Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om rätt för kommun att främja eller driva affärsföretag.

1966-02-15 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1966:6, Utlåtande i anledning av motioner om rätt för kommun att främja eller driva affärsföretag.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6 år 1966

1

Nr 6

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motioner

om rätt för kommun att främja eller driva affärsföretag.

I de likalydande motionerna nr 357 i första kammaren av herrar Adolfsson

och Werner och nr 435 i andra kammaren av herr Holmberg m. fl. hemställs,

»att riksdagen i skrivelse till regeringen begär skyndsam utredning i

syfte att göra sådan ändring av kommunallagens 3 § om den kommunala

kompetensen och eventuellt nödvändiga följdändringar, att hinder ej möter

för kommun att främja eller i egen regi driva ekonomiskt vinstgivande

företag».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen i andra

kammaren.

Gällande rätt och dess förarbeten

Om borgerlig primärkommuns kompetens stadgas i 3 § kommunallagen.

Enligt första stycket äger kommun att själv efter vad i lagen närmare

bestäms vårda sina angelägenheter såvida inte handhavandet därav enligt

gällande författningar tillkommer annan. I ett andra stycke hänvisas beträffande

vissa kommunala angelägenheter till vad som är särskilt stadgat.

Den intetsägande bestämningen »sina angelägenheter» tillkom år 1948

genom ändring i de dåvarande kommunallagarna. De äldre kompetensreglerna

medgav stad och landskommun att vårda »sina gemensamma ordningsoch

hushållningsangelägenheter». Om förarbetena till 19^8 års reform må

följande antecknas.

Förslag till ändrade regler om borgerlig primär kommuns kompetens framlades

år 1947 av kommunallagskommittén (SOU 1947:53). Detta lades till

grund för en proposition till 1948 års riksdag (nr 140), vilken tillstyrktes

av konstitutionsutskottet i avgivet utlåtande (nr 24) och bitölls av riksdagen.

Grundtanken vid reformen var, att allmänintresset och inte som tidigare

gemensamhetsintresset skulle vara avgörande för kommuns kompetens.

EU kommunalt beslut skall för att vara lagenligt tillgodose ett till kommunen

knutet allmänt inlrcsse.

1 förarbetena redovisades särskilda överväganden om vad reformen borde

innebära på olika områden, däribland kommunal affärsverksamhet och

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 5 saml. 2 and. Nr 6

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6 år 1966

understödjande av enskilda företag. I denna del förekom i huvudsak följande.

En redogörelse för dittillsvarande rättstillämpning på området lämnades

av kommunallagskommittén (s. 75 ff), som för egen del uttalade, att rättspraxis

i allmänhet kännetecknats av verklighetsblick och anpassning efter

de med olika tider växlande behoven av samhälleliga insatser. Det borde

emellertid starkt understrykas, att ifrågavarande område är föremål för

oavlåtliga förändringar. Den föreslagna kompetensreformen borde kunna

förväntas i första hand medföra en positiv inställning i praxis till företag

som på ett eller annat sätt anknyter till redan befintlig kommunal verksamhet,

såsom stuveriverksamhet i kommunala hamnar etc. Behovet att

skapa arbetstillfällen åt arbetslösa eller hindra hotande arbetslöshet kunde

vidare motivera igångsättande och drivande av företag utan direkt anknytning

till äldre kommunala verksamhetsgrenar.

Motsvarande synpunkter kunde enligt kommittén läggas på kommunernas

understödjande av den enskilda verksamheten. Förelåg ett allmänt intresse

av kommunalt stöd åt ett enskilt företag, borde kommunen i princip kunna

lämna sådant stöd. Särskilt gällde detta, när ett nedläggande eller inskränkande

av driften skulle föranleda arbetslöshet i kommunen. På många håll

förekom emellertid en subventionering av enskild industri med huvudsakligen

andra syften, såsom att erhålla ökat skatteunderlag eller liknande fördelar.

Härvidlag gjorde kommittén en bestämd skillnad mellan å ena sidan

individuella industrisubventioner och å den andra åtgärder i syfte att allmänt

befrämja näringslivets utveckling. Starka skäl talade mot en fri subventionsrätt

för kommunerna. Kommunala initiativ och åtgärder på detta

område kunde komma i motsättning till de pågående strävandena att åstadkomma

en från rikssynpunkt rationell lokalisering av näringslivet. Åtgärder

i allmänt näringsfrämjande syfte syntes däremot böra falla inom kommuns

kompetensområde. Som exempel anfördes bl. a. anordnande av industriområden

och deras förseende med serviceanordningar samt tillgodoseende

av hantverkets och småindustriens lokalbehov.

Departementschefen förklarade sig i huvudsak ense med kommittén i

här berörda frågor. Den föreslagna reformen skulle enligt hans åsikt åtminstone

inte för det dåvarande innebära någon vidgning av gränserna för

kommunernas kompetens på förevarande område. Liksom kommittén betonade

han emellertid, att en snabb utveckling äger rum och att det därför

just på detta område vore särskilt värdefullt med en elastisk kompetensregel.

Vad departementschefen sålunda anfört föranledde ingen utskottets erinran.

De här aktuella frågorna berördes endast flyktigt i förarbetena till 1953

års kommunallag. I det betänkande, som låg till grund för lagstiftningen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6 år 1966

3

(SOU 1952: 14), återupptog kommunallagskommittén frågan om individuella

industrisubventioner, denna gång i anslutning till ett av utredningen

angående näringslivets lokalisering år 1951 avgivet betänkande (SOU 1951:

6), i vilket ifrågasatts, om inte kommunala industrisubventionsbeslut borde

göras underställningspliktiga. Kommunallagskommittén, som ogillade denna

form av statskontroll, fann vidare åtgärder i ärendet böra anstå i avvaktan

på ytterligare åtgärder från statsmakternas sida. Kommitténs uttalande

blev inte föremål för något ställningstagande vid kommunallagens

tillkomst år 1953 (prop. nr 210, KU uti. nr 22).

Frågans behandling i riksdagen åren 1958 och 1964

I motioner vid 1958 års B-riksdag förordades en utvidgning av kommuns

kompetens i fråga om drivande av industri- och affärsverksamhet. Motionerna

avstyrktes av konstitutionsutskottet (uti. nr 6) och avslogs av riksdagen.

Utskottets motivering anslöt till de synpunkter som utvecklats i förarbetena

till 1948 års kompetensreform.

Frågorna aktualiserades i två skilda sammanhang vid 1964 års riksdag,

nämligen dels i samband med beslutet om riktlinjer för den statliga lokaliseringspolitiken

och dels genom en motion rörande den kommunala kompetensen.

I propositionen om lokaliseringspolitiken (nr 185) uttalade departementschefen,

att kommunernas roll i detta sammanhang främst borde vara att

sörja för en förutseende planering och för att de samhälleliga investeringar,

som faller inom ramen för den kommunala kompetensen, utbyggs och dimensioneras

på ett sätt som svarar mot servicebehoven. Däremot ställde

han sig avvisande till kommunala subventioner i syfte att påverka enskilda

företags lokalisering och utveckling. I anslutning härtill meddelades att

departementschefen ämnade föreslå Kung], Maj :t att föranstalta om särskild

utredning rörande gränserna för kommunernas kompetens härvidlag.

Bankoutskottet förklarade sig i avgivet utlåtande (nr 48) instämma i propositionens

uttalanden på ifrågavarande punkt.

I en till konstitutionsutskottet hänvisad motion hemställdes vid samma

riksdag om sådan ändring i kommunallagen, varigenom kommun skulle

ges rätt att starta industrier och ingripa på annat sätt med näringspolitiska

åtgärder för att befrämja kommunens ekonomiska utveckling. Motionerna,

som till syftet nära överensstämde med de nu föreliggande, avstyrktes av

utskottet och avslogs av riksdagen. I sitt utlåtande (nr 29) anknöt utskottet

till propositionen om lokaliseringspolitiken. Med hänsyn till den däri förutskickade

utredningen om kommunernas kompetens i näringspolitiska ämnen

saknades enligt utskottets mening anledning att ingå på en saklig prövning

av motionen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6 år 1966

Tilläggsdirektiv till kommunalrättskommittén år 1965

Den utredning rörande den kommunala kompetensen, som förutskickades

i 1964 års proposition om lokaliseringspolitiken, har uppdragits åt kommunalrättskommittén

genom tilläggsdirektiv den 5 mars 1965. Dessa innehåller,

såvitt här är av betydelse, följande uttalande av departementschefen:

Precisering av den kommunala kompetensen är särskilt angelägen när

det gäller kommunal drift av rörelse och kommunalt stöd åt enskilda näringsföretag.

Utredningen bör i denna del först pröva frågan om kommuns

befogenhet att anordna och driva semesterbyar, turisthotell, linbanor

och liknande turistanläggningar. I det sammanhanget bör övervägas

om det i något annat hänseende finns anledning att vidga kommuns rätt

att driva rörelse, då det med hänsyn till allmänintresset och kommunens

övriga uppgifter kan bedömas vara ändamålsenligt att verksamheten drivs

i allmän regi. Som exempel kan här nämnas drivande av parkeringshus

med tillhörande service. Sådan verksamhet i uteslutande syfte att erhålla

ekonomisk vinst bör dock alltjämt inte hänföras till de kommunala angelägenheterna.

Vad härefter angår förhållandet till det enskilda näringslivet bör något

kommunalt stöd åt enskilda företag i princip inte vidare komma i fråga.

Som framgår av statsmakternas beslut med anledning av prop. 1964: 185

angående riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m. har det ansetts

vara ett riksintresse och därför väsentligen en statlig uppgift att verka

för den från samhällssynpunkt lämpligaste lokaliseringen av näringslivet.

Utredningen bör med hänsyn härtill söka skapa ett regelsystem, som hindrar

att kommunala subventioner lämnas i syfte att påverka enskilda företags

lokalisering och utvidgning. Däremot bör det liksom hittills vara en

kommunal angelägenhet att allmänt främja näringslivets utveckling inom

kommunen. Utredningen bör i detta sammanhang överväga hur kommuns

nuvarande befogenhet att inrätta småindustri- och hantverkshus lämpligen

bör avgränsas gentemot den verksamhet i lokaliseringspolitiskt syfte som

ligger utanför den kommunala kompetensen.

Utskottet

De i förevarande motioner upptagna spörsmålen om kommunernas befogenheter

att driva eller stödja affärsföretag är, som framgått av redogörelsen

ovan, föremål för utredning genom kommunalrättskommittén enligt

tilläggsdirektiv som meddelades förra året. Med hänsyn härtill saknas

skäl till någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna.

Utskottet hemställer sålunda,

att motionerna I: 357 och II: 435 inte måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 februari 1966

På konstitutionsutskottets vägnar:

GEORG PETTERSSON

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6 år 1966

5

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,

Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson*, Erik Olsson,

Carl Albert Anderson, Dahlberg, fröken Stenberg* och herr Tistad; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, Henningsson,

Wahlund, fru Thunvall, herrar Johansson i Trollhättan, Hamrin

i Jönköping, Wennerfors, Keijer och Boo.

* Ej närvarande vid justeringen.

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660026

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.