Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående skadeståndsansvaret för skada vid medicinsk behandling. Första lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 31 i andra kammaren av herr Gustafsson i Borås

1967-10-18 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1967:49, Utlåtande i anledning av väckt motion angående skadeståndsansvaret för skada vid medicinsk behandling. Första lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 31 i andra kammaren av herr Gustafsson i Borås

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr i9 år 1967

1

Nr 49

Utlåtande i anledning av väckt motion angående skadeståndsansvaret

för skada vid medicinsk behandling.

Första lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott

hänvisad motion, nr 31 i andra kammaren av herr Gustafsson i Borås

(fp). I motionen hemställes »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t föreslå, att Kungl. Maj :t i samband med pågående prövning av skadeståndsrätten

ville överväga frågan om strikt ansvar för oförutsedda, allvarliga

skador vid medicinsk behandling och därvid beakta vad som här anförts

till stöd för ett sådant ansvar».

Motionen har remissbehandlats.

Motionsyrkandets motivering

Till stöd för motionsyrkandet framhåller motionären inledningsvis att

det är ofrånkomligt att personer som undergår medicinsk behandling löper

en viss risk att träffas av oförutsedda, allvarliga skador. Risken finns,

påpekar motionären, både vid behandling i den öppna sjukvården och vid

behandling på sjukhus. Den ökande användningen av tekniska hjälpmedel

har enligt motionären gjort att risken blivit större än tidigare, särskilt vid

sj ukhusbehandling.

Efter att ha anfört exempel på oförutsedda allvarliga skador som drabbat

patienter fortsätter motionären:

Konstateras fel eller försummelse, kan patienten få ersättning utöver

den som utgår enligt allmänna sjukförsäkrings- och folkpensionslagarna.

Om icke, kan hans möjligheter att få sådan ersättning betraktas såsom

praktiskt taget obefintliga.

För patienten kan ersättningsfrågan vara av stor betydelse, särskilt om

den oförutsedda, allvarliga skadan gjort honom oförmögen att försörja sig

eller avsevärt nedsatt hans försörjningsförmåga. Hur det går med ersättningen

beror emellertid på förhållanden, som från hans synpunkt är helt

slumpmässiga, nämligen om någon av den sjukvårdspersonal, till vilken

han överlämnat sig för vård, har eller icke har gjort eller underlåtit något,

som vid prövning anses kunna läggas honom eller henne till last såsom

fel eller försummelse. Den ene patienten, som skadats av en exploderande

narkosapparat, kan härigenom få ersättning för sina skador medan

den andre, som genom alldeles samma olyckshändelse träffats av liknande

skador, blir utan.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 1 avd. Nr 49

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr k9 år 1967

Denna olikhet föranledes av gällande rätt i skadeståndsfrågor. Den innebär

att skadestånd som regel endast utgår, när någon finnes ha vållat

skadan, och således icke vid olyckshändelser. I åtskilliga sammanhang har

emellertid redan genomförts s. k. strikt skadeståndsansvar, d.v.s. att den

som utövar viss verksamhet får ta ansvaret för därigenom uppkommen

skada, oavsett om vållande kan styrkas.

I motionen anföres vidare:

Starka skäl synes föreligga för att i här avsedda fall, då oförutsedda,

allvarliga skador inträffar vid medicinsk behandling, tillämpa strikt skadeståndsansvar.

De av skadorna drabbade patienterna har fog för krav på

ersättning utan att vara beroende av den från deras synpunkt ovidkommande

frågan om någon kan lastas för vållande till skadan. En lika behandling

av patienterna i fråga behöver icke medföra någon nämnvärt

ökad ekonomisk belastning av sjukvårdsinrättningar eller av läkare och

annan sjukvårdspersonal. De här avsedda fallen är relativt sett mycket

få. Kostnaderna för den ökade skadeståndsskyldigheten bör täckas genom

försäkring.

Som ytterligare vägande skäl för strikt skadeståndsansvar i dessa fall

tillkommer, att såväl patienter som läkare och annan vårdpersonal bör

förskonas från den med rådande förhållanden nödtvungna, ofta mycket

elakartade konfliktsituation som automatiskt följer av att den skadelidande

patienten nödgas vända sig mot sin läkare och ev. mot andra vårdare för

att få dessa övertygade om fel eller försummelse. Särskilt för patienten

kan denna konfliktsituation ha olika besvärliga, ibland t.o.m. ödesdigra

konsekvenser. Den är bl. a. ägnad att oåterkalleligt bryta det förtroende

mellan patient och vårdare som ofta är av avgörande betydelse för att vården

skall bli framgångsrik.

Skadelidande patient bör vid den här skisserade, ändrade ordningen i

första hand vända sig till organ som prövar ersättningsfrågan. Denna

prövning skall avse om skadefallet är att hänföra till den här avsedda typen

av oförutsedda, allvarliga skador. Däremot behöver frågan om fel eller

försummelse från läkares eller annan vårdares sida icke prövas. Det är

uppenbart att prövningsorganet icke bör vara medicinalstyrelsens disciplinnämnd.

I många fall där prövning av skuldfrågan med gällande ordning

är ofrånkomlig borde den med den ändrade ordningen helt kunna undgås.

För strikt skadeståndsansvar i vissa av de här avsedda fallen har medicinalstyrelsen

uttalat sig i utlåtande den 26 oktober 1959 över betänkande

med förslag till lag om skadestånd i offentlig verksamhet (SOU 1958:43).

Frågan om strikt skadeståndsansvar i detta sammanhang har också diskuterats

inom Nordiska rådet.

Till stöd för motionsyrkandet anföres slutligen följande.

Såväl frågan om skadestånd i offentlig verksamhet som den allmänna

skadeståndsrätten prövas för närvarande av Kungl. Maj :t. I de utredningar,

som ligger till grund för prövningen, föreslås bl. a. betydande utvidgning

av området för strikt skadeståndsansvar. Det synes angeläget,

att vid Kungl. Maj :ts prövning det här påtalade spörsmålet om strikt ansvar

för oförutsedda, allvarliga skador vid medicinsk behandling beaktas

och tas upp till övervägande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967

3

Pågående lagstiftningsarbete

Kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar framlade år 1958

betänkande med förslag till lag om skadestånd i offentlig verksamhet (SOU

1958: 43), vilket betänkande f. n. är föremål för övervägande inom justitiedepartementet.

Vissa delar av betänkandet är av intresse för behandlingen

av förevarande motion. Staten och kommunerna skall enligt förslaget ersätta

skada, som uppkommit i deras verksamhet om skadan vållats genom fel

eller försummelse (uppsåt eller culpa) i verksamheten samt de krav som

i förhållande till den skadelidande skäligen kan ställas på verksamhetens

utövning blivit åsidosatta. Lagförslaget gäller inte statlig eller kommunal

affärsdrift o. d. För sådan verksamhet hänvisas till den allmänna skadeslåndsrätten,

d. v. s. samma regler som för privat verksamhet. I syfte att

begränsa ersättningarna till rimliga belopp föreslås särskilda regler om

skadeståndets storlek. De förhållanden som regleras i förslaget avser huvudsakligen

ansvaret för stat och kommun på det utomobligatoriska området.

Inom vissa områden, där man tidigare grundat skadeståndsansvar

för det allmänna på analogi med enskild verksamhet, torde det enligt

kommittén i fortsättningen ligga närmare till hands att åberopa den föreslagna

lagen. Detta gäller exempelvis sjukhusvård. Läget för sjukhusens

vidkommande skulle då, framhåller kommittén, bli att ansvarigheten liksom

hittills omfattar även de lägsta befattningshavarnas fel (f. n. på grund

av ett slags kontraktsförhållande) men att i motsats till vad som hittills

varit fallet begränsning av utgående skadestånd kan tänkas.

Rörande frågan om styrkt culpa förutsättes hos viss funktionär anför

kommittén följande.

Den föreslagna lagtexten kräver för skadeståndsansvar att fel eller försummelse

föreligger. Däremot anges icke, att felet eller försummelsen skall

ha visats ligga viss utpekad funktionär till last. I allmänhet torde man

kunna hänföra felet till en viss persons handlande eller underlåtenhet att

handla. Men detta är icke nödvändigt. Man kan nöja sig med att konstatera

att någon eller några som handlat eller underlåtit att handla å statlig eller

kommunal myndighets vägnar måste ha gjort sig skyldiga till fel eller försummelse

av den beskaffenhet att skäliga anspråk på verksamheten därigenom

åsidosatts. För att skadeståndsansvar för det allmänna skall uppkomma

kräves sålunda icke, att den befattningshavare som gjort sig skyldig

till felet eller försummelsen blir straffad eller dömd att utge skadestånd

eller ens kan identifieras. Jämväl s. k. anonyma fel grunda enligt förslaget

skadeståndsansvar för det allmänna.

Man torde också böra räkna med att skadeståndsansvar enligt förslaget

understundom kan komma att inträda för det allmänna, oaktat någon sådan

försummelse icke kan antagas ligga viss befattningshavare till last att han

själv skulle kunna ådömas skadestånd. Flera befattningshavare kunna

t. ex. ha medverkat till skada på sådant sätt att skadan framstår som cuipöst

vållad i verksamheten utan att skadeståndsanspråk mot någon av de med
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr W år 1967

verkande personligen kan göras gällande. Man kan här tala om kumnlerade

fel vilka tillhopa böra grunda skadeståndsansvar för det allmänna.

För vissa särskilt angivna fall föreslås skadeståndsansvar även utan att

fel eller försummelse förutsättes. Härom uttalar kommittén följande.

Genom förslaget om culpaansvar för det allmänna har kommittén anknutit

till de principer som gälla för de offentligt anställdas personliga skadeståndsskyldighet

och grundregeln i skadeståndsläran om ersättningsskyldighet

på grund av oaktsamhet. Emellertid har man inom den allmänna skadeståndsrätten

på vissa områden lämnat culparegeln och accepterat ett

ansvar på objektiv grund. Med objektivt ansvar åsyftar kommittén sådant

utomobligatoriskt skadeståndsansvar som ej förutsätter vållande hos någon.

Objektivt ansvar har som bekant hos oss för åtskilliga fall stadgats genom

uttryckliga lagbestämmelser bl. a. i fråga om skada genom starkström (1902

års lag om elektriska anläggningar), järnvägs gnistskador och skador å betande

hemdjur och renar (1886 års järnvägsskadelag), luftfartygs skador å

personer och föremål på marken (1922 års luftfartsskadelag) och skador

genom hund (1943 års lag om tillsyn över hundar). I den mån skador av nu

nämnt slag uppkomma i offentlig verksamhet blir det allmänna underkastat

samma ansvar som den enskilde. För den offentliga verksamhetens vidkommande

har därutöver särskilt stadgats ersättningsskyldighet i vissa

situationer som icke ha någon motsvarighet inom privat verksamhet, t. ex.

i fall av skada genom oriktig häktning eller straffdom (1945 års lag om ersättning

åt oskyldigt häktade och dömda). I svensk rättspraxis har dessutom

objektivt ansvar utan stöd av skriven lag ålagts i vissa speciella situationer

på militärväsendets område (skada genom hästar som under fälttjänstövning

skenat nattetid på väg; brandskada genom beskjutning; bullerskador genom

flygning och militärövningar).

Kommittén har ansett sig böra föreslå, att objektivt ansvar för det allmänna

i viss utsträckning lagfästes även där det för närvarande ej erkännes

hos oss. Lagstiftningen om oskyldigt häktade och dömda har sålunda ansetts

böra kompletteras med ett ansvar för ogrundade frihetsberövanden på andra

områden (9 §). Vidare har det objektiva ansvaret på militärväsendets område

i förslaget fått en mera generell reglering än som nu säkert kan utläsas

ur rättspraxis (11 §). Och slutligen har ett motsvarande ansvar föreslagits

även beträffande skador som orsakats av polisen och personal med liknande

skyddsuppgifter (10 §).

Kommittén uttalar vidare att förslaget inte avser att hindra rättspraxis

att godta objektivt ansvar även i andra fall än dem som angivits i den föreslagna

lagen. Detta följer enligt kommittén redan i viss utsträckning av

att förslaget beträffande offentlig verksamhet som är att jämställa med

privat verksamhet hänvisar till allmän skadeståndsrätt. I övrigt torde det

enligt kommittén knappast bli aktuellt att överväga nya fall av objektivt

ansvar. — Förslaget innehåller ej något undantag från regeln att skadeståndstalan

mot det allmänna skall upptas av allmän domstol.

Till grund för det pågående lagstiftningsarbetet ligger bl. a. även ett

betänkande av skadeståndslcommittén med förslag till lag med vissa bestämmelser

om arbetsgivares och arbetstagares skadestånds skyldighet

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 4.9 år 1967

5

(Skadestånd II, SOU 1964: 31). Förslaget innebär bl. a. att principalansvaret

vidgas att omfatta samtliga arbetstagares vållande även i utomobligatoriska

förhållanden. Om inte särskild lagstiftning genomföres förutsätter

skadeståndskommittén att förslagets bestämmelser om arbetsgivares

skadeståndsansvar i många fall blir tillämpliga även inom den verksamhet

som bedrives av stat och kommun. Förslaget upptar inga regler om

objektivt ansvar.

Rörande planläggningen av lagstiftningsarbetet anförde chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Kling, i ett interpellationssvar den 11 maj

1967 (AK prot. 26 s. 31 f.) att avsikten är att för 1968 års riksdag framlägga

förslag till en allmän skadeståndslag upptagande regler om skadeståndsansvar

för det allmänna, arbetsgivare och arbetstagare, föräldrar

och barn samt de allmänna bestämmelserna om skadestånd, vilka nu finns

i 6 kap. strafflagen. Förslaget arbetas fram i nära samråd med de övriga

nordiska ländernas justitieministeri er.

Nordiska rådet om försäkrings verkningar inom skadeståndsrätten in. m.

Juridiska utskottet hade vid Nordiska rådets fjortonde session den 28

januari—den 2 februari 1966 att ta ställning till två olika medlemsförslag

som är av intresse i förevarande sammanhang. I det ena hemställdes

att regeringarna måtte rekommenderas att gemensamt införa likartade

bestämmelser i de nordiska länderna om barns skadeståndsansvar baserat

på ett system med obligatorisk ansvarsförsäkring. I det andra förslaget

hemställdes att rådet måtte rekommendera regeringarna att — innan samarbetet

på skadeståndsrättens område fortsättes — för rådet lägga fram

en allmän plan för detta samarbete angivande efter vilka huvudprinciper

en kodifiering av skadeståndsrätten bör läggas upp.

Utmärkande för båda förslagen var att förslagsställarna var ovilliga att

godtaga culpaprincipen som normerande för stora delar av skadeståndsrätten.

När det gäller barns skadeståndsansvar, var förslagsställarna inne

på tanken på ett strikt ansvar för av barn vållade skador, kompletterat

med obligatorisk försäkring. Även beträffande andra områden inom skadeståndsrätten

ställde sig förslagsställarna skeptiska till möjligheten att

inom ramen för culpaprincipen på en gång tillgodose den skadelidandes

behov av ersättning och sociala rättfärdighetskrav vad avser skadevållarens

ekonomiska ställning. Förslagen hade mottagits välvilligt på åtskilliga håll

men också mött mycket starkt motstånd i andra kretsar.

Juridiska utskottet konstaterade, att på det nordiska skadeståndsrättsliga

arbetsprogrammet för närvarande står spörsmålet att utreda bl. a. reglerna

för skadeståndets beräknande i vissa situationer. Utskottet begränsade

sig därför till att föreslå en rekommendation till regeringarna om att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967

företaga en rättssociologisk undersökning av försäkringens verkningar

inom skadeståndsrätten. Rådet antog enhälligt en dylik rekommendation

(nr 5).

Efter en preliminär, nyligen slutförd utredning är möjligheterna att genomföra

den av Nordiska rådet rekommenderade undersökningen f. n. under

övervägande inom Kungl. Maj :ts kansli.

1966 års riksdag om skadestånd för misslyckad tandbehandling

I motionen II: 145 vid 1966 års riksdag hemställdes, jämte annat, att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om att frågan om

skadeståndsersättning för misslyckade tandbehandlingar utreds i syfte

att underlätta för den enskilde att göra sin talan gällande samt att frågan

om införande av obligatorisk ansvarsförsäkring för tandläkare därvid särskilt

beaktas.

Statsutskottet uttalade i utlåtande 1966: 145 att särskild utredning av

frågan om skadestånd för misslyckade tandbehandlingar inte var erforderlig

samt framhöll att utredningar i fråga om såväl allmän skadeståndsrätt

som skadestånd i offentlig verksamhet var föremål för Kungl. Maj :ts

prövning. Utskottets hemställan att motionen i berörda del icke måtte föranleda

någon åtgärd godkändes av riksdagen.

Remissyttranden över förevarande motion

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttrande över motionen från justitiekanslern och medicinalstyrelsen.

Tillfälle att inkomma med yttrande har beretts Svenska landstingsförbundet,

Sveriges advokatsamfund och Sveriges läkarförbund.

Justitiekanslern och Sveriges advokatsamfund antar att de genom motionen

väckta frågorna kommer att beaktas ulan särskild framställning från

riksdagen. Medicinalstgrelsen uttalar sig för ett objektivt skadeståndsansvar

av viss omfattning inom sjukvårdsområdet. Svenska landstingsförbundet

och Sveriges läkarförbund tillstyrker motionen.

Justitiekanslern anför följande.

Det av kommittén angående det allmännas skadesståndsansvar år 1958

framlagda förslaget till lag om skadestånd i offentlig verksamhet avsåg

icke att i fråga om sjukvårdsområdet göra någon ändring i den i rättspraxis

antagna principen, att huvudmannen för sjukhus svarar endast för

skada som vållats genom fel eller försummelse från den på sjukhuset anställda

personalens sida. Vid remissbehandlingen av förslaget har, såsom

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967

7

i motionen framhållits, medicinalstyrelsen förordat, att strikt ansvar i vissa

hänseenden införes inom detta område. Det kan även erinras om att JK

i sitt yttrande över förslaget ifrågasatte, om ej i vissa fall skada genom

explosionsolyckor, exempelvis vid operation av patient på allmänt sjukhus,

borde ersättas av det allmänna. Förslaget är för närvarande beroende

på Kungl. Maj :ts prövning. Det torde bland annat mot bakgrund av

remissbehandlingen kunna antagas, att därvid även frågan om strikt ansvar

för skador vid medicinsk behandling blir beaktad. Med hänsyn härtill

anser jag för min del att särskild framställning i saken till Kungl.

Maj :t från riksdagens sida icke kan anses påkallad.

Sveriges advokatsamfund, genom sin styrelse, anför följande.

De enligt motionärens uppfattning önskvärda riktlinjerna är förhållandevis

löst skisserade i motionen, och i åtskilliga avseenden lämnar densamma

rum för tvekan om vad som åsyftas.

Det synes sålunda oklart vem eller vilka som enligt motionärens mening

bör åläggas ett strikt skadeståndsansvar. Vissa avsnitt av motionen

tyder på att motionären närmast haft de offentliga sjukvårdsinrättningarna

i tankarna och att han åsyftar ett strikt ansvar endast för dessa inrättningars

huvudmän (landstingen, staten). Andra uttalanden åter ger

närmast vid handen att motionären förordar strikt ansvar även för privata

sjukvårdsinrättningar och måhända även för de personer (läkare, sjuksköterskor,

sjukvårdsbiträden m. fl.), vilkas arbete ingår som ett led i »medicinsk

behandling». Möjligen är det motionärens uppfattning att strikt

skadeståndsansvar bör åvila de allmänna sjukvårdsinrättningarna såsom

sådana och kanske också de personer som är verksamma i privat sjukvård

men däremot inte de offentliga sjukvårdsinrättningarnas sjukvårdande

personal.

Oklart är också vilken innebörd motionären tillägger den av honom

angivna förutsättningen att skadan skall vara »oförutsedd». Enligt motionen

menas därmed att skadan »inte kan påräknas som normal komplikation

vid ifrågavarande åkomma». Man frågar sig då om motionären menar

att strikt skadeståndsansvar skall inträda så snart en »icke normal»

komplikation inträffar. Om flertalet operativa ingrepp — och även en del

andra åtgärder — torde gälla att de är förenade med viss risk för komplikationer,

som i och för sig kan föranleda skada. I vissa fall är denna

risk betydande, vilket inte hindrar att klara indikationer för ingreppet

kan ha förelegat; det hade måhända varit än riskablare att underlåta ingreppet.

I andra fall är risken ringa och komplikationer sällsynta. Om det

nu vid en viss typ av ingrepp förhåller sig så, att komplikationer är vanliga

och förekommer i t. ex. 50 eller 60 % av fallen, är detta då en »normal»

eller »förutsedd» komplikation, som bör utesluta det strikta ansvaret?

Och — omvänt ■— frågar man sig: Om komplikationen är mycket

sällsynt och exempelvis förekommer i endast någon procent av hela antalet

fall, är det då fråga om en »icke normal» eller »oförutsedd» komplikation,

som bör föranleda skadeståndsansvar, även om ingreppet gjorts

lege artis och inte någon som helst vårdslöshet eller försummelse kan läggas

sjukvårdspersonalen till last?

Redan de oklarheter som i angivna hänseenden vidlåder motionen gör

att densamma enligt styrelsens uppfattning är föga ägnad att ligga till

grund för en riksdagsskrivelse i ämnet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967

Härtill kommer att hela spörsmålet om ersättning för skador vid medicinsk

behandling är av sådan art att det kräver ingående utredning och

omsorgsfulla överväganden, innan det är möjligt att ta någon ställning till

frågan. Motionens syfte är i och för sig behjärtansvärt, men det vore enligt

styrelsens mening olyckligt, om riksdagen nu skulle uttala sig för en

lösning efter vissa bestämda riktlinjer.

Advokatsamfundets styrelse är för sin del inte övertygad om lämpligheten

av att söka lösa här berörda spörsmål genom införande av lagbestämmelser

om strikt skadeståndsansvar. Såvitt angår enskilda personers

— läkares, sjuksköterskors och sjukvårdsbiträdens m. fl. — skadeståndsskyldighet

är styrelsen av den uppfattningen att strikt ansvar inte bör införas;

ansvaret bör liksom hittills baseras på culpaprincipen.

Styrelsen fortsätter:

Skälen för strikt skadeståndsansvar är inte starkare på detta område

än i fråga om många andra kategorier av yrkesutövare. Motionären utgår

ifrån att kostnaderna för den ökade skadeståndsskyldigheten bör täckas

genom försäkring. Det torde emellertid vara ovisst huruvida en så vidsträckt

och svårberäknelig risk som den med strikt ansvar på detta område

förknippade verkligen är försäkringsbar. Om det skulle visa sig att så

inte blir fallet, skulle ett strikt ansvar för läkare och sjuksköterskor in. fl.

ofta leda till uppenbart obilliga resultat.

Enligt yttrandet ligger väl frågan något annorlunda till, om man enbart

syftar till att införa ett strikt skadeståndsansvar för de offentliga sjukvårdsanstalternas

huvudmän. Man kan, anför styrelsen, emellertid ifrågasätta

om det är rimligt att det allmänna på detta område skall ikläda sig

längre gående skadeståndsskyldighet än vad som kan åläggas enskilda och

om det inte i själva verket måste anses tillräckligt att huvudmannen för

sjukhus bär s. k. principalansvar för den på sjukhuset anställda personalens

fel och försummelser, därvid det dock bör räcka med att det konstateras

att fel eller försummelse förekommit, även om det inte kan utredas vem

som begått felet eller försummelsen.

I yttrandet av advokatsamfundets styrelse anföres vidare:

Motionären synes utgå ifrån att ett införande av strikt ansvar — och

här torde han närmast åsyfta sådant ansvar för de allmänna sjukvårdsinrättningarnas

huvudmän — i många fall skulle göra en närmare undersökning

av skuldfrågan överflödig. Denna uppfattning torde emellertid

knappast vara hållbar. Dels måste väl undersökning ske till utrönande av

i vad mån någon befattningshavare gjort sig skyldig till fel eller försummelse

av beskaffenhet att böra föranleda straffrättslig eller disciplinär påföljd,

dels torde man böra räkna med att undersökning måste ske för att

det skall kunna konstateras i vad mån regressrätt föreligger.

Enligt motionen skulle det strikta skadeståndsansvaret gälla endast vid

»allvarliga» skador. Styrelsen har emellertid svårt att se det ändamålsenliga

i att göra själva skadeståndsskyldighetens inträde beroende av ska
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967

9

dans omfattning, särskilt om det avgörande skall vara en så obestämd

och svårbedömbar faktor som den huruvida skadan är allvarlig eller inte

allvarlig.

Avslutningsvis får styrelsen såsom sin uppfattning uttala att, om någon

riksdagsskrivelse i ämnet beslutas, densamma i varje fall inte bör

innehålla något uttalande om de riktlinjer som bör följas vid eventuell ny

lagstiftning på området. Däremot är i och för sig ingenting att invända

mot att de spörsmål som berörts i motionen närmare undersöks och utredes

i samband med den pågående översynen av skadeståndsrätten. Då

det emellertid synes troligt att detta kommer att bli fallet även utan att

riksdagen särskilt hemställer därom, är styrelsen mest benägen att förorda

att motionen inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

I sitt yttrande över motionen åberopar medicinalstyrelsen vad som anförts

i styrelsens utlåtande till Kungl. Maj :t över förutnämnda betänkande

med förslag till lag om skadestånd i offentlig verksamhet (SOU 1958:

43). I utlåtandet, som avgavs den 26 oktober 1959, behandlade medicinalstyrelsen

skadeståndsansvaret på den allmänna hälso- och sjukvårdens område.

Medicinalstyrelsen ansåg på skäl som en reservant inom kommittén,

professorn Ivar Strahl1, anfört, att det icke förelåg någon principiell betänklighet

mot att på sjukvårdens område utsträcka skadeståndsansvaret

längre än culparegeln innebär. Tvärtom syntes vägande skäl tala för att

åtminstone i viss omfattning objektivt ansvar ålägges vederbörande huvudman.

Medicinalstyrelsen fortsatte:

Detta gäller framför allt i fråga om allvarliga skador, som åsamkats

patient i samband med behandling å sjukhus. Med den tekniska utveckling,

som diagnostiken och terapien å sjukhusen under de senaste decennierna

undergått, kan man icke längre utan vidare hävda att patienten

intages och behandlas å sjukhuset på egen risk och förty själv bör bära

ansvaret för där inträffad skada, i den mån densamma icke föranletts av

fel eller försummelse av sjukhusets befattningshavare. Det vidgade användandet

av tekniska hjälpmedel har nämligen stundom visat sig kunna

medföra risker, som man tidigare icke haft anledning att räkna med. Även

i andra fall har oförutsedda skador inträffat, vilka icke ansetts kunna

läggas vederbörande läkare eller sjukvårdspersonal till last såsom fel eller

försummelse. Det synes styrelsen med fog kunna ifrågasättas, huruvida

icke, om i dylika fall en skada av allvarlig natur inträffar, patienten bör

av sjukhusets huvudman erhålla ett rimligt skadestånd utöver den ersättning

som utgår enligt allmänna sjukförsäkrings- och folkpensionslagarna,

oavsett om vållande ligger någon befattningshavare vid sjukhuset till last.

En utökning av det allmännas skadeståndsansvar är alltså enligt medicinalstyrelsens

mening önskvärd. Härvid kunde måhända tänkas att åt

rättspraxis överlämna att lösa hithörande spörsmål, varvid en mera generös

tillämpning av culparegeln närmast skulle komma i fråga. I de fall,

då någon grad av vållande ej kan fastställas, torde man dock icke kunna

1 Betänkandet s. 127 f. f.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967

räkna med att praxis utan stöd av lag skulle fastslå ett skadeståndsansvar,

även om en friande dom skulle framstå såsom stötande. Skäl synes

styrelsen därför föreligga att i lag reglera skadeståndsrätten för ifrågavarande

fall. Till stöd härför kan även åberopas, att en motsvarande reglering

skett på vissa andra områden, där särskilda risker ansetts föreligga,

t. ex. beträffande skador genom starkström (1902 års lag om elektriska

anläggningar).

Medicinalstyrelsen underströk emellertid att det allmänna inte skall stå

ansvaret för alla skador som inträffar i samband med behandling på

sjukhus:

Praktiska och andra skäl tala för att det allmänna skadeståndsansvar

begränsas till skador, som är av allvarlig beskaffenhet (jfr lex Maria) och

icke faller inom ramen för vad man enligt erfarenheten normalt har att

räkna med vid en de lege artis genomförd undersökning eller behandling

av viss sjukdom. Det synes med andra ord rimligt, att patienten själv får

bära den så att säga normala risk, som erfarenhetsmässigt är förenad

med en dylik undersökning eller behandling. Styrelsen är väl medveten

om att svårigheter i vissa fall kan uppstå när det gäller att bedöma den

»normala risken», men förmenar att dessa icke är större än det kan överlåtas

åt sjukhushuvudmännen och i sista hand domstolarna att i detta

hänseende söka sig fram efter en praktisk och förnuftig handlingslinje.

Vid avgörande av huruvida skadan är allvarlig eller ej torde 14 kap. 10 §

SL och därtill ansluten rättspraxis kunna tjäna till viss ledning. Under

detta lagstadgande faller bl. a. »svårt kroppsfel, stadigvarande svårt men

å hälsa samt livsfarlig sjukdom». Även en anatomiskt sett mindre svår

skada kan vara att föra hit, om den för den skadade prövas ha särskilt stor

betydelse (se straffrättskommitténs förslag till brottsbalk, SOU 1953: 14

s. 138).

En tillämpning av ovan angivna grunder synes styrelsen möjliggöra en

rimligare fördelning av skadeansvaret mellan patienten och vederbörande

huvudman än vad för närvarande är fallet utan att därför några oöverskådliga

konsekvenser av ekonomisk art för det allmänna behöver befaras.

Styrelsen har härvid räknat med den begränsning av skadeståndsbeloppets

storlek, som i det enskilda fallet kan följa av kommittéförslagets 13 §,

mot vilken styrelsen i och för sig intet har att erinra.

Om objektivt ansvar inte kunde stadgas i angiven omfattning ansåg medicinalstyrelsen

att en omkastning av bevisbördan borde övervägas. Härom

anfördes:

Av förklarliga skäl möter nämligen stora svårigheter för patienten att

bevisa, att fel eller försummelse ligger vederbörande läkare eller sjukvårdspersonal

till last. Patienten kan här sägas intaga ett underläge i förhållande

till sjukhusets huvudman. Det borde därför i princip ankomma på

huvudmannen att bevisa att fel eller försummelse icke föreligger; i annat

fall skulle ersättningsskyldighet inträda. Styrelsen är medveten om att

man vid en dylik omkastning av bevisbördan kan förvänta skadeståndsanspråk

i ett stort antal fall, om ej särskilda bestämmelser av begränsande

art meddelas. Det torde emellertid vara möjligt att finna en spärr, ägnad

att förebygga eller motverka att skadeståndsanspråk framställes vid lindrigare

skador eller eljest i bagatellartade fall.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967

11

Svenska landstingsförbundet, genom sin styrelse, uttalar i sitt yttrande

över motionen följande.

Vid slutet av år 1965 förelåg inom tretton landsting försäkringsavtal,

som innefattade ansvarighet för skada vållad av landstingets befattningshavare.

Ansvars åtagandet avser av domstol ålagt skadestånd även i sådana

fall då vållande ej förelegat. Försäkringstagare måste emellertid själv ansvara

för sådan ersättning, som utbetalas efter skada, för vilken skadestånd

ej blivit utdömt och som tillkommit utan vållande.

Mot bakgrund av de allvarliga och onormala komplikationer, som under

senare tid i vissa fall inträtt vid medicinsk behandling samt därtill ett

möjligen ändrat rättsläge, förklarar sig styrelsen intet ha att erinra mot

ett bifall till den förevarande motionen.

Sveriges läkarförbund finner det i och för sig otillfredsställande att en

patient, som tillskyndas skada vid medicinsk behandling i vissa fall blir

utan ersättning beroende på den från hans synpunkt ovidkommande frågan

om någon är vållande till skadan. Särskilt otillfredsställande ter sig

detta enligt förbundet om vållandefrågan är tveksam. Gränsdragningen

kan nämligen vara vansklig och även beroende av hur tillförlitlig den utredning

är som kan åstadkommas i de särskilda fallen.

Förbundet anför vidare:

I motionen har hänvisats till medicinalstyrelsens yttrande över förslag

till lag om skadestånd i offentlig verksamhet (SOU 1958:43). Det är riktigt,

att medicinalstyrelsen i detta yttrande föreslagit strikt ansvar. Emellertid

har styrelsen icke förordat något obegränsat strikt ansvar utan har

velat inskränka detta till sjukhusfallen (alltså icke den öppna vården) och

endast till skador, som dels är av allvarlig beskaffenhet och dels faller

utom ramen för vad man erfarenhetsmässigt normalt har att räkna med

vid lege artis utförd behandling. I yttrande över detta förslag har läkarförbundet

ifrågasatt riktigheten av föreslagen begränsning till sluten sjukvård

samt framhållit vilka svåra gränsdragningsproblem som uppstår då

man skall söka avgöra om en skada faller inom ramen för »normalrisken»,

respektive om den kan anses vara av allvarlig beskaffenhet.

Motionären utgår från —- liksom medicinalstyrelsen — att det strikta

ansvaret skall avse »endast oförutsedda allvarliga skador» men vill å

andra sidan — i motsats till medicinalstyrelsen — utsträcka detta ansvar

att gälla även den öppna sjukvården. Någon nämnvärt ökad ekonomisk

belastning skulle detta enligt motionärens åsikt icke medföra, då kostnaderna

för den ökade ersättningsskyldigheten bör kunna täckas genom försäkring.

Det är ytterst vanskligt att uttala sig om möjligheterna att åstadkomma

en försäkringsform som skulle kunna skapa ett skydd mot skador av här

avsedd karaktär. Gällande ansvarighetsförsäkring täcker som bekant endast

skada vid vårdslöshet hos den skadevållande. Trots uppenbara svårigheter

att kunna beräkna kostnaden för sådan försäkring bör ändå enligt

förbundets mening med hänsyn till det allmännas intresse dessa och andra

härmed sammanhängande frågor bli föremål för grundlig utredning och

övervägande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967

I motionen berörs också i korthet formerna för prövning av ersättningsfrågan

och antyds lämpligheten av ett särskilt organ härför, som

inte bör vara medicinalstyrelsens disciplinnämnd. I en eventuell kommande

utredning torde även denna fråga böra ägnas speciell uppmärksamhet.

Det torde väl inte vara helt uteslutet att finna möjligheter för sådan prövning

inom ett omorganiserat nytt ämbetsverk för medicinalväsendet varom

förslag nyligen framlagts till riksdagen.

Förbundet anför vidare att det i många sammanhang från läkarhåll framhållits

som stötande att ersättning utgår endast vid styrkt vållande till inträffad

skada men däremot inte vid de s. k. medicinska olycksfallen. Förbundet

anser det vara svårt att finna lämpliga vägar för en lösning men

ställer sig likväl positivt till de tankegångar som utvecklats i motionen och

finner det vara ett angeläget önskemål att en fortsatt grundlig utredning

härom kommer till stånd.

Utskottet

I detta utlåtande behandlar utskottet en motion, vari hemställes att riksdagen

måtte föreslå Kungl. Maj :t att i samband med det pågående lagstiftningsarbetet

rörande skadeståndsrätten överväga införande av strikt skadeståndsansvar

för oförutsedda, allvarliga skador på grund av medicinsk behandling.

Till stöd för yrkandet anför motionären bl. a. att den tilltagande

användningen av tekniska hjälpmedel inom sjukvården ökat skaderiskerna

samt att det är otillfredsställande att patientens möjlighet att utfå skadestånd

är beroende av det från hans synpunkt slumpmässiga förhållandet

om sjukvårdspersonalen gjort sig skyldig till något som kan läggas vederbörande

till last såsom fel eller försummelse. Enligt motionären bör kostnaderna

för den ökade skadeståndsskyldigheten täckas genom försäkring.

I likhet med motionären anser utskottet att många skäl talar för alt även

inom sjukvårdens område i vissa hänseenden tillämpa skadeståndsansvar

oberoende av vållande. Detsamma torde enligt utskottets mening även gälla

tandvården. Som framgår av redogörelsen ovan har också justitiekanslern

och medicinalstyrelsen, i yttranden till Kungl. Maj :t över det betänkande

som framlagts av kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar,

uttalat sig för ett vidgat skadeståndsansvar inom sjukvården. Spörsmålet

är enligt utskottets mening av sådan art att det kräver ingående och omsorgsfulla

överväganden. Utskottet utgår från att frågan prövas vid det lagstiftningsarbete

som pågår på skadeståndsrättens område och som avses

utmynna i en proposition till 1968 års riksdag. På grund härav är en framställning

av riksdagen i enlighet med motionärens förslag icke påkallad.

Det bör här även nämnas att det genom motionen aktualiserade spörsmålet

om försäkrings verkningar inom skadeståndsrätten uppmärksammats

av Nordiska rådet och nu med anledning av rekommendation av rådet, efter

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr i9 år 1967

13

en nyligen slutförd preliminär utredning, är under övervägande inom Kungl.

Maj :ts kansli. Ej heller såvitt avser den frågan är därför något initiativ av

riksdagen erforderligt.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 11:31, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 oktober 1967

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Erik Svedberg (s), Hjorth (s), Arvidson

(h), Ernulf (fp), Svanström (ep), fru Lilly Ohlsson (s) och herr Lidgard

(h);

från andra kammaren: fru Gärde Widemar (fp), fru Johansson (s),

herr Ekström i Björkvik (s), fru Löfqvist (s), herr Svensson i Vä (ep), fru

Kristensson (h), fröken Bergegren (s) och herr Keijer (fp).

MARCUS BOKTR. STHLMI967 670030

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.