Utlåtande i anledning av väckt motion om ersättning för skada genom tandbehandling.
1966-11-22 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1966:145, Utlåtande i anledning av väckt motion om ersättning för skada genom tandbehandling.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 145 år 1966
1
Nr 145
Utlåtande i anledning av väckt motion om ersättning för skada
genom tandbehandling.
(3:e avd.)
I en inom andra kammaren av herr Ullsten väckt motion (11:526) har
hemställts att riksdagen måtte som sin mening uttala att en förlängning
av preskriptionstiden för all tandbehandling till fem år är önskvärd, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om att frågan om skadeståndsersättning
för misslyckade tandbehandlingar utreds i syfte att
underlätta för den enskilde att göra sin talan gällande samt att frågan om
införande av obligatorisk ansvarsförsäkring för tandläkare därvid särskilt
beaktas, samt att i avvaktan härpå särskilda medel beviljas under femte
huvudtiteln för ersättning till de i motionen behandlade tandskadefallen.
Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sina yrkanden torde
få hänvisas till motionen.
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionen från medicinalstyrelsen. Därjämte har på utskottets
begäran Sveriges tandläkarförbund yttrat sig i ärendet. Se Bilaga till detta
utlåtande.
Utskottet. Frågan om preskriptionstidens längd såvitt angår påföljder för
vissa förfaranden av tandläkare måste bedömas i ett vidare sammanhang.
Som medicinalstyrelsen i sitt utlåtande anfört kan dock olägenheter följa
av hittills tillämpad praxis i fråga om preskriptionsavbrott i disciplinärenden.
Chefen för justitiedepartementet har efter Kungl. Maj :ts bemyndigande
tillkallat sakkunniga för utredning av frågan om ämbetsansvar och disciplinärt
ansvar i offentlig tjänst. I den mån utredning av frågan om preskriptionsavbrott
i disciplinärenden och vad därmed sammanhänger inte kan anses
ingå i de sakkunnigas uppdrag bör den enligt utskottets mening ändock
prövas av de sakkunniga.
Enligt utskottets mening är särskild utredning av frågan om skadestånd
för misslyckade tandbehandlingar inte erforderlig. Utredningar i fråga om
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 6 saml. Nr 145
2
Statsutskottets utlåtande nr 145 år 1966
såväl allmän skadeståndsrätt som skadestånd i offentlig verksamhet är föremål
för Kungl. Maj :ts prövning.
Utskottet finner med hänsyn till prövningen av skadeståndsrätten ej heller
skäl nu föreligga för medelsanvisning till det av motionären föreslagna
syftet.
Utskottet hemställer,
a) att riksdagen må i anledning av motionen 11:526 i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet anfört
i fråga om preskriptionsavbrott i disciplinärenden;
b) att motionen II: 526, till den del den ej berörts under
a), icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 22 november 1966
På statsutskottets vägnar:
GÖSTA BOHMAN
Vid förestående slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herrar Näsström, Axel Andersson, Einar Persson,
Birger Andersson, Ivar Johansson, Fritz Persson, Per Jacobsson, Svensson,
fru Wallentheim, herrar Söderberg, Harry Carlsson, Nils Theodor Larsson,
Rönnberg, Åkerlund och Strandberg; samt
från andra kammaren: herrar Bohman, Karlsson i Olofström, Blidfors,
Almgren, Mellqvist, fru Lewén-Eliasson, fröken Elmén, herrar Turesson,
Nihlfors, Lindholm, Johansson i Norrköping, Gustafsson i Kårby, fru Holmberg,
herrar Nilsson i Tvärålund och Mundebo.
Statsutskottets utlåtande nr 145 år 1966
3
Bilaga
Yttranden över motionen 11:526
Medicinalstyrelsen (10.10.1966)
Några uttryckliga bestämmelser om preskription av brott finns icke för
disciplinstraffrättens del. Motsvarande bestämmelser från den allmänna
straffrätten tillämpas därför analogt. Brottsbalkens preskriptionsbestämmelser
återfinns i 35 kap. 1 § och innebär, att för sådana förseelser, om vilka
regelmässigt är fråga i disciplinnämnden, preskriptionstiden blir 2 år, därest
vederbörande icke är underkastad ämbetsansvar. Att förlänga denna tid
endast för en viss grupp medborgare — tandläkarna — synes medicinalstyrelsen
icke böra ifrågakomma. Preskriptionstidens längd bör bestämmas
på grundval av allmänna överväganden och vara lika för alla.
Däremot vill medicinalstyrelsen fästa uppmärksamheten på en annan
sida av preskriptionsfrågan, nämligen möjligheten att genom åtgärd av
något slag avbryta preskriptionen i disciplinmål. Inom den allmänna straffrätten
gäller, att preskription avbrytes genom att vederbörande erhåller
del av åtal för brottet. Detta innebär, att preskriptionsavbrott sker genom
att åklagaren funnit sannolika skäl föreligga för att brott begåtts. Därefter
löper ny preskriptionstid om 2 år eller vid ämbetsbrott 5 år, vilken tid följaktligen
står till förfogande för den fortsatta handläggningen och avdömandet
av målet. Det är naturligt att motsvarande ordning iakttages inom disciplinstraffrätten
(se t. ex. R.Å. 1946 ref. 47). Vid ärendets handläggning i
disciplinnämnden finns dock normalt ingen tidpunkt som motsvarar delgivning
av åtal. I praxis har därför någon möjlighet att avbryta preskription
icke ansetts föreligga, varför varje ärende måste avgöras innan preskriptionstiden
gått till ända. Detta utgör i vissa fall en olägenhet. Om anmälan i
ett ärende inkommer först mot slutet av preskriptionstiden, kan det erbjuda
mycket stora svårigheter att slutföra utredningen innan tidsgränsen överskridits.
Inom medicinalstyrelsen har det vid flera tillfällen diskuterats huru
man skulle kunna komma till rätta med denna olägenhet, som givetvis kan
göra sig gällande oavsett om ämbetsansvar föreligger eller ej. Genom beslut
den 16 juni 1966 har Kungl. Maj :t anbefallt särskilda sakkunniga att utreda
frågan om ämbetsansvar och disciplinärt ansvar i offentlig tjänst. Det synes
styrelsen lämpligt, att dessa sakkunniga prövar även frågan om avbrytande
av preskription i disciplinmål.
Vad angår frågan om obligatorisk ansvarsförsäkring för tandläkare finner
medicinalstyrelsen lämpligt, att tandläkare har sådan till skydd mot
skadeanspråk. Då försäkring av detta slag förekommer i stor utsträckning
bland läkare och tandläkare och kommit till stånd utan ingripande från
samhällets sida, anser styrelsen att det icke är påkallat att tandläkare lagligen
ålägges att teckna sådan.
I yttrande den 26 oktober 1959 över betänkandet med förslag till lag om
skadestånd i offentlig verksamhet (SOU 1958: 43) — vartill folktandvården
måste räknas — har medicinalstyrelsen ansett det kunna ifrågasättas, om
4 Statsutskottets utlåtande nr 145 år 1966
ej skadeståndsansvar bör åläggas vederbörande huvudman — dock begränsat
till skador av allvarlig beskaffenhet -— för skador, som åsamkats patient
i samband med behandling å sjukhus oavsett om vållande ligger någon befattningshavare
vid sjukhuset till last eller ej. I fråga om tandläkarvården
bör beaktas, att det dock endast sällan är fråga om att tandläkare tillfogat
patient skada av allvarlig beskaffenhet. När disciplinnämnden meddelat
disciplinär bestraffning, har det nästan alltid varit fråga om att tandläkarens
behandling varit otillfredsställande, det vill säga ej i överensstämmelse
med vetenskap och beprövad erfarenhet. Betänkandet är alltjämt beroende
på prövning av Kungl. Maj :t.
För tandläkare, som icke äro anställda i allmän tjänst, kan någon skadeståndsskyldighet
för det allmänna enligt medicinalstyrelsens mening icke
gärna komma i fråga. Till belysande av olika aktuella situationer må följande
anföras.
I de fall då anmälan ej medfört disciplinär åtgärd kan anmälan ha helt
saknat fog eller kan — från anmälarens synpunkt — visst fog för denna ha
förelegat. Utredningen kan i sistnämnda fall ha visat, att vad anmälan avser
ej kan medföra ansvar för tandläkaren.
Det kan till exempel röra sig om en efter tandbehandling inträffad komplikation
som ej kan läggas tandläkaren till last, exempelvis blödning eller
infektion. Vidare inträffar inte så sällan att patienten inte trivs med en
insatt protes eller bro, trots att densamma från objektiv synpunkt är helt
riktigt utförd. Erfarenhetsmässigt är det mycket svårt att åt en person, som
i många år burit protes, göra eu ny. En sådan skiljer sig vanligen betydligt
från den gamla och tolereras därför ofta inte av sin bärare. Det händer inte
sällan i dylika fall att en vårdsökande går från tandläkare till tandläkare
och får utfört ett antal nya proteser utan att någon blir till belåtenhet. Samtliga
proteser kan dock vara utförda i överensstämmelse med vetenskap och
beprövad erfarenhet.
Det kan också konstateras att de flesta privata tandläkare ej lämnar någon
garanti för utfört arbete. En jacketkrona, en stifttand, en bro kan gå
sönder efter ganska kort tid, utan att det kan påvisas att tandläkaren begått
något fel. Om den behandlade kräver ny behandling utan kostnad, vägrar
tandläkaren detta kanske som regel.
Åtskilliga anmälningar till disciplinnämnden representerar fall av de slag
som här exemplifierats. Om det konstateras att tandläkaren ej gjort sig
skyldig till fel eller försummelse, blir det ingen åtgärd från disciplinnämndens
sida, och anmälaren lär då svårligen kunna få ekonomisk gottgörelse.
Det förefaller ej heller motiverat att i dylika fall anmälaren skulle få ersättning
för sina kostnader genom ett allmänt skadestånd och samhället
sålunda i realiteten ikläda sig garanti för behandlingar utförda av privata
tandläkare.
Beträffande det av motionären relaterade fallet fann medicinalstyrelsen
i underdånigt yttrande icke skäl föreligga, som kunde motivera att bidrag av
statsmedel utgick.
Sveriges Tandläkarförbund (19.9.66)
Motionären anför, att de befintliga möjligheterna att erhålla rättelse vid
en misslyckad tandbehandling är otillfredsställande, och anser, att den för
närvarande 2-åriga preskriptionstiden för disciplinär bestraffning bör för
-
Statsutskottets utlåtande nr 145 år W66 5
längas. Det patientfall, som motionären anser exemplifiera bristerna i nuvarande
ordning, belyser emellertid ganska klart, att en sådan åtgärd knappast
är ägnad att tillgodose motionärens huvudsyfte. Den medlem av vetenskapliga
rådet, som bedömt behandlingen innan preskriptionstidens utgång,
har icke funnit skäl att underkänna något av de båda broarbetena, alltså ej
heller den del av behandlingen, som disciplinnämnden på grund av inträffad
preskription ej tagit upp till avgörande. Sannolikt skulle nämnden därför
ha friat tandläkaren även om preskriptionstiden icke hade inträtt. Den
metallografiska undersökning, som senare nämns, tillkom efter att medicinalstyrelsen
oavsett preskriptionen hade anmodat den tidigare expertens
efterträdare i vetenskapliga rådet att undersöka patienten. Icke heller denna
expert kunde finna vägande, objektiva skäl för att säga, att tandläkaren
handlat mot vetenskap och beprövad erfarenhet. Preskriptionstiden synes
sålunda icke ha utgjort hinder för medicinalstyrelsen att törsöka hjälpa
patienten till en saklig, välgrundad bedömning. Under hand har styrelsens
tandvårdsbyrå upprepade gånger ordnat möjligheter för patienten att erhålla
tandvård till låg kostnad genom till folktandvården knutna specialister,
men detta har patienten avböjt.
Däremot visar den mycket omfångsrika akten, att ärendet är synnerligen
svårbedömt, och att dessa bedömningssvårigheter förelåg redan före preskriptionstidens
utgång. Detta förhållande är ing''alunda unikt. Resultatet
av medicinska och odontologiska behandlingar påverkas ibland av individuella
reaktioner — komplikationer — på ett sätt, som icke kan förutses.
Detta kan spoliera en i och för sig helt korrekt behandling. Ju längre tiden
gått sedan behandlingen, desto svårare blir det att utreda, vad som verkligen
hänt och vilka faktorer som kan ha medverkat. Förbundet anser därför
icke, att en förlängning av preskriptionstiden skulle ge det av motionären
åsyftade resultatet.
Däremot torde vissa fördelar kunna uppnås genom en översyn av disciplinnämndens
arbetsformer. I skrivelse till kungl. socialdepartementet har
förbundet närmare utvecklat dessa tankegångar. Förbundet hemställer att
statsutskottet uttalar sin anslutning till de i skrivelsen framförda tankegångarna.
I princip kan ingen invändning resas mot att ansvarsförsäkring göres
obligatorisk för tandläkare, eftersom förbundet anser att varje tandläkare
bör ha en dylik. Förbundet håller emellertid för troligt att knappast någon
tandläkare saknar sådan. Mot denna bakgrund torde ett lagfäst obligatorium
vara överflödigt. Därtill må anmärkas, att analoga förhållanden föreligger,
för andra grupper, sysselsatta med medicinsk verksamhet, främst läkare,
varför det måste anses stötande om tandläkaren skulle särbehandlas.
Frågan om en liberalisering av ansvarighetsförsäkringens ersättningsregler
hänger intimt samman med skadeståndsrättens utformning i svensk lag.
De av motionären förordade utvidgningarna i ersättningsrätten torde förutsätta
att ett s. k. »strikt ansvar» ålägges tandläkare. Denna form av ansvar
har mycket begränsad tillämpning i Sverige. Applicerad på följderna
av medicinsk eller odontologisk behandling — mellan vilka ingen principiell
skillnad föreligger — kan den få svårbedömbara konsekvenser.
Om man utvidgar försäkringen att gälla utöver rena felbehandlingar,
ställs tandläkaren ansvarig för omständigheter utanför hans kontroll, t. ex.
senare tillkomna sjukdomstillstånd av fysisk eller psykisk natur, som kan
ha påverkat den tidigare behandlingen. Eu vanlig anledning till att en be
-
6
Statsutskottets utlåtande nr 745 år 1966
handling icke resulterar i ett förväntat gott långtidsresultat, kan vara patientens
bristande förmåga — eller vilja — att följa givna ordinationer
och att iakttaga nödvändiga försiktighetsmått. Såväl tandläkare som läkare
tvingas ofta att företa behandlingar trots att resultatet på förhand bedöms
osäkert, eftersom förutsättningarna kan vara ogynnsamma. Vid samtliga
dessa typer av fall förekommer det, att patienten tror sig ha varit utsatt
för en felbehandling.
Det torde vara ganska uppenbart att tandläkaren icke bör avkrävas ansvar
för dylika fall. Motionären synes knappast heller ha åsyftat detta eftersom
han säger, att försäkringen »bör utformas så att tandläkarna oftare förmås
använda sig av den». Därmed torde det emellertid stå klart, att en ansvarighetsförsäkring
icke är en lämplig form för utvidgning av ersättningsrätten.
En sådan förutsätter någon form av vållande från försäkringstagaren.
Den typ av försäkring motionären föreslår skulle lätt ge intryck av att det
existerar någon form av garanti på tandvård, vilket aldrig kan ges, lika
litet som för annan medicinsk vård.
Däremot kan problemet i princip lösas genom ett särskilt anslag till en
permanent fond från vilken medel skulle kunna utgå för att bekosta tandvård
i vissa ömmande fall. Otvivelaktigt förekommer fall av tandbehandling,
där ansvarsförsäkringen enligt sina grunder icke kan ersätta patientens
kostnader, men där exempelvis en serie olyckliga omständigheter förorsakat,
att patienten kommit i en mycket tråkig situation. Förbundet vill
dock påpeka, att det av motionären använda begreppet »misslyckad tandbehandling»
är mycket oprecist. Det kan i sig inrymma även en rad situationer,
där patienten genom egna försummelser medverkat till skadans
uppkomst. Detta skulle sannolikt kunna leda till att ett stort antal patienter
kommer att söka ersättning från ett dylikt anslag. Det är en säkerligen mycke
svår uppgift att konstruera gränser för vad som berättigar till ersättning,
såvida man icke accepterar att kostnaderna stiger till betydande belopp. Det
synes därför lämpligt att Sveriges Tandläkarförbund bereds tillfälle att
medverka vid utformningen av reglerna, därest förslaget om en dylik fond
kommer att förverkligas.
Sammanfattningsvis får förbundet sålunda anföra att en förlängning av
preskriptionstiden inom disciplinstraffrätten icke torde tillgodose motionärens
syften; att vägande skäl torde saknas för att göra ansvarsförsäkringen
för tandläkare obligatorisk; att grunderna för denna försäkringstyp icke
lämpligen bör utvidgas i av motionären antydd riktning, då den därigenom
skulle komma att täcka skador för vilka tandläkaren icke är ansvarig, men
att en särskild fond i princip kan tillskapas för att tillgodose motionärens
syften, varvid dock Sveriges Tandläkarförbund bör beredas tillfälle att medverka
vid utformningen av reglerna.
Förbundet hemställer vidare att statsutskottet måtte framhålla angelägenheten
av att en översyn av disciplinnämndens verksamhet kommer till
stånd.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1966:346 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse med överlämnande av redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation, i vad skrivelsen hänvis a1 i texten