Sök i Ratio Lex

Utlåtande över de nämnda motionerna samt framlägga ett förslag till lag om ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande. Gällande bestämmelser I 23 § riksdagsordningen stadgas att ledamot av riksdagen äger åtnjuta »arvode och reseersättning» och att närmare bestämmelser härom meddelas i en av Kungl. Maj:t och riksdagen samfällt beslutad stadga.

1966-11-09 · 18 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1966:42, Utlåtande över de nämnda motionerna samt framlägga ett förslag till lag om ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande. Gällande bestämmelser I 23 § riksdagsordningen stadgas att ledamot av riksdagen äger åtnjuta »arvode och reseersättning» och att närmare bestämmelser härom meddelas i en av Kungl. Maj:t och riksdagen samfällt beslutad stadga.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets betänkande nr i2 dr 1966

1

Nr 42

Konstitutionsutskottets betänkande i anledning au motioner

angående ersättningen för fullgörande av riksdagsmannauppdrag

m. m.

I de likalydande motionerna nr 252 i första kammaren av herr Lundberg

m. fl. och nr 323 i andra kammaren av herr Carbell m. fl. har hemställts, att

en allsidig och förutsättningslös översyn av reglerna om riksdagsledamöternas

arvoden och traktamenten måtte företagas genom konstitutionsutskottets

försorg med särskilt beaktande av vad som anförts i motionerna. —

Motiveringen är tryckt i första kammaren.

Vidare har i motionen nr 37 i andra kammaren av herr Dickson hemställts,

att en särskild remissinstans måtte inrättas för frågor rörande ersättning åt

riksdagens ledamöter i enlighet med vad som anförts i motionen.

I samband med behandlingen av dessa motioner har utskottet — som äger

självständig initiativrätt på detta område — även upptagit bl. a. frågan om

riksdagsledamöternas sjukförmåner i anslutning till de under vårsessionen

av innevarande års riksdag beslutna ändringarna i lagen om allmän försäkring.

Utskottet får härmed avge utlåtande över de nämnda motionerna samt

framlägga ett förslag till lag om ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets

fullgörande.

Gällande bestämmelser

I 23 § riksdagsordningen stadgas att ledamot av riksdagen äger åtnjuta

»arvode och reseersättning» och att närmare bestämmelser härom meddelas

i en av Kungl. Maj:t och riksdagen samfällt beslutad stadga. Den gällande

stadgan, i det följande kallad ersättningsstadgan, tillkom år 1941. Av reglerna

i denna är de om arvode, traktamente och sjukavdrag av betydelse i

detta sammanhang.

Arvodet och traktamentet är båda så konstruerade, att visst grundbelopp

angetts i stadgan varjämte styrelsen för riksdagens förvaltningskontor —

före den 1 juli 1966 kanslideputerade jämte talmännen — fått rätt att besluta

om sådana tillägg och avdrag som »svarar mot förändringar i löner

och traktamenten till befattningshavare i statens tjänst». Med stöd av sistnämnda

bestämmelse har riksdagens ledamöter utan ändring i stadgan fått

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 5 samt. 2 avd. Nr 42

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets betänkande nr 42 år 1966

del av de traktamentshöjningar och generella löneökningar som skett för

statstjänstemännen men inte av de förbättringar som dessa fått genom Blisteuppgörelser

och liknande ändringar av icke generell natur.

Arvodets grundbelopp är fastställt till 26 000 kronor. Talmännen får under

sessionstid tilläggsarvode efter ett grundbelopp av 1 000 kr/mån. På dessa

belopp utgick under år 1965 tillägg med 34,32 %. Totalbeloppet utgjorde sålunda

34 923 kronor under året, talmanstillägget 1 343 kr /mån.

Traktamentets grundbelopp är 705 kr/mån. Under år 1965 utgick 930

kr/mån.

Traktamente utgår under sessionstid, i första hand till ledamöter som är

bosatta på längre avstånd än 70 kilometer fågelvägen från riksdagshuset.

Ledamot som är bosatt närmare än 70 men mera än 15 kilometer fågelvägen

från riksdagshuset må av styrelsen för riksdagens förvaltningskontor tillerkännas

traktamente med högst förutnämnda belopp.

Riksdagens ledamöter åtnjuter sjukförmåner enligt lagen om allmän försäkring.

I ersättningsstadgan föreskrivs att ledamot skall under tid då sjukpenning

utgår eller eljest från och med sextonde frånvarodagen vidkännas

avdrag på arvodet med två tredjedelar och på traktamentet med hälften.

Efter 90 dagars frånvaro utgår inget traktamente och efter två års frånvaro

inte heller något arvode.

Historik

I det följande lämnas först en kort sammanfattning av huvudinnebörden

i de regler, motsvarande de nu gällande om arvode och traktamente, som

förekommit under tvåkammarsystemets tid. Därefter lämnas en utförligare

framställning av motiven till de ändringar i ersättningsreglerna som genomförts

under senare år, såvitt de är av betydelse i detta sammanhang.

För enkelhets skull begagnas i det följande uttrycken »stockholmare» och

»icke-stockholmare» för de kategorier, i vilka riksdagens ledamöter indelats

med hänsyn till bosättningsorten och soan alltid på ett eller annat sätt

varit av betydelse för ersättningens storlek. Det måste emellertid påpekas

att den närmare gränsdragningen mellan »stockholmare» och »icke-stockholmare»

varierat utan att det särskilt anges i det följande. Denna definitionsfråga

har saknat aktualitet i förevarande sammanhang.

Kort sammanfattning av ersättningsreglerna efter år 1866

•

Åren 1866—1909 utgick ersättning endast till andra kammarens ledamö-,

ter. Dessa fick för varje ordinär lagtima riksdag 1 200 riksdaler i »arvode» j

och under urtima riksdag »dagtraktamente» med 10 riksdaler, dock högst j

1 200 riksdaler. Under traktamentsregeln hänfördes även bl. a. A-riksdag

och, från år 1891, B-riksdag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Konstitutionsutskottets betänkande nr 42 år 19G(i

År litOU infördes ersättningsrätt även för första kammarens ledamöter enligt

samma regler som gällde för andra kammarens ledamöter.

Intill är 1928 var »icke-stockholmare» inle skattskyldig för uppburen ersättning.

År 1918 infördes en skillnad mellan »stockholmare» och andra även i ersättningsreglerna.

Samtidigt slopade man begreppet »arvode» och övergick

helt till »dagtraktamente». Detta fastställdes för »stockholmare» till 15 riksdaler,

dock högst 1 800 riksdaler per riksdag, och för övriga till 20 riksdaler,

dock högst 2 400 riksdaler per riksdag.

År 1921 höjdes dagtraktamentena, för »stockholmare» till 24 riksdaler,

dock högst 3 400 riksdaler per riksdag, och för övriga till 32 riksdaler, dock

högst 4 500 riksdaler per riksdag.

År 1928 ändrades beskattningsreglerna så att »ieke-stockholmare» fick

göra avdrag med 2/3 av ersättningen. Resten blev alltså skattepliktig.

År 1933 slopade man begreppet »dagtraktamente» och övergick till »arvode».

En sänkning av ersättningen genomfördes med hänsyn till den ekonomiska

krisen. »Stockholmare» fick 3 000 kronor, övriga 4 000 kronor för

ordinär lagtima riksdag och B-riksdag. Under urtima riksdag skulle utgå

arvode motsvarande för »istockholmare» 750 kr/mån och för öviiga 1000

kr/mån. Kompletterande föreskrifter intogs i en samfällt beslutad stadga.

År 1941 överfördes alla materiella regler från riksdagsordningen till (den

nya) stadgan. Med bibehållande av begreppet »arvode» övergick man helt

till nyssnämnda månadsbelopp, utan någon maximering av den totala ersättningen.

År 1949 övergick man till årsarvoden, -som med hänsyn till gällande allmänna

lönestopp fastställdes till de belopp som utgått under år 1948 enligt

de äldre reglerna, för »stockholmare» 6 650 kronor och för övriga 8 866

kronor.

År 1951 höjdes arvodena, för »stockholmare» till 9 000 kronor och föi

övriga till 12 000 kronor. Av de lägre arvodet blev 1/3 avdragsgillt vid beskattningen;

av det högre blev som förut 2/3 avdragsgillt.

År 1954 uppdelades arvodet på grundarvode, 9 000 kronor för alla ledamöter,

och »kostnadsersättning», 3 000 kronor för »stockholmare» och 8 000

kronor för övriga. Kostnadsersättningen blev skattefri; den förutvarande

avdragsrätten slopades.

År 1957 höjdes grundarvodet till 12 000 kronor.

År 1959 höjdes grundarvodet till 24 000 kronor. Kostnadsersättningen slo
.

des och ersattes med »traktamente» till »icke-stockholmare» med 540

r/mån under sessionstid. Traktamentet blev enligt allmänna regler skatteritt.

Kanslideputerade gavs rätt att, jämte kamrarnas talmän, besluta om

illägg och avdrag på arvode och traktamente som svarar mot förändringar

i löner och traktamenten till befattningshavare i statens tjänst.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1966. 5 samt 2 avd. Nr 42

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Konstitutionsutskottets betänkande nr 42 år 1966

År 1962 höjdes grundarvodet till 26 000 kronor och (grund-) traktamentet

till motsvarande traktamentsklass A eller 705 kr/mån.

Närmare om 1949 och 1951 års reformer

Den »tekniska» ändringen år 1949 sammanhängde med reformerna samma

år beträffande riksdagens arbetsformer och utgjorde endast ett provisorium

i avvaktan på en mera ingripande revision av ersättningsreglerna,

vilken sedermera skedde år 1951. Ändringarna dessa båda år bör därför ses

i ett sammanhang. De föregicks av överväganden av icke mindre än tre

offentliga utredningar.

1943 års utredning rörande riksdagens arbetsformer (SOU 1944: 8) föreslog

en kombination av fasta och rörliga arvoden. Till varje ledamot skulle

utgå ett årsarvode på 4 200 kronor, utbetalat med 350 kr/mån, vilket skulle

»fylla den dubbla funktionen att dels bereda riksdagsmännen skälig, under

året jämnt fördelad ersättning för de med riksdagsmannauppdraget förenade

omkostnaderna och arbetet och dels utgöra ett slags beredskapsarvode»

i händelse riksdagen behövde inkallas efter förpuppning eller till urtima

möte. Därutöver skulle utgå dagarvode med 5 kronor för »stockholmare» och

15 kronor för övriga.

1946 års utredning rörande riksdagens arbetsformer (SOU 1947: 79) förordade

helt fasta arvoden. Vid beräkningen av dessas storlek utgick utredningen

från att de skulle »ge riksdagsledamöterna skälig ersättning för i

samband med riksdagsuppdraget förlorad inkomst samt ersättning för de

under själva sessionen med uppdraget förenade extrautgifterna». I arvodet

skulle »med andra ord vara inräknade både ett fast årsarvode och dagtraktamente

för de sex till sju månader» som förutsattes bli normal riksdagslängd.

Utredningen förordade en arvodesberäkning på grundval av ett

»årsarvode» på 7 200 kronor, ett »dagtraktamente» på 10 kronor för »stockholmare

och 25 kronor för övriga, samt sju månader som normal riksdagstid,

vilket efter lämplig avrundning skulle ge totalt 9 000 kronor för »stockholmare»

och 12 000 kronor till övriga. Vid beskattningen föreslogs »stockholmare»

få göra avdrag med 20 %, Övriga med 50 %. Vid framräkningen

av dessa procenttal hade utredningen som skattefria belopp upptagit, förutom

ett här ovidkommande bidrag till självpensionering, hela »traktamentsdelen»

för »icke-stockholmare» men endast »omkring 1 000 kronor som kan

beräknas motsvara med riksdagsuppdraget direkt förbundna utgifter» f"

»stockholmare».

1947 års riksdagsarvodessakkunniga (stencil 1947) behandlade väsentligen

beskattning av riksdagsersättning, särskilt avgränsningen av kategorien

»icke-stockholmare», men hade även ålagts att överväga uppdelning av ersättningen

pa en för alla ledamöter lika arvodesdel och en differentierad och

skattefri traktamentsdel. De fann att en sådan uppdelning förutsatte en om
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets betänkande nr 42 år 1966 5

prövning av ersättningens storlek som de ej ägde ingå på. De uttalade sig

emellertid till förmån för ett sådant nytt system. Traktamente borde i

första hand utgå till »icke-stockholmare», men det borde övervägas att ge

»stockholmare» ett visst lägre belopp. »Riksdagsmannauppdraget fullgöres

nämligen under sådana förhållanden», framhöll de sakkunniga, »att detsamma

även för dem som är bosatta i Stockholm regelmässigt medför vissa

merutgifter, för vilka rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen föreligger». Skäl

kunde anföras för alt även dessa merutgifter blev föremål för eu schablonmässig

uppskattning. Tre alternativa arvodeskonstruktioner angavs. Av ett

till betänkandet fogat särskilt yttrande framgår, att det alternativ som

främst övervägts innebar ett fast arvode med 600 kr/inan samt traktamente

med 150 kr/mån till »stockholmare» och 600 kr/mån till övriga.

Vid 1949 års riksdag (prop 133, KU 23) genomfördes som nämnts endast

en teknisk omläggning till årsarvoden utan beloppsmässiga förändringar.

Departementschefen, vars mening delades av utskottet, framhöll att en höjning

av arvodena i och för sig var motiverad men borde ansta med hänsyn

till det på arbetsmarknaden gällande allmänna lönestoppet. Sedan detta

hävts, bragtes frågan till lösning vid 1951 års riksdag (prop 132, KU 24) i

huvudsaklig överensstämmelse med det förslag som framlagts av 1946 års

utredning. Departementschefen uttalade, att de av utredningen föreslagna

beloppen var väl avvägda men att viss kompensation borde ges för levnadskostnadsfördyringen

efter år 1947. Detta syntes lämpligen kunna ske genom

ökning av den skattefria delen. Avdragsrätten föreslogs höjd till hälften för

»stockholmare» och till 2/3 för övriga. På utskottets förslag fastställde riksdagen

avdragsrätten för »stockholmare» till 1/3 men följde i övrigt propositionen.

Närmare om 1954 och 1957 års reformer

Vid 1954 års riksdag tog konstitutionsutskottet (KU 5) initiativ till en

omläggning av riksdagsersättningen till ett sadant system som övervägts av

1947 års sakkunniga, dvs. uppdelning på ett för alla ledamöter lika stort

grundarvode och cn differentierad och skattefri ersättningsdel. Till skillnad

mot de sakkunniga valde utskottet emellertid inte »dagtraktamente» utan

en fast årlig »kostnadsersättning». I motiveringen anförde utskottet:

Såsom utskottet uttalade i sitt utlåtande nr 24 till 1951 års riksdag kan,

vid valet mellan olika tänkbara metoder att sammansätta ersättningen av

ett skattepliktigt arvodesbelopp och en fixerad, vid taxering avdragsgill omkostnadsersättning,

principiellt företräde icke givas åt någon viss metod. En

nackdel med den hittills tillämpade metoden är emellertid att den icke låter

i själva arvodesstadgan — som är den grundläggande författningen i sammanhanget

— komma till synes, vad av arvodet som utgör ersättning för de

med uppdraget förenade kostnaderna och vad som utgör gottgörelse av annat

slag. Sistnämnda gottgörelse — som här må kallas grundarvodet — har

också kommit att åtminstone skenbart uppgå till olika belopp för å ena si
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Konstitutionsutskottets betänkande nr 42 år 1966

dan riksdagsledamöter bosatta i Stockholm med omgivningar och å andra

sidan övriga riksdagsledamöter. Enligt utskottets uppfattning skulle bestämmelserna

vinna i klarhet, om av stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets

fullgörande direkt framginge, att viss del av ersättningen

— lika för alla riksdagsmän — utgjorde beskattningsbart grundarvode och

att återstoden utgjorde icke skattepliktig ersättning för de med uppdraget

förenade kostnaderna.

Om kostnadsersättningens storlek anförde utskottet, att de dåvarande

skattefria beloppen »avvägts icke blott med hänsyn till riksdagsledamöternas

direkta kostnader vid riksdagen under sessionerna utan även med hänsyn

till de utgifter av mångahanda slag, som riksdagsledamöterna också

mellan sessionerna ha att vidkännas i egenskap av ortens folkrepresentanter».

Utskottet ifrågasatte ingen ändring i dessa belopp, varför kostnadsersättningen

fastställdes till 3 000 kronor för »stockholmare» och 8 000 kronor

för övriga. Grundarvodet bestämdes på anförda skäl till 9 000 kronor.

Vid 1957 års riksdag upptog konstitutionsutskottet ånyo ersättningsfrågorna

till behandling (KU 18). Utskottet fann det önskvärt, att en förutsättningslös

utredning verkställdes i ämnet, och anförde om uppgifterna för

denna utredning bl. a. följande:

Bland frågor, som kommittén bör upptaga till behandling, må först nämnas

spörsmålet, huru ersättningen till riksdagsmän bör avvägas med hänsyn

såväl till riksdagsarbetets speciella natur som till önskvärdheten av att personer

av ekonomiska skäl icke komma att anse sig förhindrade mottaga

riksdagsmannauppdrag. Detta uppdrag medför sålunda ofta för sin innehavare,

att hans ordinarie inkomst helt eller delvis bortfaller. En undersökning

av inkomstbortfallets storlek och verkan bör därför komma till stånd. Vida”

re finner utskottet erforderligt att till prövning upptages spörsmålet om den

lämpliga avvägningen mellan riksdagsmännens grundarvode och deras kostnadsersättning,

den senare skattefri. Avvägningen mellan de två olika belopp,

varmed nämnda ersättning för närvarande utgår, torde likaledes böra

omprövas.

I avbidan på resultatet av den föreslagna utredningen inskränkte sig utskottet

till att omedelbart föreslå endast en »av föidiållandena motiverad»

höjning av grundarvodet till 12 000 kronor.

Närmare om 1959 års reform

I anledning av nyssnämnda utskottsmemorial tillsattes 1957 års riksdagsarvodesutredning.

Dennas förslag följdes i huvudsak i de delar som är av

betydelse i detta sammanhang.

I sitt utlåtande i ämnet vid 1959 års riksdag (KU 18) uttalade konstitutionsutskottet

till en början följande om arvodet:

Riksdagen är numera regelmässigt årligen samlad till två sessioner om

sammanlagt cirka 200 dagar. Under den tid session pågår är riksdagsledamöterna

i allmänhet sysselsatta med sammanträden i riksdagen under fyra

dagar i veckan, dock att alla vardagar ofta tages i bruk under slutet av ses
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Konstitutionsutskottets betänkande nr ''i2 år Wt><>

sionernu. Men den tid, som åtgår till sammanträden, är icke avgörande for

bedömningen av riksdagsledamotens arbetsbörda. Ett betydande arbete

måste ledamoten ägna åt att sälta sig in i de olika frågorna genom att taga

del av riksdagstryck och annat material. Den kontakt med hembygden och

det intresse för dess problem, som är naturligt för en riksdagsman, tar också

tid i anspråk. Riksdagsarbetet är vidare till sin art sådant, att det splittrar

annan verksamhet. Även mellan sessionerna är det därför understundom

svårt för riksdagsmän att utöva yrkesverksamhet. Den utredning de sakkunniga

företagit styrker också, att icke så få riksdagsmän varit tvungna

lämna sitt yrke och nästan helt blivit ekonomiskt beroende av sitt riksdagsmannauppdrag.

Detta gör att riksdagsmannaarvodet bör sättas till ett sådant

belopp, att det ger en med hänsyn till uppdragets natur rimlig bärgning for

den som saknar andra inkomster. Ingen bör av ekonomiska skal behova avstå

från att bliva riksdagsman. Riksdagsmannaskapets karaktär av förtroendeuppdrag

medför dock, att arvodet icke bör sättas så högt att det ter sig

direkt ekonomiskt lockande. Utifrån dessa utgångspunkter anser utskottet

det av de sakkunniga föreslagna arvodesbeloppet, 24 000 kronor för år, som

skäligt. Detta är även, som de sakkunnigas utredning visar, internationellt

sett jämförelsevis lågt.

Beträffande den »automatik» som infördes genom möjligheten att utan

stadgeändring höja eller sänka ersättningen i förhållande till ändiingar i den

allmänna lönenivån anförde utskottet:

Mot bakgrund av vad ovan sagts om att arvodet bör motsvara en med hänsyn

till uppdragets karaktär rimlig inkomst är det naturligt, att forändringar

i den allmänna lönenivån bör få återverkningar även på riksdagsmannaarvodet.

Att vid varje förändring i denna göra lagändringar ter sig

onödigt omständligt. Med hänsyn till riksdagsmannauppdragets natur ar det

emellertid mindre lämpligt att genom någon form av automatik anknyta

arvodet till en viss grupp löntagare. I första hand bör dock jämförelse göras

med statstjänstemän i motsvarande inkomstläge. Utskottet förordar därför,

att kanslideputerade tillika med kamrarnas talmän gives befogenhet att besluta

om det tillägg eller avdrag å arvodet, som betingas av förskjutningar

i det allmänna löneläget.

Utskottet uttalade om arvodet avslutningsvis, att förslaget givetvis byggde

på de förutsättningar som då var för handen. Skulle en framtida revision

av riksdagens organisation eller arbetsformer medföra väsentliga förändringar,

borde arvodets storlek omprövas.

Om den dåvarande kostnadsersättningen uttalade utskottet, att den var

»avsedd att motsvara, för riksdagsmän utanför stockholmsregionen, levnadsfördyringen

(traktamente) samt dessutom, för alla riksdagsmän de kostnader,

som de därutöver har för sitt uppdrag». I anslutning till de sakkunniga

ansåg utskottet, att »för bestridande av sistnämnda omkostnader, som

kunde vara av varierande slag», inte borde utgå särskild ersättning. Vid sidan

av arvode borde sålunda endast utgå traktamente som ersättning för

fördyrade levnadsomkostnader. Om dettas storlek anförde utskottet, att det

ungefärligen borde motsvara vad som tillkommer statstjänstemän. Att utforma

reglerna i direkt anknytning till vad som gäller för dessa kunde dock,

opaginerad Kontrollera mot PDF

8 Konstitutionsutskottets betänkande nr 42 år 1966

som förut framhållits om arvodet, inte komma i fråga med hänsyn till riksdagsmannauppdragets

speciella karaktär.

Närmare om 1962 års reform

Till motiv för den höjning av grundarvodet, som enligt vad ovan sagts genomfördes

år 1962, anförde konstitutionsutskottet (KU 20) följande:

Förutom efter den 1 januari 1959 inträffade procenthöjningar av allmän

natur, av vilka även riksdagsmnänen fått del genom ovannämnda höjningar

av det år 1959 bestämda arvodet, har efter nämnda tidpunkt väsentliga höjningar

av lönenivån beslutats för vissa grupper av statstjänstemän. Av sådana

höjningar må nämnas att år 1962 på löneplan A inrättats en ny lönegrad

med nr 27, till vilken huvuddelen av befattningshavarna i A 26 flyttats.

Uppflyttningen ger i dyrort V en lönehöjning med 165 kronor i månaden.

På chefslöneplanen har samtliga löner från och med den 1 juli 1962

höjts med 5,3 procent (= en lönegrad). Denna uppflyttning innebär för

exempelvis befattningshavare i B 1 en höjning med 201 kronor i månaden.

Med hänsyn till den princip som kommit till uttryck i utskotttets ovannämnda

av riksdagen godkända utlåtande nr 18/1959 att förändringar i den

allmänna lönenivån bör få återverkningar även på riksdagsmannaarvodet

och att jämförelse bör göras med statstjänstemän i motsvarande inkomstläge

samt med hänsynstagande till omfattningen av ovannämnda särskilda

lönehöjningar, finner utskottet att arvodets grundbelopp bör höi as med

2 000 kronor, d. v. s. till 26 000 kronor.

I ett senare sammanhang uttalade utskottet (s. 7), att årsarvodet, om den

föreslagna höjningen genomfördes, skulle komma att utgöra »omkring

två tredjedelar av årslönen för en statlig befattningshavare med lön enligt

B 1 (löneklass 1 å löneplan B)».

Beträffande traktamentet antecknade utskottet, att detta utgick med lägre

belopp än som gällde för statstjänstemän i traktamentsklass A. För en höjning

till denna nivå talade såväl i principiella hänsyn som rättviseskäl. För

riksdagsmännen finns, framhöll utskottet, åtskilliga fördyrande moment

som alltmer accentuerats under de senaste åren, såsom att hyrorna för möblerade

rum i Stockholm torde vara åtskilligt högre än vad som är vanligt på

andra orter i landet och att måltiderna i regel måste intagas på restaurang.

Utskottet förklarade sig vara väl medvetet om att det föreslagna traktamentsbeloppet

inte minst med hänsyn till nämnda fördyrande moment i

många fall inte skulle täcka hela levnadskostnadsfördyringen. I avvaktan

på resultatet av författningsutredningens arbete i vad det avsåg riksdagens

arbetsformer ansag sig utskottet emellertid icke kunna föreslå någon mera

genomgripande reform av bestämmelserna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets betänkande nr \2 år 1966

9

Motionerna in. in.

[ motionerna 1:252 och 11:323 erinras inledningsvis om att de normer,

som ligger till grund för ersättningen till riksdagens ledamöter, fastlädes år

1959. Enligt motionärernas mening föreligger idag starka skäl för att underkasta

ersättningsreglerna en allmän översyn och revision. Till närmare utveckling

anförs följande:

Vad först beträffar riksdagsmännens arvoden vill vi till en början fästa

uppmärksamheten på förändringarna i den allmänna lönenivån. Ersättningsreglernas

konstruktion är sådan, att riksdagsmännen kan utan författningsändring

erhålla sådana tillägg »som svarar mot förändringar i löner till befattningshavare

i statens tjänst». Arvodena följer därigenom med de årliga

generella löneökningarna. Däremot kan B-listeförhandlingar inte beaktas

utan författningsändring. En sådan genomfördes 1962 för att hålla arvodena

kvar på den nivå som 1959 års beslut innebar. Efter de B-listeförändi ingar

som skedde vid halvårsskiftet 1965 måste en ny författningsändring ske, om

de förut tillämpade principerna skall följas. Arvodets grundbelopp måste

böjas med 3 500 kronor, vilket i princip borde ske retroaktivt från den 1 juli

1965. ...... , ,, .

Vidare måste man i detta sammanhang beakta de förändringar som skett i

riksdagsarbetet under de gångna åren. Utvecklingen har ingående belysts

i det betänkande som avlämnades av riksdagens organisationsutredning i

november 1965. Utredningen räknade med en arbetsökning på minst 50 procent

sedan 1949 och påvisade att de kraftigaste stegringarna av arbetsvolvmen

skett under 1960-talet. Det är uppenbart att denna utveckling medför

att allt större krav ställs på riksdagsmännen. Det synes då ofrånkomligt

att överväga konsekvenserna med avseende på ersättningen för riksdagsuppdragets

fullgörande.

Slutligen vill vi även peka på utvecklingen på den kommunala sidan. Alltfler

förtroendemän engageras på heltid i kommunerna. Detta får på två

sätt återverkningar i riksdagen. Dels blir det svårare för riksdagsmännen

att behålla kommunala uppdrag. Dels är de kommunala heltidsuppdragen

väsentligt mera ekonomiskt lönande än ett riksdagsuppdrag.. Båda dessa

omständigheter måste påverka rekryteringen till riksdagen på ett ogynnsamt

sätt, något som redan blivit märkbart, och talar därför för att riksdagsmännens

arvoden blir föremål för omprövning.

Vad «äller riksdagsmännens traktamenten vill vi erinra om att konstitutionsutskottet

1962 (uti. nr 20) förklarade sig medvetet om att desamma

ofta inte täcker de verkliga kostnaderna. En mera genomgripande revision

av traktamentsreglerna kunde emellertid enligt utskottet inte då ske med

hänsvn till författningsutredningens arbete. Det står klart, att traktamentena‘i

dag inte är tillräckliga och att särskilt bostadskostnaderna bereder

bekymmer. Enligt vår mening är det ett rimligt krav, att riksdagsmännen

skall få full kostnadstäckning och att de också skall kunna utan kostnad

hålla sig med bostad av god standard på riksdagsorten året om.

Beträffande de olika omständigheter, som sålunda åberopas i motionerna,

må här utan närmare sakredogörelse lämnas följande kortfattade hänvisningar.

Det betänkande av riksdagens organisationsutredning, som åsyftas

opaginerad Kontrollera mot PDF

10 Konstitutionsutskottets betänkande nr 42 år 1966

i motionerna, är fogat till konstitutionsutskottets betänkande 1965:47. Utredningens

sammanfattande redovisning och slutsatser rörande arbetsutvecklingen

i riksdagen under senare år återfinns på s. 29—31 och 35. Om heltidsengagerade

kommunala förtroendemän lämnas utförliga uppgifter beträffande

landstingen i Årsbok för Sveriges landsting 1966, s. 20 ff, beträffande

städerna i Svenska Stadsförbundets Tidskrift 1966, häfte 2, s. 54 ff,

och beträffande köpingarna och landskommunerna i Kommunernas tidskrift

1966, häfte 4, s. 234 ff.

I motionen II: 37 har avtryckts en vid 1952 års riksdag väckt motion

(II: 17). Med påpekande att berörda spörsmål ännu inte lösts återupptar

motionären det förslag som framfördes i nämnda motion. Detta åsyftade inrättande

av en remissinstans i frågor om ersättning åt riksdagens ledamöter.

I motiveringen anfördes bl. a.:

Som remissinstans kunde tänkas ett för tillfället sammankallat, utomordentligt

kollegium, bestående exempelvis av en ledamot av regeringsrätten,

presidenten i kammarrätten, generaldirektörerna för statskontoret

och riksräkenskapsverket, två eller tre landshövdingar samt ordförandena i

Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation och Arbetsgivareföreningen

eller motsvarande. Minst två av kollegiets ledamöter borde själva

tidigare ha varit ledamöter av riksdagen.

I sitt utlåtande över motionen anförde konstitutionsutskottet (nr 4) väsentligen

följande:

Avgörande erinringar kunna enligt konstitutionsutskottets mening riktas

mot förslaget.

Flertalet av de föreslagna ledamöterna i nämnden skulle i sin ställning

av chefer för ämbetsverk med särskild sakkunskap i lönefrågor eller ordförande

i nämnda arbetsmarknadsorganisationer komma att vara självskrivna.

Åtminstone de ledamöters deltagande, vilka icke skulle vara statsanställda,

måste emellertid bliva helt beroende av frivilligt åtagande. Beträffande

det regeringsråd och de landshövdingar, som skulle ingå i nämnden,

synas motionärerna förutsätta, att de skulle särskilt utväljas för detta

uppdrag; frågan av vem och efter vilka grunder detta skulle ske utgör ett

svårlöst spörsmål, till vars lösande något uppslag icke gives i motionerna.

De ledamöter av nämnden, som skulle vara statstjänstemän, skulle på

grund av denna sin egenskap komma i en mycket ömtålig ställning som

rådgivare i förevarande frågor åt riksdagen; det bleve för dem eu synnerligen

grannlaga uppgift att självständigt och kritiskt pröva de förslag, som

underställdes dem, och de bleve lätt utsatta för risken, att deras ständpunktstagande

bedömdes och kritiserades såsom påverkat av obehöriga hänsyn.

Detta förhållande understrykes därav, att det näppeligen skulle kunna

komma i fråga att av motionsvis väckta förslag till nämnden hänskjuta

andra än sådana som vederbörande utskott funnit förtjäna övervägande;

därmed skulle emellertid ett preliminärt ställningstagande i positiv riktning

av utskottet komma att föregå nämndens behandling av spörsmålet.

Rörande samtliga de ledamöter, vilka skulle såsom självskrivna ingå i

nämnden, kunde vidare komma att föreligga det förhållandet, att de i egenskap

av riksdagsmän eller pensionsberättigade förutvarande riksdagsmän

själva ekonomiskt berördes av de ifrågasatta avgörandena. Sistnämnda för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskoltets betänkande nr i 2 år 1966

It

hållande, som torde bliva ofrånkomligt även av det skälet, att erfarenhet

av riksdagsarhete skulle vara företrädd i nämnden, synes emellertid

vara helt oförenligt med förslagets syfte.

De svårigheter, som sålunda skulle möta varje försök att tillskapa eu

nämnd de de i motionen avsedda kvalifikationerna och där åsyftad auktoritet,

äro så stora, att förslaget måste betecknas såsom praktiskt ogenomförbart.

Principiellt kan mot förslaget anföras att riksdagen i sin egenskap av

anslagsbeviljande statsmakt självfallet ej kan avbörda sig sin rätt och plikt

att besluta beträffande storleken av den ersättning, som skall utgå för riksdagsmannauppdragets

fullgörande, och därmed sammanhängande frågor.

Det är ofrånkomligt att riksdagens ledamöter därvid på ett sätt, som har

få motsvarigheter inom det offentliga livet i övrigt, själva måste med avgörande

verkan värdesätta de uppoffringar, som fullgörandet av det åt

dem lämnade medborgerliga förtroendeuppdraget innebär. Det ligger då

enligt utskottets mening vikt uppå att intet tillätes undanskymma riksdagens

ansvarighet för de beslut, som den fattar i dessa frågor. Inrättandet

av en häri rådgivande instans skulle emellertid vara ägnat att i icke oväsentlig

grad fördunkla denna ansvarighet.

Utskottet avstyrkte sålunda motionen vilken avslogs av kamrarna.

Frågan om sjukavdrag

De nuvarande reglerna om sjukavdrag tillkom år 1962 (KU 20). Dessförinnan

gällde vid frånvaro på grund av sjukdom följande. Under de första

30 dagarna utgick oförändrat såväl arvode som traktamente. För tiden 31—

90 dagar gjordes avdrag med 1/4 av arvodet och 1/2 av traktamentet. Därefter

upphörde traktamentet helt, medan arvodet fortsatte att utgå med 3/4

tills frånvaron varat ett år, då även arvodet upphörde.

Ändringarna nämnda år skedde mot bakgrunden av att riksdagsarvodet

efter tillkomsten av lagen om allmän försäkring skulle grunda rätt till tillläggssjukpenning.

Utskottet anförde:

De nya reglerna angående tilläggssjukpenningen måste helt naturligt få

återverkningar i fråga om konstruktionen av reglerna gällande avdrag å

arvodet och storleken av dessa avdrag. Härvid måste beaktas, att sjukpenningen

är skattefri och, med hänsyn till marginalskatten å inkomster motsvarande

arvodesbeloppet, i allmänhet utgör en förmån motsvarande det

dubbla beloppet i skattepliktig inkomst. Avdraget bör emellertid enligt utskottets

mening överstiga sjukpenningens dubbla belopp. I fråga om avdragets

storlek har utskottet härvidlag, efter övervägande av olika alternativ,

stannat för att föreslå avdraget vid sjukdom till två tredjedelar av helt

arvode. Avdrag skall göras för all den tid, varunder sjukpenning utgår och

eljest, om sjukpenning ej utgått dessförinnan, från och med sextonde frånvarodagen.

Om traktamentet anförde utskottet i korthet, att begynnelsedagen för avdrag

borde bli densamma som beträffande arvodet, men att några ändringar

i övrigt inte borde göras.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets betänkande nr 42 år 1966

Genom ändring i lagen om allmän försäkring under vårsessionen av innevarande

års riksdag höjdes den högsta tilläggssjukpenningen från 28 till

52 kronor. Detta belopp skall utgå då årsinkomsten av förvärvsarbete uppgår

till minst 39 000 kronor.

Utskottet

Motionerna I: 252 och II: 323 åsyftar en höjning av riksdagsledamöternas

arvoden och traktamenten. Beträffande arvodena åberopar motionärerna

tre omständigheter, nämligen dels de lönegradsuppflyttningar som skett

för statstjänstemännen efter 1962 och som inte medfört någon höjning av

riksdagsarvodet, dels den ökning av riksdagens arbetsbörda som inträffat

under senare år och dels utvecklingen på den kommunala sidan mot allt

fler heltidsengagerade förtroendemän vilken är av betydelse för riksdagen

bl. a. genom dess inverkan på rekryteringen. Beträffande traktamentena

erinrar motionärerna om utskottets uttalande 1962, att de kunde förutses

ofta inte täcka de verkliga kostnaderna. De anför att utvecklingen alltmer

understrukit riktigheten i detta uttalande.

Utskottet kan i princip ansluta sig till de synpunkter som sålunda utvecklats

i motionerna. Goda skäl synes tala för en allmän omprövning av

ersättningen till riksdagens ledamöter. I motsatt riktning talar emellertid

att riksdagen och dess arbete är föremål för reformsträvanden, dels genom

den nyligen tillsatta grundlagberedningen och dels genom den sedan början

av förra året arbetande riksdagens organisationsutredning. Utskottet är

med hänsyn till detta reformarbete inte berett att nu föreslå några mera

djupgående ändringar i ersättningsreglerna. Att vissa förbättringar bör genomföras

redan nu synes emellertid klart.

Vad först beträffar arvodet finner utskottet uppenbart, att en sådan höjning

bör ske som motsvarar de sedan 1962 genomförda lönegradsförändringarna

för sådana statstjänstemän, som beaktades vid arvodesjusteringen

nämnda år. Enligt ställningstagandena 1959 och 1962 bör arvodet nu

motsvara ungefär två tredjedelar av lönen i löneklass C 1. Detta förutsätter,

med utgångspunkt från nu tillämpat basår, en höjning av arvodets

grundbelopp från 26 000 till 31 000 kronor. En sådan ändring innebär alltså

endast att man fasthåller vid en förut tillämpad princip och tillser att arvodet

inte undergår en sänkning relativt sett. Någon ytterligare höjning

med hänsyn till utvecklingen i riksdagsarbetet eller på den kommunala

sidan kan utskottet däremot inte nu tillstyrka av nyss angivna skäl.

Som en konsekvens av den föreslagna arvodeshöj ningen bör även det särskilda

tillägget till talmännen höjas. Nuvarande grundbelopp på 1 000 kr/

mån bör ändras till 1 200 kr/mån.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets betänkande nr 42 år 1966

13

Vid sin prövning av arvodesfrågan har utskottet funnit, att det är eu

mindre rationell ordning att ändring i ersätlningsstadgan skall behöva vidtagas

för att bibehålla arvodet på dess relativa nivå på sätt som blivit nödvändigt

både 1962 och nu. Befogenheten att besluta om arvodesändringar

enligt 1 § 2 inom. har emellertid av kanslideputerade — vilka från den 1 juli

1966 på denna punkt ersatts av styrelsen för riksdagens förvaltningskontor

— ansetts omfatta endast generella lönetillägg men inte löneplans- och

Iönegradsrevisioner och andra ändringar som inte är av generell natur

men avser befattningshavare som beaktats vid riksdagsarvodets fastställande.

Till denna tolkning, vilken inte synes nödvändiggjord av bestämmelsens

avfattning, torde ha bidragit att ett klart uttalande saknats om hur arvodet

beräknats. Grunden för utskottets nu framlagda förslag har framgått av

vad som anförts i det föregående. Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor

har också meddelat, att den finner sig kunna utan ändring av det

berörda stadgandets lydelse tillämpa detsamma även med avseende på sådana

förändringar i statstjänstemannalönerna som nyss nämnts. Med hänsyn

härtill har utskottet funnit sig kunna avstå från att föreslå någon

stadgeändring i detta syfte.

Traktamentet utgår för närvarande med belopp motsvarande traktamentsklass

A för statstjänstemän. Utskottet är medvetet om att ersättningen

ofta inte täcker de verkliga kostnaderna, särskilt inte för de ledamöter

som hyr bostad i Stockholm året runt. Trots detta och oaktat en jämförelse

med statstjänstemännen ingalunda är oomtvistligt riktig, bär

utskottet funnit sig inte kunna tillstyrka att den gällande principen överges.

Även denna fråga torde få övervägas i senare sammanhang. Utskottet

föreslår sålunda ingen ändring i traktamentena.

Det framstår emellertid som otillfredsställande att riksdagens ledamöter

i allmänhet inte får full gottgörelse för de med uppdraget förenade kostnaderna

utan måste täcka vissa sådana ur arvodet. Särskilt måste i detta sammanhang

beaktas den ökning av bostadskostnaderna, som betingats av att

ledamöterna i större utsträckning än tidigare måste ha bostad i Stockholm

året runt. Då utskottet på anförda skäl inte funnit sig kunna förorda att

ledamöterna kompenseras på annat sätt, har utskottet i stället övervägt

möjligheten att återinföra en särskild kostnadsersättning för alla ledamöter,

avseende vissa kostnader som inte avses med traktamentet.

Som framgått av redogörelsen för ersättningsreglernas utveckling har tre

i princip skilda faktorer beaktats: dels själva arbetet och det därav orsakade

inkomstbortfallet, dels de fördyrade levnadskostnaderna för ledamöter

bosatta utanför riksdagsorten, dels andra omkostnader som riksdagsuppdraget

medför oberoende av ledamöternas bosättning. För de sistnämnda

avsåg 1943, 1946 och 1947 års sakkunniga att särskild ersättning skulle utgå

under sessionstid; samtliga tänkte sig ett skattefritt belopp på drygt

1 000 kronor. År 1951 infördes i stället generell avdragsrätt vid beskattning
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets betänkande nr 42 år 1966

en med 3 000 kronor, vilken 1954 ersattes med en särskild kostnadsersättning

av samma storlek. Skillnaden i belopp berodde på att olika kostnader

avsågs. Som utskottet uttalade 1954 hade det högre beloppet avvägts med

hänsyn till inte bara ledamöternas direkta kostnader under sessionerna

utan även de utgifter av mångahanda slag som de också mellan sessionerna

får vidkännas som ortens folkrepresentanter. De sakkunniga däremot avsåg

endast de direkta utläggen under sessionerna. Enligt 1959 års beslut

skulle emellertid samtliga kostnader av ifrågavarande typ täckas ur arvodet.

Till följd härav kan detta inte direkt jämföras med den lön som tillkommer

t. ex. en statstjänsteman. Utskottet har funnit det riktigt att ett

visst belopp återinförs för det ändamål som här åsyftas. Detta belopp, som

alltså bör utgå till samtliga ledamöter, bör emellertid inte, som fallet var

före 1959, vara a priori undantaget från beskattning. I stället bör ledamöterna

enligt 32 § 3 mom. kommunalskattelagen äska avdrag för de särskilda

kostnader som kan visas. Vid övervägande av de olika belopp som

i skilda sammanhang föreslagits eller utgått för ifrågavarande ändamål

samt penningvärdets förändringar har utskottet stannat för att förorda

ett årsbelopp av 3 600 kronor. Detta bör liksom tidigare betecknas kostnadsersättning

samt utbetalas med en tolftedel varje kalendermånad.

Utskottet har vidare upptagit sjukavdragsregeln i stadgans 2 § till omprövning

med hänsyn till den beslutade höjningen av tilläggssjukpenningens

högsta belopp. Om den 1962 antagna principen skall följas, bör

sjukavdraget höjas till 90 %. Utskottet föreslår att en sådan ändring genomförs.

Utskottet har även funnit skäligt att föreslå den mindre ändringen i 2 §

att avdrag på traktamente inte skall verkställas förrän efter 15 frånvarodagar.

För närvarande gäller att även sådant avdrag skall göras så snart sjukpenning

uppbäres, vilket tidigare inneburit från fjärde frånvarodagen men

efter nästa årsskifte, då karensdagarna slopats, skulle innebära redan från

första frånvarodagen. Något bärande skäl för att ha en mera ogynnsam regel

för fall av sjukdom än som gäller vid annan frånvaro synes inte föreligga
Den

föreslagna arvodesändringen torde böra genomföras retroaktivt från

sistlidna årsskifte med hänsyn till att den till största del är motiverad av

förändringar som för statstjänstemännens vidkommande genomfördes redan

vid halvårsskiftet 1965. Även den föreslagna kostnadsersättningen synes

böra utgå från samma tidpunkt. Ändringarna i 2 § bör däremot tillämpas

från den 1 januari 1967, dvs. samma dag då ändringarna i lagen om allmän

försäkring träder i kraft.

Några andra ändringar i ersättningsstadgan än de nämnda har utskottet

inte funnit anledning att nu föreslå. Detta betyder emellertid inte att stadgans

bestämmelser i övrigt är i allo tillfredsställande enligt utskottets uppfattning.

I det föregående har vissa brister påpekats, och även på flera and
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets betänkande nr 42 är 1966 15

ra punkter föreligger anledning till närmare överväganden. Utskottet vill

särskilt anteckna två frågor av större räckvidd som diskuterats i samband

med behandlingen av förevarande ärende men i vilka utskottet inte funnit

sig kunna nu framlägga några förslag. Den ena gäller den nuvarande konstruktionen

med grundbelopp och tillägg, där utskottet ifrågasatt om inte

en »nollställning» borde ske genom att arvodets åsyftade bruttobelopp 196(1

direkt utsätts i lagtexten; utskottet har emellertid ansett att en sådan ändring

bör föregås av mera ingående överväganden, vilka lämpligen kan göras

av riksdagens förvaltningskontor. Den andra frågan avser sjukförmånerna,

där det synes kunna ifrågasättas om inte en reglering efter samma

principer som gäller för statstjänstemännen, dvs. med sjuklön och arbetsgivarinträde,

borde införas. Även regeln om pensionsavdrag från arvode i

1 § 3 mom. samt grupplivförsäkringen kan förtjäna att överses. Enligt utskottets

mening kan det också helt allmänt sägas, att ersättningsstadgans

tekniska konstruktion är förtjänt att ses över i ett sammanhang. I och med

att riksdagen med tillkomsten av dess förvaltningskontor får bättre administrativa

möjligheter, inte minst på det tekniska område som här är aktuellt,

synes emellertid konstitutionsutskottet lämpligen kunna avlastas huvuddelen

av utredningsarbetet i ersättningsfrågorna. Detta bör i stället ankomma

på förvaltningskontoret, som också bör ta initiativ till önskvärda

ändringar av teknisk natur.

Beträffande motionen II; 37 får utskottet hänvisa till sitt avstyrkande

utlåtande 1952 över motsvarande förslag. Utlåtandet godkändes av riksdagen.

Anledning till annat ställningstagande synes inte nu föreligga.

Till de framlagda lagförslagen torde utskottet inte behöva foga andra

kommentarer utöver vad ovan anförts än att 1 § första stycket avfattats efter

mönster av stadgandets lydelse före 1959 och att 2 § omarbetats i syfte

att vinna en kortare och enklare avfattning trots den ökning av sakinnehållet

som följer av utskottets förslag.

Under hänvisning till det anförda hemställer utskottet,

I. att motionen 11:37 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd; samt

II. att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 252

och II: 323, för sin del antaga bifogade förslag till lag om

ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets

fullgörande.

Stockholm den 9 november 1966

På konstitutionsutskottets vägnar:

GEORG PETTERSSON

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Konstitutionsutskottets betänkande nr 42 år 1966

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,

Damström, Sveningsson, Erik Olsson, Carl Albert Anderson, Dahlén,

Dahlberg, Tistad och Svenungsson; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, von

Friesen, Henningsson, fru Thunvall, herrar Johansson i Trollhättan, Larsson

i Luttra, Wennerfors, Werbro och Gustafsson i Stenkyrka.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets betänkande nr 42 år 1666

17

Förslag

till

Lag

angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om

ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande

Härigenom förordnas att 1, 2, 4 och 6 §§* stadgan den 21 februari 1941

om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1

1 mom. Riksdagsman åtnjuter--

Ersättning i form av arvode utgår

med 26 000 kronor för år (grundbelopp).

Traktamente utgår -----—

Riksdagsman är — -—------

2 mom. Styrelsen för riksdagens

förvaltningskontor äger besluta sådant

tillägg eller avdrag å arvode

och traktamente, som svarar mot förändringar

i löner och traktamenten

till befattningshavare i statens tjänst.

Arvode enligt 1 mom., till storleken

bestämt i enlighet med vad sålunda

må ha beslutats, benämnes i 3 mom.

samt i 2 och 6 §§ utgående arvode.

3 mom. Uppbär riksdagsman — — -

(Föreslagen lydelse)

§•

--riksdagsmannauppdraget upphör.

Arvode utgår med grundarvode av

31 000 kronor för år och kostnadsersättning

av 3 600 kronor för år.

---av statsrådet.

--i 7 §.

2 mom. Styrelsen för riksdagens

förvaltningskontor äger besluta sådant

tillägg eller avdrag på grundarvode

och traktamente, som svarar

mot förändringar i löner och

traktamenten till befattningshavare

i statens tjänst. Grundarvode med

sådant tillägg eller avdrag benämnes

i 3 mom. samt i 2 och 6 §§ utgående

arvode.

---nämnda arvode.

2 §•

Riksdagsman skall för tid varunder

sjukpenning jämlikt 3 kap. lagen

om allmän försäkring utgår, och

eljest, om han är förhindrad att deltaga

i riksdagsgöromålen, för tid varmed

frånvaron i en följd överstiger

femton dagar, vidkännas avdrag å

utgående arvode med, inberäknat avdrag

jämlikt 1 § 3 mom., två tredjedelar

av helt sådant arvode och å

traktamentet med hälften av vad eljest

skolat under samma tid utgå;

efter nittio dagars frånvaro skall

intet traktamente utgå till honom

Riksdagsman som av annan anledning

än offentligt uppdrag är förhindrad

att deltaga i riksdagsgöromålen

skall efter femton frånvarodagar

i följd vidkännas avdrag på

traktamente med hälften och på utgående

arvode med, inräknat avdrag

jämlikt 1 § 3 mom., två tredjedelar.

Då sjukpenning utgår skall dock avdrag

göras på arvodet med nio tiondelar.

Efter nittio dagars frånvaro

skall traktamente ej utgå och efter

två års frånvaro ej heller arvode.

Senaste lydelse av 1 §, se SFS 1966: 310, samt av 2, 4 och 6 §§, se SFS 1962: 622.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets betänkande nr 42 år 1966

(Nuvarande lydelse)

och efter två års frånvaro ej heller

något arvode. Frånvaro på grund av

offentligt uppdrag skall dock icke

föranleda avdrag.

4

Kamrarnas talmän erhålla under

tid, då riksdagen håller session, tillläggsarvode

med belopp motsvarande

1000 kronor för månad (grundbelopp).

6

Av utgående arvode skall å varje

kalendermånad anses belöpa en tolftedel,

varvid belopp som slutar på

öretal skall jämkas till närmaste

krontal eller, om det slutar på 50

öre, till närmast högre krontal.

Ersättning som--------

(Föreslagen lydelse)

§•

Kamrarnas talmän erhålla under

tid, då riksdagen håller session, förhöjning

av grundarvodet med belopp

motsvarande 1200 kronor för månad.

Av utgående arvode och kostnadsersättning

skall å varje kalendermånad

anses belöpa en tolftedel,

varvid belopp som slutar på öretal

skall jämkas till närmaste krontal

eller, om det slutar på 50 öre, till

närmast högre krontal.

- utbetalas månadsvis.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1967, dock att bestämmelserna

i 1 och 4 §§ skola i sin nya lydelse

äga tillämpning från och med

den 1 januari 1966.

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 66002 6

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1966:327 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om utredning angående häktades ställning och rättssäkerhet. a1 i texten