Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om skyndsam utredning i samråd med arbetsmarknadens partorganisationer angående sänkt pensionsålder till förslagsvis 65 år för grupper inom fysiskt och psykiskt påfrestande samt hälsovådliga yrken.» Motiveringen till motionsyrkandet återfinns i motionen II: 39. Motionerna I: 31 av herr Werner och II: 38 av herr Andersson i Luleå in. fl.

1967-04-18 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1967:39, Skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om skyndsam utredning i samråd med arbetsmarknadens partorganisationer angående sänkt pensionsålder till förslagsvis 65 år för grupper inom fysiskt och psykiskt påfrestande samt hälsovådliga yrken.» Motiveringen till motionsyrkandet återfinns i motionen II: 39. Motionerna I: 31 av herr Werner och II: 38 av herr Andersson i Luleå in. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 är 1967

1

Nr 39

Utlåtande i anledning av väckta motioner om pensionering av

äldre friställd arbetskraft m. m.

Andra lagutskottet har behandlat följande inom riksdagen väckta till lagutskott

hänvisade motioner:

1) de likalydande motionerna 1:30 av herr Werner och 11:39 av herr

Andersson i Luleå in. fl.;

2) de likalydande motionerna 1:31 av herr Werner och 11:38 av herr

Andersson i Luleå m. fl.;

3) de likalydande motionerna I: 351 av herr Carlsson, Eric, och herr Svanström

samt II: 438 av herr Gustavsson i Alvesta;

4) de likalydande motionerna I: 352 av herr Dahlén m. fl. och II: 446 av

herr Ohlin m. fl.;

5) de likalydande motionerna 1:353 av herr Jansson, Paul, in. fl. samt

II: 436 av herr Blomkvist m. fl.;

6) de likalydande motionerna I: 443 av herr Gei jer, Arne, och herr Johansson,

Knut, samt II: 557 av fru Ekendahl och herr Hagnell.

Motionerna 1)—5) har behandlats i sin helhet. Motionerna 6) har behandlats

endast såvitt angår förtidspensionering. Beträffande övriga delar av

motionerna hänvisas till utskottets utlåtande 1967: 38.

Motionerna

Motionerna I: 30 av herr Werner och 11: 39 av herr Andersson i Luleå m. fl.

1 motionerna yrkas »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer

om skyndsam utredning i samråd med arbetsmarknadens partorganisationer

angående sänkt pensionsålder till förslagsvis 65 år för grupper inom

fysiskt och psykiskt påfrestande samt hälsovådliga yrken.»

Motiveringen till motionsyrkandet återfinns i motionen II: 39.

Motionerna I: 31 av herr Werner och II: 38 av herr Andersson i Luleå in. fl.

I motionerna yrkas »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer

om att de i denna motion behandlade frågorna rörande trygghet till sysselsättning,

inkomst och försörjning för den äldre arbetskraften skyndsamt

utredes.»

I—0100557 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 2 avd. Nr 39

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

I motionerna anförs att särskilda svårigheter uppstått för den äldre arbetskraften

på grund av allt högre arbetstempo och särskilda svårigheter vid

företagsnedläggningar. Motionärerna anser det därför motiverat med särskilda

arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I motionerna behandlas den kategori

äldre arbetstagare vars arbetsförmåga avtagit men som inte direkt är

sjuka och uppfyller villkoren för förtidspensionering. Motionärerna önskar

ändra bestämmelserna för förtida pensionsuttag i den allmänna pensioneringen

så att reduktion av pensionsbeloppen upphör när pensionären fyllt

67 år. De vill också ha en översyn av bedömningsgrunderna för förtidspensioneringen

och en översyn av ersättningsbeloppen.

Beträffande motiveringen i övrigt hänvisas till motionen II: 38.

Motionerna I: 351 av herr Carlsson, Eric, och herr Svanström samt II: 438

av herr Gustavsson i Alvesta

I motionen yrkas »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla

om parlamentarisk utredning av frågan om sänkt folkpensionsålder.»

I motionen framhålles att tjänstemän ofta har en pensionsålder av 65 år

eller lägre medan kroppsarbetare med ofta tungt arbete pensioneras vid

67 år. Detta anser motionärerna felaktigt. Även arbetsmarknadsskäl — den

äldre arbetskraftens svårigheter att vid friställning få arbete — talar enligt

motionärerna för en sänkt pensionsålder.

Beträffande motionernas motivering i övrigt hänvisas till motionen I: 351.

Motionerna 1: 352 av herr Dahlén in. fl. och II: 446 av herr Ohlin m. fl.

I motionerna yrkas »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t

begära skyndsam utredning angående möjligheterna att införa ändrade

regler för rätt till förtidspension, innebärande att sådan pension efter prövning

kan beviljas äldre personer som en sista utväg när det visat sig omöjligt

att lösa deras försörjningsproblem genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

»

Motionärerna framhåller att förtidspension enligt gällande regler kan

beviljas endast om medicinska skäl föreligger. Förtidspension bör enligt

motionärernas mening kunna beviljas även när bristande försörjningsförmåga

har annan orsak.

Motiveringen för motionsyrkandet är intagen i motionen II: 367.

Motionerna I: 353 av herr Jansson, Paul, m. fl. och II: 436 av herr Blomkvist

m. fl.

I motionerna yrkas, att riksdagen måtte besluta »att hos Kungl. Maj :t

anhålla om en skyndsam utredning rörande förtidspension inom ramen för

allmänna försäkringen av den äldre arbetskraft, som friställs vid driftinskränkningar

och företagsnedläggelser.»

Motionärerna anser att äldre arbetskraft som inte genom samhällets och

näringslivets försorg kan beredas fortsatt sysselsättning bör få förtidspension

från den allmänna försäkringen. Ersättning för arbetslöshetsförsäk
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

3

ring, socialhjälp eller liknande är enligt motionärerna inte ett »rättvist svar

till de äldre för deras insatser».

Beträffande de skäl motionärerna i övrigt anfört hänvisas till motionen

I: 353.

Motionerna I: -M3 av herr Geijer, Arne, och herr Johansson, Knut, samt II:

557 av fru Ekendahl

I motionerna yrkas »att riksdagen i en skrivelse till Kungl. Maj :t måtte

anhålla om en utredning för översyn av socialförsäkringssystemet».

Motionärerna begär en väsentlig utbyggnad av förtidspensioneringen. Man

vill ha mildare bedömning av de medicinska skälen och starkare hänsynstagande

till vederbörandes möjligheter på arbetsmarknaden. Särskilt gäller

detta för den äldre friställda arbetskraften. Äldre människor med dålig

utbildning och stark anknytning till en ort har ofta starkt begränsade möjligheter

att byta arbete. Denna grupp människor måste beaktas vid en

reformering av socialförsäkringssystemet.

Beträffande de skäl motionärerna i övrigt anfört hänvisas till motionen

1: 443.

Gällande bestämmelser m. m.

Sänkning av folkpensionsåldern

Ålderspension från folkpensioneringen utgår i princip fr.o.m. den månad

varunder den försäkrade fyller 67 år. Pensionsåldern 67 år har gällt sedan

1914. I prop. 1958: 55 med principförslag om förbättrad pensionering och i

prop. 1959: 100 med förslag om allmän tilläggspension diskuterades möjligheten

att vid sidan om förtida uttag bereda personer, som måste dra sig

tillbaka från förvärvslivet tidigare än andra, pension före 67 års ålder även

i de fall då de inte är invalider i gängse bemärkelse. Frågan hänsköts till

1958 års socialförsäkringskommitté. Vid 1959 års riksdag behandlades dessutom

motioner om sänkt pensionsålder för gruvarbetare och en allmän

sänkning av pensionsåldern till 60 år för kvinnor och 65 år för män. Biksdagen

avslog motionerna om en allmän sänkning av pensionsåldern men

förordade utredning beträffande möjligheterna att för yrkesgrupper med

tungt och hälsofarligt arbete erhålla oreducerad ålderspension före 67 års

ålder (SäU 1959: 1).

1958 års socialförsäkringskommitté behandlade frågan om pensionsåldern

i sitt år 1961 avgivna betänkande (SOU 1961:29). Utredningen anförde.

Det torde ligga utanför det möjligas gräns att differentiera pensionsåldern

inom den allmänna pensioneringen så att rimliga anspråk på rättvisa

de olika grupperna emellan tillgodoses. Arbetsförhållandena inom ett

och samma yrke varierar starkt från arbetsplats till arbetsplats och förändras

på grund av den tekniska utvecklingen från tid till annan. Arbets
2—0100557

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 2 avd. Nr 39

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

tagarna skiftar vidare sysselsättning under årens lopp och det torde inte

sällan förekomma att en arbetstagare har flera olika sysselsättningar inom

loppet av ett och samma år. Det torde inte heller vara ovanligt att en arbetstagare

vid högre ålder övergår från tyngre till lättare arbeten inom eller

utom yrket. Man kan vidare inte bortse ifrån att de enskilda arbetstagarna

reagerar individuellt mycket olika inför arbetslivets påfrestningar.

De varierande förhållandena inom näringslivet gör att ett behov av pensionsskydd

före 67-årsåldern utöver det som i vissa fall kan erhallas från

förtidspensioneringen eller genom anordningen med förtida pensionsuttag

föreligger för både här nämnda och andra grupper anställda. I dylika fall

erfordras en kompletterande försörjning i en eller annan form för utfyllande

av luckor mellan den generella pensionsåldern och den lägre avgångsålder

som tillämpas eller aktualiseras inom vissa företag eller yrken. Detta

behov kan dock enligt kommitténs mening inte på ett godtagbart sätt tillgodoses

inom den allmänna pensioneringens ram. Utöver vad redan anförts

må nämnas att en anordning med differentierad pensionsålder skulle medföra

behov av invecklade lagbestämmelser och avsevärt tynga pensioneringens

administration. Det skulle bli ytterst komplicerat att utan en fortlöpande

individuell kontroll avgöra, vilka arbetstagare som under sin aktiva tid fullgjort

arbetsinsatser inom yrken med lägre pensionsålder i sådan omfattning,

att rätten till den lägre pensionsåldern vore intjänad. Slutligen kan

framhållas, att det inte är rimligt att i en skattefinansierad pensionering

som folkpensioneringen giva olika yrkesgrupper olika stort pensionsskydd.

Om för vissa grupper skall gälla förmånligare pensionsbestämmelser än för

övriga medborgare, erfordras en särskild finansiering av de bättre pensionerna.

En sådan kan inte ordnas inom ramen för folkpensioneringen och

svårligen inom tilläggspensioneringen.

Kommittén har på grund av vad sålunda anförts kommit till den uppfattningen

att det inte är möjligt att på ett godtagbart sätt inom den allmänna

pensioneringen differentiera pensionsåldern efter yrke eller sysselsättning.

Vid 1961 års riksdag aktualiserades på nytt de år 1959 framställda motionskraven

om generell sänkning av pensionsåldern och om sänkning av

pensionsåldern för personer med tungt och hälsofarligt arbete. Motionerna

avvisades med hänvisning till den väntade propositionen på grundval av

socialförsäkringskommitténs betänkande (L2U 1961: 56).

I prop. 1962: 90 med förslag till lag om allmän försäkring anslöt sig

föredragande departementschefen till socialförsäkringskommitténs resonemang

beträffande differentierad pensionsålder för vissa yrkesgrupper och

uttalade att avtalsvägen i första hand borde prövas.

Vid behandlingen av propositionen framhöll andra lagutskottet i sitt av

riksdagen godkända utlåtande 1962: 27.

Enligt utskottets uppfattning talar såväl principiella som praktiska skäl

mot en anordning inom den allmänna pensioneringen, som innebär oreducerad

ålderspension före 67 år till vissa grupper. Visserligen kan det föreligga

behöv av en lägre pensionsålder bl. a. för dem som är sysselsatta med

tungt och hälsofarligt arbete. Men det kan inte anses tilltalande att tillgodose

dessa behov genom att bl. a. inom tilläggspensioneringen för särskilda

grupper stadga en lägre pensionsålder. Därest inte avgiftsdifferen
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967 5

tiering infördes, skulle nämligen i så fall den merkostnad som skulle föranledas

av den lägre pensionsåldern inom vissa branscher få bäras av

produktionen i dess helhet. För utskottet ter det sig mera naturligt, att

merkostnaden får belasta ifrågavarande delar av produktionen. En avgiftsdifferentiering

åter skulle otvivelaktigt medföra betydande komplikationer

för administrationen. Härtill kommer det vanskliga problemet att rättvist

utvälja de grupper som skulle vara berättigade till lägre pensionsålder.

Ännu svårare skulle det säkerligen ställa sig att utforma godtagbara och

administrativt användbara bestämmelser om de närmare förutsättningarna

för att de enskilda försäkrade skulle komma i åtnjutande av den särskilda

förmånen. Härvid är särskilt att märka de svårigheter som ligger i det förhållandet

att åtskilliga förvärvsarbetande byter sysselsättning och anställning

ett flertal gånger under sitt liv. De anförda synpunkterna för enligt

utskottets uppfattning otvivelaktigt till den slutsatsen att förevarande fråga

bör lösas utanför den allmänna pensioneringens ram. Uppgörelser avtalsvägen

synes utgöra den lämpligaste lösningen. Av det sagda följer att utskottet

inte kan ansluta sig till det i motionen 11:611 framställda yrkandet

om en sänkning av pensionsåldern för gruvarbetare och med dem jämförliga

grupper utan reducering av pensionsförmånerna. Ej heller kan utskottet

biträda ett i motionerna I: 657 och II: 785 framställt yrkande om en

utredning av förevarande fråga. Enligt utskottets uppfattning är frågan

tillräckligt utredd, såvitt gäller en lösning inom den allmänna pensioneringens

ram. Beträffande frågan om en lösning avtalsvägen — en lösning

som enligt motionärerna hör väljas i första hand — anser utskottet, att

detta är en uppgift för arbetsmarknadens parter, där en statlig utredning

inte synes påkallad.

Vid 1963 års riksdag väcktes motioner som syftade till att gruvarbetare,

transportarbetare, skogsarbetare och likställda, som uppenbarligen sysslar

med tungt och farligt arbete, skulle erhålla pension vid 65 års ålder. Riksdagen

hänvisade till sin inställning år 1962 (L2U 1963: 28).

Motioner med krav på en allmän sänkning av pensionsåldern har återkommit

varje år efter 1962. Motionerna har vid samtliga tillfällen avslagits (LäU

1963: 28, 1964: 41, 1965: 24 och 1966: 20). Andra lagutskottet har bl. a. framhållit

att mot önskemålet om eu sänkt pensionsålder måste vägas angelägenheten

av andra förbättringar för folkpensionärerna. Enligt utskottets

mening borde det pågående programmet för folkpensionsförbättringar fram

till 1968 genomföras innan frågan om lägre generell pensionsålder kunde ha

någon aktualitet.

Förtida pensionsuttag

Ålderspension kan efter framställning från den försäkrade uttagas före

67 års ålder, dock tidigast fr. o. in. den månad den försäkrade uppnår 63

års ålder. Försäkrad, som äger rätt till såväl folkpension som tilläggspension,

har inte rätt till sådant förtida uttag med mindre framställningen avser

båda pensionsandelarna. Pensionsuttaget kan också uppskjutas. Uttages

ålderspensionen i förtid minskas pensionen med 0,6 % för varje månad

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

som då pensionen börjar uttagas återstår till den månad då den försäkrade

fyller 67 år. Uppskjutes uttaget ökas pensionen på motsvarande sätt, dock

att hänsyn därvid inte tages till lid efter den månad under vilken den försäkrade

fyller 70 år.

Reglerna om förtida och uppskjutet pensionsuttag tillkom år 1959 inom

tilläggspensioneringen (prop. 1959: 100) och år 1962 inom folkpensioneringen

(prop. 1962:90). En utförlig historik finns intagen i andra lagutskottets

utlåtande 1966:19. Vid behandlingen av prop. 1962:90 anförde

andra lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande 1962: 27 i denna

del.

Den reduktion av pensionen som enligt förslaget skall göras vid förtida

uttag kritiseras i motionen II: 762, där det yrkas att pensionen alltid skall

utgå utan reduktion fr. o. in. 67 års ålder, vare sig förtida uttag skett eller

ej. Utskottet vill härtill framhålla, att regeln om reduktion respektive ökning

med 0,6 % per månad är grundad på försäkringsmatematiska överväganden;

syftet med regeln är att den enskildes totala ålderspension skall

bli lika stor, oberoende av när pensionen börjar utgå. Motionärernas förslag

skulle därför omotiverat gynna dem som gör förtida uttag i förhållande

till dem som väntar med uttaget till 67 års ålder. I så fall skulle

det vara i stort sett enbart fördelar förenade med förtida uttag, och förslaget

skulle därför i praktiken innebära en sänkning av den allmänna

pensionsåldern till 63 år. Utskottet avstyrker förevarande motionsyrkande.

Av i huvudsak enahanda skäl kan utskottet inte heller biträda ett annat

yrkande i samma motion, nämligen att — i motsats till vad som förordas

i propositionen — kommunalt bostadstillägg skall kunna utgå till ålderspension,

som utges till den som ej fyllt 67 år. Motionsförslaget skulle uppenbarligen

till stor del eliminera de verkningar man velat uppnå med reduktionsregeln

och därigenom göra det förtida uttaget alltför fördelaktigt.

I motionen II: 779 göres gällande, att det är obilligt att den som gjort

förtida uttag av ålderspension inte skall kunna bli berättigad till förtidspension.

Motionärerna utgår därvid från det fallet att en person, som tagit

ut ålderspension fr. o. in. 63 års ålder, kort tid därefter blir invalidiserad.

Hade han inte gjort förtida uttag, hade han fr. o. in. den månad, då han

blev invalidiserad, blivit berättigad till hel förtidspension, som till sin storlek

motsvarar full ålderspension och som vid 67 års ålder utbytes mot full

ålderspension. I stället får han under sitt återstående liv endast en till

(100—48X0,6 =) 71,2 % reducerad ålderspension. Motionärerna förordar

en regel av det innehållet, att därest den som gjort förtida uttag sedermera

drabbas av sådan invaliditet som berättigar till hel förtidspension,

reduktionen av pensionen fr. o. m. sistnämnda tillfälle skall inskränka

sig till 0,6 % multiplicerat med antalet månader mellan den tidpunkt då

det förtida uttaget började och den tidpunkt då invaliditeten inträffade.

Om man i det angivna fallet antager att invaliditeten inträffar 12 månader

efter början av det förtida uttaget, skulle alltså reduktionen fr. o. in. den

senare tidpunkten bli (12X0,6=) 7,2 % och pensionen följaktligen i fortsättningen

utgå med (100—7,2 =) 92,8 %.

Utskottet kan inte dela den syn på förevarande problem som ligger till

grund för motionsyrkandet. Den som beslutar sig för att taga ut ålderspensionen

i förtid bestämmer sig därmed för en lägre pensionsnivå under

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

7

återstoden av sitt liv. Det ter sig med hänsyn därtill främmande att därefter

tillerkänna vederbörande en högre pension för den händelse att han

före 67 års ålder skulle drabbas av sådan invaliditet som berättigar till hel

förtidspension. Utskottet avstyrker därför motionen.

Vid riksdagarna 196b—1966 väcktes motioner med syfte att full pension

skulle utgå från 67 års ålder även vid förtidsuttag. I motionerna åren 1964

och 1965 ifrågasattes om inte rätten till förtidsuttag borde göras beroende

av särskild prövning. Riksdagen avslog motionerna med hänvisning till

andra lagutskottets uttalanden år 1962 (L2U 1964:41, 1965:25 och 1966:

19).

Arbetsmarknadsutredningen har i sitt betänkande, SOU 1965: 9, behandlat

reglerna om förtida uttag. Utredningen påpekade att reglerna var mindre

tillfredsställande i så måtto att om ålderspension ultagits i förtid kan den

ej utbytas mot förtidspension, om den försäkrade före 67 års ålder får

arbetsförmågan nedsatt. I förtid uttagen ålderspension kan ej heller utbytas

mot änkepension. Enligt utredningens uppfattning borde det i förtid uttagna

pensionsbeloppet minskas endast med den procentuella andel, som motsvarar

den tid under vilken den försäkrade före 67 års ålder faktiskt uppburit

ålderspension utan att vara berättigad till vare sig förtids- eller änkepension.

Utredningens förslag har av Ivungl. Maj :t överlämnats till pensionsförsäkringskommittén

för beaktande i dess arbete.

Förtidspensioneringen

Förtidspension från folkpensioneringen och tilläggspensioneringen tillkommer

i princip försäkrad under 67 år vars arbetsförmåga på grund av

sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet eller annat lyte är nedsatt med

minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig. Beträffande tilläggspensioneringen

krävs dessutom att den försäkrade äger tillgodoräkna sig

pensionspoäng för tid före det år pensionsfallet inträffade. Förtidspension

utgår som hel pension om arbetsförmåga helt saknas eller endast finns i

ringa grad. Är arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men med avsevärt mer

än hälften utgår två tredjedelar av hel förtidspension och i övriga fall en

tredjedel därav. Hel förtidspension är lika stor som ålderspensionen.

Reglerna om förtidspension tillkom år 1962 med lagen om allmän försäkring.

I prop. 1962: 90 uttalade föredragande departementschefen.

Ett grundläggande problem inom förtidspensioneringen rör utformningen

av invaliditetsbegreppet. För att kunna bedöma hur den allmänna

pensioneringens förtidspension bör vara uppbyggd torde man först

böra klargöra den principiella grunden för förtidspensioneringen och syftet

med densamma. Socialförsäkringskommittén har framhållit, att syftet

i princip är att tillförsäkra medborgarna rätt till ekonomisk trygghet vid

förtida förlust eller nedsättning av arbetsförmågan. Pensionen avser således

inte att vara en lytesersättning utan en kompensation för sådana försörjningsekonomiska

konsekvenser, som har sin grund i sjukdom eller

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

skada. Med denna enligt min mening riktiga målsättning torde det vara

uppenbart, att ett renodlat medicinskt invaliditetsbegrepp inte kan komma

i fråga. .lag behöver bara nämna, att följderna av de medicinska defekterna

varierar i mycket hög grad i de enskilda fallen. Dessa följder kan dessutom

i större eller mindre omfattning motverkas eller undanröjas genom olika

åtgärder för att höja arbetsförmågan eller möjliggöra utnyttjande av den

kvarvarande arbetsförmågan. Grunden till den bristande arbetsförmågan bör

— liksom inom den nuvarande folkpensioneringen — utgöras av medicinska

faktorer. Härutöver bör, såsom kommittén anfört, fordras att den

medicinska defekten medför förlust eller en betydande nedsättning av arbetsförmågan.

I likhet med praktiskt taget samtliga remissorgan ansluter jag

mig alltså till kommitténs uppfattning, att invaliditetsbegreppet bör utformas

som en arbetsinvaliditet, vilken har sin grund i medicinska faktorer.

Invaliditetsbegreppet bör i övrigt utformas så att därav framgår, vilken

högsta arbetsförmåga en person kan få ha och likväl vara berättigad till

förtidspension. I delta hänseende har kommittén anfört, att man icke kan

såsom f.n. inom folkpensioneringen bygga på förmågan att över huvud försörja

sig, den s. k. minimiförsörjningsprincipen. Folkpensioneringens krav

att vederbörande skall vara ur stånd att försörja sig, vilket i och för sig

tolkas som liktydigt med alt arbetsförmågan skall vara nedsatt med minst

två tredjedelar, anses i praxis likväl inte uppfyllt, om arbetsinkomsten överstiger

ett visst, förhållandevis lågt maximibelopp. Om en person med goda

inkomster blir höggradigt invalidiserad, så att hans arbetsinkomst sjunker

med mer än två tredjedelar men likväl även därefter överstiger nämnda

maximibelopp, är han inte berättigad till folkpensioneringens invalidförmåner.

I ett pensionssystem, som avser att ge både ett grundskydd och dessutom

ett i förhållande till den tidigare arbetsinkomsten avvägt tilläggsskydd,

kan tydligen en sådan metod inte komma i fråga. Jag är också ense

med kommittén om att man inom en pensionering, som omfattar hela folket,

inte kan bygga på en bedömning av förmågan att fullgöra de med det

tidigare arbetet förenade uppgifterna.

1 stället måste man utgå från den andel av full arbetsförmåga, som den

försäkrade har kvar. Därvid uppkommer frågan vad som skall förslås med

full arbetsförmåga och om man skall tillämpa något slag av genomsniltsbcdömning'',

exempelvis använda ett tabellsystem såsom inom yrkesskadeförsäkringen,

eller om man skall ha en mera individuell bedömning. Liksom

kommittén anser jag, att invaliditetsbegreppet bör utformas på sådant

sätt att bedömningen i princip inriktas direkt på den försäkrade.

I första hand måste man bedöma den försäkrades medicinska status och

därutöver beakta samtliga de omständigheter, som i det enskilda fallet påverkar

hans möjligheter att utnyttja den återstående arbetsförmågan, såsom

hans ålder och förutsättningar med avseende på krafter, utbildning, yrke

o. d., i förekommande fall efter det att vederbörliga rehabiliteringsåtgärder

vidtagits. Vid bedömningen av arbetsförmågan måste vidare hänsyn tagas

till storleken av å ena sidan den arbetsinkomst, som den försäkrade uppnått

eller kan beräknas uppnå efter invaliditetens inträde, och å andra sidan

hans arbetsinkomst som frisk. I sistnämnda hänseende har man att beakta

både den arbetsinkomst, som den försäkrade uppnått före invaliditetens

inträde, och den arbetsinkomst som han, om han ej drabbats av invaliditet,

sannolikt skulle ha förskaffat sig under den tid därefter som kan överblickas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

I några yttranden har diskuterats, huruvida icke kommittén låtit den

försäkrades medicinska status skjutas alltför mycket i bakgrunden och

i stället i alltför hög grad betonat de ekonomiska faktorernas betydelse. Det

har vidare anförts, att principen om jämförelse mellan arbetsinkomst före

och efter invaliditet vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning kan

leda till ett slags indirekt inkomstprövning av förtidspensionerna, som skulle

kunna bli hårdare än den som enligt nuvarande regler gäller inom folkpensioneringen.

I dessa avseenden anser jag mig böra erinra om att en grundläggande förutsättning

för rätt till förtidspension är att arbetsförmågan av medicinska

skäl — sjukdom, lyte eller dylikt — är nedsatt i betydande grad. Föreligger

icke sådan grund för nedsättningen utan beror denna på någon annan omständighet,

är rätt till förtidspension icke för banden. Om exempelvis en

frisk person drabbas av arbetslöshet och därmed förlorar sin arbetsinkomst,

så har detta i och för sig ingen inverkan på frågan huruvida rätt till

förtidspension föreligger. Å andra sidan följer av definitionen av invaliditetsbegreppet

att det icke är tillräckligt för rätt till förtidspension att det

föreligger en från medicinsk synpunkt betydande kroppslig eller själslig

defekt. Det fordras också att defekten medför betydande konsekvenser för

vederbörandes förmåga att försörja sig genom eget arbete samt att dessa

konsekvenser inte kan neutraliseras genom olika åtgärder för att återställa

arbetsförmågan. Tillämpningen av invaliditetsbegreppet förutsätter ett intimt

samspel mellan såväl medicinska som ekonomiska bedömningsgrunder.

Farhågorna för att jämförelsen mellan arbetsinkomsten före och efter

invaliditet i realiteten skulle innebära en form av inkomstprövning tror

jag bottnar i en överskattning av den roll som denna jämförelse är avsedd

att spela. Avsikten är inte att den skall ha en utslagsgivande betydelse för

frågan huruvida invaliditet föreligger. Jämförelsen kan emellertid jämte

övriga omständigheter tjäna till vägledning vid bedömningen av frågan, i

vilken omfattning sjukdomen eller skadan nedsatt arbetsförmågan.

Ett annat spörsmål avser arbetsmarknadslägets betydelse vid invaliditetsbedömningen.

Jag accepterar kommitténs synpunkter i denna del och vill

i likhet med vissa remissorgan kraftigt understryka betydelsen av att alla

åtgärder vidtages i syfte att partiellt arbetsföra blir i tillfälle att utnyttja sin

återstående arbetsförmåga. Jag räknar med att arbetsmarknadens organisationer

aktivt stöder dessa strävanden. Att samhällets sysselsättningspolitik

har stor betydelse för förtidspensioneringen framstår såsom uppenbart. Inte

mint är det av vikt att de rörlighetsbefrämjande åtgärderna får vidgat utrymme.

Socialtörscikringskommitten anförde i fråga om arbetsmarknadslägets betydelse

följande (SOU 1961: 29, s. 69).

Vid nyssnämnda beräkning av förtjänstnivån spelar arbetsmarknadsläget

en väsentlig roll. Numera torde man i allmänhet ansluta sig till den

uppfattningen att det är orätt att för en invalid beräkna en viss resterande

arbetsförmåga, som han trots bästa arbetsvilja och allvarliga försök att

skaffa sig eif arbete inte kan utnyttja, enär arbetsmarknadsläget inte gör

det möjligt. Men arbetsmarknadsläget kan ju växla från tid till annan.

I anslutning till vad som sägs i kapitel 6 om invaliditetens varaktighet

synes det vara riktigast att inte låta det för tillfället aktuella läget vid

kortvarigare konjunktur förskjutningar inverka vid invaliditetsbedömningen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

Man torde dock inte kunna undvika utan därför få acceptera att konjunkturläget

vid tidpunkten för beslutet att tillerkänna invalidpension i

praktiken kommer att något överbetonas, om det är ett dåligt läge. Att

man inte skall gå på förtjänstmöjligheterna vid ett exceptionellt gott arbetsmarknadsläge

synes uppenbart. En senare konjunkturväxling torde i allmänhet

inte höra i och för sig vara anledning till jämkning i ena eller

andra riktningen av en utgående invalidpension. Ett bifall till vad i kapitel

5 föreslås om invaliditetsgradering och -gruppering torde dock kunna

begränsa aktualiteten av dessa problem för tillämpningen.

Det är givet att det lokala arbetsmarknadsläget i åtskilliga fall måste

inverka på invaliditetsbedömningen. På orter med differentierat näringsliv

finnes i allmänhet större möjligheter att inpassa en invalid i förvärvslivet

än på orter med föga utvecklat näringsliv. Detta gör att frågan om

flyttningsskyldighet för den försäkrade aktualiseras i vissa fall. Frågan

när flyttning bör ske får bli beroende av en skälighetsbedömning. I fall

då en flyttning med hänsyn till den försäkrades ålder, familjeförhållanden,

fastighctsinnehav eller andra omständigheter inte gärna kan ifrågasättas,

torde den försäkrades arbetsförmåga och arbetsmöjligheter böra bedömas

med hänsyn till förhållandena på bostadsorten.

Vid behandlingen av prop. 1962:90 anförde andra lagutskottet i sitt av

riksdagen godkända utlåtande 1962: 27.

Av utomordentlig betydelse inom den nya förtidspensioneringen blir i nvaliditetsbedömningen,

d.v.s. prövningen av de faktorer som

skall inverka på rätten till pension. Med det invaliditetsbegrepp som förslaget

bygger på blir det nödvändigt att invaliditetsbedömningen inriktas

direkt på den försäkrade och på hans situation. Eftersom det inte är den

medicinska defekten i och för sig utan den därav förorsakade nedsättningen

av arbetsförmågan som skall grunda rätt till pension, måste i varje enskilt

fall undersökas, huruvida och i vilken grad den medicinska defekten medfört

sådan nedsättning. Härvid torde en jämförelse mellan den invalidiserades

inkomster före och efter invaliditeten utgöra en lämplig väg. Inkomstjämförelsen

kan dock inte inskränkas till att avse inkomsten omedelbart

före invalidiseringen, ty inkomsten kan redan dessförinnan ha påverkats av

ett sjukdomstillstånd. Hänsyn måste också tagas till den inkomst som man

kan förutsätta att den invalidiserade skulle ha haft, därest han inte drabbats

av invaliditeten. När det gäller inkomsten efter invaliditeten, kan

denna inte heller utan vidare läggas till grund för jämförelsen. Avgörande

skall nämligen vara den inkomst som den invalidiserade med hänsyn till

sina återstående krafter och färdigheter rimligen kan förskaffa sig, inte

den inkomst som han med hänsyn till föreliggande förhållanden faktiskt

har. Utskottet har därmed berört de problem, som hör samman med läget

på arbetsmarknaden, ävensom frågan huruvida det skall kunna krävas, att

den invalidiserade söker sig ett lämpligt arbete på annan ort eller inom ett

nytt verksamhetsområde. Lösningen härav måste ske genom överväganden

av vad som skäligen kan begäras i varje enskilt fall, och särskild hänsyn

måste därvid tagas till bl. a. den invalidiserades ålder samt familje- och

bostadsförhållanden. Enligt utskottets uppfattning finnes det emellertid

anledning att förutsätta, att dessa skälighetsproblem i tillämpningen kommer

att på ett tillfredsställande sätt lösas av pensionsdelegationerna.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

11

I motioner till 196b års riksdag hemställdes, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte anhålla om en snabb utredning och förslag till riksdagen

om en förtidspensionering av skogsarbetare, som uppnått 60 år och

som genom rationaliseringen inom skogsbruket kom att friställas och ej

kunde beredas sysselsättning. Motionerna avstyrktes av andra lagutskottet

i dess av riksdagen godkända utlåtande 196b: 7. Utskottet fann ej anledning

att frångå sin tidigare uttalade principiella uppfattning, att frågor av detta

slag borde lösas utanför den allmänna pensionsförsäkringens område. Vidare

ansåg utskottet, att de sysselsättningssvårigheter som uppkom för vissa

skogsarbetare i samband med skogsbrukets fortgående mekanisering syntes

i första hand vara ett arbetsmarknadsproblem, som enligt direktiven till

1960 års arbetsmarknadsutredning'' torde komma att behandlas av utredningen.

Kontant stöd vid arbetslöshet

Arbetslöshetsförsäkringen bygger på arbetstagarnas frivilliga anslutning

till arbetslöshetskassor, som har bildats inom ramen för de fackliga organisationerna.

Medlemskap i sådan organisation är dock inte något villkor för

rätt att tillhöra försäkringen. För rätt till ersättning krävs att den försäkrade

tillhört försäkringen viss tid. Ersättningen, som bestäms av varje kassa för

sig, utgörs av dagpenning med högst 40 kr. under fem dagar per kalendervecka

och barntillägg med 2 kr. per barn under 16 år. Ersättningen utgår

under högst 150 dagar per försäkringsår. Arbetsmarknadsstyrelsen, som är

tillsynsmyndighet för försäkringen, kan dock medge att ersättningstiden

utsträcks till 200 dagar. Försäkringen finansieras till omkring 40 % med

statsbidrag.

Vid sidan om arbetslöshetsförsäkringen finns kommunalt kontantunderstöd

vid arbetslöshet. Understödet utgår i princip inte samtidigt med ersättning

från arbetslöshetskassa eller socialhjälp. Dagunderstöd utgår för ensam

person med högst 15 kr. och för makar med högst 19 kr. Därtill kommer

barntillägg med 2 kr. per dag för barn under 16 år. Statsbidrag utgår med

20 % av kommunens kostnader för understödsverksamheten.

Arbetsmarknadsstyrelsen har den 1 februari i år i skrivelse till Konungen

hemställt om höjning av maximibeloppen och bemyndigande att jämka statsbidraget

till kommunala lcontantunderstöd vid arbetslöshet. Styrelsen vill att

maximibeloppet skall höjas till 24 kr. för ensamstående och 28 kr. för makar

att utgå under högst fem dagar per kalendervecka. Styrelsen vill dessutom

ha bemyndigande att besluta om jämkning uppåt av statsbidraget till kommuner

med hög och långvarig arbetslöshet och med sjunkande befolkningstal.

I skrivelsen anföres att kontant arbetslöshetshjälp i princip endast

bör utgå för att överbrygga kortvariga arbetslöshetsperioder i samband med

arbetskraftens omställning på arbetsmarknaden. Trots beredskapsarbeten

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

och andra åtgärder finns det enligt styrelsen personer som behöver kontanthjälp

något längre perioder. Detta gäller, anförs vidare, i huvudsak i glesbygderna

bosatta äldre och svårplacerade skogsarbetare och småbrukare

som huvudsakligen på grund av ålder och lokal bundenhet ej kunnat ställa

om till nya arbetsuppgifter.

På den enskilda arbetsmarknaden finns i LO:s och SAF:s regi en särskild

försäkringsform, AGB-försäkring, som innebär att friställd äldre arbetskraft

kan erhålla visst belopp i avgångsbidrag. I princip gäller att arbetstagare

för att vara bidragsberättigad skall ha fyllt 50 år och ha 10 anställningsår

vid företaget. Bidrag utgår med 100 kr. för varje anställningsår.

Arbetstagare mellan 62 och 67 år kan därutöver få belopp varierande mellan

4 700 kr. och 6 000 kr.

1960 års arbetsmarknadsutredning har i sitt betänkande, SOU 1965:9,

ingående behandlat den äldre arbetskraftens problem. Utredningen anförde

beträffande kontant stöd vid långvarig arbetslöshet bl. a.

Det är enligt utredningens mening önskvärt att frågorna om bättre försäkringsskydd,

om förtidspensionering av äldre ortsbundna arbetslösa i

glesbygderna och om samordningen mellan dessa båda stödformer tages

upp till utredning i särskild ordning eftersom de faller utanför utredningens

uppdrag. Enligt vad utredningen har sig bekant arbetar pensionsförsäkringslcommittén

med likartade frågor och det vore därför enligt utredningens

mening lämpligt, att kommittén fick uppdraget att utreda även denna fråga.

I avvaktan på mera långsiktiga och rationella lösningar som kan bli resultatet

av en sådan utredning måste kommunala kontantunderstöd utbetalas

till långtidsarbetslösa, som inte kan beredas sysselsättning i lämpliga former.

I vissa fall torde sådant understöd också få lov att utgå under förhållandevis

långa perioder. Den besöksplikt på arbetsförmedlingen, som utgör ett villkor

för understödet, är därvid en garanti för att tillgängliga arbetstillfällen tillvaratas

och att frågan om en omställning till arbete på annan ort ständigt

hålles aktuell. Kommunala kontantunderstöd till långtidsarbetslösa kan för

eu utflyttningskommun med ett vikande sysselsättningsunderlag'' innebära

stora ekonomiska påfrestningar. Enligt utredningens mening bör arbetsmarknadsstyrelsen

i sådana sammanhang — i enlighet med förslag, som

framlägges i det följande — ha möjlighet att jämka statsbidraget.

I prop. 1966:52 angående riktlinjerna för arbetsmarknadspolitiken behandlas

de äldres sysselsättningsproblem. I propositionen, som grundade sig

på arbetsmarknadsutredningens betänkande, framhöll departementschefen,

att när det gäller äldre arbetskraft i glesbygder omskolning och flyttning i

många fall inte är något realistiskt alternativ. Kontantunderstöd kan ibland

vara en rationell lösning när det gäller temporära sysselsättningssvårigheter

men kan enligt departementschefen inte godtas när det gäller permanent

eller återkommande arbetslöshet. I propositionen framhålles ytterligare, att

frågan om kontanthjälpens ställning inom arbetsmarknadspolitiken och frågan

om ett vidgat skydd mot inkomstbortfall vid arbetslöshet borde belysas

mer allsidigt. I samband därmed borde även arbetslöshetsförsäkringen övervägas

på nytt.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

För att genomföra den i propositionen angivna utredningen tillsattes i

mars 1966 den s. k. KSA-utredningen — utredningen om kontant stöd vid

arbetslöshet. Utredningen skall bl. a. pröva olika vägar att avhjälpa bristerna

i den ekonomiska tryggheten för vissa grupper yrkesutövare, som

kan bedömas löpa risk att bli arbetslösa. Skulle utredningen finna att någon

form av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring behövs skall möjligheterna att

samordna den med den nuvarande frivilliga försäkringen undersökas.

KSA-utredningen har genom tilläggskreditiv den 7 april i år fått i uppdrag

att med förtur utforma och framlägga förslag till stödformer för äldre arbetstagare

som träffas av särskilda omställningssvårigheter på arbetsmarknaden.

I direktiven uttalar föredragande departementschefen, statsrådet

Johansson, hl. a.

Den allt snabbare strukturomvandlingen i form av driftsförändringar och

företagsnedläggningar, särskilt inom industri och handel, har medfört svåra

påfrestningar för den därav berörda arbetskraften. I synnerhet har det visat

sig vara svårt att finna lämplig ny anställning för äldre arbetstagare. Med

hänsyn till denna utveckling synes det mig angeläget att spörsmålet om

lämpliga former för stöd åt dessa arbetstagare övervägs snarast möjligt. Utredningen

bör därför behandla denna fråga med förtur och utforma förslag

till lämpliga stödformer.

Nuvarande arbetslöshetsförsäkring ger skydd i högst 150 dagar under ett

försäkringsår. Utredningen bör med förtur undersöka möjligheterna att

komplettera detta försäkringsskydd i syfte att täcka försäkringsbehovet för

tiden efter utförsäkring enligt nu gällande regler. Detta nya försäkringsskydd

bör främst omfatta arbetstagare som inom de närmaste åren uppnår

pensionsåldern.

Då alla inte är arbetslöshetsförsäkrade i arbetslöshetskassorna torde även

i fortsättningen erfordras kontantbidrag'' för att lösa problem i samband med

friställningar av äldre arbetskraft. Utredningen bör därför undersöka hur

nuvarande former för kontantstöd fungerar och föreslå erforderliga åtgärder

för att effektivisera dem.

Jag vill erinra om att på utredningen ankommer att i sin översyn av arbetslöshetsförsäkringens

omfattning och utformning även lösa finansieringsfrågorna.

F. n. svarar de försäkrade själva och staten gemensamt för kostnaderna.

Arbetsgivarparten deltar inte i finansieringen. Utredningen bör

överväga alternativa finansieringsformer och komma med förslag. I avvaktan

på detta bör förslag till en temporär lösning av finansieringsfrågorna

läggas fram för det här avsedda kompletterade trygghetsskyddet. Detta bör

övergångsvis kunna finansieras i huvudsak efter nu gällande finansieringsprinciper.

Det är angeläget att karaktären av arbetsmarknadspolitiskt betingat bidrag

klart kommer till uttryck. I princip bör därför samma krav på att stå

till arbetsmarknadens förfogande gälla som för dem vilka i vanlig ordning

erhåller stöd vid arbetslöshet. Det innebär självfallet också att samhällets

åtgärder liksom tidigare i första hand skall inriktas på att anskaffa arbete.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder

I prop. 1966: 52 angående riktlinjerna för arbetsmarknadspolitiken före
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

slås vissa åtgärder för att förbättra de äldres sysselsättningsmöjligheter.

Bl. a. föreslås förbättringar inom omskolnings- och yrkesutbildningsverksamheten.

Dessutom vill man bygga ut ett system med provanställning. För

den lokalt bundna äldre arbetskraften i glesbygden räknar man med fortsatt

behov av beredskapsarbete. Vidare föreslås att sysselsättningsnämnden med

företrädare för bl. a. kommunen och arbetsmarknadens parter skall inrättas

på vissa orter.

Arbetsmarknadsstyrelsen har sedan år 1961 ett särskilt program om den

äldre arbetskraftens sysselsättningsförhållanden. Programmet har reviderats

år 1964 och 1966. Mot bakgrunden av den under år 1966 skärpta situationen

på arbetsmarknaden har arbetsmarknadsstyrelsen den 13 januari i

år antagit ett särskilt program för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Detta

program är i första hand inriktat på den äldre arbetskraft som friställs och

som beräknas få svårigheter att utan intensiva arbetsmarknadspolitiska insatser

få ny sysselsättning.

Programmet innebär bl. a. en förstärkning av arbetsförmedlingens service

i glesbygderna. Den uppsökande verksamheten såväl hos arbetssökande

som arbetsgivare skall utökas. I samarbete med SAF skall AMS försöka

intressera företagarna att ta emot även den äldre arbetskraften. För att

övervinna de äldres tveksamhet för omskolning skall de beredas möjlighet

att pröva på flera yrken på omskolningskurser. Vidare skall yrkesutbildningen

av äldre arbetskraft på arbetsplatserna utökas. Slutligen förebådas

vissa åtgärder i fråga om beredskapsarbeten.

Utskottet

I förevarande motioner behandlas problem som rör försörjningen av

den äldre friställda arbetskraft som får sysselsättningssvårigheter i samband

med den pågående strukturrationaliseringen inom näringslivet. I motionerna

föreslås olika sätt att komma till rätta med problemet inom ramen

för den allmänna pensioneringen. I vissa motioner tas även upp frågan om

sänkt pensionsålder.

I motionerna 1:351 av herr Carlsson, Eric, och herr Svanström och II:

438 av herr Gustavsson i Alvesta begärs en parlamentarisk utredning av

frågan om sänkt folkpensionsålder. Motionärerna hävdar att en sänkning

av folkpensionsåldern är motiverad både med hänsyn till den äldre friställda

arbetskraften och ur rättvisesynpunkt — åtskilliga tjänstemannagrupper

har lägre pensionsålder än 67 år, i vissa fall t. o. m. lägre än 65 år.

Frågan om en allmän sänkning av folkpensionsåldern har vid åtskilliga

tillfällen behandlats av riksdagen. Så sent som i fjol avslog riksdagen motioner

av samma innebörd som de förevarande. Riksdagen har uttalat bl. a.

att en sänkning av pensionsåldern måste vägas mot angelägenheten av andra

förbättringar för folkpensionärerna. Riksdagen har vidare hänvisat till

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

de utlovade folkpensionshöjningarna fram till den 1 juli 1968 samt till den

inom pensionsförsäkringskommittén pågående utredningen om standardförbättringar

för folkpensionärer efter nämnda tidpunkt. Enligt utskottets

mening saknas anledning för riksdagen att ändra sin tidigare deklarerade

uppfattning. Motionerna bör alltså avslås av riksdagen.

Även i motionerna 1:30 av lierr Werner och 11:39 av herr Andersson

i Luleå in. fl. behandlas frågan om sänkt pensionsålder. Motionärerna vill ha

en utredning i samråd med arbetsmarknadens parter om sänkt pensionsålder

till förslagsvis 65 år för försäkrade, som har fysiskt eller psykiskt påfrestande

arbete eller hälsovådligt yrke.

Den av motionärerna upptagna frågan har riksdagen prövat tidigare. År

1962 hade andra lagutskottet vid behandlingen av lagen om allmän försäkring

att ta ställning till motioner av liknande innebörd som de förevarande.

Utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande, att såväl

principiella som praktiska skäl talade mot en anordning inom den allmäna

pensioneringen, som innebar oreducerad ålderspension före 67

års ålder till vissa grupper. Visserligen kunde behov föreligga av en lägre

pensionsålder bl. a. för dem som var sysselsatta med tungt och hälsofarligt

arbete, men det kunde inte anses tilltalande att tillgodose dessa behov genom

att bl. a. inom tilläggspensioneringen för särskilda grupper stadga en

lägre pensionsålder. Därest inte avgiftsdifferentiering infördes, skulle nämligen

i så fall den merkostnad som skulle föranledes av den lägre pensionsåldern

inom vissa branscher, få bäras av produktionen i dess helhet. För

utskottet tedde det sig mera naturligt att merkostnaden fick belasta ifrågavarande

delar av produktionen. En avgiftsdifferentiering åter skulle otvivelaktigt

medföra betydande komplikationer för administrationen. Härtill

kom det vanskliga problemet att rättvist utvälja de grupper som skulle vara

berättigade till lägre pensionsålder. Ännu svårare skulle det säkerligen

ställa sig att utforma godtagbara och administrativt användbara bestämmelser

om de närmare förutsättningarna för att de enskilda försäkrade

skulle komma i åtnjutande av den särskilda förmånen. Härvid var särskilt

att märka de svårigheter som låg i det förhållandet att åtskilliga för

värvsarbetande bytte sysselsättning och anställning ett flertal gånger under

sitt liv. De anförda synpunkterna förde enligt utskottets uppfattning otvivelaktigt

till den slutsatsen att frågan borde lösas utanför den allmänna pensioneringens

ram. Uppgörelser avtalsvägen syntes utgöra den lämpligaste

lösningen.

Vid 1963 års riksdag intog utskottet samma ståndpunkt. Sedan dess har

inte inträffat något som föranleder ändrat ställningstagande. Utskottet avstyrker

därför motionerna I: 30 och II: 39.

I motionerna I: 31 av herr Werner och II: 38 av herr Andersson i Luleå

in. fl. tar man utöver vad som framgår i det följande upp reglerna om förtida

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

pensionsuttag inom den allmänna pensioneringen. Dessa regler innebär

att ålderspension från folkpensioneringen och tilläggspensioneringen kan

lyftas före 67 års ålder, dock tidigast fr.o.m. den månad den försäkrade

fyller 63 år. Försäkrad som har rätt till både folk- och tilläggspension måste

låta förtida nttag omfatta båda pensionerna. Vid förtida pensionsuttag

minskas pensionen med 0,6 % för varje månad som — när pensionen börjar

uttagas — återstår till den månad då den försäkrade fyller 67 år. Reduktionen

av pensionen består under pensionärens livstid.

De förevarande motionerna syftar till att full pension skall utgå från

67 års ålder även vid förtidsuttag av ålderspension. Motioner av i huvudsak

samma innebörd har riksdagen avslagit åren 1962 och 1964—1966.

Riksdagen har därvid ansett att ett bifall till motionerna i realiteten skulle

innebära sänkt pensionsålder, vilket — som framgår av det föregående —

riksdagen icke kunde acceptera. Enligt utskottets mening finns det ingen

anledning att frånträda denna uppfattning. Motionerna bör alltså avslås

i denna del.

Motionerna 1:31 av herr Werner och 11:38 av herr Andersson i Luleå in.fl.,

I: 352 av herr Dahlén in. fl. och II: 446 av herr Ohlin in. fl., I: 353 av herr

Jansson, Paul, m. fl., och II: 436 av herr Blomkvist m. fl. samt I: 443 av herr

Geijer, Arne, och herr Johansson, Knut, samt 11:557 av fru Ekendahl och

herr Hagnell går samtliga ut på att man skall söka lösa problemet med

försörjningen av den äldre friställda arbetskraften genom en mer vidsträckt

användning av förtidspensioneringen.

Enligt gällande bestämmelser utgår förtidspension till den som på grund

av fysisk eller psykisk invaliditet, vanförhet eller annat lyte fått sin arbetsförmåga

nedsatt med minst hälften. Nedsättningen av arbetsförmågan skall

alltså ha medicinsk grund för att förtidspension skall kunna utgå. Därjämte

skall beaktas samtliga omständigheter, som i det enskilda fallet påverkar

vederbör andes möjligheter att utnyttja den återstående arbetsförmågan

såsom ålder, krafter, utbildning och yrke. Även arbetsmarknadsläget

har sin betydelse vid bedömning av rätten till förtidspension. På orter med

differentierat näringsliv finns i allmänhet större möjligheter att inpassa en

handikappad i förvärvslivet än på orter med föga utvecklat näringsliv.

Detta har betydelse även för flyttningsskyldigheten. Kan det med hänsyn

till den försäkrades ålder, familjeförhållanden, fastighetsinnehav eller andra

omständigheter inte skäligen påfordras att han flyttar, får arbetsmöjligheterna

och arbetsförmågan bedömas med hänsyn till förhållandena på bostadsorten.

I motionerna föreslås att man vid invaliditetsbedömningen skall lägga

ökad vikt vid arbetsmarknadsfaktorerna och ha en mindre sträng bedömning

i fråga om de medicinska skälen. I flertalet av motionerna vill man

dessutom när det gäller den äldre ortsbundna arbetskraften som friställes,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

helt anknyta rätten till förtidspension till arbetsmarknadspolitiska faktorer

och bortse från om medicinsk invaliditet föreligger. I motionerna begäres

utredning av frågorna.

Utskottet är medvetet om att i synnerhet under senare tid svåra problem

uppstått för den äldre arbetskraften i samband med olika branschers strukturomvandling.

Arbetsmarknadspolitiken är inriktad på att genom olika åtgärder

återföra den friställda arbetskraften till arbetslivet. En del av den

arbetskraft som närmar sig pensionsåldern är emellertid ofta svårplacerad

och förblir därför stundom utan arbete. Detta gäller i synnerhet i glesbygder

där differentieringen inom arbetslivet är ringa. De ekonomiska bidrag

som kan ifrågakomma — ersättning från arbetslöshetskassa, kommunalt

kontantunderstöd och avgångsbidrag — är i olika hänseenden otillräckliga.

Utskottet är därför ense med motionärerna att åtgärder bör vidtas för att

förbättra den ekonomiska situationen för den aktuella gruppen äldre arbetslösa.

Problemet bör emellertid i första hand ses som en arbetsmarknadsfråga

och därför lösas som en sådan. En arbetsmarknadspolitisk! motiverad

stödform är av olika skäl att föredra framför en lösning inom den

allmänna pensioneringen. Bl. a. möjliggör ett arbetsmarknadspolitisk! stöd

att friställd arbetskraft, som av medicinska skäl är arbetsoförmögen, lättare

kan återföras till arbetslivet om arbetstillfällen till följd av ändrade konjunkturer

eller eljest åter skulle öka.

Förra året tillsattes en utredning om kontant stöd vid arbetslöshet. Denna

utredning har i dagarna fått vidgade direktiv. Utredningen skall med förtur

utforma och framlägga förslag till stödformer för äldre arbetstagare som

träffas av särskilda omställningssvårigheter på arbetsmarknaden. Utredningen

har alltså att lösa det problem som ligger till grund för motionerna,

nämligen försörjningen av den äldre ortsbundna arbetskraft som friställts

genom förändringar i näringslivet. Med hänvisning härtill och till vad utskottet

anfört om frågans arbetsmarknadspolitiska karaktär synes man inte

böra överväga någon ändring i reglerna om förtidspension. Motionsyrkandena

bör således inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

A. att motionerna 1:351 och 11:438 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd;

B. att motionerna I: 30 och II: 39 icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd;

C. att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:31 och 11:38, såvitt angår förtidspensioneringen,

2) motionerna 1:352 och 11:446,

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

3) motionerna 1:353 och 11:436 samt

4) motionerna 1:443 och II: 557, såvitt angår förtidspensioneringen,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

D. att motionerna I: 31 och II: 38, i den mån de icke behandlats

under C, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 april 1967

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid behandlingen av detta ärende har närvarit:

från första kammaren: herr Strand, fru Carlqvist, herrar Lars Larsson,

Hubinette, fru Hamrin-Thorell, fru Nilsson, herrar Eric Carlsson och

Erik Filip Petersson;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Bengtsson i Varberg,

fröken Sandell, herrar Johansson i Södertälje, Fredriksson, Edlund,

Jonsson och Larsson i Öskeviksby.

Reservationer

I

vid utskottets hemställan under A

av herrar Eric Carlsson och Larsson i öskeviksby, vilka ansett,

a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 14 med orden

»Frågan om» och slutar på följande sida med orden »av riksdagen» bort eisättas

med text av följande lydelse:

»Starka skäl talar enligt utskottets mening för det i förevarande motioner

uttalade kravet på utredning av frågan om sänkt folkpensionsålder.

Utskottet anser de motiv som motionärerna anfört för en sänkning av pensionsåldern

i första hand för vissa grupper som bärande. Utskottet vill

särskilt betona att de grupper som har 67 år som pensionsålder är människor

som gått ut tidigt i förvärvslivet. Den aktiva arbetsinsatsen bär inte

bara varit tung, årens antal har även bidragit till den förslitning och

det åldrande i förtid som följer med tungt arbete.

Givetvis måste i detta sammanhang även beaktas angelägenheten av andra

förbättringar för folkpensionärerna. Därvid bör särskilt uppmärksammas

att statsmakterna bundit sig för en viss folkpensionsnivå 1968, och även

därefter måste förbättringar för folkpensionärerna enligt utskottets mening

genomföras. De ändringar som genomförts beträffande möjligheten till

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

19

förtida uttag av folkpension och allmän tilläggspension minskar ingalunda

kravet på en sänkning av folkpensionsåldern. Faktum kvarstår att för den

stora allmänheten kan en pensionering med nuvarande ordning inte ske

före 67 års ålder utan att detta väsentligt reducerar pensionsbeloppen. Då

en sänkning av pensionsåldern ur både social synpunkt och allmän rättvisesynpunkt

måste anses vara en av de angelägnaste uppgifterna inom

pensionspolitiken tillstyrker utskottet motionsyrkandena om att frågan om

folkpensionsåldern upptages till prövning. Såsom framhållits i motionerna

bör detta lämpligen ske genom utredning inom en parlamentariskt sammansatt

pensionsberedning. Utskottet biträder alltså motionerna 1: 351 och

II: 438.»

b) att utskottet bort hemställa,

»att riksdagen med bifall till förévarande motioner, 1:351

och II: 438, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att frågan

om en sänkt folkpensionsålder blir föremål för utredning

av en parlamentariskt sammansatt kommitté.»

II

vid utskottets hemställan under C

av herr Hubinette, fru Hamrin-Thorell, herrar Erik Filip Petersson, Anderson

i Sundsvall, Edlund och Jonsson, vilka ansett,

a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 17 med orden

»Utskottet är» och slutar med orden »riksdagens sida» bort ersättas med text

av följande lydelse:

»Utskottet är medvetet om att i synnerhet under senare tid svåra problem

uppstått för den äldre arbetskraften i samband med olika branschers strukturomvandling.

Arbetsmarknadspolitiken är inriktad på att genom olika åtgärder

återföra den friställda arbetskraften till arbetslivet. En del av den

arbetskraft som närmar sig pensionsåldern är emellertid ofta svårplacerad

och förblir därför stundom utan arbete. Detta gäller i synnerhet i glesbygder

där differentieringen inom arbetslivet är ringa. De ekonomiska bidrag som

kan ifrågakomma — ersättning från arbetslöshetskassa, kommunalt kontantunderstöd

och avgångsbidrag — är i olika hänseenden otillräckliga. Utskottet

är därför ense med motionärerna att åtgärder bör vidtas för att förbättra

den ekonomiska situationen för den aktuella gruppen äldre arbetslösa.

Problemet kan i flertalet fall ses som en arbetsmarknadsfråga och lösas

som en sådan. Utskottet noterar att den förra året tillsatta utredningen om

kontant stöd vid arbetslöshet i dagarna erhållit vidgade direktiv. Dessa innebär

att utredningen med förtur skall utforma och framlägga förslag till

stödformer för äldre arbetstagare, som träffats av särskilda omställningssvårigheter

på arbetsmarknaden. För en mindre del av den överblivna ar
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1967

betskraften kan det emellertid bli en otillräcklig åtgärd att tillgripa kontanta

stödbidrag av arbetsmarknadspolitisk karaktär. Enligt utskottets mening

måste man överväga ytterligare åtgärder, särskilt för den äldre svårplacerade

arbetskraft som närmar sig pensionsåldern. Det ligger nära till

hands att satsa på generösare möjligheter att erhålla förtidspension från

den allmänna pensionsförsäkringen. Visserligen kan försäkrad erhålla förtida

uttag av folkpension då han uppnått 63 års ålder, men reduceringsreglerna

beträffande pensionsbeloppet medför i många fall att pensionen inte

förslår att täcka levnadskostnaderna. Motsvarande reducering sker inte

beträffande förtidspension. En reform av detta slag förutsätter att en utvidgning

sker av möjligheten att erhålla förtidspension. Förtidspension

bör alltså kunna medges i vidgad utsträckning i sådana fall där den äldre

arbetskraftens försörjningsproblem inte kan på ett tillfredsställande sätt

lösas genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Utvidgning av möjligheterna till förtidspension i enlighet med det anförda

kräver utredning av en hel del problem. Utskottet vill understryka

angelägenheten av en skyndsam behandling av frågan.»

b) att utskottet bort hemställa,

»att riksdagen med bifall till följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:31 och 11:38, såvitt angår förtidspensioneringen,

2) motionerna I: 352 och II: 446,

3) motionerna I: 353 och II: 436 samt

4) motionerna 1:443 och 11:557, såvitt angår förtidspensioneringen,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning av

reglerna angående förtidspension i lagen om allmän försäkring».

K L Beckmans Tryckerier AB* Stockholm 0100557

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.