Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående efterlevnaden av vissa bestämmelser i hälsovårdsstadgan och i lokala ordning sstadgor. Andra lagutskottet har till behandling förehaft en inom riksdagen väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr I: 632 av herr Peterson, Eric Gustaf.

1967-02-28 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1967:12, Utlåtande i anledning av väckt motion angående efterlevnaden av vissa bestämmelser i hälsovårdsstadgan och i lokala ordning sstadgor. Andra lagutskottet har till behandling förehaft en inom riksdagen väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr I: 632 av herr Peterson, Eric Gustaf.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1967

1

Nr 12

Utlåtande i anledning av väckt motion angående efterlevnaden av

vissa bestämmelser i hälsovårdsstadgan och i lokala

ordning sstadgor.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft en inom riksdagen väckt,

till lagutskott hänvisad motion, nr I: 632 av herr Peterson, Eric Gustaf.

I motionen har hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Knngl. Maj :t anhåller

om översyn av möjligheterna att åstadkomma bättre efterlevnad av

vissa bestämmelser i hälsovårdsstadgan och de lokala ordningsstadgorna».

Motionen

I motionen anföres, att genom bestämmelser i 20 § andra stycket hälsovårdsstadgan

och 15 § normalförslaget till lokal ordningsstadga avsetts att

skapa ett skydd för närboende och trafikanter mot vissa olägenheter som

kan vållas av den som brukar bostadslägenhet. Motionären framhåller att

skyddet åtminstone i ett avseende i praktiken icke motsvarar ens mycket

blygsamma anspråk på effektivitet. Han åsyftar härmed det mycket utbredda

oskicket att på balkonger eller genom fönster damma av kläder, mattor och

framför allt sängkläder in. in. eller genom skakning befria dem från allehanda

slags skräp och avfall. De flesta av oss — anför motionären — torde

ha upplevt obehaget att i bostaden, på balkongen, på spårvagns- eller busshållplatser

eller vid promenad på gatan drabbas av följderna av denna form

av »städning».

Motionären anför härefter följande.

Att här angivna förfaranden strider emot gällande föreskrifter är uppenbart

och har även bestyrkts vid kontakt med hälsovårdsnämnder. Det är

emellertid ytterst sällsynt att förseelser av detta slag blir beivrade trots att

de, i vart fall inom tätortsbebyggelse, är en omfattande och alldaglig företeelse

med menliga följder för den allmänna trivseln och hygienen. Eu

starkt bidragande orsak härtill är att för lagförande kräves eu rätt omständlig

procedur inför domstol med allt vad detta innebär i fråga om partsinställelser,

bevisning angående uppkommen sanitär olägenhet in. in. trots att det

i allmänhet gäller helt uppenbara förseelser.

Jag finner mot bakgrunden av det ovan anförda angeläget att frågan om

åtgärder som är möjliga att vidtaga för att råda bot på här angivna missförhållanden

uppmärksammas. Jag vill även framhålla det principiellt betänk
Bihang

till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 2 avd. Nr 12

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1967

liga i att gällande föreskrifter opåtalt kan överträdas på det flagranta sätt

som här är fallet.

Motionären nämner följande exempel på åtgärder, som enligt lians mening

bör kunna övervägas för att komma till rätta med problemet.

En möjlighet är naturligtvis en skärpt tillämpning av de regler som nu

gäller. Hittills gjorda erfarenheter talar emellertid för att de praktiska förutsättningarna

för ett förenklat förfarande, t. ex. i form av bötestöreläggande

av den art som nu tillämpas för bl. a. felparkering av bilar och vissa förseelser

av gångtrafikanter, kan förtjäna att övervägas. Eu annan möjlighet

synes vara föreläggande av vite vid upprepad överträdelse av bestämmelserna.

En energisk propaganda för bättre laglydnad och större hänsynstagande

i dessa angelägenheter torde också kunna få en viss effekt. Jag vill i

sammanhanget vidare erinra om att medicinalstyrelsen har att efter samråd

med berörda myndigheter till ledning för hälsovårdsnämnderna meddela

dem råd och anvisningar.

Hälsovårdslagstiftningen

Den grundläggande författningen är här hälsovårdsstadgan den 19 december

1958. I denna fastslås till en början, att det ankommer på kommun att

handha allmänna hälsovården inom kommunen (1 §). Hälosvårdsnämnden

bar att utöva det närmaste inseendet i den delen — särskilt åligger det

nämnden bl. a. att övervaka efterlevnaden av hälsovårdsstadgan och övriga

hälsovårdsföreskrifter (2 §). Regional hälsovårdsmyndighet är länsstyrelsen

_ Som bl. a. skall tillse att tjänliga åtgärder vidtas till undanröjande

av missförhållanden i hälsovårdshänseende, när sådana kommer till dess

kännedom (3 §). Högsta tillsynen över allmänna hälsovården i iiket tillkommer

medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen med den föi delning dem

emellan som stadgas i ämbetsverkens instruktioner (4 §).

Hälsovårdsstadgan innehåller i 3—12 kap. materiella bestämmelser om

olika slag av byggnader, lokaler, inrättningar och åtgärder, t. ex. om bostäder,

samlingslokaler, hotell och pensionat, vattenförsörjning, a\lopps\äsende,

renhållning, åtgärder mot ohyra, råttor och möss, hållande av djur,

anläggningar och upplag för industriell verksamhet m. m.

Stadgans 3:e kap., som omfattar 15—22 §§, har rubriken »Om bostad».

Enligt 20 § andra stycket — som åberopas av motionären — skall vid brukande

av bostadslägenhet tillses att sanitär olägenhet ej åsamkas närboende

genom osnygghet, störande ljud och dylikt.

Vid hälsovårdsstadgans utformning har förutsatts, att dess bestämmelser

skall kunna kompletteras genom lokala hälsovårdsordningar, som antas av

vederbörande kommuns fullmäktige, samt genom råd och anvisningar av

centrala myndigheter.

Om hälsovårdsordning handlar 13 kap. hälsovårdsstadgan. Enligt 65 §

meddelas i lokal hälsovårdsordning de ytterligare föreskrifter avseende allmänna

hälsovården som utöver hälsovårdsstadgan finnes eifoideiliga för

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1967

kommun eller del därav. Sådan föreskrift får inte avse förhållande, som

har reglerats genom annan allmän författning än hälsovårdsstadgan. Vid

meddelande av föreskrift skall tillses, att man inte lägger onödigt tvång

på allmänheten eller eljest gör obefogad inskränkning i den enskildes frihet.

Till ledning för utarbetandet av lokala hälsovårdsordningar fastställer

Kungl, Maj :t normalhälsovårdsordning. Så har skett genom kungl. brev

den 5 juni 1959, nr 440. Normalhälsovårdsordningen saknar bestämmelser,

som närmare reglerar frågor av den karaktär, som förevarande motion avser.

Enligt 4, § hälsovårdsstadgan har de centrala hälsovårdsmyndigheterna

att efter samråd med därav berörda myndigheter meddela råd och anvisningar

till ledning för hälsovårdsnämnderna. Sådana anvisningar har inte

karaktären av bindande föreskrifter.

I 14 kap. hälsovårdsstadgan meddelas bestämmelser om hälsovårdskontroll.

Där fastslås viktiga befogenheter för hälsovårdsnämnder och länsstyrelser

och lämnas vidare vissa riktlinjer för hälsovårdsnämndernas verksamhet.

Bestämmelserna har huvudsakligen formell karaktär.

Enligt 70 § äger hälsovårdsnämnd för särskilda fall meddela de föreskrifter

som utöver hälsovårdsstadgan och lokal hälsovårdsordning finnes erforderliga

för att förebygga eller undanröja sanitär olägenhet vid viss verksamhet

eller i samband med utnyttjandet av plats eller lokal, till vilken allmänheten

äger tillträde. Även i detta fall gäller, att föreskrifterna inte får

avse förhållande, som har reglerats genom annan allmän författning än

hälsovårdsstadgan, och inte heller får innebära onödigt tvång för allmänheten

eller eljest göra obefogad inskränkning i den enskildes frihet. Stadgandets

förarbeten utvisar, att det i övrigt är fråga om en generell befogenhet,

med endast den begränsningen att det skall röra sig om behov i det

särskilda fallet. Avsikten är alt befogenheten bl. a. skall tillgodose behovet

av föreskrifter för att undvika sanitär olägenhet i ett akut läge, t. ex. i fråga

om renhållning under en period av osedvanligt stark värme. Men hälsovårdsnämnden

kan med stöd av befogenheten också utfärda sanitära föreskrifter

för en viss anläggning, t. ex. en badplats eller ett lägerområde. Befogenheten

kan utnyttjas även med avseende på enskilda områden och

lokaler.

I 71 och 72 §§ har sammanförts bestämmelser om hälsovårdsnämndens

befogenheter, när det gäller att övervaka efterlevnaden av hälsovårdsstadgan,

lokal hälsovårdsordning och föreskrifter som meddelats enligt 70 §.

Huvudregeln är att nämnden äger att antingen omedelbart eller efter råd

eller uppmaningar och skäligt anstånd meddela erforderliga förelägganden

och förbud. Därefter lämnas exempel på sådana förelägganden och förbud

av olika slag.

Hälsovårdsnämnden äger föreskriva vite för underlåtenhet att ställa sig

nämndens beslut om föreläggande och förbud till efterrättelse (75 § första

stycket).

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1967

Hälsovårdsstadgan avslutas i 15 kap. med bestämmelser om ansvar och

besvär. Med dagsböter straffas, om ej gärningen är belagd med straff i annan

författning, bl. a. den som bryter mot bestämmelsen i 20 § andra stycket

(sanitär olägenhet vid brukande av bostadslägenhet).

Enligt hälsovårdsstadgan finns möjlighet till vitesföreläggande (75 §)

även i fråga om en bestämmelse, som är straff sanktionerad (se prop. 1958:

B 46, s. 316). Departementschefen utalade i detta hänseende, att vitesförelägganden

i sådana fall framför allt är av betydelse för att man skall komma

till rätta med fortsatt tredska efter utdömande av straff men kan också tillgripas

då ett åtal t. ex. icke skulle kunna medföra tillräckligt snabbt resultat

eller då ett kanske relativt ringa bötesstraff icke kan förväntas förmå

vederbörande att vidtaga en viss åtgärd. Ä andra sidan uttalar departementschefen

(prop. s. 321), att förseelser mot hälsovårdsstadgan bör straffbeläggas

då man icke lämpligen kan framtvinga efterlevnaden av en bestämmelse

genom vitesföreläggande.

Besvär över hälsovårdsnämnds beslut kan anföras hos länsstyrelsen och

besvär över länsstyrelsens beslut hos Kungl. Maj :t (86 § första stycket).

Både hälsovårdsnämnden och länsstyrelsen kan förordna, att dess beslut

skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan (86 § andra stycket).

Medicinalstyrelsen har år 1966 utfärdat råd och anvisningar beträffande

bostäder och bostadshygien i en 40-sidig skrift kallad Sanitära krav på våra

bostäder. Skriftens huvuddel avser hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser.

Vidare innehåller skriften bl. a. ett avsnitt om hälsovårdskontrollen, i

vilket avsnitt framhålles, att övervakning av att hälsovårdsstadgans bestämmelser

om bostäder efterleves, utgör en viktig del av den allmänna hälsovården.

I detta avsnitt ges råd och anvisningar för behandling av klagomål,

handläggning av bostadsärenden samt redogöres för möjligheterna till föreläggande

och förbud och för vites- och straffbestämmelser.

Begreppet sanitär olägenhet återkommer gång på gång i hälsovårdsstadgans

föreskrifter. Innebörden av begreppet diskuterades livligt i samband

med tillkomsten av 1958 års hälsovårdsstadga.

Hälsovårdsstadgekommittcn angav i sitt betänkande (SOU 1953: 31 s. 72),

att sanitär olägenhet omfattar alla yttre faktorer av någon betydenhet, som

inte är av blott tillfällig natur och som kan inverka menligt i fysiskt eller

psykiskt hänseende på en normal människas hälsotillstånd, dock ej faktorer

som har karaktären av olyckshändelse eller dylikt. Rena bagateller kan

inte åberopas som sanitär olägenhet. En viss tolerans måste alla visa. Var

toleransgränsen skall dras ansåg kommittén för sin del utgöra en medicinsk

fråga, som får prövas från fall till fall. Kommittén belyste sin framställning

med praktiska exempel.

Vid remissbehandlingen av betänkandet framhölls från många håll, alt

innebörden av begreppet sanitär olägenhet var alltför oklar, trots kommitténs

utläggning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1967

o

Departementschefen anslöt sig emellertid i allt väsentligt till vad kommittén

hade anfört (se prop. 1958: B 46 s. 132 f.).

Här må även hänvisas till immissionssakkunnigas betänkande Luftförorening,

buller och andra immissioner (SOU 1966: 65).

Ordningslagstiftningen

Allmänna ordningsstadgan, som trädde i kraft den 1 januari 1958, innehåller

utöver en inledande bestämmelse tre huvudavdelningar, nämligen

en med allmänna ordningsföreskrifter, en avseende offentliga tillställningar

och en innehållande särskilda bestämmelser.

Vid allmänna ordningsstadgans tillkomst förutsattes, att stadgans bestämmelser

skulle i erforderlig omfattning kompletteras genom lokala ordningsstadgor.

Om sådana lokala stadgor innehåller allmänna ordningsstadgan

föreskrifter (7 och 23 §§), som i sak nära överensstämmer med hälsovårdsstadgans

föreskrifter angående lokala hälsovårdsordningar. Dock förutsätts

inte, att Kungl. Maj :t skall fastställa någon normalordningsstadga

för kommunerna. I stället har inom Svenska stadsförbundet och dåvarande

Svenska landskommunernas förbund utarbetats ett normalförslag till lokal

ordningsstadga. De föreskrifter om allmänna ordningen som meddelas i lokala

ordningsstadgor torde ofta ha större praktisk betydelse från störningssynpunkt

än allmänna ordningsstadgans egna bestämmelser. Som exempel

kan anföras ett par föreskrifter som finns intagna i nyssnämnda normalförslag.

Vid lastning, forsling, lossning och annan hantering på allmän plats

av ämnen, som kan medföra olägenhet genom damning, spillning eller dålig

lukt, skall enligt 5 § erforderliga försiktighetsmått vidtas för att undvika

sådan olägenhet. I 15 § — som åberopas av motionären — stadgas i första

stycket, att mattor, möbler, sängkläder, gångkläder och dylikt ej må piskas

eller på annat sätt befrias från damm å allmän plats eller så nära sådan

plats, att olägenhet för trafikant därigenom kan uppkomma. I andra stycket

stadgas, att piskning, som ovan avses, ej får äga rum utomhus mellan tider

och inom områden, som preciseras i det lokala beslutet. Straffskalan i fråga

om förseelse mot bestämmelse i lokal ordningsstadga angives i 28 § allmänna

ordningsstadgan. Straffet är böter, högst femhundra kronor eller,

om förseelsen avsett åliggande av större vikt eller om genom den förorsakats

avsevärd skada eller olägenhet, dagsböter.

Vissa processuella bestämmelser

Strafföreläggande

Institutet strafföreläggande infördes genom nya rättegångsbalken, som

trädde i kraft 1948. Syftet var att åstadkomma ett snabbt och enkelt förfarande

vid handläggningen av småförseelser. Ett för institutet strafföreläg
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1967

gande, sådant detta utformats i vårt land, karakteristiskt drag är, att föreläggandet

utfärdas av åklagare. Enligt 48 kap. 1 § rättegångsbalken äger

åklagare, när allmänt åtal skall äga rum för brott, varå allenast böter kan

följa — dock ej normerade böter — att i stället för att väcka åtal, till godkännande

förelägga den misstänkte det straff åklagaren anser brottet förskylla.

Strafföreläggande får inte avse dagsböter utöver fyrtio. Intill den

1 juli 1966 gällde, att strafföreläggande inte fick utfärdas om anledning

förekom, att målsägande fanns. Genom lagändring (se LiU 1966:33), som

trädde i kraft nämnda dag, ökades möjligheterna att använda denna handläggningsform

i bötesmål. Strafföreläggande kan nu användas även när det

finns målsägande. Undantag gäller endast för det fall att målsäganden förklarat

att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet eller

bär begärt att åtal skall väckas. Strafföreläggande, som godkänts av den

misstänkte, gäller som lagakraftvunnen dom.

Parkeringsbot

Lagen om parkeringsbot trädde i kraft 1961 (se L''U 1960: 40 och 1966: 33).

Genom lagen har möjliggjorts eu förenklad handläggning av parkerings- och

vissa likartade förseelser. Tillämpningen av förfarandet i lokalt hänseende

är beroende av Kungl. Maj :ts eller efter bemyndigande av rikspolisstyrelsens

beslut. Förfarandet med parkeringsbot innebär i korthet att polisman eller

särskild trafikövervakare till fordonets förare överlämnar eller på fordonet

fäster en skriftlig anvisning till föraren att med anledning av förseelsen

inom viss kortare tid betala eu för den aktuella överträdelsen fastställd parkeringsbot,

som anges å ett inbetalningskort fogat vid anmaningen. Om boten

erlägges tillämpas ej det gängse förfarandet med strafföreläggande eller

åtal. I annat fall handlägges ärendet i vanlig ordning.

Ordningsbot

Lagen om föreläggande av ordningsbot trädde i kraft den 1 januari 1967

(L>U 1966: 33). Lagen är avsedd att möjliggöra en enkel och snabb handläggning

av vissa ordningsförseelser, främst trafikförseelser. Den avser brott

för vilket ej stadgas svårare straff än böter omedelbart i penningar och ej

heller normerade böter. Kungl. Maj :t bestämmer de typer av förseelser på

vilka förfarandet får tillämpas. Förordnande kan begränsas att avse visst

eller vissa polisdistrikt. Lagen innebär, att polisman får rätt att under vissa

förutsättningar ta upp frågan om ansvar för sådana förseelser genom att utfärda

ett föreläggande för den misstänkte. I detta föreläggs den misstänkte

ett bötesstraff, kallat ordningsbot, till godkännande. Ordningsboten för skilda

förseelser bestäms enligt taxor, som fastställs av riksåklagaren. Om den

som har begått förseelsen godkänner föreläggandet, är saken slutligt avgjord.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1967

7

Utskottet

I förevarande motion anföres, att man genom föreskrifter i hälsovårdsstadgan

och lokala ordningsstadgor avsett att skapa ett skydd för närboende

och trafikanter mot vissa olägenheter som kan vållas av den som brukar bostadslägenhet.

Motionären framhåller, att skyddet i praktiken är föga effektivt

i fråga om bruket att på balkonger eller genom fönster damma av

eller skaka kläder, mattor och sängkläder m. m. Det är ytterst sällsynt påpekar

han, att förseelser av detta slag blir beivrade trots att de, i vart fall

inom tätbebyggelse, utgör en omfattande och alldaglig företeelse. En starkt

bidragande orsak härtill är — anför motionären vidare — att för lagföring

krävs en rätt omständlig procedur inför domstol. Motionären vill ha en utredning

som syftar till att åstadkomma bättre efterlevnad av ifrågavarande

bestämmelser i hälsovårdsstadgan och de lokala ordningsstadgorna.

Det är uppenbart, att förfaranden av den natur som ovan angivits och

som kan vålla svåra olägenheter för närboende och trafikanter, ofta förekommer.

Att åtgärderna icke i större utsträckning än vad som är fallet föranleder

ingripanden från hälsovårds- och andra myndigheter torde åtminstone

numera, i likhet med vad som gäller exempelvis smärre trafikförseelser,

bero mindre på att det krävs en orimligt stor utredning eller alt författningsbestämmelserna

eljest är olämpligt utformade. Snarare finnes anledning

till antagande, att förseelserna ofta inte kommer till myndigheternas

kännedom eller att — om de ses var för sig — ter sig så obetydliga att de inte

behöver föranleda någon åtgärd. Enligt utskottets mening bör det föreliggande

problemet icke i första hand angripas genom att myndigheterna i

ökad utsträckning tar till åtgärder av straffrättslig eller av liknande natur.

I stället bör allmänheten genom upplysningsverksamhet informeras om betydelsen

av att den enskilde i den allmänna trivselns intresse undviker åtgärder

av den karaktär, som motionären påtalat. Utskottet finner dock icke

anledning att nu hemställa om något riksdagens initiativ i detta avseende. I

sammanhanget vill utskottet erinra, att medicinalstyrelsen under fjolåret

utgav en skrift innehållande råd och anvisningar beträffande bostäder och

bostadshygien. Skriften bör kunna bli av betydelse för hälsovårdsnämndernas

arbete i frågor av den karaktär, som påtalats i motionen.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, I: 632, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 28 februari 1967

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1967

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand, fru Carlqvist, herr Lars Larsson,

fru Hamrin-Thorell, fru Nilsson, herrar Eric Carlsson, Blomquist och

Kilsmo*;

från andra kammaren: herr Rimmerfors*, fru Ekendahl, herr Gustavsson

i Alvesta*, fröken Sandell, herr Johansson i Södertälje, fru Svensson*,

herrar Jonsson och Åkerlind.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB. STHLM 67

714602

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.