Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om flyttning au fordon i vissa fall, dels i ämnet väckta motioner, dels ock en motion angående omhändertagandet av skrotbilar.

1967-05-09 · 21 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1967:39, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om flyttning au fordon i vissa fall, dels i ämnet väckta motioner, dels ock en motion angående omhändertagandet av skrotbilar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

1

Nr 39

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om flyttning au fordon i vissa fall,

dels i ämnet väckta motioner, dels ock en motion

angående omhändertagandet av skrotbilar.

Genom en den 31 mars 1967 dagtecknad proposition, nr 107, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden och protokoll hållet i lagrådet, föreslagit riksdagen

att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag om flyttning av

fordon i vissa fall.

I samband med propositionen har utskottet behandlat, dels två i anledning

av densamma väckta motioner, nämligen de likalydande motionerna

I: 830 av herr Strandberg in. fl. samt II: 1034 av herrar Bengtson i Solna

(h) och Söderström (h), dels ock en vid riksdagens början väckt motion

II: 296 av herr Norrby (fp) angående omhändertagandet av skrotbilar.

För motionernas innehåll lämnas redogörelse i det följande, s. 4 och 16 f.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framläggs förslag till lag om flyttning av fordon i vissa

fall. Lagen innebär att vissa myndigheter får rätt att ingripa mot olämpligt

uppställda fordon när allmänna intressen påkallar det. Polismyndighet kan

flytta fordon som utgör trafikfara eller betydande trafikhinder. Vägförvaltning

och kommunal myndighet får rätt att ingripa med hänsyn till väghållningen

eller för att undanskaffa övergivna fordon, således även de s. k. bilvraken.

Sådant ingripande förutsätter beslut av polismyndighet, om inte

Kungl. Maj :t givit myndigheten rätt att själv meddela flyttningsbeslut.

Fordon som flyttas skall enligt lagen ställas upp i närheten av den plats

där det anträffats. Kan det inte lämpligen ske, skall det föras till och förvaras

på särskilt anordnad uppställningsplats. Övergivet fordon får dock

inte flyttas över gatan eller runt gathörnet. Är fordonet att anse som vrak

skall det i princip skrotas omedelbart. Annars måste det tas om hand och

förvaras.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 1 avd. Nr 39

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

Fordon som förvaras på uppställningsplats får hämtas av ägaren inom tre

månader från det han underrättats om flyttningen eller, om han inte kunnat

nås med underrättelse, inom sex månader från det flyttningen kungjorts.

Underlåter ägare att hämta fordonet inom angiven tidsfrist tillfaller det

staten eller kommunen.

Myndigheterna får utom i vissa undantagsfall rätt att ta ut kostnaderna i

samband med flyttningen av fordonsägaren.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1967.

Det vid propositionen fogade förslaget är av följande lydelse.

Lag

om flyttning av fordon i vissa fali

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I denna lag förstås med

fordon: varje anordning som är eller varit försedd med hjul, band eller

medar och som inrättats för färd på marken på annat sätt än på skenor,

fordonsvrak: fordon som måste anses övergivet enligt bestämmelserna i

2 § 3 och som uppenbarligen har ringa eller intet värde.

Vad som sägs i lagen om ägare av fordon gäller i fråga om fordon som

innehas på grund av avbetalningsköp i stället innehavaren, trots att äganderätten

ej övergått på honom, och i fråga om övergivet fordon den som senast

varit ägare.

2 §•

Fordon får flyttas enligt denna lag om det

1. är uppställt så att fara för trafikolycka uppstår eller betydande hinder

uppkommer i trafiken,

2. är uppställt i strid mot föreskrift om uppställning av fordon så att

renhållning, snöröjning eller annat arbete på väg avsevärt försvåras, eller

3. med hänsyn till sitt skick, den tid under vilket det stått uppställt på

samma plats eller annan omständighet måste anses övergivet.

3 §•

Beslut om flyttning av fordon som avses i 2 § 1 meddelas och verkställes

av polismyndigheten.

Beslut om flyttning av fordon som avses i 2 § 2 eller 3 meddelas av polismyndigheten,

om vägförvaltning eller kommunal myndighet begär det, och

verkställes av den som påkallat beslutet. I den mån Konungen bestämmer

får vägförvaltning eller kommunal myndighet själv besluta om sådan flyttning.

I flyttningsbeslut anges om fordonet är fordonsvrak.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

3

4 §•

Fordonsvrak som flyttas skall så snart det lämpligen kan ske skrotas eller

undanskaffas på annat sätt.

Flyttas annat fordon, skall det ställas upp så nära den plats där det anträffades,

att det lätt kan återfinnas. Kan fordonet ej lämpligen ställas upp

på sådant sätt eller är det att anse som övergivet enligt 2 § 3, skall det förvaras

på särskild uppställningsplats för fordon som flyttas enligt denna lag.

5 §•

Flyttning av fordon som ej är fordonsvrak skall utföras så att fordonet

ej tillfogas onödig skada.

När fordon förvaras på särskild uppställningsplats, skall nödvändiga

åtgärder vidtagas för att det ej skall skadas eller brukas obehörigen under

förvaringen.

6 §•

När beslut om flyttning meddelats, skall polismyndigheten underrätta

ägaren så snart det kan ske.

Har fordon ställts upp till förvaring på särskild uppställningsplats och

har ägaren ej kunnat anträffas, skall polismyndigheten utan dröjsmål

kungöra flyttningen i tidning inom orten eller på annat lämpligt sätt samt

vidtaga de fortsatta undersökningar och åtgärder som kan anses påkallade

för att göra underrättelse möjlig.

7 §•

Är ägare av fordon som förvaras på särskild uppställningsplats ej känd,

när sex månader förflutit från den dag då flyttningen kungjordes, eller har

fordonet ej avhämtats inom tre månader från det ägaren mottog underrättelse

om flyttningsbeslutet eller måste ägaren eljest anses ha uppgivit

sin rätt till fordonet, tillfaller det kommunen, om beslutet verkställts av

kommunal myndighet, och i annat fall staten.

Fordonsvrak som flyttats tillfaller omedelbart kommunen eller staten.

8 §•

Ägare av fordon som flyttats enligt denna lag är skyldig ersätta kostnaderna

för flyttningen och övriga åtgärder som vidtagits med stöd av lagen.

Ersättningsskyldighet föreligger ej, när ägaren gör sannolikt, att fordonet

frånhänts honom genom brott, eller när fara eller hinder som avses i 2 § 1

uppstått till följd av omständighet som inte bort förutses av den som ställt

upp fordonet.

Vid beräkning av kostnaderna skall avdragas fordonets värde, om äganderätten

övergått enligt 7 §.

Fordon som förvaras på särskild uppställningsplats behöver ej utlämnas,

förrän kostnaderna betalats.

Kostnad, som ej uttages av ägaren, bäres av statsverket eller, om flyttningsbeslutet

verkställts av kommunal myndighet, av kommunen.

9 §.

Föremål som finnes i fordon anses vid tillämpning av denna lag höra till

fordonet. Har föremål som finnes i fordonsvrak ej varit avsett att stadigvarande

brukas i fordonet, behandlas det dock enligt bestämmelserna i

lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

10 §.

Mot beslut enligt denna lag får talan ej föras.

11 §•

Närmare föreskrifter om beräkning av kostnad som sägs i denna lag och

om tillämpningen i övrigt av lagen meddelas av Konungen eller av den myndighet

som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

Motionsyrkandena

I de likalydande motionerna 1:830 och II: 1034 hemställes att riksdagen

för sin del måtte besluta

dels att 7 § i lagen om flyttning av fordon i vissa fall erhåller följande

lydelse.

7 §■

Är ägare av fordon som förvaras på särskild uppställningsplats ej känd,

när tre månader förflutit från den dag då flyttningen kungjordes, eller har

fordonet ej avhämtats inom en månad från det ägaren mottog underrättelse

om flyttningsbeslutet eller måste ägaren eljest anses ha uppgivit sin rätt

till fordonet, tillfaller det kommunen, om beslutet verkställts av kommunal

myndighet, och i annat fall staten.

Fordonsvrak som--—- (lika med Kungl. Maj :ts förslag)---eller

staten.

dels ock att 8 § i lagen erhåller följande lydelse.

8 §•

Ägare av ----(lika med Kungl. Maj :ts förslag) —---— upp fordonet.

Vid beräkning---(lika med Kungl. Maj :ts förslag)---enligt

7 §•

Fordon som förvaras på särskild uppställningsplats får ej utlämnas, förrän

kostnaderna betalats.

Kostnad, som---(lika med Kungl. Maj :ts förslag)---av

kommunen.

I motionen II: 296 hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

måtte anhålla om snabb utredning och förslag om hur omhändertagandet

av skrotbilar skall organiseras, varvid de synpunkter som framföres i motionen

bör beaktas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

5

Inledning

Med den ökande fordonsparken har de s. k. bilvraken i naturen och fordon

som uppställs så att de utgör hinder i trafiken eller försvårar nödvändiga

väghållningsarbeten blivit ett allt större problem. Det föreligger sedan

länge ett påtagligt behov för allmänna organ att kunna flytta eller bortskaffa

sådana fordon.

Uttryckliga bestämmelser på området saknas så gott som helt. Med stöd av

bl. a. vissa allmänna regler i polisinstruktionen om rätt för polisman att under

särskilda förutsättningar använda våld för upprätthållande av allmän

ordning och säkerhet har emellertid bortflyttning av bilar i viss utsträckning

skett genom polisens försorg. Främst i de större städerna har polis och

kommun i samråd sökt lösa problemet enligt lokalt uppdragna riktlinjer.

Sedan justitiekanslern och riksdagens justitieombudsman under senare

år var för sig i skilda ärenden ifrågasatt rättsgrunden för vissa företagna

flyttningsåtgärder har de berörda myndigheterna blivit än mer osäkra om

sina befogenheter. Myndigheterna har därför framfört bestämda önskemål

om en snar rättslig reglering på området.

Från statsmakternas sida har frågan under senare tid uppmärksammats

i flera sammanhang.

Den 27 juli 1961 överlämnade Kungl. Maj :t till parkeringskommittén för

att tagas i övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande en framställning

i ämnet från Föreningen Sveriges polismästare. I sitt delbetänkande

den 18 december 1962 (stencilerat) har kommittén behandlat frågan om

polisens befogenhet att flytta och omhändertaga fordon som anträffas olovligen

uppställda på allmän plats m. m. Betänkandet har remissbehandlats.

Bilskrotning sutredning en, tillkallad enligt Kungl. Maj :ts beslut den 27

juli 1961 på hemställan av riksdagen (L2U 1961: 44, rskr 273), behandlade

enligt sina direktiv frågan angående omhändertagande och nedskrotning

av kasserade bilar och framlade betänkande i ämnet den 7 mars 1964 (SOU

1964: 21). Också detta betänkande har remissbehandlats.

I den nya naturvårdslagen -—- vilken trätt i kraft den 1 januari 1965

(SFS 1964: 822) — har upptagits vissa bestämmelser som utformats i uttalat

syfte att tillgodose önskemålen om ökat skydd för naturen mot nedskräpning

genom bilvrak. Tillämpningen av dessa bestämmelser förutsätter,

att den som förorsakat nedskräpningen kan anträffas. I sitt av

riksdagen godkända utlåtande (L3U 1964:41) med anledning av propositionen

i ämnet ansåg tredje lagutskottet ytterligare utredning påkallad för

de fall den skyldige inte är känd. Enligt utskottet borde, även om frågan

såvitt angår bilvraken skulle komma att övervägas i samband med behandlingen

av bilskrotningsutredningens betänkande, en prövning av hela

l-j- Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 1 avd. Nr 39

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

problemkomplexet komma till stånd. Riksdagens skrivelse i ärendet, som

bereds inom jordbruksdepartementet i samråd med andra berörda departement,

har ännu inte föranlett något Kungl. Maj :ts beslut i denna fråga.

Frågan om rätt för polisen att flytta och omhänderta fordon och om

omhändertagande av övergivna bilvrak har slutligen under senare tid behandlats

i riksdagen med anledning av väckta motioner. Med hänsyn till

frågornas aktualitet inom kommunikationsdepartementet har motionerna

inte föranlett någon riksdagens åtgärd (se L3U 1966: 22 och ABU 1966: 7).

Såväl parkeringskommitténs som bilskrotningsutredningens förslag mötte

vid remissbehandlingen omfattande kritik på väsentliga punkter. På uppdrag

av min företrädare har därför inom departementet utarbetats en promemoria

(stencil K 1966: 2) som utmynnar i ett nytt och samordnat förslag

till bestämmelser i ämnet.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekanslern

(JK), riksåklagaren (RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten

för Nedre Norrland, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, försäkringsinspektionen,

riksrevisionsverket, statens naturvårdsnämnd, rikspolisstyrelsen,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands,

Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Västernorrlands

och Norrbottens län, parkeringskommittén, Svenska stadsförbundet,

Svenska kommunförbundet, Sveriges Advokatsamfund, Aktiebolaget Svensk

Bilprovning, Motor organisationernas Samarbetsdelegation (MSB), Sveriges

Trafikbilägares Riksorganisation (STR) samt Trafikförsäkringsföreningen.

RÅ har vid sitt yttrande fogat yttranden av överåklagarna i Stockholm,

Göteborg och Malmö samt två av länsåklagarmyndigheterna. Statens naturvårdsnämnd

har bilagt ett yttrande av Svenska Naturskyddsföreningen. Slutligen

har överståthållarämbetet och länsstyrelserna redovisat yttranden från

ett stort antal representanter för polisväsendet, det statliga vägväsendet

samt berörda kommunala myndigheter och organ. Sammanlagt har redovisats

drygt femtio yttranden som remissinstanserna i sin tur infordrat.

Yttrande har också inkommit från Motorbranschens Riksförbund (MRF).

Beträffande gällande rätt samt innehållet i parkeringskommitténs betänkande,

bilskrotningsutredningens betänkande, departementspromemorian

och remissyttrandena torde utskottet få hänvisa till propositionen s.

7—38. (Rörande Aktiebolaget Svensk Bilprovnings yttrande över bilskrotningsutredningens

betänkande se dock nedan s. 18.)

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967 7

Departementschefen

Vid lagrådsremisser! anförde föredragande departementschefen, statsrådet

Palme, följande allmänna synpunkter.

Motorfordon som ställts upp olämpligt på vägar och gator utgör inte sällan

en allvarlig fara för trafiken. De kan dessutom ofta försvåra framkomligheten

och hindra en rationell väg- och renhållning. Ett särskilt problem

är de uttjänta bilar som vårdslöst överges längs trafiklederna och i naturen.

De inte bara skämmer omgivningen utan har också visat sig vara hälsofarliga

lekplatser för barn. Problemen växer ju mer antalet fordon ökar. De

myndigheter som i sin verksamhet berörs av dem har sökt att komma till

rätta med de mest påtagliga missförhållandena. Allmänna rättsgrundsatser

om rätt att förfoga över herrelöst gods eller om befogenhet att ingripa i

nödsituationer har i vissa fall åberopats. I andra fall har fordon flyttats

med stöd av bestämmelserna i polisinstruktionen eller lagen om hittegods.

Åtgärdernas rättsenlighet har vid flera tillfällen ifrågasatts bl. a. av JK

och JO och myndigheterna själva har uttalat tveksamhet om sina befogenheter.

Frågan om möjligheterna att kunna flytta på fordon, som är till hinder

eller fara för trafiken eller som omöjliggör en rationell väghållning eller

nödvändiga vägarbeten, har behandlats av parkeringskommittén. Dess förut

redovisade förslag till lösning av denna fråga har emellertid inte ansetts

kunna läggas till grund för lagstiftning. Från polisens sida motsatte man

sig bestämt kommitténs förslag att uppgiften skulle läggas helt på polismyndigheten.

I ett stort antal remissyttranden ansåg man förslaget ge

myndigheterna alltför långtgående befogenheter. Den avgörande invändningen

var att kommittén skjutit frågan om utarbetande av regler för förfarandet

på framtiden.

ÄA''en frågan om de övergivna fordonen har behandlats från skilda utgångspunkter

utan att man kunnat finna en godtagbar och tillräckligt effektiv

lösning. Olika åtgärder har övervägts för att förbättra lönsamheten

inom bilskrotningsbranschen så att skrotningsföretagen kan betala för bilskrotet

i stället för att som nu på de flesta håll begära ersättning för skrotningen.

Man har vidare undersökt möjligheterna att genom lagstiftning

förmå bilägarna att låta skrota fordonen, t. ex. genom att införa någon form

av depositionsavgift, eventuellt med inlagt stimulansbelopp, eller straffrättsliga

påföljder för underlåtenhet att ombesörja skrotning. Det har också diskuterats

att lägga över ansvaret för undanskaffande av övergivna fordon

på staten eller kommunerna.

Bilskrotningsutredningen har, som jag redovisat förut, ingående belyst

förhållandena inom bilskrotningsnäringen och redogjort för sin uppfattning

om dess lönsamhet nu och framdeles. Det är givetvis angeläget att möj
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

3 Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

ligheterna till rationalisering inom branschen tillvaratas. Om det är lämpligt

eller möjligt att häva exportförbudet på skrot eller att vidta någon annan

åtgärd från det allmännas sida med hänsyn till de särskilda förhållandena

inom bilskrotningsbranschen bör dock inte avgöras i detta sammanhang.

Enligt vad jag erfarit avser näringsfrihetsombudsmannen att inom

kort inge en framställning till chefen för handelsdepartementet med begäran

om allsidig prövning av dessa frågor.

Uppfattningen att problemet bör lösas genom åtgärder som leder till att

fordonen mera allmänt skrotas genom bilägarnas egen försorg låg till grund

för bilskrotningsutredningens förslag om en obligatorisk s. k. skrotningsförsäkring.

Förslagets närmare innebörd och de invändningar det mötte vid

remissbehandlingen har framgått av min tidigare redogörelse. Förutom erinringar

av principiell art androgs mot förslaget huvudsakligen, att det skulle

leda till ett administrativt tungrott och dyrbart förfarande och att det

skulle motverka den önskvärda rationaliseringen inom bilskrotningsbranschen,

eftersom skrotningsföretagen skulle garanteras en ersättning för varje

skrotat fordon. Det har inte under ärendets behandling kommit fram något

annat förslag till avgiftssystem som inte kan mötas med liknande invändningar.

Att införa bestämmelser om straff för den som överger sitt uttjänta

fordon i stället för att låta skrota det torde inte bli särskilt effektivt, så

länge inte systemet för bilregistrering ger större möjligheter att spåra en

fordonsägare. Resultatet av bilregisterutredningens överväganden kan dock

förändra förutsättningarna så att det blir möjligt att lösa problemet genom

att lägga ett ökat ansvar för slutskrotningen på bilägaren.

Bilskrotningsutredningens förslag till särskild lag om omhändertagande

av övergivna bilvrak bygger på principen att ansvaret för undanskaffande

av vraken läggs på allmänna organ. Utredningen förutsatte emellertid vid

detta förslag, att den obligatoriska skrotningsförsäkringen skulle införas

och att uppgiften och kostnaderna för det allmänna därigenom skulle reduceras

betydligt. I flera yttranden över betänkandet förordas, att det allmänna

skall svara för uppgiften även om systemet med en obligatorisk

skrotningsförsäkring inte genomförs. Så länge bilägarna inte på ett effektivare

sätt kan förmås att själva undanskaffa vraken, finner jag för egen

del att en sådan reform blir alltför betungande för det allmänna. I vissa av

yttrandena föreslås visserligen en avgift vid registrering av nytt fordon,

vilken skulle komma det allmänna till godo. Avgiften kunde beräknas slå

igenom på priset vid överlåtelse av fordonen och därmed också drabba den

siste ägaren. Förslaget måste emellertid leda endera till ett omständligt

förfarande för att återbetala avgiften till ägare som själva ombesörjer skrotning

eller också till att bilägarna helt fritas från uppgiften och att det allmänna

övertar allt ansvar för skrotning av uttjänta fordon. Det sist sagda

gäller också om det allmännas kostnader, såsom föreslagits i andra yttranden,

skulle täckas av bilskattemedel.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

Även frågan i vad män det allmänna bör ha ansvaret kan komma i ett

annat läge, om man på grundval av bilregisterutredningens förslag kan införa

ett tillräckligt effektivt registreringsförfarande, så att äganderätten

till övergivna fordon lätt kan fastställas. Jag vill i denna del också erinra

om den utredning som övervägs med anledning av bl. a. den i inledningen

nämnda riksdagsskrivelsen 1964: 371 med anledning av propositionen med

förslag till naturvårdslag.

Det i promemorian upptagna förslaget till lag om rätt att omhänderta

fordon är avsett att ge polismyndigheterna, vägförvaltningarna och kommunerna

rätt att flytta fordon i vissa fall. Förslaget gäller såväl fordon som

ställts upp olämpligt från trafik- och väghållningssynpunkter som övergivna

fordon, således även bilvraken. Genom förslaget åläggs inte de berörda

myndigheterna någon skyldighet att handla i det särskilda fallet. Myndigheterna

bereds bara möjlighet att var och en inom sitt verksamhetsområde

företa åtgärderna. Vill en myndighet utnyttja möjligheterna till

ingripande, måste vissa regler för tillvägagångssättet följas. Dessa är avsedda

bl. a. att säkerställa att den enskildes intresse beaktas i tillbörlig

omfattning. Vederbörande myndighet åtar sig också ansvaret för flyttningskostnaderna

men ges rätt att ta ut ersättning för dem av fordonsägaren.

För att lagen skall kunna tillämpas i full omfattning förutsätts, att

särskilda uppställningsplatser anordnas för fordon som flyttas enligt lagen.

Efter mönster av hittegodslagen föreslås gälla, att fordonsägarna efter utgången

av vissa tidsfrister förlorar sin rätt till fordon som tillvaratagits och

förvaras på sådana platser. Flyttning kan emellertid också ske »tvärs över

gatan». Bilvraken skall enligt förslaget undanskaffas så snart det kan ske.

Även om flera remissinstanser understryker, att lagstiftningen måste

ses som ett provisorium i avvaktan bl. a. på resultatet av bilregisterutredningens

arbete, ställer man sig i så gott som samtliga yttranden positiv till

att förslaget genomförs. De direkt berörda myndigheter som yttrat sig anser

det i allmänhet angeläget, att bestämmelserna snarast träder i kraft.

För egen del finner jag en lagstiftning i hög grad påkallad för att man

i möjligaste mån skall komma tillrätta med de missförhållanden som råder.

Det synes nödvändigt att ge myndigheterna större och säkrare möjligheter

att ingripa, när allmänna intressen påkallar det. Inte minst viktigt är att

förenhetliga de olika lokala myndigheternas åtgärder och att skapa garantier

för den enskildes rättssäkerhet. En klar rättslig reglering på området

måste också stimulera till ökade insatser från myndigheternas sida.

Promemorieförslaget innefattar enligt min mening en godtagbar avvägning

av de skilda intressen som gör sig gällande på området. Att mera

generellt verkande åtgärder kan bli nödvändiga när det gäller övergivna

bilvrak bör inte hindra, att förslaget genomförs även i fråga om sådana fordon.

Också till det närmare innehållet i förslaget kan jag ansluta mig i vä
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

sentliga delar. Det tillvägagångssätt som förordas är utformat så, att myndigheterna

kan bygga vidare på den verksamhet som med stöd av skilda

bestämmelser redan inletts. Praktiska och ekonomiska erfarenheter kan

successivt tas till vara. De kostnader som kan vara förenade med verksamheten

torde komma att i inte ringa mån uppvägas av de fördelar som står

att vinna i andra hänseenden.

Flera remissinstanser framför vissa betänkligheter mot att en ny lag införs,

innan frågan om det allmännas skadeståndsansvar rättsligt reglerats.

Endast två av dem anser emellertid, att en ny skadeståndslagstiftning bör

avvaktas. Övriga finner den föreslagna lagen så angelägen att betänkligheterna

i detta hänseende fått vika.

Det är enligt min mening inte lämpligt att föregripa arbetet på en reglering

av det allmännas ansvar för försummelser i offentlig verksamhet genom

att införa regler om skadestånd på detta speciella område. Jag delar

också uppfattningen, att det inte är nödvändigt att avvakta resultatet av

detta arbete.

I det följande behandlar jag de olika huvudfrågorna i promemorians

förslag.

Förutsättningar för flyttning

När det gäller förutsättningarna för flyttning av hänsyn till trafiken eller

väghållningen, bygger promemorians förslag på de synpunkter som framförts

vid remissbehandlingen av parkeringskommitténs betänkande. De åtgärder

som skall möjliggöras kan, som flera remissinstanser framhållit, leda till

avsevärt förfång för den enskilde. Det finns därför anledning att gå fram

med varsamhet. Jag ansluter mig till uppfattningen, att endast olägenheter

av mera påtaglig art bör godtas som grund för rätt att flytta fordon. Kravet

i promemorian, att uppställningen skall innebära fara eller betydande hinder

i trafiken eller avsevärt försvåra renhållning, snöröjning eller annat

arbete på väg, tillstyrks i så gott som samtliga remissyttranden. Därigenom

anges också enligt min mening på ett i det väsentliga lämpligt sätt förutsättningarna

för ingripande. Jag ansluter mig också i princip till förslaget,

att uppställningen för att berättiga till ingripande i de angivna fallen

måste ha skett i strid mot gällande föreskrifter.

Enligt allmänna rättsgrundsatser torde den som påträffar ett föremål som

otvetydigt är bortkastat eller eljest övergivet i allmänhet vara berättigad

att lägga beslag på och förfoga över det efter eget gottfinnande. Det kan

därför förefalla opåkallat att genom lagstiftning tillerkänna vissa bestämda

myndigheter rätt att flytta fordon som övergivits och ge regler för förfarandet.

Det framgår emellertid av utredningsmaterialet, att sådana uttryckliga

regler fyller ett uttalat praktiskt behov. Någon erinran på denna punkt har

heller inte framförts vare sig mot promemorians förslag eller mot det tidigare

förslaget av bilskrotningsutredningen. Det bör framhållas, att före
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

komsten av en sådan reglering givetvis inte hindrar nagon från att fritt

bortskaffa ett fordonsvrak som uppenbarligen saknar värde och utan varje

tvivel är herrelöst.

Remissyttrandena över promemorians förslag ger klart belägg för att en

ny lagstiftning om flyttningsrätt bör omfatta även andra fordon än motorfordon.

Olika uppfattningar har framförts om var gränsen bör dras. Det

föreligger uppenbarligen främst ett behov av att kunna tillämpa bestämmelserna

på alla slag av motordrivna fordon och släpvagnar. Vid närmare övervägande

förefaller det emellertid knappast möjligt att med återgivande av

vägtrafikförordningens bestämningar av just dessa begrepp eller genom en

för den nya lagstiftningen speciell definition uppnå en i detta sammanhang

ändamålsenlig och samtidigt enkel och otvetydig gränsdragning. Som hovrätten

för Nedre Norrland och rikspolisstyrelsen påpekar torde det inte innebära

någon nackdel, om lagen kan åberopas i fråga om alla fordon i vägtrafikförordningens

mening. Det bör erinras om, att förbudet i vägtrafikförordningen

mot uppställning som innebär fara eller hinder i trafiken,

avser alla slag av fordon. Detsamma gäller i allmänhet också lokala trafikföreskrifter

som förbjuder uppställning.

Beslut och verkställighet

I enlighet med promemorieförslaget bör flyttning föregås av ett formligt

beslut om åtgärden. Beslutanderätten är i förslaget förbehållen polismyndigheten.

Majoriteten av remissinstanserna har understrukit betydelsen av den

garanti mot felaktiga avgöranden som vinns med en sådan ordning. Jag

delar i princip denna uppfattning. Flera lokala myndigheter med erfarenhet

av hithörande frågor har emellertid påpekat, att en undantagslös sådan

regel måste leda till stora praktiska svårigheter. Enligt min mening har

dessa invändningar starkt fog för sig.

När det gäller ingripande i trafikens intresse måste det naturligen vara en

polisuppgift att avväga, om uppställningen innebär fara eller sådant hinder

att flyttning bör ske. Det har inte begärts och finns enligt min mening ingen

anledning att föreslå, att någon annan myndighet skall få meddela beslut i

dessa fall.

I övrigt — dvs. när flyttning påkallas för att möjliggöra väghållning eller

när det är fråga om övergivet fordon — bör även vägförvaltning eller

kommunal myndighet kunna fatta beslut om flyttning i den mån Kungl.

Maj :t särskilt medger det. Kungl. Maj:t kan därmed pröva vederbörande

myndighets kompetens och närmare fastställa gränserna för beslutanderätten.

Beträffande verkställigheten bygger som nämnts promemorians förslag på

principen om frivillighet. Var och en av de berörda myndigheterna bör

själv få avgöra om det ligger i dess intresse att utnyttja de möjligheter lagen

ger att flytta ett fordon med hänsyn också till de kostnader åtgärden kan

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

medföra. Enligt promemorieförslaget är myndigheterna därför vid sidan av

varandra behöriga att verkställa ett och samma beslut, varvid kommun och

vägförvaltning för sin behörighet visserligen är beroende av ett bemyndigande

från polismyndigheten. Jag anser det inte rationellt med en sådan

ordning. En bestämd uppdelning av verkställigheten bör enligt min mening

gälla. Åtgärden att flytta ett fordon, som är uppställt så att fara uppstår för

person eller egendom eller så att det utgör ett betydande hinder i trafiken,

måste anses ligga i linje med polisens uppgift att sörja för allmän ordning

och säkerhet. Det bör därför alltid ankomma på polismyndighet inte bara

att fatta beslut i sådana fall utan också att verkställa dem. Med anknytning

till myndigheternas verksamhet i övrigt hör på motsvarande sätt vägförvaltning

eller kommunal myndighet ha att svara för verkställigheten, när

det gäller flyttning för vägliållningsarbete eller flyttning som avser övergivet

fordon.

Principen om frivillighet bör komma till uttryck genom att det anges i

lagen, att vägförvaltning eller kommunal myndighet svarar för verkställigheten

endast när myndigheten begärt ett beslut av polismyndigheten eller,

etter förordnande av Kungl. Maj:t, själv fattat flyttningsbeslutet.

Det kan givetvis inte krävas, att den myndighet som enligt lagen svarar

för verkställighet av ett flyttningsbeslut alltid skall anlita egna anställda

för utförande av de faktiska flyttningsåtgärderna. Biträde av enskilt företag

eller av annan myndighet med en väl utbyggd organisation för uppgiften

kan säkerligen ofta vara rationellt. Den som har ansvaret för flyttningen

bör, som jag återkommer till, vara skyldig tillse att fordonet inte

skadas. Sådan skyldighet måste inverka vid valet av entreprenör. Myndigheten

torde bl. a. höra förvissa sig om att entreprenören har betryggande

försäkring för den skada han eller anställd kan orsaka.

Det närmare förfarandet

Lagen bör, som förordats i promemorian och rekommenderats av bilskrotningsutredningen,

innehålla en direkt föreskrift om att fordonsvrak

som flyttas skall skrotas eller undanskaffas på annat sätt utan tidsutdräkt.

Jag ansluter mig också i princip till förslaget att vederbörande myndighet

i övrigt skall ha att flytta fordonet antingen så kort sträcka att det lätt

kan upptäckas från den plats där det förut var placerat eller till uppställningsplats

som särskilt anordnats för fordon som flyttas enligt lagen.

Såväl mitt förslag som förslaget i promemorian bygger alltså på att det

finns sådana särskilda uppställningsplatser. Det sägs inte i promemorian vilken

myndighet som skall anordna och svara för dem. Förslaget utgår från

att myndigheterna på varje ort sinsemellan får träffa överenskommelse om

detta alltefter de lokala förhållandena. Vid remissbehandlingen har upplysts,

att uppställningsplatser för flyttade fordon anordnats på flera håll

och att i vissa fall kommunen men i andra polismyndigheten svarar för dem.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967 13

Även om uppgiften närmast synes vara en kommunal angelägenhet, finns

det enligt min mening inte någon anledning att rubba anordningar som redan

vidtagits. Det torde inte heller finnas någon omständighet som talar

emot att myndigheterna även i fortsättningen ordnar denna fråga på det

sätt som synes mest ändamålsenligt med hänsyn till förutsättningarna på

varje särskild ort.

När fordon flyttas, torde den myndighet som svarar för åtgärden enligt

allmänna rättsgrundsatser vara skyldig att se till att fordonet inte kommer

till skada. Det kan därför ifrågasättas, om särskilda regler om vårdnadsplikt

är påkallade. För att skapa klarhet i detta hänseende bör dock regler

ges i lagen på motsvarande sätt som skett bl. a. i rättegångsbalken, i fråga

om beslagtaget gods, och i hittegodslagen. Eftersom den myndighet som

flyttar fordonsvrak skall vara skyldig att undanskaffa det snarast möjligt,

blir givetvis någon vårdnadsplikt inte aktuell beträffande sådana fordon.

Den vårdnadsregel som föreslagits i promemorian för övriga fall har bedömts

som alltför sträng av flera remissinstanser. För min del finner jag,

att skilda regler bör gälla för själva flyttningen och den efterföljande

förvaringen när fordonet ställts upp på särskild uppställningsplats. Om

flyttningen bör föreskrivas, att den skall utföras så att fordonet inte tillfogas

onödig skada. När fordon flyttas »över gatan» tillkommer därutöver

uppenbarligen, utan att det behöver utsägas i lagen, att den nya uppställningsplatsen

skall väljas med tillbörlig omsorg. I övrigt upphör självfallet

myndighetens befattning med och ansvar för sådant fordon när flyttningen

är fullgjord. När det gäller förvaring på uppställningsplatserna bör

det krävas a\ myndigheterna, att fordonen skyddas mot skada genom obehörigt

brukande eller yttre våld. Däremot bör det inte fordras särskilda åtgärder

för att undvika den försämring ett fordon i allmänhet är utsatt för

när det är uppställt utomhus och inte används.

I en lagstiftning som den förevarande är det av vikt att genom särskilda

regler tillgodose fordonsägarnas intresse av att snabbt bli underrättade om

vidtagna åtgärder. Jag kan inte dela uppfattningen i vissa remissyttranden

att promemorians förslag går för långt på denna punkt. Så snart ägare blir

känd bör alltså underrättelse ske, oavsett på vilken grund och på vilket sätt

flyttning företas. Ger en omedelbar undersökning av fordonet med anlitande

av tillgängliga uppgifter i bilregistret inte upplysning om äganderätten, bör

ytterligare efterforskningar inte krävas när flyttningen gäller vrak eller

sker till plats i närheten av den ursprungliga parkeringsplatsen. Kan däremot

ägare av fordon som flyttas till särskild uppställningsplats inte underrättas

omedelbart, påkallar mina förslag i det följande att kungörelse

utfärdas om flyttningen och att ytterligare utredning om äganderätten

sker. Som några remissinstanser framhållit, är det lämpligt att polismyndighet

ombesörjer underrättelser, kungörande och äganderättsutredning,

oberoende av vem som beslutar eller verkställer flyttning. Ett särskilt regis
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

ter hos polismyndigheten, dit allmänheten kan vända sig med förfrågningar,

bör ge tillförlitlig och aktuell upplysning om alla flyttningar som sker inom

distriktet. Regler härom kan lämpligen upptas i tillämpningsföreskrifter

till lagen.

Det är varken praktiskt möjligt eller önskvärt att fordon förvaras på

uppställningsplats under alltför lång tid. Det måste, som föreslagits i promemorian,

fastställas en tidsgräns inom vilken en ägare har att göra

sina anspråk gällande. Gränsen bör bestämmas så att förvaringen inte

blir orimligt betungande för myndigheterna men den bör samtidigt vara tillräckligt

vid för att tillgodose rättssäkerhetens krav. Det bör beaktas, att

fordon som flyttas kan representera betydande värde. Särskilt innan förfarandet

enligt en ny lagstiftning hunnit bli mera allmänt känt, måste enligt

min mening de praktiska svårigheterna av en lång förvaringstid träda i

bakgrunden. Trots att endast en remissinstans haft någon erinran emot

uppfattningen i promemorian, att en månads respittid för ägare som bevisligen

underrättats om flyttning måste anses tillräcklig, anser jag därför

de aktuella fristerna böra bestämmas som motsvarande respittider i hittegodslagen

till sex resp. tre månader. Det kan dock finnas anledning att ompröva

frågan om förvaringstidernas längd, sedan viss tids erfarenhet vunnits

av den nya lagstiftningen. Ett givet tillfälle torde vara, om det pågående

arbetet på en revision av hittegodslagstiftningen leder till en förkortning av

respittiderna för ägare av sådant gods.

Som föreslagits i promemorian bör vederbörande myndighet ha rätt att

vägra utlämna ett fordon som förvaras, om inte flyttningskostnaderna betalas.

När de angivna tidsfristerna löpt ut utan att någon gjort gällande sin

rätt till fordonet måste, likaväl som när ägaren tidigare uppenbarligen uppgivit

sin rätt, fordonet betraktas som herrelöst. Det är inte självklart att,

som föreslagits i promemorian, ett sådant fordon bör tillfalla staten. Några

remissinstanser framhåller, att kommunerna ställs i ett oförmånligt läge

i förhållande till staten, om kommun som flyttar fordon inte på något sätt

får avräkna sina kostnader för verksamheten i stort mot överskott som kan

uppkomma när ägare inte gör anspråk på fordon, vars värde överstiger

flyttningskostnaderna. Jag anser det rimligt, att kommunen får tillgodogöra

sig ett övervärde, när flyttningsbeslutet verkställts av kommunal myndighet.

Eftersom fordonsvrak förutsätts bli omedelbart skrotat, upphör i princip

ägarens möjligheter att förfoga över det i och med att det tas om hand.

Någon vårdnadsplikt är som förut anförts inte motiverad. Förslaget i promemorian

innebär också, att den myndighet som flyttar det äger tillgodogöra

sig dess värde. Jag förordar en regel som innebär, att fordonsvrak utan

respittid för ägare tillfaller huvudmannen för den myndighet som flyttar

det.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967 15

Kostnaderna

Med endast ett par undantag har remissinstanserna anslutit sig till den i

promemorian uttalade uppfattningen, att bestämmelser om skyldighet för

fordonsägare att betala flyttningskostnader är ägnade att motverka de icke

önskvärda uppställningar det här gäller. Även jag anser sådana bestämmelser

betydelsefulla i förebyggande syfte. Lika viktigt är att myndigheterna så

långt möjligt får sina kostnader täckta och därigenom ges ökade möjligheter

att ingripa i den allmänna ordningens intresse.

Ersättningsskyldigheten bör givetvis omfatta förutom kostnaderna för

flyttningsåtgärden också skrotningskostnad, när det gäller fordonsvrak, och

kostnader för kungörelse, förvaring och vård i fråga om fordon som flyttats

till särskild uppställningsplats. Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.

Maj :t utser bör äga bestämma hur kostnaderna skall beräknas. I första hand

hör den verkliga kostnaden ersättas men möjlighet bör föreligga att fastställa

lokalt gällande taxor. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa

fall, där undantag från ersättningsskyldigheten måste anses påkallade.

Det antas i promemorian, att visst samarbete mellan myndigheterna kan

visa sig rationellt. En kommun kan exempelvis ha en utbyggd organisation

med utrustning för flyttningar och kan därför åta sig att som entreprenör

utföra flyttningar även för polisens räkning. En statlig myndighet kan anlita

en uppställningsplats som anordnats och drivs av kommunen. Eftersom

kostnaderna bör bäras av den myndighet som har ansvaret för verkställigheten

av ett flyttningsbeslut, förutsätts i promemorian en ekonomisk uppgörelse

mellan parterna i sådana fall. För att förebygga oklarhet om kostnadsansvaret

anser jag, att i lagen uttryckligen bör anges, att kostnad som

inte uttas av ägaren skall stanna på kommunen, om kommunal myndighet

svarat för verkställigheten, och annars på staten.

Besvärsrätt

En prövning i administrativ väg av beslut om omhändertagande anses i

promemorian inte fylla någon uppgift. Det anges därför, att talan inte får

föras mot sådant beslut. Det allt övervägande antalet remissinstanser ansluter

sig till detta förslag. I ett par yttranden hävdas emellertid, att besvärsrätten

inte bör avskäras.

Besvärsrätten måste enligt min mening anses sakna praktisk betydelse

när det gäller möjligheterna för en fordonsägare att förekomma flyttning.

För att syftet med lagen skall tillgodoses måste flyttning som är omedelbart

påkallad kunna ske utan hinder av anförda besvär. När verkställigheten

kan uppskjutas, bör ägaren, om det kan ske, beredas tillfälle att själv flytta

fordonet. En erinran om detta torde få tas in i tillämpningsföreskrifterna.

Den enskildes intresse av att kunna få ett beslut om flyttning prövat måste

därför praktiskt sett begränsa sig till frågor om skadestånd eller om skyldighet

för myndighet att utan ersättning för flyttningskostnad utlämna ett

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

fordon, som förvaras på särskild uppställningsplats. Frågor om skadestånd

bör inte avgöras i administrativ ordning. Detsamma gäller i fråga om skyldigheten

att betala flyttningskostnader och kostnadernas storlek.

Jag ansluter mig därför till förslaget i promemorian och förordar, att

talan i administrativ väg inte skall få föras mot beslut enligt lagen.

Upplag

När det gäller särskilda åtgärder mot störande upplag av bilskrot hänvisar

departementspromemorian till de bestämmelser i skilda författningar, vilka

jag berört närmare i min redogörelse för gällande rätt. Med hänsyn särskilt

till att frågan om sådana åtgärder nyligen behandlats i samband med att

en ny naturvårdslag antagits anses i promemorian något nytt initiativ inte

vara påkallat f. n. Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet

har i sina remissyttranden framfört vissa yrkanden på denna punkt. Jag

anser i likhet med vad som uttalats i promemorian, att man bör ta ställning

till behovet av ytterligare lagstiftning, först sedan större erfarenhet vunnits

genom tillämpningen av de nya bestämmelser i ämnet som införts i naturvårdslagen.

Beträffande departementschefens specialmotivering torde utskottet få

hänvisa till propositionen s. 48—55.

Lagrådet

Lagrådets yttrande återfinnes på s. 60—61 i propositionen. De jämkningar

av det till lagrådet remitterade förslaget, som lagrådet har förordat, har

vidtagits, se propositionen s. 62.

Motionernas motiveringar m. m.

Motionerna 1: 830 och 11: 103b

Till stöd för yrkandet anföres följande.

Liksom länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs, Västernorrlands län och fyra polismästare finner vi att den

föreslagna förvaringstiden för de fall ägare inte kunnat anträffas är för

lång. Även vi anser att fordonen bör tillfalla kronan redan efter tre månader,

oberoende av motsvarande regler i hittegodslagen. I fråga om förvaringstidens

längd efter det ägaren av fordonet blivit underrättad anser vi,

att en månad i stället för av departementschefen föreslagna tre månader är

tillräcklig.

I 8 § står »--— Fordon som förvaras på särskild uppställningsplats

behöver ej utlämnas, förrän kostnaderna betalats----» Vi anser, att

ordet »behöver» bör utbytas mot »får», eftersom det inte kan anses rim
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

17

ligt, att annan än fordonsägaren skall stå för kostnaderna i detta sammanhang.

Vad i övrigt säges i 8 § har vi intet att invända mot.

Motionen II: 296

Till stöd för yrkandet anföres bl. a. följande.

Det är ägnat att förvåna att bilregisterutredningen, som tillkallades den

10 april 1964, ej beräknas slutföra eller delredovisa sitt arbete under år

1967. Skrotbilsproblemet har ju mycket påtagliga beröringspunkter med registreringssystemet.

När länsstyrelserna nu successivt tillförs databehandlingsutrustning

skapas helt nya förutsättningar för tidsenlig och effektiv

registrering inte minst genom det automatiserade informationsutbyte med

trafikförsäkringsbolagen som kan etableras.

Bilskrotningsutredningen har inte utarbetat något godtagbart förslag angående

samhällets medverkan i bilskrotningsverksamheten. På s. 31 i sitt

betänkande snuddar dock utredningen vid en tankegång som är värd att

vidareutveckla. Där anförs att »----de inspektionsanstalter, som kom
mer

att inrättas för den allmänna periodiska fordonskontrollen», d. v. s. AB

Svensk bilprovning, »---- påtar sig en servicefunktion, som innebär att

man underlättar för ägaren att bli av med den utrangerade bilen.» AB Svensk

bilprovning har i sitt remissyttrande över utredningens betänkande, avgivet

då företaget var under uppbyggnad, av olika skäl avvisat förslaget.

AB Svensk bilprovning bär förvånansvärt snabbt byggt upp en väl fungerande

och allmänt respekterad kontrollverksamhet. Denna baseras på en

stark central förvaltning och ett utbyggt nät av kontrollstationer. Företagets

kontroll är oftast den direkta eller indirekta orsaken till en bilägares

beslut att utrangera sitt fordon. Denne ser därför en servicefunktion hos

företaget för medverkan vid fordonets skrotning som naturlig. Starka skäl

talar för att företaget göres till huvudman för samhällets medverkan vid

bilskrotning.

En sålunda utvidgad verksamhet vid AB Svensk bilprovning skulle kunna

ges exempelvis följande former.

Ett relativt tätt nät av mottagningsstationer för utrangerade fordon upprättas

över hela landet. Dessa stationer kan utgöras av kontrakterade skrotningsföretag

och sopstationer, bilprovningsstationer osv. Vid mottagning

av fordon utfärdas utrangeringsbevis, som av mottagaren insändes till bilregistret.

Den vidare hanteringen av fordonet ombesörjes av skrotningsföretag,

med vilka AB Svensk bilprovning tecknat avtal som medger full

insyn i och kontroll av skrotningsverksamheten.

Så långt får förslaget ses huvudsakligen som en service gentemot de

skötsamma bilförarna, vilken helt kunde finansieras med höjda avgifter

för den obligatoriska årliga fordonskontrollen. Denna höjning torde kunna

understiga 10 kr. per årlig kontroll. Väsentliga rationaliseringsmöjligheter

hos skrotningsentreprenörerna torde uppstå.

En ändring av fordonsregistreringsförfarandet så att säljaren och inte

såsom nu köparen ges ansvaret för omregistrering av fordonet vid överlåtelse

ger möjligheter till återsökning av tillkommande kostnader för omhändertagande

av övergivna fordon. För identifierbara fordon sker återsökning

direkt hos senast registrerad ägare, för icke identifierbara fordon

täcks kostnaden genom statsbidrag. Staten kan sedan anses täcka bidragskostnaden

genom indrivning av fordonsskatt hos senast registrerad ägare.

Jämsides med den föreslagna verksamheten hos AB Svensk bilprovning

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

kan väsentliga delar av nu förekommande bilskrotning fortfarande bedrivas.

Detta torde framför allt vara aktuellt vid de företag som arbetar med

reservdelsutvinning.

Problemet med omhändertagande av utrangerade fordon kräver en snabb

lösning. Starka skäl talar för att verksamheten vid AB Svensk bilprovning

utvidgas till att omfatta medverkan vid omhändertagandet. Den nytillkommande

verksamheten kan finansieras huvudsakligen genom höjda avgifter

för den obligatoriska fordonskontrollen.

Aktiebolaget Svensk bilprovning anförde i sitt ovannämnda, den 15 september

1964 avgivna remissyttrande över bilskrotningsutredningens betänkande

bl. a. följande.

Det är uppenbart att ägare av sådana fordon, som vid trafiksäkerhetskontroll

hos bolaget belägges med körförbud, i viss utsträckning beslutar

att utrangera fordonet i stället för att låta reparera bristfälligheterna. Bolaget

har dock vid övervägandet av konsekvenserna härav ansett sig kunna

räkna med att ansvaret för fordonens bortforsling från bolagets anläggningar

liksom självfallet för deras slutliga utrangering alltjämt åvilar fordonets

ägare. Planeringen av bolagets anläggningar har skett med denna utgångspunkt.

En ändring i förutsättningarna för bolagets verksamhet på sätt

som antyds i betänkandet skulle åtminstone i vissa fall kräva en utökning

av planerade uppställningsplatser, vilket i nuvarande skede av bolagets uppbyggnad

ter sig svårgenomförbart. Härtill kommer att bolagets anläggningar

i åtskilliga fall är så centralt belägna, att en uppställning av utrangeringsfärdiga

fordon knappast kan accepteras. Ej heller när det gäller bolagets

personal har den hittillsvarande planeringen för rekrytering och

utbildning tagit sikte på annan verksamhet än den som förutsatts vid bolagets

bildande. Enligt bolagets mening saknas därför för lång tid de praktiska

möjligheterna för bolaget att åtaga sig den nämnda servicefunktionen.

Bolaget vill därutöver ifrågasätta lämpligheten av att förena det positiva arbetet

att genom kontinuerlig fordonskontroll öka trafiksäkerheten med direkta

engagemang i en bilskrotningsverksamhet med ekonomiska inslag.

Enligt vad utskottet erfarit har Aktiebolaget Svensk bilprovning i anledning

av motionen II: 296 ånyo övervägt frågan om bolagets medverkan

vid bilskrotning samt därvid beslutat vidhålla den uppfattning, som kommit

till uttryck i ovan återgivna remissyttrande.

Utskottet

I förevarande utlåtande behandlar utskottet en proposition, varigenom

framläggs förslag till lag om flyttning av fordon i vissa fall. Därjämte upptar

utskottet två motioner i ämnet och en fristående motion angående omhändertagandet

av skrotbilar.

Den föreslagna lagen, som avses träda i kraft den 1 juli 1967, innebär

att vissa myndigheter får rätt att ingripa mot olämpligt uppställda fordon

när allmänna intressen påkallar det. Polismyndighet kan flytta fordon som

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967 19

utgör trafikfara eller betydande trafikhinder. Vägförvaltning och kommunal

myndighet får rätt att ingripa med hänsyn till väghållningen eller för

att undanskaffa övergivna fordon. Härför krävs emellertid beslut av polismyndighet,

om inte Kungl. Maj :t givit myndigheten rätt att själv meddela

flyttningsbeslut. Fordon som flyttas skall ställas upp i närheten av den

plats, där det anträffats, eller förvaras på särskild uppställningsplats. Är

fordonet att anse som vrak skall det dock skrotas eller undanskaffas på

annat sätt. Fordon som förvaras på uppställningsplats får hämtas av ägaren

inom tre månader från det han mottagit underrättelse om flyttningsbeslutet

eller, om ägaren inte är känd, inom sex månader från det flyttningen

kungjorts. Underlåter ägare att hämta fordonet inom angiven tidsfrist

tillfaller det staten eller kommunen. Myndigheterna får utom i vissa

undantagsfall rätt att av fordonsägaren ta ut kostnaderna i samband med

flyttningen.

Utskottet finner det framlagda lagförslaget i allt väsentligt väl avvägt

samt ägnat att läggas till grund för lagstiftning. I det följande upptar utskottet

till närmare behandling endast de spörsmål som berörs i motionerna.

I de likalydande motionerna 1:830 och 11:1034 hemställes med anledning

av 7 § i lagförslaget att den tid inom vilken fordon som förvaras på

särskild uppställningsplats tillfaller kommunen eller staten måtte bestämmas

till eu månad från det ägaren underrättats om flyttningsbeslutet eller

— om kungörelse om flyttningen skett —■ till tre månader från kungörandet.

Utskottet anser i likhet med departementschefen att ifrågavarande tidsgränser

bör bestämmas så att de tillgodoser rättssäkerhetens krav och att

de praktiska svårigheterna av en lång förvaringstid därvid måste träda i

bakgrunden. Tidsfristerna, som överensstämmer med hittegodslagens motsvarande

respittider, bör därför lämpligen utformas i enlighet med propositionens

förslag. Om erfarenheterna av lagstiftningen påkallar det bör

självfallet frågan om tidsfristernas längd omprövas och en lösning i enlighet

med motionärernas förslag kan därvid komma att ytterligare övervägas.

I sammanhanget bör också beaktas att hittegodslagen är föremål för

översyn inom justitiedepartementet samt att resultatet av detta arbete kan

bidraga till en förändrad inställning till hithörande problem.

Enligt lagförslagets 8 § behöver fordon som förvaras på särskild uppställningsplats

ej utlämnas, förrän kostnaderna betalats. Bestämmelsen

bör enligt motionerna I: 830 och II: 1034 avfattas sålunda att fordonet ej

får utlämnas förrän kostnaderna betalats. Enligt utskottets mening skulle

emellertid en sådan utformning av bestämmelsen utgöra hinder för utlämnande

av fordon bl. a. i sådana fall då ägaren bedöms kunna få anstånd

med betalning av kostnaderna. En sådan begränsning av myndigheternas

handlingsfrihet synes mindre lämplig och utskottet kan därför

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

ej heller i denna del tillstyrka bifall till motionerna. Anledning till erinran

mot Kungl. Maj :ts förslag föreligger enligt utskottet däremot icke.

I motionen 11:296 begärs utredning och förslag rörande organisationen

av omhändertagande av skrotbilar. Motionären föreslår bl. a. att Aktiebolaget

Svensk bilprovning görs till huvudman för samhällets medverkan

vid bilskrotning. Utskottet vill som sin åsikt uttala att frågan om

behovet av en utredning om ansvaret för bilskrotningen lämpligen bör

ses i belysning av erfarenheterna utav den genom förevarande proposition

föreslagna lagen. Dessutom torde böra avvaktas om det på grundval av

bilregisterutredningens arbete blir möjligt att införa ett effektivare registreringsförfarande,

så att äganderätten till övergivna fordon lättare än

nu kan fastställas. Utskottet vill vidare erinra om riksdagens skrivelse till

Kungl. Maj :t år 1964 om utredning angående myndighets ansvar för undanskaffande

av skräp, vilken skrivelse ännu ej slutbehandlats. På grund

av det anförda anser sig utskottet ej böra tillstyrka bifall till förevarande

motion.

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen, med avslag å motionerna I: 830 och

II: 1034, måtte bifalla förevarande proposition, nr 107;

B. att motionen II: 296 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 9 maj 1967

På första lagutskottets vägnar:

ERIK SVEDBERG

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Erik Svedberg (s), fröken Mattson (s),

herrar Hjorth (s), Svanström (ep), Schött (h), fru Lilly Ohlsson (s), herrar

Lidgard (h) och Hilding (fp)*;

från andra kammaren: fru Löfqvist (s), herrar Svensson i Vä (ep),

Gustafsson i Borås (fp)*, fröken Andersson i Strängnäs (s), fru Lindekvist

(s), herrar Jönsson i Malmö (s), Sjöholm (fp) och fru Heurlin (h).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Svanström (ep), Schött (h), Lidgard (h), Svensson i Vä (ep),

Gustafsson i Borås (fp), Sjöholm (fp) och fru Heurlin (h), vilka ansett

dels att femte stycket i utskottets yttrande bort erhålla följande lydelse.

Enligt utskottets mening måste det med hänsyn till de betydande kost
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

21

nader och besvär, som är förenade med förvaring av motorfordon, vara

önskvärt att tidsfristerna i görligaste mån begränsas. Behörig hänsyn måste

dock självfallet tas till den enskildes anspråk på rättssäkerhet. Motionärernas

förslag rörande utformningen av ifrågavarande tidsfrister innebär

enligt utskottet en lämplig avvägning. Utskottet vill därför föreslå att 7 §

i lagen avfattas på det sätt motionärerna förordat.

dels ock att utskottets hemställan under A. bort erhålla följande lydelse.

A. 1) att riksdagen — med förklaring att riksdagen icke

kunnat i oförändrat skick antaga det genom förevarande

proposition, nr 107, framlagda förslaget till lag om flyttning

av fordon i vissa fall — måtte, med bifall till motionerna

I: 830 och II: 1034 såvitt avser 7 §, för sin del antaga

förslaget med den ändringen att 7 § erhåller nedan

angivna, såsom utskottets förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj.ts förslag)

(Utskottets förslag)

7 §•

Är ägare av fordon som förvaras

på särskild uppställningsplats ej

känd, när sex månader förflutit från

den dag då flyttningen kungjordes,

eller har fordonet ej avhämtats inom

tre månader från det ägaren mottog

underrättelse om flyttningsbeslutet

eller måste ägaren eljest anses ha

uppgivit sin rätt till fordonet, tillfaller

det kommunen, om beslutet

verkställts av kommunal myndighet,

och i annat fall staten.

År ägare av fordon som förvaras

på särskild uppställningsplats ej

känd, när tre månader förflutit från

den dag då flyttningen kungjordes,

eller har fordonet ej avhämtats inom

en månad från det ägaren mottog

underrättelse om flyttningsbeslutet

eller måste ägaren eljest anses ha

uppgivit sin rätt till fordonet, tillfaller

det kommunen, om beslutet

verkställts av kommunal myndighet,

och i annat fall staten.

Fordonsvrak som-----eller staten.

2) att motionerna I: 830 och II: 1034 i övrigt icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd;

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670030

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1967:293 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ;proposition med förslag till lag om flyttning av fordon i vissa fall. a1 i texten