Utlåtande i anledning av motion angående formerna för anslutning till religiöst samfund och till politiskt parti eller politisk organisation.
1966-02-22 · 7 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 2 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1966:17, Utlåtande i anledning av motion angående formerna för anslutning till religiöst samfund och till politiskt parti eller politisk organisation.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 17 år 1966
1
Nr 17
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motion
angående formerna för anslutning till religiöst samfund
och till politiskt parti eller politisk organisation.
I den till konstitutionsutskottet hänvisade motionen nr 62 i andra kammaren
av herr Sjöholm hemställs, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning och förslag beträffande intagande i kommande
grundlag av stadgande av innebörd att anslutning till religiöst samfund och
till politiskt parti eller politisk organisation kan ske endast genom egenhändigt
undertecknad personlig ansökan och med bestämmelse tillika att
minderårig under 15 år i religiöst avseende skall följa vårdnadshavare^.
Motionen
Motionären framhåller, att en av huvudprinciperna i en sund demokrati
är den fullständiga personliga friheten i fråga om anslutning till religiös
och politisk åskådning. Motionären fortsätter:
Det bör inte tolereras att denna frihet på något som helst sätt lnskränkes
eller göres illusorisk. Det bör sålunda inte kunna vara möjligt att medbor*are
i en demokratisk stat anslutes till religiöst samfund eller politiskt parti
eller politisk meningsriktning på något annat sätt eller genom någon annan
metod än en klart formulerad personlig meningsyttring. Detta grundläggande
demokratiska krav är inte uppfyllt i vårt land.
Frågornas tidigare behandling
Det av motionären berörda spörsmålet som ofta uppmärksammats i den
allmänna debatten har, i vad gäller kollektivanslutning till
politiskt parti, förut varit föremål för riksdagens behandling.
Vid 1934 års riksdag väcktes två motioner angående åtgärder till förhindrande
av fackliga eller andra yrkesorganisationers kollektiva anslutning till
visst politiskt parti. Samtidigt med dessa väcktes ett flertal motioner angående
lagstiftning till arbetsfredens bevarande m. m., av vilka två i viss del
behandlades tillsammans med de förstnämnda. I avgivet utlåtande (nr 52)
hemställde andra lagutskottet, att riksdagen, i anledning av motionerna,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verk
1
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 5 samt. 2 avd. Nr 17
2 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 17 år 1966
ställa en allsidig och förutsättningslös utredning angående fackliga eller
andra yrkesorganisationers kollektiva anslutning till politiska partier samt
för riksdagen framlägga de förslag vartill utredningen kunde föranleda.
Utskottet lämnade vissa statistiska uppgifter rörande omfattningen av de
lackliga organisationernas kollektiva anslutning till det socialdemokratiska
partiet. Därefter yttrade utskottet:
Såsom framgår av den av utskottet ovan lämnade redogörelsen hava fackföreningar
i betydande utsträckning anslutit sig till visst politiskt parti. Eu
tackföreningsmedlem, som icke vill vara med om sin förenings beslut om
sådan kollektiv anslutning, har att skriftligen reservera sig; reservationsrätten
är icke inskränkt till viss tid. Att sålunda utan den" enskildes uttalade
samtycke inregistrera honom i ett politiskt parti synes emellertid icke
stå i god överensstämmelse med den politiska självbestämningsrätt, som bör
tillkomma varje medborgare. Den enskilde fackföreningsmedlemmens reservationsrätt
torde knappast upphäva de olägenheter, som äro förbundna
med den kollektiva anslutningen. En allsidig och förutsättningslös utredning
i förevarande spörsmål synes därför vara av behovet påkallad.
1 en vid utlåtandet fogad reservation av herr Sigfrid Hansson in. fl.
hemställdes, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Reservanterna anförde:
Då det socialdemokratiska arbetarepartiet bildades 1889, lades grunden
till detsamma av fackföreningar. Anslutningen till partiet har sedan dess i
viss utsträckning förmedlats av sådana arbetarorganisationer. För de arbetare,
som på så sätt velat knyta förbindelser med ifrågavarande parti, har
denna anslutningsform ansetts vara motiverad icke blott med hänsyn till
traditionen och den frändskap, som alltid funnits och alltjämt finns mellan
svensk fackföreningsrörelse och socialdemokrati, utan även med avseende
på att förmedlingen av partimedlemskap genom fackföreningarna erbjuder
vissa praktiska fördelar. Fackföreningarna ha full frihet att välja denna anslutningsform
för sina medlemmar eller icke. Något som helst tvång härvidlag
har icke utövats; den tvångsanslutningsbestämmelse, som infördes i
landsorganisationens stadgar 1898, upphävdes redan 1900. Beslut om förmedling
av partimedlemskap fattas i demokratisk ordning i enlighet med
föreningarnas stadgar. Landsorganisationen och förbunden befatta sig icke
i något avseende med denna sak. För att enskilda fackföreningsmedlemmar
icke skola mot sin önskan komma att gynna partiet, gälla sedan 1908 bestämmelser
om reservationsrätt. Det kräves icke att en reservation motiveras
och det torde icke heller förekomma, att fackföreningar eller deras
medlemmar efterforska anledningen till att reservation avgives. Den omständigheten,
att endast omkring 28 % av fackföreningarna förmedla medlemskap
till partiet, torde utgöra ett bevis för att talet om tvångsanslutning
av fackföreningar till partiet saknar fog för sig. Den omständigheten, att
reservationsrätten endast i jämförelsevis ringa utsträckning använts inom
de fackföreningar, som förmedla partimedleinskap, utgör å andra sidan ett
bevis för att fackföreningarnas ifrågavarande beslut icke i allmänhet uppfattas
såsom ett otillbörligt ingripande i medlemmarnas fri- och rättigheter.
Upphovsmännen till och undertecknarna av de nu föreliggande motionerna,
vari föreslås åtgärder i syfte att förhindra fackföreningar och
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 17 år 1966 3
andra yrkesorganisationer att förmedla medlemskap i det socialdemokratiska
arbetarepartiet, torde icke kunna göra anspråk på att företräda någon
mera utbredd uppfattning inom fackföreningsvärIden eller bland arbetarna.
Enligt vår mening ha de icke heller lyckats förebringa bevis för att det in
samhällets synpunkt skulle vara påkallat att på sätt som föreslagits ingripa
i det fria föreningsväsendet.
Utskottets hemställan bifölls i första kammaren med 42 röster mot 25
och i andra kammaren med 79 röster mot 78, varvid 16 av sistnämnda kammares
ledamöter avstod från att rösta. Riksdagens sålunda beslutna skrivelse
anmäldes i statsråd den 30 december 1946, varvid beslöts, att den icke skulle
föranleda någon Kungl. Maj :ts vidare åtgärd.
Frågan återkom vid 1950 års riksdag. I motioner hemställdes da, »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
efter utredning för riksdagen framlägger förslag till lagstiftning innebärande
förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier». Första lagutskottet yttrade i sitt utlåtande
(nr 21) bl. a.:
Efter demokratiens genombrott i vårt land har det blivit självfallet, att
alla medborgare skola äga politisk självbestämmanderätt, likaväl som tidigare
steg för steg tanke- och yttrandefrihet, församlingsfrihet och religionsfrihet
tillförsäkrats dem. Den därpå följande tiden och särskilt de senaste
årtiondena ha präglats av en fördjupad syn på dessa fri- och rättigheter.
Deras innebörd har alltmer trängt in i det allmänna medvetandet. Utvecklingen
i främmande länder bär skrämmande vittnesbörd om huru dessa
omistliga värden lätt kunna förloras, om de icke på allt sätt värnas. Det
framstår då som ett självklart anspråk, att företeelser i vårt eget samhällsliv
icke få lämna utrymme för anmärkningar ur demokratisk synpunkt.
Med denna inställning till de allmänna demokratiska rättigheterna kan
kollektiv anslutning till ett politiskt parti knappast vara förenlig. Genom
den inom fackföreningsrörelsen tillämpade reservationsrätten är visserligen
sörjt för att medlem av kollektivt ansluten förening kan hålla sig utanför
partiet i fråga. Att den som icke vill biträda ett beslut om kollektiv anslutning
är nödsakad vidtaga en positiv åtgärd, innebär dock ett visst intrång
på den personliga friheten. Även om anledningen till gjord reservation ej
skulle efterfrågas, tvingas reservanten genom sin åtgärd tillkännagiva, att
hans åsikter avvika från de av föreningens majoritet omfattade. Detta synes
utskottet stötande, då skydd mot att behöva röja sitt politiska ställningstagande
måste anses ingå som en fundamental beståndsdel i den personliga
friheten.----Av vad här anförts torde framgå, att den nuvarande
möjligheten till kollektiv anslutning av en förenings medlemmar till politiskt
parti icke är tillfredsställande ur demokratiska eller andra synpunkter.
Den i och för sig tänkbara möjligheten att genom lagstiftning inskrida mot
Kollektiv anslutning vill utskottet dock för närvarande ej förorda. Fn sådan
lagstiftning, som givetvis endast skulle avse anslutning till politiskt parti,
skulle nämligen bli av rätt komplicerad natur. Denna utväg synes utskottet
icke böra tillgripas, förrän andra möjligheter att ernå en tillfredsställande
ordning på förevarande område försökts. De av utskottet anförda skälen böra
därför göra det angeläget för organisationerna själva all upptaga och över
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 17 år 1966
väga frågan om avveckling av systemet med kollektiv partianslutning. Vissa
händelser, som nyligen inträffat, giva anledning till antagande, att även
inom fackföreningsrörelsen lämpligheten av detta system satts i fråga.
Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Vid 1965 års riksdag hemställdes i motioner, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande möjligheterna till
förbättrat skydd för medborgarnas politiska integritet. Motionärerna framhöll,
att det demokratiska styrelseskicket förutsätter vissa grundläggande
medborgerliga fri- och rättigheter: åsikts- och tankefrihet, yttrande- och
tryckfrihet. Dessa fri- och rättigheter är avgörande för medborgarnas reella
möjligheter att genom opinionsbildning och deltagande i de allmänna valen
påverka beslut och samhällsutveckling. Oavsett denna funktion inom styrelseskicket
får de berörda fri- och rättigheterna därjämte anses ha ett
mycket stort egenvärde för den enskilde medborgaren. Som ett exempel på att
skyddet för den politiska integriteten inte vore tillfredsställande framhöll
motionärerna den kollektiva anslutningen av fackföreningsmedlemmar till
ett politiskt parti. Allmänna beredningsutskottet, till vilket motionerna
hänvisades, beredde SACO, TCO, SR, LO och SAF tillfälle att inkomma med
yttranden. SACO avstyrkte motionerna under uttalande beträffande kollektivanslutningen,
att denna fråga måste anses vara en angelägenhet för berörda
fackliga organisationer. TCO hänvisade till sitt yttrande till första
lagutskottet år 1950, i vilket inte togs uttrycklig ställning i frågan. SR tillstyrkte
motionerna; LO däremot avstyrkte desamma. SAF tillstyrkte att
frågan om kollektivanslutning till politiskt parti gjordes till föremål för närmare
utredning och framförde till motivering härför:
Den kollektiva anslutningen till politiskt parti av fackförening innebär
ett intrång i den enskilde invididens rätt att själv bestämma sin politiska
hemvist. — Den möjlighet till reservation som varje medlem av fackförening
har mot medlemskap i politiskt parti innebär ett avsteg från valhemligheten.
Varje medborgare bör ha en absolut rättighet att ej yppa sin partitillhörighet
eller sin politiska inriktning. Om reservationsrätten skall kunna utnyttjas
måste vederbörande redovisa sin politiska inställning. Detta är synnerligen
otillfredsställande. — Föreningen vill också understryka att den sammanblandning
av fackliga och politiska intressen som sker genom kollektivanslutningen
är olämplig.
Utskottet uttalade i sitt utlåtande (nr 35), att frågan om kollektivanslutningen
enligt utskottets mening var en intern angelägenhet för de fackliga
organisationerna och att statliga ingripanden i någon form därför icke
borde ifrågasättas. Med bifall till utskottets hemställan avslog riksdagen
motionerna. Sju ledamöter reserverade sig på förevarande punkt.
Vad angår frågan om anslutning till religiöst samfund
genom annan metod än en klart formulerad meningsyttring må följande
anföras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 17 år 1966
5
Religionsfrihetslagen av år 1951 stadgar i 7 och 8 §§ att barn vid tödelsen
inträder i svenska kyrkan, barn i äktenskap om båda föräldrarna och
barn utom äktenskap om modern tillhör kyrkan. Om utträde stadgas i
11 § att, om medlem av svenska kyrkan inte längre vill tillhöra denna, han
skall göra anmälan hos pastor i den församling, där han är kyrkobokförd.
Anmälan skall göras personligen eller enskilt i egenhändigt undertecknad,
av två personer bevittnad handling. I 12 § stadgas bl. a. att för den som står
under annans vårdnad och ej fyllt aderton år, ansökan om utträde göres av
vårdnadshavare^ I 4 § första stycket återfinns följande stadgande: »Ej må
någon vara skyldig tillhöra trossamfund. Åtagande i strid mot denna bestämmelse
vare utan verkan.» Med trossamfund förstås enligt andra stycket
förutom svenska kyrkan sammanslutning för religiös verksamhet, vari
ingår att anordna gudstjänst.
Först genom en förordning år 1860 angående främmande trosbekännare
och deras religionsutövning blev det möjligt att övergå från svenska kyrkan
till främmande religionssamfund. Ingen skulle dock anses skild från kyrkan
förrän han upptagits i annat inom riket tillåtet samfund. Sådant samfund
lick icke mottaga någon som medlem, förrän denne i föreskriven ordning
anmält sig till utträde ur kyrkan. Främmande trosbekännare fick endast
med Kungl. Maj :ts tillstånd bilda församling, och endast ett sålunda tillåtet
trossamfund ägde rätt till fri religionsövning. Förordningen gällde endast
för kristen trosbekännare av annan lära än den rena evangeliska. För mosaiska
trosbekännare gällde i stället en år 1838 tillkommen förordning.
Den år 1860 utfärdade förordningen ersattes av förordningen år 1873
angående främmande trosbekännare och deras religionsövning. Denna skilde
sig från den äldre bl. a. däri, att Kungl. Maj :ts tillstånd nu icke längre skulle
vara ett nödvändigt villkor för bildande av församling av främmande trosbekännare.
Om de personer som bildade församlingen önskade, att den
skulle erkännas av staten, kunde de emellertid göra ansökan härom hos
Kungl. Maj:t; en sålunda erkänd församling var tillförsäkrad rätt till offentlig
religionsövning. Medlem av svenska kyrkan, som omfattat främmande
kristen lära och därför ville utträda ur kyrkan, ägde möjlighet därtill.
Han skulle vid sin anmälan om utträde uppge det trossamfund, till vilket
han ville övergå. Därmed avsågs icke med nödvändighet ett erkänt trossamfund.
Den utträdande ansågs skild från kyrkan, då han gjort föreskriven
anmälan; sålunda upprätthölls icke längre kravet på att han dessutom
inträtt i annat trossamfund. Ej heller bibehöll förordningen bestämmelsen
om att sådant trossamfund icke fick mottaga någon som medlem, förrän
denne anmält sitt utträde ur svenska kyrkan. I fråga om ordningen för anmälan
om utträde ur svenska kyrkan innehöll 1878 års förordning, att den
som ville utträda skulle ge sin avsikt till känna för kyrkoherden i den församling
han tillhörde. Därefter skulle han, sedan minst två månader förflutit,
vid personlig inställelse hos kyrkoherden göra ytterligare en anmälan.
Utträdet ansågs ha skett vid sistnämnda tillfälle.
opaginerad Kontrollera mot PDF
6
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 17 år 11)66
Bestämmelserna i 1873 års förordning var i allt väsentligt gällande intill
den 1 januari 1952, då 1951 års religionsfrihetslag trädde i kraft. Denna
innehöll till en början inga bestämmelser om skriftlig ansökan om utträde.
Fråga därom upptogs i motioner vid 1953 års riksdag, vilka avslogs av riksdagen.
I ärendet avgavs remissyttranden, däribland av Frikyrkliga samarbetskommittén,
som bl. a. anförde:
Samarbetskommittén företräder avgjort den uppfattningen, att en konsekvent
tillämpning av religionsfrihetens princip när det gäller medlemskap
i svenska kyrkan skulle kräva att detta medlemskap —- icke dess motsats:
utträdet ur denna kyrka — gjordes beroende av en aktiv handling från medborgarnas
sida. I väntan på att ett underlag skall skapas för en lagstiftning
efter dessa linjer synes det angeläget, att allt som är möjligt göres för att
undanröja de praktiska olägenheter som det nuvarande systemet medför.
Ärendets fortsatta behandling inom riksdagen saknar intresse i förevarande
sammanhang.
I anledning av framställning av 1959 års riksdag framlade Kungl. Maj :t
till 1963 års riksdag förslag om införande jämväl av skriftlig utträdesansökan
(prop. nr 146). Till grund för ändringsförslaget låg en inom justitiedepartementet
upprättad promemoria som remissbehandlats. Av remissinstanserna
uttalade Förbundet för religionsfrihet bl. a.:
Det enligt förbundets mening i princip enda tillfredsställande systemet,
vars införande förbundet dock tror kommer att dröja många år, är att
var och en som önskar vara medlem i något trossamfund skall anmäla eller
begära sitt inträde i detta samfund.
Propositionen bifölls av riksdagen.
Författningsutredningen föreslog (SOU 1963: 16) att i en blivande regeringsform
skulle införas en regel av innehåll, att svensk medborgare skall
njuta åsiktsfrihet, yttrandefrihet och tryckfrihet, religionsfrihet samt församlingsfrihet
och föreningsfrihet. Medborgarna äga sålunda, hette det vidare
i det föreslagna stadgandet, enligt vad i grundlag och annan lag närmare
stadgas, fritt uttrycka tankar och åsikter, fritt meddela och mottaga
uppgifter och underrättelser, fritt bekänna och utöva sin religion samt fritt
sammankomma och fritt sammansluta sig för allmänna eller enskilda syften.
I motiven berörde författningsutredningen icke närmare den problemställning,
som uppdrages i nu förevarande motion.
Utskottet
Såsom framgår av redogörelsen ovan har frågan om kollektiv anslutning
av fackföreningsmedlemmar till politiskt parti vid olika tillfällen behandlats
av riksdagen. Riksdagen har sålunda såväl år 1950 som år 1965 avslagit
motioner som syftat till lagstiftning innebärande förbud mot kollektiv anslutning
av fackföreningsmedlemmar till politiskt parti.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 17 år 1966
7
Vad angår den av motionären aktualiserade frågan om sättet för anslutning
till religiöst samfund förhåller det sig visserligen så, att flertalet
svenska medborgare formellt genom födelsen inträder som medlemmar i
svenska kyrkan. Beträffande nu rådande ordning bör emellertid antecknas,
att den som fyllt aderton år själv kan anmäla sitt utträde ur svenska
kyrkan. Formerna för sådan anmälan har med verkan från och med år
1964 betydligt förenklats. Utredningen kyrka—stat är vidare enligt vad
utskottet inhämtat för närvarande sysselsatt med att utreda frågan om
medlemskap i svenska kyrkan, och betänkande vari frågan behandlas kan
väntas bli avlämnat nästa år.
Med hänvisning till det ovan anförda och då utskottet icke finner skäl för
införande i grundlag av sådant förbud som motionären avser, avstyrker utskottet
motionen.
Utskottet hemställer alltså,
att motionen II: 62 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 22 februari 1966
På konstitutionsutskottets vägnar:
TORSTEN ANDERSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Georg Pettersson*, Torsten Andersson,
Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Erik Olsson, Carl
Albert Anderson, Dahlberg, Tistad och Svenungsson; samt
från andra kammaren: herrar Adamsson, Wahlund, Magnusson i Tumhult,
fru Thunvall, herrar Johansson i Trollhättan, Larsson i Luttra, Andersson
i Billingsfors, Zetterberg, Keijer och Werbro.
* Ej närvarande vid justeringen.
Särskilt yttrande
av herrar Sveningsson, Svenungsson och Werner:
I likhet med utskottets övriga ledamöter har vi funnit, att motionen
11:62 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Beträffande kollektivanslutning
till politiska partier är det emellertid angeläget för oss att särskilt
betona, att ställningstagandet endast avser frågan, om lagstiftningsåtgärder
bör vidtagas. Liksom reservanterna till allmänna beredningsutskottets
utlåtande 1965:35 anser vi, att problemet bör angripas genom andra åtgärder.
MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660026
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.