Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motion angående formerna för anslutning till religiöst samfund och till politiskt parti eller politisk organisation.

1966-02-22 · 7 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 2 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1966:17, Utlåtande i anledning av motion angående formerna för anslutning till religiöst samfund och till politiskt parti eller politisk organisation.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 17 år 1966

1

Nr 17

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motion

angående formerna för anslutning till religiöst samfund

och till politiskt parti eller politisk organisation.

I den till konstitutionsutskottet hänvisade motionen nr 62 i andra kammaren

av herr Sjöholm hemställs, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla om utredning och förslag beträffande intagande i kommande

grundlag av stadgande av innebörd att anslutning till religiöst samfund och

till politiskt parti eller politisk organisation kan ske endast genom egenhändigt

undertecknad personlig ansökan och med bestämmelse tillika att

minderårig under 15 år i religiöst avseende skall följa vårdnadshavare^.

Motionen

Motionären framhåller, att en av huvudprinciperna i en sund demokrati

är den fullständiga personliga friheten i fråga om anslutning till religiös

och politisk åskådning. Motionären fortsätter:

Det bör inte tolereras att denna frihet på något som helst sätt lnskränkes

eller göres illusorisk. Det bör sålunda inte kunna vara möjligt att medbor*are

i en demokratisk stat anslutes till religiöst samfund eller politiskt parti

eller politisk meningsriktning på något annat sätt eller genom någon annan

metod än en klart formulerad personlig meningsyttring. Detta grundläggande

demokratiska krav är inte uppfyllt i vårt land.

Frågornas tidigare behandling

Det av motionären berörda spörsmålet som ofta uppmärksammats i den

allmänna debatten har, i vad gäller kollektivanslutning till

politiskt parti, förut varit föremål för riksdagens behandling.

Vid 1934 års riksdag väcktes två motioner angående åtgärder till förhindrande

av fackliga eller andra yrkesorganisationers kollektiva anslutning till

visst politiskt parti. Samtidigt med dessa väcktes ett flertal motioner angående

lagstiftning till arbetsfredens bevarande m. m., av vilka två i viss del

behandlades tillsammans med de förstnämnda. I avgivet utlåtande (nr 52)

hemställde andra lagutskottet, att riksdagen, i anledning av motionerna,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verk
1

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 5 samt. 2 avd. Nr 17

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 17 år 1966

ställa en allsidig och förutsättningslös utredning angående fackliga eller

andra yrkesorganisationers kollektiva anslutning till politiska partier samt

för riksdagen framlägga de förslag vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet lämnade vissa statistiska uppgifter rörande omfattningen av de

lackliga organisationernas kollektiva anslutning till det socialdemokratiska

partiet. Därefter yttrade utskottet:

Såsom framgår av den av utskottet ovan lämnade redogörelsen hava fackföreningar

i betydande utsträckning anslutit sig till visst politiskt parti. Eu

tackföreningsmedlem, som icke vill vara med om sin förenings beslut om

sådan kollektiv anslutning, har att skriftligen reservera sig; reservationsrätten

är icke inskränkt till viss tid. Att sålunda utan den" enskildes uttalade

samtycke inregistrera honom i ett politiskt parti synes emellertid icke

stå i god överensstämmelse med den politiska självbestämningsrätt, som bör

tillkomma varje medborgare. Den enskilde fackföreningsmedlemmens reservationsrätt

torde knappast upphäva de olägenheter, som äro förbundna

med den kollektiva anslutningen. En allsidig och förutsättningslös utredning

i förevarande spörsmål synes därför vara av behovet påkallad.

1 en vid utlåtandet fogad reservation av herr Sigfrid Hansson in. fl.

hemställdes, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservanterna anförde:

Då det socialdemokratiska arbetarepartiet bildades 1889, lades grunden

till detsamma av fackföreningar. Anslutningen till partiet har sedan dess i

viss utsträckning förmedlats av sådana arbetarorganisationer. För de arbetare,

som på så sätt velat knyta förbindelser med ifrågavarande parti, har

denna anslutningsform ansetts vara motiverad icke blott med hänsyn till

traditionen och den frändskap, som alltid funnits och alltjämt finns mellan

svensk fackföreningsrörelse och socialdemokrati, utan även med avseende

på att förmedlingen av partimedlemskap genom fackföreningarna erbjuder

vissa praktiska fördelar. Fackföreningarna ha full frihet att välja denna anslutningsform

för sina medlemmar eller icke. Något som helst tvång härvidlag

har icke utövats; den tvångsanslutningsbestämmelse, som infördes i

landsorganisationens stadgar 1898, upphävdes redan 1900. Beslut om förmedling

av partimedlemskap fattas i demokratisk ordning i enlighet med

föreningarnas stadgar. Landsorganisationen och förbunden befatta sig icke

i något avseende med denna sak. För att enskilda fackföreningsmedlemmar

icke skola mot sin önskan komma att gynna partiet, gälla sedan 1908 bestämmelser

om reservationsrätt. Det kräves icke att en reservation motiveras

och det torde icke heller förekomma, att fackföreningar eller deras

medlemmar efterforska anledningen till att reservation avgives. Den omständigheten,

att endast omkring 28 % av fackföreningarna förmedla medlemskap

till partiet, torde utgöra ett bevis för att talet om tvångsanslutning

av fackföreningar till partiet saknar fog för sig. Den omständigheten, att

reservationsrätten endast i jämförelsevis ringa utsträckning använts inom

de fackföreningar, som förmedla partimedleinskap, utgör å andra sidan ett

bevis för att fackföreningarnas ifrågavarande beslut icke i allmänhet uppfattas

såsom ett otillbörligt ingripande i medlemmarnas fri- och rättigheter.

Upphovsmännen till och undertecknarna av de nu föreliggande motionerna,

vari föreslås åtgärder i syfte att förhindra fackföreningar och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 17 år 1966 3

andra yrkesorganisationer att förmedla medlemskap i det socialdemokratiska

arbetarepartiet, torde icke kunna göra anspråk på att företräda någon

mera utbredd uppfattning inom fackföreningsvärIden eller bland arbetarna.

Enligt vår mening ha de icke heller lyckats förebringa bevis för att det in

samhällets synpunkt skulle vara påkallat att på sätt som föreslagits ingripa

i det fria föreningsväsendet.

Utskottets hemställan bifölls i första kammaren med 42 röster mot 25

och i andra kammaren med 79 röster mot 78, varvid 16 av sistnämnda kammares

ledamöter avstod från att rösta. Riksdagens sålunda beslutna skrivelse

anmäldes i statsråd den 30 december 1946, varvid beslöts, att den icke skulle

föranleda någon Kungl. Maj :ts vidare åtgärd.

Frågan återkom vid 1950 års riksdag. I motioner hemställdes da, »att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

efter utredning för riksdagen framlägger förslag till lagstiftning innebärande

förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars

medlemmar till politiska partier». Första lagutskottet yttrade i sitt utlåtande

(nr 21) bl. a.:

Efter demokratiens genombrott i vårt land har det blivit självfallet, att

alla medborgare skola äga politisk självbestämmanderätt, likaväl som tidigare

steg för steg tanke- och yttrandefrihet, församlingsfrihet och religionsfrihet

tillförsäkrats dem. Den därpå följande tiden och särskilt de senaste

årtiondena ha präglats av en fördjupad syn på dessa fri- och rättigheter.

Deras innebörd har alltmer trängt in i det allmänna medvetandet. Utvecklingen

i främmande länder bär skrämmande vittnesbörd om huru dessa

omistliga värden lätt kunna förloras, om de icke på allt sätt värnas. Det

framstår då som ett självklart anspråk, att företeelser i vårt eget samhällsliv

icke få lämna utrymme för anmärkningar ur demokratisk synpunkt.

Med denna inställning till de allmänna demokratiska rättigheterna kan

kollektiv anslutning till ett politiskt parti knappast vara förenlig. Genom

den inom fackföreningsrörelsen tillämpade reservationsrätten är visserligen

sörjt för att medlem av kollektivt ansluten förening kan hålla sig utanför

partiet i fråga. Att den som icke vill biträda ett beslut om kollektiv anslutning

är nödsakad vidtaga en positiv åtgärd, innebär dock ett visst intrång

på den personliga friheten. Även om anledningen till gjord reservation ej

skulle efterfrågas, tvingas reservanten genom sin åtgärd tillkännagiva, att

hans åsikter avvika från de av föreningens majoritet omfattade. Detta synes

utskottet stötande, då skydd mot att behöva röja sitt politiska ställningstagande

måste anses ingå som en fundamental beståndsdel i den personliga

friheten.----Av vad här anförts torde framgå, att den nuvarande

möjligheten till kollektiv anslutning av en förenings medlemmar till politiskt

parti icke är tillfredsställande ur demokratiska eller andra synpunkter.

Den i och för sig tänkbara möjligheten att genom lagstiftning inskrida mot

Kollektiv anslutning vill utskottet dock för närvarande ej förorda. Fn sådan

lagstiftning, som givetvis endast skulle avse anslutning till politiskt parti,

skulle nämligen bli av rätt komplicerad natur. Denna utväg synes utskottet

icke böra tillgripas, förrän andra möjligheter att ernå en tillfredsställande

ordning på förevarande område försökts. De av utskottet anförda skälen böra

därför göra det angeläget för organisationerna själva all upptaga och över
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 17 år 1966

väga frågan om avveckling av systemet med kollektiv partianslutning. Vissa

händelser, som nyligen inträffat, giva anledning till antagande, att även

inom fackföreningsrörelsen lämpligheten av detta system satts i fråga.

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1965 års riksdag hemställdes i motioner, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande möjligheterna till

förbättrat skydd för medborgarnas politiska integritet. Motionärerna framhöll,

att det demokratiska styrelseskicket förutsätter vissa grundläggande

medborgerliga fri- och rättigheter: åsikts- och tankefrihet, yttrande- och

tryckfrihet. Dessa fri- och rättigheter är avgörande för medborgarnas reella

möjligheter att genom opinionsbildning och deltagande i de allmänna valen

påverka beslut och samhällsutveckling. Oavsett denna funktion inom styrelseskicket

får de berörda fri- och rättigheterna därjämte anses ha ett

mycket stort egenvärde för den enskilde medborgaren. Som ett exempel på att

skyddet för den politiska integriteten inte vore tillfredsställande framhöll

motionärerna den kollektiva anslutningen av fackföreningsmedlemmar till

ett politiskt parti. Allmänna beredningsutskottet, till vilket motionerna

hänvisades, beredde SACO, TCO, SR, LO och SAF tillfälle att inkomma med

yttranden. SACO avstyrkte motionerna under uttalande beträffande kollektivanslutningen,

att denna fråga måste anses vara en angelägenhet för berörda

fackliga organisationer. TCO hänvisade till sitt yttrande till första

lagutskottet år 1950, i vilket inte togs uttrycklig ställning i frågan. SR tillstyrkte

motionerna; LO däremot avstyrkte desamma. SAF tillstyrkte att

frågan om kollektivanslutning till politiskt parti gjordes till föremål för närmare

utredning och framförde till motivering härför:

Den kollektiva anslutningen till politiskt parti av fackförening innebär

ett intrång i den enskilde invididens rätt att själv bestämma sin politiska

hemvist. — Den möjlighet till reservation som varje medlem av fackförening

har mot medlemskap i politiskt parti innebär ett avsteg från valhemligheten.

Varje medborgare bör ha en absolut rättighet att ej yppa sin partitillhörighet

eller sin politiska inriktning. Om reservationsrätten skall kunna utnyttjas

måste vederbörande redovisa sin politiska inställning. Detta är synnerligen

otillfredsställande. — Föreningen vill också understryka att den sammanblandning

av fackliga och politiska intressen som sker genom kollektivanslutningen

är olämplig.

Utskottet uttalade i sitt utlåtande (nr 35), att frågan om kollektivanslutningen

enligt utskottets mening var en intern angelägenhet för de fackliga

organisationerna och att statliga ingripanden i någon form därför icke

borde ifrågasättas. Med bifall till utskottets hemställan avslog riksdagen

motionerna. Sju ledamöter reserverade sig på förevarande punkt.

Vad angår frågan om anslutning till religiöst samfund

genom annan metod än en klart formulerad meningsyttring må följande

anföras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 17 år 1966

5

Religionsfrihetslagen av år 1951 stadgar i 7 och 8 §§ att barn vid tödelsen

inträder i svenska kyrkan, barn i äktenskap om båda föräldrarna och

barn utom äktenskap om modern tillhör kyrkan. Om utträde stadgas i

11 § att, om medlem av svenska kyrkan inte längre vill tillhöra denna, han

skall göra anmälan hos pastor i den församling, där han är kyrkobokförd.

Anmälan skall göras personligen eller enskilt i egenhändigt undertecknad,

av två personer bevittnad handling. I 12 § stadgas bl. a. att för den som står

under annans vårdnad och ej fyllt aderton år, ansökan om utträde göres av

vårdnadshavare^ I 4 § första stycket återfinns följande stadgande: »Ej må

någon vara skyldig tillhöra trossamfund. Åtagande i strid mot denna bestämmelse

vare utan verkan.» Med trossamfund förstås enligt andra stycket

förutom svenska kyrkan sammanslutning för religiös verksamhet, vari

ingår att anordna gudstjänst.

Först genom en förordning år 1860 angående främmande trosbekännare

och deras religionsutövning blev det möjligt att övergå från svenska kyrkan

till främmande religionssamfund. Ingen skulle dock anses skild från kyrkan

förrän han upptagits i annat inom riket tillåtet samfund. Sådant samfund

lick icke mottaga någon som medlem, förrän denne i föreskriven ordning

anmält sig till utträde ur kyrkan. Främmande trosbekännare fick endast

med Kungl. Maj :ts tillstånd bilda församling, och endast ett sålunda tillåtet

trossamfund ägde rätt till fri religionsövning. Förordningen gällde endast

för kristen trosbekännare av annan lära än den rena evangeliska. För mosaiska

trosbekännare gällde i stället en år 1838 tillkommen förordning.

Den år 1860 utfärdade förordningen ersattes av förordningen år 1873

angående främmande trosbekännare och deras religionsövning. Denna skilde

sig från den äldre bl. a. däri, att Kungl. Maj :ts tillstånd nu icke längre skulle

vara ett nödvändigt villkor för bildande av församling av främmande trosbekännare.

Om de personer som bildade församlingen önskade, att den

skulle erkännas av staten, kunde de emellertid göra ansökan härom hos

Kungl. Maj:t; en sålunda erkänd församling var tillförsäkrad rätt till offentlig

religionsövning. Medlem av svenska kyrkan, som omfattat främmande

kristen lära och därför ville utträda ur kyrkan, ägde möjlighet därtill.

Han skulle vid sin anmälan om utträde uppge det trossamfund, till vilket

han ville övergå. Därmed avsågs icke med nödvändighet ett erkänt trossamfund.

Den utträdande ansågs skild från kyrkan, då han gjort föreskriven

anmälan; sålunda upprätthölls icke längre kravet på att han dessutom

inträtt i annat trossamfund. Ej heller bibehöll förordningen bestämmelsen

om att sådant trossamfund icke fick mottaga någon som medlem, förrän

denne anmält sitt utträde ur svenska kyrkan. I fråga om ordningen för anmälan

om utträde ur svenska kyrkan innehöll 1878 års förordning, att den

som ville utträda skulle ge sin avsikt till känna för kyrkoherden i den församling

han tillhörde. Därefter skulle han, sedan minst två månader förflutit,

vid personlig inställelse hos kyrkoherden göra ytterligare en anmälan.

Utträdet ansågs ha skett vid sistnämnda tillfälle.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 17 år 11)66

Bestämmelserna i 1873 års förordning var i allt väsentligt gällande intill

den 1 januari 1952, då 1951 års religionsfrihetslag trädde i kraft. Denna

innehöll till en början inga bestämmelser om skriftlig ansökan om utträde.

Fråga därom upptogs i motioner vid 1953 års riksdag, vilka avslogs av riksdagen.

I ärendet avgavs remissyttranden, däribland av Frikyrkliga samarbetskommittén,

som bl. a. anförde:

Samarbetskommittén företräder avgjort den uppfattningen, att en konsekvent

tillämpning av religionsfrihetens princip när det gäller medlemskap

i svenska kyrkan skulle kräva att detta medlemskap —- icke dess motsats:

utträdet ur denna kyrka — gjordes beroende av en aktiv handling från medborgarnas

sida. I väntan på att ett underlag skall skapas för en lagstiftning

efter dessa linjer synes det angeläget, att allt som är möjligt göres för att

undanröja de praktiska olägenheter som det nuvarande systemet medför.

Ärendets fortsatta behandling inom riksdagen saknar intresse i förevarande

sammanhang.

I anledning av framställning av 1959 års riksdag framlade Kungl. Maj :t

till 1963 års riksdag förslag om införande jämväl av skriftlig utträdesansökan

(prop. nr 146). Till grund för ändringsförslaget låg en inom justitiedepartementet

upprättad promemoria som remissbehandlats. Av remissinstanserna

uttalade Förbundet för religionsfrihet bl. a.:

Det enligt förbundets mening i princip enda tillfredsställande systemet,

vars införande förbundet dock tror kommer att dröja många år, är att

var och en som önskar vara medlem i något trossamfund skall anmäla eller

begära sitt inträde i detta samfund.

Propositionen bifölls av riksdagen.

Författningsutredningen föreslog (SOU 1963: 16) att i en blivande regeringsform

skulle införas en regel av innehåll, att svensk medborgare skall

njuta åsiktsfrihet, yttrandefrihet och tryckfrihet, religionsfrihet samt församlingsfrihet

och föreningsfrihet. Medborgarna äga sålunda, hette det vidare

i det föreslagna stadgandet, enligt vad i grundlag och annan lag närmare

stadgas, fritt uttrycka tankar och åsikter, fritt meddela och mottaga

uppgifter och underrättelser, fritt bekänna och utöva sin religion samt fritt

sammankomma och fritt sammansluta sig för allmänna eller enskilda syften.

I motiven berörde författningsutredningen icke närmare den problemställning,

som uppdrages i nu förevarande motion.

Utskottet

Såsom framgår av redogörelsen ovan har frågan om kollektiv anslutning

av fackföreningsmedlemmar till politiskt parti vid olika tillfällen behandlats

av riksdagen. Riksdagen har sålunda såväl år 1950 som år 1965 avslagit

motioner som syftat till lagstiftning innebärande förbud mot kollektiv anslutning

av fackföreningsmedlemmar till politiskt parti.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 17 år 1966

7

Vad angår den av motionären aktualiserade frågan om sättet för anslutning

till religiöst samfund förhåller det sig visserligen så, att flertalet

svenska medborgare formellt genom födelsen inträder som medlemmar i

svenska kyrkan. Beträffande nu rådande ordning bör emellertid antecknas,

att den som fyllt aderton år själv kan anmäla sitt utträde ur svenska

kyrkan. Formerna för sådan anmälan har med verkan från och med år

1964 betydligt förenklats. Utredningen kyrka—stat är vidare enligt vad

utskottet inhämtat för närvarande sysselsatt med att utreda frågan om

medlemskap i svenska kyrkan, och betänkande vari frågan behandlas kan

väntas bli avlämnat nästa år.

Med hänvisning till det ovan anförda och då utskottet icke finner skäl för

införande i grundlag av sådant förbud som motionären avser, avstyrker utskottet

motionen.

Utskottet hemställer alltså,

att motionen II: 62 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 22 februari 1966

På konstitutionsutskottets vägnar:

TORSTEN ANDERSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson*, Torsten Andersson,

Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Erik Olsson, Carl

Albert Anderson, Dahlberg, Tistad och Svenungsson; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Wahlund, Magnusson i Tumhult,

fru Thunvall, herrar Johansson i Trollhättan, Larsson i Luttra, Andersson

i Billingsfors, Zetterberg, Keijer och Werbro.

* Ej närvarande vid justeringen.

Särskilt yttrande

av herrar Sveningsson, Svenungsson och Werner:

I likhet med utskottets övriga ledamöter har vi funnit, att motionen

11:62 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Beträffande kollektivanslutning

till politiska partier är det emellertid angeläget för oss att särskilt

betona, att ställningstagandet endast avser frågan, om lagstiftningsåtgärder

bör vidtagas. Liksom reservanterna till allmänna beredningsutskottets

utlåtande 1965:35 anser vi, att problemet bör angripas genom andra åtgärder.

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660026

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.