Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående det statliga bidraget till allmän försäkringskassa. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 1: 634 av herr Sveningsson samt nr II: 804 av herrar Turesson och Magnusson i Borås.

1967-02-28 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1967:11, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående det statliga bidraget till allmän försäkringskassa. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 1: 634 av herr Sveningsson samt nr II: 804 av herrar Turesson och Magnusson i Borås.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr ll är 1967

1

Nr 11

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående det statliga bidraget

till allmän försäkringskassa.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till

lagutskott hänvisade motioner, nr 1: 634 av herr Sveningsson samt nr II: 804 av

herrar Turesson och Magnusson i Borås.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts,

”att riksdagen måtte antaga följande

Lag

angående ändring av lagen om allmän försäkring den 25 maj 1962 (nr 381).

Härigenom förordnas, att 19 kap. 7 § lag om allmän försäkring erhåller följande

ändrade lydelse.

7 §•

Till allmän försäkringskassa utgår för varje år statsbidrag med 37 procent av kassans

utgifter för

a) sjukvårdsersättning, dock ej ersättning för sjukhusvård i riket;

b) grundsjukpenning;

c) barntillägg;

d) moderskapspenning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967”.

Motionerna

I motionerna anföres, att en begränsning av statens utgifter för bidrag till sjukförsäkringen

ter sig önskvärd och att en sådan begränsning torde vara möjlig utan

att vare sig försäkringsavgifterna höjs eller försäkringskassornas utbetalningar

minskas.

Vidare anför motionärerna bl. a. följande.

Fonden för obligatorisk försäkring har sedan årsskiftet 1959/60 ökat med nära

200 miljoner kr. till 612 miljoner kr. vid årsskiftet 1964/65, vilket motsvarar en tillväxt

med inemot 40 miljoner per år i genomsnitt. Någon anledning att räkna med

ändring av denna utveckling torde inte finnas. Eftersom fonden nu synes vara tillräckligt

stor finns det inget skäl till att den skall fortsätta att växa i samma takt.

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 2 avd. Nr 11

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1967

Vi anser att statens bidrag till ovan angivna utgifter bör kunna minskas med ett

belopp som motsvarar fondens ungefärliga tillväxt per år. I enlighet härmed föreslår

vi att bidragssatsen skall utgöra 37 %, vilket motsvarar en besparing av 35 miljoner

kr.

Gällande bestämmelser m. m.

Den obligatoriska sjukförsäkringen enligt lagen om allmän försäkring finansieras

genom arbetsgivaravgift, sjukförsäkringsavgift och statsbidrag. Grunderna för beräkningen

av dessa avgifter och bidrag ändrades vid den år 1966 beslutade sjukförsäkringsreformen

(prop. nr 113, L2U nr 47), som trädde i kraft den 1 januari 1967.

Arbetsgivaravgifter beräknas nu på anställdas löner upp till 7,5 gånger basbeloppet

(f. n. 5 500 kronor), och uttagsprocenten utgör 2,6%. Av dessa 2,6% användes

0,7 % för bestridande av utgifterna för sjukvårdsersättning och 1,9 % för bestridande

av utgifterna för löntagarnas tilläggssjukpenning.

Sjukförsäkringsavgiften, som erlägges av den försäkrade, fastställes av riksförsäkringsverket

efter den allmänna försäkringskassans hörande. Sjukförsäkringsavgiften

innefattar dels en avgift, som avser utgifter för sjukvårdsersättning, däri inbegripet

utgifter för läkemedel, dels en avgift som avser utgifter för grundsjukpenning,

däri inbegripet utgifterna för barntillägg och moderskapspenning, och dels en

avgift avseende utgifter för tilläggssjukpenning. Envar av dessa tre avgifter skall

— jämte andra för motsvarande del av försäkringen tillgängliga medel — förslå även

till förvaltningskostnader och ”erforderlig fondering”.

Statsbidrag utgår för varje år med 40 % av försäkringskassans utgifter för sjukvårdsersättning

(dock ej ersättning för sjukhusvård i riket), grundsjukpenning, barntillägg

och moderskapspenning (se LAF 19 kap. 7 § samt KK 25 maj 1962 om utbetalning

av statsbidrag m. m. till allmän försäkringskassa). Vidare utgår statsbidrag

till läkemedelsersättning med 1 krona 15 öre per år för varje försäkrad.

Allmän försäkringskassas räkenskaper skall avslutas för år. Då bokslut är uppgjort

skall vad av kassans inkomster avseende sjukförsäkring ej åtgått för löpande utgifter

under det år bokslutet avser avsättas till en fond för den obligatoriska sjukförsäkringen

(LAF 18 kap. 15 §). Fondens kapital och avkastning får tagas i anspråk

allenast i den mån kassans inkomster avseende försäkringen ej förslår till täckande

av löpande utgifter.

Summan av försäkringskassornas fonder för den obligatoriska sjukförsäkringen har

vid slutet av åren 1955—1965 uppgått till (i milj. kr.) följande belopp, nämligen

år 1955 262,7, år 1956 315,2, år 1957 344,2, år 1958 378,3, år 1959 417,7, år 1960

440.9, år 1961 456,9, år 1962 510,5, år 1963 582,3, år 1964 615,5 och år 1965 611,9.

Den obligatoriska sjukförsäkringen har under ettvart av åren 1955—1964 uppvisat

ett bokfört nettoöverskott på (i milj. kr.) följande belopp, nämligen år 1955

103.9, år 1956 51,7, år 1957 29,0, år 1958 34,1, år 1959 39,4, år 1960 23,0, år 1961

15,9 år 1962 53,6, år 1963 27,5 och år 1964 33,1. Bokslutet för år 1965 visade ett

underskott på 3,5 milj. kr. Enligt vad som upplysts från riksförsäkringsverket torde

boksluten för år 1966 komma att uppvisa ett överskott på i vart fall 25 milj. kr.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1967

3

De lämnade uppgifterna innefattar en sammanställning av samtliga försäkringskassors

fonder och överskott (underskott) för åren 1955—1965. Fondens storlek varierar

självfallet avsevärt mellan olika försäkringskassor redan på grund av att väsentliga

skillnader föreligger i fråga om kassornas medlemsunderlag. Likaledes visar

kassornas bokslut stora skillnader i fråga om utfallet.

Av det överskott om 33,1 milj. kr. som år 1964 uppstod från kassorna, hänförde

sig 24,5 milj. kr. till de nio kassor, som hade störst överskott. Under året lämnade en

kassa (Norrbottens) underskott.

Sjukförsäkringsavgifterna uppgick år 1965 till 1 003,2 milj. kr. Samma år uppgick

kassornas totala utgifter för sjukförsäkringen till 2 171,7 milj. kr. Summan av utgifter

med 50 % statsbidrag var 826,7 milj. kr. Utgifterna för läkemedelsersättning (statsbidrag

med 1: 15 kr. per försäkrad) var 183,0 milj. kr. Utgifterna, vartill statsbidrag

icke utgår, uppgick till 1 148,5 milj. kr. Dessa utgifter utgjordes av tilläggssjukpenning

(778,6 milj. kr.), tilläggssjukpenning för moderskap (116,7 milj. kr.), sjukhusvård

(86,9 milj. kr.) och förvaltningsutgifter (166,3 milj. kr.). Kostnaden för frivillig

sjukpenningförsäkring var 13,5 milj. kr.

I statsverkspropositionen för nästa budgetår har hemställts att — i enlighet med

riksförsäkringsverkets förslag — ett förslagsanslag av 480 milj. kr. skall anvisas till

bidrag till sjukförsäkringen; anslagsbehovet beräknas till 477 milj. kr., varav 467

milj. kr. avser bidrag till utgifter vartill utgår statsbidrag med 40 %.

Historik

Innan lagen om allmän försäkring infördes var statsbidragsreglerna till den obligatoriska

sjukförsäkringen icke enhetliga. Statsbidrag utgick i form av sjuklijälpsbidrag,

medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag. Det ur

ekonomisk synpunkt helt dominerande bidraget var sjukhjälpsbidraget, som utgick

med 50 % av sjukkassans utgifter för läkarvård och tandläkarvård, resor och grundsjukpenning

samt med 75 % av utgifterna för barntillägg. Rörande övriga bidrag

hänvisas till SOU 1961: 29 s. 293.

Frågan om sänkning av statsbidragen till den allmänna sjukförsäkringen har åtskilliga

gånger varit föremål för riksdagens prövning. I detta hänseende må anföras

följande.

Vid 1959 års vårriksdag behandlades de likalydande motionerna 1: 167 samt

II: 218, vari bl. a. föreslogs sänkning av statsbidraget till grundsjukpenning från 50

till 30 procent. Härigenom skulle det enligt motionärerna bli möjligt att begränsa

anslaget till sjukkassorna för nästföljande budgetår med omkring 33 milj. kr.

Vid samma riksdag yrkades i de likalydande motionerna 1: 319 och II: 391 bl. a.

att bidraget till grundsjukpenningen skulle nedsättas från 50 till 40 procent.

Motionerna avstyrktes av andra lagutskottet (utlåtande nr 35) under framhållande

av att en sänkning av statsbidraget till sjukförsäkringen måste medföra, antingen

en försämring av de försäkrades förmåner eller en höjning av de försäkrades avgifter

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1967

till försäkringen. Härvid bortsåg utskottet från möjligheten att öka arbetsgivarnas

bidrag till försäkringen. Utskottet var icke berett att medverka till en försämring av

försäkringsförmånerna och ansåg ej heller befogat att lägga större del av kostnaden

för sjukförsäkringen på de försäkrade än som avsetts med gällande lag.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Vid 1959 års riksdags höstsession väcktes i anledning av den då framlagda propositionen

nr 162 angående införandet av allmän varuskatt m. m. två likalydande

motioner, vari bl. a. begärdes sänkning av statsbidraget från 50 till 25 procent.

Andra lagutskottet yttrade i utlåtande (nr 48), att utskottet delade motionärernas

uppfattning att rådande statsfinansiella läge motiverade en sänkning av statsbidragen

till den allmänna sjukförsäkringen. Däremot ansåg utskottet inte nödvändigt att redan

då taga ställning till denna fråga. I stället syntes det lämpligt att frågan fick bli

föremål för övervägande hos Kungl. Maj :t. Resultaten av övervägandena borde enligt

utskottet föreläggas riksdagen under nästkommande vårsession.

I en vid utlåtandet fogad reservation avstyrktes bifall till motionerna. Därvid åberopades

de skäl utskottet anfört i det förutnämnda utlåtandet nr 35/1959. Vidare

anförde reservanterna, att de i utlåtandet nämnda statsfinansiella svårigheterna borde

bemästras genom andra åtgärder, nämligen främst medelst införande av allmän

varuskatt.

Riksdagen biföll reservationen.

1960 års riksdag behandlade fyra vid riksdagen väckta motioner om ändrade bestämmelser

i fråga om statsbidragen till sjukförsäkringen. I de likalydande motionerna

1: 445 och II: 562 hemställdes bl. a. att statsbidraget till de ändamål, till

vilka statsbidrag utgick med 50 procent, måtte utgå med 25 procent av kostnaderna

för sjukkassorna, dock att statsbidraget till kassornas kostnader för reseersättning

måtte utgå oförändrat med 50 procent. I de likalydande motionerna 1: 468 och 11:577

yrkades bl. a., att statsbidraget sänktes till 30 procent för grundsjukpenningen.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 8) i anledning av motionerna framhöll

andra lagutskottet, att enligt utskottets mening intet förekommit, som gav anledning

till ett ändrat ställningstagande till förevarande frågor.

Vid 1961 års riksdag väcktes ånyo motioner, som innehöll bl. a. yrkanden om

sänkning av statsbidragen till den allmänna försäkringen. Riksdagen intog samma

ståndpunkt i frågan som tidigare (se L2U nr 15 år 1961).

Genom lagen om allmän försäkring, som antogs år 1962 (prop. 90, L2U 27)

genomfördes en förenkling av statsbidragssystemet. Ett enhetligt bidrag på 50 % infördes

för sjukvårdsersättning (dock ej ersättning för sjukhusvård i riket), grundsjukpenning,

barntillägg och moderskapspenning. De ändrade bidragsreglerna innebar

även att man kunde ”undvika en alltför stor ökning av statsutgifterna” som följd av

reformerna i fråga om sjukförsäkringen.

I anledning av propositionen (1962: 90) väcktes motionen II: 780, vari yrkades,

att karensbeloppet vid läkemedelsrabatteringen skulle höjas från 3 till 5 kronor samt

att — som en följd därav — statsbidraget till sjukförsäkringen sänkas från i propositionen

föreslagna 50 % till 45 %. Riksdagen (L2U 27 s. 221) uttalade, att da fra
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1967

gan om läkemedelsrabatteringen fortfarande var föremål för utredning borde någon

ändring av karensbeloppet icke företagas ”för närvarande”.

Även vid riksdagarna 1963, 1964 och 1965 hade riksdagen att taga ställning till

motionsyrkanden av samma innehåll som 1962 års motion. Vid behandlingen av motionerna

frångick riksdagen icke sin tidigare ståndpunkt i frågan (se L2U 1963- 11

1964: 5 och 1965: 3).

1961 års sjukförsäkringsutredning har under år 1966 framlagt ett betänkande med

titeln Läkemedelsförmåner (SOU 1966: 28). Proposition i ärendet torde komma att

föreläggas innevarande års riksdag.

De vid 1966 ars riksdag beslutade ändringarna i fråga om sjukförsäkringen innebar

fiämst borttagande av karensdagar, höjning av sjukpenningbeloppen och utbyggnad

av sjukpenningskalan. På grundval av beräkningar, som redovisades i en

inom socialdepartementet utarbetad promemoria om förbättrad sjukpenningförsäkring,

beräknade departementschefen att reformen skulle medföra ökade utgifter för

försäkringskassorna på cirka 772 milj. kronor för helt år. Vidare beräknades förvaltningskostnaderna

öka med belopp av storleksordningen ett par procent av reformkostnaden.

Departementschefen anförde i propositionen (1966: 113) - efter en redogörelse

för nu återgivna kostnadsberäkningar — följande.

Såsom framhålls i promemorian skulle en kostnadsökning av angiven storlek med

nuvarande finansieringsregler resultera i väsentligt höjda avgifter för de försäkrade

själva och en kraftig ökning av statsbidraget. Däremot skulle arbetsgivarnas avgifter

till sjukförsäkringen inte påverkas, eftersom de inte beräknas på grundval av

försäkringens utgifter utan på grundval av utgivna lönebelopp. I promemorian föreslås

att kostnadsökningen i allt väsentligt tas ut i form av ökade arbetsgivaravgifter.

Löntagarnas avgifter och statsbidraget skall däremot i princip inte påverkas av reformen.

Enligt förslaget skall dock löntagarnas avgifter stiga i de fall då den försäkrade

flyttar upp i en högre sjukpenningklass som en följd av att sjukpenningskalan

byggs ut.

I nagra remissyttranden från dem som representerar arbetsgivarsidan har riktats

kritik mot att en väsentlig del av de kostnadsökningar, som reformen medför, läggs

pa arbetsgivarna. Å andra sidan har TCO och SACO uttalat att en ännu större

andel av löntagarnas sjukförsäkring bort finansieras med arbetsgivaravgifter. Eftersom

tyngdpunkten i reformen ligger på löntagarnas sjukpenning, anser jag det naturligt

att huvudparten av kostnadsökningen tas ut i form av arbetsgivaravgifter såsom

föreslagits i promemorian. I detta sammanhang vill jag endast erinra om att frågor

om socialförsäkringens finansiering utreds av utredningen angående indirekta skatter

och socialförsäkringsavgifter.

För att statsbidraget skall bli i stort sett oförändrat i kronor räknat, trots

att utgifterna för sjukförsäkringen stiger, behöver bidragsprocenten sänkas från 50

till 40. Jag förordar denna lösning.

Sänkningen av statsbidragets andel i kostnaderna skulle i och för sig leda till en

höjning av de försäkrades avgifter för grundsjukpenning och sjukvårdsersättning.

Denna effekt skärps i fråga om avgiften för grundsjukpenning genom att kostnaderna

för denna förmån stiger. Ett sätt att motverka en sådan ökning av de försäkrades

avgifter är att lata arbetsgivaravgiften i större utsträckning användas

för finansieringen av utgifterna för sjukvårdsersättning. Någon principiell för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1967

ändring innebär inte detta, eftersom redan nu en del av arbetsgivaravgiften används

till bestridande av utgifterna för sjukvårdsersättning. Den ökade insatsen av arbetsgivaravgifter

till utgifterna för sjukvårdsersättning bör vara sa stor, att avgiftshöjningen

för grundsjukpenning i huvudsak motvägs av en sänkning av avgiften för

sjukvårdsersättning.

Departementschefen fann härefter på angivna grunder att procentsatsen för arbetsgivaravgiften

borde höjas från 1,5 till 2,6. Av dessa 2,6 % borde 0,7 % användas

för bestridande av utgifterna för sjukvårdsersättning och 1,9 % för bestridande

av utgifterna för löntagarnas tilläggssjukpenning. Departementschefen anförde vidare

följande.

I överensstämmelse med vad nu anförts om ändrade grunder för statsbidraget och

arbetsgivaravgiften kommer kostnaderna för sjukförsäkringen att fördela sig på sätt

framgår av följande sammanställning. Beräkningarna grundar sig på försäkringsbeståndet

i december 1964 och, i fråga om sjukvårdsersättningen, på försäkringskassornas

utgifter för sjukvård och läkemedel för år 1964.

Sammanställning av de beräknade kostnaderna för reformen och dess finansiering

ökningar och minskningar i kostnaderna inom parentes

Kostnader

i milj. kr.

Finansiering

Förmån

Försäkrade

Arbets-

givarna

Staten

1. Grundsjukpenning, barn- tillägg och moderskapspen-

692 ( +223)

1 276 (+510)

93 ( + 39)

560 (± 0)

415 ( + 180)

- ( —)

277 ( + 43)

2. Tilläggssjukpenning för

319 ( + 13)

957 ( +497)

- ( -)

3. Tilläggssjukpenning för

93 ( + 39)

— ( —)

- ( -)

4. Sjukvårdsersättning .....

79 (—135)

350 ( + 166)

131 (—31)

Reformen totalt ...........

2 621 (+772)

906 ( + 97)

1 307 ( +663)

408 (+ 12)

För löntagare i de vanligaste inkomstlägena beräknades den sjukförsäkringsavgift,

som de själva betalar via skattsedeln, öka med 20-25 kr. för ogift och med 40-50

kr. för gift man, vars hustru inte har inkomst. I de fall då en löntagare far höjd sjukpenning

också på grund av att sjukpenningskalan byggs ut med nya klasser beräknades

ökningen bli större.

För dem som är sjukpenningförsäkrade för annan förvärvsinkomst än anställningsinkomst

beräknades sjukförsäkringsavgiften stiga avsevärt mera. För tilläggssjukpenning

som svarar mot annan inkomst än anställningsinkomst skulle det alltjämt

vara möjligt för den försäkrade att välja karenstid — enligt förslaget 3 dagar, 33 dagar

eller 93 dagar — och på så sätt få lägre avgift.

Riksdagen godtog det genom propositionen framlagda förslaget, dock att moderskapspenningen

bestämdes till högre belopp än vad som föreslagits (se L2U

1966: 47).

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1967 7

Fondernas storlek

Lagen om allmän försäkring innehåller icke några närmare regler om vad som avses

med ”erforderlig fondbildning”, till vilket enligt vad ovan sagts hänsyn skall tagas

vid bestämmande av de delposter, som ingår i sjukförsäkringsavgiften.

Under förarbetena till 1946 års sjukförsäkringsreform behandlade socialvårdskomrnittén

frågan om fondbildning relativt utförligt. Socialvårdskommittén föreslog, att

fondbildningen skulle vara av ”erforderlig” storlek. Kommittén anförde vissa synpunkter,

som den funnit värda beaktande i sammanhanget (se SOU 1944: 15 s. 230

och SOU 1944: 16 s. 76). Kommittén anförde, att den därmed icke velat binda utvecklingen

i något avseende; det borde ankomma på tillsynsmyndigheten att i varje

särskilt fall pröva vad som kunde antagas utgöra erforderlig fondbildning.

Innan sjukförsäkringsreformen ännu trätt i kraft skedde väsentliga ändringar i

1946 års lag i ämnet efter förslag av socialförsäkringsutredningen (SOU 1952: 39).

Utredningen anförde beträffande ”Avgifter och fondbildning” bl. a. följande (s. 234).

Inom en obligatorisk sjukförsäkring är det ej nödvändigt eller ens lämpligt att avgifterna

beräknas enligt försäkringstekniska metoder eller att fondbildning sker enligt

premiereservsystem. I stället bör man tänka sig ett system, där avgifterna bestämmes

i huvudsak med hänsyn till det löpande behovet på sådant sätt att en viss begränsad

fondbildning (riskfond) uppkommer till skydd mot fluktuationer och avgiftsändringar

med alltför täta mellanrum. För den frivilliga sjukpenningförsäkringen

torde man kunna sikta mot ett modifierat premiereservsystem liknande det

som för närvarande tillämpas inom de erkända centralsjukkassorna och en fondbildning,

som för dessa kassor hittills ansetts normal — motsvarande ungefär 1,5 gånger

den totala avgiftssumman för ett år. Inom den obligatoriska sjukförsäkringen torde

man kunna åtnöja sig med en fondbildning motsvarande ungefär ett års avgiftsintäkter.

Med hänsyn till att avgifterna för såväl den obligatoriska försäkringen som

den frivilliga sjukpenningförsäkringen skall bestämmas av tillsynsmyndigheten, anser

utredningen inte erforderligt, att närmare regler i detta hänseende anges än som

framgår av lagförslaget.

Frågan om sjukförsäkringsfondernas storlek synes icke ha varit föremål för närmare

prövning vid genomförandet av socialförsäkringsutredningens förslag (prop.

1953: 178, L2U 1953: 35) och ej heller vid tillkomsten av lagen om allmän försäkring

(prop. 1962 : 90, L2U 1962 : 27).

Utskottet

Den obligatoriska sjukförsäkringen finansieras genom ett system av sjukförsäkringsavgifter

från de försäkrade, arbetsgivaravgifter och statsbidrag. Arbetsgivaravgifterna

uppgår för närvarande till 2,6 % av de anställdas löner upp till 7,5 gånger basbeloppet.

Statsbidrag utgår med 40 % av försäkringskassornas utgifter för sjukvårdsersättning,

grundsjukpenning, barntillägg och moderskapspenning. De försäkrades

avgifter fastställes av riksförsäkringsverket. De skall vara så avvägda att de i förening

med kassornas övriga tillgängliga medel förslår till bestridande av försäkringskassans

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1967

utgifter för ifrågavarande del av försäkringen samt till förvaltningskostnader och

erforderlig föndering.

En försäkringskassas överskott på sjukförsäkringen skall avsättas till en särskild

fond. Denna får tagas i anspråk endast om den del av kassans inkomster, som belöper

på sjukförsäkringen, inte är tillräcklig för att täcka löpande utgifter. Försäkringskassornas

fonder uppgick vid slutet av år 1965 till 611,9 milj. kr. Sagda år uppgick

summan av sjukförsäkringsavgifterna till 1 003,2 milj. kr. Kassorna visade under

åren 1960—1964 överskott varierande mellan 15,9 och 53,6 milj. kr. År 1965 uppstod

ett mindre underskott, 3,5 milj. kr.

Motionärerna anför, att sjukförsäkringsfonderna vuxit med i genomsnitt nära 40

milj. kr. om året under åren 1960—1965. Enligt motionärernas mening synes fonderna

nu vara tillräckligt stora och skäl saknas för att låta dessa växa i samma takt som

hitintills. Mot bakgrunden härav yrkar motionärerna, att lagen om allmän försäkring

skall ändras så, att statsbidraget till sjukförsäkringen minskas från 40 % till 37 % av

försäkringskassornas utgifter för ifrågavarande delar av försäkringen. Ett bifall till

motionsförslaget skulle enligt motionärerna medföra en besparing på 35 milj. kr. för

statsverket utan att sjukförsäkringsavgifterna behövde höjas.

En sänkning av statsbidraget till sjukförsäkringen skulle med i övrigt oförändrade

finansieringsregler innebära att de försäkrade belastades med motsvarande höjning

av sjukförsäkringsavgifterna. Detta kan inte godtagas och motionärerna har ej heller

avsett att deras förslag skulle leda till detta resultat. Utskottet är emellertid ej heller

berett att medverka till en sådan begränsning av den fortsatta fondbildningen, som

föreslagits av motionärerna. Den i förhållande till sjukförsäringens omslutning måttliga

ökning av fonderna, som skett under ett antal år, har nämligen enligt utskottets

mening varit högst motiverad och fondema har inte nått en sådan storlek att på

gmnd härav nya principer för avgiftsbestämningen bör komma i fråga. I detta sammanhang

bör uppmärksammas de ökade förpliktelser, som ålagts försäkringskassorna

genom den under fjolåret beslutade reformen. Utskottet finner det dessutom omotiverat

att nu ändra finansieringsreglerna med hänsyn till den pågående utredningen

angående indirekta skatter och socialförsäkringsavgifter som väntas slutföra sitt arbete

i år.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:634 och II :804, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 28 februari 1967

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1967

9

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand, fru Carlqvist, herr Lars Larsson, fru Hamrin-Thorell,

fru Nilsson, herrar Eric Carlsson, Blomquist och Kilsmo*;

från andra kammaren: herr Rimmerfors* fru Ekendahl, herr Gustavsson i Alvesta*,

fröken Sandell, herr Johansson i Södertälje, fru Svensson*, herrar Jonsson och

Åkerlind.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Blomquist och Åkerlind, vilka ansett

a) att det avsnitt å sid. 8 i utskottets utlåtande, som börjar med orden ”En sänkning

av” och slutar med orden ”får utskottet hemställa”, bort ersättas med text av följande

lydelse:

”Utskottet delar motionärernas uppfattning. Då ett genomförande av motionärernas

förslag icke torde behöva medföra någon höjning av sjukförsäkringsavgifterna

tillstyrker utskottet bifall till motionerna. Utskottet får sålunda hemställa”,

b) att utskottet bort hemställa,

”att riksdagen, med bifall till förevarande motioner 1:634 och

II :804, måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

angående ändring av lagen om allmän försäkring den 25 maj 1962

(nr 381).

Härigenom förordnas, att 19 kap. 7 § lag om allmän försäkring

erhåller följande ändrade lydelse.

7 §•

Till allmän försäkringskassa utgår för varje år statsbidrag med

37 procent av kassans utgifter för

a) sjukvårdsersättning, dock ej ersättning för sjukhusvård i riket;

b) grundsjukpenning;

c) barntillägg;

d) moderskapspenning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.”

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.