Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motion om ändrad ordning för remissdebatten.

1966-10-26 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1966:39, Utlåtande i anledning av motion om ändrad ordning för remissdebatten.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 39—M Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1969

1

Nr 39

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motion

om ändrad ordning för remissdebatten.

I motionen nr 109 i första kammaren av herr Isacson hemställs, »att riksdagen

måtte besluta utreda frågan om de lämpligaste formerna för remissdebatten

så snabbt, att en bättre debattordning kan komma till stånd vid

nästa års behandling av statsverkspropositionen».

Gällande ordning

I riksdagsordningen (RO) § 58 första stycket stadgas, att varje ledamot

äger yttra sig »i målet», då proposition eller motion första gången förekommer

i kammaren, före remiss till utskott. Debatt kan sålunda hållas i

anslutning till varje remissbeslut, men med remissdebatt åsyftas i allmänhet

den som hålls i anslutning till remissen av statsverkspropositionen och

numera även propositionen nr 2 angående utgifter på tilläggsstat. Under

remissdebatten berörs ej endast innehållet i statsverkspropositionen, utan

även andra ämnesområden blir föremål för diskussion. Fråga är om en

allmän politisk debatt.

Någon gruppering av debattämnena förekommer inte. I enlighet med

RO § 52 och kamrarnas ordningsstadgor (OSt) § 12 skall ledamot, som vill

yttra sig inför kammaren, begära ordet av talmannen och uppropas då i

den ordning han därtill anmält sig, oberoende av vilket ämne han vill tala

om. Dessa bestämmelser torde emellertid endast reglera det fall, då en

ledamot anmäler sig till talarlistan under pågående överläggning, men inte

det fall då en anmälan äger rum före en debatts början. I praxis träffas då

ofta överenskommelser mellan talmännen och de anmälda talarna om talarordningen.

Beträffande remissdebatten gäller sedan gammalt, att dess

inledning är förbehållen regeringsrepresentanter samt parti- och gruppledare.

Detta inledningsskede tar lång tid i anspråk, under senare år omkring

30 procent av hela debattiden. Även i övrigt förekommer vissa avvikelser

från den eljest stadgade talarordningen.

I motsats till vad som gäller i vissa andra länders parlament förekommer

i den svenska riksdagen inte några stadgade debattrestriktioner. Sedan

1964 års remissdebatt iakttas dock under denna en frivillig tidsbegränsning

av anförandena. Dessa får inte överstiga tjugo minuter utom vad av1

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 5 samt. 2 avd. Nr 39—41

Karlong (s. 2; rad 4 o. 5)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1966

ser anföranden av statsråd och gruppledare, vilka får förfoga över den

dubbla tiden. Erfarenheterna från såväl 1964 som 1965 års debatter anses

ha varit gynnsamma.

Dagen för remissdebatten bestäms av talmännen efter samråd med partiledarna.

Regelmässigt hålles den kort efter riksdagens högtidliga öppnande.

Remissdebattens längd har ökat under senare år, särskilt i andra kammaren

där den totala debattiden under åren 1964, 1965 och 1966 uppgått

till 28 V2, 25 3/4 och 28 timmar.

Reformförslag m. m.

Remissdebattens allt större omfattning och den blandning av överläggningsämnen

som därvid förekommer har under 1960-talet gett upphov till

debatt om dess närmare anordning. En reform har fått särskild aktualitet

genom att debatten numera via televisionen når en mycket stor allmänhet.

I detta sammanhang förtjänar även omnämnas de reformförslag som haft

avseende på riksdagsdebatter i allmänhet.

Tidsbegränsning av anförandena

Frågan om begränsning av yttrandefriheten i riksdagens kamrar togs

upp av de år 1946 tillkallade sakkunniga angående riksdagens arbetsformer

(1946 års riksdagsutredning). I sitt betänkande (SOU 1947: 79) föreslog

de införande av en möjlighet att besluta om begränsning av anförandenas

längd. Beslut härom skulle kunna fattas av kammare på förslag av

talmannen under det senare skedet av en utdragen debatt. Utredningens

förslag avvisades i proposition till 1948 års riksdag (nr 244) men tillstyrktes

av särskilda utskottets majoritet. En reservation till utskottsutlåtandet,

vari förslaget om debattrestriktioner avvisades, bifölls emellertid

av kamrarna. Under 1952 års riksdag övervägdes frågan inom konstitutionsutskottet

samt inom vissa av de politiska partiernas riksdagsgrupper.

Tanken mötte emellertid betydande motstånd och frågan fick då bl. a. därför

falla. Med anledning härav föreslogs inte heller regler om tidsbegränsning

vid 1954, 1959 och 1960 års riksdagar, då frågan kom upp motionsvägen

(KU uti. 1954: 19, 1959: 9 och 1960: 19). Även författningsutredningen

(SOU 1963: 18) behandlade spörsmålet. Utredningen fann att behovet

av någon reform inte var särskilt påtagligt i det nuvarande tvåkammarsystemet

men att det kunde göra sig gällande med annan styrka vid

genomförandet av ett enkammarsystem. Riksdagen borde därför med uppmärksamhet

följa utvecklingen på ifrågavarande område. En inom riksdagen

tillsatt arbetsgrupp år 1964 för undersökning av arbetsformerna för

opaginerad Kontrollera mot PDF

3

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1966

en enkammarriksdag med 330 ledamöter uttalade i eu samma ai avgiven

promemoria, att det torde bli ofrånkomligt med någon form av tidsbegränsning

av anförandena och att det även syntes bli nödvändigt att ge talmannen

frihet »att — i likhet med vad redan nu sker i betydande utsträckning

— göra upp talarlistan med bortseende från stadgandet om ledamots rätt

att erhålla ordet i den ordning han anmält sig». Frågan aktualiserades ånyo

vid 1905 års riksdag genom en motion. Konstitutionsutskottet (nr 14) fann

liksom tidigare att det inte kunde förnekas, att kammarförhandlingarna

någon gång uttänjts på ett sätt som kunnat verka förryckande på debatterna.

Uå det emellertid var angeläget, att yttrandefriheten inte beskais i

onödan, avstyrktes motionen. Samtidigt underströks dock vikten av att

frågan följs med uppmärksamhet, särskilt med hänsyn till möjligheten av

ett ändrat kammarsystem. Härvid borde även beaktas andra möjligheter

att stimulera till livfulla och för åhörarna intresseväckande debatter. Slutligen

må även erinras om de uttalanden i ämnet som gjorts av riksdagens

organisationsutredning. Denna fann vid sin analys av de noteringar som

under 1965 års riksdag gjorts om anförandenas längd, att endast en mycket

ringa del av anförandena var långa. Huvudfrågan var enligt utredningen i

stället anförandenas antal. Då sistnämnda spörsmål borde ses i ett stöire

perspektiv än som vanligen sker ■—- kammararbetets planering övei riksdagsåret

och utskottsorganisationens uppbyggnad borde föras in i bilden

— togs det inte upp i förevarande sammanhang. Liksom dittills borde det

även fortsättningsvis ankomma på riksdagsgrupperna och de enskilda ledamöterna

att tillse att debatterna inte blir onödigt långa.

Förslag om ändrade bestämmelser om talarordningen

Ordningsföljden mellan talarna berördes av 1946 års riksdagsutredning,

som ifrågasatte om inte talmännen kunde ges frihet att bestämma i vilken

ordning anmälda talare skulle få yttra sig. Därigenom kunde förhindras att

flera talare ur samma parti — eller eljest för samma ståndpunkt — yttrade

sig i följd och därigenom försvagade debattens karaktär av ett verkligt

meningsutbyte. De sakkunniga hyste viss sympati för en sådan ordning

men rekommenderade i stället, att talmännen skulle bestämma om talarordningen

genom informella överenskommelser med de anmälda talarna.

En utvidgning av talmännens befogenheter aktualiserades även i en motion

vid 1951 års riksdag. Under hänvisning till 1946 års riksdagsutredning

avstyrktes motionen av konstitutionsutskottet, vars utlåtande (nr 23)

bifölls av kamrarna. Vid 1954 års riksdag återupptogs frågan genom motioner,

i vilka framställdes önskemål om cn förändring syftande till »att

bereda möjlighet åt deltagarna att i ett visst överläggningsämne erhålla

ordet för längre inlägg än de korta inpass, som nu kan tillåtas, eventuellt

även för nyanmälda talare att deltaga i debatten om ifrågavarande ämnes
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1966

område». En sådan friare form för debatten, varigenom större ämneskoncentration

och överskådlighet skulle vinnas, förutsatte enligt motionärerna

vidgade befogenheter för talmännen att — eventuellt efter samråd

med förtroendemän för riksdagspartierna — påverka ordningsföljden mellan

anmälda talare och medge repliker. Konstitutionsutskottet uttalade

i sitt avstyrkande utlåtande (nr 19), vilket godkändes av riksdagen, att det

syntes sannolikt att debatterna i vissa lägen skulle bli mera intresseväckande

och överskådliga om de föreslagna ändringarna genomfördes. Utskottet

fann emellertid, att syftet med motionerna till viss del kunde nås genom

frivilliga överenskommelser och att sådana var att föredra framför en författningsreglering.

Vid samma riksdag föreslogs i en annan motion ändringar

i fråga om genmälesrätten. Motionen avslogs av riksdagen i enlighet

med konstitutionsutskottets hemställan (nr 19). En ledamot reserverade

sig och uttalade att talmannen, för att bereda oppositionen jämställdhet

med regeringen, borde ges möjlighet att under remissdebatten »i tillbörlig

anpassning till föregående statsrådsinläggs längd» medge längre replik än

sex minuter. Den nu gällande genmälestiden ansåg reservanten ofta vara

otillräcklig.

Författningsutredningen (SOU 1963: 18) föreslår i den aktuella frågan

inga ändringar i förhållande till nu gällande ordning.

Förslag om reformering av remissdebatten

Genom särskilda skrivelser till talmanskonferensen har under senare år

framförts konkreta förslag om reformering av remissdebatten. Dessa har

bl. a. gått ut på en framflyttning av vårsessionens remissdebatt till efter

den allmänna motionstidens utgång. Tanken, som också framfördes i riksdagen

under årets remissdebatt, har emellertid avvisats från oppositionshåll.

Vidare har föreslagits, att talare vid sin anmälan till debatten skall meddela,

om han ämnar beröra visst avsnitt av budgeten eller någon allmänpolitisk

fråga, som kan väntas föranleda andra talare till genmäle. Genom

att anmälningarna sker i förväg, skulle talmannen kunna företaga en ämnesgruppering

av debatten. Någon ändring i den rådande ordningen har

emellertid ännu inte rekommenderats av talmanskonferensen. Inte heller

har konferensens stöd vunnits för förslaget att den första debattdagen

skulle reserveras för regeringen och gruppledarna.

Slutligen har föreslagits, att statsråden skall underrättas i förväg, om

ledamot avser att i debatten vända sig till denne med frågor under hans

huvudtitel. Exempel på att denna anordning tillämpats har dock förekommit

sedan länge, liksom på att statsråd frågat anmäld talare om han avser

att beröra viss fråga under sitt anförande.

Det bör antecknas, att författningsutredningen (SOU 1963: 18) inte

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1966

direkt tar upp frågan om remissdebattens reformering. Utredningens förslag

avser emellertid en omläggning av de stora ekonomiska debatterna i

riksdagen. Den nuvarande remissdebatten skulle delas upp i två, en allmän

politisk debatt i anslutning till den regeringsdeklaration som är avsedd att

avlämnas vid riksmötets början i oktober, samt en finansdebatt, som skall

hållas i anslutning till finansnämndens betänkande över finansplan och

nationalbudget i budgetpropositionen. Utredningen förutsätter, att detta

betänkande kommer så tidigt som möjligt under våren samt att ytterligare

tillfälle till finansdebatt föreligger i anslutning till nämndens betänkande

om granskningen av riksbankens verksamhet (penning- och valutapolitiken)

samt nämndens betänkande om finansplan och nationalbudget

i kompletteringspropositionen. Sedan erfarenhet vunnits av den nya

ordningen, kan det enligt utredningens mening finnas anledning att överväga

en samordning av dessa debatter.

Motionen

Motionären anför inledningsvis, att årets remissdebatt på nytt bevisat

otidsenligheten hos den nuvarande debattformen. För att åstadkomma en

mera intresseväckande debatt anser motionären det nödvändigt med en

ämnesgruppering, där frågeställningarna kunde koncentreras antingen

efter departement, vilket enligt motionären torde vara den lämpligaste ordningen,

eller efter utskott och avdelningar. Vid en gruppering efter departement

skulle riksdagen kunna förvänta att respektive departementschef var

närvarande och deltog i debatten, vilket skulle vara av stort värde för att

ge ytterligare belysning åt regeringens syn även på mera speciella frågeställningar.

En sådan indelning förutsätter enligt motionären, att remissdebattens

inledningsskede får samma bredd och allmänna innehåll som

nu. Den allmänna debatten borde dock koncentreras till en dag.

Utskottet

Den i förevarande motionen upptagna frågan om reformering av remissdebatten

har aktualiserats i flera sammanhang under de senaste åren. Vissa

betydelsefulla resultat har därvid uppnåtts, främst genom talmanskonferensens

försorg. I första hand må erinras om den sedan år 1964 tillämpade

frivilliga tidsbegränsningen av anförandena, vilken i huvudsak iakttagits

och fungerat väl.

Utskottet vill inte förneka att remissdebatten, trots de reformer som sålunda

förekommit, har vissa brister. Otvivelaktigt är det i och för sig ett

berättigat önskemål att debatten görs livfullare och mera intresseväckande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1966

Då emellertid riksdagens stora debatter kommer att upptas till granskning

av den i april tillsatta grundlagberedningen under dess överväganden rörande

arbetsformerna för en enkammarriksdag, synes anledning inte nu

föreligga för något initiativ från utskottets sida. Utskottet finner sig också

kunna utgå från att talmanskonferensen även framdeles kommer att uppmärksamma

den aktuella frågan och vidtaga de åtgärder av praktisk natur

som är möjliga för att åstadkomma en förbättrad ordning.

Av anförda skäl hemställer utskottet,

att motionen I: 109 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 26 oktober 1966

På konstitutionsutskottets vägnar:

GEORG PETTERSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,

Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Erik Olsson, Carl Albert Anderson,

Hernelius, fröken Stenberg, herrar Karl Pettersson och Tistad; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, von

Friesen, Henningsson, Magnusson i Tumhult, fru Thunvall, herrar Johansson

i Trollhättan, Hamrin i Jönköping, Larsson i Luttra och Gustafsson i

Stenkyrka.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.