårdsnämnden erinra om att 1962 år fritidsutredning

i sitt betänkande Friluftslivet i Sverige, del II (SOU 1965: 19), behandlat

frågan om kommunernas medverkan på friluftslivets område och

därmed förenade spörsmål. Utredningen har i detta sammanhang lagt fram

vissa förslag för att förbättra kommunernas förutsättningar att bemästra

de omfattande problem som finns på området.

Svenska kommunförbundet anser att något behov ej föreligger av en utredning

om införande av en kommunens natur- och viltvardsnämnd och

avstyrker motionerna. Förbundet anför.

Enligt förbundsstyrelsens mening ankommer det närmast på vederbörande

markägare att svara för såväl viltvården som skyddet av talman

och floran likaväl som exempelvis rätten till jakt och fiske tillkommer

markägaren. Varken genom naturvårdslagen eller annan författning har

kommunerna pålags något ansvar för viltvården eller för fauna och flora.

Såsom motionärerna framhåller förekommer det dock att kommuner lämnar

bidrag till inköp för utfodring av det vilda. I egenskap av markägare

har kommunerna för övrigt samma skyldighet som enskilda markägare

att svara för viltvård och dylikt på sina markområden. Någon anledning

att överväga lagändring i syfte att i vidare mån övervältra ansvaret för

viltvård och fauna på kommunerna synes icke föreligga.

Kommunala insatser i form av rådgivning eller anslagsgivning till inom

kommunen verksamma naturvårdsorganisationer bör såsom för närvarande

vara en helt frivillig sak. Att för sådana uppgifter tillskapa en särskild

natur- och viltvårdsnämnd i varje kommun är icke lämpligt. I kommuner

där behov av en särskild nämnd av detta slag föreligger — vilket kommunen

själv bäst bedömer — kan sådan nämnd bildas med stöd av bestämmelserna

i 44 § andra stycket kommunallagen. I övriga kommuner

är det i allmänhet lämpligast att uppgifter av här ifrågavarande slag läggs

på kommunalnämnden eller annan redan befintlig nämnd.

Svenska stadsförbundet avstyrker likaledes bifall till förevarande motioner

och anför därvid.

I remissutlåtande över 1960 års naturvårdsutrednings betänkande »Naturen

och samhället» framhöll styrelsen bl. a., att primäransvaret för de

större och betydelsefullare naturvårdsuppgifterna måste åvila statsmakterna.

Det vore emellertid säkerligen riktigt och nödvändigt att på det lokala

planet räkna med kommunala initiativ och åtaganden som en grundläggande

förutsättning för att goda resultat skulle kunna uppnås. Styrelsen uttalade

samtidigt, att del kommunala inseendet över naturvården lämpligen

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966

borde utövas av kommunens st3rrelse eller av nämnd som fullmäktige kunde

bestämma.

Att naturvården är en angelägenhet även för kommunerna bär därefter

fastslagits genom 1963 års riksdagsbeslut angående riktlinjer och organisation

för naturvårdsverksamheten in. m. och i den av 1964 års riksdag

antagna naturvårdslagen, ehuru några uttryckliga bestämmelser om kommunernas

uppgifter inom naturvården icke meddelats. I nämnda lag har

ej heller givits några föreskrifter, som reglerar formerna för kommunernas

verksamhet på området. Lagstiftaren har nämligen förutsatt, att kommunerna

borde ha frihet att vid behandlingen av naturvårdsfrågor i organisatoriskt

avseende anpassa sig till vad som för deras vidkommande vore mest

praktiskt. Om ej annat beslutades eller gällde på grund av särskild författning,

borde det ankomma på kommunens styrelse att handlägga naturvårdsfrågorna.

(Se prop. 1963: 71, s. 115).

Det kan enligt styrelsens mening icke anses föreligga någon anledning

för statsmakterna att nu frångå den ståndpunkt, som både 1963 års principbeslut

och naturvårdslagen innebär i den organisatoriska fråga motionerna

avser. Det bör med andra ord alltjämt få ankomma på varje enskild

kommun att avgöra, om särskild naturvårdsnämnd skall inrättas eller ej.

Framhållas må i sammanhanget, att de uppgifter kommunerna har att

fullgöra inom naturvården icke till art eller omfattning påverkas av en

sådan sak som hur de administrerar verksamheten.

Det i motionerna förordade kommunala organet skulle icke blott ta befattning

med sådana naturvårdsfrågor, som har samband med tryggandet

av tillgången till naturområden för rekreation och friluftsliv och liknande,

utan även syssla med frågor angående viltvård. Tanken på en organisatorisk

samordning mellan sådana verksamheter som å ena sidan naturvården

och å andra sidan jakt- och viltvården diskuterades i nyssnämnda proposition,

men en dylik samordning ansågs ej då böra ske (s. 112). Vid behandlingen

av förslaget till naturvårdslag avslog riksdagen även motioner i

samma riktning. Sedan föregående års riksdag emellertid i enlighet med

Kungl Maj :ts förslag i prop. 1965: 19 fattat principbeslut om överförande av

tillsynen över jakten och viltvården från domänstyrelsen till statens naturvårdsnämnd

från och med den 1 juli 1966, synes man kunna hävda, att jakten

och viltvården innefattas under begreppet naturvård i naturvårdslagens

bemärkelse och att de alltså inryms under naturvårdsverksamheten och därmed

även formellt faller inom ramen för den kommunala kompetensen.

Enligt styrelsens mening bör emellertid kommunerna icke engagera sig

i jakt- och viltvårdsarbete, vars syfte är att skapa eller bibehålla ett viltbestånd

för bedrivande av jakt. För jalctvårdsfrämjande åtgärder av detta

slag är särskilda organisationer redan verksamma med centrala, regionala

och lokala enheter, som i huvudsak torde finansieras genom medel från

den statliga jakt vårdsfonden. Annan viltvård bör kommunerna däremot

vara oförhindrade att genom anslagsgivning direkt eller indirekt främja.

Handhavandet av sådana begränsade uppgifter bör dock ej få utgöra motiv

för inrättandet av ett speciellt kommunalt förvaltningsorgan.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1066

35

Utskottet

I föreliggande motioner har framförts synpunkter och förslag som berör

ett flertal frågor på naturvårdens område samt frågor med nära anknytning

därtill. Utskottet behandlar till en början de motioner som i det

föregående redovisats under rubriken nät ur vårds v er k samhet

m. in.

Mot bakgrunden av industrialiserings- och exploateringsprocessernas inverkan

på bl. a faunan har i motionerna I: 233 och II: 306 framhållits vi

ten av ökat stöd till internationella insatser på den biologiska forskningens

område. Efter en redogörelse för den verksamhet som bedrivs inom ramen

för det Internationella biologiska programmet (IBP) har motionärerna särskilt

tagit upp frågan om att genom bildande av reservat skydda ett overvintringsområde

för flyttfåglar, benämnt Las Marisma de Hinojos, i Guadalquivirs

delta i sydvästra Spanien. Kostnaderna har beraknats till drygt 1

miljon kr. Medel för internationella skyddsåtgärder av förevarande typ bor

enligt motionärerna disponeras i samråd med den svenska kommittén för

IBP och Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté. Med hansyn till det

nu närmast aktuella beloppets storlek och frågans art bör emellertid, anfor

motionärerna vidare, möjligheterna till eu gemensam nordisk insats forst

prövas. Motionärerna har hemställt att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhåller att regeringen snarast inhämtar Nordiska rådets yttran e

rörande gemensamma internationella insatser i syfte att skydda Skandinaviens

flyttfåglar.

Remissinstanserna har genomgående ställt sig positiva till synpunkterna

i förenämnda motioner. Bl. a. har 1964 års naturresursutredning framhalht

det allmänna värde som ligger i att skyddade områden skapas for faunam

Som ej heller utskottet har något att erinra mot att den i motionerna I. 23

och II: 306 berörda frågan behandlas i Nordiska rådet forordar utskottet,

att motionerna jämte remissyttrandena över desamma överlämnas till rådet.

I motionerna I: 234 och II: 301 har framhållits de problem ur landskapsvårdande

synpunkter som följer med den pågående nedläggningen av odlad

jord inom landet. Med hänvisning bl. a. till de betydande kostnader som ar

förenade med åtgärder för att komma till rätta med dessa problem har motionärerna

påyrkat utredning angående förutsättningarna för en önskvärd

landskapsvård med beaktande av de ekonomiska och praktiska betingelser

som en rationell betesproduktion kan möjliggöra inom de odhngsomraden

som bör bevaras åt framtiden. Utskottet torde med anledning av ifrågavarande

motioner få erinra om att motioner av ensartat inneha 1 behandlades

av 1965 års riksdag och då ej föranledde någon åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet tillåter sig hänvisa till vad jordbruksutskottet föregående ar (JoU

25) uttalade i nyssnämnda sammanhang, om bl. a. värdet av ett samarbete

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966

mellan lantbruksstyrelsen och statens naturvårdsnämnd för att åstadkomma

riktlinjer rörande den långsiktiga markanvändningen i det retarderande

odlingslandskapet. För sin del vill utskottet understryka vikten av

att de myndigheter, organ och utredningar som har uppgifter på ifrågavarande

område följer utvecklingen med uppmärksamhet och för Kungl.

Maj :t framlägger de förslag som befinns påkallade. Med hänsyn bl. a. till

vad som anförts vid remissbehandlingen av ifrågavarande motioner anser

utskottet sig kunna förutsätta att så sker. Det med motionerna i förevarande

del avsedda syftet torde därför få anses tillgodosett utan annan åtgärd

än att riksdagen bringar till Kungl. Maj :ts kännedom, vad utskottet

sålunda anfört.

I motionerna 1:234 och 11:301 har även påtalats de försämrade livsbetingelser

för viltet som följer med bl. a. den allt intensivare skogsvården,

användningen av kemiska bekämpningsmedel såväl inom jord- och skogsbruket

som inom industrien, förgiftningen av vattendragen, den växande trafiken

och det ökade friluftslivet. Motionärerna har föreslagit olika åtgärder

för att komma till rätta med missförhållandena och påyrkat utredning angående

skyddet för de svenska viltstammarna. Vad motionärerna anfört

om behovet av en intensifierad viltvård och skydd för speciella viltstammar

m. in. är enligt utskottets mening värt beaktande. Utskottet vill emellertid

erinra om att, såsom framgår av remissbehandlingen, de problem i vad avser

viltvården i vidare mening som berörts i motionerna i huvudsak redan är

föremål för åtgärder eller överväganden på olika håll. Bl. a. har statens naturvårdsnämnd

i sitt remissutlåtande över motionerna förklarat sig komma

att ägna uppmärksamhet åt frågan om möjligheterna att intensifiera viltvården.

Viltforskningsrådet har framhållit att problemkomplexet vad gäller

kemiska bekämpningsmedel sedan eu längre tid tillbaka är föremål för rådets

särskilda uppmärksamhet. Till jordbruksdepartementet har numera

överlämnats 1949 års jaktutrednings slutbetänkande, betitlat »Jaktstadgan

in. m.» (SOU 1966:46), vari framlagts förslag till nya bestämmelser för

fridlysning av vilt samt förslag i rovviltsfrågan m. in. Vidare har bl. a. avlämnats

en utredning av domänstyrelsen och naturvårdsnämnden angående

försöksverksamhet med reglerad älgjakt. Nämnda utredningar bereds f. n.

inom jordbruksdepartementet. Slutligen kan erinras om att ämnesområdet

för professuren i skogszoologi vid skogshögskolan genom beslut av årets

riksdag ändrats till skoglig vertebratekologi, varigenom betonats vikten

av att frågor rörande samspelet mellan det vilda och skogen närmare belyses.

Vid nu angivna förhållanden finner utskottet förevarande motionsyrkanden

ej behöva föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Under framhållande av naturforskningens behov av tillgång till naturvetenskapliga

fakta från flera och mer mångskiftande naturområden än vad

som rimligen kan skyddas som reservat har i motionerna I: 332 och II: 760

betonats vikten av att exploateringsföretag, i den mån de kommer att skada

s. 37 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966

37

eller förstöra natur av uppenbart vetenskapligt värde, föregås av dokumentärt

inriktade natm undersökningar. Med hänvisning till att sådana undersökningar

hittills genomförts endast i begränsad omfattning och till att motsvarande

intressen på kulturminnesvårdens område redan bevakas på ett

enligt motionärernas mening i huvudsak tillfredsställande sätt har motionärerna

hl. a. hemställt att statens naturvårdsnämnd ges uppdraget att

utreda problemen rörande dokumentära naturundersökningar i samband

med exploateringsföretag. Med hänsyn till att 1964 års naturresursutredning

tagit upp av motionärerna berörda frågor till behandling finner utskottet

för sin del motionerna, såvitt nu är i fråga, ej böra föranleda någon särskild

åtgärd.

I motionerna 1:333 och 11:401 har framhållits angelägenheten av åtgärder

från det allmännas sida för att skydda naturvärdena i Valle härad, Skaraborgs

län, mot exploatering och hemställts om utredning angående inrättande

av naturreservat i häradet. Vid remissbehandlingen har framkommit

att centrala och regionala organ länge beaktat att landskapsbilden i Valle

härad behöver skydd. Bl. a. har länsstyrelsen i samband med pågående naturvårdsplanering

i dess regi sin uppmärksamhet riktad på nämnda frågor

och redan vidtagit vissa förberedande åtgärder för att bilda ett naturreservat

inom Valle kommun. På grund härav synes någon särskild åtgärd i anledning

av motionerna icke påkallad från riksdagens sida.

I motionerna 1:604 och 11:765 har framhållits, att det ökande trycket

på naturen genom skilda slags markexploatering medför att naturen och

landskapet i framtidens Sverige i synnerligen hög grad kommer att bestämmas

av de närmaste 10—15 årens samhällsplanering och ställningstaganden

till exploaterings- och skyddsfrågor. Mot bakgrunden härav har motionärerna

bl. a. tagit upp frågan om de rättsliga och ekonomiska betingelserna för

naturvårdsarbetet till belysning. I princip bör, hävdar motionärerna, dessa

betingelser sammantagna vara sådana att man i stort sett verkligen kan

handla i enlighet med en naturvårdsplanering som befunnits rimlig på grundval

av långsiktiga avvägningar mellan skilda allmänna intressen av såväl

materiell som ideell art. Enligt motionärerna är emellertid betingelserna ännu

långt ifrån sådana. Motionärerna anvisar vissa möjligheter till förbättringar

av nu gällande rättsliga och ekonomiska villkor för att undvika icke

önskvärd exploatering främst i fråga om materialfyndigheter. Bl. a. förordar

motionärerna att ersättningsbestämmelserna i naturvårdslagen ändras

så att täktersättningarna inte grundas på för höga värden och så att utbetalning

av ersättningar genom visst avbetalningssystem kan fördelas på en

längre period än f. n. Vidare ifrågasätter motionärerna om inte länsstyrelserna

bör få rätt att som villkor för tillstånd till exploatering kräva att täktverksamheten

på visst sätt samordnas inom ramen för ekonomiska samfälIigheter.

Motionerna utmynnar i yrkande om en översyn av de rättsliga

och ekonomiska betingelserna för naturvårdens markfrågor i syfte att kun
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Jordbruksutskottets utlåtande nr 2i år 1966

na förverkliga en långsiktig och från mera allmän synpunkt rimlig naturvårdsplanering.

Utskottet vill i förevarande sammanhang erinra om att hithörande frågor

behandlas av tredje lagutskottet i samband med att 1964 års riksdag antog

naturvårdslagen (prop. 148, L3U 41, rskr. 371). Utskottsbehandlingen resulterade,

såsom även nämnts i motionerna, bl. a. i att riksdagen på förslag av

nämnda utskott hos Kungl. Maj :t anhöll att ersättningsbestämmelserna i

förslaget till naturvårdslag måtte göras till föremål för vissa närmare överväganden.

Vidare anhöll riksdagen om utredning av bl. a. frågan om bildandet

av tvångssamfälligheter för täktverksamhet. Enligt vad utskottet erfarit

har Kungl. Maj :t med anledning av riksdagens hemställan uppdragit åt statens

naturvårdsnämnd att följa utvecklingen beträffande tillämpningen av

ersättningsbestämmelserna i naturvårdslagen samt, i den mån så befinns

påkallat, göra ersättningsbestämmelserna till föremål för överväganden i av

tredje lagutskottet angivna hänseenden och inkomma till Kungl. Maj :t med

de förslag som kan föranledas härav. Någon utredning angående frågan om

bildandet av tvångssamfälligheter för täktverksamhet har ännu inte tillsatts

men är under övervägande i vederbörande departement. Vid angivna förhållanden

finner utskottet för sin del skäl ej föreligga att riksdagen vidtager

någon åtgärd i anledning av de nu väckta motionerna.

I ett antal motioner har väckts förslag om tilläggsdirektiv till pågående

utredningar samt om nya utredningar rörande den statliga och kommunala

organisationen på nät ur vårdsom rådet. Utskottet får i detta

avsnitt inledningsvis erinra om att riksdagen år 1965 fattade principbeslut

(prop 1965: 97, JoU 16, rskr. 255) om en gemensam organisation för

naturvården, vattenvården och luftvården. Enligt beslutet skulle statens

vatteninspektion, väg- och valtenbyggnadsstyrelsens vatten- och avloppsbyrå

samt statens luftvårdsnämnd sammanföras med statens naturvårdsnämnd

den 1 juli 1967. Samtidigt skulle länsingenjörskontoren inordnas i

länsstyrelserna. Statskontoret har på Kungl. Maj :ts uppdrag utrett frågan

och framlagt förslag om bl. a. den närmare utformningen av den centrala

och regionala naturvårdsorganisationen.

Den centrala organisationen har berörts i motionerna I: 600 och II: 743.

Däri har begärts utredning och förslag om inrättande av ett nytt, från byggnadsstyrelsen

och naturvårdsnämnden fristående, centralt statligt organ

för översiktlig planering särskilt rörande naturvårds- och friluftsfrågor,

vattentillgångarnas bevarande in. in. Det förut nämnda principbeslutet syftar

till att åstadkomma en för hela naturvårdsområdet samlad, slagkraftigorganisation.

Enligt utskottets mening torde härigenom tillräckliga förutsättningar

ha tillskapats för att de uppgifter kommer att utföras och de

intressen tillvaratas som omnämnts i motionerna. Under hänvisning härtill

finner utskottet motionerna icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2b år 196(>

39

Den regionala organisationen har behandlats i tre motionspar. I motionerna

1:99 och II: 136 har påtalats behovet av att dels utöka personalen

i länens naturvårdsorganisation, dels ge organisationen en mera självständig

ställning. Motionärerna har hemställt att utredningarna om länsförvaltningen

och dess naturvårdsorgan anmodas beakta de i motionerna framförda

synpunkterna. I motionerna I: 101 och II: 139 har föreslagits att direktiven

till statskontorets utredning om naturvårdsorganisationen kompletteras

på så sätt att det borde uppdras åt statskontoret att uttala sig om

den lämpliga tidpunkten för länsingenjörskontorens inordnande i länsstyrelserna.

Nämnda kontor hör enligt motionärerna behållas fristående och

direkt underställas statens naturvårdsnämnd i avvaktan på de beslut som

länsförvaltningsutredningens förslag kan föranleda. Slutligen har i motionerna

I: 332 och II: 760 hemställts att direktiven för statskontorets utredning

vidgas till att omfatta jämväl beräkning av personella resurser för de

tidigare i detta utlåtande nämnda dokumentära naturundersökningarna.

I anledning av nu redovisade motionsyrkanden får utskottet erinra om

att det redan ingår i länsförvaltningsutredningens direktiv att överväga

expertorganens ställning i länsförvaltningen. Denna utredning kan beräknas

slutföra sitt uppdrag inom kort. Vidare har såsom i det föregående

nämnts statskontoret redan avlämnat sin utredning om naturvårdsorganisationen.

Enligt vad utskottet erfarit har förslaget remissbehandlats och

bereds f. n. i jordbruksdepartementet. Motionsyrkandena bör vid nu angivna

förhållanden inte föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens

sida.

Den lokala organisationen på naturvårdsområdet bör enligt motionerna

I: 336 och II: 403 byggas ut genom att det i de kommunala förvaltningarna

inrättas en natur- och viltvårdsnämnd. Motionärerna, som anser att kommunernas

natur- och viltvårdsarbete härigenom skulle kunna aktiveras, har

föreslagit att frågan om inrättande av en sådan nämnd blir föremål för utredning.

I remissyttrande över motionerna har statens naturvårdsnämnd,

hl. a. med hänvisning till att naturvårdsarbetet ännu befinner sig i ett uppbyggnadsskede,

ansett att det i dagens läge saknas skäl att företa den önskade

utredningen. Svenska kommunförbundet påpekar att i de kommuner,

där behov föreligger av en särskild natur- och viltvårdsnämnd, kan sådan

nämnd bildas med stöd av bestämmelserna i 44 § andra stycket kommunallagen.

I övriga kommuner kan kommunalnämnden eller annan befintlig

nämnd handlägga nu ifrågavarande ärenden. Med hänvisning bl. a. härtill

avstyrker kommunförbundet liksom Svenska stadsförbundet bifall till motionerna.

Utskottet vill i anslutning härtill erinra om det av riksdagen godkända

uttalandet i prop. 1963:71 att kommunerna bör ha frihet att vid

behandlingen av naturvårdsfrågor i organisatoriskt hänseende anpassa sig

till vad som är mest praktiskt för deras vidkommande. Någon anledning

för riksdagen att nu frångå detta uttalande synes icke föreligga. Utskottet

avstyrker följaktligen bifall till motionerna.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1966

I detta sammanhang behandlar utskottet även motionsyrkanden rörande

vissa finansieringsfrågor i samband med naturvårdsarbetet. I

motionerna I: 329 och II: 402 har begärts en skyndsam utredning som skall

syfta till förslag om sådan ändring av reglerna för dispositionen av domänverkets

markfond, att fondens medel kan tas i anspråk för inköp av särskilda

natur- och fritidsområden samt för ordnande av friluftsanläggningar.

Vidare har i motionerna I: 617 och II: 762, till den del de inte redan behandlats

av riksdagen, föreslagits dels att grunderna för dispositionen av

domänverkets markfond ändras så att medel från denna kan tas i anspråk

för nyssnämnda ändamål, dels att en fond för ersättning till markägare

inrättas, till vilken medel från markfonden kan överföras.

Utskottet får i anledning av dessa yrkanden erinra om de grundläggande

regler som gäller för markfonden, vilken är en delfond under domänverkets

fond. Köpeskillingar för försålda kronoegendomar skall enligt beslut av

1911 och 1912 års riksdagar förvaltas och redovisas på markfonden, till dess

de disponeras för inköp av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark

ävensom till inlösen av ströängar. Såsom tillägg härtill gäller ett uttalande

av 1963 års riksdag (JoU 11, rskr. 139) att domänverket i samband med sin

allmänna inköpsverksamhet bör eftersträva att så långt som möjligt tillgodose

det allmänna naturvårdsintresset. Härav framgår att vid de fastighetsköp

domänverket gör för medel från markfonden möjligheter finns att

även beakta naturvårdsintresset och att sålunda domänverket även kan

förvärva markområden, som kräver skoglig förvaltning men därtill är

av den art att de bedömes böra avsättas till naturreservat i allmän ägo.

Såvitt utskottet kunnat bedöma har domänverket också gjort betydande

insatser i fråga om naturvården och när det gäller att ställa markområden

till förfogande för friluftsliv m. in. Mot bakgrund av vad nu anförts anser

sig utskottet sakna anledning biträda framställningarna om ändrade grunder

för dispositionen av markfonden eller om utredning i sådant syfte.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att motionerna

1:233 och 11:306 jämte däröver avgivna remissyttranden

överlämnas till Nordiska rådet,

2) i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening ge till

känna vad utskottet i det föregående anfört i anledning av

motionerna 1:234 och 11:301, såvitt desamma avser utredning

rörande ekonomisk landskapsvård,

3) lämna utan åtgärd motionerna I: 234 och II: 301, såvitt

de i övrigt hänvisats till jordbruksutskottet,

4) besluta att motionerna 1:332 och 11:760, såvitt de

avser utredningsuppdrag rörande dokumentära naturundersökningar,

icke skall föranleda någon åtgärd,

s. 41 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2b år 1966

41

5) lämna utan åtgärd motionerna 1:333 och 11:401,

6) lämna motionerna I: 604 och II: 765 utan åtgärd,

7) lämna motionerna I: 600 och II: 743 utan åtgärd,

8) besluta att motionerna I: 99 och II: 136, I: 101 och

II: 139 samt I: 332 och II: 760, sistnämnda båda motioner

såvitt de ej behandlats i det föregående, ej skall föranleda

någon riksdagens åtgärd,

9) lämna motionerna 1:336 och 11:403 utan bifall,

10) lämna motionerna 1:329 och 11:402 utan åtgärd

samt

11) lämna motionerna I: 617 och II: 762, såvitt de avser

de tidigare ej behandlade punkterna a) och b) i hemställan,

utan åtgärd.

Stockholm den 22 november 1966

På jordbruksutskottets vägnar:

NILS G. HANSSON

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Mossberger*, Lage Svedberg, Nils Hansson,

Carl Eskilsson, Hedström, Magnusson, Augustsson, Isacson, Harald

Pettersson och Skårman;

från andra kammaren: herrar Hansson i Skegrie, fru Lindskog, herrar

Antby, Arweson, Eliasson i Moholm, Persson i Skänninge, Jonasson, Trana,

Eskilsson i Likenäs och Jönsson i Ingemarsgården;

dock att beträffande punkterna 6)—11) deltagit

från första kammaren: herrar Manne Olsson och Lokander i stället

för herrar Mossberger och Augustsson; samt

från andra kammaren: herr Johansson i Simrishamn i stället för herr

Persson i Skänninge.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer

1) av herrar Carl Eskilsson, Isacson, Harald Pettersson, Hansson i Skegrie,

Eliasson i Moholm, Jonasson och Jönsson i Ingemarsgården, vilka ansett
dels

att det stycke i utskottets utlåtande på s. 40, som börjar med orden

»Utskottet får» och slutar med orden »sådant syfte.» bort ha följande lydelse:
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 är 1966

»De största kostnaderna för statens naturvårds- och fritidspolitik avser

inköp av naturområden och ordnande av olika friluftsanläggningar. Till

huvuddelen av dessa kostnader anvisas medel över riksstaten. Enligt utskottets

mening synes medel för dylika förvärv, som till övervägande del

torde komma att avse skogbevuxen mark, med fördel kunna bestridas ur

domänverkets markfond, vilken under senare år tillförts och framgent kan

väntas komma att tillföras ett ökande kapital främst genom tomtmarkförsäljningar.

Emellertid synes nuvarande bestämmelser för dispositionen av domänverkets

markfond ej tillåta att medel direkt används i berörda syfte. Såsom

föreslagits i motionerna 1:329 och 11:402 bör därför en utredning

verkställas som syftar till en sådan ändring av dispositionsreglerna för

markfonden att densamma kan användas för inköp av särskilda naturoch

fritidsområden samt för ordnande av friluftsanläggningar. Av detta

utskottets ställningstagande följer att förslaget i motionerna I: 617 och

II: 762 om ett omedelbart beslut om ändrade grunder för markfondens

disposition avstyrkes.»

dels att utskottets hemställan under 10) bort ha följande lydelse:

»10) i anledning av motionerna I: 329 och II: 402 i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam prövning och

förslag beträffande sådan ändring av reglerna för disposition

av domänverkets markfond, att fondens medel kan tas

i anspråk för inköp av särskilda natur- och fritidsområden

samt för ordnande av friluftsanläggningar.»

2) av herrar Carl Eskilsson, Isacson och Eliasson i Moholm (angående

behandlingen av motionerna I: 234 och II: 301).

3) av herrar Magnusson, Manne Olsson, fru Lindskog och herr Eskilsson

i Likenäs.

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660033

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1966:352 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om vården av och lämpliga sysselsättningar för handi - kappade. a1 i texten