Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner angående statsrådens rätt att erhålla ordet vid kamrarnas överläggningar.

1966-10-26 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1966:40, Utlåtande i anledning av motioner angående statsrådens rätt att erhålla ordet vid kamrarnas överläggningar.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40 år 1966

7

Nr 40

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motioner

angående statsrådens rätt att erhålla ordet vid kamrarnas

överläggningar.

I de likalydande motionerna nr 150 i första kammaren av fru Segerstedt

Wiberg och nr 197 i andra kammaren av herr Hamrin i Jönköping hemställs,

»att riksdagen måtte besluta om ändrade regler för statsråds rätt att

erhålla ordet i kamrarnas överläggningar i enlighet med vad som anförts

i motionen». — Motionen är tryckt i första kammaren.

Gällande bestämmelser

I riksdagsordningen (RO) § 53 stadgas, att statsrådets ledamöter äger

tillträde i vardera kammaren med rätt att deltaga i överläggningarna. De

äger dock inte rätt att deltaga i besluten om de ej är ledamöter av kammaren.

Närmare bestämmelser om talarordningen och om statsrådens talerätt

återfinns i RO § 52 och kamrarnas ordningsstadgor (OSt) § 12. Ledamot,

som vill yttra sig inför kammaren, har att begära ordet av talmannen, varefter

han uppropas i den ordning han därtill anmält sig. Har två eller flera

samtidigt begärt ordet, bestämmer talmannen ordningen dem emellan.

Från nämnda regler stadgas vissa undantag. Efter talmannens beprövande

kan ledamot erhålla ordet för kort genmäle, innefattande upplysning

eller rättelse i anledning av föregående talares anförande eller bemötande

av angrepp från dennes sida. Beträffande statsrådets ledamöter gäller ytterligare

ett undantag. Oberoende av ordningen kammarens ledamöter emellan

erhåller dessa ordet, sedan anmälan därom gjorts hos talmannen. Ledamot,

som erhållit rätt till kort genmäle, äger dock yttra sig före statsrådsledamot.

Historik

Rätt för statsrådsledamot att deltaga i kamrarnas överläggningar fanns

stadgad redan i RO:s ursprungliga lydelse år 1866. Undantag gjordes dock

för det fall då dessa enligt regeringsformen förde riksstyrelsen. Denna un
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40 år 1966

dantagsbestämmelse borttogs sedermera genom en grundlagsändring år

1953, då den ansågs otidsenlig.

År 1867 antogs en arbetsordning för riksdagens andra kammare. Förslaget

hade utarbetats inom ett kammarens enskilda utskott (uti. nr 25).

Rätten för »Konungens rådgifvare» att erhålla ordet framför kammarens

ledamöter infördes av utskottet utan närmare motivering, men under

kammaröverläggningarna framhölls som huvudskäl för den föreslagna ordningen

dess tidsbesparande funktion. Man menade, att statsråden ofta var

i tillfälle att meddela faktiska upplysningar, varigenom en lång sakdiskussion

kunde förekommas. Påföljande år, 1868, antogs också en ordningsstadga

för riksdagens första kammare. Denna innehöll dock inte några

bestämmelser om ordningen för utövandet av statsrådens talerätt. Föreskrifter

i ämnet, överensstämmande med vad som tidigare gällde i andra

kammaren, kom att införas först år 1884 (FI\:s l:a tillf, utskotts uti.

nr 5).

Fram till år 1933 skulle kamrarnas ledamöter ovillkorligen yttra sig i

den ordning, vari de anmält sig till talarlistan. Till förhindrande av onödig

vidlyftighet och upprepningar och för åstadkommande av större koncentration

i kammardebatterna infördes emellertid nämnda år regler i RO § 52

om begränsad genmälesrätt (KU uti. 1932: 26). Denna replikrätt fick dock

vika för statsrådens talerätt, ehuru sådan företrädesrätt för statsråden inte

var avsedd av 1930 års kommitté för utredning av riksdagens arbetsformer,

vars betänkande (SOU 1931: 26) låg till grund för reformen. En sådan ordning

kom så småningom att framstå som otillfredsställande. Då ett statsrådsanförande

var långt, kom repliken ofta att hänga »i luften» (SOU

1947: 79). Till förhindrande härav infördes i samband med tillkomsten av

1949 års OSt bestämmelsen om att ledamot, som erhållit rätt till kort genmäle,

äger yttra sig före statsrådsledamot (FK:s 3:e och AK:s 4:e tillf, utskotts

uti. nr 1).

Frågans tidigare behandling m. m.

I en vid 1930 ars riksdag framlörd motion om vissa mindre förändringar

i riksdagens arbetsformer föreslogs, för vinnande av större koncentration

i kammardebatterna, att en av utskottsmajoriteten inom sig utsedd talare

skulle tillerkännas samma rätt att ingripa i kammardebatterna som tillkommer

statsråd. Förslaget avstyrktes av konstitutionsutskottet (nr 22)

som ansåg att frågan borde ses i ett vidare sammanhang. En anordning

med utskottsreferenter syntes enligt utskottet dessutom komma att medföra

vissa ytterligare anordningar med minoritetsreferenter liksom även

vissa konsekvenser angående rätt för motionär att i särskild ordning erhålla

ordet. Utlåtandet bifölls av kamrarna. — Motionärens förslag togs

emellertid upp av 1930 års kommitté för utredning av riksdagens arbets
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40 år 1066

9

former (SOU 1931:26) och i proposition till 1932 års riksdag (nr 105).

Med samma motivering som 1930 avstyrkte konstitutionsutskottet (nr 26)

propositionen i denna del.

Frågan om att ge vissa andra kategorier av talare än statsråd, t. ex.

partiledare, en i förhållande till övriga ledamöter mera gynnad ställning i

debatten berördes även i 19å7 års betänkande med förslag angående riksdagens

arbetsformer (SOU 1947: 79). De sakkunniga fann sig dock inte

kunna biträda en sådan tanke. Om den realiserades, kunde nämligen enligt

de sakkunniga resultatet bli, att ett fåtal ledande riksdagsledamöter helt

dominerade i debatterna. Detta skulle faktiskt kunna innebära »att den

grundlagsstadgade yttrandefriheten avfördes så att säga genom en bakdörr».

Frågan om statsrådens talerätt aktualiserades genom en motion vid 195i

års riksdag. Motionären fann, att »det sätt varpå statsråden utnyttjar privilegiet

att när som helst och hur länge som helst ingripa i debatterna» bidrog

till att förrycka dessa och omöjliggöra för många ledamöter att inom

rimlig tid erhålla ordet. Man borde därför överväga att, som i vissa andra

länders parlament, förplikta statsråden att begära ordet i vanlig ordning. I

den mån statsråd behövde ge en upplysning eller en replik borde detta

kunna ske inom ramen för fastställd repliktid. Utan angivande av närmare

motivering fann konstitutionsutskottet (uti. nr 19) dock inte skäl att förorda

ändring i nuvarande ordning.

Författningsutredningens förslag till ny riksdagsordning (SOU 1963: 18)

innehåller i här aktuella delar (1 kap. 18 §) inga nyheter i förhållande till

vad som nu gäller. Utredningen vill dock framhålla vikten av att statsrådens

obegränsade talerätt vid replikskifte ej utnyttjas så att debattens karaktär

av replikskifte förrycks. I en till paragrafen avgiven reservation anför

dock tre ledamöter, att denna statsrådens företrädesrätt väl är naturlig,

men att samma rätt bör tillerkännas även gruppledarna inom samtliga i

riksdagen representerade partier eller annan talesman som riksdagsgruppen

därtill utser. En sådan ordning skulle enligt reservanternas mening

skapa »någorlunda likvärdiga arbetsvillkor mellan regering och opposition»

inom folkrepresentationen.

Motionerna

Motionärerna finner, att statsrådens rätt att utan särskilda tidsbegränsningar

erhålla ordet när som helst i en riksdagsdebatt ofta medför att dessa

förrycks. Sedan ett statsråd utförligt polemiserat mot en eller flera kammarledamöter,

har dessa ej annan möjlighet att komma till tals i omedelbar

anslutning till statsrådsanförandet än att begära ordet till kort genmäle.

I övrigt är kammarledamot hänvisad att begära ordet i slutet av debatten

för att då återkomma till statsrådets inlägg. Det synes motionärerna

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40 år 1966

rimligt, att statsråden underkastas likartade regler som övriga talare. Avslutningsvis

antyder motionärerna, att olika vägar härvidlag kan beträdas.

En möjlighet vore att statsråd finge anmäla sig på talarlistan på samma

sätt som kammarledamöterna. De skulle visserligen ha en ovillkorlig rätt

att få ordet också utanför listan, men talartiden skulle då vara begränsad

exempelvis till tio eller femton minuter. En sådan tidsrymd synes enligt

motionärerna tillräcklig för ett statsråd att utveckla sina synpunkter på en

fråga i en debatt, i vilken han ej från början avsett att deltaga.

Utskottet

I förevarande motioner hemställs om ändrade regler om statsrådens rätt

att erhålla ordet vid kamrarnas överläggningar. Syftet är att statsrådens

nuvarande förmånsställning i förhållande till kammarledamöterna skall

minskas.

Det sålunda aktualiserade spörsmålet måste ses i sammanhang med talarordningen

över huvud i riksdagen. Detta frågekomplex är numera föremål

för grundlagberedningens granskning i samband med dess överväganden

rörande arbetsformerna för en enkammarriksdag med omkring 350

ledamöter. Två omständigheter torde komma att särskilt beaktas vid utformningen

av en lämplig talarordning, nämligen dels riksdagens ständigt

stigande arbetsbörda och dels den alltmer intensiva bevakningen av riksdagsdebatterna

genom radion och televisionen. Att åstadkomma en från

alla synpunkter ändamålsenlig och rättvis ordning är otvivelaktigt en

vansklig uppgift. I avvaktan på resultatet av grundlagberedningens arbete

bör enligt utskottets mening inga ändringar vidtas i nuvarande ordning.

Utskottet hemställer sålunda,

att motionerna I: 150 och II: 197 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 oktober 1966

På konstitutionsutskottets vägnar:

GEORG PETTERSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,

Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Erik Olsson, Carl Albert Anderson,

Hernelius, Karl Pettersson, Tistad och Svenungsson; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, von

Friesen, Henningsson, fru Thunvall, herrar Johansson i Trollhättan, Hamrin

i Jönköping, Larsson i Luttra, Werner* och Gustafsson i Stenkyrka.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.