Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående järnvägspolitiken m. m.

1966-11-22 · 21 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1966:146, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående järnvägspolitiken m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr Hd år 1!)66

1

Nr 146

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående järnvägspolitiken

m. m.

(4:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herrar Axel Kristiansson och Nils-Eric Gustafsson (1:446) och den andra

inom andra kammaren av herrar Gomér och Vigelsbo (11:537), har hemställts

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam översyn

av järnvägspolitiken och särskilt frågan om järnvägsnedläggningarna med

hänsyn till de sociala och näringspolitiska krav som järnvägspolitiken bör

tillgodose.

Vidare har i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren

av herr Åkesson m. fl. (1:458) och den andra inom andra kammaren

av herr Ståhl m. fl. (II: 552) hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t

måtte begära förslag till en allsidig kartläggning av de trafikmässiga, ekonomiska,

sociala och lokaliseringspolitiska aspekterna på den 1963 beslutade

statliga trafikpolitiken mot bakgrunden av de senaste årens snabba strukturförvandling

av den kollektiva trafiken.

Slutligen har i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren

av herr Svanström m. fl. (I: 452) och den andra inom andra kammaren

av herr Dahlgren m. fl. (II: 533), hemställts att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t uttala dels att planeringsråden och landstingen må

utgöra remissinstanser beträffande järnvägsnedläggningar inom dessa myndigheters

områden enligt i motionerna uppdragna riktlinjer, dels att en redogörelse

för hur kostnaderna för den s. k. kollektivbiljetten fördelar sig på

olika bandelar samt för vilka bandelar som är avsedda att nedläggas under

året årligen må införas i statsverkspropositionen.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden torde

få hänvisas till motionerna II: 537,1: 458 och II: 533.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttrande över motionerna från statens järnvägar och trafikpolitiska delegationen.

Därjämte har på utskottets begäran Näringslivets trafikdelegation,

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen (LO), Riksförbundet

Landsbygdens folk (RLF) och Tjänstemännens centralorganisation

(TCO) yttrat sig i ärendet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 6 samt. Nr 146

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr HG ur 1966

Järnvägsstyrelsen framhåller inledningsvis bl. a. att, enligt de uppgifter

som nyligen sammanställts till 1966 års reviderade långtidsbudget, antalet

helt eller delvis nedlagda järnvägskilometer under de senaste 4 åren antagits

i genomsnitt uppgå till 251 km per år, dvs. icke fullt 4 procent per år

av det trafiksvaga järnvägsnätet och 2 procent på hela SJ-nätet. Även om

man kan ha delade uppfattningar om vad som skall uppfattas som snabb

nedläggningstakt, är det enligt styrelsen fullt klart att 1953 års trafikutrednings

beräkningar av driftbidragets avveckling förutsatte en avsevärt snabbare

nedläggningstakt än den för åren 1962—1965 faktiska.

Styrelsen övergår därefter till 1963 års nyorientering av den statliga trafikpolitiken.

Ett grunddrag i denna var att såvitt möjligt söka åstadkomma

en samhällsekonomiskt riktig uppdelning av trafiken på olika transportmedel.

I enlighet härmed skulle varje trafikgren i princip svara för sina kostnader

och befrias från de enligt tidigare regleringssystem gällande förpliktelserna.

Styrelsen anför vidare härom.

Detta har bl. a. inneburit alt staten i princip övertagit kostnadsansvaret

för sådan samhällsnödvändig trafikservice, som inte ger kostnadstäckning,

bl. a. den som upprätthålles på de olönsamma trafiksvaga järnvägslinjerna.

I ut skottsutlåtandet över proposition 191/63 framhölls emellertid att detta

självfallet inte skulle »medföra en ändrad inställning från statsmakternas

sida i fråga om nedläggning av trafiksvaga bandelar». Redan år 1958 hade

riksdagen uttalat att vissa inskränkningar i järnvägsdriften i framtiden liksom

dittills utgjorde ett led i en av den allmänna utvecklingen framtvingad

omdaningsprocess, vars förhindrande eller uppskjutande riksdagen icke var

beredd att ta de ekonomiska konsekvenserna av. Bakgrunden till dessa uttalanden

torde vara den med tiden allt mer växande insikten om att vi numera

erhållit två tekniskt välutvecklade trafiksystem till lands, järnvägstrafiksystemet

och vägtrafiksystemet, samt att detta på många håll lett till

eu överdimensionering av trafikapparaten.

Enligt de nya trafikpolitiska riktlinjerna förutsattes också, att tillfredsställande

transportförsörjning skulle tryggas för landets olika delar men till

lägsta möjliga kostnad för samhället. I de fall insatser krävdes från det allmännas

sida för att upprätthålla tillfredsställande transportförsörjning

framhölls det vara ogörligt att på förhand fastställa vilken olönsam järnvägs-

eller landsvägstrafik som var nödvändig från samhällets synpunkt. En

prövning härav förutsattes i stället få äga rum från fall till fall då ersättningsfrågan

aktualiserades. För att inte under onödigt lång tid binda det

allmänna för ersättning av underskotten på ur trafikförsörjningssynpunkt

icke erforderliga olönsamma järnvägslinjer angavs det som angeläget att

med minsta möjliga tidsutdräkt pröva förutsättningarna för att helt eller

delvis överföra trafiken till landsväg.

I enlighet med den nya trafikpolitikens trafikförsörjningskrav är det en

förutsättning för att statens järnvägar skall få lägga ned en järnvägslinje

att godtagbar ersättningstrafik kan anordnas. En ingående prövning av statens

järnvägars förslag till ersättningstrafik föregår därför Kungl. Maj ds beslut

i nedläggningsärendena. Nedläggningsbesluten reglerar också ersättningstrafikens

standard med detaljerade föreskrifter om turtäthet och res
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande ur 1 Ui år 1!)C><> 3

tider. Den omsorgsfulla prövningen av ersätlningstrafikens kvalitet har

medfört att trafikomläggningarna hittills som regel genomförts ulan större

olägenheter för herörda trafikanter. 1 vissa avseenden har ersättningstraiiken

ansetts medföra förbättrad transportservice.

Mot bakgrunden av den nya trafikpolitikens klart uttalade trafikfördelningsprincip,

syftande till eu lämplig användning av de i trafikapparaten insatta

resurserna, kan man ej som författarna av motion 1:446 och 11:537

gör_oaktat att de instämma med målsättningen för 1963 års trafikpolitik

— ställa sociala och näringspolitiska krav på speciellt järnvägspolitiken.

Sådana krav kan ställas i de fall då järnvägstrafiken är det kostnadsmassigt

lämpligaste trafikmedlet för att genomföra eu bestämd transportuppgift.

Av betydelse för statens järnvägars målsättning enligt 1963 års trafikpolitik

är, att bland de beslutade reformerna på järnvägstrafikens område ingick

en differentiering av den ekonomiska målsättningen lör atfäisbanenätet

och de trafiksvaga järnvägslinjerna. För affärsbanenätet angavs målet

vara ett visst nettoöverskott och för de trafiksvaga linjerna en minimering

av driftunderskottet och därmed av behovet av ersättning.

De nya trafikpolitiska riktlinjerna och den fastställda ekonomiska målsättningen

för järnvägsnätet har skapat en fastare grund än tidigare för en

successiv inriktning och specialisering av järnvägsdriften på de linjei och

trafikuppgifter, där järnvägsverksamheten i framtiden kan väntas ha stora

och viktiga uppgifter att fullgöra. .

En sådan omställning av järnvägstrafiken innebär en anpassning till den

hittills konstaterade och i framtiden väntade omstruktureringen av efterfrågan

på järnvägens transporter. Ehuru järnvägarnas andel av det totala

landtransportarbetet i godstrafik minskat något under senaie år har järnvägarnas

godstransportarbete absolut sett ökat. En inom statens järnvägars

centralförvaltning utarbetad prognos för statens järnvägars vagnslastgodstrafik,

mätt i ton, räknar med i genomsnitt 4 procent ökning per år under

perioden fram till 1970/71. För styckegodstrafiken förutses en mindre gynnsam

utveckling med i stort sett oförändrad total transportkvantitet under

samma period.

Statens järnvägars persontrafik har under 1960-talet kännetecknats av

fortlöpande minskning av kortväga resor under det att långresorna i trafikstarka

relationer ökat" Detta senare innebär en brytning av den under 19o0- talet — bortsett från de allra längsta avstånden — överlag nedåtgående trenden.

Enligt en i 1965 års långtidsutrednings betänkande angiven bedömning

kommer den hittills under 1960-talet konstaterade utvecklingstendensen att

fortsätta under återstoden av årtiondet.

Det utvecklingsprogram statens järnvägar i anslutning till här skisserade

utvecklingstendenser följer kan i korthet skisseras på följande sätt. \ agnslastgodstrafiken

förbättras särskilt i fråga om transporter till och från stora

tätorter, andra betydande industriorter och hamnar samt dessutom också

för kontinuerliga massgodstransporter i även andra relationer än de nämnda.

Stijckegods trafiken har redan koncentrerats till direkttrafik mellan

vissa koncentreringsstationer — knutpunkter ■— med tillförsel och utkörning

på bil. Persontrafiken koncentreras på direkttrafik i langgaende tag

med minsta reseavstånd om 50 a 100 km samt, om överenskommelse om särskild

kostnadstäckning kan träffas, på förortståg i frekventa förbindelser.

I enlighet med de trafikpolitiska riktlinjerna är utvecklingsprogrammet sa

gott som uteslutande inriktat på affärsbanenätet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Statsutskottets utlåtande nr U6 år 1966

Styrelsen anför vidare att den av statsmakterna godkända handläggningsformen

för nedläggningsärendena inbegriper obligatoriskt samråd mellan

styrelsen för statens järnvägar, arbetsmarknadsstyrelsen och Näringslivets

trafikdelegation. Härigenom tages vederbörlig hänsyn till de lokaliseringsoch

näringspolitiska synpunkterna på nedläggningsförslagen.

Styrelsen har icke kunnat finna, att den pågående anpassningen av järn^gstrafiken

till transportmarknadens förändringar skulle stå i någon motsättning

till den statliga lokaliseringspolitikens målsättning. Den kan sägas

sammanfalla med en strävan att utnyttja transportresurserna på så sätt, att

det transportekonomiska resultatet för hela landet och dess olika delar blir

det bästa möjliga. Att nämnda anpassning, speciellt järnvägsnedläggningarna,

i vissa fall är mindre förenliga med berörda bygders önskemål är ofrånkomligt.

I anledning av vad som anförts om vägbyggnader för ersättningstrafiken

säger sig styrelsen vilja framhålla, att Kungl. Maj :ts bemyndigande till nedläggning

alltid innehåller en noggrant specificerad plan för vägbyggnader i

trafikområdet i samband med trafikomläggningen. Däri anges vilka vägar

som skall ombyggas eller upprustas före trafikomläggningen och vilka vägbyggen,

som bör utföras i anledning av trafikomläggningen men icke nödvändigtvis

slutföras före densamma. Beslutet är grundat på förslag av de

ansvariga vägmyndigheterna.

Vad gäller önskemålet om långsiktigare samplanering av järnvägs- och

vägbyggnadspolitiken är det enligt styrelsens mening knappast tekniskt

möjligt att i fråga om järnvägsnedläggningar åstadkomma närmare samordning

an den som uppnåtts vid det sedan länge pågående samarbetet mellan

järnvägsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i dessa frågor. Såväl

nedläggningsbanorna som ersättningsvägarna är som regel sekundära linjer

i små resp. trafiksystem. Åtgärder i fråga om sådana sekundära trafikleder

är därför delvis avhängiga av annan planering inom SJ-företaget och väg■säsendet

och dessutom också av planeringen på andra samhällsområden. Så

länge vårt lands bebyggelsestruktur och transportapparat planeras och utvecklas

inom ramen för nu föreliggande organisatoriska former föreligger

enligt styrelsen knappast förutsättningar för den av motionärerna eftersträvade

samplaneringen.

Beträffande slutligen vissa av motionärerna framförda yrkanden och förslag

om en allmän översyn av trafikpolitiken framhåller styrelsen följande.

I motion 1:458 föreslås »en samlad redovisning av verkningarna för

bygden och för trafikapparaten av genomförda nedläggelser i åtminstone

några områden». Styrelsen har för sin del inte något emot att en sådan

uppföljning av några järnvägsnedläggningar kommer till stånd utan föreställer

sig i stället att detta skulle bidraga till att minska de farhågor, som

från olika håll hyses inför trafikomläggningarna. Enär motionärerna inte

närmare preciserat hur de tänkt sig genomförandet av de undersökningar,

som en sådan uppföljning skulle innebära, anser styrelsen att förslaget bör

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 1 U> är 1 !)<><> 5

överlämnas till den trafikpolitiska delegationen, vilken tillsatts för att

följa det trafikpolitiska reformprogrammets återverkningar, för delegationens

eventuella åtgärd.

Det i motionerna I: 452 och It: 533 framlagda förslaget om att planeringsråd

och landsting må vara remissinstanser för järnvägsnedläggningar anser

styrelsen icke böra föranleda någon åtgärd, då den nu tillämpade handläggningsformen

för ifrågavarande ärenden inte utgör något hinder för

sådan remittering. Dessa instanser deltar redan nu, då länsmyndigheterna

så finner påkallat, i ärendenas behandling på av motionärerna avsett sätt.

1 motion I: 452 och II: 533 (likalydande) föreslås vidare att i statsverkspropositionen

årligen intages »en redogörelse för hur kostnaderna för den

s. k. kollektivbiljetten fördelar sig på olika handelar samt för vilka handelar

som är avsedda alt nedläggas under året». Styrelsen får i anledning

härav anföra att det förfarande, som nu tillämpas vid handläggningen av

nedläggningsärendena, icke gör det möjligt att lämna sistnämnda redogörelse"

Det kan erinras om att denna handläggningsform beskrivits^ såväl

1960 års statsverksproposition som i proposition 191/1963 angående

riktlinjer för den statliga trafikpolitiken och därvid icke föranlett någon

erinran från dåvarande riksdagar. Förutom tidigare nämnt samråd på verksplanet

innebär handläggningsformen att Kungl. Maj:t såväl remissvägen

som vid olika sammanträden ger länsstyrelser och kommunala myndigheter

tillfälle att framföra sina synpunkter på statens järnvägars nedläggningsförslag.

Dessa synpunkter föranleder ofta att tidpunkten för trafikomläggningen

senarelägges och att i en del fall också omläggningarnas föreslagna

omfattning justeras. Som regel kan därför omfattning och tidpunkt för en

järnvägsnedläggning ofta fastställas först omkring ett halvår i förväg.

Vad gäller den ifrågasatta specificeringen linjevis av underskotten vill

styrelsen framhålla att ersättningen till statens järnvägar för underskottet

på olönsamma järnvägslinjer är baserat på en vart tredje år förnyad beräkning

som avser att ange underskottet för det olönsamma järnvägsnätet i sin

helhet. En ny redovisning kommer att framläggas i år. Denna liksom den närmast

föregående redovisningen granskas av särskilda av Kungl. Maj :t utsedda

granskningsmän.

Med anledning av vad här anförts avstyrker styrelsen bifall till de i

motionerna I: 452 och II: 533 framförda förslagen.

Sammanfattningsvis hemställer styrelsen om att de förslag som framlagts

i de föreliggande motionerna 1:458 och 11:552, 1:446 och 11:537 samt

I: 452 och II: 533 inte skall föranleda någon annan riksdagens åtgärd än att

förslaget i motionerna I: 458 och II: 552 om viss uppföljning av några järnvägsnedläggningar

överlämnas till trafikpolitiska delegationen för dess

eventuella åtgärd.

Trafikpolitiska delegationen erinrar inledningsvis om att statsmakterna i

december 1963 antog nya riktlinjer för den statliga trafikpolitiken in. m.

(prop. 191, SLÄU 1, rskr. 424). Beslutet innebar en nyorientering av den

statliga trafikpolitiken i syfte att skapa ett mer konkurrensfrämjande system

på transportmarknaden. De konkurrenshämmande regleringarna på

transportmarknaden skall i möjligaste mån avvecklas. Varje trafikgren

lf Bihang till riksdagens protokoll 1966. 6 samt. Nr 146

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 116 år 1966

skall i princip svara för sina kostnader och även i övrigt skall förutsättningar

skapas för en konkurrens på lika villkor, vilket bedömts vara av

betydelse för att nå en samhällsekonomiskt riktig uppdelning av trafiken

mellan de olika trafikgrenarna. Målet för trafikpolitiken skall enligt beslutet

vara att för landets olika delar trygga en tillfredsställande transportförsörjning

till lägsta möjliga kostnader. I den mån det inte med tillgodoseende

av kravet på kostnadstäckning går att lämna en viss bygd den trafikservice

som från samhällets synpunkt är rimlig, bör ersättning till trafikföretaget

utgå av allmänna medel.

För att få en mjuk övergång till den nya trafikpolitiken beslöts att reformåtgärderna

skulle samordnas i tre etapper.

Den första etappen inleddes den 1 juli 1964 och avslutas med juni månad

i år. På järnvägssidan har nedläggningen av trafiksvaga bandelar fortsatt.

SJ tillerkänns full kostnadstäckning för förpliktelsen att trafikera sådana

trafiksvaga järnvägslinjer som SJ inte finner företagsekonomiskt motiverade

att driva men som tills vidare inte lagts ner. Beträffande den ekonomiska

målsättningen separatredovisas affärsbanenätet och ersättningsberättigade

järnvägslinjer.

Enligt riksdagens beslut hösten 1965 (prop. 172, L''!U 35, rskr. 456) skall

den andra reformetappen planenligt inledas den 1 juli 1966. Etappen innebär

bl. a. en ytterligare liberalisering av tillståndsgivningen för den yrkesmässiga

lastbilstrafiken, borttagande helt av behovsprövningen för fordon

om högst 4 ton maximilast samt specialfordon. Transportplikten bortfaller

även för SJ:s del med undantag för sådana järnvägslinjer för vilkas

drift SJ erhåller särskild ersättning. Som en konsekvens av den allmänna

transportpliktens borttagande försvinner bestämmelserna om likabehandling

vid vagntilldelning. Vidare befrias järnvägarna från skyldigheten att

offentlighålla taxenedsättningar, medgivna genom separata fraktavtal,

samt från kravet på likabehandling av trafikanterna i taxehänseende.

Riktpunkten för den tredje etappen är den 1 juli 1968, då för landsvägssidans

del lastbils- och traktortågstrafiken lielt befrias från behovsprövning.

Vad beträffar järnvägarna förutsätts dessa få rätt att tillämpa efter

konjunkturläget variabla avskrivningar. Ett närmare ställningstagande till

denna fråga kommer emellertid att föregås av en prövning inom affärsverksutredningen.

Vissa författningsändringar i anledning av reformprogrammets andra

etapp föiutsattes bli utarbetade pa grundval av bl. a. erfarenheterna av

den första etappen.. I september 1965 lämnades därför en redogörelse för

delegationens erfarenheter under reformprogrammets första år. Redogörelsen

återgavs i prop. 1965: 172 och föranledde icke några erinringar från

departementschefens eller riksdagens sida. I rapporten framhölls sammanfattningsvis

bl. a. att verkningarna av den första etappen visat sig positiva

och att delegationen inte hade erfarit att åtgärderna skulle ha fått

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Statsutskottets uttalande nr t''i(! är 1966

några tidigare icke förutsedda verkningar eller några följder av påtagligt

negativ art. Inte heller hade delegationen funnit några vägande invändningar

mot de för den andra etappen planerade åtgärderna.

Beträffande erfarenheterna på järnvägssidan konstaterade delegationen

hl. a. följande. Den redan tidigare förhållandevis hårda konkurrensen mellan

främst järnväg och bil synes ha ökat inom vissa delar av transpoi(marknaden,

särskilt inom de stora godstrafikströmmarna. SJ har även inriktat

sig på att utveckla de lönsamma verksamhetsgrenarna på affärsbanenätet.

Strävandena mot en starkare koncentration av trafikarbetet till huvudlinjerna

och de större stationerna ger företaget ökade förutsättningar att höja

produktiviteten genom mekanisering och annan rationalisering. Ersättningen

för täckande av underskottet på det icke lönsamma linjenätet har ökat

SJ:s möjligheter att konkurrera effektivt. Bl. a. har förutsättningar skapats

för en smidigare anpassning av taxorna till marknadsläget. Den nya transportorganisationen

med s. k. knutpunktstrafik syftar till att möjliggöra

snabba transporter mellan i första hand avlägset belägna orter. I vissa fall

har ökade transporttider på korta avstånd blivit oundvikliga. En del av

dessa transporter har därför sökt sig till landsväg, hör att mildra öveigången

taxemässigt i anledning av järnvägsnedläggning vidtar SJ olika åtgärder.

Sålunda har lägre särtaxor för den kombinerade trafiken införts.

I vissa fall har dessutom träffats särskilda fraktavtal med godskunder på

sådana billinjer. Det av SJ tillämpade systemet för fraktberäkning av sändningar

i samtrafik mellan järnväg och bil, som ersätter sändningar med

järnväg som lagts ned, har i stort sett fungerat tillfredsställande.

Enligt reformprogrammet skall järnvägarnas anpassning till det nya

trafikpolitiska systemet ske genom att vissa ekonomiskt belastade förpliktelser

tas bort och att förpliktelser som av allmänna skäl anses böra bibehållas

helt kompenseras genom särskild ersättning i form av driftbidrag

till statsbaneföretaget. Bland förpliktelserna är trafikeringsplikten den mest

betungande och leder till en snedvridning av'' konkurrensen på transportmarknaden.

Den pågående koncentrationen av järnvägsdriften genom nedläggning

av trafiksvaga bandelar bör därför fullföljas. Aktiviteten från det

trafikpolitiska området bör samordnas med lokaliseringspolitiken bl. a. när

det gäller att upprätthålla från lokaliseringssynpunkt önskvärd olönsam

järnvägs- och landsvägstrafik.

Driften av de trafiksvaga banorna medför avsevärda underskott som

täcks genom driftersättning till SJ. Ersättningen uppgick för 1964/65 till

215 milj. kr., för 1965/66 till 210 milj. kr. samt beräknas för 1966/67 till

205 milj. kr.

Nedläggningsundersökningarna i fråga om SJ-linjer bedrivs sedan maj

1959 enligt ett särskilt arbetsprogram. Programmet innefattar ca 125 banor

om sammanlagt 650 mil järnväg. Sedan början av år 1959 har beslut

om nedläggning fattats beträffande 69 banor om tillsammans 280 mil. För

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Statsutskottets utlåtande nr 146 år 1966

några bandelar har verkställda undersökningar gett vid handen att nedläggning

tills vidare inte är motiverad.

Handläggningen av nedläggningsärenden sker i regel på följande sätt.

Den grundläggande undersökningen ombesörjs av resp. distrikt inom SJ.

Arbetet är omfattande och innebär uppgiftsinsamling, statistikbearbetning,

speciella räkningar beträffande resefrekvens, godsbefordran och allmän företagsutveckling

samt företagsekonomiska och andra bedömningar. Härvid

tas kontakter med vägmyndigheter, länsarbetsnämnder, posten samt kommuner,

företag och andra lokala eller regionala intressenter. Som regel hålls

också ett eller flera större informations- och diskussionsmöten mellan företrädare

för SJ:s lokala organ samt berörda intressenter.

Sedan det sålunda införskaffade materialet sammanställts inom distriktet

ö\ ei lämnas det till SJ centralförvaltning för vidare bearbetning och komplettering

genom kontakter och överläggningar med olika myndigheter. Representanter

för dessa myndigheter brukar vanligtvis företa studieresor till

det av den ifrågasatta nedläggningen berörda området. Vidare samråder

centralförvaltningen med arbetsmarknadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt Näringslivets trafikdelegation. När järnvägsstyrelsen

funnit att en nedläggning bör komma till stånd inger styrelsen framställning

härom till Kungl. Maj:t. Framställningen brukar innehålla uppgifter

om önskad tidpunkt för nedläggning, behov av vägupprustning för den

landsvägstrafik, som skall ersätta järnvägstrafiken, behov av trafiktillstånd

samt uppgifter om banans ekonomi m. m.

Framställningen blir härefter föremål för ett remissförfarande, som omfattar

berörda länsstyrelser, försvarsmyndigheter in. fl. samt kommuner,

företag och andra intressenter. Remisstiden är vanligen tre månader. Jämsides

härmed begär departementet kompletterande uppgifter om exempelvis

taxor, restider, anordningar för biljettförsäljning, väntlokaler och godsinsamlingsställen.

Beredningen inom departementet innefattar även resor i

trafikområdet av de tjänstemän som bereder ärendena. Dessa tjänstemän

söker bl. a. bilda sig en allmän uppfattning om läget och om hur en eventuell

nedläggning kan komma att påverka trafikbilden. Förhållandena kan

då föranleda ytterligare kontakter och utredningar. Efter sammanställning

av materialet sker en preliminär föredragning inför kommunikationsministern,

som därefter anger riktlinjer för ärendets fortsatta handläggning.

Nästa led utgörs av ett på kommunikationsdepartementets anmodan av

berörda länsstyrelser anordnat sammanträde, till vilket kallas representanter

för såväl SJ :s som andra myndigheters regionala organ samt berörda

kommuner och övriga intressenter. Dessa ges där tillfälle att muntligen inför

tjänstemän i departementet ge ytterligare synpunkter och förslag. Beroende

på resultatet av överläggningarna sker sedan inom departementet

ytterligare beredning. Kompletterande material kan härefter erfordras och

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr Vid år 1060 9

eventuellt anordnas ytterligare sammanträden hos vederbörande länsstyrelser.

Härefter sker slutlig föredragning inför kommunikationsministern, varefter

ärendet anmäls i konselj. Om beslut om nedläggning fattas, anvisas

även medel för den; vägupprustning, som kan vara påkallad av nedläggningen.

I övrigt innehåller nedläggningsbeslutet detaljerade uppgifter om tidpunkt

för nedläggningen, föreskrifter om turtäthet, restider och sträckningar

för ersättningstrafiken på landsväg, bestämmelser om anordningar

för väntlokaler och godsinsamlingsställen samt, i vissa fall, speciella föreskrifter

rörande lastanordningar, biljettförsäljning in. m. Det bör framhållas

att besluten i många fall avser partiell nedläggning av järnvägstrafiken,

exempelvis så att vagnslasttrafiken bibehålies.

I många fall överlämnas också direkt till kommunikationsdepartementet

framställningar med sakuppgifter, synpunkter och förslag från kommuner,

företag och organisationer angående en bygds rese- och transportbehov

och försörjning med kommunikationer.

Delegationen erinrar om att den har till uppgift att följa upp genomförandet

av det trafikpolitiska reformprogrammet. I delegationen ingår två

riksdagsmän, företrädare för kommunikationsdepartementet, statens biltrafiknämnd,

transportkonsumenter, trafikutövare och anställda inom

transportnäringen.

I syfte att närmare lära känna berörda intressegruppers erfarenheter av

den nya trafikpolitiken i fråga om t. ex. transportutbudet samt kvalitetsoch

prisutvecklingen i olika delar av landet har delegationen bl. a. haft

överläggningar med företrädare för dessa grupper i Stockholm samt residensstäderna

i Södermanlands, Malmöhus, Skaraborgs, Kopparbergs och

Västernorrlands län. Delegationen säger sig varken i dessa eller andra

sammanhang ha erfarit annat än att verkningarna av den nya trafikpolitiken

visat sig positiva. Detta omdöme innefattar alltså även verkningarna

på järnvägsområdet och erfarenheterna av järnvägsnedläggelser. Delegationen

säger sig vidare vara klart medveten om att omställningsproblem

kan uppkomma i samband med järnvägsnedläggningar men att dessa i allmänhet

efter relativt kort tid kunnat övervinnas genom olika anordningar

i form av t. ex. särskilda taxor och inrättande av busstrafik.

Delegationen anför vidare bl. a. följande.

Som framgår av det tidigare anförda föregås beslut om järnvägsnedläggning

av ett omfattande utredningsarbete, varvid man söker att i möjligaste

män kartlägga de olika konsekvenserna av en eventuell nedläggning.

Vunna erfarenheter under denna form av utredningsarbete har gett

anledning till en rad kompletterande synpunkter på nedläggningsärendena

och dessas handläggning. Det kan därför enligt delegationens mening anses

väl sörjt för att nedläggningsärendena blir föremål för en ingående och

allsidig prövning. Vid den slutliga handläggningen av ärendena inom Kungl.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr HC> år 1960

Maj :ts kansli beaktas särskilt att ersättningstrafik för den järnväg som avses

bli nedlagd kan ordnas och ge en från allmän synpunkt tillfredsställande

transportförsörjning. Det kan erinras om att särskilda medel reserveras

för vägupprustning i anslutning till nedläggning av järnvägstrafik.

Utredningsmaterial och övriga uppgifter rörande ifrågasatta järnvägsnedläggningar

innefattar regelmässigt redan nu de för en prövning erforderliga

sakuppgifter som kan komma fram vid utredningar av det slag som

angivits i motionerna 1:458 och II: 552 samt I: 446 och II: 537. Med hänvisning

härtill avstyrker delegationen motionsyrkandena. Delegationen vill

i detta sammanhang erinra om att sammansatta stats- och tredje lagutskottet

vid behandlingen av den trafikpolitiska propositionen i fråga om

nedläggningsförfarandet bl. a. anförde att det »nu tillämpade förfarandet

vid handläggning av nedläggningsärenden — som bl. a. innebär att arbetsmarknadsstyrelsen

och Näringslivets trafikdelegation deltar i beredningen

av ärendena på verksplanet samt att länsstyrelser, kommunala myndigheter

in. fl. får tillfälle att yttra sig såväl remissvägen som vid olika sammanträden

— torde innebära garanti för en allsidig prövning av dessa ärenden».

Dessutom kan tilläggas, att föredragande departementschefen i årets

statsverksproposition vid behandlingen av driftersättningen till SJ för

nästa budgetår uttalat att han vid sina överväganden utgått från att nedläggningstakten

väsentligt måste ökas. Riksdagen, som ansåg en minskning

av ersättningen till SJ i snabbast möjliga takt som i och för sig angelägen,

fann i sammanhanget icke skäl till erinran.

Beträffande det i motionerna 1:452 och 11:533 framförda förslaget att

planeringsråden och landstingen skall utgöra remissinstanser i nedläggningsärenden

vill delegationen endast erinra om att Kungl. Maj :ts remisser

till länsstyrelserna brukar utformas så att yttrande skall avges efter vederbörandes

hörande. Det ankommer således på länsstyrelsen att avgöra

huruvida de i motionerna nämnda organen bör höras. Enligt vad delegationen

erfarit brukar detta ske när länsstyrelsen bedömer detta vara motiverat.

I sistnämnda motioner har även framförts förslag om att en redogörelse

för hur kostnaderna för den s. k. kollektivbiljetten fördelar sig på olika

bandelar samt för vilka bandelar som är avsedda att nedläggas under året

årligen skall införas i statsverkspropositionen. Delegationen vill i detta

avseende erinra om att en redogörelse för hur ersättningen för den s. k.

kollektivbiljetten beräknas redovisas av SJ vart tredje år i de s. k. separatredovisningarna,

vilka prövas av särskilda av Kungl. Maj :t tillsatta granskningsmän.

En sådan redovisning kommer att framläggas under innevarande

år. Vidare skulle förslaget att i statsverkspropositionen i förväg

specificera de bandelar som är avsedda att läggas ned bl. a. innebära att

Kungl. Maj :t redan i november månad måste ha tagit ställning till nedläggningar

som beräknas ske i t. ex. juni månad följande budgetår, dvs.

mer än ett och ett halvt år senare. Med hänsyn till det mycket''komplicerade

och omfattande utrednings- och förhandlingsarbete liksom de samordningsåtgärder

i fråga om ersättningstrafik, vägupprustning in. in. som

föregår ett nedläggningsbeslut synes det vara i praktiken ogörligt att så

lång tid i förväg med någon större grad av säkerhet ange de nedläggningar

som bör komma till stånd.

Med hänvisning till det anförda hemställer delegationen att motionerna

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Statsutskottets utlåtande nr l''i<> är 1 !)<><>

Xäringslivets Imf ^delegation, vars yttrande även Svenska arbetsgivareföreningen

åberopar som eget, tioner i avvaktan på utgången av tUn

trafikpolitiska reformetapp som inleds den I juli ltkit) icke anledning

alt nu tillstyrka det i motionerna I: 458 (II: 552) ocli I: 44(i (II: 547) framförda

önskemålet om tillsättande av en allsidig utredning av järnvägspoliliken

i vad avser de trafikmässiga, sociala och näringspolitiska aspekterna

vid järnvägsnedläggningar in. in. I sammanhanget erinras om att ett särskilt

organ — Samarbetsdelegationen för järnvägsnedläggningsärenden

har inrättats för att redan på verksplanet genomlysa de nyssnämnda

aspekterna vid en ifrågasatt järnvägsnedläggning. I denna delegation är förutom

S.I även arbetsmarknadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsslyrelsen

och Näringslivets trafikdelegation företrädda. Härigenom kan de intressen

göra sig gällande som motionärerna velat bevaka.

Delegationen framhåller vidare följande.

Med hänsyn vidare till de omfattande kontakter mellan kommunikationsdepartementet

samt berörda länsstyrelser, kommuner och företag, som

redan förekommer i järnvägsnedläggningsärenden, synes icke heller behövligt

att — såsom föreslagits i motionerna 1:452 och II: o33 — regelmässigt

remittera sådana ärenden till planeringsråden och landstingen.

Självfallet bör nedläggningsfrågor kunna upptas till behandling i planeringsråden,

eftersom dessa är rådgivande organ till länsstyrelserna i frågoi

av vikt för den regionala utvecklingen. Något speciellt remissförfarande

synes emellertid icke påkallat. Länsstyrelserna har nämligen före besvarande

av Kungl. Maj:ts remisser i nedläggningsfrågor alltid möjlighet att

höra planeringsråden — liksom även landstingen — när de finner skal

härtill föreligga. ..

I sistnämnda motioner har även framlagts förslag om att en redogörelse

årligen bör införas i statsverkspropositionen angående hur kostnaderna föi

den°s. k. kollektivbiljetten fördelar sig på olika bandelar samt för vilka

handelar som är avsedda att nedläggas under budgetåret. Trafikdelegationen

vill i detta sammanhang erinra om att kostnadsfördelningen redovisas

i SJ :s s. k. separatredovisningar. Dessa framläggs vart tredje år —

närmast under innevarande år — och torde tillgodose krav på skälig insjn

i det trafiksvaga bannätets ekonomi. I och för sig vore det värdefullt, om en

sådan redovisning kunde lämnas med kortare mellanrum. Huruvida detta

i praktiken kan ske årligen kan delegationen dock inte bedöma. Publiceringen

bör likväl med hänsyn till redovisningens omfattning och andra

praktiska skäl med fördel liksom hittills kunna ske i separat form och icke

i statsverkspropositionen.

Vad gäller förslaget om att en redogörelse årligen skall lämnas i statsverkspropositionen

för de bandelar som är avsedda att nedläggas finns anledning

till allvarliga erinringar. En sådan redogörelse förutsätter nämligen

att redan vid statsverkspropositionens utarbetande Kungl. Maj:ts ställningstagande

måste ha skett beträffande sådana bandelar, som efter verkställd

utredning kan bli aktuella för nedläggning först i slutet av budgetåret, dvs.

omkrin« l 1/2 år senare. Ett sådant förfaringssätt anser delegationen icke

lämpligt, eftersom det kan leda till fördröjning av nedläggningsärendenas

behandling, vilket icke är i överensstämmelse med den av riksdagen godtagna

målsättningen för de ersättningsberättigade järnvägslinjerna.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr Vid år 1966

LO anför hl. a. följande.

Det minskade trafikunderlaget på eu stor del av landets järnvägar är ett

uttryck för den pågående strukturomvandlingen i den svenska samhällsekonomien;

såväl för övergången till landsvägstrafik som för urbaniseringen.

Det är därvid alldeles otvivelaktigt trafikanterna som övergivit järnvägarna

och inte järnvägarna som övergivit trafikanterna. En minskning av resande

och gods till 1/5, även till 1/10 av vad de var för bara 10—15 år sedan

är inte ovanligt och det talar ju ett tydligt språk. Att beskylla myndigheterna

för att försämra servicen på förut lönsamma järnvägslinjer med syfte

att nedbringa trafikunderlaget och få skäl för att lägga ner dem, alltså''fölen

medvetet destruktiv verksamhet inom de sektorer de satts att förvalta,

kan knappast ursäktas.

De svårigheter som uppstår i en strukturförändring kan i princip mötas

på två olika sätt; antingen genom att man försöker bromsa förändringen

och avskära de sektorer i samhället som berörs därav från dess verkningar

eller genom att man försöker påskynda och underlätta anpassningen till de

nya förhållandena. Den första metoden leder till en uppbromsad framstegslakt

och så småningom till ekonomisk stagnation och tillbakagång, den senare

till en påskyndad ekonomisk expansion och snabbare stegring av levnadsstandarden.

Den första metoden blir dyr både i direkta kostnader och

än mer genom att man avstår från eu ökning av samhällsprodukten. Kostnaderna

för att upprätthålla trafiken på de olönsamma banorna måste praktiskt

taget räknas som en ren nettokostnadsökning. Några besparingar på

vägnätet kan inte göras, eftersom den mesta trafiken redan går med bil och

kraven på dess utbyggnad ändå är mycket starka. Någon avvägning »mellan

fortsatt järnvägsdrift med visst underskott å ena sidan och nödvändiga väginvesteringar

å den andra» kan det därför aldrig bli fråga om. FörestäHningen

att man skulle kunna betala en upprätthållen trafik på de trafiksvaga

bandelarna med oförändrade utgifter för »kollektivbiljetten» är orealistisk.

Redan nu täcker denna inte till fullo förlusterna på denna trafik;

genom ofullständig kostnadstäckning har man velat sporra statens järnvägar

att påskynda nedläggningsframställningarna. Skulle driften vid dessa

banor i stället bibehållas måste man räkna med starkt stigande kostnader

för »kollektivbiljetten» genom vikande trafikunderlag, stigande löner och

små rationaliseringsmöjligheter vid dessa handelar. Något nämnvärt bidrag

till täckning av kostnader för den centrala administrationen, verkstäder

m. in. kan det trafiksvaga nätet under inga omständigheter beräknas ge,

eftersom trafiken på de 50 % av antalet hankilometer som det ungefär omfattar

inte svarar för mer än ca 5 % av det totala transportarbetet.

RO har i sina remissvar över förslagen till ny trafikpolitik och till lokaliseringspolitiken

angivit sin syn på dessa frågor. De går i stort ut på att man

hör påskynda och underlätta anpassningen till strukturförändringarna särskilt

genom insalsei för att stödja arbetskraftens omställning genom bidrag

till omskolning och flyttning. De avsteg från det rent samhällsekonomiska

kriteriet man önskar göra av sociala eller lokaliseringspolitiska skäl måste

vara begränsade och väl planerade. LO kan inte finna alt några nya skäl

tillkommit, som inom trafikpolitiken skulle göra sådana avsteg mer motiverade;

tvärtom synes utvecklingen snarare gå i snabbare takt än man tidigaie

föreställde sig och ställa större krav på ekonomisk anpassning. Den

uppfattning om speciellt järnvägsförbindelsernas värde för lokala persontransporter

och för industrilokalisering, som ofta kommer till uttryck i de
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr t Ui är !!)(>(!

13

halten och som även framförs i de här aktuella motionerna, bygger till stor

del på erfarenheter från tidigare skeden. Delta visas ju tydligast av att den

överväldigande delen av trafikanterna föredrar andra transportmedel för

sådan befordran även i de fall, där eu oförändrad service upprätthållits vid

järnvägen. Järnvägstrafikens huvuduppgifter i framtiden kommer att bli

person- och godstransporter på långa avstånd över relativt starkt trafikerade

linjer samt pendeltrafik till de stora befolkningscentra.

LO anser därför in te att de ifrågavarande motionerna bör föranleda någon

åtgärd.

RLF säger sig vitsorda de uppgifter som framförs i motionerna, att järnvägsnedläggningar

i många fall medfört betydande olägenheter och kostnadsfördyringar

för enskilda personer och näringslivet i de berörda bygderna. Det

har sålunda inte gått att genom landsvägstrafiken åstadkomma likvärdiga

förhållanden. Det är också uppenbart att SJ genom att successivt försämra

sin service efter vissa handelar medverkar till att minska trafikunderlaget

och därmed skapa vad man sedan betecknar som trafiksvaga järnvägslinjer.

Förbundet anför vidare följande.

Med hänsyn till erfarenheterna av järnvägsnedläggningarna kan det ifrågasättas

om det finns anledning att öka nedläggningstakten. I så fall måste

ske en väsentlig utökning av resurserna för att ordna ersättningstrafik. Ett

begrepp om problemets räckvidd får man genom SJ :s egen uppgift att 50

procent av järnvägsnätet bedöms som trafiksvagt. Det är givetvis orimligt

att under sådana förhållanden tänka sig att lägga ned alla trafiksvaga handelar.

Det torde för övrigt vara omöjligt att lösa SJ:s ekonomiska problem

genom sådan successiv nedläggning, eftersom man därmed sannolikt endast

efterhand åstadkommer nya trafiksvaga banor.

Som inledningsvis framhölls är målet för trafikpolitiken enligt 1963 års

riksdagsbeslut att för landets olika delar trygga en tillfredsställande transportförsörjning

till lägsta möjliga kostnader. Om denna målsättning skall

kunna fullföljas kan man inte för enskilda bandelar strikt tillämpa en självbärighetsprincip.

På vissa sträckor kan man inte då med något nu känt

transportmedel ge en tillfredsställande transportförsörjning. Det gäller i

stället att finna den lösning som ger den samhällsekonomiskt lägsta kostnaden

och då kan man inte tillämpa ett begränsat järnvägsekonomiskt resonemang.

Kalkylen måste kompletteras med beräkningar över konsekvenserna

ur olika synpunkter för befolkning och näringsliv i berörda bygder.

Enligt riksförbundets mening har staten såsom ägare till järnvägsnätet

huvudansvaret för att landets olika delar erhåller fullgoda kommunikationer.

Statens järnvägar kan alltså inte enbart betraktas som ett affärsföretag

utan måste vid sidan härav fungera som ett hjälpmedel för staten att

upprätthålla en fullgod transportförsörjning i alla delar av landet. Detta

måste bl. a. vara ett väsentligt led i en aktiv lokaliseringspolitik. I första

hand bör de möjligheter till utjämning som finns inom företaget utnyttjas

och i andra hand bör medel tillföras för att kompensera de särskilda kostnader

som kan anses uppkomma genom de speciella förpliktelser som SJ

har.

Av det anförda torde framgå att riksförbundet i huvudsak delar de syn
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Statsutskottets utlåtande nr U6 år 1966

Punkter, som framförts i motionsparen 1:458 och 11:552 samt 1:446 och

II. 537. Riksförbundet tillstyrker därför också att en översyn av järnvägspolitiken

sker i överensstämmelse med vad som anföres i motionerna. Med

hänsyn till kommunikationernas utomordentligt stora betydelse för näringslivet

och därmed för samhällsplaneringen tillstvrker riksförbundet vidare

det i motionsparet 1:452 och 11:533 framförda förslag om att planeringsraden

och landstingen skall ges tillfälle alt yttra sig rörande planerade järnvägsnedläggningar.

Det synes även lämpligt att en redovisning av planerna

sker för riksdagen på sätt som föreslås i motionerna.

TCO slutligen anför följande.

Genom riksdagens beslut år 1963 fastställdes normerna för den statliga

trafikpolitiken. Målet för denna politik skall enligt riksdagens beslut vara

att för landets olika delar trygga en tillfredsställande trafikförsörjning till

lagsta möjliga kostnad. I riksdagens beslut underströks vikten av att inte

enbart de trafikekonomiska fakta blev utslagsgivande utan även att de sociala

och näringspolitiska aspekterna beaktades i utformandet av statens

handlande på detta område. Enligt TCO:s mening torde de näringspolitiska

aspekterna få allt större betydelse på detta område. Den statliga lokaliseringspolitiken

håller för närvarande på att utvecklas och trafikpolitiken

maste samordnas med denna. Det är därvidlag viktigt att de lokaliseringspolitiska

aspekterna belyses i de utredningar som göres innan en järnväg

nedlägges. TCO finner det viktigt att de myndigheter och organ, som liandla|Se™ngs;

och lokaliseringspolitiska frågor, i god tid får kännedom om

och tilltalle att yttra sig över förslag om järnvägsnedläggelser.

Utskottet. De i förevarande motioner framförda förslagen har genomgående

tillstyrkts av RLF, som bl. a. säger sig vitsorda motionärernas uppgifter

om att järnvägsnedläggningar i många fall medfört betydande olägenheter

och kostnadsfördyringar för enskilda personer och näringslivet i de

berörda bygderna. Det har sålunda enligt förbundet inte gått att genom

lands\ägstrafiken åstadkomma likvärdiga förhållanden. Det säges också

vara uppenbart att SJ genom att successivt försämra sin service efter

vissa bandelar medverkar till att minska trafikunderlaget och därmed

skapa vad man sedan betecknar som trafiksvaga järnvägsdelar. Enligt förbundets

mening har staten såsom ägare till järnvägsnätet huvudansvaret

för att landets olika delar erhålla fullgoda kommunikationer. Statens

järnvägar kan alltså inte enbart betraktas som ett affärsföretag utan

måste vid sidan härav fungera som ett hjälpmedel för staten att upprätthålla

eu fullgod transportförsörjning i alla delar av landet. Detta anses

bl. a. ^ ara ett \äsentligt led i eu aktiv lokaliseringspolitik.

ICO framhåller att den statliga lokaliseringspolitiken för närvarande

hållei på att utvecklas och att trafikpolitiken måste samordnas med denna.

Det anses därvid vara viktigt att de lokaliseringspolitiska aspekterna

belyses i de utredningar, som göres innan en järnväg nedlägges. Förbundet

finner det vidare angeläget att de myndigheter och organ, som handlägger

närings- och lokaliseringspolitiska frågor, i god tid får kännedom

om och tillfälle att yttra sig över förslag om järnvägsnedläggelser.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr Hd är 1()6<>

15

Järnvägsstyrelsen, trafikpolitiska delegationen, Arbetsgivareföreningen,

Landsorganisationen och Näringslivets trat^delegation avstyrker motionärernas

förslag. LO framhåller därvid alt det minskade trafikunderlaget

på en stor del av landets järnvägar är ett uttryck för den pågående

strukturomvandlingen i den svenska samhällsekonomin; såväl för övergången

till landsvägstrafik som för urbaniseringen. Det anses därvid alldeles

otvivelaktigt vara trafikanterna som övergivit järnvägarna och inte

järnvägarna som övergivit trafikanterna.

De svårigheter som uppstår i eu strukturförändring kan enligt LO i

princip mötas på två olika sätt: antingen genom att man försöker bromsa

förändringen och avskära de sektorer i samhället som berörs dära\ från

dess verkningar eller genom att man försöker påskynda och underlätta anpassningen

till de nya förhållandena. Den första metoden leder till en uppbromsad

framstegstakt och så småningom till ekonomisk stagnation och

tillbakagång, den senare till en påskyndad ekonomisk expansion och snabbare

stegring av levnadsstandarden. Den uppfattning om speciellt järnvägsförbindelsernas

värde för lokala persontransporter och för industrilokalisering,

som ofta kommer till uttryck i debatten och som även framförs

i de aktuella motionerna, anses till stor del bygga på erfarenheter

från tidigare skeden. Detta säges tydligast visas av att den överväldigande

delen av trafikanterna föredrar andra transportmedel för sådan befordran

även i de fall där en oförändrad service upprätthållits vid järnvägen.

Näringslivets trafikdelegation och SAF förklarar sig — i avvaktan på

utgången av den trafikpolitiska reformetapp, som inleddes den 1 juli

1966 inte finna anledning tillstyrka i motionerna framförda önskemål om

tillsättande av en utredning rörande järnvägspolitiken. Jämväl de i motionerna

I: 452 och II: 533 framförda förslagen — att göra planeringsråden

och landstingen till remissinstanser i frågor rörande järnvägsnedläggningar,

in. in. — avstyrkes av organisationerna under hänvisning bl. a. till nu

tillämpade former för behandling av dessa frågor.

Såväl järnvägsstyrelsen som trafikpolitiska delegationen har i sina yttranden

bemött de av motionärerna anförda synpunkterna. Som bakgrund

härtill har bl. a. erinrats om de av 1963 års riksdag fattade besluten rörande

den statliga trafikpolitiken in. in. (prop. 191, SL''U 1, iskr. 424).

Såsom remissorganen framhållit innebär dessa beslut en nyorientering

av den statliga trafikpolitiken i syfte att skapa ett mer konkurrensfrämjande

system på transportmarknaden. Besluten innebär (jfr prop. 191)

bl. a. följande. De konkurrenshämmande regleringarna på transportmarknaden

skall i möjligaste mån avvecklas. Varje trafikgren skall i princip

svara för sina kostnader, och även i övrigt skall förutsättningar skapas för

eu konkurrens på lika villkor, vilket bedömes vara av betydelse för att

nå en samhällsekonomiskt riktig uppdelning av trafiken mellan de olika

trafikgrenarna. Målet för trafikpolitiken skall vara att för landets olika

delar trygga en tillfredsställande transportförsörjning till lägsta möjliga

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 146 år 1966

kostnader. I den mån det inte med tillgodoseende av kravet på kostnadstäckning

går att lämna en viss bygd den trafikservice som från samhällets

synpunkt är rimlig, bör ersättning till trafikföretaget utgå av allmänna

medel.

I syfte att få en mjuk övergång till det nya systemet skulle reformåtgärderna

samordnas i ett handlingsprogram uppdelat i tre etapper, för

vilka närmare redogöres i propositionen. För att följa upp genomförandet

av programmet har sedermera i enlighet med propositionens förslag och

riksdagens beslut tillsatts eu särskild delegation — den trafikpolitiska delegationen

— bestående av två riksdagsmän samt företrädare för kommunikationsdepartementet,

statens biltrafiknämnd, transportkonsumenter, tratikutövare

och anställda inom transportnäringen.

Det sammansatta stats- och tredje lagutskottet har i sitt i det föregående

angivna utlåtande (s. 71) framhållit att enligt dess uppfattning

nedläggningen av trafiksvaga bandelar utgör en naturlig anpassning till

de förändrade förhållanden på transportmarknaden, som inträtt hl. a. till

följd av bilismens expansion. Riksdagen hade också tidigare (SU B 6/58)

funnit att rationaliseringsverksamheten inom SJ, omfattande bl. a. nedläggning

helt eller delvis av trafiksvaga bandelar, borde bedrivas med

kraft. Ett beslut av statsmakterna om full ersättning till SJ för driften

av trafiksvaga bandelar skulle dock inte medföra en ändrad inställning

fian statsmakternas sida i fråga om nedläggning av trafiksvaga bandelar.

Även i fortsättningen borde därför arbetet med att helt eller delvis ersätta

sådana bandelar med landsvägstrafik bedrivas med hänsyn till både

bygdens behov och transportekonomiska fakta. Det angelägna i att utan

tidsutdräkt pröva förutsättningarna för att överföra trafiken till landsväg

vore särskilt påtagligt med hänsyn till att tidskrävande vägupprustning

ofta visar sig erforderlig innan en nedläggning kan genomföras. Nedläggningsfrågan

finge självfallet inte enbart bedömas från järnvägsekonomiska

synpunkter utan även med beaktande av olika sociala och näringspolitiska

aspekter. Det vore vidare angeläget att avvecklingen skedde på

ett sådant sätt att behövliga ersättningsförbindelser kunde ordnas i god

tid. Det dittills tillämpade förfarandet vid handläggning av nedläggningsärenden

— som bl. a. innebar att arbetsmarknadsstyrelsen och Näringslivets

trafikdelegation deltoge i beredningen av ärendena på verksplanet

samt att länsstyrelser, kommunala myndigheter m. fl. finge tillfälle att

yttra sig såväl remissvägen som vid olika sammanträden — ansågs innebära

garanti för en allsidig prövning av dessa ärenden.

Enligt utskottets uppfattning har sedan dessa beslut träffats intet inträffat

av art att böra föranleda ett ändrat ställningstagande från riksdagens

sida i berörda frågor. Utskottet vill också erinra om att den trafikpolitiska

delegationen numera lämnat en redogörelse för delegationens

erfarenheter under reformprogrammets första år. Redogörelsen återgavs i

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 1''di år 1966

17

prop. 1965:172 och föranledde inte några erinringar från departementschefens

eller riksdagens sida. I rapporten framhölls sammanfattningsvis

hl. a. att verkningarna av den första etappen visat sig positiva och att

delegationen inte hade erfarit att åtgärderna skulle ha tått några tidigare

inte förutsedda verkningar eller några följder av påtagligt negativ art.

Inte heller hade delegationen funnit några vägande invändningar mot de

för den andra etappen planerade åtgärderna.

Delegationen har i sitt yttrande över nu förevarande motioner bl. a.

framhållit att den tidigare förhållandevis hårda konkurrensen mellan

främst järnväg och bil synes ha ökat inom vissa delar av transportmarknaden,

särskilt inom de stora godstrafikströmmarna. SJ har inriktat sig på

att utveckla de lönsamma verksamhetsgrenarna på affärsbanenätet. Strävandena

mot en starkare koncentration av trafikarbetet till huvudlinjerna

och de större stationerna ger företaget ökade förutsättningar att höja

produktiviteten genom mekanisering och annan rationalisering. Ersättningen

för täckande av underskottet på det inte lönsamma linjenätet har ökat

SJ:s möjligheter att konkurrera effektivt. Bl. a. har förutsättningar skapats

för en smidigare anpassning av taxorna till marknadsläget. Enligt

reformprogrammet skall järnvägarnas anpassning till det nya trafikpolitiska

systemet ske genom att vissa ekonomiskt belastande förpliktelser

tas bort och att förpliktelser, som av allmänna skäl anses böra bibehållas,

helt kompenseras genom särskild ersättning i form av driftbidrag till

statsbaneföretaget. Bland förpliktelserna är trafikeringsplikten den mest

betungande och leder till en snedvridning av konkurrensen pa tiansportmarknaden.

Den pågående koncentrationen av järnvägsdriften genom nedläggning

av trafiksvaga bandelar bör därför fullföljas. Vidare bör aktiviteten

från det trafikpolitiska området samordnas med lokaliseringspolitiken

bl. a. när det gäller att upprätthålla sådan från lokaliseringssynpunkt

önskvärd järnvägs- och landsvägstrafik som är olönsam.

Utskottet delar helt den uppfattning delegationen sålunda givit uttryck

åt i dessa frågor. I sammanhanget må även understrykas att man

ej _ mot bakgrunden av den nya trafikpolitikens klart uttalade trafik
fördelningssynpunkt,

syftande till en lämplig användning av de i trafikapparaten

insatta resurserna — kan ställa sociala och näringspolitiska

krav på speciellt statens järnvägar.

Beträffande handläggningen av nedläggningsärendena vill utskottet hänvisa

till den utförliga redogörelse härför som lämnats av delegationen (se

s. 8_10 i det föregående). Såsom delegationen i anslutning härtill fram
hållit

innefattar utredningsmaterial och övriga uppgifter rörande ifrågasatta

järnvägsnedläggningar redan nu sådana för en prövning erforderliga

sakuppgifter, som kan komma fram vid utredningar av det slag som angivits

i motionerna I: 446 och II: 537 samt I: 458 och II: 552.

o ....

Med beaktande av bl. a. angivna förhållanden och under hänvisning

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Statsutskottets utlåtande nr U6 år 1966

jämväl i övrigt till innehållet i de avgivna remissyttrandena har utskottet

vid sin prövning av nyssnämnda motioner funnit desamma inte böra föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Vidkommande det i motionerna 1: 452 och II: 533 framställda yrkandet

att planeringsråden och landstingen skall utgöra remissinstanser i nedläggningsärenden

vill utskottet i likhet med trafikdelegationen erinra om

att Kungl. Maj:ts remisser till länsstyrelserna brukar utformas så att yttrande

skall avges efter vederbörandes hörande. Det ankommer således på

länsstyrelsen att avgöra huruvida de i motionerna nämnda organen bör

höras. Utskottet anser sig för sin del kunna utgå från att så sker i de

fall där detta befinnes påkallat och finner därför inte erforderligt att ett

sådant hörande direkt föreskrives.

Beträffande den av motionärerna begärda redogörelsen med avseende på

den s. k. kollektivbiljetten vill utskottet erinra om att SJ vart tredje år

i de s. k. separatredovisningarna — vilka prövas av särskilda, av Kungl.

Maj :t tillsatta granskningsmän — redovisar hur ersättningen för kollektivbiljetten

beräknas. En ny sådan redovisning har nyligen framlagts och

numera även prövats av förenämnda granskningsmän.

Förslaget att i statsverkspropositionen i förväg specificera de bandelai

som är avsedda att läggas ned skulle, som i flera remissyttranden

tramhållits, innebära att Kungl. Maj :t redan i november månad måste ha

tagit ställning till nedläggningar, som beräknas ske i t. ex. juni månad

följande budgetår, d. v. s. mer än ett och ett halvt år senare. Med hänsyn

till det mycket komplicerade och omfattande utrednings- och förhandlingsarbete

liksom de samordningsåtgärder i fråga om ersättningstrafik, vägupprustning

m. m. som föregår ett nedläggningsbeslut synes det även enligt

utskottets uppfattning vara i praktiken ogörligt att så lång tid i förväg

med någon större grad av säkerhet ange de nedläggningar, som bör

komma till stånd.

Utskottet avstyrker med hänsyn bl. a. till det anförda även de i de

nu förevarande motionerna framförda yrkandena.

Utskottet hemställer,

I. att motionerna 1:446 och 11:537 samt 1:458 och

II: 552 icke må föranleda någon riksdagens åtgärd;

II. att motionerna 1:452 och 11:533 icke må föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 november 1966

På statsutskottets vägnar:

GÖSTA BOHMAN

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 1''di år 1966

19

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit

från första kammaren: herrar Näsström, Einar Persson, Birger Andersson,

Ivar Johansson, Fritz Persson, Svensson, fru Wallentheim, herrar

Söderberg, Harry Carlsson, Nils Theodor Larsson, Rönnberg, Åkerlund, Nyman,

Karl-Erik Eriksson och Strandberg; samt

från andra kammaren: herrar Bohman, Karlsson i Olofström, Blidfors,

Ståhl, Almgren, Eliasson i Sundborn, Mellqvist, fru Lewén-Eliasson,

fröken Elmén, herrar Nihlfors, Lindholm, Johansson i Norrköping, Gustafsson

i Kårby, Cassel och fru Holmberg.

Reservationer

1) beträffande motionerna 1:446 och 11:537 samt 1:458 och 11:552 av

herrar Ivar Johansson, Harry Carlsson, Nils Theodor Larsson, Nyman,

Karl-Erik Eriksson, Ståhl, Eliasson i Sundborn, fröken Elmén och herr

Gustafsson i Kårby, vilka ansett

dels att den del av utskottets yttrande, som på s. 16 börjar med »Enligt

utskottets» och på s. 18 slutar med »riksdagens åtgärd», bort ha följande

lydelse:

»Några principiella invändningar mot det i det föregående angivna målet

för trafikpolitiken — att för landets olika delar trygga en tillfredsställande

trafikförsörjning till lägsta möjliga kostnader — kan enligt utskottets uppfattning

inte resas. Redan vid avgivandet av remissvaren över den utredning

som föregick beslutet var det dock flera instanser som ifrågasatte

riktigheten av de beräkningar som järnvägsstyrelsen gjort beträffande bl. a.

nedläggning av trafiksvaga bandelar, erforderliga avskrivningar och förräntningar

in. m. Enligt motionärerna förefaller det som om dessa instanser

numera fått än mera fog för sina farhågor. Det göres också i motionerna gällande

att järnvägsstyrelsen företar en hel del försämringar i sin service,

t. ex. genom indragning av tåg, indragning av betjäningen på stationerna

in. fl. åtgärder som minskar gods- och resandefrekvensen. En på så sätt

minskad omsättning kan sedan utgöra motiv för en nedläggning av bandelen.

Inte sällan sätter man in busslinjer som i stor utsträckning går parallellt

med bandelen och givetvis tar en del av resandeströmmen från järnvägen.

När det gäller godstrafiken förfares på liknande sätt. Exempel härpå

anföres av motionärerna.

Nedläggningen av flera järnvägslinjer har ostridigt förorsakat näringslivet

betydande merkostnader, som inte torde ha ingått i järnvägsstyrelsens

kalkyler. Detta pekar enligt utskottets uppfattning på en motsättning mellan

det samhällsekonomiska resultatet av nedläggning av järnvägslinjer och

järnvägsstyrelsens kalkyler, som synes vara alltför starkt inriktade på det

järnvägsekonomiska intresset.

De lokaliseringssträvanden som statsmakterna nu gått in för motverkas

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr U6 år 1966

också med all sannolikhet av strävandena att nedlägga järnvägslinjer. Det

torde sålunda i de flesta fall vara mycket svårt att intressera en industri

att förlägga sin verksamhet till platser som hotas av järnvägsnedläggning.

Genom att staten övertagit kostnadsansvaret för den inte lönsamma järn''ägstrafiken

torde f. ö. frågan om nedläggning av inte lönsamma järnvägslinjer

mindre vara en fråga om konkurrensförhållandena mellan järnväg och

vägtrafik — vilket var det viktigaste elementet i principbeslutet 1963 — än

i väsentlig mån en avvägning mellan önskan att allmänt hålla nere statsutgifter

å ena sidan och sociala och lokaliseringspolitiska önskemål å den

andra.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att trafikutredningen, som

töregick beslutet 1963, uttalade att en nedläggning av samtliga trafiksvaga

järnvägslinjer visserligen kunde vara ekonomiskt motiverad om nedläggningsspörsmålet

endast bedömdes med hänsyn till SJ:s trafikintresse, men

att konsekvenserna för transportapparaten i dess helhet samt för näringslivet

i övrigt och för den allmänna samfärdseln av en dylik omfattande järnvägsnedläggning

torde bli synnerligen vittgående och i vissa fall samhällsekonomiskt

oförmånliga — åtminstone på kortare sikt. Också kraven på

en med hänsyn till de geografiska förhållandena rimlig transportförsörjning

för landets olika delar samt beredskapsmässiga skäl begränsade nedläggningens

omfattning.

Det är enligt utskottets uppfattning ytterst angeläget att den utveckling

soin här äger rum genom järnvägsnedläggelserna noga följs och att de åtgärder

som vidtages är medvetna och sker med beaktande av också nya synpunkter

som kommer in i bilden. En samlad redovisning av verkningarna

för bygden och för trafikapparaten av genomförda nedläggelser i åtminstone

några områden vore därför mycket värdefull för att ge den fortsatta politiken

ett större sakligt underlag. Det torde vara en uppgift där samhällsplanei

are, trafikvetenskapsmän, ekonomer, sociologer och kanske även andra

experter skulle kunna åstadkomma en kartläggning med stort både aktuellt

och historiskt värde.

Såsom i det föregående framhållits får nedläggningsfrågorna självfallet

inte enbart bedömas från järnvägsekonomiska synpunkter utan även med

beaktande av samhällsekonomiska och näringspolitiska aspekter. Det torde

finnas anledning att ifrågasätta om dessa synpunkter blivit beaktade på det

sätt som riksdagen med sitt beslut avsåg. I många fall synes det vara uppenbart

att en tillfredsställande trafikförsörjning till lägsta möjliga kostnader

inte uppnåtts. Det är därför enligt utskottets uppfattning angeläget att järnvägspolitiken

i här nämnda avseenden skyndsamt överses. I avvaktan på

resultatet av denna översyn bör största återhållsamhet iakttagas beträffande

beslut om nya järnvägsnedläggningar.

Med hänsyn bl. a. till sålunda angivna förhållanden tillstyrker utskottet

de i motionerna I: 446 och II: 537 samt I: 458 och II: 552 framförda yrkandena.

»

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr Hd år 1966 21

dels ock att utskottets hemställan under I. bort ha följande lydelse:

»I. att riksdagen må, i anledning av motionerna 1:446

och II: 5147 samt 1:458 och 11:552, i skrivelse till Kungl.

Maj :t giva till känna vad utskottet anfört rörande en skyndsam

översyn av järnvägspolitiken, särskilt frågan om järnvägsnedläggningarna,

samt rörande behovet av en allsidig

kartläggning av de trafikmässiga, ekonomiska, sociala och

lokaliseringspolitiska aspekterna på den år 1963 beslutade

statliga trafikpolitiken;»

2) beträffande motionerna 1:452 och 11:533 av herrar Ivar Johansson,

Harry Carlsson, Nils Theodor Larsson, Nyman, Karl-Erik Eriksson, Ståhl,

Eliasson i Sundborn, fröken Elmén och herr Gustafsson i Kårby, vilka ansett

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18, som börjar med »Vidkommande

det» och slutar med »framförda yrkandena», bort ha följande lydelse:
»Vidkommande

det i motionerna I: 452 och II: 533 framförda yrkandet att

planeringsråden och landstingen göres till remissinstanser i fråga om järnvägsnedläggningar

vill utskottet helt ansluta sig härtill. För att åstadkomma

en effektivare regional planering torde det nämligen vara nödvändigt

att dels göra planeringsråden till remissinstanser vid järnvägsnedläggningar,

dels ge landstingen möjlighet att uttala sin mening ur sjukvårdssynpunkt

om en bebådad järnvägsnedläggning. Skulle efter de nya remissorganens

hörande synpunkter framkomma om nödvändigheten av ett bibehållande

av en ur det affärsdrivande verkets synpunkt olönsam järnvägslinje, bör

kostnader få inräknas eller kvarstå i ''kollektivbiljetten’. I statsverkspropositionen

borde dessutom enligt utskottets uppfattning årligen intagas en

redogörelse för hur de gemensamma kostnaderna för ''kollektivbiljetten’ fördelar

sig på olika banlinjer och dessutom för vilka banlinjer man under

året ämnar nedlägga.

Utskottet tillstyrker alltså, med hänsyn till kommunikationernas utomordentligt

stora betydelse för näringslivet och därmed för samhällsplaneringen,

även motionerna I: 452 och II: 533.»

dels ock att utskottets hemställan under II. bort ha följande lydelse:

»II. att riksdagen må, med bifall till motionerna 1:452

och II: 533, i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala dels att planeringsråden

och landstingen må utgöra remissinstanser

beträffande järnvägsnedläggningar inom dessa myndigheters

områden, dels att en redogörelse för hur kostnaderna

för den s. k. kollektivbiljetten fördelar sig på olika bandelar

samt för vilka bandelar som är avsedda att nedläggas

under året årligen må införas i statsverkspropositionen.»

MAHCUS BOKTR. STHLM 1966 660027

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.