Sök i Ratio Lex

Memorial angående granskning av de i statsrådet förda protokollen. Till konstitutionsutskottet har på gjord framställning blivit överlämnade de protokoll vilka förts i statsrådet efter dem som var föremål för granskning vid 1965 års riksdag

1966-04-20 · 104 sidor, varav 98 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 98 av 104 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1966:33, Memorial angående granskning av de i statsrådet förda protokollen. Till konstitutionsutskottet har på gjord framställning blivit överlämnade de protokoll vilka förts i statsrådet efter dem som var föremål för granskning vid 1965 års riksdag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

1

Nr 33

Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i

statsrådet förda protokollen.

Till konstitutionsutskottet har på gjord framställning blivit överlämnade

de protokoll vilka förts i statsrådet efter dem som var föremål för granskning

vid 1965 års riksdag (mem. nr 27) fram till början av innevarande

riksdag.

Vidare har en fråga om an.märkningsanledning väckts (i båda kamrarna )

och hänvisats till utskottet jämlikt § 57 riksdagsordningen. Detta ärende

redovisas härnedan under punkten 1 i avdelning B.

A

Utskottet har icke funnit anledning att tillämpa §106 regeringsformen.

B

Utskottet har icke funnit anledning att framställa någon anmärkning

jämlikt §107 regeringsformen.

I ett ärende har emellertid inom utskottet framställts ett anmärkningsgrkande

som avslagits. En redogörelse för detta ärende lämnas under punkten

1 nedan.

1. Höjningen av bilaccisen

(Finansdepartementet)

I pressmeddelanden den 1 resp. den 3 januari 1966 från finansdepartementet

meddelades bl. a., att regeringen hade för avsikt att föreslå en höjning

av den s. k. bilaccisen fr. o. m. den 1 januari 1966 och att proposition

i frågan beräknades bli avlämnad till riksdagen den 11 samma månad i

anslutning till statsverkspropositionen. Det sålunda aviserade författningsförslaget

framlades i proposition nr 10 på förutskickad dag och antogs av

riksdagen den 2 februari 1966, varefter kungörelse om ändringen utfärdades

den 4 februari (SFS nr 19).

Vid kamrarnas plenum den 12 januari 1966 framställde herr Holmberg

i första och herr Bohman i andra kammaren anmärkningsanledning mot

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. ,r> samt. 2 avd. Nr 33

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

statsrådet och chefen för finansdepartementet. Skrivelserna därom jämte i

överlämnade konvolut inneslutna skrivelser om anledningen till anmärkningen

har jämlikt 57 § riksdagsordningen remitterats till konstitutionsutskottet.

Sistnämnda skrivelser lyder sålunda:

Vid första/andra kammarens plenum denna dag har jag riktat anmärkning

mot Statsrådet och Chefen för finansdepartementet. Anmärkningen gäller att

Statsrådet och Chefen för finansdepartementet genom utfärdat meddelande

om höjning av omsättningsskatten på motorfordon fr. o. m. den 1 januari

1966 åsidosatt riksdagens beskattningsrätt.

Angående de närmare omständigheterna i ärendet och bl. a. frågan om

retroaktiv lagstiftning får utskottet hänvisa till en inom utskottet upprättad

promemoria, vilken bifogas detta memorial som bilaga 1.

Statsrådet och chefen för finansdepartementet har i ovannämnda pressmeddelanden

tillkännagivit att regeringen hade »för avsikt att föreslå» höjningen

av bilaccisen fr. o. m. den 1 januari 1966. Med meddelandena har

åsyftats att importörerna och de svenska bilfabrikanterna skulle ges tillfälle

att, i den mån de ville, vid försäljning preliminärt ta ut ett merbelopp

som motsvarade den föreslagna skatten. Att så också i verkligheten kom att

ske var säkerligen erforderligt för att den sedermera av riksdagen beslutade

retroaktiva skatten skulle kunna av statsverket uppbäras utan besvärande

ingripanden mot de enskilda medborgarna. Det är vidare att märka,

att nämnda förfarande kom till stånd enbart genom frivilliga åtgärder från

de skattskyldigas sida; något tvång därtill har varken antytts i pressmeddelandena

eller utövats av någon myndighet. Påståendet att statsrådet åsidosatt

riksdagens beskattningsmakt är därför, såvitt påståendet må avse att

merbeloppen erlagts av köparna »i förtid», enligt utskottets mening utan

grund. Oavsett vilken inställning riksdagens ledamöter hade till förslaget

om retroaktivitet — och förslaget i sig kränkte icke riksdagens eller andra

intressen, särskilt som riksdagen ensam hade beslutanderätten — finner

utskottet att riksdagen hade full valfrihet vid sitt ställningstagande. Riksdagen

hade sålunda kunnat, vilket bevillningsutskottet även föreslog, slopa

retroaktiviteten och i stället meddela bestämmelser om en tillfällig skatt på

motorfordon. Ej heller såvitt nu angivna frågor åsyftas med påståendet om

åsidosättande, kan utskottet finna att riksdagens beskattningsmakt åsidosatts.

Utskottet har av anförda skäl icke funnit sig böra framställa någon anmärkning

på grundval av ifrågavarande anmärkningsanledningar.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,

Sveningsson, Carl Albert Anderson, Dahl*, Dahlén*, Hernelius, Sörlin*,

Dahlberg* och Tistad; samt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

3

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, von

Friesen*, Henningsson, Magnusson i Tumhult, fru Thunvall*, herrar Johansson

i Trollhättan, Hamrin i Jönköping, Larsson i Luttra och Boo.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Sveningsson, Hernelius och Magnusson i Tumhult, vilka ansett,

att utskottets yttrande efter strecket hort ha följande lydelse:

En närmare granskning av texten i de två pressmeddelandena visar enligt

utskottets mening klart, att statsrådet har gjort intrång på riksdagens

heskattningsmakt.

I meddelandet den 1 januari heter det sålunda: »Avsikten är att den högre

bilaccisen skall tas ut redan från och med årsskiftet 1965/66.» Lydelsen

utsäger sålunda direkt att utfärdaren av meddelandet ger ett påbud till de

skattskyldiga och till de myndigheter som hade att tillämpa bestämmelserna

om bilaccisen. Meningen i fråga har ej heller försetts med några reservationer.

En naturlig sådan reservation skulle enligt utskottets mening ha

varit exempelvis »om riksdagen antager förslaget». Någon sådan reservation

förekommer — anmärkningsvärt nog — ingenstädes i meddelandena.

Det första pressmeddelandet avsåg utan tvivel ätt vara ett påbud till de

för bilaccisen redovisningsskyldiga att ta ut ett skattebelopp som riksdagen

icke beslutat. Redan genom detta meddelande skedde sålunda ett brott såväl

mot 57 § regeringsformen och mot 60 § (förbud att höja skatt utan riksdagens

medgivande) som ock mot 73 §, där det bl. a. heter ätt inga nya

pålagor må utan riksdagens fria vilja och samtycke påbjudas, uppbäras

eller fordras.

Nämnda överträdelse av grundlagens bestämmelser framstår med full tydlighet

genom innehållet i det andra pressmeddelandet. Där heter det nämligen

:

I finansdepartementets pressmeddelande den 1 januari 1966 om höjning

av den s. k. bilaccisen angavs att den högre bilaccisen skulle tas ut redan

från och med årsskiftet 1965/66.

Härigenom fastslogs sålunda att det första meddelandet handlade om en

höjning som skulle tas ut redan fr. o. m. årsskiftet.

Som framgått ovan har de redovisningsskyldiga grossisterna och fabrikanterna

på grund av vad som anges i meddelandena också tagit ut skattebeloppen

redan från och med den 1 januari 1966. Hade riksdagen inte antagit

retroaktiviteten, skulle dessa belopp måst återbetalas till köparna. Att uppbärandet

av skattebeloppen sålunda kunde ha kommit att klart framstå som

ett övergrepp mot de enskilda köparna, skulle utan tvivel ha kunnat få till

resultat skadeståndsanspråk från de drabbades sida. Även detta torde utvisa

hur helt stridande mot svensk rättstradition finansministerns åtgärd var

och vilka svårigheter som uppkommer, om regeringen eller någon av dess

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

ledamöter vidtar åtgärder för att säkerställa effektuerandet av en blott tilltänkt

lagbestämmelse, i detta fall inom skatteområdet dessutom där regeringen

icke hade någon rätt att bestämma lagstiftningens innehåll.

Av anförda skäl har utskottet funnit sig böra framställa anmärkning jämlikt

107 § regeringsformen mot chefen för finansdepartementet, statsrådet

Gunnar Sträng.

C

Utskottet har vid behandlingen av fyra ärenden funnit anledning till

uttalanden utan åberopande av § 107 regeringsformen.

Redogörelser för dessa ärenden lämnas under punkterna 2—5 nedan.

Vidare har vid behandlingen av fyra ärenden framställts yrkanden om

uttalanden utan åberopande av § 107 regeringsformen som avslagits.

Redogörelser för dessa ärenden lämnas under punkterna 6—9 nedan.

2. Vissa expropriationsärenden

(Kommunikationsdepartementet)

Enligt 1 § 1 st. 16. expropriationslagen kan fastighet, som tillhör annan

än kronan, tagas i anspråk genom expropriation, om Konungen prövar det

nödigt för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse

och därmed sammanhängande anordningar eller för att eljest

i kommuns ägo överföra mark, som icke är tätbebyggd, för upplåtelse med

tomträtt. Kungl. Maj:t är tillståndsbeviljande myndighet i fråga om själva

rätten att expropriera. Vid beviljande av tillstånd bestämmer Kungl. Maj:t

också vilket område expropriationen må omfatta.

Nämnda regler infördes i expropriationslagen genom en lag som trädde

i kraft den 1 april 1950. Till grund för lagstiftningen låg förslag av markutredningen

och proposition 1949: 184. Länsstyrelsen i Hallands län och

Bankföreningen hade föreslagit, att expropriation skulle medges först i stadseller

byggnadsplanestadiet. Länsstyrelserna i Södermanlands och Kopparbergs

län samt handelskamrarnas nämnd föreslog att kommunerna åtminstone

borde förete en generalplan över området. Sistnämnda länsstyrelse

framhöll särskilt, att det ej kunde godtagas, att ett tätbebyggelsebehov under

alla förhållanden skulle tillgodoses i första hand utan större hänsyn till

markens lämpliga användande för jordbruk. Om ej skyldighet att förete

generalplan infördes, borde i lagtexten stadgas, att lantbruksnämnden skulle

höras över ansökan om expropriation av mark inom område, där stadsplan

eller byggnadsplan ej gällde. Länsstyrelsen erinrade om att det förutsatts

att regionala planer skulle uppgöras angående markens framtida användningssätt

och att dessa planer borde iakttagas vid beviljandet av expropriation.

I annat fall rubbades ramen för den jordbruksplanering, som lantbruksnämnderna

var satta att genomföra.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966 5

Departementschefen angav, att lantbruksnämnderna borde höras om

expropriationsfrågan uppkom redan innan uppdelningen av marken avgjorts

vid general- eller regionplanering. Departementschefen anförde

härom:

Frågan om expropriationsrättens förhållande till planläggningsarbetets

fortskridande hänger nära samman med ett spörsmål, som i remissyttrandena

mera ingående dryftats av länsstyrelsen i Kopparbergs län, nämligen

det problem som uppkommer då intresset av tätorternas utveckling kolliderar

med intresset av att områden som äro särskilt lämpade för jordbruk

bibehållas för denna användning. Såsom länsstyrelsen betonat är det vid

general- och regionplaneringen som denna fråga bör uppmärksammas. Det

säger sig självt att, sedan man därvid preciserat vilka områden som skola

behållas för jordbruksändamål och vilka som avses för tätorternas utveckling,

endast de senare områdena böra kunna exproprieras för detta ändamål.

Skulle frågan om expropriation undantagsvis uppkomma redan innan denna

uppdelning avgjorts vid general- eller regionplanering, måste den

emellertid beaktas i expropriationsärendet, och lantbruksnämnden bör då

höras varjämte gemensam beredning med jordbruksdepartementet bör äga

rum. På liknande sätt kan för övrigt kommunens expropriationsintresse få

vägas även mot andra särintressen exempelvis när marken i fråga tillhör

ett industriföretag som inköpt den för att säkra sitt behov av utrymme för

väntad framtida utvidgning av företaget.

Andra lagutskottet, vars utlåtande godkändes av riksdagen, anslöt sig till

vad departementschefen anfört i fråga om erforderlig grad av bevisning

och aktualitet.

Konstitutionsutskottet har under dechargearbetet granskat Kungl. Maj :ts

praxis i fråga om expropriation för tätbebyggelseändamål, med särskild

hänsyn till frågan huruvida, på sätt departementschefen angett och riksdagen

godkänt, lantbruksnämnd hörts och gemensam beredning med jordbruksdepartementet

ägt rum i de fall detta sålunda bort ske. Utskottet har

därvid särskilt uppmärksammat följande tre fall, i vilka lantbruksnämnd

ej hörts och ej heller gemensam beredning skett med jordbruksdepartementet.

1. Den 26 februari 1965 meddelade Kungl. Maj :t Skövde stad rätt att för

säkerställande av att mark på skäliga villkor blev tillgänglig för tätbebyggelse

och därmed sammanhängande anordningar expropriera vissa

stadsägor och stadsägoområden.

Stadens ansökan om expropriation är dagtecknad den 27 juli 1964. I

ansökningen uttalar staden: »De med det sökta expropriationstillståndet

avsedda områdena utgör delar av Havstena och Käpplunda byar, ursprungligen

ren jordbruksmark och fortfarande i stor utsträckning brukad som

sådan. Såsom ofta är fallet i dylika byar i städernas ytterområden har

några lägenheter avsöndrats eller avstyckats för bostadsändamål.»

Byggnadsstyrelsen som tillstyrkt ansökan yttrade: »De till expropriation

ifrågasatta områdena är belägna omedelbart norr om stadens detalj planelagda

del. Vissa av områdena är enligt den för staden i slutet av 1940-talet

upprättade generalplanen avsedda att exploateras för bebyggelse (egna
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

(i

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

hem o. dyl. samt industri), medan andra områden angivits för parkändamål,

handelsträdgårdsverksamhet samt jordbruk och skogsbruk. Generalplanen

är emellertid med hänsyn till den snabba utveckling som staden

sedan undergått föråldrad och undergår för närvarande revidering. De

preliminära resultat av denna revidering som nu föreligger synes med

all tydlighet visa att stadens fortsatta utbyggnad bör ske mot norr samt

att de angivna områdena är lämpliga för tätbebyggelse och därmed sammanhängande

anordningar.»

2. Den 20 augusti 1965 beslöts i t. f. regering, att meddela Halmstads stad

rätt att, för säkerställande av att mark på skäliga villkor är tillgänglig

för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar, expropriera

viss mark inom Frennarpsområdet och inom området mellan Göteborgsvägen—Nissastigen

och den blivande norra infartsleden. — Marken omfattade

ca 95 hektar, varav sistnämnda del ca 10 hektar.

Staden hade i ansökningen anfört bl. a.: »Av det stora markområdet öster

om Nissan, i föreliggande framställning sammanfattningsvis benämnt

Frennarpsområdet, är större delen fortfarande jordbruks- och skogsmark,

för vilken någon form av detaljplan aldrig uppgjorts. För viss del av området

gäller däremot stadsplan, fastställd den 19/9 1947 och den 30/12

1947 ---. Det mindre markområdet mellan Göteborgsvägen—Nissastigen

och blivande norra infartsleden användes för jordbruksändamål och har icke

varit föremål för detaljplanering.»

Markägaren yttrade i skrivelse till länsstyrelsen hl. a.: »Såsom framgår

av ansökningen, har stadsplan fastställts för en mindre del av det s. k.

Frennarpsområdet. I övrigt finns däremot varken stadsplan eller annan

detaljplan för något av de till expropriation avsedda områdena. Ej heller

finnes fastställd eller annan generalplan för områdena eller någon del därav.

3. Den 29 oktober 1965 beslöt Kungl. Maj :t, att meddela Jonstorps kommun

rätt att, för säkerställande av att mark på skäliga villkor är tillgänglig

för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar, expropriera

fastigheterna Jonstorp 949 och 950 och vissa områden om tillhopa ca 3,19

hektar av fastigheterna Jonstorp 95, 914, 925 och 33‘.

Av marken ifråga var 914 i gällande byggnadsplan disponerad för idrottsoch

rekreationsändamål. I nämnda byggnadsplan ingick även ett mindre

område av 93, vilket enligt planen var avsett för idrottsändamål. Såvitt framgår

av handlingarna i ärendet omfattades övrig mark icke av någon gällande

plan. Däremot bifogades i ärendet ett upprättat skissförslag till hvgguadsplan

enligt vilket, frånsett delen av 9\ marken skulle exploateras för

bostadsändamål.

Ansökningen hade bestritts av bl. a. ägaren till 9r> och 949. Denne anförde,

att hans jordbruk omfattade 18 hektar odlad mark, vilket vore minimum

för att man skulle kunna existera på det. Det markområde som avsågs

med ansökningen, del av 95 samt hela 949, vore för honom särskilt värdefullt,

eftersom det lämpade sig mycket bra för tidig potatis och grönsaker

på grund av sin varma drivande jord och skyddade läge. Det kunde inte

hl i någon större olägenhet för kommunen om den inte finge förvärva detta

markområde, eftersom det låg i utkanten, avskilt med en 6 meter bred väg.

En närmare redogörelse för dessa ärenden och förarbetena till lagstiftningen

samt en sammanställning av omständigheterna i de av Kungl. Maj :t

under tiden jan.—ang. 1965 avgjorda ärendena rörande expropriation för

tätbebyggelse fogas till detta memorial som bilaga 2.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

7

Som framgått ovan innebär departementschefens av riksdagen godkända

uttalande, att vederbörande lantbruksnämnd bör höras då expropriationsansökan

avser jordbruksmark, som inte genom bebyggelseplaner avskilts

för annat ändamål. Statsmakternas mening har uppenbarligen varit, att en

planutredning för ifrågavarande mark skulle komma till stånd i ärendet

och att lantbruksnämnden därvid skulle höras i frågan huruvida marken

borde behållas för jordbruksändamål. Lantbruksnämnderna medverkar

som bekant också vid uppgörandet av regionplanerna, då ställning tas till

motsvarande fråga i större sammanhang. Departementschefen har -— och

enligt utskottets mening med fog — antagit att lantbruksnämnderna bör

höras för att jordbruksintresset skall kunna tillbörligen beaktas. Nämnda

intresse är naturligtvis, liksom kommunernas intresse att utnyttja marken

till tätbebyggelse, ett intresse av allmän karaktär (jfr den i 22 § instruktionen

för lantbruksnämnderna dem ålagda skyldigheten att handha åtgärder

för jordbrukets yttre rationalisering och att medverka vid planeringar berörande

landsbygden).

I samtliga ovan nämnda tre fall har, utan att lantbruksnämnderna hörts,

tillstånd getts att för tätbebyggelse expropriera jordbruksmark, fastän det

inte i planärende avgjorts att marken skulle användas för annat än jordbruk.

I ett fall (Skövde) har till och med mark tagits i anspråk som enligt

gällande plan skulle användas för jordbruksändamål. Lantbruksnämnderna

hade uppenbarligen bort höras i ärendena, och gemensam beredning med

jordbruksdepartementet hade bort äga rum.

Vad sålunda uppmärksammats och sin uppfattning därom har utskottet

— som även föregående år (mem. 27 s. 18) fann anledning att i anledning

av dechargegranskningen understryka vikten av att regeringsärenden noga

bereds — velat för riksdagen

tillkännagiva.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,

Sveningsson, Carl Albert Anderson, Dahl*, Dahlén*, Sörlin*, Dahlberg*,

fröken Stenberg och herr Tistad; samt

från andra kammaren: herrar Nilsson i Östersund, Henningsson,

Magnusson i Tumhult, fru Thunvall*, herrar Johansson i Trollhättan,

Larsson i Luttra, Andersson i Billingsfors, Keijer, Werbro och Boo.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Georg Pettersson, Carl Albert Anderson, Dahl, Sörlin, Dahlberg,

Nilsson i Östersund, Henningsson, fru Thunvall, herrar Johansson i Trollhättan

och Andersson i Billingsfors, vilka ansett, att utskottets yttrande efter

strecket bort ha följande lydelse:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Vid lagstiftningens tillkomst har visserligen uttalats att lantbruksnämnderna

för visst fall borde höras och gemensam beredning med jordbruksdepartementet

äga rum. Anvisningen därom gavs emellertid inte ovillkorlig

karaktär. Kungl. Maj :t äger således, särskilt om det framstår som fullt

klart att tillstånd bör beviljas, underlåta att höra lantbruksnämnderna.

Sådana fullt klara fall förekommer ofta enligt vad den verkställda undersökningen

av praxis utvisat. Utskottet har ej heller funnit utredningen i

ovannämnda tre ärenden visa annat än att de är av sådan karaktär. Att i sådana

fall fördröja remissbehandlingen med yttranden från lantbruksnämnderna

torde inte vara befogat, särskilt som expropriationsärendenas

behandling redan nu tar lång tid. Som framgår av utredningen har samtliga

remissinstanser uttalat sig i tillstyrkande riktning; det hade naturligtvis,

om vederbörande länsstyrelse funnit frågan tveksam, varit enkelt för länsstyrelsen

att inhämta lantbruksnämndens mening. Av praxisundersökningen

framgår att så skett i ett fall angående expropriation i Gävleborgs län. Att

det ej skett i ovannämnda tre fall bestyrker utskottets uppfattning om

ärendenas karaktär.

På grund av det anförda finner utskottet att den verkställda undersökningen

inte ger anledning till erinran mot handläggningen av ifrågavarande

ärenden.

3. Förläggningen av skola i Gagnefs kommun

(Ecklesiastikdepartementet)

Genom beslut den 30 december 1965 avgjorde Kungl. Maj:t ett besvärsmål

avseende skolbyggnad för grundskolans högstadium i Gagnefs kommun.

Detta beslut har blivit föremål för uppmärksamhet under dechargearbetet.

Utskottet hänvisar rörande frågorna om beslutets författningsmässiga

grundval och de närmare omständigheterna i ärendet till bilaga 3.

Här må i korthet antecknas följande huvudpunkter i ärendet.

Den 18 december 1959 beslöt kommunalfullmäktige i Gagnef att till behandling

upptaga frågan om placering av blivande centralskola. Länsskolnämnden

hade i sin planläggning av den framtida skolan ansett, att

Gagnefs kommun skulle utgöra eget enhetsskoledistrikt med högstadieort

förlagd till Djurås. Med anledning härav beslöt kommunalfullmäktige bl. a.

att centralskolan för enhetsskoleverksamheten skulle placeras på visst område

i Djurås. Detta beslut fattades enhälligt och blev ej överklagat; mot

samtliga fortsättningsvis nämnda kommunala beslut avgavs däremot reservationer

avseende förläggning till Mockfjärd.

Med anledning av en utav länsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen

\erkställd regionalutredning, vari föreslagits att Gagnefs och Floda kommuner

skulle utgöra en s. k. C-region med centralort i Mockfjärd, samt att enhetsskolans

högstadium enligt arbetsmarknadsstyrelsens anvisningar borde

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1066

9

förläggas till centralorten, hölls ett gemensamt sammanträde med kommunalnämndernas

ledamöter i Gagnets och Floda kommuner i juni 1960.

Därvid bestämdes, att rekommendera en ny enhetsskoleutredning som skulle

sikta på ett eventuellt samgående mellan de båda kommunerna till ett gemensamt

enhetsskoledistrikt. Kommunalfullmäktige i Gagnet följde icke

kommunalnämndens rekommendation utan beslöt den 27 oktober 1960 i

enlighet med skolstyrelsens förslag att underdånig framställning måtte

göras om medgivande för kommunen att fr. o. m. 1961—1962 få påbörja

försöksverksamhet med nioårig obligatorisk skola att successivt införas

med början i årskurserna ett och fem, samt att bemyndiga skolstyrelsen

att ingå till skolöverstyrelsen med hemställan om prövning av lokalbehovet

för centralskolan med högstadiet förlagt till Djurås.

I skrivelse till länsskolnämnden meddelade skolöverstyrelsen sedermera,

att den med hänsyn till riksdagens dåmera fattade beslut oan grundskolereformen

avstyrkt ifrågavarande ansökan i vad den avsåg försöksverksamhet

med enhetsskola, samt anmodade nämnden att inkomma med

nytt yttrande i ärendet. Med anledning av denna skrivelse anmodade

nämnden kommunalfullmäktige att inkomma med yttrande. Den 17 december

1962 beslöt fullmäktige, »att uppdraga åt skolstyrelsen att i enlighet

med tidigare verkställd utredning, ingiva en underdånig framställning

om införandet av grundskola i Gagnefs kommun fr. o. m. läsåret

1963/64, samt att uttala, att därest det blir aktuellt att sammanföra högstadierna

inom Floda och Gagnefs kommuner till ett högstadieområde, förläggningsorten

ändock bör vara den tidigare av kommunalfullmäktige beslutade

platsen i Djurås».

Drygt ett år senare, den 19 december 1963, fastställde Kungl. Maj :t plan

för indelning av Kopparbergs län i kommuner, innebärande att Floda

och Gagnefs landskommuner skulle bilda gemensamt kommunblock (se

SFS 1964: 162). Samma dag förklarade Kungl. Maj :t med stöd av 41 § första

stycket och 42 § skollagen, att vederbörande myndigheter skulle vid planeringen

av grundskolans högstadieorganisation utgå från att Floda landskommun

skulle ingå i elevområdet för högstadiet i Gagnefs landskommun.

I anslutning härtill utfärdades en förteckning över elevområden för högstadier

av grundskolan i Kopparbergs län, varav framgår bl. a. att högstadiet

skulle förläggas till Gagnefs landskommun, samt att högstadiets förläggning

inom kommunen icke var bestämd.

Med anledning av detta Kungl. Maj :ts beslut infordrade länsskolnämnden

yttrande från Gagnefs kommunalfullmäktige rörande högstadieundervisningens

anordnande. Vid sammanträde den 10 april 1964 förklarade fullmäktige

att »det förhållandet, att Kungl. Maj :t . . . angivil, att till Gagnefs

kommuns högstadieområde skall hänföras Floda kommun, ändrar icke

den av fullmäktige tidigare intagna ståndpunkten i skollokaliseringsfrågan,

nämligen att centralskolan skall förläggas i Djurås».

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Genom beslut den. 29 december 1964 verkställde länsskolnämnden lokalbehovsprövning

för centralskolan i Djurås. över detta beslut anfördes besvär

hos Kungl. Maj :t. De klagande ansåg av olika skäl, att högstadiet i stället

borde förläggas till Mockfjärd samt att länsskolnämndens beslut därför

»tillkommit på oriktiga grunder».

I besvärsärendet avgavs yttranden bl. a. av skolöverstyrelsen, länsstyrelsen

och länsskolnämnden i Kopparbergs län samt skolstyrelserna i Floda och

Gagnefs kommuner. Argument framfördes till förmån för såväl Gagnef som

Mockfjärd som lämplig skolort.

I Kungl. Maj:ts beslut den 30 december 1965 förklarades »med hänsyn

till föreliggande särskilda omständigheter---att vederbörande myndig
heter

vid planeringen av grundskolans organisation skola utgå från att högstadiet

skall förläggas till Mockfjärd». Till följd härav fann Kungl. Maj:t

skäligt att undanröja länsskolnämndens beslut och visa ärendet åter till

nämnden för ny behandling.

Förevarande ärende gäller i första hand vilken myndighet som äger

besluta om förläggning av skola. Frågan är om bestämmanderätten skall

anses tillkomma kommunerna eller om länsskolnämnderna — och därmed

i fall av besvär Kungl. Maj :t i statsrådet — skall tillerkännas befogenhet att

besluta i ämnet.

Av den företagna rättsutredningen framgår, att författningsstöd saknas

för ett statligt inflytande i dessa frågor. Sålunda innehåller skolstadgan endast

bestämmelser om rätt för länsskolnämnd att förordna om skolas anordnande

och indragning men inte om skolas placering.

Enligt utskottets mening måste ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten

principiellt förutsätta uttryckligt författningsstöd. Den utomordentliga

betydelse, som den kommunala självstyrelsen äger för vårt samhällsskick

— och som bl. a. aktualiserat krav på dess grundlagfästande —

motiverar en sådan ståndpunkt. Som en följd härav bör enligt utskottets

mening den slutliga beslutanderätten beträffande förläggningen av en skola

anses tillkomma vederbörande kommun. Något annat synes inte heller ha

ifrågasatts i några motivuttalanden till gällande skolförfattningar; fastmera

har betydelsen av ett kommunalt initiativ på skolväsendets område framhållits

med stor styrka.

Ltskottet har sålunda funnit, att Kungl. Maj :t vid sitt ställningstagande

i förevarande ärende inte haft att ingå på en prövning av frågan om förläggningsplats

för den aktuella skolan. På spörsmålet, vilken plats som

kunnat anses lämpligast, har utskottet ej ingått.

Vad sålunda förekommit och sin uppfattning därom har utskottet velat

för riksdagen

tillkännagiva.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,

Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Carl Albert Anderson, Dahl*,

Dahlberg*, fröken Stenberg, herrar Tistad och Svenungsson; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Henningsson, Magnusson i

Tumhult, Johansson i Trollhättan, Hamrin i Jönköping, Andersson i Billingsfors,

Keijer, Nilsson i Kristianstad, Boo och Gustafsson i Stenkyrka.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Georg Pettersson, Damström, Carl Albert Anderson, Dahl, Dahlberg,

Adamsson, Henningsson, Johansson i Trollhättan, Andersson i Billingslors

och Nilsson i Kristianstad, vilka ansett, att utskottets yttrande efter

strecket bort ha följande lydelse:

Av den inom utskottet verkställda utredningen framgår, att länsskolnämnderna

skall ha inseende över skolorna i länet och sörja för en ändamålsenlig

organisation av skolväsendet. Nämndernas befogenheter har närmare

angetts i skolstadgan. Enligt utskottets mening måste det anses vara förutsatt

i lagstiftningen att länsskolnämnd äger rätt att bestämma om skolas

förläggning. Sålunda vilar bl. a. skolstadgans 2 kap. 28 §, vari stadgas att

länsskolnämnden vid särskilda skäl äger föreskriva anordnande eller indragning

av skolenhet i kommun, uppenbarligen på tanken att länsskolnämnden

skall ha rätt att jämväl bestämma en skolas placering.

Med anledning härav och då den av Kungl. Maj :t beslutade förläggningsorten

för grundskolans högstadium inom kommunblocket måste anses lämpligare

än den som beslutits av kommunalfullmäktige, har utskottet inte

funnit anledning till erinran mot handläggningen av förevarande ärende.

4. Tillstånd till lotteri

(Handelsdepartementet)

Genom beslut den 3 december 1965 biföll Kungl. Maj:t en ansökan av

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti och Sveriges socialdemokratiska

ungdomsförbund att få anordna ett varulotteri. Av handlingarna i ärendet

framgår i huvudsak följande.

För lotteriet angavs i ansökan följande plan. Loltförsäljningen skulle

pågå under tiden den 1 mars—den 31 augusti 1966 med en försäljning av

serier om niotusen lotter under envar av månaderna mars—augusti. Dragning

skulle för varje serie verkställas eu gång i månaden. Priset för varje

lott hade bestämts till fyrtiofem kronor, vilket belopp även innefattade

stämpelskatt. Vinsterna skulle utgöras av svenska statens premieobligationer,

dock att de tre högsta vinsterna kunde utbytas mot varuföremål

(bilar, båtar etc.). Vinsternas sammanlagda värde, lotteriskatt inberäknad,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

skulle uppgå till minst tvåhundratvåtusenfemhundra kronor för varje

dragning. Högsta vinstvärdet beräknades till etthundratusen kronor och

det lägsta till femtio kronor. Lotteriets överskott avsågs i första hand användas

till ifrågavarande organisationers ledarutbildning och studieverksamhet.

Över ansökningen infordrades yttranden från dels överståthållarämbetet,

dels Svenska Penninglotteriet AB.

överståthållarämbetet förklarade sig icke ha något att erinra mot framställningen.

Ämbetet ifrågasatte dock om icke lågvinsterna, med hänsyn

till det höga lottpriset, borde utgöras av två stycken premieobligationer

i stället för en.

Svenska Penninglotteriet AB ställde sig tveksamt till bifall till ansökningen.

Bolaget anförde att ifrågavarande lotteri, som skulle få en total omslutning

av 2 430 000 kronor, skulle bli det största dittills med premieobligationer

som vinster. Dessutom skulle det bli det enda lotteri där alla

vinster skulle kunna uttagas i dylika värdepapper. I förhållande till övriga

lotterier skulle det jämväl skilja sig genom dels det höga lottpriset och dels

det höga värdet på den högsta vinsten. Med hänsyn till dessa omständigheter

befarade bolaget, att lotteriet skulle kunna negativt påverka bolagets

egen lottförsäljning, med bl. a. ett inkomstbortfall för statskassan som följd.

Beträffande gällande bestämmelser och tillämpad praxis in. in. lämnas

vissa upplysningar i bilaga 4.

De ändamål som må tillgodoses genom lotterier har uttryckligen fastslagits

i lotteriförordningen. Sålunda kan tillstånd erhållas till lotterier

som anordnas till förmån för bl. a. välgörande, kulturellt eller allmännyttigt

ändamål eller partipolitisk verksamhet.

Möjligheten för de politiska partierna att få anordna lotterier för att befrämja

sin verksamhet öppnades genom 1960 års ändringar i lotteriförordningen.

Som framgår av den inom utskottet verkställda utredningen skulle

Kungl. Maj :ts tillståndsgivning i sådana fall »handhas så att de politiska

lotterierna inte inkräktar på möjligheterna att tillgodose andra och mera

traditionella ändamål genom lotterier».

I det aktuella ärendet har tillstånd girats för ett lotteri med hög total omslutning,

höga lottpriser samt höga och lockande vinster. Tillstånd till ett

politiskt lotteri av denna storlek har, såvitt utskottet har sig bekant, icke

tidigare lämnats. Enligt utskottets mening måste det stå utom tvekan, att ett

lotteri som det förevarande kan inverka menligt på försäljningen för sådana

lotterier, som anordnas till förmån för välgörande, kulturella och allmännyttiga

ändamål. Härtill kommer att Kungl. Maj :ts beslut att medge ifrågavarande

lotteri måste bli prejudicerande i förhållande till andra politiska

partier, vilket förstärker beslutets ogynnsamma konsekvenser. Med hänsyn

härtill borde enligt utskottets mening Kungl. Maj :t ej ha bifallit den berörda

ansökningen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

13

Vad sålunda förekommit och sin uppfattning härutinnan har utskottet

ansett sig böra för riksdagen

tillkännagiva.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,

Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Carl Albert Anderson,

Dahl*, Hernelius, Dahlberg* och Tistad; samt

från andra kammaren: herrar Henningsson, Magnusson i Tumhult,

fru Thunvall*, herrar Hamrin i Jönköping, Andersson i Billingsfors, Andersson

i Storfors, Johansson i Dockered*, Carlsson i Tyresö*, Keijer och Gustafsson

i Stenkyrka.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Georg Pettersson, Damström, Carl Albert Anderson, Dahl, Dahlberg,

Henningsson, fru Thunvall, herrar Andersson i Billingsfors, Andersson

i Storfors och Carlsson i Tyresö, vilka ansett, att utskottets yttrande efter

strecket bort ha följande lydelse:

De ändamål som må tillgodoses genom lotterier har uttryckligen fastslagits

i lotteriförordningen. Sålunda kan tillstånd erhållas till lotterier som

anordnas till förmån för bl. a. välgörande, kulturellt eller allmännyttigt

ändamål eller partipolitisk verksamhet.

Möjligheten för de politiska partierna att få anordna lotterier för att befrämja

sin verksamhet öppnades genom 1960 års ändringar i lotteriförordningen.

Som framgår av den inom utskottet verkställda utredningen

skulle Kungl. Maj :ts tillståndsgivning i sådana fall »handhas så att de politiska

lotterierna inte inkräktar på möjligheterna att tillgodose andra och

mera traditionella ändamål genom lotterier».

Denna principiella uppfattning delas jämväl av utskottet. Det aktuella

lotteriet är emellertid enligt utskottets mening ej av sådan omfattning och

karaktär, att det inkräktar på de traditionella lotteriändamålen. Detta bestyrkes

även av de erfarenheter som vunnits sedan lottförsäljningen tagit

sin början.

Utskottet har av anförda skäl inte funnit anledning till erinran mot handläggningen

av ifrågavarande ärende.

5. Domstolsjurister i riksdagstjänst

(Justitiedepartementet)

I en skrivelse till statsrådets ledamöter den 19 november 1965 upptog

chefen för justitiedepartementet frågan om domstolsjuristers tjänstgöring

i offentliga uppdrag och angav riktlinjer som avsågs bli tillämpade beträffande

tjänstledighet för ifrågavarande ändamål för domstolsjurister vid

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 dr 1966

domstolar som hör till justitiedepartementet. Enligt den på skrivelsen

utsatta delgivningslistan sändes avskrifter för kännedom till ordförandena

i riksdagens konstitutions- och lagutskott, JK, JO, MO, hovrättspresidenterna,

ordföranden i nedre justitierevisionen samt statssekreterarna, expeditionscheferna

och rättscheferna. Skrivelsen i fråga har granskats i samband

med dechargearbetet utifrån synpunkten i vad mån densamma kunnat

Uppfattas som berörande riksdagens personalrekrytering.

Skrivelsen, utom ett sista stycke som är utan betydelse i detta sammanhang,

bär följande innehåll:

Under senare år har antalet domstolsjurister, som tjänstgör i departement

och utredningar, oavlåtligt ökat. Ännu för 6 å 7 år sedan ansågs alt antalet

under inga förhållanden borde få överstiga 80 ä 90. Situationen i dag är

den att antalet domstolsjurister, som tjänstgör i departement, utredningar,

riksdagsutskott och riksdagens övriga organ närmar sig 150.

Det är uppenbart att en sådan utveckling med hänsyn till den alltmer

ökande arbetsbördan för domstolarna inte kan få fortsätta. Särskilt betänkligt

är att ordinarie underrättsdomare i allt större utsträckning undandras

den dömande verksamheten. Det har också under senare år vid flerfaldiga

tillfällen i riksdagen uttalats farhågor för att särskilt underrätterna

icke kan fullgöra sina uppgifter på ett sätt och inom en tid som skäligen

kan begäräS. Utvecklingen innebär också att befordringsgången inom domstolsväsendet

rubbas. Hela antalet personer i domstolskarriären blir större

i förhållande till sluttjänsterna än som har varit avsett. Detta kan på längre

sikt verka ogynnsamt på rekryteringen.

I en promemoria den 23 juni 1965 från statsrådsberedningen har erinrats

om att anställning i departement av domstolsj urist förutsätter gemensam

beredning med det departement till vilket domstolen hör. Med anställning i

departement avsågs anställning inte bara såsom sakkunnig på rättssekretariat

utan också som heltidsanställd sekreterare eller expert i kommitté.

På förekommen anledning får jag härmed meddela, att följande riktlinjer

i fortsättningen kommer att tillämpas beträffande tjänstledighet för ifrågavarande

ändamål för domstolsjurister vid domstol som hör till justitiedepartementet.

Ordinarie underrättsdomare, dvs. borgmästare, häradshövding, rådman,

tingsdomare eller vattenrättsdomare, kan endast i rena undantagsfall beviljas

tjänstledighet för ifrågavarande ändamål. Anses medverkan av sådan

domare absolut nödvändig bör i regel särskild tjänst beredas honom i samband

varmed han utträder ur domarkarriären.

I fråga om annan domstols jurist skall gälla, att rättschefen eller annan

som handlägger frågan tar kontakt med expeditionschefen i justitiedepartementet

för diskussion om behovet av anställning av domstolsj urist. Tillstyrkes

från justitiedepartementet tjänstledighet för ändamålet — en restriktiv

bedömning måste under den närmaste tiden äga rum med hänsyn

till de allmänna domstolarnas nuvarande arbetsbörda och med hänsyn till

angelägenheten att även av andra orsaker nedbringa antalet i administrationen

tjänstgörande domstolsjurister — har vederbörande att ta kontakt

med anvisad hovrätt resp. nedre justitierevisionen, varefter förnyad gemensam

beredning med justitiedepartementet äger rum för bestämmande av

lämplig tid för tjänstledigheten m. in. Om överenskommelse om anställning

icke kan träffas med hovrättspresident eller ordföranden i nedre justitie
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

15

revisionen och det oaktat önskemål föreligger att anställa domstolsjurist,

bör förnyad kontakt tas med expeditionschefen i justitiedepartementet för

fortsatt gemensam beredning av ärendet.

Riksdagen har vid några tillfällen gjort principuttalanden om rekrytering

av personal till sina skilda organ och verk. Av särskild vikt är riksdagens

beslut år 1926 att godkänna ett av statsutskottet avgivet utlåtande

(nr 119), vari detta utskott med anledning av innehållet i en proposition förklarat

sig icke vilja underlåta att ».med bestämdhet uttala, att tjänstgöring

hos riksdagen, dess utskott eller revisorer ur det allmännas synpunkt är

fullt ut lika viktig som annan statstjänst, och att därför inga anordningar

vare sig av här angiven eller annan art må vidtagas, som äro ägnade att för

riksdagen eller dess nyss angivna delegationer försvåra erhållandet av de

tjänstemän, som av dem må anses önskvärda». Detta uttalande har senare

ånyo aktualiserats bl. a. genom konstitutionsutskottets av riksdagen godkända

utlåtande nr 8 år 1962, vari erinrades därom i samband med behandlingen

av vissa motioner. För riksdagens ombudsmäns vidkommande upptogs

motsvarande spörsmål av första lagutskottet i dess av riksdagen godkända

utlåtande nr 3 år 1962 i anledning av en framställning från JO. Utskottet

anförde bl. a., att det är synnerligen önskvärt, att ämbetsverken i

den mån inte särskilda hinder föreligger tillmötesgår de framställningar om

erhållande av personal, som kan komma att göras från JO:s sida. I två

likalydande motioner samma år hemställdes vidare, att riksdagen ville i

lämpligt sammanhang uttala som sin mening, att inga hinder av något slag

får resas som kan försvåra för riksdagen eller dess organ att till befattningshavare

förvärva de personer de anser sig behöva. I statsutskottets av riksdagen

godkända utlåtande över dessa motioner (nr 186) anfördes, att den

väckta frågan enligt utskottets mening erhållit en tillräcklig belysning genom

nyssnämnda båda utskottsutlåtanden tidigare samma år och att med

hänsyn härtill något uttalande i ämnet inte syntes påkallat. Slutligen må

nämnas, att riksdagen år 1963 godkände sammansatt konstitutions-, bankooch

första lagutskotts utlåtande nr 1, vari bl. a. förordades att riksdagen

ville uttala att från ämbetsmyndigheternas sida inte bör resas hinder mot

alt befattningshavare frigörs för tjänstgöring hos riksdagens ombudsmän,

då dessa framställer begäran därom.

Det bör antecknas, att av sådan domarpersonal, som avses i ifrågavarande

skrivelse, 8—10 brukar vara tjänstlediga för tjänstgöring hos riksdagen,

verken ej inräknade.

Den genom de ovan återgivna riksdagsuttalandena fastlagda principen,

alt hinder ej får läggas för riksdagen att erhålla tjänstemän, är av största

vikt för riksdagens självständighet och funktionsduglighet. Några egentliga

praktiska svårigheter att iakttaga nämnda princip föreligger inte heller med

hänsyn till riksdagstjänstcmänncns ringa antal. Av de bortåt 150 domstols
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

jurister, som tjänstgör i offentliga uppdrag, arbetar sålunda endast 8—10

hos riksdagen, vartill kommer vissa tjänstemän hos riksdagens ombudsmän.

Mot den angivna bakgrunden har utskottet uppmärksammat den skrivelse

till statsrådets ledamöter om domstolsjurister i offentliga uppdrag,

som sändes av chefen för justitiedepartementet den 19 november 1965.

Något undantag för riksdagstjänstgöring har inte gjorts i densamma. I stället

ger den intryck av att avse även sådant arbete. Sålunda har arbete hos

»riksdagsutskott och riksdagens övriga organ» medräknats då siffran 150

uppnåtts, och riktlinjerna anges avse »tjänstgöring för ifrågavarande ändamål»

utan någon begränsning som kan utesluta riksdagsarbete. Skrivelsen

har också officiellt delgetts bl. a. ordförandena i fyra av riksdagens utskott

sedan dessa uppförts på delgivningslistan, ett förfarande som redan i sig är

anmärkningsvärt; formell kommunikation mellan regering och riksdag

bör otvivelaktigt inte förekomma i dylika former.

Utskottet vill i anledning av skrivelsen understryka vikten av att riksdagen

gentemot Kungl. Maj :t och dess underlydande förvaltning med bestämdhet

fasthåller vid den princip, som kommit till uttryck i de förut berörda

riksdagsuttalandena.

Vad sålunda förekommit och sin uppfattning därom har utskottet velat

för riksdagen

tillkännagiva.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,

Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Erik Olsson, Carl

Albert Anderson, Sten Andersson, Tistad och Svenungsson; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, Henningsson,

Johansson i Trollhättan, Hamrin i Jönköping, Larsson i Luttra,

Andersson i Storfors, Werbro, Boo och Werner.

Reservation

av herrar Georg Pettersson, Damström, Erik Olsson, Carl Albert Anderson,

Sten Andersson, Adamsson, Nilsson i Östersund, Henningsson, Johansson

i Trollhättan och Andersson i Storfors, vilka ansett, att utskottets yttrande

efter strecket bort ha följande lydelse:

Ifrågavarande skrivelse har granskats med hänsyn till om den kunnat

anses inkräkta på riksdagens möjligheter att erhålla önskad personal.

Skrivelsen är ställd till statsrådets ledamöter och har endast för kännedom

delgetts ordförandena i fyra av riksdagens utskott, vilka med fog kunnat

antagas ha intresse för de berörda personalfrågorna. Utskottet bär inte

kunnat tolka skrivelsen så, att den skulle ådagalägga någon avsikt att

handla i strid med de riksdagsuttalanden, som ovan återgetts.

Av anförda skäl har utskottet inte funnit skäl till någon åtgärd i anledning

av ifrågavarande skrivelse.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

17

6. Ändringar i instruktioner

Utskottet har låtit företaga en undersökning av de under år 1965 gjorda

ändringarna i instruktionerna för statliga verk m. fl. Av undersökningen

framgår bl. a. följande.

År 1965 utfärdades 139 nya instruktioner. Av dessa ersatte 52 sådana som

utfärdats efter år 1960. I två fall ersattes under året tillkomna instruktioner

av nya sådana och i ett fall ändrades en ny instruktion samma år.

Utskottet har från statsrådsberedningen, som lett ifrågavarande arbete,

inhämtat närmare informationer därom. Därav bär framgått, att ändringarna

väsentligen betingats av dels i samband med departementsreformen

tillkomna nya bestämmelser i fråga om verkens rätt att själva utnämna

tjänstemän, dels i samband med statstjänstemannareformen antagna bestämmelser.

I de instruktioner, vari företagits sakliga ändringar, hade författningstexten

även moderniserats.

Såvitt utskottet kunnat finna har de materiella ändringarna varit erforderliga,

bl. a. för genomförandet av departementsreformen och statstjänstemannareformen,

vilka båda beslöts av riksdagen föregående år. Vad angår

de språkliga ändringarna har utskottet funnit riktigt, alt de givna tillfällena

utnyttjats för att ge författningstexten en enkel, klar och modern avfattning.

Utskottet, som inte funnit skäl att företaga någon detalj granskning av de

enskilda orden och uttrycken, finner således att ändringsarbetet utförts på

ett sätt som ej ger anledning till erinran.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,

Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Erik Olsson, Carl Albert Anderson*,

Hernelius, fröken Stenberg, herrar Sten Andersson* och Tistad;

samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, Henningsson,

Magnusson i Tumhult, Johansson i Trollhättan, Hamrin i Jönköping,

Larsson i Luttra, Andersson i Storfors, Werbro och Boo.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herr Torsten Andersson, fru Segerstedt Wiberg, herr Hernelius, fröken

Stenberg samt herrar Tistad, Magnusson i Tumhult, Hamrin i Jönköping,

Larsson i Luttra, Werbro och Boo, vilka ansett, att utskottets yttrande efter

strecket bort ha följande lydelse:

Under år 1965 har ett omfattande arbete utförts på ändringar av instruk2

— Bihang till riksdagens protokoll 1966. 5 samt. 2 avd. Nr 33

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

tioner för olika statliga verk och myndigheter. Detta arbete har sakligt sammanhängt

med departements- och statstjänstemannareformerna. Förutom

sakändringar har emellertid i stor utsträckning företagits en omfattande

språklig revision av instruktionerna.

Antalet ändringar och dessas art inger vissa betänkligheter. Särskilt har

utskottet uppmärksammat att i ett stort antal fall instruktioner, som utfärdats

så sent som 1961—1965, ersatts med nya under sistnämnda år. Även

i dessa fall har språkliga justeringar förekommit i betydande omfattning.

För att belysa arten av de språkliga ändringar som vidtagits i ett stort

antal instruktioner må följande exempel i korthet lämnas.

Instruktion

Utfär- dad år

Paragraf

Ursprunglig lydelse

Ny lydelse

Statens

1965

7

sju andra, av Kungl Maj:t

sju andra ledamöter, som

avtalsverk

särskilt utsedda ledamöter

Kungl. Maj:t utser särskilt

Statens

1963

2

i enlighet med

enligt

biografbyrå

förevisas

visas

»

3

tillika filmcensor

som även är filmcensor

suppleanter

supplenater

»

4

såsom

som

Beträffande rådets verk-

För rådets verksamhet gälla

samhet gäller vad därom är

särskilt föreskrivet

särskilda bestämmelser.

Kungl. Maj:ts

1965

19

Har beslut fattats av

I fråga om varje beslut av

departe-

(§ 18)

mentsin-

21

expeditionstiden

tiden för öppethållande;

struktion

Tiden då registratorskontor

hålles öppet;

tiden

»

24

etthundraåttio

180

*

26

etthundraåttio

180

Utskottets granskning har lett till uppfattningen, att det arbete, som nedlagts

på ändringar i instruktionerna, fått en alldeles för stor omfattning.

Det måste särskilt beaktas, att alla dessa ändringar medfört arbete både i

fackdepartementen och i efterhand hos vederbörande myndigheter, och att

särskilt språkändringarna uppenbarligen varit en arbetsuppgift av ytterst

ringa angelägenhetsgrad. I vissa fall har också innebörden av vidtagna formella

jämkningar i instruktionerna varit oklar. Utskottet anser, att språkliga

ändringar över huvud inte bort av Kungl. Maj :t vidtagas i sådana instruktioner,

som utfärdats under de senaste åren och därför måste antagas

redan ha haft en tillfredsställande avfattning, och att dessa justeringar

även i övrigt kunnat avsevärt begränsas. Utskottet vill också ifrågasätta om

inte vissa möjligheter förelegat att i något större utsträckning samordna

de ändringar, som vidtagits vid olika tillfällen och därmed nedbringa antalet

ändringar. Det väsentliga är emellertid språkändringarna, vilka framstått

som anmärkningsvärda redan från synpunkten att Kungl. Maj :ts kansli

över huvud haft tid till ett arbete av ifrågavarande slag.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

19

Vad sålunda uppmärksammats vid granskningen och sin uppfattning

därom har utskottet velat för riksdagen tillkännagiva.

7. Förordnande för domare att fullgöra administrativa uppgifter

(Jordbruksdepartementet)

Fastighetsbildningslagen innehåller i 5 kap. regler om avstyckning av område,

som ej ingår i tomtindelning. Sådant område må genom avstyckningsförrättning

avskiljas till särskild fastighet. Enligt 13, 14 och 15 §§ i deras

lydelser före den 1 januari 1965 hade magistraten bl. a. att meddela fastställelse

å sådan avstyckning. Enligt 21 § i dess lydelse före angivna datum

gällde att vad om magistraten i kapitlet stadgades skulle i Stockholm gälla

för överståthållarämbetet och i stad, som lydde under landsrätt, för KB

eller den Konungen därtill förordnade samt i samhälle eller annan ort

på landet, där bestämmelserna i kapitlet ägde tillämpning, för KB.

Genom lagändring den 20 november 1964 i samband med avskaffandet av

magistratsinstitutionen överflyttades ifrågavarande fastställelseprövning

och övriga bestyr enligt 13—15 §§ på länsstyrelserna. Även 21 § ändrades,

varvid första stycket fick det innehåll, att Konungen ägde för viss stad föreskriva

att vad i 13, 14 och 15 §§ sades om KB i stället skulle gälla den

Konungen förordnade (prop. 1964: 163, L1!) 36, rskr 325, SFS 662). Talan

mot beslut av den som förordnats föres enligt 22 § hos länsstyrelsen och

talan mot länsstyrelsens beslut hos Konungen.

Genom beslut den 17 december 1965 föreskrev Kungl. Maj:t, att vad i

5 kap. 13, 14 och 15 §§ fastighetsbildningslagen sägs om KB i stället skulle

tills vidare från och med den 1 januari 1966 gälla dels vederbörande ägodelningsdomare

vid rådhusrätten i städerna Södertälje, Norrköping, Linköping,

Jönköping, Kristianstad, Vänersborg, Karlstad, Örebro, Gävle och

Luleå samt — intill den 1 juli 1966 — Kristinehamn, dels ordföranden i

expropriationsdomstolen i Borås stad, dels ock överlantmätaren i Västernorrlands

län beträffande städerna Sundsvall, Härnösand, Örnsköldsvik

och Kramfors samt Ånge köping.

Angående bl. a. förarbeten till lagändringen och uttalanden vid Kungl.

Maj ds remissbehandling av ifrågavarande ärende hänvisas till bilaga 5.

Vissa närmast administrativa bestyr och ärenden har sedan gammalt

handlagts vid de allmänna underrätterna. Bland dessa ärenden intager skyldigheten

att pröva lantmäteriförrättningar en framträdande plats. Härom

gäller enligt 21 kaj). 43 § jorddelningslagen, att fastställelseprövningen av

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

avstyckning som skett för sammanläggning icke ankommer på överlantmätaren

utan i regel på ägodelningsdomaren.

Även ägodelningsdomare i rådhusrätt har, enligt 3 och 4 kap. fastighetsbildningslagen,

att utföra fastställelseprövning av vissa jorddelningsärenden

angående sammanläggning.

Administrativa uppgifter i samband med fastighetsbildning åligger sålunda

domare. Administrativa uppgifter åvilar domare även enligt ett flertal

andra författningar, t. ex. 1932 års lag om inskrivningsärenden och KK

den 18 november s. å. ang. inskrivningsdomare och inskrivningsdagar. Sådana

uppgifter har också under sen tid ålagts genom samfälld lagstiftning.

Så skedde bl. a. genom riksdagens bifall till ett förslag av Kungl. Maj :t i

ovannämnda proposition 1964: 163 om sådan ändring av giftermålsbalken

att skyldighet att förrätta borgerlig vigsel ålades lagfaren domare i underrätt

(SFS 1964:654).

I flera av de aktuella städerna uppgår antalet ifrågavarande avstyckningsärenden

endast till några tiotal per år. Fastställelseprövningen kräver därför

i de allra flesta fall endast obetydlig tid. Utskottet kan därför inte finna,

att Kungl. Maj :ts beslut åsidosatt rättskipningens intressen. Det av riksdagen

givna bemyndigandet tog f. ö. sikte på att domare skulle kunna förordnas,

vilket framgår av vissa remissyttranden jämförda med departementschefens

uttalande. Vad som av olika instanser anförts i ärendet synes

också visa, att en betydande tidsvinst kan förväntas uppkomma genom överflyttningen

från länsstyrelserna till de förordnade myndigheterna. Det framgår

däremot ej att samma tidsvinst skulle ha erhållits vid en överflyttning

till annan statlig myndighet. Då den utsedde handlägger ärendet efter särskilt

förordnande, synes det ej heller i och för sig anmärkningsvärt att

talan mot hans beslut skall föras hos länsstyrelsen. Även vid ett strängt beaktande

av intresset att domare inte i onödan ålägges förvaltningsuppgifter,

finner utskottet därför ej skäl till erinran mot ifrågavarande ärendes

handläggning.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,

Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Carl Albert Anderson,

Dahl*, Hernelius, Dahlberg* och Tistad; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, von Friesen*, fru Thunvall*,

herrar Johansson i Trollhättan, Hamrin i Jönköping, Larsson i Luttra,

Andersson i Storfors, Mossberg, Boo och Werner.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av fru Segerstedt Wiberg samt herrar Sveningsson, Hernelius, Tistad, von

Friesen, Hamrin i Jönköping och Werner, vilka ansett, att utskottets yttrande

efter strecket bort ha följande lydelse:

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966 21

Eu av det svenska statsskickets grundläggande principer är den om domstolarnas

självständighet. Denna princip kommer till uttryck bl. a. i § 47

regeringsformen, i vilken utsäges att domstolarna skall döma »efter lag och

laga stadgar». Förvaltningsmyndigheterna däremot skall enligt samma

stadgande »lyda Konungens bud och befallningar». En särskild strävan hos

lagstiftaren under skedet efter år 1809 har varit att åstadkomma en mot

den grundläggande skillnaden mellan domstolarnas och förvaltningsmyndigheternas

ställning svarande separation mellan rättsskipning och förvaltning.

En sida härav har varit att man i princip velat undvika att ålägga

domstolarna administrativa uppgifter. Kungl. Maj :ts nu ifrågavarande beslut

innebär ett avsteg härifrån. Genom detsamma har vissa ägodelningsdomare

samt en ordförande i expropriationsdomstol — i egenskap av myndigheter

och inte som privatpersoner — ålagts uppgifter av klart administrativ

karaktär. Vid sin granskning av beslutet har utskottet fäst avseende

särskilt vid två omständigheter.

Till en början framstår det för utskottet som tvivelaktigt om domare skall

kunna åläggas administrativa uppgifter genom ett vanligt konseljbeslut av

Kungl. Maj :t. I de undantagsfall, där bärande skäl finnes föreligga för ett

avsteg från den förutnämnda huvudprincipen, bör den samfällda lagstiftningens

form anlitas såsom skedde vid den ovan berörda vigselskyldighetsreformen

år 1964.

Vidare bör beslutets konsekvenser med avseende på besvärsordningen

uppmärksammas. I överensstämmelse med grundsatsen om domstolarnas

oberoende ställning har hittills gällt som en självklar regel, att ärenden

inom den s. k. frivilliga rättsvården (lagfarts- och inteckningsärenden

in. in.) som handhafts av de allmänna underrätterna, skola handläggas

inom domstolsväsendet även vid överklagande. Som en annan princip har

med samma självklarhet gällt, att domstolarna icke skall åläggas att handlägga

sådana administrativa ärenden som skall överklagas i administrativ

ordning, exempelvis till länsstyrelse eller centralt ämbetsverk. Sådana

ärenden ställer nämligen domstolarna i ett underordnat förhållande till

förvaltningsmyndigheter, däribland Kungl. Maj :t. Att magistraterna förut

handlagt ärenden av samma natur som dem Kungl. Maj :ts beslut handlar

om har icke utgjort något undantag från regeln, enär magistraterna även

varit administrativa organ. Till belysning av det sagda må nämnas, att

enligt 1946 års lag om domstolsärenden beslut i ärenden som omfattas av

lagen, liksom f. ö. inskrivningsärenden, överklagas till hovrätt och att enligt

domsagostadgan samt rådhnsrättsstadgan överklagande av häradshövdingens

resp. rådhusrättens eller borgmästarens beslut i administrativt

ärende sker hos hovrätten. Till hovrätt fullföljs också talan i tvister huruvida

vigsel med laglig verkan skett. Det nu ifrågavarande beslutet innebär

emellertid, att domares beslut skall överklagas hos länsstyrelsen.

Kungl. Maj :ts beslut har sålunda synts utskottet innebära avsteg från

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

viktiga, i regeringsformen grundade principer. Av utredningen i ärendet

framgår också tydligt, att detta avsteg inte föranletts av tvingande skäl.

Vad sålunda förekommit och sin uppfattning därom har utskottet velat

för riksdagen tillkännagiva.

8. Landshövdingarnas bisysslor

(Inrikesdepartementet)

Utskottet har vid sitt dechargearbete vid flera tillfällen, senast år 1964,

behandlat frågan om landshövdingarnas uppdrag vid sidan av tjänsten. I

1964 års dechargememorial gjorde utskottet på grundval av en undersökning

av ifrågavarande uppdrags omfattning ett tillkännagivande av följande

innehåll.

Utskottet är väl medvetet om att uppgifter enbart om antalet uppdrag

knappast kan läggas till grund för en bedömning av det enskilda fallet.

Det samlade materialet ger likväl enligt utskottets mening anledning att

erinra om vad utskottet tidigare anfört beträffande vikten av att landshövdingarnas

uppdrag vid sidan av tjänsten ej får en sådan omfattning,

att de inkräktar på ämbetsutövningen. Även om landshövdingarna i och

för sig kan anses lämpliga för ett flertal uppgifter är det enligt utskottets

mening med hänsyn till deras ämbetsställning likvisst önskvärt att återhållsamhet

iakttages när fråga är om att meddela landshövding uppdrag

eller tillstånd att inneha uppdrag vid sidan av ämbetet.

Tidigare hade utskottet bl. a. gjort en omförmälan i ämnet i 1937 års

dechargememorial. Härom och om vad i övrigt förekommit i motsvarande

ärende må hänvisas till 1964 års memorial.

Vid årets dechargearbete har utskottet granskat innebörden av den förändring

i rättsläget, som åtföljt den vid sistlidna årsskifte ikraftträdda reformen

rörande statstjänsteinännens rättsställning m. m. Som bakgrund

må antecknas att den numera upphörda statens allmänna avlöningsförordning

innehöll en bestämmelse i 7 § av innehåll, att med tjänst som landshövding

inte fick förenas uppdrag som ordförande eller ledamot i styrelse

för bankaktiebolag eller verk, bolag, förening eller inrättning med ändamål

att driva rörelse inom industri, handel, transport-, bank- eller försäkringsväsen

eller annan näringsgren eller vars verksamhet eljest hade huvudsakligen

ekonomiskt syfte.

Numera stadgas i 13 § statstjänstemannalagen, att tjänsteman ej må åtaga

sig uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet till hans

oväld i tjänsteutövningen. Närmare bestämmelser härom meddelas enligt

lagrummet för vissa fall i lag och i övrigt av Ivungl. Maj :t. Med stöd av denna

bestämmelse utfärdades den 30 december 1965 ett kungl. brev, så lydande:

Kungl. Maj :t finner med stöd av 13 § statstjänstemannalagen gott förordna

följande att gälla från och med den 1 januari 1966.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

23

1. överståthållaren eller landshövding får icke

a. inneha eller utöva annan statlig eller kommunal tjänst eller inneha

enskild anställning, som kan jämställas med sådan tjänst,

b. inneha uppdrag som ordförande eller ledamot i styrelse för verk, bolag,

förening eller inrättning, som har till ändamål att driva rörelse inom industri,

handel, transport-, bank- eller försäkringsväsende eller annan näringsgren

eller vars verksamhet eljest har huvudsakligen ekonomiskt syfte.

Bestämmelserna i punkterna a och b gälla icke tjänst som tillsatts eller

uppdrag som meddelats av Kungl. Maj:t eller uppdrag som meddelats genom

val på bolagsstämma i bolag där staten har aktiemajoriteten.

2. överståthållaren, landshövding, underståthållaren eller avdelningschef

vid överståthållarämbetet eller länsstyrelse får icke utan Kungl. Maj :ts medgivande

inneha uppdrag som ledamot i styrelse för stiftelse, som står under

överståthållarämbetets respektive länsstyrelsens tillsyn. Vad nu sagts skall

dock icke gälla uppdrag som meddelats före den 1 januari 1962.

Från inrikesdepartementets landsstatsavdelning utsändes härefter den It

februari 1966 en departementsskrivelse till överståthållaren och samtliga

landshövdingar så lydande:

Enligt 13 § statstjänstemannalagen — vilken lag äger tillämpning även på

landshövding — får tjänsteman ej åtaga sig uppdrag eller utöva verksamhet

som kan rubba förtroendet till hans oväld i tjänsteutövningen; närmare bestämmelser

härom meddelas för vissa fall i lag och i övrigt av Konungen.

Före den 1 januari 1966 gällde i förevarande hänseende för landshövding

vissa särskilda bestämmelser i 7 § Saar. 1 samband med upphävandet av

Saar överfördes genom Kungl. Maj :ts beslut dessa bestämmelser med oförändrat

innehåll till ett kungl. brev den 30 december 1965.

Jag får härmed på förekommen anledning meddela, att Kungl. Maj :t i särskilda

fall kan medge dispens från bestämmelserna i nämnda brev i den

mån innehav av uppdrag eller utövande av verksamhet icke strider mot

stadgandet i 13 § statstjänstemannalagen.

Vidare må nämnas att det allmänna avlöningsavtalet för statliga och vissa

andra tjänstemän (AST) i 8 § innehåller bestämmelser om bisysslor, innehållande

att tjänsteman är skyldig att på anfordran lämna uppgift till arbetsgivaren,

huruvida och i vilken omfattning han innehar bisyssla, och att

arbetsgivaren äger ålägga tjänsteman att helt eller delvis upphöra med bisyssla

som enligt arbetsgivarens bedömande inverkar hindrande på tjänsteutövningen.

Enligt en till paragrafen knuten protokollsanteckning är parterna

ense om att skyldigheten att lämna uppgift om bisyssla endast skall avse

fall, då arbetsgivaren med hänsyn till tjänstemannens sätt att utöva tjänsten

finner anledning att begära sådan uppgift.

Från sistlidna årsskifte bär en ny reglering trätt i kraft på ifrågavarande

område, innefattad dels i statstjänstemannalagen med anslutande bestämmelser,

dels i slutet kollektivavtal. Verkningarna av den nya ordningen vad

gäller landshövdingarnas uppdrag vid sidan av tjänsten kan inte nu överblickas.

Utskottet avstår därför från något uttalande därom.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Under granskningen har uppmärksamhet fästs vid det kungl. brev som

utfärdades i december 1965 och den departementsskrivelse som utsändes i

februari 1966. Det förra upptog väsentligen vissa bestämmelser från det

gamla avlöningsreglementet. Den senare utgjorde en skrivelse från en ämbetsman

i inrikesdepartementet till överståthållaren och landshövdingarna,

dvs. till vissa ämbetsmän med vilka vederbörande hade nära kontakt i tjänsten,

och innehöll endast en i och för sig riktig upplysning om att Kungl.

Maj :t äger dispensrätt i vissa fall som berördes i det nämnda kungl. brevet.

Utskottet har mot den angivna bakgrunden inte funnit skäl till något

särskilt uttalande i anledning av den företagna granskningen.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Damström, Sveningsson,

Carl Albert Anderson, Dahl*, Hernelius, Dahlberg*, Sörenson* och

Tistad; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, Henningsson,

Magnusson i Tumhult, fru Thunvall*, herrar Johansson i Trollhättan,

Hamrin i Jönköping, Westberg*, Boo och Gustafsson i Stenkyrka.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Sveningsson, Hernelius, Sörenson, Tistad, Magnusson i Tumhult,

Hamrin i Jönköping och Westberg, vilka ansett, att utskottets yttrande efter

strecket bort ha följande lydelse:

Från sistlidna årsskifte har en ny reglering trätt i kraft på ifrågavarande

område, innefattad dels i statstjänstemannalagen med anslutande bestämmelser,

dels i slutet kollektivavtal. Det kungl. brev, som utfärdades den

30 december 1965 med stöd av 13 § statstjänstemannalagen, ansluter nära

till de tidigare bestämmelserna i statens allmänna avlöningsreglemente.

Vissa farhågor synes kunna hysas för att den av riksdagen sedan länge

önskade restriktiviteten i fråga om bisysslor för ifrågavarande ämbetsmän

inte kommer att iakttagas. Särskilt framstår departementsskrivelsen den

11 februari 1966 som anmärkningsvärd och ägnad att åstadkomma oklarhet

om avsikterna att följa dessa riksdagens intentioner. Skrivelsen måste till

följd av påpekandet om dispensrätt uppfattas som innebärande en uppmjukning

i förhållande till tidigare praxis. Med hänsyn till vikten av att

riksdagens uttalanden följs av Kungl. Maj :t är detta ägnat att inge betänkligheter.

Vad sålunda förekommit och sin uppfattning därom har utskottet velat

för riksdagen tillkännagiva.

9. Utvecklingskredit till Sudan

(Finansdepartementet)

Genom beslut den 17 december 1965 godkände Kungl. Maj:t på föredragning

av chefen för finansdepartementet ett utkast till avtal jämte tilläggs
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

25

avtal och skriftväxling rörande en svensk ntvecklingskredit till Sudan.

På hemställan av statsrådet Lindström bemyndigade Kungl. Maj :t senare

samma dag vederbörande att underteckna avtal samt verkställa skriftväxling

i huvudsaklig överensstämmelse med det föreliggande utkastet. Så skedde

den 6 januari 1966.

I proposition nr 1 till årets riksdag (bil. 9, sid. 89—90) lämnade chefen

för finansdepartementet följande redogörelse för avtalskomplexet:

Krediten lyder på totalt 35 milj. kr., varav 25 milj. kr. hänför sig till anslagen

för 1964/65 och 1965/66 och 10 milj. kr. lämnas med förbehåll för

att riksdagen senare anvisar erforderliga medel. Av krediten avser 30 milj. kr.

tre årstrancher av ett vattenförsörjningsprogram för landsbygden likartat

det tanzanianska. Projektet är av stor vikt för att möjliggöra permanent

bosättning och därmed ökad jordbruksproduktion och förbättrad livsmedelsförsörjning.

Det prioriteras högst såväl av Sudans regering som av

utomstående expertis. I motsats till Tanzania, där den svenska krediten

täcker 80 % av projektkostnaderna, finansieras i Sudan endast kostnader

i utländsk valuta motsvarande två tredjedelar av de totala. I båda länderna

kommer svensk exepertis att i begränsad omfattning ställas till förfogande

som rådgivare hos den statliga myndighet som svarar för vattenförsörjningen.

Resterande belopp under krediten till Sudan, 5 milj. kr., avses bli använt

till en insats i Sudans industribank för vidareutlåning till privata industriella

utvecklingsprojekt.

Frågan om ett svenskt finansiellt bistånd till Sudan har tidigare anmälts

för riksdagen. Sålunda omnämnde chefen för finansdepartementet i proposition

nr 1 till 1964 års riksdag (bil. 9, s. 115) ett bevattningsprojekt i

Sudan som eventuellt objekt för svenskt utvecklingsbistånd i samverkan med

Världsbanken. Förundersökningarna var dock inte klara. I händelse av

fördröjning kunde, anfördes vidare, ett alternativt projekt för en sådan s. k.

parallellfinansieringsoperation aktualiseras. För ändamålet förutsågs ett

belopp av storleksordningen 20 milj. kr. Sammanlagt äskades till bilateralt

finansiellt bistånd 70 milj. kr., vilket riksdagen i enlighet med statsutskottets

hemställan anvisade (StU nr 7, s. 23, rskr nr 7).

I proposition nr 1 till 1965 års riksdag (bil. 9, s. 79—80) återkom chefen

för finansdepartementet till Sudan-projektet i samband med att redogörelse

lämnades för utvecklingskrediter under förberedande och anförde därvid:

Ytterligare fyra utvecklingskrediter är under förberedande. Dessa avser

ett spannmålslagringsprojekt i Pakistan, i vilket Sverige skulle engagera sig

parallellt med Världsbanken/IDA (20 milj. kr), en utvidgning av hamnprojektet

i Kelibia och vissa andra projekt på Gap Bon-halvön i Tunisien

(6 milj. kr.), ett vattenförsörjningsprojekt och ett kapitaltillskott till industribanken

i Sudan (15 milj. kr.) och ett vattenförsörjningsprojekt och

ett kapitaltillskott till den kooperativa utvecklingsbanken i Tanzania

f. d. Tanganyika-Zanzibar — (10 milj. kr.). I samtliga dessa fall har preliminära

krcditutfästelser lämnats. Projektbedömningar och underhandlingar

är emellertid olika långt komna. Här lämnade uppgifter är därför inte

definitiva.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

För ytterligare åtaganden beträffande de fyra nämnda projekten beräknades

10 milj. kr. för budgetåret 1965/66. Sammanlagt äskades till bilateralt

finansiellt bistånd 90 milj. kr., vilket anvisades av riksdagen (StU nr 7,

s. 14, rskr nr 7).

I anledning av rapporter i pressen om långvariga strider i Sudans tre

södra provinser har fråga väckts, huruvida Sverige bort fullfölja det ifrågavarande

projektet genom undertecknande av avtal, på sätt skedde den 6

januari 1966. För att få underlag för en bedömning härav har utskottet tagit

del av tillgängliga uppgifter om den inrikespolitiska utvecklingen i Sudan.

Vid sin granskning av detta ärende har utskottet haft att utgå från att

riksdagen tagit ställning till projektet i fråga under vårsessionen 1965.

Spörsmålet gäller således om det under tiden därefter, innan Kungl. Maj :t

beslöt att avtalet skulle undertecknas, inträtt sådana förändringar i den

politiska situationen i Sudan, att kreditförhandlingarna borde ha avbrutits.

Flera synpunkter gör sig gällande vid bedömningen av ifrågavarande

spörsmål. De uppgifter som under sommaren och hösten 1965 inkom rörande

situationen i södra Sudan är, ehuru i och för sig oroande, fragmentariska

och delvis osäkra. Frågan vilken vikt dessa uppgifter bort tillmätas

vid handläggningen av förevarande ärende måste också ses mot bakgrunden

av att projektet avser andra delar av Sudan än dem rapporterna gäller. Utskottet

har inte funnit vägande skäl att befara att projektet inte skall kunna

genomföras planenligt. Därtill kommer att man i frågor rörande utvecklingshjälpen

bör vara återhållsam med att vidtaga åtgärder som kan tolkas

som inblandning i en annan stats inrikespolitiska förhållanden.

Efter övervägande av de olika synpunkter som sålunda kan anföras har

utskottet inte ansett sig kunna rikta någon erinran mot Kungl. Maj :ts handläggning

av ärendet.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,

Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Carl Albert Anderson, Dahl*,

Dahlén*, Hernelius, Dahlberg* och fröken Stenberg; samt

från andra kammaren: herrar von Friesen*, Henningsson, fru Thunvall*,

herrar Johansson i Trollhättan, Hamrin i Jönköping, Larsson i Luttra,

Andersson i Billingsfors, Andersson i Storfors, Werner och Gustafsson i

Stenkyrka.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av fru Segerstedt Wiberg, herrar Dahlén och Hernelius, fröken Stenberg

samt herrar von Friesen, Hamrin i Jönköping och Werner, vilka ansett, att

utskottets yttrande efter strecket bort ha följande lydelse:

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966 27

Under vårsessionen 1965 anmäldes för riksdagen, att fyra utvecklingskrediter

var under förberedande, däribland en till Sudan. Frågan gäller nu,

om det inrikespolitiska läget i detta land under tiden därefter borde ha

medfört, att ifrågavarande ärende inte fullföljts genom undertecknande av

ett kreditavtal på sätt som skett.

Under våren 1965 kunde de sedan gammalt rådande meningsmotsättningarna

mellan befolkningen i de tre södra provinserna och landet i övrigt

möjligen anses vara på väg att utjämnas. Förhandlingar om Sydsudans

konstitutionella och administrativa ställning hade inletts. Efter våren 1965

tog emellertid den inrikespolitiska utvecklingen i landet en mycket allvarlig

vändning. Enligt inkomna rapporter pågår omfattande strider mellan regeringstrupper

och väpnade gerillastyrkor i Sydsudan.

Utskottet anser, att det med hänsyn till dessa strider — stundom betecknade

som inbördeskrig — inte var lämpligt att sluta avtalet med Sudan.

Förhandlingarna om en utvecklingskredit borde inte ha fullföljts, förrän

situationen stabiliserats och lugn inträtt i landet. Att regeringen haft kännedom

om förhållandena framgår av att medel anslogs under sommaren 1965

till hjälp åt flyktingar från Sudan.

Vad sålunda förekommit och sin uppfattning därom har utskottet velat

för riksdagen tillkännagiva.

D*

Från granskningsarbetet i övrigt vill utskottet lör riksdagen redovisa

tre ärenden, oaktat några särskilda yrkanden inte framställts i desamma

inom utskottet.

10. Underställning av kommunala lånebeslut

(Finansdepartementet)

Utskottet har under årets dechargearbete genomfört en allmän granskning

av Kungl. Maj :ts praxis i ärenden angående underställning av kommunala

lånebeslut. En redogörelse för gällande bestämmelser och deras bakgrund

samt de granskade beslutens innebörd lämnas i bilaga 6.

Utskottet har särskilt velat uppmärksamma i vad mån de ändringar i

underställda beslut, som företagits av Kungl. Maj :t, kunnat anses innebära

obefogade ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten.

Som redan ovan anmärkts har vid ärendets slutbehandling inom utskottet

inte framställts några särskilda yrkanden.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,

Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Carl Albert Anderson*, Dahl*,

Dahlberg*, fröken Stenberg, herrar Tistad och Svenungsson; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, von

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Friesen*, Henningsson, Magnusson i Tumhult, Johansson i Trollhättan,

Hamrin i Jönköping, Larsson i Luttra, Mossberg och Boo.

* Ej närvarande vid justeringen.

11. Kungl. Maj:ts normgivningsmakt

Utskottet har vidare under årets dechargearbete genomfört en granskning

av omständigheterna i ett tjugotal fall där Kungl. Maj :t ensam ändrat författningar

som antagits med riksdagens medverkan. Utskottet hifogar i

ärendet upprättad promemoria som bilaga 7. Den sålunda påbörjade undersökningen

av praxis i fråga om den normgivningsmakt som utövats av

Kungl. Maj :t ensam, avser utskottet att fortsätta under nästa års dechargearbete.

Som redan ovan anmärkts har vid slutbehandling inom utskottet av de

nu redovisade ärendena inte framställts några särskilda yrkanden.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,

Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Carl Albert Anderson*, Dahl*,

Dahlberg*, fröken Stenberg, herrar Tistad och Svenungsson; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, von

Friesen*, Magnusson i Tumhult, fru Thunvall*, herrar Johansson i Trollhättan,

Hamrin i Jönköping, Larsson i Luttra, Mossberg* och Boo.

* Ej närvarande vid justeringen.

12. Kungl. Maj:ts behandling av riksdagens skrivelser

Utskottet har ytterligare under årets dechargearbete genomfört viss

granskning av den redovisning, som lämnats i Kungl. Maj :ts skrivelse nr 3

till innevarande riksdag beträffande behandlingen av riksdagens skrivelser.

Som redan ovan anmärkts har denna granskning inte föranlett några särskilda

yrkanden inom utskottet.

Utskottet har uppmärksammat, att Kungl. Maj:t i sin ifrågavarande

skrivelse uttalat sig för en förändrad redovisning såvitt gäller förteckning I,

avseende skrivelser som avlåtits av senaste riksdag. Efter att ha inhämtat

närmare upplysningar om hur den nya redovisningen avses bli uppställd

har utskottet funnit sig inte ha anledning till erinran mot att de nya principerna

prövas. Utskottet avser att granska den till nästkommande riksdag

lämnade redovisningen med särskild hänsyn till hur den nya ordningen

fungerar.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,

Damström, Carl Albert Anderson*, Dahl*, Dahlberg*, Sörenson*, fröken

Stenberg, herrar Tistad och Svenungsson; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Henningsson, Magnusson

s. 29 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

29

i Tumhult, fru Thunvall*, herrar Johansson i Trollhättan, Hamrin i Jönköping,

Westberg*, Andersson i Storfors, Boo och Gustafsson i Stenkyrka.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm den 20 april 1966

På konstitutionsutskottets vägnar:

GEORG PETTERSSON

Närvarande:

vid behandlingen av memorialet i de delar som ej omfattas av de särskilda

närvaroförteckningarna:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,

Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Erik Olsson, Carl

Albert Anderson*, Hernelius, Sten Andersson* och Tistad; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, Henningsson,

Magnusson i Tumhult, Johansson i Trollhättan, Hamrin i Jönköping,

Larsson i Luttra, Andersson i Storfors, Werbro och Boo.

* Ej närvarande vid justeringen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

31

Bilaga 1

PM ang. fråga om anledning till anmärkning mot statsrådet och chefen

för finansdepartementet (höjning av bilaccisen)

Kamrarna har till konstitutionsutskottet överlämnat vid kamrarnas plena

den 12 januari 1966 av herr Holmberg i första och herr Bohman i andra kammaren

framställd anmärkningsanledning mot statsrådet och chefen for finansdepartementet

samt av herrar Holmberg och Bohman till resp. kammare

inlämnat förseglat konvolut. Konvoluten innehöll vardera en skrivelse

av följande lydelse: .

»Vid första/andra kammarens plenum denna dag har jag riktat anmärkning

mot Statsrådet och Chefen för finansdepartementet. Anmärkningen

gäller att Statsrådet och Chefen för finansdepartementet genom utfardat

meddelande om höjning av omsättningsskatten på motorfordon fr. o. m.

denl januari 1966 åsidosatt riksdagens beskattningsrätt.»

Utskottet har från finansdepartementet mottagit två pressmeddelanden,

dagtecknade den 1 resp. den 3 januari 1966. Meddelandena lyder.

»Pressmeddelande från finansdepartementet den 1 januari 1966

Regeringen har för avsikt att föreslå en höjning av den s. k. bilaccisen.

Höjningen motsvarar 3 å 4 % av priset för bilar av de vanligast förekommande

modellerna.

Bilar

Skatt per kg tjänstevikt...................

Tillägg per 50 kg tjänstevikt utöver 1 600 kg

Motorcyklar

Tjänstevikt — 75 kg..................

» 76—160 kg..................

» 161— kg..................

Föreslagen skatt

Nuvarande skatt

kr. 1: 55

kr. 1: 10

. 195: —

» 145: —

» 255: —

» 180: —

» 335: —

» 240: —

» 505: —

» 360: —

Avsikten är att den högre bilaccisen skall tas ut redan från och med

årsskiftet 1965/66. Den kommer att i huvudsak falla på fordon som

levereras till återförsäljare efter årsskiftet.

Proposition i frågan beräknas bli avlämnad till årets riksdag den

11 januari i anslutning till statsverkspropositionen.»

»Pressmeddelande från finansdepartementet den 3 januari 1966

I finansdepartementets pressmeddelande den 1 januari 1966 om höjning

av den s. k. bilaccisen angavs att den högre bilaccisen skulle tas

ut redan från och med årsskiftet 1965/66. Det angavs att den högre

skatten i huvudsak skulle falla på fordon som levereras till återförsäljare

efter årsskiftet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1961i

På förekommen anledning meddelas att leveranser, som före årsskiftet

skett till återförsäljare, inte avses beröras av skattehöjningen. Detta

gäller även vid leverans på grund av kommissionsavtal. Avsikten är

nämligen att äldre skattesats skall gälla beträffande fordon som skattskyldig

(d. v. s. fabrikant, importör etc.) före årsskiftet levererat till

återförsäljare för att av denne försäljas i kommission.»

Meddelandena blev offentliggjorda i pressen samt i radio och TV, de dagar

de är dagtecknade.

Propositionen in. in.

Den i pressmeddelandena aviserade propositionen (nr 10, med förslag

till förordning angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den

24 maj 1957 (nr 209) om skatt på sprit och vin, m. m.) som beslutats i konselj

den 3 januari 1966, anmäldes i kamrarna och bordlädes den 12 januari,

varefter den vid sammanträde den 13 januari hänvisades till bevillningsutskottet.

Till propositionen var fogat bl. a. förslag till förordning om ändrad

lydelse av 4 § förordningen den 23 november 1956 (nr 545) angående omsättningsskatt

å motorfordon i vissa fall. Den föreslagna ändrade lydelsen

innebar de höjningar av omsättningsskatten å motorfordon (»bilaccisen»)

som angivits i pressmeddelandet den 1 januari. Höjningarna av bilaccisen

hade förutsatts i statsverkspropositionen (finansplanen s. 25 o. 36 f) varvid

höjning av omsättningsskatten på motorfordon med tillämpning fr. o. in.

1 januari 1966 sammanfattningsvis angelts medföra en inkomstökning för

budgetåret 1966/67 med 150 miljoner kronor (finansplanen s. 37). Samma

prognos återfinnes även i propositionen, varjämte där såsom följdverkan

till ökningen anges komma en ytterligare allmän varuskatt med 15 miljoner

kronor. För budgetåret 1965/66 räknas emellertid såväl i finansplanen

som i propositionen med oförändrat skatteutfall i fråga om denna skatt,

varvid hänvisas till att ökningen, särskilt till en början, torde leda till uppbromsning

i bilanskaffningen.

I 1956 års förordning stadgas i 2 § att skattskyldighet inträder för skattepliktigt

motorfordon, som tillverkas inom riket, när fordonet av tillverkaren

levereras till köpare eller uttages från rörelse utan samband med försäljning,

och för skattepliktigt motorfordon, som införes till riket av registrerad

importör, när fordonet levereras till köpare eller uttages från rörelse

utan samband med försäljning.

Propositionens förslag till ändringsförordning innehöll en övergångsbestämmelse

vars första stycke hade följande lydelse.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen

enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Skatten utgår enligt de nya bestämmelserna även när

skattskyldigheten inträtt före deras ikraftträdande men efter den 31

december 196o. Har skattskyldig före den 1 januari 1966 levererat motorfordon

till återförsäljare att av denne försäljas i kommission för

den skattskyldiges räkning utgår dock skatten enligt de äldre bestämmelserna.

Bevillningsutskottet föreslog i sitt över propositionen avgivna utlåtande

(nr 1, dagtecknat den 28 januari 1966), antaget efter lottdragning, att riksdagen

skulle antaga förslaget i fråga om ändrad lydelse av själva förordningen

men att övergångsbestämmelserna skulle ändras bl. a. så, att av ovan

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1963

återgivna stycke endast första punkten skulle kvarstå. Den retroaktiva tilllämpningen

av skattebestämnielserna föreslogs sålunda slopad. I stället föreslogs

att riksdagen skulle anta ett förslag till förordning om tillfällig skatt

på enligt bilaccisförordningen skattepliktiga motorfordon med undantag av

motorcyklar.

Mot ovannämnda förslag i utlåtandet avgavs reservation av utskottets

socialdemokratiska ledamöter. I reservationen föreslogs antagande av propositionens

förslag till ändringsförordning och avslag på förslaget om förordning

angående tillfällig skatt.

Då riksdagen den 2 februari behandlade utlåtandet bifölls reservationen;

i första kammaren med 71 röster mot 60 och i andra kammaren med 109

röster mot 103.

Den av riksdagen antagna förordningen utfärdades av Kungl. Maj :t den

4 februari 1966 och utkom samma dag från trycket (SFS 1966: 19).

Kontrollstyrelsen

Kontrollstyrelsen, som handhar uppbörden och redovisningen av bilaccisen,

utfärdade den 3 februari 1966, alltså dagen efter riksdagens beslut och

dagen före förordningens utfärdande, följande meddelande (111:217/66):

Till registrerade tillverkare och importörer av motorfordon

För kännedom får Kungl. Kontrollstyrelsen härigenom meddela, att

Riksdagen den 2 februari 1966 antagit ett av Kungl. Maj :t i proposition

nr 10 framlagt förslag till bl. a. ändrad lydelse av 4 § förordningen

den 23 november 1956 (nr 545) angående omsättningsskatt å motorfordon

i vissa fall. Ändringen innebär, att omsättningsskatten (bilaccisen)

höjes beträffande såväl bilar som motorcyklar. Enligt nämnda

beslut skall författningsrummet ha följande ändrade lydelse.----1

I anledning av skatteändringen har kontrollstyrelsen med utgångspunkt

från de nya skattesatserna utarbetat tabell som hjälpmedel för

skattens beräknande. Exemplar av tabellen bifogas.1

Med hänsyn till i övergångsbestämmelserna givna föreskrifter skall

skattskyldig deklarera och erlägga skatt efter den nya skattesatsen för

skattepliktiga motorfordon, som av honom eller för hans räkning levererats

eller levereras till köpare fr. o. in. den 1 januari 1966 med undantag

för sådana motorfordon som före årsskiftet fysiskt levererats

till återförsäljare i kommission.

I den mån skattskyldig vid avgivande av deklaration för januari och

närmast följande månader under år 1966 kan komma att redovisa leveranser

av motorfordon efter såväl äldre skattesats som nu gällande,

skall specifikation till deklaration för sådan månad avges med användande

av två blanketter för varje månad, därvid i den ena specifikationen

upptages skatt för leveranser enligt äldre skattesats och i

den andra enligt nu gällande skattesats.

Stockholm den 3 februari 1966.

Kontrollstyrelsen har upplyst, att styrelsen ej utfärdat andra anvisningar

eller meddelanden i anledning av Kungl. Maj :ts proposition eller riksdagens

beslut samt att redovisningen av skatten för januari månad — redovisnings
-

1 Här utesluten.

3 — llihang till riksdagens protokoll 1966. 6 samt. 2 avd. Nr 33

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

skyldiga är förutom enskilda som infört motorfordon till riket, de inhemska

bilfabrikerna samt ett fyrtiotal importörer — ej synes ha vållat de redovisningsskyldiga

några särskilda svårigheter. Skatteredovisningen, som enligt

14 och 17 §§ 1956 års förordning för tillverkarnas och importörernas del

skall ske inom en månad efter utgången av den månad som deklarationen

avser och som till största delen brukar fullgöras under senare delen av respitmånaden

— hade påbörjats med en första redovisning den 8 februari. I

samtliga aktuella redovisningar hade de skattskyldiga iakttagit den retroaktiva

skattehöjningen.

Riksdagens beskattningsrätt

I 57 § första stycket regeringsformen stadgas:

»Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utövas av riksdagen allena.»

I Malmgrens grundlagskommentar (1966 års uppl.) uttalas till delta stadgande

bl. a.:

Det förutsättes sedan gammalt tillkomma skattedragarna att själva

avgöra, om och till vilka belopp de vilja åtaga sig skatt, och liksom enligt

RF § 49 ingen annan än riksdagen äger uppträda som svenska

folkets representant, så äger icke heller någon annan än riksdagen att

utöva folkets självbeskattningsrätt. Skatterna påläggas genom kungl.

förordningar, icke genom samfällt stiftade lagar, men Konungen kan

icke vare sig påbjuda nya eller — med ett undantag (RF § 60) —

förhöja gamla skatter utan riksdagens bemyndigande.----

I [stadgandet] förutsättes det, att de enskilda, som skola betala

skatten, själva skola genom sin representation i riksdagen bestämma

dess storlek, sättet för dess erläggande in. m. I beskattningsrätten ingår

även rätten att bestämma, hur länge skatten skall utgå.

Enligt 59 § regeringsformen har Kungl. Maj :t att i samband med framläggande

av statsverkspropositionen framlägga förslag om bl. a. de skattehöjningar

som erfordras för statsutgifternas bestridande. I 60 § förbjudes

höjande av skatt utan riksdagens samtycke. I 73 § regeringsformen stadgas

bl. a. att inga nya pålagor må utan riksdagens fria vilja och samtycke

påbjudas, uppbäras eller fordras. I Malmgrens grundlagskommentar anföres

härtill: Ett påbud om nya avgifter eller likartade prestationer, vilket

icke grundar sig på ett riksdagens beslut, är sålunda icke förbindande

för medborgarna, och myndigheterna äga förty icke lämna sin medverkan till

att desamma »uppbäras eller fordras».

Den retroaktiva tillämpningen

Den föreslagna och av riksdagen antagna bestämmelsen om retroaktiv verkan

av skattehöjningen omnämnes icke i anmärkningsanledningen. På grund

av det samband som föreligger mellan nämnda retroaktiva verkan och den

i anmärkningsanledningarna upptagna frågan må några anteckningar dock

göras.

Svensk grundlag innehåller inte något stadgande innebärande förbud mot

retroaktiv lagstiftning. Sådana stadganden, oftast förenade eller tillämpade

med uppmjukningar från huvudregeln, finns i ett stort antal utländska författningar.

Särskilt vanligt är att förbudet begränsas till straffrätten. Förbuden

torde i allmänhet rikta sig mot de lagstiftande organen och innebär

således inte enbart en handlingsregel för de myndigheter som har att till
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 19(>6

35

lämpa lagarna. I det senare avseendet gäller i de flesta länder, även i Sverige,

som huvudprincip att lag inte tillämpas retroaktivt, om den ej innehåller

uttryckligt stadgande därom eller, vad gäller strafflag, är mildare

än lag som gällde när brottet begicks (jfr 5 § promulgationslagen till den

svenska brottsbalken). Genom anslutning till Europarådets konvention ang.

de mänskliga rättigheterna in. in., vars artikel 7 innehåller förbud mot att

någon fälles till ansvar för gärning eller underlåtenhet, som vid tidpunkten

för dess begående icke utgjorde ett brott, har Sverige dessutom anslutit sig

till principen att strafflagstiftning och strafflagskipning inte skall ha retroaktiv

innebörd.

Någon rättsregel innebärande förbud mot retroaktiv lagstiftning föreligger

i vart fall icke beträffande svensk civillagstiftning eller skattelagstiftning.

I själva verket förekommer det då och då att svensk civillagstiftning

göres tillämplig på redan ingångna avtal. Som exempel må nämnas 1 § 2 st.

promulgationslagen till nyttjanderättslagen år 1907, 5 § promulgationslagen

till skuldebrevslagen samt ikraftträdandebestämmelserna till fiskearrendelagen

1957. Inom skattelagstiftningen har retroaktiva bestämmelser

införts relativt ofta. Genom KF den 21/11 1958 (Prop. 1958 B 3, BevU B 10

rskr B 102) gjordes sålunda en ny regel i 20 § arvsskatteförordningen

tillämplig även i de fall då skattskyldighet inträtt före regelns ikraftträdande.

Såväl 1910 års som 1928 års skatteförfattningar har gjorts tillämpliga

på inkomster året före det år de trätt i kraft. Lagen den 19 mars 1948

(nr 120) om ändrad lydelse av anvisningarna till 29 och 41 §§ kommunalskattelagen

skulle tillämpas jämväl vid 1948 års taxering. Förordningen

den 17 november 1950 (nr 587) ang. ändring i förordningen den 27 juni

1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags och solidariska bankbolags

tillgångar fick med vissa angivna undantag tillbakaverkande kraft

liksom förordningen den 30 mars 1951 (nr 151) ang. en tillfällig skatt i

syfte att motverka vissa investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt).

Retroaktiv verkan har även konjunkturskatterna fått. 1915 års

förordning om krigskonjunkturskatt (utfärdad 11/6 1915) avsåg inkomster

under år 1914. Förordningen den 19 augusti 1940 om krigskonjunkturskatt

innebar retroaktiv tillämpning för vissa månader år 1939. Konjunkturskatten

för år 1952 gjordes tillämplig å inkomster år 1951. Bevillningsutskottet

uttalade i frågan bl. a. (uti. 1952: 22 s. 29 f):

Det har väckt stora betänkligheter, att planerna på en konjunkturskatt

avseende merinkomster under år 1951 framförts på en så sen

tidpunkt, att skatten får en utpräglat retroaktiv karaktär. Utskottet

är medvetet om att den omständigheten, att grundlagen icke innehåller

förbud mot retroaktivitet i lagstiftningen, eller att lagstiftning med

retroaktiv verkan ofta förekommit, i och för sig icke utgör ett försvar

för införande av eu konjunkturskatt med tillbakaverkande kraft. Däremot

synes det utskottet, att dessa omständigheter giva vid handen,

att konjunkturskattens retroaktivitet icke är en rättsfråga utan eu

avvägningsfråga. Utskottet, som på det kraftigaste vill understryka,

att utskottet i princip är av den uppfattningen, att retroaktivitet icke

utan alldeles särskilda skäl hör tillgripas, anser sig därför låta avgörandet

om konjunkturskatt bör införas å 1951 års inkomster bero på

i vad mån den speciella situationen påkallar en sådan åtgärd och om

situationen är sådan alt samhällets intresse av beskattningen överväger

de nackdelar, den kan medföra för den enskilde.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Beträffande varuskatter må nämnas, att med förordning år 1958 (nr 31)

varuskatt på socker infördes med en retroaktivitet av en vecka och att förordningen

den 1 december 1959 (nr 507), varigenom allmän varuskatt infördes,

stadgade retroaktivitet fr. o. in. den 16 oktober 1959 i visst avseende,

ehuru förordningen trädde i kraft vid årsskiftet 1959/60. Förordningar

1961 (nr 625) och 1965 (nr 75) har stadgat höjningar av nämnda

skatt retroaktivt med i förstnämnda fallet några veckor och i sistnämnda

i det närmaste fyra månader.

Uttalanden av rättsvetenskapsmän

Professor Robert Malmgren uttalade i samlingsverket Sveriges riksdag,

år 1934, band 14, s. 11, följande:

Det i andra staters författningar ofta förekommande förbudet mot

att giva lagar tillbakaverkande kraft återfinnes sålunda icke i våra

grundlagar, även om retroaktiva strafflagar och stadganden, som innebära

förintande utan motsvarande gottgörelse av privata rättigheter,

få anses stridande mot den svenska lagstiftningens oskrivna grundprinciper.

Numera professorn Knut Rodhe har i en uppsats år 1943, tryckt såsom

bilaga till proposition 1943: 320 uttalat bl. a. (s. 43 ff):

»Det är sålunda tydligt, att man här har att göra med en grunduppfattning,

som är gemensam för många rättssystem, besläktade med

vårt eget. Principen att en lag icke bör givas tillbakaverkande kraft

kan återfinnas redan i romersk rätt, och den har från denna kommit

in i de moderna rättssystemen och där utformats påfallande enhetligt.

Under 1800-talet har regeln kommit att framstå såsom en av de

principer, vilka skola skydda den enskilde medborgaren mot godtyckliga

statsingripanden, men det är tydligt, att regeln icke kan ses

allenast såsom ett uttryck för den åskådning, som legat till grund för

1700- och 1800-talens rättighetsförklaringar, utan att den har arbetat

sig in i medvetandet hos jurister och lagstiftare tämligen oberoende av

deras politiska uppfattning.»

Rodhe ger i fortsättningen av uppsatsen åtskilliga exempel på fall av

retroaktiv civillagstiftning i Sverige och anför därefter:

»Den nu givna översikten över svensk lagstiftningspraxis visar, huru

lagstiftaren i åtskilliga fall ansett sig böra ingripa mot bestående avtal.

Ibland har det gällt perifera detaljer---. I andra fall åter

har det gällt de centrala delarna av avtal, vilkas förekomst utgjort ett

akut socialt ont och vilka lagstiftaren därför ansett sig nödtvungen att

jämka eller åsidosätta.»

Professorn i civilrätt jämte finansrätt vid Stockholms högskola Seve

Ljungman anförde i ett den 9 januari 1952 avgivet utlåtande, delvis återgivet

samt åberopat i proposition 1952: 79 s. 30 ff, att det numera inom

teorien torde allmänt hävdas, att ett ovillkorligt förbud mot retroaktivitet

inom skattelagstiftningen icke kan sakligt motiveras. Eftersom ett generellt

svar icke kunde ges på frågan, när en retroaktiv tillämpning av skattelag

finge anses stå i överensstämmelse med våra skatterättsliga principer hade

man att i varje särskilt fall noga överväga, i vad mån de tillfälliga fiskaliska

s. 37 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

37

fördelar en retroaktivitet kunde antagas medföra, förmådde uppväga de

olägenheter som på lång sikt kunde väntas därav i form av ekonomiska

störningar och rubbad tilltro till rättssäkerheten.

I boken Kringgående av skattelag, Sthlm 1956, av docenten Dag Helmers

anföres (s. 427), att i anglosaxisk rättsvetenskaplig litteratur retroaktiv

skattelagstiftning angivits såsom en metod att förhindra kringgående av

skattelag. Författaren anför i fortsättningen att det inom den finansrättsliga

teorien numera torde allmänt hävdas, att ett ovillkorligt förbud mot

retroaktivitet icke kan sakligt motiveras samt anför exempel på att retroaktivitet

föreslagits från dag bestämmelserna blivit kända av allmänheten.

Lagstiftnings för slag

I betänkande (SOU 1941: 20) med förslag till ändrad lydelse av § 16 regeringsformen

uttalade tillkallade sakkunniga bl. a. (s. 20 f):

Till de för rättsstaten utmärkande grundsatserna hör förbud mot

retroaktiv strafflagstiftning. Ingen får bestraffas för en gärning, som

då den begicks icke var straffbar, och intet brott får beläggas med hårdare

straff än det vid dess förövande fastställda. I ett stort antal främmande

statsskick har denna princip fått grundlags helgd. I vårt land

har den sedan länge tillämpats utan att genom särskild bestämmelse

givas generell giltighet. Ett uttryck för densamma är stadgandet i 5 §

i promulgationslagen till allmänna strafflagen, enligt vilket ett brott,

som är förövat innan nya lagen blivit gällande, men för vilket dessförinnan

straff ej är bestämt genom dom, som vunnit laga kraft eller

icke överklagas, skall straffas efter den nya lagen, om det straff, som

efter denna lag bör ådömas, är lindrigare än det, som i äldre lag eller

författning stadgas för brottet. Vid förarbetena till ny strafflag ha

vissa modifikationer föreslagits i denna princip. De sakkunniga finna

emellertid uppenbart, att ifrågavarande grundsats i förevarande sammanhang

bör inskrivas i regeringsformen och att den kan och bör

givas allmän och ovillkorlig karaktär. Den är i själva verket den mest

närliggande och obestridliga konsekvensen av tanken, att medborgarnas

handlingar skola bedömas efter i lag givna rättsprinciper, icke

efter den för tillfället maktägandes godtycke. De sakkunniga föreslå

därför, att som andra stycke i nu berörda moment av § 16 införas

satserna: »Ej må någon straffas för gärning, som ej är belagd med

straff i lag som gäller vid gärningens utövande; ej heller må för

gärning utdömas strängare straff än däri stadgas.»

Kör fattnings utredningen

Författningsutredningen föreslog (SOU 1963:16 s. 62) att eu blivande

regeringsform skulle innehålla följande stadgande (2 kap. 9 §):

Ingen må straffas för gärning som icke var belagd med straff när

den förövades; ej heller må för gärning utdömas strängare straff än

som var stadgat vid tiden för dess förövande.

Till motivering härför anförde författningsutredningen (SOU 1963: 17

s. 201 f):

Allmänna bestämmelser om strafflags tillämplighet i tiden saknas

i svensk lagstiftning. Med stöd av analogisk tillämpning av de i pro
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

inulgationsförordningen till 1864 års strafflag upptagna övergångsbestämmelserna

gäller emellertid i svensk rätt den grundsatsen, att åt

ny strafflag ej skall givas tillbakaverkande kraft, när den medför

straffbeläggande av förut straffri gärning eller skärpning av förut

stadgat straff. En sådan grundsats har gamla anor i svensk rätt. Rättsregeln

att ingen skall ådömas straff utan stöd i lag återfinns redan i

landslagens konungaed, och regeln att strafflag ej skall ha tillbakaverkande

kraft kommer till klart uttryck i ett kungl. brev den 9 januari

1688.

Grundsatsen om förbud mot retroaktiv strafflagstiftning har i modern

tid fastslagits i Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna.

I artikel 7 i konventionen stadgas nämligen, att ingen må

fällas till ansvar för någon gärning eller underlåtenhet, som vid tidpunkten

för dess begående icke utgjorde ett brott enligt inhemsk eller

internationell rätt, samt att ej heller högre straff må utmätas än som

var tillämpligt vid tidpunkten för den brottsliga gärningens begående.

Av de nordiska ländernas grundlagar innehåller endast den norska

grundlagen ett stadgande om förbud mot att ge lag tillbakaverkande

kraft (97 §).

Ett förbud mot retroaktiv strafflagstiftning utgör uppenbarligen ett

viktigt skydd för den enskildes rättssäkerhet och ett sådant hör enligt

utredningens mening fastslås i grundlag. Skyddet bör vara absolut.

Det bör alltså icke vara möjligt att utan grundlagsändring åstadkomma

någon begränsning därav genom vanlig lagstiftning.

I enlighet med vad nu sagts har i förevarande paragraf upptagits

ett stadgande, att ingen må straffas för gärning, som icke var belagd

med straff när den förövades och att ej heller må för gärning utdömas

strängare straff än som var stadgat vid tiden för dess förövande. Det

synes icke påkallat att, såsom i Europarådets konvention, uttryckligen

ange att skyddet mot retroaktiv strafflagstiftning avser icke endast förövade

gärningar utan även underlåtenhetshandlingar; som en allmän

underförstådd regel bör här såsom eljest gälla, att med gärning likställes

likvärdig underlåtenhetshandling.

Den svenska strafflagens promulgationsförordning innehåller, utöver

den angivna grundsatsen om förbud mot retroaktiv strafflagstiftning,

också bestämmelser om att ny lag skall i viss utsträckning tilllämpas,

om den är lindrigare än äldre lag. Vidare ges speciella regler

beträffande förening eller sammanläggning av straff, återfall, preskription

in. in. Ifrågavarande bestämmelser har icke ansetts vara av den

art, att motsvarighet till dem bör upptagas i grundlag.

Vid remissbehandlingen har angående förslaget uttalanden gjorts som i

SOU 1965:2 s. 174 ff sammanfattats sålunda:

Förevarande paragraf har lämnats helt utan erinran av riksåklagarämbetet,

hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län samt statsåklagaren i Göteborg. Även övriga remissorgan,

som berört paragrafen, har i princip godtagit stadgandet men

förordat vissa ändringar i eller tillägg till detsamma.

Från flera håll understrykes värdet av en grundlagsregel med den

i paragrafen åsyftade innebörden. Enligt hovrätten för Västra Sverige

är sålunda förslaget att i regeringsformen införa ett absolut förbud

mot retroaktiv strafflagstiftning ägnat att väcka tillfredsställelse. Ge
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

39

nom ett sådant förbud fastslås en för den enskildes rättssäkerhet

mycket viktig grundsats, vars upprätthållande får anses vara självklart

i ett kultursamhälle. I samma riktning uttalar sig även riksåklagarämbetet,

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt stadsåklagaren

i Göteborg. Den sistnämnde förklarar att det får anses angeläget

att den ifrågavarande rättssatsen är uttryckligen fastslagen i

grundlag även om den vunnit hävd i praktiken. I 1 kap. 1 § brottsbalken

har visserligen intagits en bestämmelse av i stort sett samma

innebörd, nämligen att brott är gärning, för vilken i brottsbalken

eller i annan lag eller författning är stadgat påföljd, som omförmäles i

brottsbalken. Sagda bestämmelse kan emellertid icke anses innefatta

tillräckligt skydd under alla förhållanden. Förefinnes emellertid, såsom

utredningen hävdat, en lagprövningsrätt för domstolarna, även

om den anses restriktiv, skulle domstol i framtiden äga möjlighet

att pröva, huruvida en författnings innehåll innebär, att regeln nullum

crimen sine lege blivit åsidosatt.

I några remissvar förordas att förbudet mot retroaktiv straft lagstiftning

skall omfatta även andra brottspåföljder än straff i teknisk

bemärkelse. Denna anmärkning framföres sålunda av högsta domstolens

ledamöter (majoriteten), som särskilt nämner förverkande. Ett

liknande påpekande göres av hovrätten för Västra Sverige. Svea hovrätt

konstaterar att den i 9 § använda terminologin i förevarande hänseende

icke överensstämmer med brottsbalkens. Uttrycket »straffas» bör utbytas

mot en term som täcker alla de följder som icke får förekomma

med stöd av den nya lagen. Med brottsbalkens terminologi vore det

måhända korrektast att formulera grundlagsstadgandet så, att »ingen

må ådömas brottspåföljd eller annan särskild rättsverkan för gärning»

etc. Möjligen kunde den kortare formen »dömas för gärning» användas,

dock under förutsättning att däri icke inrymmes skadeståndstalan.

Vidare bör uttrycket »strängare straff» utbytas mot »svårare påföljd»

(jfr brottsbalken 1 kap. 4 §).

Även i ett par andra yttranden förordas vissa jämkningar i paragrafens

lydelse. Regeringsrättens ledamöter framhåller att de i paragrafen

använda uttrycken »straffas» och »utdömas» icke ger ett

adekvat uttryck för stadgandets i motiven angivna funktion att utgöra

ett förbud mot retroaktiv strafflagstiftning. De nämnda orden är

snarast ägnade att inge den föreställningen, att bestämmelsen är riktad

uteslutande till de dömande myndigheterna. Föreningen Sveriges

häradshövdingar ifrågasätter om icke i 9 §, såsom skett i motsvarande

bestämmelse i Europarådskonventioner bör uttryckligen anges

att med gärning likställes även underlåtenhetshandlingar.

Ett par remissorgan diskuterar frågan om vissa principiella utvidgningar

av paragrafen. Sålunda anser Svea hovrätt att det kan vara

värt att överväga om icke, såsom skett i den norska grundlagen, i den

nya regeringsformen bör införas ett mera generellt förbud mot retroaktiv

lagstiftning. Visserligen torde stark restriktivitet iakttagas i fråga

om retroaktiva bestämmelser, men det kan med hänsyn till den utomordentliga

vikten för medborgarna alt veta de rättsliga konsekvenserna

av sitt handlande vara anledning att starkare framhäva principen om

att retroaktiva lagar icke bör förekomma. Som exempel på områden

där det kan vara särskilt betydelsefullt att retroaktiv lagstiftning icke

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år W66

skall förekomma kan nämnas, inom civilrätten verkningarna av avtal,

inom familjerätten reglerna om arv och inom den offentliga rätten

beskattningsföreskrifter. Hovrätten påpekar även att utredningen

icke diskuterat om det i 9 § upptagna förbudet även bör gälla beträffande

längre preskriptionstider, tillkomna efter det att en brottslig

gärning begåtts. Enligt nuvarande rättspraxis användes sådan bestämmelse

retroaktivt (se NJA 1941 s. 251), vilket sker med stöd av

grunderna för 13 § i promulgationslagen till strafflagen. I samband

med den slutliga utformningen av 2 kap. 9 § bör övervägas huruvida

en ändring av gällande rätt på denna punkt är motiverad. Hovrätten

för Västra Sverige erinrar om att i gällande rätt finns ett stöd för

grundsatsen om förbud mot retroaktiv strafflagstiftning i promulgationsförordningen

till 1864 års strafflag. Den åsyftade bestämmelsen

innebär dessutom att vid lagändring efter det viss gärning begåtts den

nya lagen skall gälla, om den leder till frihet från straff eller till

lindrigare straff. Vid remissen till lagrådet av förslaget till brottsbalk

den 26 augusti 1960 gjorde departementschefen vissa uttalanden

(prop. 1962: 10 s. C 163), enligt vilka det synes ha ifrågasatts

att i grundlag även ge en föreskrift av sistnämnda innebörd. Härtill må

anmärkas, att en dylik regel antagligen måste förbindas med vissa

undantag för särskilda förhållanden, exempelvis i fråga om viss kristidslagstiftning.

Bl. a. med hänsyn därtill synes den erforderliga regleringen

böra ske i annan ordning än genom bestämmelse i grundlag.

Författningsberedningen

I direktiven för den i april 1966 tillsatta författningsberedningen uttalas

bl. a.:

Man bör---inrikta grundlagsregleringen på vissa essentiella

kvaliteter hos det regelsystem, på vilket en viss rättighet avses vila,

och slå vakt om dem i grundlagsstadganden med så konkret utformning

som möjligt. Om den personliga friheten tas till åskådningsmaterial,

skulle en grundlagsreglering med denna inriktning exempelvis

kunna leda till---förbud mot frihetsberövande på vissa

angivna grunder, som enligt demokratiskt synsätt är uteslutna som

skäl för frihetsförlust.---Vill man utbygga det härigenom till
skapade

grundlagsskyddet, kan man tänka sig grundlagsregler om

den möjlighet till domstolsprövning av beslut om frihetsberövande,

som bör stå den därav drabbade till buds. Om en sådan grundlagsreglering

kompletteras med andra grundlagsbestämmelser, som icke

enbart tar sikte på att hindra otillbörliga frihetsberövanden, t. ex.

föreskrifter om maktutövningens normbundenhet, förbud mot tillfälliga

domstolar och förbud mot retroaktiv lagstiftning om straff

eller andra sådana påföljder, förstärks grundlagsskyddet för den personliga

friheten ytterligare. — Utredningen bör närmare pröva, om

man med den nu exemplifierade metoden eller på annat sätt kan

åstadkomma en tillfredsställande grundlagsreglering i de ämnen det

här är fråga om.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

41

Bilaga 2

PM ang. expropriation för tätbebyggelse

Enligt 1 § 1 st. 16. expropriationslagen den 12 maj 1917 kan fastighet,

som tillhör annan än kronan, tagas i anspråk genom expropriation, om

Konungen prövar det nödigt, för att säkerställa att mark på skäliga villkor

är tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar

eller för att eljest i kommuns ägo överföra mark, som icke är tätbebyggd, för

upplåtelse med tomträtt.

Rätt till sådan expropriation får enligt 111 § icke beviljas annan än den

kommun inom vars område marken är belägen.

Kungl. Maj :t är som framgått ovan tillståndsbeviljande myndighet i

fråga om själva rätten att expropriera. Vid beviljande av tillstånd bestämmer

Kungl. Maj :t också vilket område expropriationen må omfatta. Expropriationsersättningens

storlek bestämmes däremot av domstol. I Kungl.

Maj :ts tillstånd bestämmes i enlighet härmed viss tid, inom vilken sökanden

skall fullfölja frågan genom ansökning om stämning till domstol.

Ovannämnda regler om tvångsförvärv genom expropriation för tätbebyggelse

har införts i expropriationslagen genom lag den 21 december 1949

(nr 663), som trätt i kraft den 1 april 1950. (Jfr markutredningens betänkande

SOU 1948:4, k. prop. 1949:184, utlåtande av andra lagutskottet

1949:34 och riksdagens skrivelse 1949:397). — Beträffande kommuns

frivilliga förvärv av mark för motsvarande ändamål (tätbebyggelse) må

nämnas att de ej omfattats av gällande jordförvärvslagar. När ovannämnda

regler infördes var sådana förvärv helt fria (1945 års jordförvärvslag). I

1955 års jordförvärvslag var de till en början genom undantagsstadgande

och därefter, liksom enligt nu gällande 1965 års jordförvärvslag, genom

ett stadgande gällande kommuns samtliga förvärv fritagna från lagens

bestämmelser.

Regler angående handläggningen av tillståndsfrågan

Tillstånd till expropriation beviljas, som ovan antytts, av Kungl. Maj :t

i konselj. Genom att förlägga tillståndsgivningen hos Kungl. Maj :t har man

avsett att vinna garanti för att den enskildes rätt inte blir »i oträngt mål

uppoffrad», (jfr historik i markutredningens ovannämnda betänkande s.

35 ff).

För tillståndsärendets prövning hos Kungl. Maj :t gäller regler av olika

valör. Bland regler av statsrättslig karaktär märkes stadgandet i art. 1 första

st. andra p. i tilläggsprotokollet den 20/3 1952 till Europarådets konvention

ang. skydd för de mänskliga rättigheterna etc. Stadgandet lyder: »Ingen

må berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de

förutsättningar som angivas i lag och av folkrättens allmänna grundsatser.»

— Av de i själva expropriationslagen uppställda begränsningarna må till

en början något beröras innebörden av den ovan återgivna regeln i 1 § att

tillstånd må beviljas »om Konungen prövar det nödigt». I fråga om den bedömning

efter objektiva grunder som stadgandet uttrycker anförde mark
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

utredningen (i uttalande angående regeln i 1 § 1 st. 16. om expropriation

för tätbebyggelse) sålunda (bet. s. 55):

Vid bedömandet av frågan, huruvida expropriation bör medgivas

eller ej, bör hänsyn ej endast tagas till huruvida de i förevarande

punkt stadgade förutsättningarna äro för handen. Enligt ingressen

till 1 § skall Kungl. Maj :t finna det »nödigt» att expropriation tillgripes.

Detta förbehåll lärer innebära, bl. a. att, om kommunen kan

genom godvillig uppgörelse på skäliga villkor förvärva marken, expropriationsvägen

ej bör anlitas. Expropriation utgör med andra ord

endast ett sista medel för kommunen att förvärva markområdet. Härav

följer att vid Kungl. Maj :ts prövning av expropriationsansökan viss

hänsyn måste tagas även till det pris, som markägaren begär.»

Lagrådet uttalade angående denna regel (proprn s. 257): »Enligt lagen

om expropriation gäller såsom allmän förutsättning att expropriation får

äga rum blott om sådant i det särskilda fallet befinnes nödigt för tillgodoseende

av det behov som konstateras vara för handen.»

Vad beträffar prövningen med hänsyn till expropriationsändamålet skall

vid här aktuell expropriation — expropriation för tätbebyggelse — hänsyn

tagas till flera olika omständigheter. Således har kommun som vill expropriera

mark för dylikt ändamål att förebringa utredning bl. a. om att

marken behövs för tätbebyggelsen och att expropriationsintresset väger

över motstående intressen.

Markutredningen uttalade sålunda (bet. s. 53) bl. a. att frågan om kommunens

behov av marken givetvis i första hand borde bedömas ur synpunkten

av en ändamålsenlig utveckling av kommunen och att om en utbredning

av den samhällsmässiga bebyggelsen i den riktning kommunen

avsåg funnes vara ur allmänna synpunkter eller av hänsyn till andra intressen

mindre önskvärd, borde expropriationsansökningen ej bifallas. Hade

generalplan för området upprättats och godkänts av vederbörande kommunala

organ och var i planen marken avsatt för bostadsbebyggelse finge

man emellertid anse att förutsättning för expropriationsrättens utövande

förelåg. Skulle generalplanen ha blivit fastställd förelåg än starkare skäl

för att planen finge tjäna som grund vid bestämmandet av expropriationsanspråket.

Hade regionplan blivit fastställd av Kungl. Maj :t eller i vart fall

av direktionen för regionplanförbundet godkänd finge kommunen likaledes

anses berättigad till expropriationsrätt till de områden som där avsatts för

ifrågavarande ändamål. Vore stadsplan eller byggnadsplan under utarbetande

borde redan detta förhållande kunna utgöra tillräcklig grund för expropriationsrätt

till sådana områden som planen avsågs omfatta. Emellertid

borde, även om planläggningsarbetet ej fortskridit så långt, kommunen

vara berättigad till expropriation om det kunde göras sannolikt, att marken

erfordrades för kommunens framtida utveckling. Därvid kunde, även om

marken syntes komma åt! behövas för tätbebyggelse, hänsynen till andra

angelägna ändamål föranleda att framställningen ej beviljades.

I det till lagrådet remitterade förslaget (s. 74) uttalade departementschefen

att han anslöt sig till utredningens mening så till vida, att då plan ej

fastställts, förebragt utredning skulle tillf yllest görande visa att marken behövdes

för tätbebyggelseändamål.

Lagrådet (prop. s. 276) hemställde om sådan ändring av förslaget, att

kommun kunde erhålla rätt till expropriation för tätbebyggelse endast då

marken kunde förutses bli erforderlig inom närliggande framtid.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 11)66

43

I anledning av vad lagrådet sålunda yttrat anförde departementschefen

bl. a. (prop. s. 276):

Såsom jag förut anfört måste kommunerna i förebyggande sytte

kunna ingripa på tomtmarknaden redan på ett relativt tidigt stadium.

För att mark därvid skall få exproprieras, måste emellertid tillfyllestgörande

utredning utvisa — förutom att marken eljest icke på skäliga

villkor blir tillgänglig — att marken behövs för tätbebyggelseändamå.l.

Vid riksdagsbehandlingen underströk andra lagutskottet (uti. 1949:34

s. 19) att marken givetvis även skulle vara lämpad för tätbebyggelseändamål.

Utöver vad ovan anförts angående den utredning i allmänhet som skall

föreligga i tillståndsärendet förekom beträffande en ytterligare beredningsåtgärd

följande.

Svea hovrätt, fastighetsbildningssakkunniga, stiftsnämnden i Uppsala

samt Industriförbundet hade vad angick frågan i vad mån planläggningsarbetets

fortskridande borde motivera bifall till ansökan vid remissbehandlingen

av markutredningens betänkande gjort allmänna uttalanden i den

riktningen att kommunerna för att vinna bifall borde vara skyldiga att

förebringa tillförlitligare utredning än vad markutredningen förutsatt. Länsstyrelsen

i Hallands län och Bankföreningen hade föreslagit att expropriation

skulle medgivas först i stads- eller byggnadsplanestadiet. Bankföreningen

anförde bl. a. (jfr prop:n s. 64) att det syntes vara ett ofrånkomligt

krav att möjligheten till expropriation anknötes till ett visst planeringsmoment,

där det efter prövning blivit bestämt att marken avsåges för tätbebyggelse.

Det syntes under alla förhållanden vara ett oeftergivligt anspråk,

att planeringen fortskridit så långt som till generalplans antagande.

Även länsstyrelserna i Södermanlands och Kopparbergs län samt handelskamrarnas

nämnd föreslog, att kommunerna åtminstone borde förete en

generalplan över området. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anmärkte, att

enligt markutredningens förslag skulle ett av en kommun utan närmare

motivering och utan någon allsidig utredning framfört påstående om behov

av visst markområde föranleda att andra samhälleliga intressen, till exempel

jordens användande för jordbruk, måste vika. En sådan generell gradering

av användningssättens samhälleliga berättigande kunde icke utan

vidare godtagas. Det hade i åtskilliga fall visat sig, att kommunernas uppfattning

om de egna utvecklingsmöjligheterna varit alltför optimistiska. En

viss tävlan att överflygla grannsamhällena förledde ofta kommunerna att

uppgöra planer, som sedermera visade sig vara löst grundade. Det kunde

inte anses ohemult gentemot kommunerna att åtminstone fordra en sådan

översiktlig utredning rörande markens framtida användning, som innefattas

i en generalplan. Därest emellertid markutredningens förslag antoges,

föreslog länsstyrelsen att i lagtexten stadgades att lantbruksnämnden skulle

höras över ansökan om expropriation av mark inom område, där stadsplan

eller byggnadsplan ej gällde. I denna fråga anförde länsstyrelsen ytterligare,

att det förutsatts vid den av statsmakterna beslutade planläggningen av

jordbrukets rationalisering att s. k. regionalplaneringar områdesvis skulle

företagas, därvid ett visst bestämmande av markens framtida användningssätt

skulle äga rum. Det föreföll länsstyrelsen självklart att efter det eu

sådan regionalplanering verkställts inom en trakt, expropriation för bebyggelseändamål

borde ske allenast inom område, som vid planeringen avsetts

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år V,)C>C>

för dylikt ändamål. I annat fall rubbades ramen för den jordbruksplanering,

som lantbruksnämnderna var satta att genomföra.

Departementschefen yttrade (s. 74):

Frågan om expropriationsrättens förhållande till planläggningsarbetets

fortskridande hänger nära samman med ett spörsmål, som i remissyttrandena

mera ingående dryftats av länsstyrelsen i Kopparbergs

län, nämligen det problem som uppkommer då intresset av tätorternas

utveckling kolliderar med intresset av att områden som äro särskilt

lämpade för jordbruk bibehållas för denna användning. Såsom länsstyrelsen

betonat är det vid general- och regionplaneringen som denna

fråga bör uppmärksammas. Det säger sig självt att, sedan man därvid

preciserat vilka områden som skola behållas för jordbruksändamål

och vilka som avses för tätorternas utveckling, endast de senare

områdena böra kunna exproprieras för detta ändamål. Skulle frågan

om expropriation undantagsvis uppkomma redan innan denna uppdelning

avgjorts vid general- eller regionplanering, måste den emellertid

beaktas i expropriationsärendet, och lantbruksnämnden bör

då höras varjämte gemensam beredning med jordbruksdepartementet

bör äga rum. På liknande sätt kan för övrigt kommunens expropriationsintresse

få vägas även mot andra särintressen, exempelvis när

marken i fråga tillhör ett industriföretag som inköpt den för att säkra

sitt behov av utrymme för väntad framtida utvidgning av förelaget.

Andra lagutskottet anslöt sig (uti. s. 23) till vad departementschefen anfört

i fråga om erforderlig grad av bevisning och aktualitet.

Kungl. Maj. ts handläggning av tillståndsärenden

Under tiden januari—augusti 1965 har Kungl. Maj :t avgjort 15 ärenden

rörande tillstånd till expropriation för tätbebyggelse enligt 1 § 16. expropriationslagen.

Ärenden rörande sådan expropriation bereds i kommunikationsdepartementet.

Tillstånd till expropriation har meddelats i samtliga

15 ärenden. De i ärendena hörda myndigheterna har antingen tillstyrkt

bifall eller också inte haft väsentligare erinringar däremot. Markägarna har,

i de fall de bestritt ansökningarna, i regel anfört, att lagliga förutsättningar

för expropriation saknats. Lantbruksnämnden har hörts i ett fall (ärende

som avgjorts den 22/1, nr 34,) och då på föranstaltande av vederbörande

länsstyrelse.

I det följande lämnas en redogörelse för tre under år 1965 avgjorda, i

kommunikationsdepartementet beredda ärenden, nämligen ärendena den

26/2, nr 59, den 20/8, nr 24, och den 29/10, nr 28. Därefter lämnas i en särskild

uppställning uppgifter angående ovan nämnda under tiden januari—

augusti avgjorda 15 ärenden.

1. Den 26 februari 1965, kommunikationsdep. ärende nr 59, meddelade

Kungl. Maj :t i enlighet med hemställan av chefen för kommunikationsdepartementet,

statsrådet Skoglund, jämlikt 1 § första stycket 16. expropriationslagen

Skövde stad rätt att för säkerställande av att mark på skäliga

villkor är tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande

anordningar expropriera stadsägorna nr 23, 24, 26, 50, 50 A, 57 A, 98, 102,

301, 455 och 747 samt stadsägoområdet nr 45 av stadsägan nr 39 + 40 +

s. 45 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr ,Vi år 1966

45

41 _|_ 42 + 43 + 44 + 45 + 46 + 47 + 48 och stadsägoområdet nr 61 av stadsägan

nr 58 + 59 + 61 i Skövde.

Stadens ansökan om expropriation är dagtecknad den 27 juli 1964. I ansökningen

uttalar staden: »De med det sökta expropriationstillståndet avsedda

områdena utgör delar av Havstena och Käpplunda byar, ursprungligen

ren jordbruksmark och fortfarande i stor utsträckning brukad som

sådan. Såsom ofta är fallet i dylika byar i städernas ytterområden har några

lägenheter avsöndrats eller avstyckats för bostadsändamål.»

Beträffande de olika områdena må nämnas att stadsägoområdet nr 45

omfattade ca 18 600 m2 åker med ett taxerat jordbruksvärde av 34 700 kr.,

stadsägoområdet nr 61 ca 43 800 m3 tomt, trädgård, åker och äng med ett

taxerat jordbruksvärde av 31 200 kr., stadsägan nr 98 ca 71 950 m2 tomt,

trädgård, åker och äng med ett taxerat jordbruksvärde av 24 000 ltr., stadsägan

nr 301 ca 82 000 m2 tomt, trädgård, åker, äng och hagmark med ett

taxerat jordbruksvärde av 32 000 kr. Med undantag av sistnämnda var

fastigheterna åsatta taxering jämväl för annat än jordbruksvärde.

Sedan ansökningen den io augusti 1964 remitterats till länsstyrelsen i

Skaraborgs län för inhämtande av yttranden tillstyrkte länsstyrelsen expropriation

i skrivelse den 12 december 1964 och återställde remisshandlingarna

jämte inkomna yttranden från länsarkitekten samt bl. a. ägarna av stadsägoområdet

nr 61 och stadsägan nr 301. Dessa ägare bestred bifall till ansökningen,

ägaren av nr 61 bl. a. enär han var beroende av inkomsterna av

»jordbruket jämte trädgårdsnäringen» för sin existens, och ägaren till nr

301 enär han sedan år 1954, då han köpt stadsägan, planerat att på stadsägan

anlägga en odling av bigarråer och surkörsbär.

‘ Länsarkitekten framhöll i sitt yttrande att områdena var belägna omedelbart

norr om stadens detalj planelagda del och att för dem gällde utomplansbestämmelser

av den 21/12 1963.

Sedan ärendet tillställts byggnadsstyrelsen för yttrande, avgav styrelsen

ett den 11 januari 1965 dagtecknat yttrande vari det bl. a. heter:

De till expropriation ifrågasatta områdena är belägna omedelbart

norr om stadens detaljplanelagda del. Vissa av områdena är enligt

den för staden i slutet av 1940-talet upprättade generalplanen avsedda

att exploateras för bebyggelse (egnahem o. dyl. samt industri), medan

andra områden angivits för parkändamål, handelsträdgårdsverksamhet

samt jordbruk och skogsbruk. Generalplanen är emellertid med

hänsyn till den snabba utveckling som staden sedan undergått föråldrad

och undergår för närvarande revidering. De preliminära resultat

av denna revidering som nu föreligger synes med all tydlighet visa

att stadens fortsatta utbyggnad bör ske mot norr samt att de angivna

områdena är lämpliga för tätbebyggelse och därmed sammanhängande

anordningar.

Styrelsen fann de av markägarna framförda invändningarna icke böra

utgöra hinder för expropriation och tillstyrkte expropriationsansökningen.

Lantbruksnämnden i länet hördes ej över ansökningen.

Såvitt handlingarna utvisar ägde ej gemensam beredning rum med jordbruksdepartementet.

2. Den 20 augusti 1965, kominunikationsdep. ärende nr 24, beslöt en

under Hans Maj:t Konungens frånvaro t. f. regering med statsråden Andersson,

Lindström, Johansson och Palme som närvarande statsråd, stats
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

rådet Andersson som t. f. chef för kommunikationsdepartementet, meddela

Halmstads stad rätt att för säkerställande av att mark på skäliga villkor är

tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar

expropriera inom Frennarpsområdet stadsägan nr 1252 F, del av stadsägoområdet

nr 1251 inom stadsägan nr 1251 etc., delar av stadsägan nr 1251 H

och delar av stadsägan nr 1252 samt inom området mellan Göteborgsvägen—Nissastigen

och den blivande norra inf artsleden delar av stadsägan

nr 216 + 217, del av stadsägan nr 218, del av stadsägan nr 219 och delar av

stadsägan nr 255 + 280 med den avgränsning av förenämnda delar av stadsägor

och stadsägoområden, som framginge av en i ärendet upprättad karta.

Marken ägdes av Wallbergs Fabriks Aktiebolag, Halmstad, och omfattade

ca 95 hektar, varav området mellan Göteborgsvägen—Nissastigen och den

blivande norra infartsleden ca 10 hektar.

Staden hade i ansökningen den 6 april 1964 anfört bl. a.:

Av det stora markområdet öster om Nissan, i föreliggande framställning

sammanfattningsvis benämnt Frennarpsområdet, är större delen

fortfarande jordbruks- och skogsmark, för vilken någon form av detaljplan

aldrig uppgjorts. För viss del av området gäller däremot

stadsplan, fastställd den 19/9 1947.och den 30/12 1947 ---. Det

mindre markområdet mellan Göteborgsvägen—Nissastigen och blivande

norra infartsleden användes för jordbruksändamål och har icke

varit föremål för detaljplanering.

Markägaren yttrade i skrivelse till länsstyrelsen bl. a.:

Såsom framgår av ansökningen, har stadsplan fastställts för en

mindre del av det s. k. Frennarpsområdet. I övrigt finns däremot varken

stadsplan eller annan detaljplan för något av de till expropriation

avsedda områdena. Ej heller finnes fastställd eller annan generalplan

för områdena eller någon del därav.

Remissmyndigheterna, länsstyrelsen i länet samt byggnadsstyrelsen, hade

tillstyrkt expropriationsansökningen.

Lantbruksnämnden i länet hördes ej.

Såvitt handlingarna utvisar ägde ej gemensam beredning rum med jordbruksdepartementet.

3. Den 29 oktober 1965, kommunikationsdep. ärende nr 28, beslöt Kungl.

Maj :t i enlighet med hemställan av chefen för kommunikationsdepartementet,

statsrådet Skoglund, att, jämlikt 1 § första stycket 16. expropriationslagen,

meddela Jonstorps kommun rätt att för säkerställande av att mark

på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande

anordningar expropriera dels fastigheterna Jonstorp 949 och 950,

dels de områden om tillhopa ca 3,19 hektar av fastigheterna Jonstorp 9r>,

914, 925 och 331, vilka angivits i en i ärendet föreliggande beskrivning med en

därtill hörande karta.

Av marken i fråga var 914 i gällande byggnadsplan disponerat för idrottsoch

rekreationsändamål. I nämnda byggnadsplan ingick även ett mindre

område av 93 * 5, vilket enligt planen var avsett för idrottsändamål. Såvitt

framgår av handlingarna i ärendet omfattades övrig mark icke av någon

gällande plan. Däremot bifogades i ärendet ett upprättat skissförslag till

byggnadsplan enligt vilket, frånsett delen av 95, marken skulle exploateras

s. 47 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

47

för bostadsändamål. Utomplansbestämmelser för kommunen gällde fr. o. m.

den 1 januari 1964.

Ansökningen hade bestritts av bl. a. ägaren till 95 och 949. Denne anförde,

att hans jordbruk omfattade 18 hektar odlad mark, vilket vore minimum

för att man skulle kunna existera på det. Det markområde som avsågs med

ansökningen, del av 95 samt hela 949, vore för honom särskilt värdefullt,

enär det lämpade sig mycket bra för tidig potatis och grönsaker på grund

av sin varma drivande jord och skyddade läge. Han anförde dessutom att

han lagt ned stora kostnader för brunn och bevattningsanläggning för området.

Det kunde inte bli någon större olägenhet för kommunen om den

inte finge förvärva detta markområde, enär det låge i utkanten, avskilt

med en 6 meter bred väg.

Remissmyndigheterna hade förklarat sig ej ha något att erinra; överlantmätaren

i länet anförde därvid att områdena låg intill befintlig bebyggelse

och att bebyggandet av områdena syntes utgöra en naturlig utveckling

av bebyggelsen i samhället. Länsarkitekten anförde att områdena till

huvudsaklig del var belägna i omedelbar anslutning till Jonstorps byggnadsplaneområde.

Länsstyrelsen ansåg tillräckliga skäl föreligga för bifall

till ansökningen. Byggnadsstyrelsen ansåg, att de av vissa markägare framförda

invändningarna icke borde utgöra hinder för expropriation och tillstyrkte

ansökningen.

Lantbruksnämnden i länet hördes inte i ärendet.

Såvitt handlingarna utvisar ägde ej gemensam beredning rum med jordbruksdepartementet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammanställning över expropriatiousärenden avseende tätbebyggelse jan.—aug. 1965. Kommunikationsdepartementet

00

Dnr

Dag Nr i

prot.

Fastighet(er)

Storlek

tax.värde m. m.

Sökande

planfrågan

Avsedd

användning

Ägarens

inställning

Remissyttrande

av

4606/64

15/1 49

del av Bors

Norregård l30,

Bors kommun

c:a 2,6 hektar

jordbruksfastighet

Bors kommun

omr. detaljplane- rat; byggnadsplan

tätbebyggelse

och därmed

sammanhängande

anordningar

framgår ej

länsstyrelsen

länsingenjören

överlantmätaren

länsarkitekten

byggnadsstyrelsen

866/64

22/1 33

std 229 + 231

o. 230

del av std 576

+ 577 + 578

+ 581 + 582 i

Hultsfreds kpg

ej uppgivet

omr. obebyggda;

gränsar till

exploaterad mark

Hultsfreds köping

stadsplan resp.

förslag till stads- plan

tätbebyggelse —

bostad o. industri- och därmed

sammanhängande

anordningar

framgår ej

länsstyrelsen

länsarkitekten

överlantmätaren

byggnadsnämnden

byggnadsstyrelsen

4754/64

22/1 34

del av Västra

Edsbyn lll,

1210, 1214 i

Ovanåkers

kommun

8 200 m2 jord- bruksfastighet

Ovanåkers

kommun

byggnadsplan

säkerställande av

tillgång till mark

för tätbebyggelse

— bostäder

medgiver

länsstyrelsen

länsarkitekten

överlantmätaren

lantbruksnämnden

byggnadsnämnden

byggnadsstyrelsen

538/63

5/2 22

std 368 o. 369

i Hälsingborg

19 240 m2

34 600: —

obebyggda

Hälsingborgs stad

utanför stads- planelagt område

intill bebyggelse

generalplan saknas

ålderdomshem

och bostadsbe- byggelse enligt

preliminära planer

bestrider bifall

länsstyrelsen

fastighetsnämnden

länsarkitekten

byggnadsstyrelsen

socialstyrelsen

4326/64

26/2 59

std 23 o. 26

std 24

std omr 45

std 50 o. 50 A

24 091 in2

85 000: —

7 944 in2

35 000 (+ annat)

18 000 m2

37 000: —

18 330 m2

108 000: —

Skövde stad

fsl till general- plan framlagt

1948; föremål för

omarbetning;

utomplans- bestämmelser

tätbebyggelse

och därmed sam- manhängande

anordningar

flertalet bestrider

23 o. 26: ej med- giv.

24; ej motsätter

sig

50 A: bestrider

61: varken med-

länsarkitekten

byggnadsstyrelsen

länsstyrelsen

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 5 samt. 2 and. Nr 33

stä 57 A

4 300 in2

ger el. bestr.

38 000: —

102, 455, 747:

stä omr 61

43 800 m2

bestrider

o. stä 58 + 59

39 000: —

301: bestrider

+ 61

98: innebär

stä 98

71 950 in2

bestridande

45 000: —

45: bestrider

stä 102, 455,

25 900 m2

747

45 000 (+ annat)

stä 301

82 000 in2

32 000: —

samtliga i

—

Skövde stad

omr. utgör delar

av Havstena och

Käpplunda byar;

ursp. ren jord- bruksmark; de

flesta bebyggda

588/63

26/2

60

omr. av stä

15,4 hektar

Emmaboda

tätbebyggelse och

framgår ej

länsstyrelsen

353 + 354

(i periferien av

köping

därmed samman-

byggnadsstyrelsen

samt stä 351 i

samhället)

—

hängande anord-

(viss reservation)

Emmaboda kpg

fsl till över-

ning av hyreshus-

länsarkitekten

siktsplan

bebyggelse

överlantmätaren

—

byggnadsnämnden

generalplan ännu

bara på »skiss- stadiet»

199/64

26/2

61

Träslövslägc 42

framgår ej

Träslövs kommun

tätbebyggelse och

vissa ägare

länsstyrelsen

m. fl. i Träslövs

—

därmed samman-

bestrider

landsfiskal

socken

byggnadsplan för

hängande

länsarkitekten

»Knarråsen»

vissa delar, på-

anordningar,

överlantmätaren

gående detalj-

fritidsområde,

byggnadsstyrelsen

planering för

tomtmark, skola

lantmäteristyrelsen

det övriga

(vissa reserva-

—

tioner)

nybyggnadsförbud

1262/64

12/3

25

stä 253, 675,

c:a 134, 200 m2

Hälsingborgs stad

tätbebyggelse

bestrider

länsstyrelsen

743—763, 767—

255 600: —

—

(bostadsområde,

länsarkitekten

799 i Ramlösa

stadsplan för en

infart för plane-

vägförvaltningen

i Hälsingborg

del av omr.

ej plan för annan

del; utompl.best.

rad motorväg)

byggnadsstyrelsen

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

opaginerad Kontrollera mot PDF

Dnr

Dag Nr i

prot.

Fastighet(er)

Storlek

tax.värde in. m.

Sökande

planfrågan

Avsedd

användning

Ägarens

inställning

Remissyttrande

av

5016/64

12/3 26

del av Hemset

l19 inom Åryds

samhälle

22 hektar

skogsmark

Östra Torsås

kommun

byggnadsplan

tätbebyggelse och

därmed samman- hängande anord- ningar (bostäder)

framgår ej

länsstyrelsen

länsarkitekten

överlantmätaren

byggnadsstyrelsen

5233/64

29/4 44

stä 164 B och

188 A i Kinna

köping

framgår ej

Kinna köping

'' ''fl

- it

tätbebyggelse och

därmed samman- hängande anord- ningar

bestrider

länsstyrelsen

länsbostadsnämn-

den

länsarkitekten

överlantmätaren

landsfiskal

byggnadsstyrelsen

596/60

14/5 32

Fyra mark- områden inom

Floda socken

jordbruk

10,6095 hektar

Floda kommun

utomplansbestäm-

melscr

byggnadsplan

tätbebyggelse

(bostäder)

några bestrider,

andra medger

länsstyrelsen

överlantmätaren

länsarkitekten

byggnadsstyrelsen

1705/65

21/5 34

Fastigheterna

Trönninge 611,

10", 10" i

Trönninge

socken, Halland

22,6265 hektar

133 000: —

jordbruk

Eldsberga kommun

10 hektar inom

byggnadsplane- omr., övrigt i an- slutning till

detsamma

tätbebyggelse och

därmed samman- hängande anord- ningar

bestrider

länsstyrelsen

länsarkitekten

byggnadsstyrelsen

5693/64

20/8 24

»Frennarps- området» jämte

annat område

i Halmstad

953 000 in2

jordbruks- och

skogsmark

Halmstads stad

stadsplan för

mindre del, i öv- rigt saknas plan

tätbebyggelse

bostäder, upp- låtelse med

tomträtt

bestrider

länsstyrelsen

stadsplanearkitek-

ten

byggnadsnämnden

byggnadsstyrelsen

6514 54/64

20/8 25

Stadsägor i

Halmstad

(Andersberg och

Vilhelmsfält)

47 651 in2

330 000: —

samtliga bebyggda

Halmstads stad

planläggning har

påbörjats

tätbebyggelse,

bostäder och

industri

några ägare

bestrider

länsstyrelsen

länsarkitekten

byggnadsnämnden

stadsplanearkitek-

ten

byggnadsstyrelsen

1599/65

26/8 14

stadsägor i

Umeå (inom

Marlehem,

Berghem,

Sandliden)

272 593 m2

148 400: —

jordbruk fler- talet bebyggda

Umeå stad

stadsplan eller

utom plansbe- stämmelser, utkast

till generalplan

med tätbebyggelse

sammanhängande

anordningar —

park- och rekrea- tionsområde,

genomfartsväg

ej anmärkning

mot expropriation

länsstyrelsen

länsarkitekten

överlantmätaren

byggnadsstyrelsen

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

s. 51 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

51

Bilaga 3

PM ang. skola i Gagnef

I. Kort presentation av frågeställningen

Fullmäktige i Gagnefs kommun bestämde genom beslut som vann laga

kraft att grundskolans högstadium skulle förläggas till Djurås. Sedermera

prövade också länsskolnämnden i Kopparbergs län behovet av skollokaler

för en skola på denna ort. Under mellantiden hade Ivungl. Maj :t, med stöd

av skollagen, emellertid förklarat att Gagnefs och Floda landskommuner

skulle bilda ett gemensamt elevområde. Under förmenande bl. a. att länsskolnämnden

icke tillräckligt beaktat de ändrade förutsättningar som inträtt

genom detta Kungl. Maj :ts beslut, överklagades nämndens avgörande

i lokalbehovsfrågan. Ärendet avgjordes av Kungl. Maj :t i statsrådet den 30

december 1965, varvid förklarades, att vederbörande myndigheter vid sin

planering av grundskolans organisation borde utgå från att högstadiet skulle

förläggas till Mockfjärd. Till följd härav undanröjdes länsskolnämndens

beslut, och ärendet återförvisades till nämnden för ny behandling.

Förevarande ärende aktualiserar två principfrågor, nämligen

A. Äger Kungl. Maj :t enligt gällande lagstiftning uttala sig om en skolas

placering i samband med avgörandet av ett besvärsmål av här ifrågavarande

karaktär?; samt

B. Har Kungl. Maj :t i så fall begagnat sin befogenhet på ett från lämplighetssynpunkter

riktigt sätt?

Även detta senare spörsmål har emellertid en rättslig sida. Principiellt

borde man kunna besvara det efter objektiva överväganden. Frågan

huruvida ett kommunalt avgörande skall kunna åsidosättas så

snart det befinnes mindre lämpligt (d. v. s. en annan lösning vore att

anse som lämpligare) eller om det härför kräves att det är direkt olämpligt

har dock endast blivit sparsamt behandlat inom den rättsvetenskapliga

litteraturen och synes alls icke ha uppmärksammats beträffande

den kommunala förvaltning som äger rum på skolväsendets område.

Rent allmänt torde man dock kunna säga att ju starkare de allmänna

— utom kommunen liggande — intressena är på ett visst område,

desto mindre krävs det för att åsidosätta ett kommunalt beslut (Jfr

REUTERSKIÖLD, Föreläsningar i svensk stats- och förvaltningsrätt 1,

Uppsala 1914, s. 308; jfr även RÅ 1910 not Jo 12, RÄ 1945 not S 198).

Vad som är mindre lämpligt och vad som är olämpligt, är emellertid

frågor som icke låter sig exakt fastställas. Ytterst måste det alltid

bli fråga om individuella ställningstaganden på grundval av omständigheterna

i det särskilda fallet.

Ärendets rättsliga sida kommer att behandlas nedan i avsnitten II—III,

varefter i avsnitt IV en redogörelse kommer att lämnas för bl. a. de faktiska

omständigheter som är av intresse i det föreliggande fallet.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

II. Gällande bestämmelser om skolas förläggning

1. Historik

Bestämmelser om var skolbyggnader skulle förläggas fanns redan i KSt

den 26 september 1921 ang. folkundervisningen i riket (FSt). Enligt § 52

ålåg det varje skoldistrikt bl. a. att anskaffa och underhålla »lämpliga» lokaler

för de skolor, som av distriktet blivit inrättade och i stadgans § 53

gavs närmare föreskrifter om skolbyggnaders placering. Vid bestämmande

av plats för skola borde tillses, att skolbarnen erhöll en i möjligaste mån

kort och lämplig skolväg, samt att åt skolans byggnader gavs ett fritt och

sunt läge. Såvitt kunde ske, borde skola förläggas inom bebgggt område

eller i omedelbar närhet av sådant. Då fråga var om uppförande av ny

skolbyggnad, skulle skolrådet bl. a. inhämta yttrande från statens folkskolinspektör

över den tilltänkta tomtens läge och ändamålsenlighet och härefter

överlämna sitt förslag till kyrkostämman, som ägde att besluta i ärendet

(§54).

1921 års stadga ersattes av Folkskolestadgan den 23 maj 1958 (FolkSt),

vari ej intogs några bestämmelser som motsvarade vad som hade gällt tidigare.

I § 208 utsädes endast, att det ålåg kommun att anordna erforderliga

obligatoriska skolor samt tillhandahålla skolorna ändamålsenligt planerade

tomter samt erforderliga och lämpliga lokaler jämte inredning, inventarier,

möbler och undervisningsmateriel.

2. 1962 års skolstadga

I och med tillkomsten av 1962 års skolstadga (SkSt) infördes i dess

2 kap. 30 § en bestämmelse, som väsentligen motsvarade vad som gällde

enligt 1921 års Fst. (Härvid må dock anmärkas, att skolberedningen, SOU

1961: 30 s. 800, föreslog en bestämmelse i skollagens 4 kap. 29 § som i stort

sett motsvarade lydelsen i 1958 års Folkst). I angivna författningsrum utsädes

nämligen, att

»skolhus bör vara beläget inom eller intill bebyggt område och så att

eleverna få lämpliga skolvägar. Lokalerna böra vara utformade med

hänsyn till skolans behov».

Paragrafen ändrades dock genom KK den 5/6 1963 (SFS 1963: 464), varvid

den lydelse, som fanns i 1958 års Folkst, återinfördes med några smärre

j ämkningar:

»Skola skall i erforderlig omfattning för varje skolenhet vara försedd

med lämplig mark, lokaler och inventarier.»

3. Innebörden av 1958, 1962 och 1963 års författningsändringar

De här aktuella stadgorna har samtliga utfärdats utan riksdagens medverkan

och saknar därför tryckta förarbeten. Från ecklesiastikdepartementets

rättsavdelning har dock inhämtats, att såväl 1958 som 1963 års ändringar

vidtogs efter underhandsframställningar från regeringsrätten, som

ansåg sig på grund av paragrafernas tidigare avfattning nödsakad att i ett

kommunalt besvärsmål ingå på en materiell prövning av en skolbyggnads

lämplighet (jfr SOU 1955:31 s. 241). Enligt regeringsrättens mening var

detta icke förenligt med den kommunala besvärsprocessens begränsning till

s. 53 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 dr 1966

53

eu legalitetskontroll (se härom närmare nedan under III. 1.). Vidare har

upplysts, att — ehuru SkSt 2 kap. 30 § i dess nuvarande lydelse ej innehåller

några föreskrifter om var ett skolhus skall förläggas-— någon saklig ändring

i denna del i förhållande till tidigare ordning icke var åsyftad. Skolhus

borde således fortfarande vara beläget inom eller intill bebyggt område och

så att eleverna fick lämpliga skolvägar.

III. Statligt inflytande på placering av skola

Statliga myndigheter kan på olika vägar tänkas utöva inflytande på en

skolas placering. För det första märkes, att en kommuns beslut att förlägga

sin skola på viss plats kan överklagas i kommunal besvärsväg, varvid

besvären slutligen kommer att avgöras av regeringsrätten. Härvid uppkommer

då frågan i vad mån regeringsrätten äger att, inom ramen för den

legalitetskontroll som den kassatoriska kommunala besvärsprocessen innebär,

ingå på en prövning av lämpligheten utav en skolbyggnads placering

(1). Vidare är att märka den statsbidrags prövning som ett kommunalt beslut

underkastas jämlikt KK den 31/5 1957 om statsbidrag till byggnadsarbeten

inom det allmänna skolväsendet (2) och den tillsyn över det allmänna

skolväsendet som utövas av länsskolnämnderna (3).

1. Regeringsrättens kommunala besvärsmålsprövning

Genom införandet av de kommunala besvärsgrunderna i 1862 års kommunalförfattningar,

avsågs att åstadkomma en begränsning av besvärsmyndigheternas

prövningsbefogenheter med avseende på överklagade kommunbeslut.

Den vidsträckta prövningsrätt som tidigare ansågs tillkomma

besvärsmyndigheterna skulle av hänsyn till kommunernas »självverksamhet»

inskränkas till endast en kontroll av de kommunala avgörandenas laglighet.

I det kommunala besvärsmålet kunde således endast prövas om det

klandrade beslutet var behäftat med sådana felaktigheter att någon av de

i författningen angivna besvärsgrunderna kunde träda i tillämpning. Huruvida

beslutet jämväl var gagneligt eller ändamålsenligt för kommunen kunde

däremot icke komma under besvärsmyndigbeternas bedömande. Sådana

kommunala nyttosynpunkter, vilka alltså ej inrymdes under någon kommunal

besvärsgrund, skulle uteslutande beaktas av kommunerna själva

(Jfr 1859 års Betänkande s. XXIX, RSkr 1859—1860 s. 186).

a) Något om gränsdragningen mellan laglighets- och lämplighetsprövning

Med »laglighetsfrågor» menar man i allmänhet sådana omständigheter

som kan prövas i kommunal besvärsväg medan »lämplighetsfrågor»

är ett uttryck för sådana spörsmål som ligger inom kommunernas

s. k. fria skön, d. v. s. den ram som kommunerna kan verka

inom utan risk för att få sina beslut upphävda efter anförda besvär.

Vilka beslut som sålunda faller inom resp. utom det kommunala fria

skönet är icke helt klart. Problemställningen kan knappast sägas ha

rönt någon större uppmärksamhet inom svensk förvaltningsrättslig

litteratur. Den uppfattningen har i en undersökning visserligen framförts

(STRÖMBERG, Festskrift tillägnad Halvar Sundberg 1959), att

som lämplighetsfrågor vore att anse sådana spörsmål, där lagstifta
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

ren överlämnat åt förvaltningsmyndigheterna att företaga praktiska

värderingar, men då den åsyftade undersökningen i första hand tar

sikte på omfattningen av de allmänna domstolarnas prövningsrätt

med avsende på förvaltningsbeslut, synes de däri hävdade slutsatserna

icke vara tillämpliga i förevarande sammanhang. Icke heller vinner

de stöd av regeringsrättens kommunala besvärsmålspraxis (Jfr KProp

1948: 140 s. 18, 23, 74; se även t. ex. RÅ 1928 not S 113, RÅ 1941 ref 4,

RÅ 1964 not I 48).

I stället må här uppmärksamheten fästas på eu uppfattning, som

under senare tid framförallt framförts inom norsk och finsk doktrin.

Sålunda hävdas bl. a. av ECKHOFF (Juridiska föreningens i Finland

tidskrift, JFFT, 1964, se även ANDERSSON, JFFT 1964, s. 23 samt

RYTKÖLÄ, Nordisk administrativ tidskrift 1965 s. 19), att gränsen

mellan s. k. laglighets- och lämplighetsfrågor skulle kunna utläsas ur

författningstexternas avfattning. Uppfattningen innebär i korthet, att

något fritt skön icke skulle föreligga om en handlingsplikt — i allmänhet

uttryckt genom ordet »skall» — har ålagts en förvaltningsmyndighet,

medan sådana beslut, vilka fattats med stöd av en författning

där orden »må», »äger» eller »kan» kommit till användning,

skulle utesluta en rättslig omprövning.

Huruvida någon sådan lagteknisk betydelse även tillkommer uttrycket

»bör» är däremot tveksamt. Av vissa uttalanden under förarbetena

till 1953 års kommunallagar synes dock möjligen kunna

utläsas, att dylika »bör-bestämmelser» ansetts ha en innebörd som

överensstämmer med de citerade uttrycken »må», »äger» och »kan»

(se SOU 1952: 14 s. 30 och KProp 1953: 210 s. 161 och 164; jfr dock

RÅ 1929 ref 63).

b) Regeringsrättens praxis

Såsom framgått av den lämnade framställningen om innebörden av ändringarna

i bestämmelserna angående skolas förläggning, har anledningen

till bl. a. 1963 års ändringar i skolstadgan just varit att undanröja de eventuella

tveksamheter som kunde föreligga beträffande regeringsrättens prövningsbefogenheter.

Den obligatoriska avfattning som numera givits SkSt 2 kap. 30 § (skolbyggnad

»skall» vara försedd med lämplig mark) och som tidigare fanns

i FolkSt § 208, anses således utesluta en materiell omprövning av kommunbeslutet

från regeringsrättens sida. Detta kan även utläsas ur regeringsrättens

praxis.

Från tillämpningen av 1921 års Fst må härvid anmärkas avgörandet i

RÅ 1956 not EU, varav det tydligt framgår att regeringsrätten ingått på

en prövning av den lämpliga placeringen av ett skolhus. Länsstyrelsen ansåg

det klandrade kommunbeslutet ej olagligt och lämnade därför anförda

besvär utan bifall. Regeringsrätten fann på den av länsstyrelsen åberopade

grunden »och då utredningen icke gåve vid handen, att det för skolbyggnad

avsedda området vore för ändamålet olämpligt» ej skäl att göra ändring

i det slut vartill länstyrelsen kommit i målet.

I och med 1958 års FolkSt torde praxis emellertid ha svängt. Härefter

synes nämligen icke något fall ha förekommit varav kan utläsas, att regeringsrätten

ingått på en liknande lämplighetsprövning. (Se t. ex. RÅ 1961

not E 10, RÅ 1961 not E 45, RÅ 1962 not E 24 samt RÅ 1963 not E 8. Se

även Kungl. Maj :ts utslag, givet i Regeringsrätten den 27 april 1965. )

s. 55 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

55

2. Statsbidragsprövningen

De gällande statsbidragsbestämmelserna på området återfinns numera

i KK den 31 maj 1957 om statsbidrag till byggnadsarbeten inom det allmänna

skolväsendet. Redan dessförinnan utgick emellertid enligt 1936 och 1945

års statsbidragskungörelser bidrag för sådana byggnadsarbeten.

a) Historik

1936 års KK angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet föregicks

av ett flertal utredningar. I dessa utredningar betonades ofta vikten

av ett statligt inflytande över kommunernas handhavande av skolväsendet.

I det betänkande angående statens övertagande av vissa kostnader för folkskolväsendet

m. in. (SOU 1934:47) varpå 1936 års kungörelse grundade

sig, uttalades härom bl. a. följande (s. 40 ff):

»Om staten således, då det gäller blivande byggnadsföretag, enligt

de sakkunnigas mening bör åtaga sig att bära en bestämd, för varje

fall lika stor del av byggnadskostnaden, är det självfallet för staten

ett synnerligen viktigt intresse, att den tillerkännes ett ökat inflytande

på de för kostnadernas storlek avgörande frågorna. Staten kan uppenbarligen

icke finna sig i att genom kommunernas åtgärder ställas inför

betydande utgifter, vilkas behörighet den icke varit i tillfälle att

kontrollera. Den hittillsvarande nästan fullständiga friheten för kommunerna

att besluta i sina skolbyggnadsfrågor måste följaktligen undergå

en inskränkning. Sålunda måste det ur statens synpunkt vara

angeläget att kunna förhindra, att skolhus uppföras, utan att stadigvarande

behov därav kan anses föreligga, att skolhus förläggas till en

ur centraliseringssynpunkt eller eljest olämplig plats, samt att kostnaderna

överskrida vad som för en lämplig och ändamålsenlig skolbyggnad

kan anses skäligt.»

I nämnda betänkande diskuterades även om icke statlig myndighets medgivande

borde erfordras jämväl i sådana fall, då statsbidrag till byggnaden

icke påkallades. En sådan kontroll skulle i så fall motiveras av

»skolväsendets karaktär av en framför allt statlig angelägenhet, vars

skötsel staten bör hava möjlighet att i sista hand reglera, samt det

allmännas intresse av att kommunerna ej till äventyrs ådraga sig onödiga

utgifter. De sakkunniga hava emellertid ansett, att, då nu ett ingrepp

i det kommunala självstyret i dessa frågor befunnits nödvändigt,

det kan vara lämpligt att ej gå längre, än vad ovan sagts. Det

kommunala initiativet i skolfrågor har varit av den allra största betydelse

för folkskolans utveckling, och det synes därför angeläget att

ej beskära detta initiativ i vidare mån, än statens intressen oundgängligen

erfordra».

I enlighet med de sålunda uppdragna riktlinjerna intogs i kungörelsens

§ 5 mom. a) bl. a. eu bestämmelse om att kommunens statsbidragsansökning

skulle, då fråga var om nybyggnad av skolhus, åtföljas av handling

som utvisade att skoltomten godkänts av folkskolinspektören. Vidare ålåg

det denne enligt § 6 att granska de i kommunens ansökningshandlingar lämnade

uppgifterna, varvid han även hade att beakta, huruvida de ifrågasatta

byggnadsarbetena i övrigt var ändamålsenliga.

Motsvarande bestämmelser intogs även i I9fc> års statsbidragskungörclse,

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

vilken byggde på ett av 19b5 års folkskolesakkunniga avgivet betänkande

(SOU 1945: 25).

1 betänkandet (s. 58) fastslogs bl. a. att

»Omfattningen av den statliga granskningen är icke närmare reglerad

i gällande statsbidragsförfattning på området. Redan nu finnes

sålunda möjlighet att anpassa densamma efter omständigheterna

i varje särskilt byggnadsärende. Det har också i praktiken gått därhän,

att ett skolbyggnadsförslag från en kommun med rik erfarenhet och

större resurser i fråga om skolbyggen underkastas en mycket mindre

ingående granskning än den genomsnittliga. Denna utveckling bör

ytterligare främjas.»

De sakkunniga uppehöll sig även vid orsakerna till att kommunala skolbyggnads

förslag underkastades granskning av statlig myndighet. Enligt

de sakkunnigas mening förekom sådan granskning »icke enbart eller måhända

ens främst med hänsyn till statsbidragstilldelningen», utan borde

ske även om statsbidrag icke begärdes till ett skolbygge (s. 59 f):

»En skolbyggnadsfråga står, särskilt på landsbygden, mycket ofta

i nära samband med mer eller mindre svårlösta skolorganisatoriska

problem. Det är med hänsyn till att staten bestrider större delen av

kostnaderna för folkskoleväsendet ett väsentligt statsintresse, att nybyggnad

av skollokaler sker på ett ur organisatoriska och andra synpunkter

ändamålsenligt sätt. Den behovsprövning, som numera är föreskriven

i skolöverstyrelsens----kungörelse av den 19 augusti

1941 med anvisningar rörande handläggningen av ifrågavarande byggnadsärenden,

är betingad av nämnda omständigheter och torde icke

kunna eftergivas. En sådan behovsprövning borde ske, även om statsbidrag

icke begärdes till ett skolbygge.»

Denna uppfattning delades även av departementschefen (KProp 1945: 367

s. 53), som emellertid gjorde följande uttalande med anledning av den kritik

som från olika håll hade riktats mot det rådande statsbidragssystemet

och som utgick från

»den principiella utgångspunkten, att kommunernas rörelsefrihet

icke bör beskäras i större utsträckning än vad som kan visa sig vara

nödvändigt. Denna ståndpunkt har även varit utgångspunkten för

mina överväganden i förevarande sammanhang. Beskärningar av den

kommunala själbestämmanderätten böra så långt möjligt undvikas.

Om kommunerna själva få bära ansvaret för sina skolbyggens utformning,

vinnes ofta en starkare förankring för skolväsendet hos

de beslutande kommunala myndigheterna än om kommunernas uppgifter

begränsas till att i detalj följa givna statliga direktiv.»

Icke heller departementschefen ansåg emellertid att behovsprövningen

kunde undvaras, då den ej avsåg att vara »en njugg kontroll över att byggnaderna

endast komma att innehålla ett minimum av utrymmen». I stället

gällde det »ett allmänt samhälleligt intresse, att skolbyggnaderna erhålla

med hänsyn till skolväsendets skiftande organisation och behov ändamålsenliga

lokaler». Prövningen var med andra ord »förestavad av en önskan

att göra skolväsendet så effektivt som möjligt till båtnad för alla, icke

minst för kommunerna själva».

Dessa tankegångar delades även av statsutskottet i utlåtande 1957:288

s. 27.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

57

b) K K (ten 31 maj 1957 om statsbidrag till byggnadsarbeten inom det allmänna

skolväsendet

1945 års kungörelse efterföljdes så småningom av KK den 31 maj 1957

om statsbidrag till byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet.

1957 års författning innehöll icke några väsentligare nyheter i här aktuella

delar. Av intresse är dock att notera, alt kommunens statsbidragsansökan

icke längre behövde åtföljas av handling, utvisande att skoltomten

godkänts av statlig myndighet.

Skyldigheten att inhämta sådant godkännande av statens folkskolinspektör

torde ha borttagits med anledning av en av skolöverstyrelsen i dess

remissvar (Kungl. Maj :ts akt 15/3 1957 nr 103 i Ecklesiastikärenden) gjord

hemställan. Då folkskolinspektören hade, förutom att godkänna skoltomt,

jämväl att enligt sin instruktion avgiva yttrande över föreslagen skoltomts

läge inom skolområdet och dess ändamålsenlighet, syntes det »oformligt att

en tjänsteman, som har att avge yttrande över tomts läge och ändamålsenlighet,

också har att fatta beslut om tomtens godkännande».

c) Sammanfattande synpunkter

Av den lämnade framställningen torde ha framgått, att den kommunala

självbestämningsmakten på förevarande område lider vissa inskränkningar

genom statsbidragssystemet. Den bidragssökande kommunens skolbyggnadsbeslut

underkastas en omfattande behovsprövning och den bidragsgivande

myndigheten har möjlighet att förbinda bidragsheslutet med särskilda föreskrifter

(se 1957 års KK § 16 mom. 1 d). Samtidigt har emellertid i flera

sammanhang betonats vikten av det kommunala initiativet i skolfrågor och

av att beskärningar av den kommunala självbestämmanderätten så långt

som möjligt borde undvikas.

Den kontroll av en skolbyggnads lokalisering som kan ske inom ramen

för gällande statsbidragsförfattning, torde vara av restriktiv natur, d. v. s.

statsbidrag kan vägras om »skolhuset förlägges till en ur centraliseringssynpunkt

eller eljest olämplig plats». (SOU 1934: 47 s. 40 ff, återgivet ovan

under a.)

Huruvida den bidragsgivande myndigheten därjämte äger rätt att föreskriva

var en kommunal skola skall förläggas förefaller däremot mera tveksamt.

Förhandenvaron av en sådan möjlighet synes icke ha blivit antydd

någonstans under de aktuella statsbidragsförfattningarnas förarbeten. Icke

heller synes den ha förutsatts av skolstyrelseutredningen (SOU 1955:31

s. 241), som gjort vissa uttalanden i frågan. Mot en sådan befogenhet talar

även de ovan återgivna uttalandena om vikten av ett bibehållande av en kommunal

självbestämmanderätt på skolväsendets område.

3. Länsskolnämnderna

Genom 1950 års skolreform och än mer genom beslutet om yrkesutbildningens

utbyggnad, fick frågan om skolplaneringen särskild aktualitet.

Denna planering anmälde sig enligt skolstyrelseutredningens (SOU 1955: 31)

mening bland de främsta uppgifterna för länsskolnämnderna, vilka infördes

som s. k. mellaninstanser i och med 1956 års skolstyrelselag. Dessa skulle

tillse, att skolväsendet inom varje kommun, i de delar det sorterade under

dem, blev ändamålsenligt planerat och ordnat, samt bl. a. verka för sådan

mellankommunal samverkan, varigenom bättre förutsättningar skulle skapas

för en ändamålsenlig skolorganisation.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

a) Skolstadgan 2 kap. 28 §

Länsskolnämnderna skall ha inseende över skolorna i länet och därtill

hörande verksamhet (skollagen § 21), samt, efter samråd med övriga samhällsplanerande

myndigheter inom länet, sörja för en ändamålsenlig planering

av skolväsendet (Instr. 1902 och 1965). De närmare bestämmelserna om

länsskolnämndernas åligganden återfinns i skolstadgan.

Det stadgande som härvid tilldrager sig särskilt intresse är SkSt 2 kap.

28 §, som tillerkänner rätt för länsskolnämnden att vid särskilda skäl förordna,

att skolenhet av grundskola skall anordnas eller indragas från och

med nästkommande läsår.

Denna befogenhet tillädes länsskolnämnden först genom 1963 års ändringar

i skolstadgan (SFS 1963: 464). Anledningen till författningsändringen

lärer framför allt ha varit att man härigenom ville öppna en möjlighet för

nämnderna att förordna om indragning av äldre och ej ändamålsenliga skolenheter.

Visserligen äger nämnden enligt stadgandet även att förordna om anordnande

av ny skolenhet, men bestämmelsen synes ej enligt sin avfattning

inrymma någon befogenhet för nämnden att i samband med förordnandet

anvisa den plats, där enheten skall förläggas, även om man beaktar länsskolnämndens

ställning som planeringsorgan för länet.

b ) Interkommunal samverkan

Regler om mellankommunalt samarbete fanns tidigare i 1956 års skolstyrelselag.

I lagens § 2 mom. 1 fastslogs en skyldighet för kommuner att

samverka om så erfordrades för att åstadkomma en ändamålsenlig organisation

av skolväsendet eller till detta hörande verksamhet. Om dylik samverkan

borde kommunen vidare träffa erforderliga överenskommelser.

Därest någon sådan frivillig samverkan icke kom till stånd, ägde länsskolnämnden

att efter överläggning med kommunerna själv besluta i saken. Då

särskilda skäl förelåg, ägde länsskolnämnden även förordna, att kommunerna,

i den omfattning nämnden bestämde, skulle samverka i kommunalförbundets

form.

Bestämmelserna, som infördes efter förslag av skolstyrelseutredningen

(SOU 1955: 31), motiverades på följande sätt (s. 236 f):

»Om en kommun på grund av lågt invånarantal eller sin geografiska

figur inte lämpligen bör anordna eget högstadium, ligger det kanske

oftast närmast till hands att organisera distriktets skolväsen för de sex

första klasserna och sända de övriga till närmast liggande distrikt med

högstadium. Men den situationen kommer ofta att inträffa, att heller

intet av granndistrikten på grundval av sitt eget befolkningsunderlag

kan upprätta högstadium. I stället för att då sända barnen bort till

distrikt, som har egna resurser att upprätta högstadium, bör det undersökas,

om inte samarbete och samverkan med granndistrikt kan ge tillräckligt

underlag för en lämplig organisation. I andra fall kan det vara

önskvärt att eleverna från en kommun hänvisas till flera olika distrikt

för att åstadkomma en bättre avvägning mellan skilda områden.

Men inte bara distrikt, som är ur stånd att klara sig själva, bör planera

med tanke på granndistrikten. Om skolproblemen ses i större

sammanhang kan det exempelvis vara fördelaktigt även för en kommun,

som har resurser att klara sig själv, att placera en skolbyggnad

på annan plats än den, som vore lämpligast med tanke uteslutande på

s. 59 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

59

de egna behoven. Drar man in en större region i planeringen, kan skolbyggnaden

möjligen få större dimensioner med flera specialsalar och

erbjuda bättre differentieringsmöjligheter till fördel för alla parter.

Med hänsyn till den stora vikt som måste fästas vid att skolorganisationen

blir så objektivt riktig som möjligt torde situationer komma

att inträffa där enskilda kommuners intressen av en egen skolas placering

eller av det egna skolväsendets organisation måste vika till förmån

för en lämplig lösning i en större regions intresse. Det är betydelsefullt

att försöka klarlägga hur därvid skall förfaras.»

De av utredningen anförda skälen för införande av föreskrifter om tvångssamverkan

befanns av departementschefen (KProp 1956: 182 s. 230) vara

av sådan art, att han gav sin principiella anslutning till vad som föreslagits.

Angående dessa föreskrifters tillämpning gjorde departementschefen dock

följande uttalande:

»Jag vill dock, även om det kan tyckas vara ett överflödigt påpekande,

framhålla, att befogenheten att föreskriva tvångsvis samverkan,

i synnerhet i kommunalförbundets form, bör användas återhållsamt

och i regel endast som en sista utväg att få till stånd en förnuftig skolorganisation.

A andra sidan bör bestämmelserna tveklöst tillämpas i

fall, där ovidkommande synpunkter och prestigeskäl eljest skulle

hindra den uppväxande ungdomen från att få de utbildningsmöjligheter,

som omständigheterna motiverar.»

De i propositionen anförda synpunkterna befanns övertygande även av ett

sammansatt konstitutions- och statsutskott (uti. 1956: 1 s. 118). Icke minst

med hänsyn till den betydande expansion som väntades på området, fann

utskottet nödvändigt, att garantier skapades så att felinvesteringar i görligaste

mån skulle kunna undvikas. I likhet med departementschefen underströk

dock utskottet, att befogenheten för länsskolnämnderna att framtvinga

kommunal samverkan borde användas »återhållsamt och i regel endast som

en sista utväg att få till stånd en förnuftig skolorganisation, därest förutsättningar

eljest ej skulle föreligga för en godtagbar lösning».

De nu gällande bestämmelserna om interkommunalt samarbete återfinnes

i skollagens 7 kap. om elevområden.

För varje skola skall finnas elevområde, omfattande den kommun som

handhar skolans förvaltning. Om så erfordras för att åstadkomma en ändamålsenlig

organisation av skolväsendet, skall i elevområde jämväl ingå en

eller flera andra kommuner eller delar därav (§ 40). Beslut om elevområden

fattas av länsskolnämnden i den mån Konungen ej annorlunda förordnar

(§ 41).

Även enligt skollagen kan förordnas om tvångsvis samverkan mellan kommuner.

Om särskilda skäl är därtill, äger länsskolnämnden förordna, att förvaltningen

av sådan skola, vars elevområde omfattar mera än en kommun,

skall av kommunerna bildas kommunalförbund (§ 47).

Skollagens bestämmelser innebär vissa förändringar i förhållande till vad

som gällde enligt skolstyrelselagen. Genom införande av bestämmelser om

elevområden begränsades nämligen länsskolnämndernas befogenheter att

förordna om kommunal samverkan från att tidigare ha omfattat allt kommunalt

samarbete (t. ex. bibliotek, skolpsykolog) till det fallet, att eu kom
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

mun mottager elever från andra kommuner. Som en följd härav begränsades

också länsskolnäinndernas rätt att ålägga kommuner att bilda kommunalförbund

till att endast avse förvaltningen av skola eller del därav, vilkens

elevområde omfattar mera än en kommun (SOU 1961: 30 s. 822).

I propositionen hänvisade departementschefen till vad hans företrädare

hade anfört vid skolstyrelselagens tillkomst (se ovan s. 9). De då uppdragna

principerna borde alltfort äga tillämpning. Även om det icke behövde uttryckligen

fastslås i lagen, borde länsskolnämnderna enligt departementschefens

mening fästa stor vikt vid de enskilda kommunernas önskemål och

icke påtvinga dem samverkan »såvida därav skulle följa påtagligt men för

skolväsendet i kommunen» (KProp 1962: 136 s. 55).

I detta sammanhang uppställer sig frågan om kommunerna äger, eller kan

åläggas, att ingå kommunalförbund för att i den formen avgöra en lokaliseringsfråga

beträffande skolhus.

Ändamålet med kommunalförbund på skolväsendets område har i skollagen

§ 47 uttryckts med orden »förvaltning av skola». Den citerade lokutionen

är emellertid något oklar till sitt innehåll. Uttrycket »förvaltning» är

ett både obestämt och omfattande begrepp, varför det knappast låter sig

karakteriseras på annat sätt än »såsom den av ett rättssubjekt självt eller

genom sina organ handhavda verksamhet, som innebär företagandet av de

för subjektets upprätthållande erforderliga faktiska och rättsliga handlingarna».

(SUNDBERG, Allmän Förvaltningsrätt 1955 s. 2.)

Med denna bestämning av begreppet »förvaltning» torde någon tvekan

icke råda om att fråga om en skolbyggnads förläggning är en sådan handling,

som inrymmes därunder.

Vad som däremot kan synas mera tveksamt är huruvida skollagen § 47

för sin tillämpning förutsätter redan befintliga skolbyggnader. Att så skulle

vara fallet kan möjligen sägas framgå av stadgandets avfattning. Enligt vad

som blivit upplyst, lärer en sådan läsning emellertid icke ha varit åsyftad vid

bestämmelsens tillkomst, utan cn kommunal samverkan i kommunalförbundets

form avsågs kunna komma till stånd så snart beslut förelåg om högstadiets

anordnande.

Något principiellt hinder torde därför icke föreligga för länsskolnämnden

att använda sig av den i skollagen § 47 anvisade utvägen — d. v. s. att förordna

om kommunalförbund — för att bereda samtliga i ett elevområde

ingående kommuner inflytande på frågan om en skolbyggnads förläggning.

c) Lokalbehovs pr övning

Enligt SkSt 2 kap. 31 § skall länsskolnämnden, då fråga är om grundskola,

lia prövat »lokalbehovet» innan kommun verkställer ny-, till- eller ombyggnad

av skolhus. (En liknande behovsprövning förekom även enligt 1958 års

FolkSt § 209 mom. 2.)

Såsom framgått av framställningen om statsbidragsprövningen (ovan s.

5 f.), förekom en prövning av lokalbehovet för skola tidigare endast i de fall

då statsbidrag söktes för byggnadsverksamheten. Särskilt under förarbetena

till 1945 års statsbidragskungörelse framhölls emellertid, att denna del av

statskontrollen icke berodde enbart på statsbidragsgivningen såsom sådan,

utan att en prövning av lokalbehovet borde äga rum även om statsbidrag icke

begärdes för ett skolbygge (se ovan s. 5). Genom SkSt 2 kap. 31 § har detta

krav numera också blivit tillgodosett.

Omfattningen och innebörden av denna länsskolnämndens lokalbehovs
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1066

61

prövning har ej angivits vare sig i skolstadgan eller i 1957 års KK om statsbidrag

till byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet. Vissa slutsatser

synes doek kunna dragas redan ur ifrågavarande stadgandens avfattning.

Av ordalagen i dessa torde för det första kunna utläsas, att med »lokalbehovsprövning»

förstås en prövning av behovet av lokaler.

Enligt vad som blivit upplyst, lärer länsskolnämnderna dock regelmässigt

»låsa» sin behovsprövning till en viss bestämd skolort, genom att i beslutet

förutsätta att vissa, på skolorten redan befintliga lokaler kommer att disponeras

på visst sätt.

Ett dylikt sammankopplande av lokalbehovsprövningen med en bestämd

skolort kan också sägas utgöra ett nödvändigt moment vid prövningen av

lokalbehovet, eftersom ett fastställande av det konkreta behovet av lokaler

knappast låter sig göras utan hänsynstagande till ev. möjlighet att disponera

lokaler i intilliggande fastigheter etc.

Härigenom har emellertid icke besvarats frågan om länsskolnämndens

befogenheter om den skulle finna att en föreslagen skolort var olämplig av

olika skäl. Vissa elever skulle måhända genom den föreslagna lokaliseringen

erhålla otillbörligt långa resvägar eller också kan kommunikationsförbindelserna

med skolorten vara otillfredsställande.

Såsom blivit antytt i ett tidigare sammanhang (ovan s. 7 f.), har länsskolnämnderna

att sörja för en ändamålsenlig planering av skolväsendet

inom länet. Denna planerande verksamhet innefattar även en kontroll av att

skolor icke förlägges till ur skolväsendets synpunkt olämpliga orter.

Den tidigare framställningen har också påvisat en väg, varpå denna

kontroll kan utövas. Härvid åsyftas då länsskolnämndens befogenhet att

framtvinga ett interkommunalt samarbete i frågan i kommunalförbundets

form. Under förarbetena till skolstyrelse- och skollagarna (1956 resp. 1962),

varigenom denna befogenhet för länsskolnamnden infördes, undei ströks

emellertid, att denna utväg borde anlitas »som en sista utväg att få till

stånd en förnuftig skolorganisation» (KProp 1956: 182 s. 230). Ifrågavarande

begränsning av tillämpningen av kommunalförbundsinstitutet

gjordes — trots att beslutsbefogenheterna fortfarande tillkom ett kommunalt

organ — sannolikt av hänsyn till den kommunala självbestämmanderätten.

Med hänsyn till det anförda, synes det kunna hävdas, att lansskolnamnden

saknar rätt att i lokalbehovsärendet föreskriva, eller på ett för kommunen

bindande sätt uttala, att en viss skola borde förläggas på annan plats

än den som bestämts av kommunens fullmäktige. Till stöd för denna uppfattning

talar även det förhållandet, att frågan om en skolas lokalisering

principiellt och formellt förutsättes falla inom kommunens beslutanderätt.

Härmed är emellertid icke sagt att länsskolnämnden också skulle vara

tvungen att till grund för sin lokalbehovsprövning lägga ett kommunbeslut

om skolas förläggning till olämplig plats. Ett sådant förfaringssätt vore

att anse såväl som alltför formellt som oändamålsenligt. Framförallt av

praktiska skäl synes man i sådana situationer därför böra tillerkänna

nämnden eu rätt att vägra att pröva behovet, en utväg som också lärei

anlitas i praktiken.

EU beslut, varigenom länsskolnämnden vägrat atl pröva lokalbehovet fölen

skola, kan enligt skollagen 8 54 överklagas till Konungen genom besvär

(se även instruktionen för länsskolnämnderna den 3/12 1965 § 28), vilka av
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

göres av Kungl. Maj :t i statsrådet. I detta sammanhang må erinras om att

»ett utmärkande drag för förvaltningsbesvärsinstitutet är att det

förlänar besvärsmyndighet samma prövnings- och beslutskompetens

som myndighet haft, vilken tidigare prövat saken---Förvalt
ningsbesvärsinstitutets

devolutiva karaktär medför att samma valmöjligheter

med avseende å det materiella innehållet i avgörandet av

en sak stå besvärsmyndighet till buds som tillkommit myndighet i

första instans» (Besvärssakkunniga i SOU 1964: 27 s. 600).

IV. År Mockfjärd lämpligare som skolort än Djurås?

I ärendet har förekommit en omfattande argumentering till förmån både

för Mockfjärd och Djurås som lämpliga orter för högstadiets förläggning. Av

förklarliga skäl är de framförda synpunkterna emellertid på åtskilliga punkter

motsägande. Sålunda har t. ex. de blivande elevernas skolvägar ansetts

bli kortare såväl med Mockfjärd som Djurås som skolort. Med anledning

härav är det förenat med vissa svårigheter att på grundval av tillgängliga

handlingar ge en översiktlig framställning av sakmaterialet i ärendet. De

olika uppfattningar som framförts redovisas därför i huvudsak utan närmare

systematisering.

A. DJURÄS:

a) Utdrag ur protokoll, fört vid sammanträde med Gagnefs kommunalfullmäktige

den 10 april 1964 (majoriteten):

Djurås är beläget i skärningen mellan stora huvudleder och ligger

geografiskt och kommunikationsmässigt väl till.

Blivande högstadieelever från såväl norra som södra Gagnef får en

kortare skolväg.

Förhållandevas flera elever får en kortare skolväg, om högstadiet

förlägges till Djurås än om det skulle placeras i Mockfjärd.

Det må även framhållas, att samtliga högstadieelever från såväl

Floda som Gagnef får en kortare skolväg till Djurås än vad de för

närvarande har till realskolan i Borlänge, Leksand och Vansbro.

De längst bort boende eleverna dvs. de från Björbo-området får

redan till Mockfjärd en skjutsväg om ca 20 km. Det torde även uppmärksammas,

att kommunens geografiska befolkningscentra förskjuts

närmare mot Djurås.

Bättre möjligheter att tillgodose den praktiska yrkesorienteringen

för eleverna på högstadiet erbjuder sig med hänsyn till den relativt

goda förekomsten av hantverk och småindustri i mellersta och särskilt

i norra Gagnef. Närheten till Borlänge stad bör även i detta sammanhang

beaktas.

Grundskolans lyckliga genomförande står och faller med möjligheten

att anskaffa goda och kvalificerade lärare. Utsikten att erhålla behöriga

lärare för högstadiet — adjunkter och ämneslärare — torde kunna

bedömas som betydligt gynnsammare ifall högstadiet förlägges till

Djurås med dess relativa närhet till Borlänge.

Fn centralisering jämväl av mellanstadiet för södra och mellersta

Gagnef kan i samband med byggandet av en högstadieskola i Djurås

komma till stånd. Härigenom torde en bättre klasstyp även för detta

s. 63 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

63

stadium kunna åstadkommas och upprätthållas och skolans driftskostnader

för kommunen nedbringas. Slutligen må anföras att även för

kommunblocket som helhet torde Djurås ur framtidssynpunkt vara

den bästa högstadie- och centralorten.

Befolkningsutvecklingen i Floda kommun har under femtiotalet

varit negativ (—3,5 %) och kan sannolikt förväntas bli ungefär densamma

under 1960-talet. —---

Den pågående befolkningsutvecklingen i Gagnef-Floda kommunblock

kommer att kännetecknas av en flyttningsrörelse från landsbygden

in mot regionens centralortskommun. Detta innebär att befolkningstyngdpunkten

för blocket ständigt kommer att förskjutas

mot Djurås.

Kommunblockets möjligheter till befolkningsökning kommer därför

att ligga i det område som gränsar mot Borlängeområdet. Inom Djuråsområdet

och sydost därom har under de senare åren förekommit en

mycket stark expansion och egnahemsbebyggelsen har varit synnerligen

livlig.

b) Yttrande den 11 november 1965 av Erik Danielsson, ordförande i Gagnefs

skolstyrelse:

Gagnefs kommunalfullmäktige har i ett flertal yttranden utförligt

motiverat sitt ställningstagande för Djurås som centralort och centralskoleort.

Därvid har understrukits den aktuella befolkningsutvecklingen

i de olika delarna av kommunblocket som får till följd att befolkningstyngdpunkten

gradvis förskjutes mot öster och Djurås.

Enligt uppgift från pastorsexpeditionerna var befolkningssituationen den

1/10 1965 jämfört med den 1/1 1965 följande:

Gagnefs församling...................................... + 107

Mock fjärds kapellförsamling — 8

Floda kommun ........................................ — 42

Den kraftiga ökningen i Gagnef-församlingen kan tillskrivas den

inflyttning som sker i Djuråsområdet och som är en följd av Djurås’

utomordentligt goda kommunikationsläge till den dominerande centralorten

Borlänge stad.

Tabell över beräknat antal elever vid blivande ny Centralskola i Djurås för låg-, mellan- och

högstadium

Läsår

1

2

3

4

5

6

7

8

9

1965—66.......

24

16

38

26

45

28

1966—67.......

16

24

39

38

26

45

1967—68.......

19

16

41

39

38

26

1968—69.......

19

19

36

41

39

38

1969 70.......

16

19

38

36

41

39

104

1970—71 .......

18

16

39

38

36

41

no

104

1971—72.......

23

18

26

39

38

36

118

no

104

1972 78

23

34

26

39

38

106

118

no

1973—74.......

35

34

26

39

107

106

118

1974—75.......

_

_

35

34

26

109

107

106

1975_76.......

_

_

35

34

109

109

107

1976 -77.......

—

—

—

—

—

35

120

109

109

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

c) Skrivelsen till statsrådet Svante Lundkvist den 30 november 1965 från

kommunalfullmäktiges ordförande i Gagnef, Per Weidlitz:

Befolkningsutvecklingen inom kommunblocket visar, att befolkningstyngdpunkten

förskjutes mot öster närmare Borlänge stad, som är

den egentliga centralorten också för Gagnef-Floda kommunblock.

Befolkningsutvecklingen i Floda kommun har under 50-talet varit

negativ, och de hittills föreliggande uppgifterna beträffande utvecklingen

under 60-talet visar en liknande negativ tendens.

Befolkningsutvecklingen från den 1/1 1963—30/11 1965 framgår av följande

tabell:

År

Gagnefs församling

Mockfjärds

kapellförsamling

Floda kommun

31/12 1962............

31/12 1963............

31/12 1964............

30/11 1965............

3 934

3 964 + 30

4 006 + 42

4 082 + 76

1 915

1 938 + 23

1 914—24

1 904—10

2 422

2 368—54

2 365— 3

2 318—47

Under tiden 31/12 1962—30/11 1965 har Mockfjärds kapellförsamling

och Floda kommun tillsammans minskat sitt innevånarantal

med 115, varav Mockfjärd 11. Gagnefs församling har under samma

tid ökat sitt innevånarantal med 148. Gagnefs kommun har under

perioden ökat med 137.

Befolkningsutvecklingen i Gagnef-Floda kommunblock kännetecknas

sålunda av en flyttningsrörelse från landsbygden mot regionens

centralort, en utveckling som blocket har gemensamt med praktiskt

taget alla kommunblock som har ett likartat läge i förhållande till

centralortskommunen. Man kan alltså konstatera, att befolkningstyngdpunkten

för blocket ständigt kommer att förskjutas mot Djurås.

Den helt avgörande frågan för vilken av orterna Djurås eller Mockfjärd

som skall bli centralort, är, till vilken av orterna centralskolan

med högstadieundervisningen blir förlagd.

Transporterna av eleverna har skjutits i förgrunden som ett avgörande

motiv för Mockfjärd som skolort. Länsskolenämndens utredning

har emellertid icke givit ett så entydigt utslag för Mockfjärd

som den ur transportsynpunkt lämpligaste lokaliseringsorten som de

klagande hävdat i sina påminnelser. Utredningsresultatet har ju ej

heller ändrat länsskolenämndens uppfattning om Djurås som den lämpligaste

skolorten.

Om skolan placeras i Djurås får samtliga elever från såväl Gagnefs

som Floda kommuner en kortare skolväg än vad de nu har till högstadierna

och realskolorna i Borlänge, Leksand och Vansbro. Om däremot

högstadieundervisningen förlägges till Mockfjärd, får eleverna

i de sydöstra delarna av Gagnef, som tillhör blockets mest expansiva

område, längre skolväg än vad de nu har.

Med hänvisning till vad som ovan sagts om befolkningsförskjutningen

mot öster är det realistiskt att räkna med, att antalet elevkilometer,

sett på längre sikt, blir mindre vid en förläggning av högstadiet

till Djurås än till Mockfjärd.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

65

B. MOCKFJÄRD:

a) Utdrag ur kommunalfullmäktiges i Gagnef protokoll den 27 oktober

1960 (reservation av Ernst Hedlund in. fl.):

Gagnefs kommun hade den 1/1 1960 5 921 innevånare. Undersöker

man ålderfördelningen inom kommunen skall man finna, att denna

är ofördelaktig då det gäller de yngre årsgrupperna och att man med

säkerhet måste räkna med ett sjunkande befolkningstal. Genom tillkomsten

av ett större industriföretag i Mockfjärd har en viss tillfällig

ökning av befolkningen uppkommit och innevånarantalet där

bär ökat under de 10 sista åren med 37 % under det att Gagnefs församling

under samma tid fått vidkännas en minskning av 5,9 %. Utvecklingen

under de sista 30 åren visar en ökning i Mockfjärds församling

med 19,93 % och en minskning för Gagnefs församling med

20,7 %. Totalt har befolkningen i hela kommunen minskat under

de sista 30 åren med 10,66 %.

b) Reservation av Alf Brask m. fl. vid sammanträde med Gagnefs kommunalfullmäktige

den 10 april 1964:

Viktigt i detta sammanhang torde vara, att Mockfjärd ur kommunikationssynpunkt

synes ligga bäst till för de blivande eleverna. Detta

framgår av en genomförd snabbundersökning beträffande antalet inom

de olika delarna av blocket boende barn i åldrarna 0 till 10 år, dvs.

de barn, som under första tioårsperioden i stort sett kommer att utgöra

högstadiets elevunderlag.

De slutsatser, som kan dragas ur det framtagna materialet är bl. a.

att ett 50-tal fler barn får kortare åksträcka till Mockfjärd än om skolan

förläggs till Djurås,

att redan inom Gagnefs kommun antalet barn, som dagligen skall

ha skolskjuts, blir lägre, om skolan förläggs till Mockfjärd,

att de genomsnittliga åksträckorna för barnen inom blocket blir

lägre vid en placering i Mockfjärd än vid en placering i Djurås.

Även när det gäller elevunderlagets utveckling på sikt synes tendenserna

tala till förmån för en placering av skolan till Mockfjärd.

Inom kommunblocket utgör Mockfjärdsdelen det enda område, inom

vilket en markant befolkningsökning har kunnat iaktagas under 50- talet och hittills under 60-talet. Även åldersstrukturen inom samhället

i sin helhet torde vara gynnsam. Nedanstående tabell över antalet befintliga

barn i olika åldrar pekar på, att elevunderlaget inom Mockfjärdsdelen

av kommunblocket åtminstone under den första tioårsperioden

kommer att utvecklas gynnsamt.

Åldersfördelningen av inom kommunblocket boende barn den 1/1 1964

Födda år.................................... 1954—1958 1959—1968

Ålder....................................... 5—10år 0—5 År

Gagnefs församling........................... 246 228

Mockfjärds församling......................... 151 180

Floda kommun............................... 147 147

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 5 sand. 2 avd. AV 33

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

De prognoser över barnantal m. m., som för mindre än fem år sedan

framtogs som underlag för bedömningen av frågan om skolans lokalisering

har visat sig vara för försiktigt tilltagna för Mockfjärds vidkommande.

Enligt dessa prognoser skulle såväl i åldrarna 5—10 år

som i åldrarna 0—5 år finnas ca 135 barn i Mockfjärd 1964. Utfallet

blev 151 barn i åldrarna 5—10 år och 180 barn i åldrarna 0—5 år. I

Gagnefsdelen av Gagnefs kommun har utvecklingen tyvärr gått i omvänd

riktning. För Gagnefs församling förutsattes prognosen, att det

år 1964 skulle finnas 252 barn i åldrarna 5—10 år och 300 barn i

åldrarna 0—5 år. Det verkliga antalet vid 1964 års ingång var 246

resp. 228.

Elevunderlaget efter den första tioårsperioden låter sig av naturliga

skäl svårligen överblickas. En bedömning måste helt baseras på antaganden

om nativitet, inflyttnings- och utflyttningsförhållanden, m. m.

Även med detta för ögonen bör ett beslut om att förlägga skolan till

Mockfjärd också framdeles komma att framstå som en lämplig åtgärd.

c) Länsstyrelsens i Kopparbergs lön yttrande den 18 oktober 1965:

Ifrågavarande kommunblock är uppbyggt kring centralorten Mockfjärd,

som innesluter blockets enda arbetsplats av större omfattning.

Med hänsyn härtill och till de synpunkter i övrigt, som framförts i den

av länsplaneraren utarbetade föredragningspromemorian i ärendet

ävensom i förre landssekreteraren Harry Carleholms särskilda yttrande

i anslutning till länsskolnämndens i Kopparbergs län utlåtande

den 10 maj 1965 under paragraf 44 i protokollet, vill länsstyrelsen som

sin bestämda uppfattning uttala att grundskolans högstadium bör

förläggas till Mockfjärds samhälle.

d) Till grund för länsstyrelsens yttrande låg en av byrådirektören Åke Etsare

i oktober 1965 upprättad PM rörande Mockfjärds kommunblock:

Sett från arbetsmarknadssynpunkt kunde konstateras att Mockfjärd

är den utan jämförelse viktigaste orten av undersökta orter i det aktuella

området. Detta sammanhänger med att till orten bland annat

med statlig medverkan lokaliserats ett större trähusföretag som direkt

och indirekt sysselsätter omkring 800 personer. Denna lokalisering

torde för övrigt vara en av de största som överhuvud taget genomförts

under efterkrigstiden till en vid etableringstillfället så liten ort. Det

torde vara ställt utom allt tvivel att tillkomsten av detta företag på ett

avgörande sätt bidragit till att överbrygga verkningarna av jord- och

skogsbrukets strukturförändring. Lokaliseringens betydelse för bygden

kan också lätt avläsas i befolkningsutvecklingen. Medan Mockfjärds

församling sedan år 1950 då företaget etablerades ökat sin folkmängd

med 582 personer eller med 43,7 % har invånarantalet i Gagnefs

församling minskat med 339 personer motsvarande 7,8 %. Befolkningstillväxten

i kommunen som helhet får således helt tillskrivas

expansionen i Mockfjärd. Folkmängden i Floda kommun har under

samma tid minskat med 262 personer eller med 10,0 %. Att de ökade

arbetsmöjligheterna i Mockfjärd väsentligt begränsat folkminskning
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

67

en är uppenbart om man beaktar att företaget sysselsätter omkring

125 personer bosatta i Floda kommun. Förhållandet är enahanda vad

gäller Gagnefs församling.

Folkmängden i Floda uppgår för närvarande till 2 365 personer, i

Mockfjärds församling till 1 914 personer och i Gagnefs församling

till 4 006 personer. Floda-Mockfjärd-delen har sålunda 273 fler invånare

än Gagnefdelen. Motsvarande tal år 1950 var 386 personer till

Gagnefsdelens fördel. Uppgifterna visar en befolkningsförskjutning

från Gagnefsdelen och inte mot denna som hävdats. Befolkningen i

Floda är i huvudsak grupperad i och kring de båda tätorterna. I Gagnefs

kommun kan klart urskiljas tre bebyggelseområden, varav ett

i Mockfjärdsdelen, ett i Djuråsdelen, som torde vara det folkrikaste,

samt ett i Gagnefsdelen. I Djurås har under de senaste åren tillkommit

en inte ringa bebyggelse, som delvis tagit sikte på att ge bostadslösa

Borlängebor bostad. Den fortsatta utvecklingen härvidlag blir i

hög grad beroende på Borlänges möjligheter att lösa bostadsproblemen

samt på fördelningen av bostadslåneramarna.

Vad gäller befolkningens ålderssammansättning visar folkräkningen

1960 följande situation.

Folkmängd i olika åldersgrupper 1960

i abs. tal

i %

0—14

15—39

40—w

Summa

0—14

15—39

40—w

Summa

Floda kommun

554

730

1 257

2 541

21,8

28,7

49,5

100,0

Mockfjärds förs.

457

632

802

1 891

24,2

33,4

42,4

100,0

Floda-t-Mock-

fjärd........

1 011

1 362

2 059

4 432

22,8

30,7

46,5

100,0

Gagnefs förs . . .

742

1 092

2 188

4 022

18,4

27,2

54,4

100,0

Av sammanställningen framgår bl. a. att Gagnefs förs. har en påfallande

ogynnsam åldersfördelning jämfört med övriga delar av kommunblocket.

I åldrarna under 40 år har sålunda Floda-Mockfjärddelen

en övervikt av 540 personer, varav hälften under 15 år. I fråga

om åldrarna under 10 år visar en räkning per den 1.1.1964 att skillnaden

mellan kommundelarna härvidlag har förstärkts till Gagnetsdelens

nackdel.

De fortsatta undersökningarna gav vidare vid handen att Mockfjärd

ur geografisk synpunkt utan tvekan har ett centralare läge i området

än övriga orter. Ur kommunikationsmässig synpunkt har däremot

Djurås det bästa läget. Omkring tre fjärdedelar av områdets befolkning

kan beräknas passera orten vid färd till Borlänge, mot omkring

hälften vad gäller Mockfjärd.

Vid bedömningen av olika faktorer framkom att Mockfjärd ägde de

största förutsättningarna att utvecklas som centralort för befolkningen

i de båda kommunerna. Del förslag till kommunblocksindelning som

därefter framlades byggde på denna uppfattning. Kring Mockfjärd

avgränsades ett kommunblock omfattande Gagnefs och Floda kommuner.

Bortsett från länsskolnämnden tillstyrktes förslaget av samtliga

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

länsorgan inklusive landstingets förvaltningsutskott. Ivungl. Maj :t har

sedermera fastställt länsstyrelsens förslag. I anslutning till förslaget

uttalade länsstyrelsen betydelsen av att den fortsatta tätortsutbyggnaden

tar sikte på en förstärkning av Mockfjärds centralortsfunktion.

Som ett väsentligt led i denna strävan ingår självfallet centralskolans

lokalisering. En förläggning av denna till Mockfjärd skulle i hög

grad stärka ortens position men framförallt bidra till och stärka hela

kommunblockets fortsatta utveckling.

C. LÄNSSKOLNÄMNDENS I KOPPARBERGS LÄN YTTRANDE DEN 10

MAJ 1965

Länsskolnämnden har att enligt 4 § 1 mom. I\K 1957: 318 med däri

sedermera vidtagna ändringar på framställning av kommun pröva

lokalbehovet och lämna kommunen uppgift om de lokaler som förklarats

erforderliga. Därest nämnden skulle finna att anskaffande av

nya lokaler vid viss skola eller uppförande av ny skola på plats,

där skola icke finnes, är uppenbart olämpligt och stridande mot det

allmännas intressen synes nämnden, som enligt sin instruktion (3 §)

skall »sörja för en ändamålsenlig planering av skolväsendet», böra

vägra fastställa nytt lokalprogram. Anskaffande av nya skollokaler

kan ibland vara en sådan naturlig åtgärd att full enighet om åtgärden

råder såväl inom kommunen som inom regionala och centrala myndigheter.

I vissa fall kan olika uppfattningar framföras och stundom

torde det inte kunna undvikas att en byggnadsfråga blir kontroversiell.

I förevarande fall har länsskolnämnden med hänsynstagande till alla

i ärendet föreliggande fakta och efter egen utredning funnit väl att

skäl kan finnas för skolans förläggande till Mockfjärd men att dessa

skäl icke är av sådan art att nämnden skulle kunna motsätta sig att

pröva lokalbehovet för en skola i Djurås. Förty vill länsskolnämnden

hemställa om att besvären lämnas utan bifall.

Av ledamoten Carleholm avgavs särskilt yttrande:

Kommunblocket Gagnef-Floda är uppbyggt med tätorten Mockfjärd

som given centralort på grund av ortens näringsgeografiska betydelse,

folkmängd och väntade utvecklingsmöjligheter. Redan med hänsyn

härtill synes starka skäl tala för att centralskolan inom högstadieområdet

— som sammanfaller med kommunblocket — förlädes till centralorten.

Därtill kommer att befolkningstyngdpunkten i blocket ligger

i Floda kommun och Mockfjärds församling, att åldersfördelningen

hos befolkningen inom området är klart gynnsammare än inom

återstående del av Gagnefs kommun samt att — enligt en i ärendet

av skolinspektören Gustaf Thundal verkställd utredning — totalantalet

elevkilometer på sikt (skolskjutsvägar) blir väsentligt lägre i alt.

Mockfjärd än i alt. Djurås.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

69

D. BEFOLKNINGSUPPGIFTER M. M.

(inhämtade genom länsskolnämnden i Kopparbergs län)

1. Antalet barn födda 1951—1/11 1965 vid 1965 års folkräkning

År

Floda

Mockfjärd

Floda +

Mockfjärd

Övriga Gagnef

1951............

41

26

67

49

52............

30

25

55

47

53............

37

19

56

57

54............

34

29

63

52

33

17

50

68

56............

22

26

48

50

57............

23

33

56

51

58............

38

20

58

66

59............

25

27

52

53

1960............

32

31

63

57

61............

24

29

53

56

62............

28

33

61

39

63............

27

42

69

57

64............

29

39

68

51

1/11- 65............

24

20

44

45

2. Antalet elever i klasserna 1—7 enligt 1965 års höstuppgift

er

Klass

Floda

Mockfjärd

Floda +

Mockfjärd

Övriga Gagnef

1. . . ................

401

18

58

64

1—6................

1982

148

346

346

73

1 varav 6 i Lövsjön, som enligt uppgift icke torde gå till högstadiet i Gagnef.

2 varav 19 i Lövsjön.

3 samtliga elever från Gagnef undervisas i Borlänge.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Bilaga 4

PM ang. tillstånd för politiska partier att anordna lotterier

A. Gällande bestämmelser

Rätten att anordna lotteri regleras i lotteriförordningen den 19 maj 1939

(Förarbeten: SOU 1938: 17, KProp 1939: 76, LOJ 1939: 17).

Uttrycket »lotteri» bär definierats i lotteriförordningen. Såsom lotteri

anses enligt 1 § andra stycket bl. a. varje företag, däri efter lottning, gissning,

vadhållning eller jämförlig av slumpen helt eller delvis beroende anordning

kan av en eller flera deltagare erhållas vinst till högre värde än det,

som erhålles av varje deltagare. Såsom lotteri betraktas även vissa marknads-

och tivolinöjen.

Förordningen vilar på den huvudregeln, att lotteri om penningar eller

penningars värde icke får anordnas för allmänheten utan tillstånd av Kungl.

Maj.t (1 § första stycket).

Från nämnda huvudregel stadgas emellertid vissa undantag. För det

första märkes, att tillståndsgivningen kan ankomma på Kungl. Maj :t underordnade

myndigheter. 13 § b) och c) öppnas sålunda möjligheter att

efter tillstånd av polismyndigheten resp. länsstyrelsen anordna lotteri, i

vilket insatser och vinster är till antal och storlek bestämda enligt uppgjord

plan. Förutsättningen härför är, att lotteriet anordnas till förmån för välgörande,

kulturellt eller allmännyttigt ändamål eller för partipolitisk verksamhet

eller till understöd och uppmuntran åt svenska konstidkare, att lotteriet

hedrives allenast inom tillståndsmyndighetens förvaltningsområde, att vinsterna

icke till större del än som motsvarar därå belöpande skatt utgöres av

penningar eller värdepapper, samt att insatserna ej uppgår till visst högre

sammanlagt belopp. (5 resp. 50 000 kronor).

Anledningen till att man såsom villkor för anordnande av lotteri uppställt

ett krav på särskilt tillstånd är att man härigenom erhåller en möjlighet

att hindra olämpliga lotterier. I samband med tillståndsgivningen kan

nämligen föreskrivas de närmare villkor vartill omständigheterna kan ge

anledning (4 §).

Beträffande lotterier, vilka fylla vissa på förhand givna förutsättningar,

har i lotteriförordningen dock givits ett generellt tillstånd. Sålunda må lotteri

enligt 2 § och 3 § a) anordnas under vissa närmare angivna förutsättningar

efter blott en enkel anmälan hos polismyndigheten.

Lotteriförordningen innehåller inga begränsningar för Kungl. Maj :ts tilIståndsgivning.

I praxis lärer dock Kungl. Maj :t iakttaga förordningens bestämmelser

om de tillåtna lotteriändamålen (jfr KProp 1960: 43 s. 12).

Lotteritillstånd för partipolitisk verksamhet

Möjligheten för de politiska partierna att erhålla tillstånd till anordnande

av lotteri för partipolitisk verksamhet öppnades i och med 1960 års ändringar

i lotteriförordningen. Dessa motiverades av departementschefen

(KProp 1960: 43 s. 12) på följande sätt:

s. 71 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

71

För egen del är jag beredd att förorda att lotteriförordningen ändras

så att lotteri får anordnas även för rent partipolitisk verksamhet.

Det avgörande skälet härför är att det knappast finns någon anledning

varför de politiska organisationerna skulle få lita till lotterier såsom

inkomstkälla endast i de fall, då behållningen går till välgörande, kulturellt

eller allmännyttigt ändamål som partiet vill främja. Lotteri synes

inte i och för sig kunna anses som någon olämplig inkomstkälla

för en politisk organisation. Tvärtom kan, såsom framgår av promemorian,

medelsanskaffningen på denna väg ur vissa synpunkter vara

att föredraga framför andra former av ekonomiskt stöd åt partiverksamhet.

Jag delar uppfattningen att endast organisationer som är representerade

i riksdagen bör tillåtas anordna lotterier till förmån för partipolitisk

verksamhet. Det synes dock icke finnas anledning att inskränka

tillståndsgivningen till de politiska huvudorganisationerna. Liksom

hittills bör lotteritillstånd kunna meddelas även annan politisk organisation,

förutsatt att den har anknytning till något av riksdagspartierna.

Tillståndsprövningen bör handhas så att de politiska lotterierna

inte inkräktar på möjligheterna att tillgodose andra och mera traditionella

ändamål genom lotterier.

Andra lagutskottet (uti. 1960: 9) anslöt sig till förslaget utan erinran.

Utskottets utlåtande bifölls av riksdagens kamrar.

B. Svenska Penninglotteriet AB

Före år 1938 gav Kungl. Maj :t i allmänhet tillstånd till anordnande av

penninglotterier endast för kortare tidsperioder. Då det emellertid befanns

lämpligt med en mera permanent lotteriorganisation, föreslog Kungl. Maj :t

vid 1938 års riksdag (KProp 1938:24) en allmän reformering av lotteriväsendet.

Statsutskottets tillstyrkande utlåtande (1938:59) bifölls av riksdagens

kamrar.

Reformen krävde ett mera permanent förvaltningsorgan som skulle handha

lotteriverksamheten. Då det av olika skäl ej ansågs lämpligt att överlåta

dessa uppgifter på en redan existerande förvaltningsmyndighet, stiftades

under statens medverkan Svenska Penninglotteriet AB. Dess bolagsordning

skulle fastställas av Kungl. Maj :t, som också skulle inneha bolagets

samtliga aktier. Tillståndet att bedriva lotteriverksamhet skulle till en början

omfatta åren 1939—1943.

Från Svenska Penninglotteriet AB har inhämtats,

att bolagets samtliga aktier äges av svenska staten,

att Kungl. Maj :t genom resolution den 18 november 1963 givit bolaget tillstånd

att,'' under vissa angivna villkor, bedriva penninglotterirörelse åren

1964—1973,

att vinstplanen för närvarande bl. a. består av eu vinst på 200 000 kronor,

två vinster på 100 000 kronor, åtta vinster på 50 000 kronor och tio vinster

på 20 000 kronor,

att bolaget under år 1965 försålde 20 160 000 penninglottsedlar, representerande

ett sammanlagt värde av 322 400 000 kronor (inkluderande det

s. k. konstlotteriet),

samt att till statsverket samma år inlevererades dels ett belopp av tvä

kronor jämte 31 procent av 13 kronor för varje försåld lottsedel, dels ock

bolagets vinst eller tillhopa 174 043 623 kronor 75 öre.

opaginerad Kontrollera mot PDF

^1

lO

Sammanställning över lotteritillstånd år 1965 till politiska partier och liknande.

Datum

Nr

Sökande

antal lotter

lottpris

omslutning

vinster

vinststorlck

vinster totalt

26/2

30

Stockholms socialdemokratiska

ungdomsdistrikt

1 000x150

1: —

150 000

varor

5—25: —

75 000

26/2

32

Högerns ungdomsförbund

100 000

5: —

500 000

»

15—36 000

250 000

26/2

33

Centerns kvinnoförbund

200 000

2: —

400 000

»

15—17 2001

200 000

26/2

34

Centerns ungdomsförbund

800 000

2: —

1 600 000

»

15—30 000

800 000

26/3

19

Folkpartiets ungdomsförbund

175 000

2: 50

437 500

»

15—25 000

218 750

2/4

28

Sveriges socialdemokratiska

arbetareparti och ungdomsförbund

850 000

3: -

2 550 000

»

15—40 000

1 275 000

26/5

3/6

14

34

Demokratisk ungdom

KDS2

50 000

2: —

100 000

»

15—12 000

50 000

5/8

10

Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund

250 000

2: 50

375 000

»

25—18 000

312 500

22/10

23

Sveriges kristna socialdemokra- ters förbund Broderskapsrörelsen

125 0003

2: -

250 000

»

5—20 000

125 000

19/11

12

Högerns kvinnoförbund

80 000

5: —

400 000

»

15—30 0004

200 000

10/12

14

Folkpartiets riksorganisation

125 000

2: 50

312 500

»

15—25 000

156 250

3/12

25

Sveriges socialdemokratiska

arbetareparti och ungdomsförbund

6 x 9 000

45: —

2 430 000

premieobl. el.

varor till mot- sv. värde

50—100 000

å varje drag- ning

6 x 202 500

1 Högsta vinsten utgöres av premieobligationer.

2 Ansökan lämnades utan bifall.

3 150 000 enligt ansökan.

4 Två-rumslägenhet i Marbclla (Spanien) eller resa för två personer eller presentkort till molsv. värde.

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

s. 73 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1!)66

73

Bilaga 5

PM ang. förordnande enligt 5 kap. 21 § fastighetsbildningslagen

Enligt 21 kap. lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet

(jorddelningslagen) åligger det överlantmätaren, vilken från förrättningslantmätaren

erhåller akterna över avslutade jorddelningsförrättningar,

att pröva förrättningarna och, om hinder ej möter, fastställa desamma.

Avser förrättning eller del därav avstyckning av mark för sammanläggning

eller under villkor att stamfastigheten ingår i sammanläggning,

skall beträffande förrättningen i dess helhet den prövning, som annars

tillkommer överlantmätaren, i stället ankomma på ägodelningsdomaren,

som således har att om hinder ej möter meddela fastställelse å förrättningen.

För såväl överlantmätaren som ägodelningsdomaren gäller att

de i vissa fall, bl. a. då anledning förekommer att förrättningen ej är lagligen

beskaffad, har att hänskjuta prövningen till ägodelningsrätten. Fastighetsbildningsförrättningar

å landet, av vilka avstyckning är den utan

jämförelse vanligaste, fastställes sålunda i regel av överlantmätaren men

i visst fall av ägodelningsdomaren och i övriga fall av ägodelningsrätten.

Enligt 5 kap. 14 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad

(fastighetsbildningslagen) skall i städerna avstyckning från område som

ej ingår i tomtindelning fastställas av länsstyrelsen, som även har att fullgöra

vissa bestyr enligt 13 och 15 §§ samma kapitel (inom tomtindelat område

däremot bildas som bekant fastigheter efter tomtindelning). Vissa andra

fastighetsbildningsförrättningar i stad, nämligen sammanläggning av områden

som enligt fastställd tomtindelning utgör tomt (3 kap.) och sammanläggning

av stadsägor (4 kap.) fastställes i princip av ägodelningsdomaren

i staden. Beträffande stadsjord, som ej ingår i tomtindelning, skall

vidare vissa fastighetsbildningsförrättningar, av vilka ägoutbyte är den vanligaste,

verkställas i regel av distriktslantmätare samt fastställas av överlantmätaren

(6 kap.).

Den fastställelseprövning beträffande fastighetsbildning i stad som enligt

nyssnämnda bestämmelser ankommer på ägodelningsdomaren i staden

resp. på överlantmätaren kan ej delegeras till annan myndighet. Detta är

emellertid fallet med den fastställelseprövning av avstyckningar, som enligt

5 kap. fastighetsbildningslagen ankommer på länsstyrelsen. Kungl. Maj :t

äger nämligen enligt 5 kap. 21 § första stycket för viss stad föreskriva att

vad i 13, 14 och 15 §§ sägs om länsstyrelsen i stället skall gälla den Kungl.

Maj :t förordnar. Talan mot beslut av den som sålunda förordnats föres genom

besvär hos länsstyrelsen. Mot beslut av länsstyrelsen föres talan hos

Konungen (regeringsrätten). Lagrummet fick ovannämnda lydelse genom

lag den 20 november 1964 i samband med att magistratsinstitutionen avskaifades

fr. o. in. den 1 januari 1965 (prop. 1964:163, L''U36, rskr 325, SFS

662). 1 städer med magistrat ålåg det dessförinnan magistraten (i Stockholm

överståthållarämbetet) att utföra fastställelseprövningen och övriga bestyr

enligt 13—15 §§. I städer som lydde under landsrätt ålåg motsvarande skyldighet

länsstyrelsen eller den Kungl. Maj :t därtill förordnade; för samhälle

eller annan ort på landet, där bestämmelserna i kapitlet ägde tillämp
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

ning, ålåg skyldigheten länsstyrelsen. Möjligheten att beträffande städer

som lagts under landsrätt förordna någon att i länsstyrelsens ställe handha

prövningen infördes i samband med möjligheten att lägga städer under

landsrätt (lag den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt

avseende) och åsyftade möjlighet till förordnande för »kommunalborgmästaren

eller annan för uppgiften lämplig besfattningshavare i staden». Lagrådet

lämnade det då framlagda ändringsförslaget utan anmärkning och

vederbörande utskott fann det ändamålsenligt att uppgifterna i vissa städer

utan magistrat kunde anförtros »annan myndighet än länsstyrelsen» (k.

prop. 1932: 206, L>U36, rskr 256, SFS 265).

1964 års ändring. Förarbetena

Kommunallagskommitten uttalade i sitt betänkande SOU 1952: 14

s. 423:

Befogenheten att meddela fastställelse å verkställd avstyckning synes

böra överflyttas å länsstyrelsen eller möjligen å överlantmätaren

Stadsdomstolsutredningen SOU 1961:6 uttalade (s. 141): Även den

befattning med fastställelse å avstyckningsförrättning och fastighetsregistrering

som åligger magistrat bör enligt utredningens mening

övertagas av annan myndighet. (S. 167:) Stadsdomstolsutredningen

föreslår, att magistratens åligganden enligt 5 kap. FBL överflyttas till

länsstyrelse eller den Kungl. Maj :t förordnar att för viss stad ombesörja

dessa uppgifter. Det kan visserligen vara tveksamt om man bör

bibehålla den nuvarande möjligheten att Kungl. Maj :t för viss stad

förordnar särskild person att i magistratens ställe handlägga avstyckningsärenden.

---Med hänsyn till det pågående utredningsarbetet inom fas
tighetsbildningskommittén

har dock utredningen ansett sig inte böra

framlägga något förslag om ändring i det hänseende varom här är

fråga.

Domstolskommittén instämde (SOU 1963:56 s. 71) med stadsdomstolsutredningen

men framhöll, att övergångsvis borde innehavarna av kommunalborgmästartjänster

kunna förordnas att handlägga i 5 kap. fastighetsbildningslagen

avsedda avstyckningsärenden.

Domstolskommittén yttrade vidare (jfr prop. 1964: 163 s. 103), att Kungl.

Maj :ts nuvarande befogenhet, att förordna att länsstyrelsens åligganden

skall ombesörjas av därtill utsedd person enligt 5 och 7 kap. FBL borde

icke — i avvaktan på resultatet av pågående utredningsarbete — begränsas.

Genom denna bestämmelse kunde man eventuellt utnyttja den arbetskraft

som utgjordes av de ordinarie kommunalborgmästare vilka ej övergick i

annan kommunal tjänst. Kommittén föreslog sådan ändring att särskild

person skulle kunna utses även i städer med rådhusrätt.

I remissyttrandena (jfr prop. 1964: 163 s. 103 ff) över domstolskommitténs

förslag tillstyrktes detta i allmänhet eller lämnades utan erinran.

Lantmäteristyrelsen avstyrkte emellertid förslaget och ansåg att anledning

saknades att göra undantag från den principen att länsstyrelsen skulle

övertaga magistratens nuvarande uppgifter beträffande avstyckningsärenden.

Motsatt ståndpunkt intog drätselkammaren i Landskrona och stadskolle
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1!)(>6 13

giet i Hälsingborg som ansåg, att uppgiften borde ankomma på ägodelningsdomaren

eller i vart fall tillkomma denna på grund av särskilt förordnande

av Kungl. Maj :t.

Länsstyrelsen i Malmöhus län underströk att, om icke länsstyrelsens personalresurser

ökades, längre väntetid kunde befaras, så vida ej särskild person

förordnades beträffande Malmö, Hälsingborg, Landskrona och Lund.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län förutsatte, att särskilda personer förordnades

för Borås och Alingsås. 1 annat fall kunde erfordras en förstärkning

av länsstyrelsens personal.

Svenska kommunal-tekniska föreningen framhöll att ifrågavarande avstyckningsförrättningar

i regel är mycket brådskande. Föreningen angav

att den hade undersökt den tid som åtgått för fastställelseproceduren i 35

magistratsstäder samt i 21 andra städer och landskommuner där länsstyrelsen

var fastställelsemyndighet. Undersökningen hade omfattat åren

1961—1963 och visade att den genomsnittliga tidsåtgången varit 10,1 dagar

i magistratsstäderna och 46,8 dagar i övriga kommuner. Om länsstyrelserna

skulle vara fastställelsemyndighet även för de nuvarande magistratsstäderna

torde man kunna befara att tidsåtgången ökade icke bara för de nuvarande

magistratsstädernas del utan även för övriga städer och samhällen. Föreningen

ansåg det vara möjligt att undgå den påtalade olägenheten genom

en vidgad tillämpning av möjligheten att förordna särskild person att

pröva avstyckningarna. Den föreslagna bestämmelsens avfattning syntes

icke föreningen utgöra något hinder för att den tillämpades även i städer med

förstatligad rådhusrätt.

Departementschefen (prop. 1964: 163 s. 105) godtog förslaget att magistratens

befattning med fastighetsbildningen skulle överflyttas till länsstyrelsen

samt yttrade i fortsättningen:

I sitt den 14 oktober 1963 avgivna betänkande, benämnt »Fastighetsbildning»

(SOU 1963:68), har 1954 års fastighetsbildningskommitté

framlagt förslag till gemensamma regler för fastighetsbildningen

i stad och på landet. Förslaget innebär en betydande omgestaltning

av nuvarande regelsystem och berör därvid även de frågor som nu

behandlas i 5 kap. FBL. Fastighetsbildningskommitténs förslag är för

närvarande föremål för remissbehandling och något ställningstagande

till förslaget kan ännu ej ske. De ändringar i 5 kap. FBL som nu bör

företagas bör icke gå längre än som erfordras med anledning av

magistratsinstitutionens upphörande. Såsom domstolskommittén föreslagit

torde därför möjligheten att meddela förordnande enligt 5 kap.

21 g böra bibehållas. Visserligen torde det för närvarande icke finnas

några gällande förordnanden, varigenom annan än magistrat eller

länsstyrelse äger för fastställelse pröva avstyckningar av område som

ej ingår i stadsplan. Remissyttrandena visar emellertid, att magistratens

avveckling kan aktualisera frågan om att meddela sådana förordnanden.

Lagrådet (prop. s. 140 f) lämnade förslaget utan erinran. Vederbörande

utskott yttrade (L''IJ 1964: 36 s. 58) att det ej funnit anledning till erinran

mot de enskilda förslagen till författningsändringar samt tilläde att utskottet

beträffande flera av ändringsförslagen utgått från att därav berörda

författningar inom en nära framtid kunde komma att från andra synpunkter

än de då aktuella bli föremål för allmän översyn.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

I sammanhanget torde böra nämnas, att genom riksdagens bifall till ovannämnda

proposition 1964: 163 även, genom ändring av 4 kap. 5 § giftermålsbalken,

skyldighet infördes för lagfaren domare i allmän underrätt att förrätta

borgerlig vigsel (SFS 1964: 654). Sådan skyldighet ålåg dessförinnan

bl. a. lagfaren ledamot av magistraten. I propositionen anfördes i frågan:

Gällande bestämmelser: Borgerlig vigselförrättare är i stad lagfaren

ledamot av magistraten eller, i stad där magistrat ej finnes, kommunalborgmästaren

samt på landet landsfiskalen eller, om Kungl. Maj :t

för visst område det medgiver, av länsstyrelsen särskilt förordnad

vigselförrättare. Borgerlig vigselförrättares behörighet och skyldighet

att viga är begränsad till hans tjänstgöringsområde,---—.

Stadsdomstolsutrcdningcn: Stadsdomstolsutredningen föreslår, att

lagfaren domare i underrätt skall vara borgerlig vigselförrättare såväl

i stad som på landet.

Domstolskommittén: Domstolskommittén uttalar beträffande borgerlig

vigselförrättare, att borgerlig vigsel i stad med rådhusrätt förrättas

av domare och att, även om uppgiften såsom vigselförrättare

huvudsakligen är av administrativ natur, det icke finns tillräckliga

skäl att överflytta denna uppgift till annan befattningshavare i sådan

stad. Principiella skäl synes då icke böra hindra, att domare i häradsrätt

erhåller samma uppgift.

Remissgttranden: Delade meningar råder om domstolskommitténs

förslag angående borgerliga vigselförrättare.---

Kommitténs förslag att domare i underrätt skall vara vigselförrättare

avstyrkes av rådhusrätten i Uppsala, magistraten i Karlskrona, stadsfullmäktige

i Boden och Föreningen Sveriges kommunalborgmästare.

Därvid åberopar magistraten i Karlskrona, att denna uppgift är av

administrativ natur och främmande för domarverksamheten. Rådhusrätten

i Uppsala anför, att den lagkunnighet som en vigselförrättare

behöver är minimal och att lämpliga lokaler finns även hos administrativa

tjänstemän. Stadsfullmäktige i Boden och Föreningen Sveriges

kommunalborgmästare erinrar om att kommittén intagit den principiella

ståndpunkten, att dömande och administrativa uppgifter noga

skall åtskiljas så att domare icke handlägger administrativa uppgifter

samt att ordinarie domare endast skall handlägga kvalificerade domarllPP§ifter.

Förrättande av borgerlig vigsel är en administrativ uppgift.

-----

Frågan huruvida vigselbehörigheten bör inskränkas till ordinarie

domare, beröres även av familjerättskommittén. Denna förordar att

behörigheten som borgerlig vigselförrättare tilllägges lagfaren domare

i underrätt.---

Departementschefen: Under mer än femtio år har domare i rådhusrätt

— i egenskap av .magistratsledamot — varit borgerlig vigselförrättare

och det finns enligt min mening ej anledning att nu överflytta

denna uppgift på annan befattningshavare i stad med rådhusrätt.

Genom att låta domare i underrätt förrätta vigsel även på landsbygden

beredes de flesta trolovade möjlighet att få borgerlig vigsel

under högtidliga former. Jag ansluter mig därför till principen att

domare i underrätt skall vara borgerlig vigselförrättare.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966 77

Kungl. Majjts beslut. Remissyttranden

Av akten i ärendet framgår bl. a.:

Vederbörande städer har i skrivelser till Kungl. Maj:t hemställt om förordnande

jämlikt 5 kap. 21 § fastighetsbildningslagen. Skrivelserna synes

i åtminstone flertalet fall ha initierats av en rundskrivelse från Svenska

Kommunal Tekniska Föreningen till resp. stadsingenjörer. Frånsett Västernorrlands

län har städerna i flera fall förutsatt att de hade att till vedei - börande befattningshavare utge särskild ersättning för år. Befattningshavarna

har i flera fall accepterat uppdrag att utföra fastställelseprövningen

m. in.

Remissyttranden har i ärendet avgivits av bl. a. resp. hovrätter och länsstyrelser.

Dessa senare har i regel berett länsarkitekterna och överlantmätarna

tillfälle att yttra sig.

Flertalet remissinstanser har tillstyrkt beslut att meddela ifrågavarande

uppdrag. Tillstyrkande yttranden föreligger sålunda från Svea hovrätt, som

finner intet vara att ur principiell synpunkt erinra, hovrätten över Skåne

och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland och lantmäteristyrelsen. Av berörda

länsstyrelser har endast ett fåtal anfört betänkligheter, medan övriga

tillstyrkt eller lämnat framställningarna utan erinran.

Göta hovrätt anförde, att den ansåg det av flera skäl mindre önskvärt

att ärenden, som tidigare ankommit på magistraterna såsom administrativa

organ, överfördes på rådhusrätterna eller någon befattningshavare där,

men ville »icke motsätta sig» de förordnanden som Kungl. Maj :t sedan

meddelade. Hovrätten för Västra Sverige ansåg sig i icke i då förevarande

sammanhang kunna ta ställning till den vidare frågan, vilken myndighet

som framgent borde anförtros här avsedda arbetsuppgifter utan begränsade

sitt yttrande till frågorna angående de praktiska möjligheterna och förutsättningarna

för fullgörandet av arbetsuppgiften.

Av vissa av de övriga remissyttrandena återges här följande sammanfattningar.

Norrköping och Linköping. Överlantmätaren och länsarkitekten

hade under hand tillstyrkt hos länsstyrelsen, som själv tillstyrkte

»med hänsyn särskilt till avstyckningsärendenas ofta brådskande

natur».

Vänersborg och Borås: Överlantmätaren anförde bl. a. att det sannolikt

kunde befinnas rationellt att förordna överlantmätaren. Länsstyrelsen

tillstyrkte och anförde, att den från Alingsås och Vänersborg

inhämtat att antalet ärenden var 10—20 pr år och att varje ärende

krävde en ungefärlig tid av 30 minuter.

Karlstad och Kristinehamn: överlantmätaren, som anförde att år

1963 antalet avstyckningar i Karlstad var 37 och i Kristinehamn 27

men år 1964 i Kristinehamn 55, tillstyrkte under förutsättning att behov

av överflyttning fanns. Länsstyrelsen, som anförde att den under

senare år till handläggning fått omkring 100 avstyckningsärenden årligen

och att den genomsnittliga handläggningstiden varit 2 å 3 veckor,

tillstyrkte bifall.

Örebro: Länsstyrelsen åberopade som eget yttrande vad överlantmätaren

anfört i ett av honom avgivet yttrande. Detta innehöll bl. a.:

överflyttning av den ifrågavarande fastställelseprövningen från

länsstyrelsen till ägodelningsdomaren i enlighet med ansökningen

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

torde icke innebära att prövningen av förrättningarna och förekommande

besvär över dem får judiciell karaktär, utan innebörden torde

i princip kunna beskrivas såsom överflyttning av en administrativ

uppgift från länsstyrelse till viss domartjänst. I detta hänseende synes

projektet stå i strid med principerna för stadsdomstolsreformen, som

bl. a. syftat till ett särskiljande av rättsskipning och förvaltning för

att undgå »en onödig splittring av domarnas tid och arbete till förfång

för den numera helt dominerande rättsskipningsuppgiften» (SOU

1963: 56 sid. 65). Det kan också i viss mån anses innebära ett brott

mot den enhetlighet i underrättsorganisationen, som reformen syftat

till. Huruvida ett förordnande av avsett innehåll är förenligt med bestämmelserna

i den blivande rådhusrättsstadgan synes böra utredas.

Sundsvall, Härnösand, Örnsköldsvik, Kramfors samt Ånge köping:

Överlantmätaren tillstyrkte under erinran att överlantmätaren redan

är fastställelsemyndighet beträffande förrättningar enligt jorddelningslagen

samt enligt 6 kap. fastighetsbildningslagen. Länsstyrelsen:

Länsstyrelsen såg gärna, att här ifrågavarande fastställelsebefogenhet

överfördes från länsstyrelsen till överlantmätaren. Därmed skulle vinnas

minskad arbetsbelastning på länsstyrelsen utan att överlantmätarens

arbetsbörda nämnvärt ökades. Detta sammanhängde med att länsstyrelsens

fastställelseprövning regelmässigt föranledde remiss till

överlantmätaren. Lantmäteristyrelsen: Ett förordnande för överlantmätaren

skulle bidraga till ett mera samlat fastställelseförfarande.

Detta skulle medföra betydande fördelar, bl. a. i form av en enhetlig

bedömning i plan- och jordpolitiskt hänseende.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

79

Bilaga 6

PM ang underställning av kommunala lånebeslut

I. Kommunallagarnas lånebestämmelser. Kort historisk återblick

I kommunallagen (KomL) § 60 stadgas, att kommun må »med Konungens

medgivande» upptaga lån eller ingå borgen även i andra fall än i 58 och

59 §§ sägs. Sistnämnda paragrafer avhandlar den s. k. underställningsfria

lånerätten. Sådan underställningsfri lånerätt fanns redan i 1862 års kommunalförordningar,

ehuru området för denna vidgats under årens lopp i

olika sammanhang. Reglernas närmare innehåll härutinnan är härvid utan

större intresse.

Kommunallagens allmänna underställningsparagraf (74 §) innehåller

en hänvisning till 60 §.

Motsvarande bestämmelser innehåller lagen om församlingsstgrelse (LFS)

74 och 87 §§ och kommunallagen för Stockholm (KomL Sthlm) 64 och

78 §§.

Landstingskommun äger enligt landstingslagen (LtL) 64 § st. 1 upptaga

lån eller ingå borgen för lån som ställts på en återbetalningstid av högst fem

år. »Med Konungens medgivande» må landstingskommun dock upptaga

lån eller ingå borgen även i andra fall än nu är sagt (64 § st. 2).

Motsvarande paragrafer hade i 1862 års kommunalförordningar en något

avvikande avfattning. I förordningen om kommunalstyrelse på landet

(FKL) stadgades i § 73, att kommunala lånebeslut skulle »för att vinna

bindande kraft. . . underställas Kungl. Maj :ts nådiga prövning och fastställelse».

Liknande bestämmelser återfanns i 74 § förordningen om kommunalstyrelse

i stad (FKS) och i 40 § förordningen om kyrkostämma, kyrkooch

skolråd (FKKS). Även enligt 58 § förordningen om landsting (FL) var

Kungl. Maj :ts godkännande erforderligt för att ge bindande kraft åt landstingskommunens

lånebeslut.

Till skillnad från nu gällande kommunallagar ger våra första kommunalförfattningar

således intryck av att kommunens beslut betraktas som

det primära och att Kungl. Maj :ts fastställelse ansetts som en i förhållande

till det kommunala beslutet fristående åtgärd. Ändringen, som företogs i

samband med tillkomsten av de nuvarande kommunallagarna, synes emellertid

endast ha varit av redaktionell natur (jfr SOU 1952: 14 s. 323).

II. Den kommunala besvärs- och underställningsprövningen. En jämförelse

1. Gällande bestämmelser i historisk belysning

De kommunala besvärsbestämmelserna återfinns i 76 § KomL, 89 § LFS,

78 § LtL, 80 § KomL Sthlm och 20 § lagen om kommunalförbund (LKF).

Anförda kommunalbesvär kan leda till ett upphävande av beslutet endast

om det befinnes olagligt enligt någon av de i nämnda paragrafer angivna

besvärsgrunderna (dvs. om det icke tillkommit i laga ordning, står i strid

mot allmän lag eller författning, överskrider beslutsmyndighetens befogen
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

heter, kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund).

Däremot kan det kommunala beslutet ej upphävas på någon annan grund,

l. ex. därför att beslutet är olämpligt, otjänligt etc.

Dessa besvärsgrunder infördes i våra kommunalförfattningar genom

1862 års kommunalreform. Härigenom avsågs att inskränka de vidsträckta

befogenheter som besvärsmyndigheterna tidigare hade tillagt sig genom

att jämväl pröva huruvida det klandrade beslutet var gagneligt och ändamålsenligt

för kommunen. Denna praxis befanns icke förenlig med strävandena

att stärka den kommunala självstyrelsen eller, som det uttrycktes,

kommunernas »självverksamhet». Kommunen ansågs, liksom den enskilde,

nämligen vara »den bäste domaren i fråga om sin egen nytta eller skada».

Besvärsprövningen blev därför begränsad till att endast avse en kontroll

av de klandrade beslutens lagenlighet.

En tillämpning av principen att kommunen skulle vara den bäste domaren

i fråga om sin egen nytta eller skada, utgörs även av det visserligen icke

lagfästa förbudet för besvärsmyndigheterna att företaga rättelser och

korrigeringar i de klandrade besluten. För den händelse att ett kommunalt

avgörande skulle stå i strid med någon av de ovan angivna besvärsgrunderna,

kan besvärsmyndigheterna endast upphäva beslutet. Denna grundsats

motiverades under förarbetena till 1862 års författningar (1859 års betänkande)

på följande sätt:

Rättighet att genom besvär draga socknestämmas beslut under

högre myndighets prövning . . . har, såsom lagstiftningen därom nu är

avfattad, hittills ansetts vara ovillkorlig, och den högre myndigheten

har på samma grund ansett sig lagligen befogad, om ock denna befogenhet

blivit med måtta och hejd begagnad, att även i det senare

fallet efter prövning ändra beslutet och föreskriva vad göras borde.

Om än en sådan föreskrift i de flesta fall sökt sitt stöd i någon förordnings

bokstav eller anda, så har dock exempel ej heller saknats

därpå att stödet blivit funnet i den prövandes förmenta bättre gottfinnande;

men genom en sådan uppfattning av kommunens subordination

under den högre prövande myndigheten, har dess självverksamhet,

även i de fall, där denna är fullt befogad, i betydlig mån blivit

underkänd. Att upphäva ett av kommunen inom området av dess

självverksamhet fattat beslut, är ett; att föreskriva vad i stället borde

göras, ett annat. För det förra kan finnas skäl; för det senare finnes

intet antagligt skäl. Kommunen såsom personlighet kan, likasom en

enskild person, i vissa fall förhindras att till verkställighet bringa sina

beslut, men hon bör lika litet som den enskilde kunna tvingas att i

stället göra något annat.

Även under ställning sreglerna erhöll i huvudsak sin nuvarande utformning

genom 1862 års kommunalförfattningar. Visserligen saknades såväl

i 1817 som i 1843 års sockenstämmoförordningar generella bestämmelser

om underställning, men sådan förekom dock i jämförelsevis stor utsträckning

åtminstone i städerna. De bestämmelser härutinnan som infördes 1862

torde därför närmast ha inneburit en begränsning av en tidigare förekommande

och vidsträcktare underställningsskyldighet.

_ De kommunala underställningsreglerna (74 och 75 §§ KomL, 87 och 88 §§

LFS, 64 g LtL, 20 § LKF samt 78 och 79 §§ KomL Sthlm) innehåller icke

några motsvarande »grunder» som begränsar fastställelsemyndigheternas

prövningsbefogenheter. Prövningen i ett underställningsärende är i stället

s. 81 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

81

allsidig och omfattar en bedömning av såväl de fastställelsekrävande beslutens

laglighet som dessas lämplighet eller ändamålsenlighet.

Fastställelsemyndigheternas befogenheter vid fastställelseprövningen har

i kommunallagarna uttryckligen reglerats beträffande länsstyrelserna. I 75 §

KomL och i motsvarande bestämmelser i de övriga kommunallagarna stadgas

sålunda, att underställt beslut skall av länsstyrelsen »antingen oförändrat

fastställas eller ogillas».

Någon begränsning av sist angiven innebörd har däremot icke föreskrivits

beträffande Kungl. Maj :t. Anledningen härtill torde vara att 1862 års kommunalförordningar

utfärdades med stöd av Konungens ekonomiska lagstiftningsmakt

enligt § 89 regeringsformen. Av förarbetena till förordningarna

kan" emellertid utläsas, att tanken icke varit att ge Kungl. Maj:t obegränsad

rätt att vidtaga ändringar i underställda beslut. Avsikten synes

i stället ha varit att länsstyrelsernas och Kungl. Maj :ts befogenheter skulle

vara lika omfattande. I 1859 års betänkande uttalades sålunda,

att vissa på kommunens framtid inverkande viktiga beslut böra, för

att vinna bindande kraft, underställas högre prövning, i några fall hos

Kungl. Maj :t, i några hos dess befallningshavande i länet; och att,

där underställning bör ske, eller besvär få äga rum, vägrad fastställelse

i den förra, och besvärens godkännande i den senare kategorien endast

bör leda till beslutets kassering men ej till något mer.

Denna kommitténs uppfattning delades jämväl av justitieborgmästaren

C. J. STOLPE i dennes till 1859 års betänkande fogade reservation (s.

134 f). Till förhindrande av misstolkningar ansåg Stolpe, att ett positivt

ändringsförbud borde införas att även gälla Kungl. Maj:t och ej endast

länsstyrelserna:

Därav, att Konungens Befallningshavandes prövningsrätt är inskränkt

till ett enkelt godkännande eller förkastande men denna inskränkning

ej finnes stadgad i avseende på underställning till Kungl.

Maj :t, kan lagtolkaren hämta anledning att tro det vara författningens

mening, att åt regeringsmakten inrymma rättighet, att icke blott upphäva

beslutet, utan också sätta ett annat i stället. Till förekommande

av en sådan tolkning, har jag utsträckt villkoret till vilken prövande

myndighet som helst.

Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet hade i utlåtande nr 161 (år

1860) icke något att erinra mot kommitténs förslag i denna del.

2. Tidigare dechargememorial

Konungens kommunala lånepraxis har vid några tillfällen varit föremål

för utskottets granskning. Så har skett vid 1879, 1897, 1904, 1927, 1935 och

1937 års riksdagar. Fråga var i samtliga dessa fall huvudsakligen om erinringar

mot lånefinansiering av icke varaktiga tillgångar. Däremot bär frågan

om Kungl. Maj :ts befogenheter att vid fastställelsen avvika från det underställda

beslutet ej ägnats någon uppmärksamhet.

3. Uttalanden i litteraturen

Spörsmålet om Kungl. Maj :ts befogenhet i kommunala underställningsmål

har icke blivit närmare behandlat inom den rättsvetenskapliga litteraturen.

Några uttalanden förtjänar dock omnämnas.

6—Bilmng till riksdagens protokoll 1966. 5 sand. 2 and. Nr 33

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

SUNDBERG (Kommunalrätt, Samt. uppl. 1964 s. 265), som ger Kungl.

AIaj:t mycket vidsträckta jämkningsbefogenheter, anser att Kungl. Maj :t

ej är bunden av det kommunala organets beslut på det sätt,

att Kungl. Maj :t allenast skulle kunna fastställa eller underkänna detsamma.

Utan Kungl. Maj:t har frihet att vid fastställelsen vidtaga

sådana jämkningar i det underställda beslutet, som Kungl. Maj:t finner

formellt och sakligt påkallade. Den enda gräns, som därvid föreligger,

är, att Kungl. Maj :t givetvis icke kan i sådan omfattning avvika

från kommunens beslut, att det fastställda beslutet ter sig såsom i sak

ett annat beslut än det underställda.

En i stort sett liknande uppfattning hävdas även av STENIUS (Förvaltningsrättlig

Tidskrift 1956 s. 241, 323). Något hinder för Kungl. Maj :t

»att vidtaga ändringar inom det kommunala beslutets ram» bör enligt

Stenius icke föreligga. Skälet härför skulle vara, att Kungl. Maj :ts beslut

»icke medför några ålägganden för vederbörande kommun» utan endast

har karaktären av medgivanden.

En något mera restriktiv uppfattning hävdas däremot av HAGMAN i dennes

kommentar till Sveriges kommunallagar (1926). I överensstämmelse

med de ovan återgivna uttalandena från motiven till 1862 års kommunalförfattningar

tillerkänner denne icke Kungl. Maj :t vidsträcktare befogenheter

än vad som uttryckligen tillkommer länsstyrelsen. »Smärre jämkningar»

kan dock företagas av Kungl. Maj:t i underställda beslut (s. 192).

Slutligen må här ytterligare två författare citeras. KAIJSER upplyser i sin

kommunallagskommentar (Kommunallagarna II 1960 s. 250; se även d:me

i JO 1966 s. 650) att Kungl. Maj :t i praxis ej anses äga befogenhet att

»sakligt» ändra beslut som enligt kommunallagen underställts dess prövning.

En liknande uppfattning omfattas även av STRÖMBERG (Kommunalrätt

1963 s. 82) som påpekar att »rent formella ändringar utan saklig innebörd

anses tillåtna» men att Kungl. Maj :t »brukar tillåta sig vissa sakliga ändringar

i restriktiv riktning, särskilt i låneärenden».

II. Prövningsprinciper vid kommunala låne- och borgensbesl ut

Uppgifter om Kungl. Maj ris praxis står att finna bl. a. i dels 1939 års

kommunlånesakkunnigas betänkande (SOU 1942:60 s. 15 ff), dels ovan

anmärkta uppsats av'' Stenius, och dels i kommunalrättskommitténs betänkande

om »Kommunala bolag och andra särskilda rättssubjekt för kommunal

verksamhet» (SOU 1965: 40 s. 109 ff).

Syftet med lånekontrollen anges vara tvåfaldigt. Dels avses att åstadkomma

ett skydd för den kommunala förmögenheten (kommunala intressen).

Dels avses att bereda Kungl. Maj :t möjligheter till överblick och

samordning på det ekonomiska området (statliga intressen).

Omsorgen om den kommunala förmögenheten har i Kungl. Maj :ts lånepraxis

tagit sig uttryck i två huvudprinciper:

a) De upplånade medlen skall bekosta varaktiga tillgångar, vilka medföra

en nytta för framtiden, som minst svarar mot de upptagna lånen.

Härav följer t. ex. att amorteringstiden ej anses få bestämmas längre än

vad som motsvarar den ifrågavarande anläggningens livslängd, samt att

med lånemedel icke får bekostas löpande utgifter, reparationer, räntor och

amorteringar. Oaktat inventarier i skolor, sjukhus m. m. kan äga relativt

s. 83 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

83

lång varaktighet, får kostnaderna för dessas anskaffande i regel icke bestridas

medelst lånemedel. Man anser nämligen att de skattebetalare, som

beslutar om en anläggning, bör bära én större de! av kostnaderna därför än

de följande årens skattebetalare.

I detta sammanhang må dock framhållas, att ovan angivna regler ej är

utan undantag. Avvikelser kan äga rum i flertal fall (se SOU 1942: 60

s. 15 ff).

b) Lån får i regel icke heller ske för sådana utgifter som ingår i en förvaltningsgrens

normala årsbehov. Detta gäller även om de skulle skapa

varaktiga tillgångar. Att man i dylika situationer kräver en finansiering

genom driftsinkomster, synes främst motiveras med att det är möjligt

— och tack vare räntebesparingen även billigare — att bekosta dessa årligen

återkommande utgifter med skattemedel. Härigenom framtvingar man

en ökning av kommunernas förmögenhet.

Vissa hänsyn har dock tagits till utgifternas relativa storlek i förhållande

till kommunens ekonomiska ställning. Vad som sålunda medgivits en

kommun med svag ekonomi har måhända icke medgivits en kommun med

stark sådan.

IV. Låneärenden hos Kungi. Maj: t januari—mars 1965

Antalet genomgångna kommunala låneärenden utgör 307, varom hänvisas

till efterföljande sammanställning.

Som framgår av sammanställningen har Kungl. Maj :t sänkt det av kommunen

underställda lånebeloppet i 56 fall (d. v. s. i omkring 18 % av fallen)

samt beslutit om kortare amorteringstider i 85 fall (d. v. s. i omkring 28 %

av fallen).

Anledningen till belopps justeringarna kan ibland utläsas ur konseljakterna.

Sålunda är förklaringen ofta att söka däruti att lån blivit sökt för

anskaffande av icke varaktiga tillgångar, att vid låneansökningen hänsyn

icke tagits till beviljade statsbidrag eller att statsbidrag utgått med högre

belopp än beräknats, eller att Kungl. Maj :ts stadfästelse icke varit erforderlig

för någon del av det sökta lånet. Särskilda principer lärer dessutom tilllämpas

vid lån för skolbyggen.

Vad beträffar de av Kungl. Maj :t tillämpade amorteringstiderna kan

några säkrare slutsatser icke dragas av den verkställda och redovisade aktgenomgången.

Ett par principer har dock kunnat skönjas. Sålunda medges

för provisoriska byggnader en amorteringstid av 15 år och för exploateringsfastigheter

en amorteringstid motsvarande den beräknade exploateringstiden.

Amorteringstiderna varierar regelmässigt mellan 10 och 30 år. Under

granskningsperioden har dock 40-årig amorteringstid medgivits i ett par

fall. Tiden är i första hand beroende av den ifrågavarande anläggningens

varaktighet, men hänsyn tages jämväl till anläggningens storlek i förhållande

till kommunens skattekraft och dess nödvändighet för kommunen

(SOU 1942: 60 s. 20 f).

Huruvida och i vad mån en sänkning av de av kommunen beslutna

amorteringstiderna påverkats av dessa synpunkter, låter sig emellertid ej

avgöras efter endast ett studium av Kungl. Maj :ts konseljakter.

Det må avslutningsvis antecknas, att finansdepartementet tillhandahållit

eu intern promemoria angående amorteringstider. Denna inlas inte i denna

bilaga.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Sammanställning över vissa låneärenden under januari—mars 1965

Dat.

Nr

Belopp

Amorterings-

tid

Anm.

Ändamål

Sökanden

Kom.

KM:t

Kom.

KM:t

26/3

25a

25

20

elanläggning

Vaxholm

»

25b

25

20

hamnanläggning

»

»

25c

25

25

fastighetsförvärv

Södertälje

»

25d

575 000

220 000

längst

30

skolmåltidsbygg-

Stocksund

möjl.

nåd

25e

25

20

elanläggningar

Uppl. Väsby

»

25f

15

15

fastighetsförvärv

Håbo

»

25g

—

25

återuppförande

Vists försam-

av kyrka

ling

»

26a

10

10

fastighetsförvärv

Alvesta

»

26b

30

10

»

»

»

26c

25

25

»

Loftahammar

»

26d

längst

15

ny- och tillbygg-

Kristianstad

möjl.

nåd av kallmagasin

»

26e

25

25

utbyggnad av

Lund

vattenverket

»

26f

25

25

barnstuga

»

26g

10

10

gatubelysning

»

»

26h

10

10

förvärv av 27

Hälsingborg

bussar

»

26i

30

30

församlingshem

Malmö kyrk-

liga samfälligh.

»

27a

20

20

prästgård

Oskarströms

pastorat

»

27b

20

15

fastighetsförvärv

Mölndal

»

27c

20

15

»

»

»

27d

30

25

VAL

»

»

27e

25

25

till- och ombygg-

Nödinge

nåd av ålderdoms-

hem

»

27f

30 el.

25

brandstation

Skövde

kor-

tare

»

28a

15

15

fastighetsförvärv

Arvika

»

28b

15

15

fortsatt kulver-

»

tering

»

28c

15

15

fastighetsförvärv

»

»

28d

25

25

förrådsbyggnad

Filipstad

»

28e

20

20

ålderdomshem

Grangärde

»

281

25

25

gator, elanläggn.,

Söderhamn

havsbad

»

28g

20

20

nvbvggn. av skola

Karesuando

och måltidslokal

19/3

15a

30

25

gatu- och ledn.-

Solna

20

20

två lån

arbeten

»

15b

25

25

gatuarbeten m. m.

Vaxholm

»

15c

25

20

aktieteckning i

Nacka

elverk

»

15d

500 000

412 000

25

15

prov. skollokaler

Salem

»

15e

35

35

avloppstunnlar

Käppalaför-

m. m.

bundet

»

15f

25

25

sopförbrännings-

Uppsala

anläggning

»

15g

380 000

250 000

25

15

prov. gymnastik-

Sköldinge

byggnad

s. 85 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

85

Dat.

Nr

Belopp

Amorterings-

tid

Anm.

Ändamål

Sökanden

Kom.

KM:t

Rom.

KM:t

19/3

15h

350 000

155 000

25

15

prov. gymnastik- byggnad

Trosa

Kolmården

16a

500 000

286 000

25

25

lös in-

om- och tillbygg-

redning

nåd av ålderdoms- hem

»

16b

20

20

förvärv av tomt- mark

Tingsryd

*

16c

längst

tnöjl.

30

fastighetsförvärv

Kalmar

16d

»

25

gator

16e

10

10

fritidsanläggning

Mönsterås

»

16f

300 000

272 000

20

15

prov. gymnastik- byggnad

Mortorp

»

16g

20

20

vägar, VAL

Lyckeby

16h

30

30

fastighetsförvärv

Halmstad

16i

30

30

uppförande av

Kungälvs o.

församlingshem

Rödeo församl.

»

17a

30

30

fastighetsförvärv

Göteborg

17b

30

30

»

»

»

17c

30

30

»

»

»

17e

30

30

»

»

»

17f

30

30

»

»

»

17g

30

30

it

»

»>

17h

30

30

»

»

»

17i

30

25

»

»

»

17j

18a

30

25

20

25

»

»

»

Åmål

»

18b

25

25

»

»

18c

30

20

hamnkran

»

18d

10

10

fastighetsförvärv

Skene

»

18e

4 090 000

3 355 000

20

20

centr. yrkesskola

Örebro läns

landsting

18f

1 263 000

798 000

längst

30

nytillbyggn.

Sala

möjl.

av skola

310 800

178 000

»

10

= lösa

fasta invent. till

invent.

skola

18g

20

20

kontorsbyggnad

Hanebo

»

18h

1 500 000

1 096 000

25

25

ny-, till- o. om- byggnad av skola

Torp

Säbrå m. fl.

18i

20

25

restaurering av

kyrka

kyrkl. samt.

»

18j

30

30

gymnastikbyggnad

samt prov. skol-

Sveg

byggnad

Skellefteå

»

18k

25

15

fastighetsförvärv

19

1 380 000

1 135 000

längst

30

Sala

300 000

—

»

—

ej fasta

inv.

uppför, av skola

20

300 00C

—

—

Leksand

200 00C

200 00C

10

10

VAL och

byggande av väg

Sigtuna

15/1

43a

25

25

anläggning av

gator

»

431)

15

15

ombyggnad av

idrottsplats

»

Saltsjöbaden

»

43c

2 150 00(

1 281 00(

30

30

tillbyggnad av

skola

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Dat.

Nr

Belopp

Amorterings-

tid

Anm.

Ändamål

Sökanden

Kom.

KM:t

Kom.

KM:t

15/1

43d

25

25

anläggning av

Eskilstuna

gator

*

43e

20

20

»

»

»

431

25

25

fortsatt utbyggnad

Norrköping

av värmedistr.-nät

»

43g

295 00C

181 000

25

15

prov. gymnastik-

Södra Vi

byggnad

»

43h

10

10

skolpaviljonger

Nässjö

»

44a

2 406 000

1 291 000

15

15

skolbyggnad

Tyresö

»

44b

30

30

fh-förvärv

Västerhaninge

»

44c

705 000

528 000

30

15

skolanläggning

Norrköping

44d

2 133 000

1 737 000

30

30

»

»

44e

8 480 000

6116 000

30

30

»

»

(9300000)

»

44f

1 846 675

1 474 000

30

15

»

»

(2250000)

*

44g

20

20

friluftsbad

Ekeberg

»

45a

20

20

industrispår

Mörlunda

45b

30

10

=beräkn.

fh-förvärv

Torslunda

exploa-

terings-

tid

»

45c

20

15

idrottsläktare

Visby

»

45d

längst

20

mottagningssta-

Sölvesborg

möjl.

tion för elverket

»

45e

25

25

fh-förvärv

Asarum

»

45f

30

30

ålderdomshem

Riseberga

»

45g

längst

25

gatuarbeten

Höganäs

möjl.

»

45h

30

25

kyrkogård

Borgeby

»

46a

10

10

restaurering av

Bro

kyrka

»

46b

längst

25

väg- och järn-

Karlskrona

möjl.

vägsanläggning

46c

1 750 000

1 685 000

25

25

ålderdomshem

Vä

»

46d

30

30

fh-förvärv

Göteborg

»

46e

25

25

gator, gångvägar

Ytterby

»

46f

25

25

lokaler för provin-

Råda

sialläkare

46g

20

20

fh-förvärv

Brålanda

»

46h

1 600 000

1 405 000

30

30

ålderdomshem

Längshem

»

47a

1 131 000

900 000

30

15

prov. skolanlägg-

Halmstad

ning

47b

20

20

nybyggn.arbeten

Göteborgs- o.

vid lasarett

Bohus lands-

ting

»

47c

—

25

brandstation

Gäsene

»

47d

1 382 000

1 052 000

30

30

gymnastikbyggnad

Skövde

47e

10

10

yrkesskola

Falköping

»

47f

—

15

fh-förvärv

Arvika

47g

—

15

»

»

»

47h

1 087 000

1 065 000

—

25

gator, transform.-

Säffle

station

47i

215 000

177 500

30

25

= stats-

VAL

Järnskogs

bidrag

»

48a

25

15

markförvärv

Hjo

»

48b

30

15

»

Hasselrör

»

48c

000 000

807 000

tillbyggnad av

Karlsborg

skola

s. 87 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

87

Belopp

Amorterings-

tid

Ändamål

Dat.

Nr

Anm.

Sökanden

Kom.

KM:t

Kom.

KM:t

15/1

48d

20

20

orgel till domkyr- kan

Skara församl.

»

48e

—

25

= be-

fh-förvärv, skol-

Nor

räknad

expl.tid

anläggning m. m.

*

49a

30

25

förrådsanläggning

Falun

»

49b

30

20

markförvärv

Skellefteå

»

49c

30

25

gator

»

»

49d

30

25

vattenverk

»

»

49e

25

25

gator

Luleå

»

49f

1 993 000

1 754 000

25

25

utbyggnad av

skola

»

»

49g

405 250

281 000

25

15

prov. skolbygg-

»

25

15

nader

»

50a

15

15

fastighetsförvärv

Bollnäs

»

50b

25

25

förvaltnings-

byggnad

»

»

50c

30

25

VAL

Långsele

»

öOd

25

25

prästgård

Alnö församl.

»

50e

30

30

kyrka

Åsarne församl.

»

50f

200 000

168 000

25

25

gymnastik- o.

skolmåltidslokaler

Sävar

‘

50g

10

= be- räknad

expl.tid

fh-förvärv

Bygdeå

»

50h

30

20

tomtplanering

30

15

ombyggnad av

idrottsplats

Haparanda

22/1

32a

220 375

191 000

längst

möjl.

15

skolbyggnad

Saltsjöbaden

»

32b

1 800 000

1 230 000

25

25

yrkesskola

Häverö

»

32c

30

30

fh-förvärv

Märsta

»

32d

2 456 000

2 128 000

30

30

skolanläggn.

Katrineholm

402 000

197 000

10

10

inventarier,

utrustning

»

32e

15

15

gatuarbeten

Mariefred

»

32f

10

10

kyrkobygge

Hälleforsnäs

»

32g

350 000

194 000

20

15

prov. skollokaler

Hjärsås

*

32h

20

20

el- o. belysnings- lokaler

Marieholm

*

32i

30

30

prästgård

Norra Skräv- linge

»

33a

1 300 000

1 160 000

30

30

utbyggnad av

skola

Stenungsund

»

33b

25

15

prov. gymnastik- byggnad

»

33c

184 000

72 000

25

15

»

(tilläggslån)

»

33d

30

30

fh-förvärv

»

33e

30

30

»

»

n

33f

25

25

»

Lerum

»

33g

100 000

77 000

20

20

lärarbostad

Töcksmarks

*

33h

100 OOO

73 000

20

20

om- och tillbygg- nad av industri-

»

lokal

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Belopp

Amorterings-

tid

Dat.

Nr

Anm.

Ändamål

Sökanden

Kom.

KM:t

Rom.

KM:t

22/1

33i

20

20

krematorium

Arvika församl.

»

34a

20

20

sim- o. idrottshall

Hofors

it

34b

15

värmecentral

Hille

»

34c

30

20

konstisbana

Sundsvall

»

34d

30

30

utbyggnad av

Norrbottens

lasarett

läns landsting

it

34e

400 000

165 000

30

30

skolbyggnad

Haparanda

»

34f

—

—

25

25

industribyggnad

Älvsbyns

)>

34g

25

25

industrispår

»

it

35

30

30

fh-förvärv

Märsta

it

36

avslag

utbyggnad av

centralskola

Stenungsund

it

37

it

»

»

29/1

25a

1 800 000

1 700 000

25

25

skolanläggning

Borensberg

)>

25b

30

30

fastighetsförvärv

Vetlanda

»

25c

10

10

gatuanläggningar

Nässjö

»

25d

215 000

162 000

20

15

prov. gymnastik- byggnad

Bredaryd

it

25e

3 360 000

3 200 000

30

30

= nya

telefon-

förvaltn. byggnad

Kalmar

ab.

it

25f

35

25

restaurering av

kyrka

Garde församl.

it

25g

30

25

gatuanläggningar

Halmstad

it

25h

25

25

tillbyggnad av

ålderdomshem

Tvååkers

»

25i

20

15

asfaltering av gator

Getinge

»

26a

40

35

bergtunnlar för

avloppsreningsverk

Trollhättan

40

25

avloppsreningsverk

»

26b

30

el. kor- tare

25

förrådsbyggnader

it

»

26c

20

20

elanläggning

»

it

26d

20

20

it

it

»

26e

20

20

fastighetsförvärv

Ulricehamn

»

261

20

10

asfaltering av

gator

Mellerud

it

26g

25

25

samlingslokaler

Södra Yäne

it

26h

20

15

=beräkn.

expl. tid

tomtmark

Grava

it

26i

20

20

elanläggning

Lindesberg

it

26j

25

25

ålderdomshem

Söderbärke

it

27a

25

25

gatu- o. elanlägg-

Gävle

25

20

ningar

it

27b

25

25

skolanläggn.

(tilläggslån)

Färila

it

27c

30

25

industrihus för

småindustri

»

»

27d

25

25

skolanläggn.

Söderala

»

27e

25

25

skolbyggnad

»

»

27f

15

15

fh-förvärv

Umeå

it

27g

15

15

ishall

Boden

it

28

Bi* Av**

*statl.

uppf. av bostads-

Hammerdal

bost.lån

** bot- tenlån

hus (byggn.kred.)

»

29

it

»

*

s. 89 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

89

Belopp

Amorterings-

tid

Ändamål

Dat.

Nr

Anm.

Sökanden

Kom.

KM:t

Rom.

KM:t

5/2

14a

25

15

ombyggnad av

Sundbyberg

el. kor- tare

fastighet

»

14b

10

10

lekskola

Boo

*

14c

25

25

högstadieskola o.

gymnasium

Järfälla

»

14d

7 200 000

5 891 000

30

30

= ej

varak- tiga

tillgån- gar

högstadieskola

»

14e

25

25

fh-förvärv

Oland

»

14f

20

10

»

östra Ving- åkers församl

»

15a

25

25

»

Söderköping

»

15b

1 887 800

1 549 000

30

15

prov. skolbyggnad

Norrköping

»

15c

30

30

fh-förvärv

Jönköping

»

15d

25

10

»

Rydaholm

»

15e

20

20

aktieförvärv

Markaryd

»

151

25

25

brandstation

Traryd

»

15g

15

15

fh-förvärv

Oskarshamn

»

16a

600 000

550 000

30

20

»

Ronneby

»

16b

25

25

gator

Sölvesborg

»

16c

1 100 000

614 000

25

25

ålderdomshem

Mjällby

»

16d

10

10

utbyggnad av

elstation

Simrishamn

»

16e

20

20

fh-förvärv

Tyringe

»

16f

25

15

prov. gymnastik- byggnad

Vä

»

16g

25

20

restaurering av

kyrka

Vä församl.

16h

25

20

»

Grevie församl.

»

17a

15

15

fh-förvärv

Ödåkra

»

17b

30

30

fh-förvärv

Oby

»

17c

30

30

fh-förvärv

Uddevalla

»

17d

25

25

vägar

östra Omst

»

17e

25

25

fh-förvärv

Borås

»

17f

30

30

kyrka

Dalstorp för- saml.

»

17g

25

25

fh-förvärv

Mariestad

»

18a

30

25

»

Filipstad

»

18b

30

15

prov. skola

Tillberga

»

18c

350 000

250 000

25

25

ned-

restaurering av

Romfarna

sättn.

av be- loppet

kyrka

församl.

i senare

skrift

»

18d

900 000

815 000

25

25

utbyggnad av

skola

Byske

»

18e

25

20

restaurering av

Skellefteå

kyrka

landsförsaml.

»

18f

25

25

fh-förvärv

Luleå

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Belopp

Amorterings-

tid

Dat.

Nr

Anm.

Ändamål

Sökanden

Kom.

KM:t

Kom.

KM:t

5/2

19

Bi Av*

15

15

* an-

ombyggnad av

Östra Ving-

sökan

(del)

om lån

prästgård

åkers pastorat

ur pas- toratets

20

präst- löne- fond, ej

åtgärd

»

Bi Av*

25

25

* VAL

gatuarbeten,

Bottne

21

= ej

åtgärd

VAL

»

Bi Av*

40

30

färjeläge

Lärbro

*

22

25

25

* små-

gator, VAL,

Orsa municipal-

båts-

hamn

småbåtshamn

samhälle

= ej

samhäl-

11/2

23a

lets an- gelä- genhet

30

30

värmeverk

Uppsala

»

23b

23c

2 000 000

1 870 000

30

30

ej var- aktiga

tillgån- gar

ålderdomshem

Dannemora

»

30

30

Ih-förvärv

Vetlanda

»

23 d

23 e

1 000 000

91 000

15

15

ej var- aktiga

tillgån- gar

gatubelysning

Mariannelund

»

30

30

uppförande av

bostadshus

Reftele

231

»

15

15

barnstugor

Ljungby

»

23g

20

20

pensionärshem

Virserum

»

23h

10

10

fh-förvärv

Högsby

»

23i

20

20

markförvärv

Lönneberga

»

24a

24b

20

20

restaurering av

kyrka

Alskogs förs.

»

25

25

gator

Sölvesborg

»

24c

25

25

magasinsbvggnad

»

»

24d

30

30

polishus

Hässleholm

»

24c

25

15

aktieförvärv

Ängelholm

»

24f

25

25

inredande av

varmbadhus

Tomelilla

»

25a

25b

125 000

75 000

30

30

trädgårdsanlägg- ning för uppför.

av pens.hem.

Lund

»

30

25

30

uppförande av

prästgård

Sövestad

25c

» ■

25

avloppsrenings-

verk

Falkenberg

25d

»

25 el.

20

fh-förvärv

Lindome

kor-

tare

»

25e

25

25

uppförande av

industribyggnad

Brålanda

s. 91 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

91

Belopp

Amorterings- tid ,

Anm.

Ändamål

Dat. Nr

Kom. KM:t

Kom. KM:t

Sökanden

11/2

25f

25

25

markförvärv

Årjäng

26a

längst

möjl.

30

ålderdomshem

Västerås

»

26b

30

30

»

Kung Karls

»

6c

25

25

bårhus

Grytnäs för-

10

10

saml.

»

26d

25

25

förvärv av

skogsmark

Färila

»

6e

25

25

tillbyggn. av

ålderdomshem

Råneå

26/2

17a

25

25

fh-förvärv

Stockholm

»

17b

—

10

*

Sigtuna

»

7c

25

15

prov. skollokaler

Sollentuna

»

17d

30

30

sporthall, aula

vid skola

Järfälla

17c

2 700 000 1 895 000

25

15

=stats- bidrag,

lösa

invent.

skolbyggnad

Botkyrka

»

171

30

25

VAL

Stockholms- traktens vatten- verksförbund.

»

18a

40

30

fh-förvärv

Solna

»

18b

30

25

gatu- och

parkarbete

*

»

18c

25

25

bro Sthlm- Lidingö

Lidingö

8d

längst

30

utbyggnad av

Uppsala läns

möjl.

vårdhem

landsting

»

18e

30

30

fh-förvärv

Oxelösund

»

18f

15

15

»

Stallarholmen

»

19a

25

15

ombyggnad av

Tensta m. fl.

kyrkoherde-

bostaden

förs:s pastorat

»

19b

25

25

gatu- och

elanläggn.

Boxholm

19c

3 500 000 3 400 000

30

30

högstudieskola

Kvillinge

19d

4 398 500 2 970 000

30

30

skolanläggning

Östra Vikbo- landet

•

19c

30

30

ålderdomshem

Vreta klosters

kommun

»

19f

5

5

fh-förvärv

»

i>

20a

industrilån Hög- spänningsledning

Alvesta

»

20b

2 985 000 1 493 000

30

25

=stats-

exploatering av

Karlskrona

bidrag

industriområde

»

20c

30

25

VAL-anläggningar

Degeberga

»

20d

gator

Lomma

20e

25

15

gatubelysning

»

21a

25

25

byggnad inrym- mande bostad och

Torsås

mottagningslokalcr

åt distrikts-

veterinären

21b

25

25

fh-förvärv

Torslunda

»

lc

20

20

klinik vid Centr.-

Hallands läns

lasarettet

landsting

»

d

30

30

utbyggnad av

Halmstad

hamn

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

Belopp

Amorterings-

Ändamål

Dat.

Nr

Anm.

Sökanden

Kom.

KM:t

Kom.

KM:t

26/2

21e

30

fh-förvärv

Uddevalla

»

21f

25

20

utbyggnad av

elverkets ledn.nät

Kungälv

»

21g

25

fh-förvärv

Ytterbv

»

22a

10

10

»

Åmål

9

22b

15

15

iordningställande

av campingplats

Dals Eds

»

22c

20

20

uppförande av

skola

Falköping

»

22d

25

25

gymnastikbyggn.

o. ålderdomshem

Timmersdala

»

22e

25

25

idrotts- och

simhall

Hallsberg

»

23a

10

10

bostadspaviljong

Tössbo

»

23b

25

20

transformator-

station

Kristinehamn

»

23c

25

15

övertagande av

vissa elektriska

9

distributionsnät

»

23d

30

25

gatuarbeten

9

»

24a

längst

möjl.

25

gatuanläggning

Västerås

»

24b

»

25

gator

9

»

24c

»

30

nyanläggning för

värmeverket

9

»

24d

»

20

d:o elverket

9

»

24e

»

30

förlängn. av kaj

9

»

24f

»

25

parkanläggning

9

»

24g

9

15

gatubelysning

9

»

24h

30

25

gator samt

VAL-ledningar

Kung Karls

»

24i

25

25

fh-förvärv

Falun

»

24j

25

25

tillbyggnad av

ålderdomshem

Krylbo

»

24k

25

25

»

Nederkalix

»

25a

25

25

fh-förvärv

Falun

»

25b

20

20

fabriksbyggnad

Hudiksvall

»

25c

10

10

fh-förvärv

Piteå

»

25d

2 126 000

1 086 000

=stats- bidrag

industrihus

Neder Luleå

»

26

40 800

_

30

30

(”pensionärshem

M ålilla

83 500

40 000

jveterinärbostad

»

27

50 000

50 000

30

10

skolbuss, skol-

Teckomatorp

75 000

75 000

anläggn.,

75 000

—

inventarier

350 000

=lösa

invent.

»

28

60 000

60 000

25

25

ej un-

gator

Östervåi

55 000

der-

ställn.

pliktigt

VAL

Bunke

1>

29

avslag

pensionärshem

s. 93 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

93

Bilaga 7

PM ang. frågor om Kungl. Maj :ts rätt att utfärda författningar utan

riksdagens medverkan

I 87 § första momentet regeringsformen stadgas, att riksdagen äge gemensamt

med Konungen makt att stifta allmän civil- och kriminallag ävensom

kriminallag för krigsmakten och att sådan förut stiftad lag förändra

och upphäva. Lagrummet stadgar vidare bl. a. att Konungen icke utan riksdagens

samtycke och riksdagen icke utan Konungens må någon ny lag göra

eller gammal avskaffa. Vad som sålunda enligt nämnda grundlagsstadgande

skall höra till den samfällda lagstiftningens område kan i viss män vara

tveksamt. Emellertid kan såsom huvudregel uppställas, att till allmän

civillag hör bestämmelser om enskilda personers rättigheter och skyldigheter

mot varandra (bl. a. lagstiftning angående olika slags avtal medborgarna

emellan samt angående äktenskap och föräldrars och barns inbördes

rättigheter och skyldigheter). Vad angår gränsen mellan allmän kriminallag

inklusive kriminallag för krigsmakten (bestämmelser i båda dessa hänseenden

är numera sammanfogade i brottsbalken) och författningar i övrigt

som innehåller straffstadganden har så småningom, när det gällt författningar

utanför den centrala strafflagstiftningens område, till den samfällda

lagstiftningen kommit att föras stadganden som kan medföra allvarligare

ingrepp mot de enskilda medborgarna, såsom frihetsförlust av längre varaktighet

(i vart fall anses frihetsförlust under mer än sex månader icke få

utsättas utan medverkan av riksdagen). Till området för civil- och kriminallag

räknas också bl. a. författningar angående »det gällande rättegångssättet»

(rättegångsbalken och författningar av motsvarande natur) och

utsökningsordningen (utsökningslagen och författningar av motsvarande

natur). Enligt 87 § andra momentet regeringsformen äge riksdagen ock

gemensamt med Konungen stifta, förändra eller upphäva kyrkolag; dock

att därvid erfordras samtycke jämväl av allmänt kyrkomöte. På grund av

särskilda bestämmelser i regeringsformen skall författningar i vissa ämnen

stiftas samfällt i den ordning 87 § första momentet eller andra momentet

föreskriver. Detta gäller t. ex. om lagar om högsta domstolens eller regeringsrättens

sammansättning och tjänstgöring, lagrådet, kvinnas behörighet''

till prästerlig tjänst, prästval, svenskt medborgarskap, grundläggande

bestämmelser om statstjänstemannens rättsställning samt lagar om monopol.

På grund av andra bestämmelser i regeringsformen sker lagstiftning i

samfälld form också beträffande exempelvis antalet statsdepartement, om

kommandomål, allmän folkomröstning, riksbankens förvaltning, värnplikt

och ansvar för statsrådets ledamöter. — I samfällt antagna författningar

anges regelmässigt i ingressen, att antagandet av författningen skett »med

riksdagen».

Enligt 89 § sista p. regeringsformen gäller, att Kungl. Maj:t kan åt riksdagen

överlämna alt gemensamt med Kungl. Maj :t avgöra irågor som rör

rikets allmänna styrelse. Om sådant överlämnande sker, skall förfaras på

sätt 87 § första mom. stadgar angående lagfrågor. I sådana fall antages sålunda

författningen genom samfällt beslut av Konung och riksdag och ut
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

färdas »med riksdagen», även om den, såsom ibland sker, ej utfärdas i lagform.

Initiativet till författningen kan utgå även från riksdagen genom att

den för sin del antager ett lagförslag som faller inom ifrågavarande område,

d. v. s. området för Konungens ekonomiska och administrativa lagstiftning.

Har ett förslag till lag antagits genom samfällt beslut enligt nu ifrågavarande

89 § sista punkten (delegation) behandlas lagen i fortsättningen såsom

en lag antagen enligt 87 § och kan således ej ändras eller upphävas på

annat sätt än genom samfällt beslutad lag. De år 1946 tillkallade sakkunniga

ang. riksdagens arbetsformer uttalade i det av dem framlagda betänkandet

(SOU 1947:79 s. 24) följande angående ifrågavarande form av

delegation:

I samband med delegationsfrågan ha vi också behandlat det i direktiven

berörda spörsmålet om riksdagens befattning med Konungens

ekonomiska och administrativa lagstiftning. Vi dela helt den uppfattning

som uttryckts i direktiven att den utveckling som efter hand inskränkt

Konungens makt på berörda område i och för sig är välgrundad.

Den ekonomiska och administrativa lagstiftningen innebär många

gånger väsentliga ingrepp i medborgarnas frihet och egendom. Kedan

av denna anledning är riksdagens medverkan av betydelse. Härtill

kommer att riksdagen genom en lång delegationspraxis från Kungl.

Maj :ts sida vunnit stor erfarenhet av berörda frågors behandling. Det

är enligt vår mening önskvärt att denna erfarenhet också i fortsättningen

utnyttjas. Vi anse oss i detta sammanhang böra erinra om att

konstitutionsutskottet vid 1947 års riksdag i sitt utlåtande nr 24 (med

anledning av motionerna 1: 16 av herr Herlitz och 11:29 av herrar

Haeggbloin och Nolin) förutsatt att krigsårens praxis att använda

bl. a. den ekonomiska lagstiftningsmakten för åtgärder, som innebära

»väsentliga ingrepp» i medborgarnas frihet och egendom överges och

att tidigare följda principer åter bringas i tillämpning. — Å andra

sidan vilja vi likväl betona att mindre väsentliga författningar icke

onödigtvis böra underställas riksdagen för dess hörande. Inte heller

böra smärre författningsändringar utan någon principiell betydelse

underställas riksdagen, även om den författning som de avse utfärdats

efter riksdagens hörande. Vi anse därför den under de sista åren

inledda praxis enligt vilken Kungl. Maj :t ensam beslutar om sådana

ändringar vara ändamålsenlig.---Vi rekommendera sålunda att

berörda författningar och författningsändringar, där de icke innebära

egentliga ingrepp i medborgarnas frihet och egendom, må kunna utfärdas

av Kungl. Maj :t ensam även om de tidigare utfärdats efter riksdagens

hörande. Sådana ursprungligen ekonomiska och administrativa

författningar som genom delegation från Kungl. Maj:t överförts

till den gemensamma lagstiftningens område böra däremot alltjämt

förbehållas Konungens och riksdagens gemensamma beslut.

I proposition 1948: 244 anslöt sig (s. 28) departementschefen till de sakkunnigas

förslag. Vid riksdagsbehandlingen uttalade vederbörande utskott

i av riksdagen godkänt utlåtande (särsk. utsk. 1948: 1 s. 10 f) att den föreslagna

jämkningen av praxis skulle innebära, att riksdagens befattning med

Konungens ekonomiska lagstiftning minskades samt uttalade därefter:

Beträffande Konungens ekonomiska lagstiftning anser utskottet det

vara angeläget, att vid den jämkning av nuvarande praxis, som kommer

till stånd, det av de sakkunniga framförda kravet uppmärksam
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 11)66

95

mas, att de författningar, som tidigare utfärdats efter riksdagens

hörande, skola utfärdas av Kungl. Maj :t ensam endast i de fall, då de

icke innebära några egentliga ingrepp i medborgarnas frihet eller egendom.

Såsom de sakkunniga understrukit böra sådana ursprungligen

ekonomiska och administrativa författningar, som genom delegation

från Kungl. Maj :t överförts till den gemensamma lagstiftningens område,

alltjämt förbehållas Konungens och riksdagens gemensamma

beslut.

I stället för delegation enligt förevarande grundlagsstadgande förekommer

att Kungl. Maj :t begär yttrande i någon form av riksdagen över författningen

eller del därav. I sådana fall utfärdas icke författningen »med»

riksdagen utan i regel »efter riksdagens hörande».

Enligt 57 § regeringsformen utövas beskattningsmakten av riksdagen

allena. Enligt 60 § p. 2 må ej några allmänna avgifter, av vad namn och

beskaffenhet som helst, utan riksdagens samtycke kunna förhöjas, tullen å

inkommande och utgående spannmål allena undantagen. I 73 § stadgas att

inga nya pålagor, utskrivningar av manskap eller av penningar och varor

må hädanefter utan riksdagens fria vilja och samtycke, i den ordning, förut

nämnt är, påbjudas, uppbäras eller fordras. — De i nämnda författningsrum

angivna områdena för riksdagens beskattningsmakt ligger således under

riksdagens ensamma beslutanderätt. Författningar inom nämnda områden

utfärdas av Kungl. Maj :t »i överensstämmelse med riksdagens beslut».

Ibland användes dock andra lokutioner. Skatteförfattningarna utfärdas

i regel som kungliga förordningar.

Kungl. Maj :t skall i sammanhang med framläggandet av statsverkspropositionen

(58 §) föreslå (59 §) de bevillningar (''skatter’) som utöver de

ordinarie inkomsterna fordras för att täcka utgifterna. Till bevillningar

räknas enligt 60 § tull- och accismedlen, postmedlen, chartae-sigillataeavgiften,

husbehovsbrännerimedlen samt vad varje riksdag dessutom »särskilt

såsom bevillning sig åtager». I detta senare ingår enligt fast praxis

bl. a. riksdagens beslut angående den procentsats av den statliga inkomstskattens

grundbelopp som skall utgå. I sammanhang med riksdagens behandling

av statsverkspropositionens (budgetens) utgiftssida införes eller

ändras ofta exempelvis bestämmelser om statsbidrag. Författningar härom,

vilka sålunda är en del av vad som kan benämnas budgetförfattningarna,

utfärdas av Kungl. Maj :t med användande av — i regel — lokutionen

»med stöd av riksdagens beslut».

1 89 § regeringsformen stadgas:

Uti riksdagens kamrar må frågor väckas om förändring, förklaring

och upphävande av lagar och författningar, som rikets allmänna hushållning

röra; om sådana nya lagars stiftande samt om grunderna för

allmänna inrättningar av alla slag. Riksdagen äge dock icke makt att

i dessa mål annat eller mera besluta, än föreställningar och önskningar,

att hos Konungen anmälas, och varå Konungen, sedan statsrådet

däröver blivit hört, göre det avseende Han för riket nyttigt finner.

Denna paragraf behandlar Konungens makt att utfärda författningar tillhörande

den »ekonomiska» eller den administrativa lagstiftningen; ofta

sammanfattat såsom Kungl. Maj.ts ekonomiska lagstiftningsmakt. Såsom

får anses framgå av det förut återgivna uttalandet av 1948 års särskilda utskott

ingår häri icke rätt för Kungl. Maj:t att ensam utfärda författningar

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

som innebär egentliga ingrepp i medborgarnas frihet eller egendom. Med

orden »grunderna för allmänna inrättningar av alla slag» åsyftas den enligt

denna paragraf Kungl. Maj :t förbehållna rätten att såsom förvaltningens

högste chef organisera statens anstalter och inrättningar samt för dem utfärda

reglementen och instruktioner. Denna rätt begränsas emellertid dels

av lagstadganden, dels av att riksdagen kan vägra anslag för ändamålet

eller för anslag uppställa villkor. Omfattningen av Kungl. Maj :ts befogenheter

enligt 89 § behandlades ingående i förarbetena till allmänna förfogandelagen

och allmänna ransoneringslagen 1954. Tillkallade sakkunniga

uppställde därvid (SOU 1952:24 s. 59 ff) vissa principer till vilka Kungl.

Maj :t och riksdagen anslöt sig. Dessa principer sammanfattades i k. prop.

1954: 20 s. 38 ff sålunda:

Utredningen erinrar, att omfattningen alltsedan stadgandets tillkomst

varit omstridd. Varken förarbetena eller doktrinen ger tillräcklig

ledning för ett säkert bedömande härav. Allmänt erkänt är endast

att Kungl. Maj:t icke utan riksdagens medverkan kan vidtaga åtgärder,

som innebär förfogande över ägande- eller nyttjanderätt eller är

att betrakta som beskattning. Icke heller praxis lämnar en klar bild

av omfattningen utav de Kungl. Maj :t tillkommande befogenheterna

enligt § 89 regeringsformen. Handels-, användnings- och transportregleringar

har visserligen genomförts av Kungl. Maj:t utan riksdagens

medverkan och utan att någon riksdagens fullmakt åberopats,

men det är oklart, i vilken utsträckning Kungl. Maj :t därvid stött sig

på § 89 regeringsformen. Det kan nämligen ifrågasättas om icke ett

av Kungl. Maj :t meddelat förordnande om handelsreglering utan beslag

enligt förfogandelagen grundat sig därpå att, eftersom Kungl.

Maj :t är berättigad att jämlikt denna lag lägga varorna under beslag,

Kungl. Maj :t också måste vara befogad tillgripa den mindre långt

gående åtgärden att enbart genomföra handelsreglering. Enligt utredningens

mening är emellertid riktigheten härav tveksam. Det framhålles

vidare, att utvecklingen gått i den riktningen att tillägga riksdagen

allt större inflytande vid behandlingen av frågor om statliga

ingripanden på näringslivets område.

Utredningen anser, att de handels-, användnings- och

transportregleringar, som måste genomföras under kristider,

ofta innebär så väsentliga ingrepp i näringsfriheten, att de är

jämförbara med de fall, då kronan tager enskild egendom i anspråk.

Enligt utredningens mening är det med hänsyn härtill befogat, att

riksdagen medverkar vid tillkomsten av krisregleringar av denna art,

såvida icke regleringarna avser ingripanden av mindre betydelse.

I fråga om import- och exportregleringar framhåller

utredningen, att praxis utbildat sig därhän att Kungl. Maj :t äger genomföra

dem med stöd av § 89 regeringsformen utan riksdagens medverkan.

Kungl. Maj :ts befogenhet härutinnan är emellertid icke oomstridd.

Även import- och exportregleringar innebär i allmänhet betydande

ingrepp i näringsfriheten och härav följer att riksdagens medverkan

skulle krävas för dessas genomförande. Enligt utredningens

åsikt leder emellertid särskilda omständigheter, som måste beaktas

då det gäller sådana regleringar, till annat resultat. Behov av att snabbt

vidtaga regleringar av import och export kan uppkomma även under

tider, då den krisbetonade fullmaktslagstiftningen icke är i kraft,

s. 97 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

97

t.ex. på grund av internationella valutaförhållanden. Det är dessutom

omöjligt att i förväg lämna meddelanden om planerade inskränkningar

i importen eller exporten. Kungl. Maj :t måste därför ständigt

ha befogenhet att kunna vidtaga regleringsåtgärder härutinnan. Enligt

utredningens uppfattning föreligger ej anledning att bryta den

fasta praxis, som utbildat sig på detta område och som innebär att

Kungl. Maj:t med stöd av § 89 regeringsformen äger vidtaga erforderliga

ingripanden. Utredningen tillägger emellertid, att i viss mån

andra synpunkter kan anläggas på importregleringar, som sker i rent

protektionistiskt syfte. Starka skäl talar för att sådana skall komma

till stånd under medverkan av riksdagen.

I detta sammanhang behandlar utredningen olika slag av avgifter

vid import och export samt avgifter, som avser att utjämna priserna

på inhemska och utländska förnödenheter (clearing- och prisutjämningsavgifter).

Enligt utredningens uppfattning är

dessa avgifter av sådan art, att de icke får påläggas eller höjas utan

riksdagens medverkan.

Sammanfattningsvis uttalar utredningen, att ändring icke bör göras

i rådande praxis beträffande Kungl. Maj :ts befogenheter att, såvitt

syftet ej är rent protektionistiskt, med stöd av § 89 regeringsformen

reglera import och export. Utredningen anser däremot att riksdagen

bör medverka då det gäller handels-, användnings- och transportregleringar

samt uttagande av avgifter vid import och export ävensom avgifter,

som syftar till att utjämna priserna på inhemska och utländska

förnödenheter. Fullmaktslagstiftningen bör enligt utredningens mening

utvidgas till att avse regleringar och åtgärder av nämnt slag i den

omfattning krisförhållandena kräver och som närmare anges i det

följande. Utredningen framhåller i anslutning härtill, att om förslaget

följs, så torde därigenom en precisering av Kungl. Maj:ts administrativa

befogenheter ske i så måtto, att Kungl. Maj :t i fortsättningen icke

på annan grund än med stöd av fullmaktslag — alltså icke med stöd

av § 89 regeringsformen — bör vidtaga åtgärder, som omfattas av lagen.

Undantag måste dock göras för ingripanden, som är av mindre

betydelse; sådana ingripanden bör Kungl. Maj :t även framdeles få

göra med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt.

Vissa av Kungl. Maj:t ensam vidtagna ändringar i författningar vilka stiftats

med riksdagens medverkan

1.

Inrikesdep. 29.1.1965, ärende nr 83.

År 1962 hemställde Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen (bil. 7 bl. a.

p. 119 och 124) att riksdagen måtte godkänna vissa föreslagna ändringar

i bestämmelserna om tertiärlån, tilläggslån och egnahemslån. Avsikten var

att sammanföra författningarna om lån till flerfamiljshus och lån Ull

nybyggda småhus till en gemensam låneförfattning. Riksdagen lämnade

det begärda godkännandet (SU 46 och 59, rskr 146) och Kungl. Maj :t utfärdade

därefter »med stöd av riksdagens beslut» bl. a. bostadslånekungörelsen

och räntebidragskungörelsen, båda av den 5 okt. 1962 (537 och

7—liihang till riksdagens protokoll 1966. 5 sand. 2 and. Nr 33

s. 98 Kontrollera mot PDF

98 Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

541). I 1964 års statsverksproposition anförde Kungl. Maj:t (bil. 13 p. 44)

angående räntebidrag (Anslaget till Ränteeftergifter å vissa bostadslån

in. in.):

Från anslaget bestrides främst kostnaderna för räntebidrag, som i

anslutning till statliga bostadslån lämnas låntagare med anledning av

att räntan på underliggande krediter överstiger en bestämd räntesats

(basräntan). Vidare bestrides från anslaget kostnader för räntebidrag

avseende vissa företag finansierade utan statliga lån.

Därefter anfördes i propositionen att bostadsstyrelsen föreslagit en

minskning av anslaget från 210 mkr 1963/64 till 185 mkr 1964/65. Departementschefen

föreslog att räntebidragen slopades i hus, byggda åren

1952—1956, att basräntan höjdes från 4 till 4,5 % för hus som byggts efter

år 1957 och finansierats med statslån enligt före den 1/1 1958 gällande

lånevillkor, att beträffande hus, som tillkommit med stöd av därefter gällande

lånebestämmelser basräntan höjdes från 3,5 till 4 % i fråga om

hus som byggts åren 1958—1960, att någon förändring ej vidtogs i 1961

års produktion, att däremot basräntan sänktes till 3 % för hus, färdigställda

år 1962 och senare, samt att motsvarande ändringar borde göras

i fråga om räntebidrag till hus som uppförts utan stöd av statslån.

Departementschefen anförde i fortsättningen:

Ändringarna i basräntan bör träda i kraft den 1 juli 1964. På grund

av eftersläpningarna i tillgodoförandet av räntebidragen får ändringarna

ingen effekt på utgifterna under anslaget förrän budgetåret 1965/

66. Nämnda budgetår kan utgifterna — vid i övrigt lika förhållanden

— beräknas minska med 40 milj. kr till följd av de föreslagna ändringarna.

— För budgetåret 1964/65 bör anslaget uppföras med det av

bostadsstyrelsen föreslagna beloppet, 185 milj. kr.

I departementschefens hemställan begärdes a) riksdagens godkännande

av de av departementschefen i det föregående förordade ändringarna i bestämmelserna

om räntebidrag och b) anvisande till Räntebidrag av ett förslagsanslag

för budgetåret 1964/65 av 185 mkr.

Statsutskottet (uti. 42 s. 19 ff) föreslog bifall till de förordade ändringarna

i bestämmelserna om räntebidragen men höjning av anslaget för

1964/65, på grund av att lånemarknadens räntor ändrats efter statsverkspropositionens

framläggande, till 205 mkr. Riksdagen följde utskottet

(rskr 129).

Genom KK den 29/5 1964 (nr 414) genomfördes, »med stöd av riksdagens

beslut», nyssnämnda förändringar i fråga om slopande av räntebidrag och

förändringar i basräntan. Genom samma kungörelse ändrades också 5 §

i 1962 års räntebidragskungörelse. (Nämnda 5 g hade år 1963 ändrats

dels genom KIv den 3/5 (nr 143) » med stöd av riksdagens beslut», dels, tydligen

på grund av ändringar i ränteläget, genom KK den 29/11 (nr 568),

med retroaktiv verkan från och med den 1 juli, utan angivande av sådant

stöd.) De genom ändringen den 29 maj 1964 med stöd av riksdagens beslut

införda reglerna i 5 § innebar, att räntebidrag kunde för år räknat utgå

för vissa en- och tvåfamilj shus med vissa belopp i kronor. Som exempel

må nämnas att å lån för nybyggnad av enfamiljshus som blivit färdiga

före år 1951 kunde utgå 100 kr i räntebidrag, för d:o åren 1951 och 1952

250 kr samt för d:o efter år 1952 350 kr.

Genom KK den 29 januari 1965, SFS nr 9 (inrikesdepartementet) änd
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1960 99

rades 5 §. Genom ändringen infördes ett nytt beräkningssätt för räntebidragets

belopp, detta må enligt den nya lydelsen utgå med högst det

belopp som erhålles genom att ett visst belopp, för nybyggt enfamiljshus

200 kr, »multipliceras med det tal som utgör skillnaden mellan eu av bostadsstyrelsen

med hänsyn till räntesatsen för underliggande kredit i sådana

fall beräknad procentsats och den i 4 § angivna procentsatsen för primärkredit».

Ändringen genomfördes utan medverkan av riksdagen. Enligt av

bostadsstyrelsen utgiven kommentar innebär ändringen endast en teknisk

omformulering av de tidigare bestämmelserna och anses den nya lydelsen

medföra samma bidragsbelopp som annars skolat erhållas. Kungörelsen

9/1965 utfärdades efter beslut vid konselj den 29 januari 1965, ärende nr 83,

på förslag av statsrådet och chefen för inrikesdepartementet Rune B. Johansson.

2.

Civildep. 11.2.1965, ärende nr 84)a)

Efter av Kungl. Maj :t i prop 1962: 169 begärt och av riksdagen (SU 152,

rskr 341) erhållet bemyndigande att meddela de föreskrifter och vidtaga

de åtgärder i övrigt, som erfordras för införande av statlig grupplivförsäkring

i överensstämmelse med vad som i propositionen anförts, utfärdade

Kungl. Maj :t den 14 december 1962 »med stöd av riksdagens beslut» Reglemente

angående statens grupplivförsäkring (698). Genom KK den 11 februari

1965 nr 24 (civildepartementet) ändrade Kungl. Maj :t bl. a. 5, 7, 11,

14—26, 31 och 32 §§ i reglementet samt vidtog vissa andra ändringar i

reglementet (i kungörelsen trycktes hela reglementet i dess nya lydelse).

Ändringen beslöts vid konselj den 11 februari 1965, ärende nr 84)a), på förslag

av statsrådet och chefen för civildepartementet Sigurd Lindholm.

Under nr 84)b) föreskrevs på förslag av densamme bl. a. att försäkringsbelopp

enligt reglementet skulle bestridas från det under tolfte huvudtiteln

uppförda förslagsanslaget till personalpensionsförmåner m. m. I kungörelsen

anges icke något om att ändringen skett »med stöd av riksdagens

beslut».

3.

Handelsdep. 23.4. 1965, ärende nr 102.

I proposition nr 185/1964 (inrikesdepartementet) hemställde Kungl.

Maj :t att riksdagen skulle godkänna de riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik

m. in. som föredragande departementschefen, statsrådet Rune

B. Johansson, i propositionen förordat. Dessa riktlinjer innefattade- bl. a.

att statliga bidrag och lån skulle kunna lämnas företag i orter och områden

inom Norrland och nordvästra Svealand, som från samhällsekonomisk synpunkt

framstod som lämpliga lokaliseringsorter. Vid remissbehandlingen

av det kommittébetänkande (SOU 1963: 58), som låg till grund för propositionen,

framhöll riksbanksfullmäktige i ett remissyttrande (prop. s. 113)

på tal om kreditgaranti:

Det bör enligt fullmäktige i detta sammanhang beaktas att redan

nu inom ramen för det statliga kreditstödet till hantverk och småindustri

finns ctl kreditgarantisystem, som inte är begränsat till de

minsta företagen och som tar hänsyn både till lokaliseringsmässiga

synpunkter och till vissa företags institutionellt betingade svårigheter

på kredit,marknaden. Ramen för dessa garantier, som för budgetåret

1*— Kihang till riksdagens protokoll 1966. 5 samt. 2 avd. Nr 33

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år W66

1964/65 föreslogs till 55 milj. kr, torde i dagens läge bereda tillräckligt

utrymme för att tillgodose de lokaliseringspolitiska önskemål, som

det kan vara rimligt att söka nå genom kreditgarantier.

Departementschefen yttrade (s. 199 f):

Det lokaliseringspolitiskt inriktade stödet bör i fortsättningen koncentreras

till de tidigare redovisade stödformerna, nämligen statliga

bidrag och lån. Vid sidan av det statliga lokaliseringsstödet finns

emellertid behov av ett kreditstöd till hantverk och småindustri, som

kompletterar de vanliga kreditinstitutens verksamhet. Det kreditstöd

som hittills förekommit i form av lån från företagareföreningarna och

statliga kreditgarantier bör därför bibehållas. Stödet bör utgå efter

samma grunder som hittills utom i det avseendet att stödet inte längre

skall primärt tjäna något lokaliseringssvfte utan mera renodlat blir

att anse såsom en företagsekonomiskt betingad hjälp åt sådana framför

allt mindre företag, som saknar tillräckliga förutsättningar för att

i erforderlig utsträckning kunna anlita den allmänna kreditmarknaden.

I likhet med företagareföreningsutredningen anser jag, att

detta stöd även med en sådan begränsning har en viktig uppgift att

fylla. — Gränsdragningen mellan det statliga lokaliseringsstödet och

det nyssnämnda statliga kreditstödet är onekligen vansklig. Någon

skarp riktlinje går inte att dra. Lokaliseringsstödet torde dock endast

undantagsvis komma i fråga för att tillgodose sådana lånebehov som

hantverks- och småindustrilånen från företagareföreningarna i första

hand är avsedda att täcka. Olika samverkansfrågor får lösas i nära

kontakt mellan lokaliseringsmyndigheterna, kommerskollegium och

företagareföreningarna. Jag förutsätter också att företagareföreningsutredningen

beaktar dessa samordningsfrågor.

I de likalydande motionerna I: 881 av herr Hjalmar Nilsson in. fl. och

II: 1092 av herr Svanberg m. fl. hemställdes att riksdagen vid behandlingen

av propositionen måtte besluta att det statliga kreditstöd, som genom kommerskollegium

och företagareföreningarna lämnades till hantverk och småindustri

skulle kunna beviljas utöver det statliga lokaliseringsstödet.

Bankutskottet (uti. 1964:48 s. 32) uttalade:

Utskottet instämmer i att det lokaliseringspolitiska stödet i fortsättningen

bör koncentreras till de av'' utskottet i det föregående behandlade

stödformerna. Det statliga kreditstödet genom kommerskollegium

och företagareföreningarna bör främst utgöra ett komplement

till den ordinarie kreditgivningen på den allmänna kreditmarknaden.

Utskottet, som således inte tillstyrker bifall till motionerna

I: 870 och II: 1079, såvitt nu är i fråga, vill emellertid betona att en

lokaliseringspolitisk inriktning av ett låneärende givetvis inte skall

utesluta detta från stöd genom företagareföreningarna. Utskottet avstyrker

det i motionerna I: 881 och II: 1092 väckta förslaget att samma

företag skall kunna erhålla såväl lokaliseringspolitiskt stöd som

stöd genom företagareföreningar. Som även departementschefen understrukit

bör berörda organ i nära samverkan lösa uppkommande gränsdragningsfrågor.

Utskottet hemställde bl. a. att riksdagen i anledning av propositionen

och de i ämnet väckta motionerna måtte godkänna riktlinjer för en aktiv

lokaliseringspolitik m. m. i enlighet med vad utskottet angivit, och att

s. 101 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1!)6(> 101

förutnämnda två motionspar i den män de inte kunde anses besvarade genom

vad utskottet anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Den 23 april 1965 utfärdade Kungl. Maj :t (inrikesdepartementet) dels

KK om statligt lokaliseringsstöd (nr 101) dels (handelsdepartementet) —

utan angivande av någon riksdagens medverkan — KK (nr 102) angående

ändrad lydelse av 3 och 22 §§ kungörelsen den 3 juni 1960 (nr 372) om

statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri. I 3 § i dess nya

lydelse stadgades:

Kreditstöd må icke beviljas näringsidkare till verksamhet, för vilken

han erhållit lokaliseringsstöd enligt kungörelsen den 23 april 1965 (nr

101) om statligt lokaliseringsstöd.

Beslutet om utfärdande av kungörelsen fattades i ärende nr 27 på hemställan

av chefen för handelsdepartementet, statsrådet Gunnar Lange.

4.

Jordbruksdep. 26.5. 1965, ärende nr 55.

Den 26 maj 1965 beslöt Kungl. Maj :t utfärda kungörelse om ändring av

bilaga 2 till lantmäteritaxan den 13 maj 1960 (nr 332). Beslutet (jordbruksdepartementet

ärende nr 55) fattades på hemställan av statsrådet och

chefen för jordbruksdepartementet Eric Holmqvist. Kungörelsen har i SFS

nr 198/1965. Ändringen innebar att en viss taxa för automatisk nedsättning

av lantmäteriavgift för sammanföring av samfälld vägmark gjordes tilllämplig

även på sammanföring av viss järnväg&mark med angränsande

fastighet. Ändringen hade icke underställts riksdagen.

1960 års lantmäteritaxa (nr 332) utfärdades »efter riksdagens hörande»,

sedan Kungl. Maj :t i prop. 74/1960 hemställt om riksdagens godkännande

av de i propositionen föreslagna grunderna för »ny lantmäteritaxa» och sådant

godkännande lämnats (JoU 19, rskr 212). I samband med ändringar,

utfärdade med hänvisning till 1960 års riksdagsbehandling, av taxan och

bilagorna år 1962 omtrycktes taxan och bilagorna (SFS 1962: 288). År

1963 ändrades bil. 2 utan medverkan av riksdagen (SFS 124/1963). Ändringen

berörde förrättning för äganderättsutredning i vissa fall och anslöt

sig till en samtidig ändring av lag därom. År 1964 ändrades bil. 2 »med stöd

av riksdagens beslut» (prop. 1964: 1, bil. 11 p. 111, JoU 1 p. 90, rskr 9).

Departementschefen yttrade härutinnan i propositionen:

Ersättning för av lantmäteriet utförda förättningar och uppdrag

utgår enligt grunder, som beslutats av 1960 års riksdag (prop. 74; JoU

19; rskr 212). Enligt dessa grunder skall i vissa fall ersättningen ej

helt täcka lantmäteriets självkostnader. Detta är bland annat fallet

i fråga om fastighetsbildning för helårsbebyggelse utanför enligt

byggnadslagen detaljplanerade områden samt andra förrättningar på

landsbygden, vilka ej hänger samman med verksamheten för yttre

rationalisering av jordbruks- och skogsfastigheter. Härvid skall ersättningen

nedsättas till mellan 50 och 90 procent av lantmäteriets

självkostnader. Enligt min mening föreligger ej längre anledning att

med här ifrågakommande relativt obetydliga belopp subventionera förrättningskostnaderna

för avstyckningsförrättningar för helårsbebyggelse

och andra ändamål, som ej är att hänföra till jordbruk eller

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1906

skogsbruk. Jag förordar därför, att ersättningen för sådana förrättningar

— liksom redan är fallet inom områden med detaljplan enligt

byggnadslagen och då avstyckning avser fritidsbebyggelse — skall

motsvara lantmäteriets självkostnader. Vidare bör kostnadstäckningen

för andra förrättningar på landsbygden, som ej avser jordbruks- eller

skogsbruksändamål, höjas med genomsnittligen tio procent. Kungl.

Maj :t bör liksom hittills äga bestämma den närmare differentieringen

av självkostnadstäckningen beträffande nyss nämnda förrättningar.

Vad jag nu föreslagit kan uppskattas medföra en inkomstökning för

statsverket av storleksordningen 1 200 000 kr. för år .

5.

Jordbruksdep. 24. 9. 1965, ärende nr 22.

Vid konselj den 24 september 1965 beslöt Kungl. Maj:t, jordbruksdepartementet,

ärende nr 22, på hemställan av statsrådet Sven-Eric Nilsson i

egenskap av t. f. chef för nämnda departement, utfärda kungörelse (nr

521) om ändrad lydelse av 1 § lantmäteritaxan. Kungörelsen, som innebar

följande tillägg till 1 § första st.: »Om ersättning för automatisk databehandling

meddelar dock lantmäteristyrelsen särskilda bestämmelser», utfärdades

utan medverkan av riksdagen. I 1965 års statsverksproposition

bil. 11 s. 245, omnämnes emellertid, att lantmäteristyrelsen förhyrt en

anläggning för databehandling och hemställes i anledning därav om viss

personalförstärkning.

6.

Inrikesdep. 30.6.1965, ärende nr 240.

I proposition nr 169 den 4 maj 1962 ang. statstjänstemännens löner under

åren 1962 och 1963 anförde Kungl. Maj:t:

Reglering av vissa arvoden. I samband med förhandlingarna om

statstjänstemännens löner för åren 1960 och 1961 överenskoms med

personalorganisationerna, att en översyn skulle göras av tilläggsersättningar

och särskilda ersättningar. Översynen ledde till att sagda ersättningar

den 1 juli 1961 uppräknades med i princip det procenttal,

varmed löneplanslönerna höjts under tiden 1958—1961. De ersättningar,

som härvid kom i fråga, utgjordes i första hand av de i 5 kap. Saar

med tilläggsbestämmelser intagna lönetilläggen och tilläggsarvodena

samt de tillägg och arvoden av motsvarande slag, som regleras i övriga

av Kungl. Maj :t utfärdade avlöningsförfattningar.

Egentliga bisysslearvoden och andra arvoden av liknande natur prövades

icke i nyssnämnda sammanhang. En höjning av sådana arvoden

kan därför i vissa fall vara motiverad med hänsyn till den höjda lönenivån

eller på grund av förhållanden i övrigt, som inträffat efter det

arvodet senast fastställdes.

Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att i angivna fall besluta om

en uppräkning av bisysslearvoden och andra arvoden av motsvarande

slag.

I propositionens hemställan anhölls om bemyndigande för Kungl. Maj :t

»att i huvudsaklig överensstämmelse med förut angivna grunder besluta

om höjning av arvoden till befattningshavare i statlig eller statsunderstödd

verksamhet».

Riksdagen lämnade det begärda bemyndigandet (SU 152, rskr 341).

s. 103 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

103

Ivungl. Maj :t utfärdade därefter den 28 juni 1962 kungörelse (nr 442)

om arvoden m. in. till handledare vid praktisk fackutbildning av polisaspiranter.

Kungörelsen utfärdades »med stöd av riksdagens bemyndigande».

I kungörelsen stadgades för visst fall särskilt arvode med 95 kronor per

månad för handledare vid grundläggande praktisk fackutbildning av polisaspiranter.

Genom KK den 30 juni 1965 (nr 467) inrikesdepartementet, höjdes nämnda

arvode till 115 kronor för månad. Kungörelsen utfärdades utan medverkan

av riksdagen. Beslutet om utfärdandet fattades i ärende nr 240 på

hemställan av statsrådet Rune B. Johansson.

7.

Kommunikationsdep. 16.6.1965, ärende nr 41.

Genom bifall till prop. 94/1962, som bl. a. föreslog tillämpning av regler

för undvikande av sammanstötning till sjöss, antagna vid en internationell

konferens år 1948 (1948 års internationella sjövägsregler), godkände riksdagen

vissa huvudgrunder i ett inom handelsdepartementet upprättat förslag

till sjötrafikförordning, vilket bl. a. innefattade stadgande om straff

i form av dagsböter för vårdslöshet i sjötrafik och bemyndigande för KB

att efter samVåd med sjöfartsstyrelsen utfärda föreskrifter om bl. a. fartbegränsning

och förbud mot att utnyttja vattenområde för båttävling, vattenskidåkning

eller liknande sport. I propositionen uttalade departementschefen

bl. a.:

Bestämmelserna i författningsförslaget torde samtliga vara av den

natur att Kungl. Maj :t äger befogenhet att — delvis med stöd av sjölagen

— ensam besluta därom. I ett par huvudpunkter torde emellertid

förslaget ha sådan allmän räckvidd och vara för den enskilde av

sådan betydelse, att det synes naturligt att höra riksdagen däröver.

De frågor jag här avser gäller det nyssnämnda stadgandet om ansvar

för vårdslöshet i sjötrafik samt utvidgning av länsstyrelses befogenhet

att utfärda lokala sjötrafikföreskrifter. Det förutsättes att riksdagens

hörande framdeles över ändring i den tillämnade författningen

skall erfordras endast när ändringen är av principiell natur och berör

någon av de nyssnämnda frågorna.

Sjötrafikförordningen utfärdades, SFS 1962:150, »efter riksdagens hörande».

Den 16 juni 1965 beslöt Kungl. Maj :t (kommunikationsdepartementet,

ärende nr 41) efter hemställan av t. f. chefen för kommunikationsdepartementet

Eric Holmqvist utfärda kungörelse om ändring i sjötrafikförordningen.

Kungörelsen (nr 454) stadgade tillämpning av i London år 1960

antagna internationella sjövägsregler, i stället för 1948 års d:o, samt vissa

ändringar i fråga om trafiksignaler för vissa slag av sjötrafik.

1960 års internationella sjövägsregler, som innebar en revidering av

1948 års, hade icke förelagts riksdagen för godkännande men för Sveriges

vidkommande godkänts av Kungl. Maj :t den 30 juni 1961, jfr prop. den

14 maj 1965 nr 133 s. 5 not. 1. (Genom sistnämnda proposition inhämtades

riksdagens godkännande av vid förutnämnda konferens överenskommen

konvention om säkerheten för människoliv till sjöss, som ersatte en konvention

av år 1948 i samma ämne.)

I 12 § första st. regeringsformen stadgas:

Konungen äger ingå överenskommelse med främmande makt, sedan

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966

statsrådet däröver blivit hört. Sådan överenskommelse skall, där den

angår fråga, som riksdagen enligt denna regeringsform äger allena eller

med Konungen avgöra, eller, utan att angå sådan fråga, är av större

vikt, framläggas för riksdagen till godkännande; och skall i överenskommelsen

intagas förbehåll, varigenom dess giltighet göres beroende

av riksdagens bifall.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 33 år 1966 105

Innehållsförteckning

A .................................................................. 1

B .................................................................. 1

1. Höjningen av bilaccisen ........................................ 1

C .................................................................. 4

2. Vissa expropriationsärenden ...................................... 4

3. Förläggningen av skola i Gagnefs kommun ........................ 8

4. Tillstånd till lotteri .............................................. 44

5. Domstolsjurister i riksdagstjänst.................................... 4 3

6. Ändringar i instruktioner ........................................ 47

7. Förordnande för domare att fullgöra administrativa uppgifter...... 19

8. Landshövdingarnas bisysslor ...................................... 22

9. Utvecklingskredit till Sudan ...................................... 24

D .................................................................. 27

10. Underställning av kommunala lånebeslut .......................... 27

11. Kungl. Maj:ts normgivningsmakt .................................. 28

12. Kungl. Maj:ts behandling av riksdagens skrivelser 28

Bilaga 1

till punkten Bl...................................................... 31

Bilaga 2

till punkten C 2...................................................... 44

Bilaga 3

till punkten C 3...................................................... 51

Bilaga 4

till punkten C 4...................................................... 70

Bilaga 5

till punkten C 7...................................................... 73

Bilaga 6

till punkten D 10.................................................... 79

Bilaga 7

till punkten D 11

93

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.