Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ersättning för skada genom tandbehandling.

1966-11-22 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1966:145, Utlåtande i anledning av väckt motion om ersättning för skada genom tandbehandling.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145 år 1966

1

Nr 145

Utlåtande i anledning av väckt motion om ersättning för skada

genom tandbehandling.

(3:e avd.)

I en inom andra kammaren av herr Ullsten väckt motion (11:526) har

hemställts att riksdagen måtte som sin mening uttala att en förlängning

av preskriptionstiden för all tandbehandling till fem år är önskvärd, att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om att frågan om skadeståndsersättning

för misslyckade tandbehandlingar utreds i syfte att

underlätta för den enskilde att göra sin talan gällande samt att frågan om

införande av obligatorisk ansvarsförsäkring för tandläkare därvid särskilt

beaktas, samt att i avvaktan härpå särskilda medel beviljas under femte

huvudtiteln för ersättning till de i motionen behandlade tandskadefallen.

Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sina yrkanden torde

få hänvisas till motionen.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttrande över motionen från medicinalstyrelsen. Därjämte har på utskottets

begäran Sveriges tandläkarförbund yttrat sig i ärendet. Se Bilaga till detta

utlåtande.

Utskottet. Frågan om preskriptionstidens längd såvitt angår påföljder för

vissa förfaranden av tandläkare måste bedömas i ett vidare sammanhang.

Som medicinalstyrelsen i sitt utlåtande anfört kan dock olägenheter följa

av hittills tillämpad praxis i fråga om preskriptionsavbrott i disciplinärenden.

Chefen för justitiedepartementet har efter Kungl. Maj :ts bemyndigande

tillkallat sakkunniga för utredning av frågan om ämbetsansvar och disciplinärt

ansvar i offentlig tjänst. I den mån utredning av frågan om preskriptionsavbrott

i disciplinärenden och vad därmed sammanhänger inte kan anses

ingå i de sakkunnigas uppdrag bör den enligt utskottets mening ändock

prövas av de sakkunniga.

Enligt utskottets mening är särskild utredning av frågan om skadestånd

för misslyckade tandbehandlingar inte erforderlig. Utredningar i fråga om

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 6 saml. Nr 145

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 145 år 1966

såväl allmän skadeståndsrätt som skadestånd i offentlig verksamhet är föremål

för Kungl. Maj :ts prövning.

Utskottet finner med hänsyn till prövningen av skadeståndsrätten ej heller

skäl nu föreligga för medelsanvisning till det av motionären föreslagna

syftet.

Utskottet hemställer,

a) att riksdagen må i anledning av motionen 11:526 i

skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet anfört

i fråga om preskriptionsavbrott i disciplinärenden;

b) att motionen II: 526, till den del den ej berörts under

a), icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 november 1966

På statsutskottets vägnar:

GÖSTA BOHMAN

Vid förestående slutbehandling inom utskottet har närvarit

från första kammaren: herrar Näsström, Axel Andersson, Einar Persson,

Birger Andersson, Ivar Johansson, Fritz Persson, Per Jacobsson, Svensson,

fru Wallentheim, herrar Söderberg, Harry Carlsson, Nils Theodor Larsson,

Rönnberg, Åkerlund och Strandberg; samt

från andra kammaren: herrar Bohman, Karlsson i Olofström, Blidfors,

Almgren, Mellqvist, fru Lewén-Eliasson, fröken Elmén, herrar Turesson,

Nihlfors, Lindholm, Johansson i Norrköping, Gustafsson i Kårby, fru Holmberg,

herrar Nilsson i Tvärålund och Mundebo.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145 år 1966

3

Bilaga

Yttranden över motionen 11:526

Medicinalstyrelsen (10.10.1966)

Några uttryckliga bestämmelser om preskription av brott finns icke för

disciplinstraffrättens del. Motsvarande bestämmelser från den allmänna

straffrätten tillämpas därför analogt. Brottsbalkens preskriptionsbestämmelser

återfinns i 35 kap. 1 § och innebär, att för sådana förseelser, om vilka

regelmässigt är fråga i disciplinnämnden, preskriptionstiden blir 2 år, därest

vederbörande icke är underkastad ämbetsansvar. Att förlänga denna tid

endast för en viss grupp medborgare — tandläkarna — synes medicinalstyrelsen

icke böra ifrågakomma. Preskriptionstidens längd bör bestämmas

på grundval av allmänna överväganden och vara lika för alla.

Däremot vill medicinalstyrelsen fästa uppmärksamheten på en annan

sida av preskriptionsfrågan, nämligen möjligheten att genom åtgärd av

något slag avbryta preskriptionen i disciplinmål. Inom den allmänna straffrätten

gäller, att preskription avbrytes genom att vederbörande erhåller

del av åtal för brottet. Detta innebär, att preskriptionsavbrott sker genom

att åklagaren funnit sannolika skäl föreligga för att brott begåtts. Därefter

löper ny preskriptionstid om 2 år eller vid ämbetsbrott 5 år, vilken tid följaktligen

står till förfogande för den fortsatta handläggningen och avdömandet

av målet. Det är naturligt att motsvarande ordning iakttages inom disciplinstraffrätten

(se t. ex. R.Å. 1946 ref. 47). Vid ärendets handläggning i

disciplinnämnden finns dock normalt ingen tidpunkt som motsvarar delgivning

av åtal. I praxis har därför någon möjlighet att avbryta preskription

icke ansetts föreligga, varför varje ärende måste avgöras innan preskriptionstiden

gått till ända. Detta utgör i vissa fall en olägenhet. Om anmälan i

ett ärende inkommer först mot slutet av preskriptionstiden, kan det erbjuda

mycket stora svårigheter att slutföra utredningen innan tidsgränsen överskridits.

Inom medicinalstyrelsen har det vid flera tillfällen diskuterats huru

man skulle kunna komma till rätta med denna olägenhet, som givetvis kan

göra sig gällande oavsett om ämbetsansvar föreligger eller ej. Genom beslut

den 16 juni 1966 har Kungl. Maj :t anbefallt särskilda sakkunniga att utreda

frågan om ämbetsansvar och disciplinärt ansvar i offentlig tjänst. Det synes

styrelsen lämpligt, att dessa sakkunniga prövar även frågan om avbrytande

av preskription i disciplinmål.

Vad angår frågan om obligatorisk ansvarsförsäkring för tandläkare finner

medicinalstyrelsen lämpligt, att tandläkare har sådan till skydd mot

skadeanspråk. Då försäkring av detta slag förekommer i stor utsträckning

bland läkare och tandläkare och kommit till stånd utan ingripande från

samhällets sida, anser styrelsen att det icke är påkallat att tandläkare lagligen

ålägges att teckna sådan.

I yttrande den 26 oktober 1959 över betänkandet med förslag till lag om

skadestånd i offentlig verksamhet (SOU 1958: 43) — vartill folktandvården

måste räknas — har medicinalstyrelsen ansett det kunna ifrågasättas, om

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Statsutskottets utlåtande nr 145 år 1966

ej skadeståndsansvar bör åläggas vederbörande huvudman — dock begränsat

till skador av allvarlig beskaffenhet -— för skador, som åsamkats patient

i samband med behandling å sjukhus oavsett om vållande ligger någon befattningshavare

vid sjukhuset till last eller ej. I fråga om tandläkarvården

bör beaktas, att det dock endast sällan är fråga om att tandläkare tillfogat

patient skada av allvarlig beskaffenhet. När disciplinnämnden meddelat

disciplinär bestraffning, har det nästan alltid varit fråga om att tandläkarens

behandling varit otillfredsställande, det vill säga ej i överensstämmelse

med vetenskap och beprövad erfarenhet. Betänkandet är alltjämt beroende

på prövning av Kungl. Maj :t.

För tandläkare, som icke äro anställda i allmän tjänst, kan någon skadeståndsskyldighet

för det allmänna enligt medicinalstyrelsens mening icke

gärna komma i fråga. Till belysande av olika aktuella situationer må följande

anföras.

I de fall då anmälan ej medfört disciplinär åtgärd kan anmälan ha helt

saknat fog eller kan — från anmälarens synpunkt — visst fog för denna ha

förelegat. Utredningen kan i sistnämnda fall ha visat, att vad anmälan avser

ej kan medföra ansvar för tandläkaren.

Det kan till exempel röra sig om en efter tandbehandling inträffad komplikation

som ej kan läggas tandläkaren till last, exempelvis blödning eller

infektion. Vidare inträffar inte så sällan att patienten inte trivs med en

insatt protes eller bro, trots att densamma från objektiv synpunkt är helt

riktigt utförd. Erfarenhetsmässigt är det mycket svårt att åt en person, som

i många år burit protes, göra eu ny. En sådan skiljer sig vanligen betydligt

från den gamla och tolereras därför ofta inte av sin bärare. Det händer inte

sällan i dylika fall att en vårdsökande går från tandläkare till tandläkare

och får utfört ett antal nya proteser utan att någon blir till belåtenhet. Samtliga

proteser kan dock vara utförda i överensstämmelse med vetenskap och

beprövad erfarenhet.

Det kan också konstateras att de flesta privata tandläkare ej lämnar någon

garanti för utfört arbete. En jacketkrona, en stifttand, en bro kan gå

sönder efter ganska kort tid, utan att det kan påvisas att tandläkaren begått

något fel. Om den behandlade kräver ny behandling utan kostnad, vägrar

tandläkaren detta kanske som regel.

Åtskilliga anmälningar till disciplinnämnden representerar fall av de slag

som här exemplifierats. Om det konstateras att tandläkaren ej gjort sig

skyldig till fel eller försummelse, blir det ingen åtgärd från disciplinnämndens

sida, och anmälaren lär då svårligen kunna få ekonomisk gottgörelse.

Det förefaller ej heller motiverat att i dylika fall anmälaren skulle få ersättning

för sina kostnader genom ett allmänt skadestånd och samhället

sålunda i realiteten ikläda sig garanti för behandlingar utförda av privata

tandläkare.

Beträffande det av motionären relaterade fallet fann medicinalstyrelsen

i underdånigt yttrande icke skäl föreligga, som kunde motivera att bidrag av

statsmedel utgick.

Sveriges Tandläkarförbund (19.9.66)

Motionären anför, att de befintliga möjligheterna att erhålla rättelse vid

en misslyckad tandbehandling är otillfredsställande, och anser, att den för

närvarande 2-åriga preskriptionstiden för disciplinär bestraffning bör för
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145 år W66 5

längas. Det patientfall, som motionären anser exemplifiera bristerna i nuvarande

ordning, belyser emellertid ganska klart, att en sådan åtgärd knappast

är ägnad att tillgodose motionärens huvudsyfte. Den medlem av vetenskapliga

rådet, som bedömt behandlingen innan preskriptionstidens utgång,

har icke funnit skäl att underkänna något av de båda broarbetena, alltså ej

heller den del av behandlingen, som disciplinnämnden på grund av inträffad

preskription ej tagit upp till avgörande. Sannolikt skulle nämnden därför

ha friat tandläkaren även om preskriptionstiden icke hade inträtt. Den

metallografiska undersökning, som senare nämns, tillkom efter att medicinalstyrelsen

oavsett preskriptionen hade anmodat den tidigare expertens

efterträdare i vetenskapliga rådet att undersöka patienten. Icke heller denna

expert kunde finna vägande, objektiva skäl för att säga, att tandläkaren

handlat mot vetenskap och beprövad erfarenhet. Preskriptionstiden synes

sålunda icke ha utgjort hinder för medicinalstyrelsen att törsöka hjälpa

patienten till en saklig, välgrundad bedömning. Under hand har styrelsens

tandvårdsbyrå upprepade gånger ordnat möjligheter för patienten att erhålla

tandvård till låg kostnad genom till folktandvården knutna specialister,

men detta har patienten avböjt.

Däremot visar den mycket omfångsrika akten, att ärendet är synnerligen

svårbedömt, och att dessa bedömningssvårigheter förelåg redan före preskriptionstidens

utgång. Detta förhållande är ing''alunda unikt. Resultatet

av medicinska och odontologiska behandlingar påverkas ibland av individuella

reaktioner — komplikationer — på ett sätt, som icke kan förutses.

Detta kan spoliera en i och för sig helt korrekt behandling. Ju längre tiden

gått sedan behandlingen, desto svårare blir det att utreda, vad som verkligen

hänt och vilka faktorer som kan ha medverkat. Förbundet anser därför

icke, att en förlängning av preskriptionstiden skulle ge det av motionären

åsyftade resultatet.

Däremot torde vissa fördelar kunna uppnås genom en översyn av disciplinnämndens

arbetsformer. I skrivelse till kungl. socialdepartementet har

förbundet närmare utvecklat dessa tankegångar. Förbundet hemställer att

statsutskottet uttalar sin anslutning till de i skrivelsen framförda tankegångarna.

I princip kan ingen invändning resas mot att ansvarsförsäkring göres

obligatorisk för tandläkare, eftersom förbundet anser att varje tandläkare

bör ha en dylik. Förbundet håller emellertid för troligt att knappast någon

tandläkare saknar sådan. Mot denna bakgrund torde ett lagfäst obligatorium

vara överflödigt. Därtill må anmärkas, att analoga förhållanden föreligger,

för andra grupper, sysselsatta med medicinsk verksamhet, främst läkare,

varför det måste anses stötande om tandläkaren skulle särbehandlas.

Frågan om en liberalisering av ansvarighetsförsäkringens ersättningsregler

hänger intimt samman med skadeståndsrättens utformning i svensk lag.

De av motionären förordade utvidgningarna i ersättningsrätten torde förutsätta

att ett s. k. »strikt ansvar» ålägges tandläkare. Denna form av ansvar

har mycket begränsad tillämpning i Sverige. Applicerad på följderna

av medicinsk eller odontologisk behandling — mellan vilka ingen principiell

skillnad föreligger — kan den få svårbedömbara konsekvenser.

Om man utvidgar försäkringen att gälla utöver rena felbehandlingar,

ställs tandläkaren ansvarig för omständigheter utanför hans kontroll, t. ex.

senare tillkomna sjukdomstillstånd av fysisk eller psykisk natur, som kan

ha påverkat den tidigare behandlingen. Eu vanlig anledning till att en be
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 745 år 1966

handling icke resulterar i ett förväntat gott långtidsresultat, kan vara patientens

bristande förmåga — eller vilja — att följa givna ordinationer

och att iakttaga nödvändiga försiktighetsmått. Såväl tandläkare som läkare

tvingas ofta att företa behandlingar trots att resultatet på förhand bedöms

osäkert, eftersom förutsättningarna kan vara ogynnsamma. Vid samtliga

dessa typer av fall förekommer det, att patienten tror sig ha varit utsatt

för en felbehandling.

Det torde vara ganska uppenbart att tandläkaren icke bör avkrävas ansvar

för dylika fall. Motionären synes knappast heller ha åsyftat detta eftersom

han säger, att försäkringen »bör utformas så att tandläkarna oftare förmås

använda sig av den». Därmed torde det emellertid stå klart, att en ansvarighetsförsäkring

icke är en lämplig form för utvidgning av ersättningsrätten.

En sådan förutsätter någon form av vållande från försäkringstagaren.

Den typ av försäkring motionären föreslår skulle lätt ge intryck av att det

existerar någon form av garanti på tandvård, vilket aldrig kan ges, lika

litet som för annan medicinsk vård.

Däremot kan problemet i princip lösas genom ett särskilt anslag till en

permanent fond från vilken medel skulle kunna utgå för att bekosta tandvård

i vissa ömmande fall. Otvivelaktigt förekommer fall av tandbehandling,

där ansvarsförsäkringen enligt sina grunder icke kan ersätta patientens

kostnader, men där exempelvis en serie olyckliga omständigheter förorsakat,

att patienten kommit i en mycket tråkig situation. Förbundet vill

dock påpeka, att det av motionären använda begreppet »misslyckad tandbehandling»

är mycket oprecist. Det kan i sig inrymma även en rad situationer,

där patienten genom egna försummelser medverkat till skadans

uppkomst. Detta skulle sannolikt kunna leda till att ett stort antal patienter

kommer att söka ersättning från ett dylikt anslag. Det är en säkerligen mycke

svår uppgift att konstruera gränser för vad som berättigar till ersättning,

såvida man icke accepterar att kostnaderna stiger till betydande belopp. Det

synes därför lämpligt att Sveriges Tandläkarförbund bereds tillfälle att

medverka vid utformningen av reglerna, därest förslaget om en dylik fond

kommer att förverkligas.

Sammanfattningsvis får förbundet sålunda anföra att en förlängning av

preskriptionstiden inom disciplinstraffrätten icke torde tillgodose motionärens

syften; att vägande skäl torde saknas för att göra ansvarsförsäkringen

för tandläkare obligatorisk; att grunderna för denna försäkringstyp icke

lämpligen bör utvidgas i av motionären antydd riktning, då den därigenom

skulle komma att täcka skador för vilka tandläkaren icke är ansvarig, men

att en särskild fond i princip kan tillskapas för att tillgodose motionärens

syften, varvid dock Sveriges Tandläkarförbund bör beredas tillfälle att medverka

vid utformningen av reglerna.

Förbundet hemställer vidare att statsutskottet måtte framhålla angelägenheten

av att en översyn av disciplinnämndens verksamhet kommer till

stånd.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1966:346 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse med överlämnande av redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation, i vad skrivelsen hänvis a1 i texten