Utlåtande i anledning av väckta motioner om förhandlingsrätt för pensionärer. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 1:68 av herr Palm m.fl. samt nr 11:93 av herr Gustafson i Göteborg m. fl.
1967-03-14 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1967:21, Utlåtande i anledning av väckta motioner om förhandlingsrätt för pensionärer. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 1:68 av herr Palm m.fl. samt nr 11:93 av herr Gustafson i Göteborg m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1967
1
Nr 21
Utlåtande i anledning av väckta motioner om förhandlingsrätt för pensionärer.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till
lagutskott hänvisade motioner, nr 1:68 av herr Palm m.fl. samt nr 11:93 av herr
Gustafson i Göteborg m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, ”att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning och förslag till riksdagen rörande förhandlingsrätt
för arbetstagarorganisation beträffande medlemmar som gått i pension”.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet, i
den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa till motionen 11:93.
Gällande bestämmelser
I lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt garanteras
förenings- och förhandlingsrätten för å ena sidan arbetsgivare och å andra sidan arbetstagare
av alla kategorier. Från början ägde lagen inte tillämpning beträffande
sådana arbetstagare i statens och kommunernas tjänst som var underkastade ämbetsansvar.
Genom statsmakternas beslut 1965 har ändring skett på den punkten
från och med den 1 januari 1966.
Lagen upptar i 3 § bestämmelser om föreningsrätt och i 4—7 §§ bestämmelser angående
förhandlingsrätt. Dessförinnan fastslår lagen i 2 § att den med förening av
arbetstagare förstår en förening, som består av arbetstagare och enligt stadgarna har
till uppgift att tillvarata arbetstagarnas intressen rörande anställningsvillkor och förhållandet
i övrigt till arbetsgivaren. Med förening av arbetsgivare förstår lagen enligt
samma paragraf en motsvarande sammanslutning på arbetsgivarsidan. Föreningsrätten
innebär att envar utan hinder av sin motpart har rätt att tillhöra en arbetsgivar-
respektive arbetstagarorganisation, rätt att utnyttja sitt medlemskap i föreningen
och rätt att arbeta för föreningen. Med förhandlingsrätt förstås rätt att påkalla
förhandling rörande reglering av anställningsvillkoren och förhållandet i övrigt
mellan arbetsgivare och arbetstagare. Förhandlingsrätt tillkommer å ena sidan arbetsgivaren
eller förening av arbetsgivare, vari han är medlem, och å andra sidan
förening av arbetstagare, vari de ifrågavarande arbetstagarna är medlemmar. Förhandlingsrätt
för en part medför skyldighet för den andra parten att träda i förhandling.
Denna skyldighet innebär åliggande att själv eller genom ombud inställa
sig vid förhandlingssammanträde samt att, där så erfordras, med angivande av skäl
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 2 avd. Nr 21
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1967
lägga fram förslag till lösning av den fråga som förhandlingen gäller. — Det torde
vara klart att en arbetstagarförening har förhandlingsrätt beträffande pensionsvillkoren
för sådana arbetstagare som, när förhandlingarna inleds, alltjämt är anställda.
Däremot råder det ovisshet om huruvida det föreligger förhandlingsrätt rörande pensionsvillkoren
för sådana medlemmar som redan avgått från anställningen med pension.
Denna fråga har ännu inte blivit prövad i rättstillämpningen.
Historik
Frågan om arbetstagarförenings rätt att förhandla om pensionsvillkor för till föreningen
anslutna pensionärer togs på sin tid upp av Tjänstemännens centralorganisation
(TCO) i en framställning till Kungl. Maj:t i september 1943 om revision av
1940 års lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän. TCO hemställde att
lagen måtte ändras så att förhandlingsrätt beträffande redan pensionerad tjänsteman
inrymdes därunder.
TCO återkom till frågan i en skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 mars 1945. Spörsmålet
om förhandlingsrätt för pensionerade arbetstagare var, framhöll TCO, olöst
inte endast för kommunalanställda utan även för stats- och privatanställda.
Vid 1945 års riksdag yrkades i en motion att lagstiftningen angående förhandlingsrätt
skulle förtydligas så att den klart utvisade att förhandlingsrätt tillkom arbetstagarförening
beträffande medlemmar som gått i pension. Andra lagutskottet ansåg
i sitt utlåtande nr 33 att behov av förhandling kunde föreligga i åtskilliga fall,
t. ex. beträffande dyrtidskompensation, omreglering av pensionsvillkoren och tolkning
av gällande pensionsvillkor. Enligt utskottets mening borde fragan göras till
föremål för en förutsättningslös utredning. Riksdagen beslöt att anhålla om en sådan.
Kungl. Maj :t överlämnade riksdagens begäran om utredning till 1948 års förhandlingsrättskommitté
för att beaktas vid kommitténs uppdrag angående stats- och
kommunaltjänstemännens förhandlingsrätt. Kommittén fann det emellertid för sin
del otänkbart att komma med förslag till lösning av frågan om pensionärernas förhandlingsrätt
enbart för det statliga och kommunala området. Eftersom kommittén
inte hade direktiv att ta upp frågan till undersökning även för den privata arbetsmarknaden,
lämnade den hela frågan om förhandlingsrätten för pensionärer utan
behandling.
Vid 1953 års riksdag väcktes ånyo motioner som syftade till ett lagfästande av
förhandlingsrätten dels för arbetstagarorganisation beträffande medlem som gått i
pension, dels för förening av pensionerade arbetstagare i förhållande till arbetsgivare
som utgav pension. Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande nr 40, att en i
lag reglerad förhandlingsrätt skulle ge pensionärerna en starkare ställning förhandlingsmässigt
och kunna utgöra ett betydelsefullt stöd i strävan att tillgodose berättigade
intressen. Utskottet förutsatte att frågan om pensionärernas ställning i tillbörlig
utsträckning skulle beaktas vid den fortsatta undersökningen rörande förhandlingsfrågoma
i samband med prövningen av förhandlingsrättskommitténs förslag.
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1967 3
Riksdagen gav i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening till känna vad utskottet
anfört.
Vid 1956 års riksdag återkom ånyo motionsyrkanden angående utredning av pensionärernas
förhandlingsrätt. Riksdagen ansåg att det inte fanns anledning att göra
någon förnyad framställning om utredning med hänsyn till det läge i vilket frågan
om förhandlingsrätten för stats- och kommunalanställda tjänstemän befann sig.
Riksdagen hänvisade också till att frågan kunde bli beroende av hur man löste problemet
angående en allmän pensionsförsäkring. Emellertid underströk riksdagen på
nytt (andra lagutskottets utlåtande nr 14) den betydelse riksdagen fäste vid att spörsmålet
om förhandlingsrätt beträffande pensionsvillkor fick en för pensionärerna tillfredsställande
lösning. Denna mening framförde riksdagen till Kungl. Maj:t.
Genom beslut den 30 december 1959 förordnade Kungl. Maj:t att de framställningar
riksdagen gjort i frågan åren 1945, 1953 och 1956 inte skulle föranleda någon
Kungl. Maj:ts åtgärd.
Under förarbetena till den år 1965 beslutade reformen att utsträcka förhandlingsrätten
till statens och kommunernas anställda med ämbetsansvar togs frågan om pensionärernas
förhandlingsrätt inte upp till närmare behandling (jfr SOU 1960:10,
SOU 1963:51, prop. 1965:60 och sammansatta konstitutions- och andra lagutskottets
utlåtande 1965:1).
Frågans behandling vid 1966 års riksdag
I de likalydande motionerna 1:224 och 11:289 vid 1966 års riksdag yrkades att
riksdagen skulle hemställa om utredning av frågan om förhandlingsrätt beträffande
pensionsvillkor för arbetstagare som gått i pension. Motionerna behandlades av
andra lagutskottet, som inväntade remissyttranden från arbetsdomstolens ordförande,
socialstyrelsen, statens avtalsverk, SAF, SACO, SR, TCO, LO, Svenska landstingsförbundet,
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet. SAF, SACO och
SR avstyrkte motionerna, och avtalsverket uttalade tveksamhet över motionsförslaget.
Socialstyrelsen, TCO och LO tillstyrkte motionerna. De tre kommunförbunden förklarade
att de inte hade något att erinra mot den begärda utredningen.
En utförlig redogörelse för innehållet i remissvaren återfinns i andra lagutskottets
utlåtande nr 71 år 1966, till vilket hänvisas.
För egen del anförde utskottet följande:
Såsom vid olika tillfällen och senast vid remissbehandlingen av detta ärende påpekats,
är det oklart, huruvida det råder förhandlingsrätt i sådana fall, som avses i
motionerna. Den omständigheten, att frågan om förhandlingsrättsbegreppets innebörd
i förevarande hänseende ännu inte kommit upp i rättstillämpningen synes
emellertid, som arbetsdomstolens ordförande anfört, tala mot behovet av att lagstiftningsvägen
lösa problemet. En sådan utväg skulle även kunna få konsekvenser för arbetsrätten
i övrigt. Riksdagen har visserligen tidigare — senast år 1956 — ställt sig
positiv till en utredning av samma karaktär, som den nu begärda. Emellertid går utvecklingen
på hithörande område i den riktningen, att det praktiska behovet av di
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1967
rekta lagstiftningsåtgärder minskar. Av betydelse i sammanhanget är såsom Svenska
arbetsgivareföreningen påpekat bl. a. tillkomsten av tilläggspensioneringen och de avtalsmässiga
uppgörelser rörande pensioner som träffats och träffas på olika arbetsområden.
Genom anknytningen av pensionen till basbeloppet tillförsäkras de pensionärer,
som åtnjuter ATP, en pension i fast penningvärde. Efter hand som ATP-systemet
uppbygges kommer utgående ATP-belopp jämte folkpension att utgöra den
alltmera dominerande inkomstdelen för flertalet pensionärer. Denna omständighet
medför att den av motionärerna aktualiserade frågan efter hand kommer att minska
i vikt. Vissa arbetstagare kommer uppenbarligen i framtiden liksom för närvarande
att erhålla pensionsförmåner utöver dem, som utgår från den allmänna pensioneringen.
I sådana fall har naturligtvis arbetstagarna intresse av att få framföra synpunkter
på storleken av förmånerna. Av remissyttrandena framgår emellertid att arbetsmarknadens
parter samtidigt med de ordinarie löneförhandlingarna regelmässigt
överlägger om utgående pensionsförmåner. Det saknas enligt utskottets mening anledning
till annat antagande än att angivna möjligheter till överläggningar kommer
att bestå och måhända även ytterligare utvidgas i framtiden. Mot nu angivna bakgrund
anser utskottet, att så väsentliga fördelar inte skulle kunna vinnas genom ett
bifall till motionärernas förslag att den begärda utredningen är motiverad.
Med hänvisning till det anförda hemställde utskottet att motionerna inte måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
I en vid utskottsutlåtandet fogad reservation hemställdes om utredning rörande
”förhandlingsrätt beträffande pensionsvillkor för arbetstagare som gått i pension”.
Till stöd för sin hemställan anförde reservanterna bl. a. följande:
Den oklarhet beträffande gällande rätt som nu råder finner utskottet otillfredsställande.
Uppenbart är att det finns ett starkt och legitimt behov av en förhandlingsrätt
för pensionärerna, antingen genom de fackliga organisationer som nu förhandlar
på arbetsmarknaden eller genom pensionärernas egna organisationer. Den
kompetensfördelningsfråga som härvid uppstår bör tas upp i samband med den utredning
som utskottet förordar. Visserligen kommer behovet av sådan förhandlingsrätt
att minska allteftersom ATP-systemet utbygges, men behovet av särskilda förhandlingar
torde ändå aldrig helt upphöra. Det dröjer dessutom länge innan ATPsystemet
är så utbyggt att behovet av särskilda förhandlingar för pensionärer väsentligt
reducerats.
Utskottet vill härjämte erinra om att flertalet remissinstanser ställt sig positiva till
eller icke haft något att erinra mot den föreslagna utredningen. Landsorganisationen
uttalar att LO, som vid remissbehandlingen av de år 1945 och 1953 i denna fråga
väckta motionerna ställde sig positiv till frågan, för sin del kan biträda det i de nu
aktuella motionerna framställda yrkandet. Tjänstemännens centralorganisation vill
tillstyrka att utredning kommer till stånd rörande arbetstagarorganisations förhandlingsrätt
för medlemmar som gått i pension. Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet
och Svenska landstingsförbundet anser att det skulle vara av intresse
att få olika avtalsrättsliga frågor i detta sammanhang belysta, varför styrelserna för
dessa förbund icke har något att erinra mot att den av motionärerna begärda utredningen
kommer till stånd. Socialstyrelsen finner det påkallat att frågan utreds.
Utskottet vill slutligen erinra om att riksdagen vid ett flertal tidigare tillfällen
begärt en utredning av samma karaktär som den i motionerna begärda, utan att
denna kommit till stånd.
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1967
Vid behandling av utskottets utlåtande i kamrarna framställdes yrkande att riksdagen
i anledning av motionerna skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en
något mer begränsad förhandlingsrätt för pensionärer än som innefattades i reservationen,
nämligen ”förhandlingsrätt för arbetstagarorganisation beträffande medlemmar
som gått i pension”.
Första kammaren biföll med 64 röster mot 62 vad utskottet hemställt, medan
andra kammaren med 129 röster mot 79 beslöt bifalla det under kammarbehandlingen
framställda yrkandet. I memorial nr 78 anmälde andra lagutskottet att man
vid prövning av frågan om sammanjämkning av kamrarnas beslut funnit skiljaktigheten
i besluten vara sådan att sammanjämkning dem emellan inte var möjlig.
Utskottet
Med förhandlingsrätt förstås enligt 1936 års lag i ämnet rätt att påkalla förhandling
rörande anställningsvillkoren och förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och
arbetstagare. Sådan rätt tillkommer å ena sidan arbetsgivaren eller förening av arbetsgivare,
i vilken han är medlem, och å andra sidan förening av arbetstagare. Förhandlingsrätt
för den ena parten medför förhandlingsplikt för motparten. Det åligger
denne att inställa sig vid förhandlingssammanträde och vid behov lägga fram förslag
till lösning av de problem förhandlingen gäller.
Frågan i vilken omfattning förhandlingsrätt föreligger angående pensionsvillkor
är inte på ett klart sätt löst. Det torde numera vara ostridigt att en arbetstagarorganisation
har förhandlingsrätt beträffande pensionsvillkor för sådana medlemmar som
alltjämt är i arbetsgivarens tjänst. Däremot är det tveksamt om organisationen har
förhandlingsrätt beträffande medlemmar som redan lämnat sin anställning med pension.
Under hänvisning till denna oklarhet hemställes i förevarande motioner om utredning
och förslag rörande förhandlingsrätt för arbetstagarorganisation i fråga om
medlem som gått i pension.
Riksdagen har sedan år 1945 vid upprepade tillfällen understrukit betydelsen av
att frågan om förhandlingsrätt angående pensionsvillkor för redan pensionerade arbetstagare
blir föremål för utredning. Bakom dessa uttalanden har legat den uppfattningen
att arbetstagarorganisationerna i många fall får anses ha ett berättigat intresse
av förhandlingar med arbetsgivarparten om t. ex. dyrtidskompensation, omreglering
av pensionsvillkoren eller tolkning av gällande pensionsbestämmelser. Även
om arbetsgivarsidan ofta går med på att förhandla om dylika frågor, ger en i lag
reglerad förhandlingsrätt pensionerade föreningsmedlemmar en betydligt starkare
förhandlingsposition.
Riksdagens framställningar i frågan har inte lett till några resultat. Oklarheten
beträffande förhandlingsrättens omfattning uppfattas emellertid alltjämt på många
håll inom arbetsmarknaden som otillfredsställande. Landsorganisationen och Tjänstemännens
centralorganisation har i anledning därav i yttranden över motioner om
pensionärernas förhandlingsrätt vid förra årets riksdag tillstyrkt utredning av frågan.
Samma inställning har redovisats av socialstyrelsen och de tre kommunförbunden.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1967
Mot en utredning av frågan har anförts att tillkomsten av tilläggspensioneringen
gjort behovet av praktiska lagstiftningsåtgärder mindre. Man har pekat på att tilläggspension
genom sin anknytning till basbeloppet är värdebeständig och att den,
när systemet efter hand utbyggs, kommer att jämte folkpension utgöra den dominerande
inkomstdelen för flertalet pensionärer. Visst fog får denna invändning anses
ha. Å andra sidan kompletteras de allmänna pensionerna för en mängd arbetstagare
med pensioner som utbetalas genom arbetsgivarnas försorg. Ett behov av särskilda
förhandlingar beträffande dessa pensioner kommer, såsom utskottet bedömer saken i
dagens läge, att vara påtagligt lång tid framöver.
Utskottet finner med hänsyn till det anförda att övervägande skäl talar för att frågan
om förhandlingsrätt beträffande pensionerade arbetstagare närmare klarlägges.
En utvidgning av den lagstadgade förhandlingsrätten till pensionärernas förhållanden
kan såsom påpekats vid tidigare riksdagsbehandlingar återverka på andra delar
av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Spörsmål angående föreningsrätten och kollektivavtalsbegreppet
kan t. ex. komma in i bilden. Ett klarläggande av pensionärernas
förhandlingsrätt kräver därför en grundlig utredning av frågan. Enligt utskottets
mening bör en sådan utredning komma till stånd. Utredningen bör, såsom motionärerna
föreslagit, begränsas till förhandlingsrätt för sådana pensionärer som har
medlemskap i en arbetstagarförening.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen med bifall till förevarande motioner, 1:68 och
II :93, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
rörande förhandlingsrätt för arbetstagarorganisation beträffande
medlemmar som gått i pension.
Stockholm den 14 mars 1967
På andra lagutskottets vägnar:
JOHN R. ANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: fru Carlqvist, herrar Lars Larsson, Hiibinette, fru Hamrin-Thorell,
herrar Edström, Dahlberg, Högström och fru Elvy Olsson;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors, fru Ekendahl,
herr Gustavsson i Alvesta, fröken VVetterström, herrar Bengtsson i Varberg*, Fredriksson
och Göransson.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1967:124 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 28 maj 1920 a1 i texten