Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1967

1967-03-30 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1967:25, Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1967

1

Nr 25 ''■ ’

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående enskild arbetstagares

skadeståndsskgldighet enligt lagen om kollektivavtal.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 1:67 av herr Brundin och nr 11:91

av herr Fridolfsson i Stockholm m. fl. ;

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen ville

besluta sådan ändring av § 8 i lagen om kollektivavtal, att ''enskild arbetare’

vid åsidosättande av sina förpliktelser enligt kollektivavtal eller sagda lag

ej må i något fall ådömas skadestånd till högre belopp än 600 kronor».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får

utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa

till motionen II: 91. •

Gällande bestämmelser

Med kollektivavtal förstås enligt lagen den 22 juni 1928 om kollektivavtal

sådant avtal som reglerar villkoren för anställning av arbetstagare eller

förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det ingås mellan

en fackförening eller ett fackförbund, på ena sidan, och en arbetsgivare

eller en förening av arbetsgivare, på andra sidan.

Under den tid då kollektivavtalet gäller får parterna inte vidta stridsåtgärder

för att lösa tvister rörande frågor som regleras i avtalet. Om en

förening eller en medlem därav är bunden av kollektivavtal, får föreningen

inte understödja en olovlig stridsåtgärd som en medlem vidtagit. Är föreningen

själv bunden av avtalet är den dessutom skyldig att försöka hindra

sina medlemmar att vidta olovliga stridsåtgärder eller, om sådana redan

vidtagits, försöka förmå dem att häva åtgärderna.

Skulle arbetsgivare eller arbetstagare åsidosätta sina förpliktelser enligt

kollektivavtal eller kollektivavtalslagen, inträder skyldighet att erlägga

skadestånd. Detsamma gäller om förening. I första hand syftar skadeståndet

till att ersätta den ekonomiska skada som har uppkommit genom avtalsbrottet.

Vid bedömandet om och i vilken utsträckning skada uppstått skall

emellertid hänsyn också tas till intresset i avtalets upprätthållande och

övriga sådana omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

9420 67 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 2 avd. Nr 25

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1967

Huvudprincipen för skadeståndets beräknande är att det skall motsvara

den faktiska skada som uppkommit. Enligt 8 § kollektivavtalslagen kan

skadeståndet emellertid nedsättas, om det med hänsyn till den skadevållandes

ringa skuld, den skadelidandes förhållande beträffande tvistens uppkomst,

skadans storlek eller omständigheterna i övrigt anses skäligt. Fullständig

befrielse från skadeståndsskyldighet kan också förekomma. När

det gäller enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet föreskriver lagen

att skadestånd inte får utdömas till högre belopp än 200 kronor. Arbetsdomstolen

har i sin praxis strävat efter att differentiera skadeståndet

inom den medgivna ramen.

Kollektivavtalslagens regler om skadestånd är inte tvingande. Parterna

har således möjlighet att genom avtal åsidosätta föreskrifterna i lagen.

Denna möjlighet har utnyttjats i betydande utsträckning i fråga om tjänstemän.

Historik

Den nuvarande lagen om kollektivavtal tillkom genom statsmakternas

beslut 1928. I det förslag till lag som förelädes 1928 års riksdag i propositionen

nr 39 avvek reglerna om skadestånd på vissa punkter från dem som

sedermera antogs. Bland omständigheterna som kunde medföra nedsättning

av skadeståndets belopp angavs inte skadans storlek. Inte heller stadgades

någon maximigräns för det skadestånd som kunde ådöinas en enskild

arbetstagare.

Lagförslaget väckte kraftig opposition från arbetarrörelsens sida. Man

såg förslaget som ett led i en strävan att inskränka de fackliga organisationernas

handlingsmöjligheter. För att stilla en del av dessa farhågor föreslogs

under riksdagsbehandlingen vissa modifikationer i skadeståndsreglerna.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen i sitt utlåtande nr

36, förordade att man bland sådana omständigheter som kunde medföra

nedsättning av skadeståndets belopp även skulle medta skadans storlek.

Vidare syntes det utskottet lämpligt att en maximigräns stadgades för det

skadestånd som kunde ådömas en enskild arbetstagare. Även om nedsättning

av skadeståndets belopp kunde ske enligt de föreslagna bestämmelserna,

kunde skadeståndet, ansåg utskottet, bli synnerligen betungande för de

enskilda arbetstagarna, som ofta befann sig i mindre god ekonomisk ställning.

Utskottet föreslog att gränsen sattes vid 200 kronor. En sådan begränsning

skulle enligt utskottets mening bereda arbetstagarna skydd mot

alltför betungande följder av avtalsbrott samtidigt som man fick möjlighet

att utdöma ett verksamt skadestånd. Riksdagen följde utskottets förslag.

Tvåhundrakronorsregeln har inte upptagits i senare lagstiftning. Den

återfinns t. ex. inte i lagen den It september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt,

som eljest har kollektivavtalslagens skadeståndsregler som

förebild.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1967

3

Värdegränsen, 200 kronor, har fått stå oförändrad trots penningvärdets

fall och reallönernas stegring. Under anförande att skadeståndsregeln på

grund därav i väsentlig grad förlorat sitt reparativa och preventiva syfte

hemställdes i motioner vid 1965 års riksdag om en förutsättningslös utredning

av tvåhundrakronorsregeln. Motionerna remissbehandlades, varvid

SAF och arbetsdomstolens ordförande biträdde utredningskravet, medan

SACO, SR, TCO, LO och Statstjänarkartellen avstyrkte motionsförslaget.

Löntagarorganisationerna betonade genomgående, att man måste se kollektivavtalslagens

skadeståndsregler i sin helhet och att det inte var lämpligt att

rycka loss en bestämmelse i lagen och utreda den särskilt. En utförligare

redovisning av remissvaren finns i andra lagutskottets utlåtande nr 78.

Utskottet ansåg för egen del att utredning i frågan inte var påkallad och avstyrkte

motionerna med följande motivering:

Betraktar man 200-kronorsregeln enbart från den utgångspunkten att

regeln varit oförändrad sedan 1928, kan det naturligtvis med hänsyn till

reallönestegring och penningvärdeförändring göras gällande att regeln bör

revideras. Enligt utskottets mening är emellertid ett sådant betraktelsesätt

alltför ensidigt. Några mera påtagliga nackdelar av att regeln varit oförändrad

i över 35 år kan knappast påvisas. Det kan sålunda inte hävdas att

antalet olovliga strejker -— det område där regeln torde ha sin huvudsakliga

funktion — under årens lopp ökat trots att regeln varit oförändrad. På

grund härav och med hänsyn till att regeln kan sättas ur kraft genom avtal

— en möjlighet som enligt vad som upplysts inom utskottet utnyttjas i

betydande utsträckning för tjänstemän — anser utskottet inte någon utredning

om revision av 200-kronorsregeln f. n. påkallad. Härtill kommer såsom

arbetstagarorganisationerna påpekat, att det kan ifrågasättas om det

är lämpligt att bryta ut en detalj ur regelsystemet och utreda den särskilt.

Riksdagen följde utskottets linje.

Utskottet

Enligt lagen om kollektivavtal kan arbetsgivare eller arbetstagare, som

bryter mot kollektivavtal eller kollektivavtalslagen, åläggas att betala skadestånd

till motparten. Detsamma gäller för förening av arbetstagare eller

arbetsgivare. Skadeståndets belopp kan nedsättas, om det anses skäligt med

hänsyn till skadevållarens ringa skuld, den skadelidandes eget förhållande

beträffande tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna i

övrigt. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet kan också förekomma.

Beträffande enskild arbetstagare föreskrivs särskilt att skadeståndet inte

får bestämmas till högre belopp än 200 kronor. Kollektivavtalslagens regler

om skadestånd är inte tvingande. Parterna har sålunda möjlighet att

genom avtal göra avsteg från föreskrifterna i lagen.

Tvåhundrakronorsregeln infördes på riksdagens initiativ då lagen antogs

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1967

1928. Söm skäl åberopades att en obegränsad skadeståndsskyldighet kunde

befaras bli alltför betungande för den enskilde arbetstagaren, som ofta hade

mindre god ekonomi. Trots försämringen av penningvärdet och stegringen

av reallönerna har maximigränsen sedan dess fått stå oförändrad kvar. Detta

har enligt förevarande motioner fått till följd att tillräckligt effektiva skadestånd

inte längre kan dömas ut. Motionärerna föreslår att gränsen höjs från

200 till 600 kronor.

Riksdagen har för två år sedan i samband med behandling av likartade

motioner avvisat tanken på en revision av tvåhundrakronorsregeln. Några

mer påtagliga nackdelar av att regeln varit oförändrad sedan 1928 kunde enligt

riksdagens mening inte påvisas. Inte heller hade antalet olovliga strejker

— det område där regeln hade sin huvudsakliga funktion — ökat under

årens lopp. Riksdagen framhöll också att parterna genom avtal hade möjlighet

att höja skadeståndets maximibelopp.

Enligt utskottets mening saknas anledning att inta annan ståndpunkt

till motionsförslaget i år. Kollektivavtalslagens skadeståndsregler har till

ändamål dels att förhindra uppkomsten av avtalsbrott och överträdelser

av lagen, dels att öppna möjlighet till ersättning av den ekonomiska och

ideella skada som åsamkats motparten. Erfarenheterna från arbetsmarknaden

utvisar att nuvarande skadeståndsskyldighet för den enskilde arbetslagaren

är tillräcklig för att respekten för ingångna avtal skall upprätthållas.

Olovliga stridsåtgärder vidtas som regel i upprördhetens tecken.

Om åtgärderna resulterar i ett skadestånd på 200 eller 600 kronor, torde

därför som påtryckningsmedel för att avstå från åtgärderna spela förhållandevis

liten roll. När det gäller skadeståndets reparation sida kan naturligtvis

sägas att penningvärdets fall urholkat det ursprungliga skadeståndet i

betydande grad. Utskottet vill emellertid erinra om att förening, som är

bunden av kollektivavtalet, har en lagstadgad skyldighet att ingripa då

olovliga stridsåtgärder planeras från enskilda arbetstagares sida. Föreningen

skall i första hand försöka hindra sina medlemmar att vidta sådana åtgärder.

Har åtgärder redan vidtagits, skall föreningen försöka förmå medlemmarna

att häva dem. Brister förening i sina åligganden i dessa avseenden,

kan föreningen bli skyldig att erlägga skadestånd. För sådant skadestånd

föreskriver kollektivavtalslagen inte någon maximering. I praxis

har också betydande skadeståndsbelopp dömts ut, då förening åsidosatt

sin plikt att ingripa. Ersättning för den faktiska skada som motparten tillfogas

vid avtalsbrott gottgöres i huvudsak genom föreningarnas skadeståndsskyldighet.

Någon anledning att för en effektivisering av skadeståndets

reparätiva sida höja maximigränsen för den enskilde arbetstagarens

skadestånd finns därför inte.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1967 5

att förevarande motioner, 1:67 och 11:91, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 30 mars 1967

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Lars Larsson, Hiibinette, fru

Hamrin-Thorell*, fru Nilsson, herrar Eric Carlsson, Edström* och Dahlberg;
från

andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors*,

fru Ekendahl, herr Gustavsson i Alvesta, fröken Wetterström*, herr Fredriksson,

fru Skantz och herr Göransson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Hiibinette och fröken Wetterström, vilka ansett,

a) att det avsnitt i utskottets utlåtande å s. 4, som börjar med orden

»Enligt utskottets» och slutar med orden »därför inte», bort ersättas med

text av följande lydelse:

»Utskottet vill erinra om att statsmakterna, då det gäller krontalsregler

i annan civillag än just kollektivavtalslagen, medverkat till lagstiftning som

tår vederbörlig hänsyn till penningvärdes- och inkomstförändringar. Även

om olovliga strejker i våra dagar är förhållandevis sällsynta, förekommer

de dock. Flera fall om året förs till prövning hos arbetsdomstolen, som därvid

har att utdöma skadestånd inom ramen 200 kronor, önskvärda möjligheter

till differentiering av skadeståndsbeloppet med hänsyn till individernas

olika medverkan kan självfallet inte numera tillgodoses. Man bör även

komma ihåg att maximigränsen 200 kronor har avseende på alla kollektivavtalsbundna

arbetstagare och alltså även på de stora grupper, delvis i

höga inkomstlägen, som genom statsmakternas beslut för två år sedan om

de offentliga tjänstemännens anställningsförhållanden, tillförts kollektivavtalssystemet.

Med hänvisning till vad sålunda anförts finner utskottet tiden vara inne

att uppräkna skadeståndsgränsen i kollektivavtalslagen i enlighet med motionärernas

förslag.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

(; Andra lagutskottets utlåtande nr 2ö år 1967

b) att utskottet bort hemställa,

»att riksdagen med bifall till förevarande motioner, 1:67

och II: 91, måtte för sin del antaga följande

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § lagen den 22 juni 1928 (nr 253) om

kollektivavtal

Härigenom förordnas att 8 § lagen den 22 juni 1928 om kollektivavtal

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 §

Åsidosätter arbetsgivare,----uppkommen skada.

Vid bedömande---ekonomisk

Om det med hänsyn till den skadevållandes

ringa skuld, den skadelidandes

förhållande i avseende å

tvistens uppkomst, skadans storlek

eller omständigheterna i övrigt finnes

skäligt, må skadeståndets belopp

nedsättas; fullständig befrielse från

skadeståndsskyldighet må ock äga

rum. Ej må i något fall skadestånd

ådörnas enskild arbetare till högre

belopp än tvåhundra kronor.

betydelse.

Om det med hänsyn till den skadevållandes

ringa skuld, den skadelidandes

förhållande i avseende å

tvistens uppkomst, skadans storlek

eller omständigheterna i övrigt finnes

skäligt, må skadeståndets belopp

nedsättas; fullständig befrielse från

skadeståndsskyldighet må ock äga

rum. Ej må i något fall skadestånd

ådörnas enskild arbetare till högre

belopp än sexhundra kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

K L BeckminsTrycktrltr AB* Stockholm 9420 67

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.