Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om samordning av sjö - räddningstjänsten.

1966-11-15 · 10 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 2 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1966:137, Utlåtande i anledning av väckt motion om samordning av sjö - räddningstjänsten.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 137—139

Statsutskottets utlåtande nr 137 år 1966

1

Nr 137

Utlåtande i anledning av väckt motion om samordning av sjö
-

räddningstjänsten.

(4:e avd.)

I en inom andra kammaren av herr Haglund in. fl. väckt motion (II: 358)

har hemställts att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla att en allsidig

utredning företages i syfte att åstadkomma en samordning av sjöräddningstjänsten.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande hänvisar

utskottet till motionen.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttrande över motionen från cheferna för marinen och flygvapnet, generaltullstyrelsen,

sjöfartsstyrelsen, telestyrelsen och luftfartsstyrelsen. Därjämte

har på utskottets begäran Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne

(Sjöräddningssällskapet) yttrat sig i ärendet.

Chefen för marinen anför i sitt yttrande följande.

I motionens tre första stycken redogörs för sjöräddningstjänstens organisation.

I fjärde stycket sägs: »Till denna synes dock ingen form av helikoptertjänst

vara knuten. Det torde därför, med anledning av bl. a. svåra

olyckor som inträffat vid norrlandskusten de senare åren, vara angeläget

att även dylik knytes till ifrågavarande sjöräddningstjänst.»

Ovanstående uttalande är icke helt riktigt. Marinens och flygvapnets

helikopterförband äro indirekt knutna till verksamheten genom marinens

och flygvapnets medverkan enligt den i motionens andra stycke omnämnda

överenskommelsen av år 1960.

I denna överenskommelse under punkt B. »Räddningsorgan och räddningsenheter»

sägs:

»Marinen skall, då så är möjligt, deltaga med fartyg och/eller helikoptrar.

»

»Flygvapnet skall, enligt eget bedömande utsända tillgängliga flygplan

och/eller helikoptrar...»

Chefen för marinen har i anslutning till ovan nämnd överenskommelse

i mo 236/61 utfärdat bestämmelser angående marinens deltagande i sjöräddning.

Av utdrag ur mo 236/61 framgår vad som gäller för helikopterförbandens

medverkan vid sjöräddning.

Motsvarande bestämmelser har utfärdats av chefen för flygvapnet.

På den civila sidan har, för ambulans och räddningsflvgtjänst inom Sverige,

luftfartsstyrelsen kontrakterat olika flyg- och helikopterföretag, som

ställer helikoptrar i räddningsberedskap.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 6 samt. Nr 137—139

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 137 år 1966

Anslag för verksamheten är upptaget under huvudtiteln (social) och uppgår

under löpande budgetår till 1 mkr.

Chefen för marinen anser det angeläget att den i motionen föreslagna

utredningen om en samordning av sjöräddningstjänsten kommer till stånd

samt att därvid ledningsfunktionen vid sjöräddningsoperationer utredes.

Chefen för flygvapnet erinrar om att sjöfartsstyrelsen, generaltullstyrelsen,

cheferna för marinen och flygvapnet, luftfartsstyrelsen, telestyrelsen

samt sjöräddningssällskapet den 3 november 1960 träffat överenskommelse

rörande åtgärder vid sjöräddningsfall in. in. inom svenskt territorialvatten

och till Sverige gränsande vatten. Jämlikt denna överenskommelse har flvgvapnet

åtagit sig att enligt eget bedömande utsända tillgängliga flygplan och

helikoptrar, leda flygspaningen samt i räddningsaktionen deltagande luftfartyg.

Fortsättningsvis anföres följande.

När »Sjöräddning» får anmälan om att fartyg befinner sig i nödläge eller

saknas alarmerar kuststation bl. a. flygvapnets centrala flygtrafikledning

(Cefyl) som tillika är räddningscentral för flygräddningstjänsten. Räddningscentralen

är gemensam för all civil och militär flygverksamhet i Sverige

och ingår i flygstabens trafikavdelning. Cefyl bedömer därvid behovet

av räddningsinsats och larmar i första hand de flygplan och/eller helikoptrar,

vilka ingår som ordinarie räddningsorgan i flygräddningstjänsten och

för denna tjänst upprätthåller viss beredskap.

Om så bedömes erforderligt och lämpligt kan även flygplan, som vid sjöraddningslarm

befinner sig i luften på andra uppdrag, insättas i aktionen.

kungl. Maj :t har uppdragit åt luftfartsstyrelsen att i samråd med berörda

myndigheter tills vidare leda och samordna den av statsmedel bekostade

ambulans- och räddningsflygtjänsten.

Med anledning härav har luftfartsstyrelsen bland annat träffat avtal med

civila helikopterflygföretag att utföra ambulans- och räddningsflygningar

samt hålla därav föranledd beredskap.

Luftfartsstyrelsen och chefen för flygvapnet har i december 1959 överenskommit

att flygvapnets centrala flygtrafikledning (Cefyl) skall fungera som

ordercentral för ambulans- och räddningsflygtjänsten i riket.

Harav följer att Cefyl kan, dels såsom flygräddningstjänstens räddningscentral,

dels såsom ordercentral för ambulans- och räddningsflygtjänsten,

mom ramen för gällande överenskommelser, vid sjöräddningsfall utsända

ariia31^ ^ Civi''a fljgplan °ch/eller helikoptrar samt leda flvgspaning
.

.. De"na organisation för samordning samt snabb och effektiv insats av

lampliga flygplan och/eller helikoptrar i sjöräddningsfall omfattar alla tillgängliga

resurser och möjligheter. Dessutom må framhållas att utfärdade

bestämmelser och träffade överenskommelser fungerar väl.

Med hänvisning till det anförda bedömer chefen för flygvapnet att en allsidig

utredning om samordning av sjöräddningstjänsten icke är erforderlig.

Generaltullstyrelsen erinrar bl. a. om att tullverkets kustbevakning, enligt

sjöfartsstyrelsens statistik för 1965 svarar för omkring 2/3 av de totala

statliga sjöräddningsinsatserna. Sålunda utförde kustbevakningen detta år

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 137 är ltHUi 3

478 sjöräddningsuppdrag varvid 149 fartyg bislods i sjönöd eller mera allvarligt

haveri. Härtill kommer ett stort antal assistanser för mindre haverier

eller missöden till sjöss.

Alt tullverkets medverkan fått sådan omfattning sammanhänger med

kustbevakningens dislokation samt med den kontinuerligt pågående patrulleringsverksamhet

i kustbandet, som kustbevakningens uppgifter i vad a\- ser tullkontroll och annan tillsyn av sjötrafik, gränsövervakning in. m.

kräver.

Styrelsen anför vidare följande.

Ehuru nu gällande överenskommelse rörande samordning av sjöräddningstjänsten

daterar sig från 1960 har systemet i praktiken tillämpats sedan

1947. Ett betydande erfarenhetsunderlag föreligger sålunda för bedömning

av systemets lämplighet.

I den föreliggande motionen framhålles att »icke mindre än fyra departement»

beröres av sjöräddningstjänsten varjämte motionärerna hemställer,

»att riksdagen måtte besluta, att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om

att en allsidig utredning företages i syfte att åstadkomma en samordningav

sjöräddningstjänsten».

Enär sjöräddningstjänsten de facto redan är samordnad genom förenämnda

överenskommelse mellan berörda verk och myndigheter finner styrelsen

det antagligt att man i motionen närmast åsyftar eu samordnad

ledning av sjöräddningsföretagen.

Denna fråga har vid flera tillfällen varit föremal för diskussion saväl offentligen

som direkt mellan berörda parter. Från främst principiella utgångspunkter

har det härvid ifrågasatts, om det är rationellt att för räddningsföretag,

som gäller såväl människoliv som stora ekonomiska välden,

det icke finnes någon gemensam operativ ledning för dirigering och befälsmässig

samordning av i ett sjöräddningsföretag deltagande eller disponibla

enheter.

Skälen till att man hittills avstått från en sådan ordning är många. Det

viktigaste torde vara att det nuvarande systemet såvitt styrelsen kunnat

finna fungerar i huvudsak tillfredsställande. Härom har t. ex. överbefälhavaren

i ett yttrande (ÖB skr Fst/OpL 3/11 1965) till den s. k. Renlundutredningen

angående den civila övervakningen till sjöss anfört följande:

»Sjö- och flygräddning vid olyckor till sjöss måste genomföras med båtar,

flygplan eller helikoptrar. Genom att kustdistriktet1 kan upprätta direkt

samband med båtar, flygplan och helikoptrar kan sjöräddningsföretag effektivt

samordnas mellan enheter ur dessa organisationer. Även i den verksamhet

som kan förebygga sjöolyckor medverkar tullens kustbevakning.

Vid flyghaveri till sjöss och i skärgårdar är det betydelsefullt att båtar

snabbt kan dirigeras till olycksplatsen.

Genom det direkta radiosambandet med kustdistriktet och dess båtar

finns goda förutsättningar för ett snabbt ingripande.»

Med anledning av motionärernas påpekande att icke mindre än fyra departement

är berörda av sjöräddningstjänsten finner styrelsen angeläget

framhålla, att sjöräddning är ett specialfall av den verksamhet, för vilken

berörda verk och myndigheter finns till. Det synes därför helt naturligt och

företagsekonomiskt riktigt, att sagda verks materielanskaffning, uppbygg
-

1 Härmed avses tullverkets kustdistrikt.

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 6 samt. -Vr 137—139

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 Statsutskottets utlåtande nr 137 år 1966

nåd av sambandsnät m. m. i första hand inriktas på vederbörandes primärfunktioner.

När det gäller sambandsnätets utformning föreligger från tullverkets sida

sedan många år ett nära samarbete med bl. a. televerket och marinen (tullverkets

kustbevakning ingår i krig i marinen). Detta samarbete är t. ex.

f. n. just inriktat på att med hjälp av nytillkommande radiomateriel förbättra

sambandet mellan tullverkets kustbevakningsfartyg och andra i sjöräddningsföretag

deltagande enheter för att bl. a. säkra sambandet mellan

på själva olycksplatsen verkande räddningsfartyg, -båtar och helikoptrar.

Såvitt styrelsen har sig bekant har inga vägande erinringar riktats mot det

sätt på vilket tullverkets kustbevakning medverkat i sjöräddningsfall. Då det

nuvarande systemet, som undan för undan utvecklats och förbättrats, torde

motsvara rimliga krav på sjöräddningsverksamheten, ifrågasätter styrelsen

starkt det reella behovet av en allsidig utredning rörande ändrad organisation

av sjöräddningstjänsten.

De förbättringar av den nuvarande sjöräddningen som från olika utgångspunkter

kan anses önskvärda, synes styrelsen möjliga att uppnå inom den

befintliga överenskommelsens ram. Styrelsen anser att sjöfartsstyrelsen såsom

av Kungl. Maj :t utsedd målsman för ifrågavarande verksamhet eller

annan av överenskommelsen berörd part har möjlighet att ta härför erforderliga

initiativ.

Sjöfartsstyrelsen erinrar om att för Sveriges de! riktlinjerna för sjöräddningsväsendet,

som också anges i motionen, godkänts av riksdagen år 1956

på basis av förslag, som framlades i Kungl. Maj :ts proposition nr 149/1956.

Riktlinjerna innebär i stort sett, att staten skall bära huvudansvaret för att

sjöräddningsväsendet ordnas på ett ändamålsenligt sätt, att härmed sammanhängande

frågor skall handläggas av sjöfartsstyrelsen samt att den speciella

sjöräddningstjänsten skall ombesörjas av sjöfartsverket och Svenska

Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne (Sjöräddningssällskapet).

Styrelsen anför vidare följande.

Det operativa arbetet inom sjöräddningstjänsten har sedermera närmare

reglerats genom det i motionen nämnda avtalet av år 1960. I detta arbete deltar

emellertid inte endast sjöfartsstyrelsen och Sjöräddningssällskapet. Begreppet

»sjöräddningen» omfattar nu — förutom sjöfartsverket och Sjöräddningssällskapet

— insatser även från marinen och flygvapnet, luftfartsverket,

polisen, televerket samt tullens gränsbevakning.

De i sjöräddningen samverkande organen deltager i den praktiska sjöräddningstjänsten

med sin ordinarie materiel och personal, som normalt

betjänar denna. Sålunda deltager exempelvis flygvapnet med flygplan, marinen

med fartyg och helikoptrar, polisen med båtar, televerket med kustradiostationer

och tullens gränsbevakning med båtar och bilar. För sjöräddningsföretag

särskilt anskaffad materiel och personal finnes endast hos

sjöfartsverket och Sjöräddningssällskapet.

Den i motionen lämnade uppgiften att ingen form av helikoptertjänst synes

vara knuten till sjöräddningstjänsten är, som framgår av det föregående,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 137 ar UltUi

icke riktig. Marinens och flygvapnets helikoptrar samverkar med Övriga

organ och har vid flera tillfällen gjort framgångsrika insatser.

I sjöräddningsarbetet deltar slutligen även handelsflottan och fiskefaityg.

1 34 a och h §§ sjölagen samt i sjönödskungörelsen den 30 juni 1952 (nr 581)

stadgas, att befälhavare på fartyg är skyldig att lämna bistånd åt den, som

är i sjönöd.

Samordningen av sjöräddningsarbetet sker — helt i överensstämmelse

med Riksdagens beslut — i första hand genom direkt samråd mellan de

centrala organen. Sjöfartsstyrelsen kallar regelbundet samtliga parter till

överläggningar, varvid diskuteras tekniska och organisatoriska erfarenheter

av sjöräddningsarbetet och åtgärder vidtas för effektivisering av arbetet,

centralt och regionalt.

Det regionala arbetet har samordnats på följande sätt.

Varje i sjöräddningsverksamheten deltagande myndighet eller organisation

utser regionala chefer för sin sjöräddningsverksamhet inom områdena

ifråga. Kustradiostationerna, som nås per radio, telex eller telefon (inom

hela Sverige 90 000: Sjöräddning) alarmerar de lokala sjöräddningsenheterna,

varvid man eftersträvar att i första hand direkt alarmera de enheter,

som ligger närmast platsen för nödsituationen och därför lämpligast bör ingripa.

Kustradiostationerna skall vidare — då enheter från olika organ deltager

i en sjöräddningsaktion — alarmera de olika regionala cheferna inom

sjöräddningsverksamheten. Dessa skall sammankomma när olyckans art

gör så erforderligt eller när någon sa pafordrar, för att samordna verksamheten

och har att vidta alla därför erforderliga åtgärder. I regel sker koordineringen

av arbetet genom utbyte av informationer direkt mellan de i hjälpexpeditionen

deltagande enheterna.

Några anmärkningar mot sjöräddningens nuvarande organisation eller

funktionssätt har icke framkommit. Tvärtom har den enligt sjöfartsstyrelsens

uppfattning fungerat väl. En sammanställning över statliga organs insatser

i sjöräddningstjänsten åren 1963 och 1964 bifogas.

Motionärerna framhåller att icke mindre än fyra departement beröres av

sjöräddningstjänstens organisation och att det måste anses vara angeläget

att en samordning snarast kommer till stand. Som här förut framhållits deltager

sjöräddningsorganen i verksamheten med sina ordinarie enheter och

helt inom ramen för respektive statliga verks och myndigheters normala arbetsuppgifter.

Att lösgöra de organ, som vid uppkommande behov biträder i

sjöräddningen, från deras ordinarie sammanhang och sammanföra dem under

ett departement skulle enligt sjöfartsstyrelsens bedömande skapa betydande

problem och synes styrelsen icke heller erforderligt ur effektivitetssynpunkt.

De nuvarande, här redovisade organisations- och arbetsformerna

ger enligt styrelsens bedömning tillfredsställande möjligheter för en effektiv

samordning av verksamheten. Styrelsen får därför för sin del avstyrka

motionen.

Telestyrelsen erinrar om att enligt den i motionen nämnda överenskommelsen

mellan vissa myndigheter och Sjöräddningssällskapet rörande sjöräddning

i fredstid centraler för alarmering och information om sjöräddning

är inrättade på vissa svenska kuststationer, av vilka tre tillhör televerket,

nämligen Göteborg Radio, Stockholm Radio och Härnösand Radio

samt tre försvaret, nämligen Karlskrona Radio, Tingstäde Radio och Boden

opaginerad Kontrollera mot PDF

6 Statsutskottets utlåtande nr 137 år 1966

Radio. Dessa stationer ingår i ett internationellt nät av kuststationer (Sea

Rescue Coordination Centres), vilka vid sjöräddningsfall kan ta direkt förbindelse

med varandra och organisera samverkan mellan olika länders räddningstjänst.

Styrelsen anför vidare härom följande.

När en nödanmälan per radio eller per telefon inkommer till en kuststation

åligger det denna att omedelbart vidtaga alla erforderliga åtgärder för

skyndsam undsättning genom att — efter eget bedömande från fall till fall

— alarmera lämpliga räddningsorgan och/eller räddningsenheter, fartyg i

närheten av olycksstället osv. Den stora erfarenhet som kuststationerna

samlat under många års sjöräddningstjänst gör att de kan lämna råd och

anvisningar vid nödtillfällen. Några direkta order till deltagande enheter

i en räddningsaktion ger de emellertid icke.

Vid behov av flygspaning alarmeras flygvapnets centrala flygsäkerhetsledning

(Cefvl), som äger befogenhet att efter eget bedömande föranstalta

om sådan spaning. Vid inkommen rekvisition av ambulans- eller räddningsflygning

ankommer det likaledes på Cefyl att med hänsyn till transportbehov,

driftsförhållanden och övriga omständigheter utvälja och beställa

för den aktuella situationen lämpat civilt och militärt luftfartyg (flygplan

eller helikopter). Redan nu utnyttjas tillgängliga helikoptrar för sjöräddningstjänst

och sedan dylika farkoster börjat användas i ökande omfattning

för olika ändamål ger detta sjöräddningstjänsten möjlighet att i högre grad

kunna utnyttja detta värdefulla hjälpmedel.

Den larm- och informationstjänst som utan central dirigering utföres av

vakthavande på kuststationerna kompletteras av en självständig initiativverksamhet

från de alarmerade räddningsorganens och räddningsenheternas

sida. Ingripande sker efter deras eget bedömande och utan tidsödande

kommunikation med överordnade myndigheter och order eller medgivande

Irån dem. Utan någon i egentlig bemärkelse organiserad ledning av räddningsarbetet

genomföres de däri deltagande organens och enheternas aktioner

under ständig kontakt med kuststationen. Denna fungerar således som

ett allmänt koordinationsorgan genom att mottaga och vidarebefordra underrättelser

om räddningsarbetets fortgång. Härigenom åstadkommes en samordning

av de enskilda räddningsenheternas åtgärder. Denna samordning

har hittills visat sig fungera mycket tillfredsställande och den är utan tvekan

att föredraga framför en central dirigering av rädningsenheterna. En

sadan skulle nämligen enligt telestyrelsens mening verka förlamande på

hela den svenska sjöräddningstjänstens effektivitet.

Då denna form för samordning i sjöräddningstjänsten som nu tillämpas

har befunnits vara den mest ändamålsenliga och effektiva finner telestyrelsen

den föreslagna utredningen icke vara erforderlig.

Beträffande frågan om en samordning av sjöräddningstjänsten på ett

högre plan vill telestyrelsen endast anföra som sin åsikt, att vid de ytterst

sällsynta tillfällen, då sjöräddningsfrågor berör flera departement, samråd

bör kunna ske — på samma sätt som nu — mellan departementen. Styrelsen

anser darfor en mera reglerad samordning på detta högre plan icke

vara erforderlig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets uttalande nr 1117 år lOlid

Luftfurlsslijrelsen anför följande.

Genom beslut den 31 mars 1966 bär Kungl. Maj:l anmodat luflfartsstyrelsen

att före den 15 maj 1966 till riksdagens statsutskott avgiva yttrande

över eu inom riksdagen väckt och till utskottet hänvisad motion II: 358 angående

samordning av sjöräddningstjänslen. Med anledning liarav får styrelsen

anföra följande.

Sjöräddningstjänsten, såsom den för närvarande bedrivs, bygger pa eu

över televerkets kustradiostationer samordnad insats av sjöfartsverket, tullverket,

luftfartsverket, flygvapnet, marinen, polisväsendet samt sjoraddningssällskapet.

Denna samordning synes i stort fungera tillfredsställande.

Detta oaktat har mot bakgrund av internationella erfarenheter överläggningar

förts mellan berörda myndigheter i syfte att undersöka möjligheten

av att låta inrätta en fristående räddningscentral för samordningen av

sjö-, flyg- och fjällräddningsuppdrag. Dessa överläggningar har dock givit

vid handen, att för sjöräddningstjänstens del föga skulle vara att.vinna pa

en dylik omorganisation. De eventuella brister, som kan föreligga i samordningen

av sjöräddningstjänsten, torde kunna avhjälpas inom ramen toi

nuvarande organisation. Några dylika brister har dock icke påpekats i motionen.

.... ...

I motionen uppgives slutligen att någon form av helikoptertjänst icke synes

vara knuten till sjöräddningstjänstens organisation. Härtill önskar luftfartsstyrelsen

framhålla, att såväl flygvapnets och marinens som flygambulanstjänstens

helikoptrar står till förfogande för erforderliga sj»räddningsaktioner.

För detta önskemål erfordras sålunda icke särskild åtgärd.

På grund av vad sålunda anförts finner luftfartsslyrelsen för sin del de i

motionen framförda skälen icke vara av natur att böra föranleda särskild

utredning om samordning av sjöräddningstjänslen.

Sjöräddningssällskapet anför följande.

Genom att Sverige anslutit sig till den s. k. Londonkonventionen, som

föreskriver åtgärder för sjösäkerheten, har vårt land förpliktelser att bl. a.

upprätthålla en sjöräddningstjänst av rimlig effektivitet, och staten måste

givetvis ha ansvaret för att så sker. I princip bör ett lands sjöräddningstjänst

i viss omfattning kunna ingripa till sjöss halvvägs till länder, som

begränsa havsområdet, för Sveriges del sålunda halvvägs till Finland, Sovjet,

Polen, Öst- och Västtyskland, Danmark och Norge. 1956 års riksdag

uppdrog åt sjöfartsverket att för Kronan ansvara för att konventionen tillgodoses.

Samma riksdag beslöt att det direkta ansvaret för sjöräddningstjänstens

funktion skulle åvila sjöfartsstyrelsen ifråga om »kustsjöräddningen»

(på och i närheten av svenska kusten) och sjöräddningssällskapet

ifråga om »utsjöräddningen (havsområdet utanför svenska kusten och halvvägs

till ovan nämnda länder samt i Vänern). Vidare godkändes den ordning

för sjöräddningstjänsten, där rikets kustradiostationer utgöra sjöräddningscentraler

för alarmering och samordning och där marinen, flygvapnet,

tullverket m. fl. institutioner i den mån personal och materiel finns till

förfogande deltager i sjöräddningstjänsten, vilket också handels- och fiskefartyg

göra frivilligt, då de alarmeras om sjöolycka. Kustradiostationerna

kunna nås förutom per radio genom telefonanrop 90 000 »Sjöräddning».

Alla de bär nämnda myndigheterna och institutionerna (även ambulans
2|

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 6 saml. Nr 137—139

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 137 år 1966

tjänsten och kustsjukhus) medverka ytterst beredvilligt för gemensamma

insatser i sjöräddning, och all den personal och materiel, som lämpar sig

för denna tjänst, och som står till förfogande, tages också mycket snabbt

i anspråk, då så behövs. Även i motionen nämnda helikoptertjänst är sålunda

med i samarbetet såväl de militära helikoptrarna hos marinen och

flygvapnet som helikoptrar i Norrland, vilka ha fjällräddning och ambulanstransporter

till huvuduppgift. Alltefter som försvaret anskaffar helikoptrar

tör militära ändamål ökas tillgången på dylika maskiner även för sjöräddningstjänsten.

Sjöräddningssällskåpet har gjort utredningar, om det kunde

\ara riktigt att sällskapet anskaffade och drev helikoptrar på vissa kuststräckor,

men dessa utredningar ha entydigt givit vid handen, alt anskaffning

av helikoptrar att enbart användas för sjöräddningstjänst icke är ekonomiskt

försvarbart.

Kungstanken i den svenska sjöräddningstjänsten är, att all sådan personal

och materiel, som finnes för andra samhällsnyttiga primäruppgifter,

skall i män av behov och i den män de lämpa sig därför snabbt engageras i

sjöräddningsoperationer i ett organiserat samarbete. (Så sker och "denna

verksamhetsform har under 18 års tid vunnit stadga och effektivitet.) Först

i den mån sådana resurser icke räcker till måste speciella anskaffningar göras,

och detta sker genom sjöräddningssällskapet, som således kompletterar

de samhälleliga resurserna med särskilda räddningskryssare, vilka med

last anställd personal eller frivilliga räddningsmän på kusten kunna helt

agna sig åt sjöräddningstjänsten och även operationer långt hort från svenska

kusten oavsett tidsåtgången. Då dessa räddningskryssare äro mycket

kraftiga och säkra farkoster har sällskapets styrelse med tanke på ‘samhällsekonomin

beslutat, att de även få användas för nyttiga uppdrag för

Kronan samt för samhällsgagnande uppdrag av humanitär eller liknande

natur liksom för isbrytning för fisket, sjöfarten och kustbefolkningen. För

dessa uppdrag, vilka icke äro direkt sjöräddning försöker sällskapet få ersättning

enligt självkostnadsprincipen, och så sker i stort sett.

Samarbetet mellan de ovan uppräknade myndigheterna och andra deltagare

i sjöräddningstjänsten är mycket gott, och mycket ofta diskuteras

gemensamt nya idéer om hur sjöräddningen skall kunna ytterligare effektiviseras.

Särskilt sker ständiga överläggningar mellan de tre huvudansvars*

parterna, sjöfartsverket, televerket och sjöräddningssällskapet, varvid

alltid de internationella aspekterna äro med i bilden. På svenskt initiativ

nar nämligen det internationella samarbetet på sjöräddningens område efter

andra ^världskriget blivit mycket intimt och effektivt.

De önskemål, som dikterat motionen, synas oss väl tillgodosedda på det

operativa planet^och ifråga om samordning av sjöräddningstjänsten så som

den lullgores i vart land av många olika deltagare.

Då motionären önskar en samordning av sjöräddningsfrågorna på det departementala

planet, så kan det framhållas, att det dels är sällsynt att dvhka

frågor kommer upp, som särskilt är beroende av en samordning på departementsplanet,

och dels att kommunikationsdepartementet, som ju närmast

sysslar med hithörande frågor alltid tager samråd med andra departe
™eJ“’

X1 ka ku?na beröras av desamma. Detta gäller kanske alldeles särskilt

UD, som ofta är inkopplat på sjöräddningsärenden.

En fråga, som motionären ej vidrört, men som ligger motionen mycket

nara, ar kustens bevakning i olika avseenden. Rationaliseringar på kusten

ined ty atfoljande personalindragningar vid lots- och fyrplatser samt avtolkningen

pa manga kustavsnitt ge anledning till en översyn av bevak
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Statsutskottets utlåtande nr 137 år 1966

ningsfrågan. Denna fråga är av stor betydelse för sjöräddningstjänsten och

sjösäkerheten över huvud taget.

Då bevakningsfrågan aktualiserats på olika sätt, och da sällskapet nyligen

yttrat sig till Kungl. Maj :t i densamma, får vi här bifoga detta yttrande

till Statsutskottets kännedom.

Sällskapet framhåller slutligen att det icke synes befogat med en allsidig

utredning i syfte att åstadkomma en samordning av sjöräddningstjänsten,

men däremot mycket önskvärt med en utredning på hög nivå i syfte alt få

till stånd service och bevakning (civil och militär) på kusten i eu omfattning

som kan anses rimlig och riktig, och där alla resurser i personal och

materiel utnyttjas på effektivaste sätt.

Utskottet. Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår

har endast en av remissmyndigheterna, nämligen chefen för marinen, ansett

en utredning — av det slag motionärerna begärt — vara erforderlig.

Samtliga övriga har avstyrkt en utredning och i stället funnit den nuvarande

ordningen fungera väl eller t. o. in. mycket väl.

Sjöf artsstyr elsen erinrar om att för Sveriges del riktlinjerna för sjöräddningsväsendet

godkänts av 1956 års riksdag på basis av särskild pioposition

i ämnet (prop. nr 149). Därvid uppdragna riktlinjer innebär i stort

sett att staten skall bära huvudansvaret för att sjöräddningsväsendet ordnas

på ett ändamålsenligt sätt, att härmed sammanhängande frågor skall

handläggas av sjöf artsstyr elsen och att den speciella sjöräddningstjänsten

skall ombesörjas av sjöfartsverket och sjöräddningssällskapet. Räddningsorganen

deltager i verksamheten med sina ordinarie enheter och helt inom

ramen för respektive statliga verks och myndigheters normala arbetsuppgifter.

Att lösgöra de organ, som vid uppkommande behov biträder i sjöräddningen,

från deras ordinarie sammanhang och sammanföra dem under

ett departement skulle enligt styrelsens bedömande skapa betydande problem

och synes icke heller vara erforderligt ur effektivitetssynpunkt.

Också telestyrelsen framhåller att den nuvarande samordningen visat sig

fungera mycket tillfredsställande samt att den utan tvekan är att föredraga

framför en central dirigering av räddningsenheterna. En sådan skulle

nämligen enligt styrelsens mening verka förlamande på hela den svenska

sjöräddningstjänstens effektivitet.

Sjöräddningssällskapet framhåller bl. a. att grundtanken i den svenska

sjöräddningstjänsten är att all sådan personal och materiel, som finnes

för andra samhällsnyttiga primäruppgifter, i mån av behov och i den mån

de lämpar sig därför snabbt skall kunna engageras i sjöräddningsoperationer

och i ett organiserat samarbete. Först i den mån sådana resurser icke

räcker till måste speciella tillgångar anlitas. Detta sker genom sjöräddningssällskapet

som således kompletterar de samhälleliga resurserna

med särskilda räddningskryssare, vilka med fast anställd personal eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 137 år 1966

frivilliga räddningsmän på kusten helt kan ägna sig åt sjöräddningstjänsten

och även operationer långt bort från svenska kusten — oavsett tidsåtgången.

Samarbetet mellan de olika myndigheterna och andra deltagare i

sjöräddningstjänsten är enligt sällskapet mycket gott, och ständiga överläggningar

sker mellan de tre huvudansvariga parterna, sjöfartsverket, televerket

och sjöräddningstjänsten, varvid även de internationella aspekterna

är med i bilden.

Icke heller utskottet har vid sin prövning av förevarande fråga funnit

den av motionärerna begärda utredningen erforderlig. Med hänsyn härtill

och under hänvisning jämväl till vad de för sjöräddningstjänsten närmast

ansvariga organen i sina remissyttranden anfört avstyrker utskottet motionen

i fråga.

Utskottet hemställer följaktligen,

att motionen II: 358 icke må föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 15 november 1966

På statsutskottets vägnar:

EMIL NÄSSTRÖM

När varade: se under utlåtandet nr 139.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.