Utlåtande i anledning av motioner om rätt för kommun att främja eller driva affärsföretag.
1966-02-15 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1966:6, Utlåtande i anledning av motioner om rätt för kommun att främja eller driva affärsföretag.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6 år 1966
1
Nr 6
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motioner
om rätt för kommun att främja eller driva affärsföretag.
I de likalydande motionerna nr 357 i första kammaren av herrar Adolfsson
och Werner och nr 435 i andra kammaren av herr Holmberg m. fl. hemställs,
»att riksdagen i skrivelse till regeringen begär skyndsam utredning i
syfte att göra sådan ändring av kommunallagens 3 § om den kommunala
kompetensen och eventuellt nödvändiga följdändringar, att hinder ej möter
för kommun att främja eller i egen regi driva ekonomiskt vinstgivande
företag».
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen i andra
kammaren.
Gällande rätt och dess förarbeten
Om borgerlig primärkommuns kompetens stadgas i 3 § kommunallagen.
Enligt första stycket äger kommun att själv efter vad i lagen närmare
bestäms vårda sina angelägenheter såvida inte handhavandet därav enligt
gällande författningar tillkommer annan. I ett andra stycke hänvisas beträffande
vissa kommunala angelägenheter till vad som är särskilt stadgat.
Den intetsägande bestämningen »sina angelägenheter» tillkom år 1948
genom ändring i de dåvarande kommunallagarna. De äldre kompetensreglerna
medgav stad och landskommun att vårda »sina gemensamma ordningsoch
hushållningsangelägenheter». Om förarbetena till 19^8 års reform må
följande antecknas.
Förslag till ändrade regler om borgerlig primär kommuns kompetens framlades
år 1947 av kommunallagskommittén (SOU 1947:53). Detta lades till
grund för en proposition till 1948 års riksdag (nr 140), vilken tillstyrktes
av konstitutionsutskottet i avgivet utlåtande (nr 24) och bitölls av riksdagen.
Grundtanken vid reformen var, att allmänintresset och inte som tidigare
gemensamhetsintresset skulle vara avgörande för kommuns kompetens.
EU kommunalt beslut skall för att vara lagenligt tillgodose ett till kommunen
knutet allmänt inlrcsse.
1 förarbetena redovisades särskilda överväganden om vad reformen borde
innebära på olika områden, däribland kommunal affärsverksamhet och
1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 5 saml. 2 and. Nr 6
2 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6 år 1966
understödjande av enskilda företag. I denna del förekom i huvudsak följande.
En redogörelse för dittillsvarande rättstillämpning på området lämnades
av kommunallagskommittén (s. 75 ff), som för egen del uttalade, att rättspraxis
i allmänhet kännetecknats av verklighetsblick och anpassning efter
de med olika tider växlande behoven av samhälleliga insatser. Det borde
emellertid starkt understrykas, att ifrågavarande område är föremål för
oavlåtliga förändringar. Den föreslagna kompetensreformen borde kunna
förväntas i första hand medföra en positiv inställning i praxis till företag
som på ett eller annat sätt anknyter till redan befintlig kommunal verksamhet,
såsom stuveriverksamhet i kommunala hamnar etc. Behovet att
skapa arbetstillfällen åt arbetslösa eller hindra hotande arbetslöshet kunde
vidare motivera igångsättande och drivande av företag utan direkt anknytning
till äldre kommunala verksamhetsgrenar.
Motsvarande synpunkter kunde enligt kommittén läggas på kommunernas
understödjande av den enskilda verksamheten. Förelåg ett allmänt intresse
av kommunalt stöd åt ett enskilt företag, borde kommunen i princip kunna
lämna sådant stöd. Särskilt gällde detta, när ett nedläggande eller inskränkande
av driften skulle föranleda arbetslöshet i kommunen. På många håll
förekom emellertid en subventionering av enskild industri med huvudsakligen
andra syften, såsom att erhålla ökat skatteunderlag eller liknande fördelar.
Härvidlag gjorde kommittén en bestämd skillnad mellan å ena sidan
individuella industrisubventioner och å den andra åtgärder i syfte att allmänt
befrämja näringslivets utveckling. Starka skäl talade mot en fri subventionsrätt
för kommunerna. Kommunala initiativ och åtgärder på detta
område kunde komma i motsättning till de pågående strävandena att åstadkomma
en från rikssynpunkt rationell lokalisering av näringslivet. Åtgärder
i allmänt näringsfrämjande syfte syntes däremot böra falla inom kommuns
kompetensområde. Som exempel anfördes bl. a. anordnande av industriområden
och deras förseende med serviceanordningar samt tillgodoseende
av hantverkets och småindustriens lokalbehov.
Departementschefen förklarade sig i huvudsak ense med kommittén i
här berörda frågor. Den föreslagna reformen skulle enligt hans åsikt åtminstone
inte för det dåvarande innebära någon vidgning av gränserna för
kommunernas kompetens på förevarande område. Liksom kommittén betonade
han emellertid, att en snabb utveckling äger rum och att det därför
just på detta område vore särskilt värdefullt med en elastisk kompetensregel.
Vad departementschefen sålunda anfört föranledde ingen utskottets erinran.
De här aktuella frågorna berördes endast flyktigt i förarbetena till 1953
års kommunallag. I det betänkande, som låg till grund för lagstiftningen
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6 år 1966
3
(SOU 1952: 14), återupptog kommunallagskommittén frågan om individuella
industrisubventioner, denna gång i anslutning till ett av utredningen
angående näringslivets lokalisering år 1951 avgivet betänkande (SOU 1951:
6), i vilket ifrågasatts, om inte kommunala industrisubventionsbeslut borde
göras underställningspliktiga. Kommunallagskommittén, som ogillade denna
form av statskontroll, fann vidare åtgärder i ärendet böra anstå i avvaktan
på ytterligare åtgärder från statsmakternas sida. Kommitténs uttalande
blev inte föremål för något ställningstagande vid kommunallagens
tillkomst år 1953 (prop. nr 210, KU uti. nr 22).
Frågans behandling i riksdagen åren 1958 och 1964
I motioner vid 1958 års B-riksdag förordades en utvidgning av kommuns
kompetens i fråga om drivande av industri- och affärsverksamhet. Motionerna
avstyrktes av konstitutionsutskottet (uti. nr 6) och avslogs av riksdagen.
Utskottets motivering anslöt till de synpunkter som utvecklats i förarbetena
till 1948 års kompetensreform.
Frågorna aktualiserades i två skilda sammanhang vid 1964 års riksdag,
nämligen dels i samband med beslutet om riktlinjer för den statliga lokaliseringspolitiken
och dels genom en motion rörande den kommunala kompetensen.
I propositionen om lokaliseringspolitiken (nr 185) uttalade departementschefen,
att kommunernas roll i detta sammanhang främst borde vara att
sörja för en förutseende planering och för att de samhälleliga investeringar,
som faller inom ramen för den kommunala kompetensen, utbyggs och dimensioneras
på ett sätt som svarar mot servicebehoven. Däremot ställde
han sig avvisande till kommunala subventioner i syfte att påverka enskilda
företags lokalisering och utveckling. I anslutning härtill meddelades att
departementschefen ämnade föreslå Kung], Maj :t att föranstalta om särskild
utredning rörande gränserna för kommunernas kompetens härvidlag.
Bankoutskottet förklarade sig i avgivet utlåtande (nr 48) instämma i propositionens
uttalanden på ifrågavarande punkt.
I en till konstitutionsutskottet hänvisad motion hemställdes vid samma
riksdag om sådan ändring i kommunallagen, varigenom kommun skulle
ges rätt att starta industrier och ingripa på annat sätt med näringspolitiska
åtgärder för att befrämja kommunens ekonomiska utveckling. Motionerna,
som till syftet nära överensstämde med de nu föreliggande, avstyrktes av
utskottet och avslogs av riksdagen. I sitt utlåtande (nr 29) anknöt utskottet
till propositionen om lokaliseringspolitiken. Med hänsyn till den däri förutskickade
utredningen om kommunernas kompetens i näringspolitiska ämnen
saknades enligt utskottets mening anledning att ingå på en saklig prövning
av motionen.
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6 år 1966
Tilläggsdirektiv till kommunalrättskommittén år 1965
Den utredning rörande den kommunala kompetensen, som förutskickades
i 1964 års proposition om lokaliseringspolitiken, har uppdragits åt kommunalrättskommittén
genom tilläggsdirektiv den 5 mars 1965. Dessa innehåller,
såvitt här är av betydelse, följande uttalande av departementschefen:
Precisering av den kommunala kompetensen är särskilt angelägen när
det gäller kommunal drift av rörelse och kommunalt stöd åt enskilda näringsföretag.
Utredningen bör i denna del först pröva frågan om kommuns
befogenhet att anordna och driva semesterbyar, turisthotell, linbanor
och liknande turistanläggningar. I det sammanhanget bör övervägas
om det i något annat hänseende finns anledning att vidga kommuns rätt
att driva rörelse, då det med hänsyn till allmänintresset och kommunens
övriga uppgifter kan bedömas vara ändamålsenligt att verksamheten drivs
i allmän regi. Som exempel kan här nämnas drivande av parkeringshus
med tillhörande service. Sådan verksamhet i uteslutande syfte att erhålla
ekonomisk vinst bör dock alltjämt inte hänföras till de kommunala angelägenheterna.
Vad härefter angår förhållandet till det enskilda näringslivet bör något
kommunalt stöd åt enskilda företag i princip inte vidare komma i fråga.
Som framgår av statsmakternas beslut med anledning av prop. 1964: 185
angående riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m. har det ansetts
vara ett riksintresse och därför väsentligen en statlig uppgift att verka
för den från samhällssynpunkt lämpligaste lokaliseringen av näringslivet.
Utredningen bör med hänsyn härtill söka skapa ett regelsystem, som hindrar
att kommunala subventioner lämnas i syfte att påverka enskilda företags
lokalisering och utvidgning. Däremot bör det liksom hittills vara en
kommunal angelägenhet att allmänt främja näringslivets utveckling inom
kommunen. Utredningen bör i detta sammanhang överväga hur kommuns
nuvarande befogenhet att inrätta småindustri- och hantverkshus lämpligen
bör avgränsas gentemot den verksamhet i lokaliseringspolitiskt syfte som
ligger utanför den kommunala kompetensen.
Utskottet
De i förevarande motioner upptagna spörsmålen om kommunernas befogenheter
att driva eller stödja affärsföretag är, som framgått av redogörelsen
ovan, föremål för utredning genom kommunalrättskommittén enligt
tilläggsdirektiv som meddelades förra året. Med hänsyn härtill saknas
skäl till någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna.
Utskottet hemställer sålunda,
att motionerna I: 357 och II: 435 inte måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 15 februari 1966
På konstitutionsutskottets vägnar:
GEORG PETTERSSON
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6 år 1966
5
Närvarande:
från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson*, Erik Olsson,
Carl Albert Anderson, Dahlberg, fröken Stenberg* och herr Tistad; samt
från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, Henningsson,
Wahlund, fru Thunvall, herrar Johansson i Trollhättan, Hamrin
i Jönköping, Wennerfors, Keijer och Boo.
* Ej närvarande vid justeringen.
MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660026
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.