Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning och förslag till lagstiftning som begränsar eller förbjuder tobaksreklam».

1967-10-18 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1967:52, Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning och förslag till lagstiftning som begränsar eller förbjuder tobaksreklam».

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967

1

Nr 52

Utlåtande i anledning av väckta motioner om begränsning av eller

förbud mot tobaksreklam, m. m.

Andra lagutskottet liar behandlat tre inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 112 av herr Jacobsson, Per, och II: 151

av herrar Westberg och Börjesson i Falköping om begränsning av eller förbud

mot tobaksreklam, samt

2) motionen II: 92 av herr Gustafsson i Borås om påskrift på cigarrettpaket

om rökningens hälsovådlighet.

I motionerna I: 112 och II: 151 yrkas »att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte hemställa om utredning och förslag till lagstiftning som begränsar

eller förbjuder tobaksreklam».

I motionen II: 92 hemställes »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

måtte anhålla om förslag till sådan lagstiftning att alla cigarrettpaket som

säljs i Sverige blir försedda med påskriften: ''Varning! Cigarrettrökning kan

vara skadligt för hälsan.’»

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får

utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa

till motionerna II: 151 och II: 92.

Gällande bestämmelser och historik

Sedan den 1 juli 1961 är såväl importen av färdiga tobaksvaror som den

inhemska handeln med sådana varor fri. Statens monopol på tillverkning

av tobaksvaror slopades vid utgången av år 1966. Några inskränkningar i

lag i rätten att göra reklam för tobaksvaror föreligger icke.

Frågor om tobaksreklam har behandlats i riksdagen vid upprepade tillfällen.

Spörsmålet berördes sålunda vid statsministerns svar på interpellationer

i andra kammaren våren 1956 angående tobaksbrukets hälsorisker,

vid finansministerns svar på en enkel fråga angående Svenska tobaksmonopolets

annonsering i första kammaren våren 1957 samt vid hans svar i

andra kammaren hösten 1957 på interpellation angående eventuell varudeklaration

beträffande av Tobaksmonopolet tillverkade cigarretter m. m.

Vid 1958 års B-riksdag väcktes motioner med yrkande bl. a. att Tobaksmonopolets

offentliga reklam skulle stoppas och att monopolet skulle anmodas

meddela sina utländska affärsförbindelser att upphöra med sin re1

—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 sand. 2 avd. Nr 52

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967

klain. Motionerna behandlades av allmänna beredningsutskottet i dess av

riksdagen godkända utlåtande nr B 2. Utskottet anförde bl. a.

Utskottet har i utlåtande till innevarande riksdag (nr 1) över motioner angående

forskningsarbetet rörande tobakens skadeverkningar givit uttryck åt

uppfattningen, att tobaksbruket kan medföra allvarliga skadeverkningar för

folkhälsan. Det kan med utgångspunkt häri synas ligga nära till hands att

utskottet skulle finna lämpligt med en reglering, eventuellt en tvångsmässig

sådan, av reklamen för tobaksvarorna. Olika betänkligheter av såväl principiell

som praktisk natur anmäler sig emellertid emot dylika åtgärder.

I utlåtande till årets vårriksdag (nr 16) över en motion angående spörsmål

rörande varureklamen hänvisade utskottet bl. a. till farhågorna för att regleringsåtgärder

på reklamområdet skulle kunna motverka statsmakternas

strävan att åstadkomma friare konkurrensförhållanden och även kunna

komma i strid med principerna för vår tryckfrihet. Utskottet finner i likhet

med vad statens pris- och kartellnämnd i sitt yttrande över de nu föreliggande

motionerna anfört icke osannolikt, att reklamen endast i mindre

utsträckning påverkar den totala försäljningen men bär sin egentliga betydelse

för märkesvalet. Som i ett flertal remissyttranden framhållits torde

vidare ett reklamförbud knappast kunna upprätthållas gentemot utländska

tillverkare. Tobaksmonopolet skulle härigenom komma i ett försämrat konkurrensläge.

Detta förhållande torde komma att accentueras genom den liberalisering

av tobakshandeln som enligt statsmakternas beslut är att emotse.

Utskottet anser det, oavsett ovan anförda omständigheter, självfallet berättigat

att ställa stora krav i olika avseenden på Tobaksmonopolets reklamverksamhet.

Det är sålunda önskvärt att reklamen ges en måttlig omfattning,

att den lämnar konsumenterna saklig upplysning och att den icke får omfatta

fabrikat som är i särskild grad skadliga för hälsan. Man bör enligt

utskottets mening icke bortse från möjligheterna att genom en riktigt upplagd

reklam kunna påverka konsumtionsvanorna i positiv riktning, dvs. så

att en övergång sker från mer till mindre skadliga märken. Genom det av

medicinalstyrelsen och Tobaksmonopolet i samråd bildade expertrådet, vari

den medicinska expertisen är representerad och som har till uppgift bl. a.

att vara rådgivare till monopolet i frågor rörande upplysning och reklam

in. in. samt att följa och stödja forskningen om tobakens skadeverkningar,

har, såvitt utskottet kunnat bedöma, goda förutsättningar skapats för att

utskottets ovan uttalade önskemål skall kunna tillgodoses.

I interpellation i första kammaren vid 1961 års riksdag frågades om tobaksreklamen

kunde anses försvarlig ur folkhälsosynpunkt, om EFTAavtalet

medgav att man ur folkhälsosynpunkt förbjöd eller begränsade tobaksreklamen

samt om åtgärder skulle vidtagas mot tobaksreklamen. Interpellationen

besvarades av chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng,

som anförde bl. a.

Lagstiftningen om tobaksvaror har i motsats till rusdryckslagstiftningen

inte till ändamål att begränsa försäljningen och förebygga eventuella skadeverkningar.

Numera råder i praktiken fri konkurrens inte bara olika försäljare

emellan utan även mellan Tobaksmonopolet och utländska tillverkare.

Någon ändring härvidlag har veterligen inte på allvar satts i fråga.

Under dessa omständigheter saknas uppenbarligen förutsättningar för att i

fråga om tobaken genomföra någon motsvarighet ens till den måttliga re
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967

klambegränsning, som iakttages när det gäller rusdrycker. Denna begränsning

innebär som bekant i huvudsak, att de statliga monopolbolagen, som

omhänderhar all partihandel och utminutering, inte gör reklam för spritdrycker.

Mot mera ingripande inskränkningar har med visst fog anförts

invändningar från tryckfrihetssynpunkt.

För några år sedan tog monopolet initiativ till ett frivilligt reklamstopp

beträffande cigarretter. De utländska tillverkarna återupptog emellertid efter

kort tid reklamen i full utsträckning. Ett ensidigt reklamstopp från monopolets

sida skulle i dagens läge endast betyda att monopolet skulle lida avbräck

i den hårda konkurrensen med de utländska tillverkarna. Nämnas kan

att de utländska tillverkarna, som svarar för omkring 10 procent av tobaksförsäljningen

i landet, under fjolåret lade ned drygt IV2 gånger så mycket

pengar på annonsering som monopolet.

Av det sagda torde framgå, att jag inte är beredd att vidtaga åtgärder mot

tobaksreklamen.

I ett interpellationssvar vid 1962 års riksdag vidhöll finansministern sin

föregående år redovisade ståndpunkt.

Vid 1964 års riksdag väcktes motioner med yrkande om utredning och

förslag till lag om förbud mot tobaksreklam. Motionerna avslogs i enlighet

med vad andra lagutskottet förordade i sitt utlåtande nr 23. I utlåtandet

redovisade utskottet finansministerns uttalande i interpellationssvaret 1961

att totalförbud var betänkligt ur tryckfrihetssynpunkt och att en begränsning

av enbart Tobaksbolagets reklam icke skulle ha åsyftad effekt. Utskottet

fortsatte:

Mot ett totalförbud kan, även enligt utskottets mening, med skäl anföras

betänkligheter ur tryckfrihetssynpunkt. Utskottet vill i detta sammanhang

erinra om de överväganden som föregick inskränkningarna i alkoholmreldamen

vid 1954 års reform av nykerhetslagstiftningen. Statsmakterna avvisade

vid detta tillfälle av tryckfrihetsrättsliga skäl en lösning med lagstadgat

totalförbud mot alkoholreklam. Såsom motionärerna synes ha menat torde

ett reklamförbud för Tobaksbolaget knappast ha någon konsumtionshämmande

effekt. Det måste emellertid anses önskvärt att bolagets reklam inte

ges en sådan utformning eller omfattning att den bidrar att sprida tobaksbruket

bland ungdomen. Utskottet utgår från att Tobaksbolaget visar den

återhållsamhet som i detta hänseende är nödvändig.

År 1964 träffade Svenska tobaks aktiebolaget överenskommelser med de

utländska företag som säljer cigarretter här i landet om vissa regler för

cigarrettreklam. Reglerna, som gällt från och med ingången av år 1965,

går bl. a. ut på att reklam för cigarretter inte får förekomma i veckotidningar

och andra publikationer som huvudsakligen riktar sig till och läses

av ungdom under 21 år. Inte heller får sådan reklam förekomma på biografer

eller vid idrotts- eller sporttävlingar, överenskommelserna har hittills

följts av berörda företag.

Frågan om tobaksreklamen togs på nytt upp i en interpellation vid 1966

års riksdag. Herr Rimmerfors frågade om socialministern avsåg att vidla

några åtgärder för att komma till rätta med den ymniga och ofta direkt

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 sand. 2 avd. Nr 52

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967

utmanande tobaksreklamen samt om socialministern ville medverka till

införande av sådan varudeklaration på förpackningar med tobaksvaror som

upplyser om den med rökningen förenade hälsofaran. Interpellationen besvarades

av chefen för finansdepartementet. Denne erinrade om att handeln

med tobaksvaror numera är helt fri här i landet. Fri konkurrens råder

inte bara olika försäljare emellan utan även mellan Svenska tobaks aktiebolaget

och utländska företag. Efter att ha erinrat om de frivilliga överenskommelserna

angående begränsning av tobaksreklamen, fortsatte finansministern

:

Beträffande ett angivande på cigarrettpaketen av den med rökningen förenade

hälsofaran kan det ifrågasasättas om en sådan åtgärd skulle få någon

konsumtionshämmande effekt. Där systemet prövats har någon konsumtionsnedgång

ej kunnat iakttas. Större betydelse i det sammanhanget torde

däremot böra tillmätas de undersökningar av tjär- och nikotinhalten i cigarretter

av olika märken, som under medverkan av tobaksbolaget regelbundet

äger rum. Resultatet av dessa undersökningar publiceras i pressen.

Tryckfrihetsrättsliga frågor

I samband med 1954 års reform av nykterhetslagstiftningen beslöts att

vissa inskränkningar skulle göras i rätten att bedriva alkoholreklam. 1944

års nykterhetskommitté diskuterade olika tänkbara åtgärder men framlade

inte något egentligt förslag. Därvid anförde kommittén bl. a. att gentemot

bestämmelser, som avsåg att reglera reklam i tryckt form, kunde anföras de

komplikationer som tryckfrihetsförordningen innebar. I propositionen nr

151 till 1954 års riksdag föreslogs en skyldighet för partihandelsbolaget

att föreskriva sina leverantörer ett halvt års reklamstopp och därefter en

neutral varuinformation. Till grund för förslaget anförde föredragande departementschefen

bl. a.

Nämnas må till en början att kommittén prövat och avvisat ett framkommet

förslag om åtgärder i form av direkta förbudsbestämmelser mot ur nykterhetssynpunkt

olämplig reklam. Dylika åtgärder torde inte vara möjliga

att genomföra utan ändringar i tryckfrihetsförordningen. Sålunda påkallade

grundlagsändringar skulle förutsätta ingående principiella överväganden

och även i övrigt bli av komplicerad natur. .lag finner i likhet med kommittén

att sådana åtgärder inte bör komma i fråga.

Ett alternativ till lösning av frågan vore därför att spritcentralen i avtalen

med sina leverantörer föreskriver de inskränkningar i reklamen som nyss

angivits. Lagtelcniskt skulle detta alternativ utformas så att spritcentralen

genom bestämmelse i den nya rusdrycksförsäljningsförordningen ålägges att

vid avtal med leverantör föreskriva denne sådana inskränkningar rörande

reklam för rusdrycker och därmed jämförlig verksamhet som är erforderliga

för att tillgodose syftet med nyssnämnda regel att rusdryckshandeln skall

ordnas och handhavas så att därav uppkommer så ringa skada som möjligt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967

5

Nämnda alternativ bör granskas främst ur tryckfrihetsrättslig och handelspolitisk

synpunkt.

I förstnämnda hänseende må framhållas att de tilltänkta inskränkningarna

icke synes strida mot de intressen tryckfrihetsförordningen vill tillgodose.

De riktar sig mot försäljare av rusdrycker, och på dessa bör man som förut

framhållits kunna ställa särskilda krav rörande sättet att bedriva för säl jningsverksamheten.

Det förtjänar vidare att framhållas att det ur tryckfrihetsrättslig

synpunkt helt naturligt icke möter hinder att genomföra sådana

försäljningsbestämmelser för rusdrycker att annonsering icke blir lönande.

Så är redan fallet med gällande starkölsförbud som gör all kommersiell

reklam för starköl inom landet meningslös. Ett ingripande mot reklamen

för rusdrycker är att betrakta som ett led i försäljningslagstiftningen, ehuru

mindre ingripande än ett försäljningsförbud. En begränsning av rusdrycksreklamen

står i god överensstämmelse med principerna för den svenska rusdryckslagstiftningen.

Att märka är vidare att inskränkningarna skulle i

princip drabba alla berörda parter lika.

Frågan om reklambegränsningens grundlagsenlighet togs påföljande år

upp av dåvarande justitieministern i ett interpellationssvar i första kammaren.

I svaret ingick justitieministern i sådana principiella överväganden

som finansministern föregående år avböjt att göra i propositionen. Han anförde

bl. a.

Tryckfrihetsförordningens uppgift är att skydda yttrandefriheten såsom

grundval för ett fritt samhällsskick. Däremot bör tryckfrihetsförordningen

inte tolkas på det sättet, att den reglerar varje förfarande, vari tryckt skrifts

innehåll, taget i bokstavlig mening, kommit till användning. Den hindrar

därför icke tillämpningen av bestämmelser, som icke ingriper i yttrandefriheten,

utan har ett annat syfte, t. ex. av näringsrättslig natur. Den principfråga

som det här gäller har vid åtskilliga tillfällen varit under debatt. Tidigare

ställde man sig mer tveksam till möjligheterna att i olika avseenden

reglera förfaranden som sålunda berörde tryckt skrift. Det förekom till och

med, att man i tryckfrihetsförordningen införde stadganden som uppenbarligen

är ganska främmande för tryckfriheten, t. ex. straffbestämmelser rörande

inbjudningar till otillåtet lotteri. Sedermera har emellertid en ändrad

uppfattning slagit igenom på denna punkt. Ett principiellt ställningstagande

av den innebörd som jag här antytt kom sålunda till stånd vid antagandet

av 1931 års lagstiftning om illojal reklam. Bestämmelser därom ansågs icke

hindras av tryckfrihetsförordningen, oaktat reklamen kunde förekomma i

tryckt skrift.----

Med denna uppfattning om tryckfrihetens innebörd kan de av riksdagen

förra året beslutade bestämmelserna om inskränkningar i alkoholreklamen

icke anses strida mot tryckfriheten. Detta ställningstagande är grundat därpå,

att det här icke är fråga om någon inskränkning i den medborgerliga

yttrandefriheten, utan allenast om en skyldighet för vissa näringsidkare att

visa återhållsamhet i sina ansträngningar att få avsättning för varor som de

saluför.-----

Slutligen vill jag understryka att det principiella ställningstagande, som

här återgivits, icke får så förstås, att varje organiserad reklambegränsning

skulle vara tillåten. En sådan kan nämligen överensstämma med tryckfrihetsförordningen

endast under de givna betingelserna, att den icke ingriper

i yttrandefriheten.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967

År 1957 beslöts att i stor utsträckning frita alkoholreklamen från tidigare

gällande inskränkningar. Ingripanden skulle göras endast i den mån annonser

fick en klart olämplig utformning. Frågan om skärpning av begränsningarna

i alkoholreklamen togs på nytt upp av 1961 års mjkterhetslagskommitté,

som i sitt betänkande SOU 1964: 6 lade fram förslag till permanenta regler

på området. I förslaget, som hittills inte lett till någon lagstiftning, granskas

de föreslagna reglerna ingående från tryckfrihetsrättsliga synpunkter. Kommittén

konstaterar inledningsvis att tryckfrihetsförordningen inte är exklusivt

tillämplig på varje gärning, som begås med hjälp av tryckt skrift. Under

tryckfrihetsförordningen faller vad som är att anse som missbruk av rätten

att uttala åsikter och ineddela upplysningar i tryckt skrift, medan gärningar,

som är brottsliga i annat avseende, behandlas enligt annan lagstiftning.

I varje särskilt fall bör man främst fästa sig vid förfarandets huvudsakliga

karaktär, nämligen om detsamma väsentligen framstår som ett

missbruk av yttrandefriheten eller i främsta rummet innebär ett angrepp

på andra av rättsordningen skyddade intressen än dem som tryckfrihetsförordningen

vill skydda. När det gäller lagstiftning om utövande av näringar,

får det enligt kommittén anses fastslaget, att tämligen långt gående

inskränkningar i rätten att använda tryckt skrift för reklam och liknande

ändamål kan föreskrivas i annan lagstiftning än tryckfrihetsförordningen.

Sedan kommittén framhållit att man försöker uppnå det sociala syftet

bakom statsmakternas nykterhetspolitik genom reglering av handeln med

rusdrycker, dvs. genom en näringslagstiftning, fortsätter kommittén:

Eventuella inskränkningar i eller förbud mot reklam för rusdrycker torde

därför väsentligen få anses utgöra ett led i den näringslagstiftning som upprätthålles

på rusdryckshanteringens oinråde. I sammanhanget kan även

erinras om vad som redan i 1954 års prop. framhölls om sambandet mellan

försäljningslagstiftningens allmänna utformning och de faktiska förutsättningarna

för att bedriva reklam för rusdrycker. I konsekvens med det sagda

blir överträdelser av inskränkningar i eller förbud mot alkoholreklam i huvudsak

att betrakta som brott mot en näringslagstiftning och inte såsom

missbruk av tryckfriheten. De faller alltså utanför TF:s område.

Härav torde följa, att TF icke lägger hinder i vägen för reklaminskränkningar

av den art som genomfördes eller föreslogs 1954. Likaså synes, såsom

också torde framgå av justitieministerns år 1955 avgivna interpellationssvar,

numera stå klart, att icke heller straffsanktionerade bestämmelser i rusdrycksförsäljningsförordningen

om inskränkningar i eller förbud mot alkoholreklam

kan anses stridande mot TF.

Utskottet

I olika vetenskapliga undersökningar har sambandet mellan tobaksrökning

och förekomsten av vissa sjukdomar studerats. På grundval av dessa

undersökningar har en expertgrupp inom medicinalstyrelsen i mars 1965

uttalat att kausalsammanhang får anses föreligga mellan cigarrettrökning

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967

7

och lungcancer, kronisk bronkit och emfysem, att kausalsammanhang med

stor sannolikhet får anses föreligga mellan tobaksrökning och cancer i läpp

och struphuvud samt att dödlighet i kranskärlssjukdom i viss mån varierar

med rökvanan.

Mot bakgrund av tobaksrökningens skadeverkningar för folkhälsan understrykes

i förevarande motioner vikten av att hålla tobakskonsumtionen tillbaka.

Enligt motionärerna måste samhället genom lagstiftning vidta åtgärder

för att minska förbrukningen av tobak. I motionerna I: 112 och 11: 151

hemställes om utredning och förslag till lagstiftning som begränsar eller förbjuder

tobaksreklam. I motionen 11:92 förordas en lagstädgad skyldighet

att förse alla cigarrettpaket som säljs i landet med en varning om cigarrettrökningens

hälsovådlighet.

Frågan om tobaksreklam har varit föremål för riksdagens behandling

vid upprepade tillfällen. År 1964 avvisade riksdagen ett förslag om totalförbud

mot tobaksreklam med en hänvisning till betänkligheter ur tryckfrihetssynpunkt.

Samtidigt anförde riksdagen att ett reklamförbud för Tobaks

aktiebolaget knappast skulle ha någon konsumtionshämmande effekt.

Med hänsyn till det sammanhang som konstaterats föreligga mellan tobaksrökning

och förekomsten av vissa sjukdomar anser utskottet — i likhet

med motionärerna — att förbrukningen av tobak bör hållas nere. Framför

allt är det angeläget att begränsa ungdomens tobakskonsumtion och motverka

att rökvanor grundlägges vid alltför unga år.

Att detta syfte skulle främjas genom begränsning av eller förbud mot

tobaksreklam är enligt utskottets uppfattning dock ovisst. Fog finns för påståendet

att tobaksreklam har sin betydelse för valet mellan olika tobaksmärken

men i huvudsak saknar betydelse för valet mellan rökning och

icke-rökning. Vid det sistnämnda valet tycks påverkan från den närmaste

omgivningen spela större roll. Samvariation mellan rökvanor hos barn och

deras föräldrar samt mellan rökvanor hos ungdomar och deras kamrater

har påvisats i olika undersökningar. Liknande resultat torde kunna uppnås

när det gäller användandet av narkotiska medel. Trots avsaknaden av kommersiell

reklam för narkotika har förbrukningen därav successivt ökat under

de senaste åren inte minst bland ungdomen. Till vad nu sagts kan även

läggas vissa synpunkter av näringsrättslig natur. Tillverkning och försäljning

av tobaksvaror är numera helt fri. Det står sålunda envar fritt att här

i landet fabricera och till allmänheten distribuera olika slag av tobaksvaror.

Så länge statsmakterna låter detta förhållande bestå, torde de också få tilllåta

en viss form av kommunikation genom reklam mellan tillverkare, försäljare

och förbrukare.

Med hänsyn till vad utskottet sålunda anfört kommer utskottet till den

slutsatsen att åtgärder mot tobaksförbrukningen bör vidtas i annan form

än genom lagstadgad begränsning av eller förbud mot tobaksreklam. Inte

heller anser sig utskottet kunna tillstyrka förslaget med varningsföreskrift

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967

på cigarrettpaketen om rökningens hälsovådlighet. Erfarenheter från Förenta

staterna, där sådan varningsskyldighet varit påbjuden sedan ingången

av år 1966, tyder på att åtgärden inte haft någon mätbar effekt på cigarrettkonsumtionen.

Enligt utskottets mening bör man i stället — liksom hittills skett — följa

upp de vetenskapliga undersökningar som görs angående tobaksförbrukningens

medicinska verkningar samt genom information och undervisningförsöka

nedbringa förbrukningen av tobak. Därvid bör man särskilt sträva

efter att förhindra eller begränsa tobaksbruket bland barn och uppväxande

ungdom. Utskottet vill i det sammanhanget erinra om att tobaksindustrin

genom frivilliga överenskommelser redan åtagit sig att medverka härtill.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

A. att motionerna I: 112 och II: 151 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd, samt

B. att motionen II: 92 icke heller måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 oktober 1967

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Carlqvist (s), herrar Lars

Larsson (s), Hubinette (h), Wanhainen (s), Erik Filip Petersson (fp),

Kilsmo (fp) ochFälldin (ep)*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall (fp), Lundberg

(s), Rimmerfors (fp), fri! Ekendahl (s), herr Gomér (ep), fru Svensson (s),

fru Skantz (s) och herr Åkerlind (h).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

I

vid utskottets hemställan under A

av herrar Erik Filip Petersson (fp), Kilsmo (fp), Rimmerfors (fp), Gomér

(ep) och Åkerlind (h), vilka ansett,

a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 7 med orden

»Att detta» och som slutar på följande sida med orden »medverka härtill»

bort ersättas med text av följande lydelse:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967

9

»I och för sig lär väl inte frågan om tobakens skadeverkningar kunna lösas

enbart med en restriktiv lagstiftning beträffande tobaksreklamen. Problemet

innehåller allvarliga frågeställningar av helt annat slag. Medicinsk

och social forskning samt upplysning och åter upplysning tycks här vara

kungsvägarna, för att inte tala om det goda föredömets makt.

Reklamen kan dock inte anses betydelselös. Ingen försäljningsorganisation

skulle lägga ned så avsevärda summor som det här gäller, om det inte

medförde ökade konsumtionssiffror. Reklamen är klart konsumtionsstegrande.

Eftersom framför allt cigarrettrökningen bevisligen är en hälsofara

måste det ligga i samhällets intresse att i stället nedbringa tobakskonsumtionen.

I synnerhet är detta fallet med den starkt växande och synnerligt

skadliga cigarrettrökningen bland barn och yngre ungdom.

Också genom svensk forskning på området har betydande rön kommit

upplysningsverksamheten till godo. Det märkliga är emellertid, att samtidigt

som samhället främjar eu objektiv upplysning om rökningens hälsorisker,

tillåter man en subjektiv propaganda för ökad tobakskonsumtion,

till stor del bekostad av statens egen försäljningsorganisation, Svenska tobaks

aktiebolaget.

Den tilltagande tobakskonsumtionen håller på att bli ett växande problem

för hem och skola, men den är samtidigt i sin egenskap av ett hälsoproblem

ett verkligt bekymmer för det ansvariga samhället.

I detta läge finner utskottet det önskvärt att i överensstämmelse med

motionerna I: 112 och II: 151 en utredning kommer till stånd som prövar

möjligheterna att på något sätt komma till rätta med tobaksreklamen. Dessutom

bör strävandena att nå frivilliga överenskommelser om en ytterligare

begränsning av tobaksreklamen fullföljas.

Utskottet anser sig däremot inte kunna tillstyrka förslaget i motionen

11:92 om varningsföreskrift på cigarrettpaketen om rökningens hälsovådlighet».

b) att utskottet bort hemställa,

»att riksdagen med bifall till motionerna I: 112 och II: 151

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och

förslag till lagstiftning om begränsning av eller förbud mot

tobaksreklam».

II

vid utskottets hemställan under B

av herrar Rimmerfors (fp) och Åkerlind (h).

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.